Om sköra sjömän: Royal Navy och kampen mot skörbjuggen

2014/09/24 § Lämna en kommentar

Skörbjuggen utgjorde under flera århundraden alla sjömäns stora fasa. Sjukdomstillståndet –som ytterst beror på brist av C-vitamin – präglas i regel av sårbildningar, tandlossning, feber, neuros och, i värsta fall, döden. Sjukdomen i sig var välkänd redan i Antikens Grekland men utvecklades till en renodlad farosot när nyfikna och pengagiriga européer gav sig ut på världshaven i början av 1500-talet. När Ferdinand Magellan gjorde sin berömda världsomsegling (1519-1522), som han själv inte överlevde, dog uppskattningsvis 80 % av manskapet i skörbjugg. Lika illa gick det för Vasco Da Gama som under sin seglats till Indien (1497-1499) ska ha förlorat närmare två tredjedelar av sin besättning till skörbjuggen, detta trots att han sinom tid upptäckte att konsumtionen av tropiska frukter (rika på C-vitamin) mildrade de plågades symptom avsevärt.

Mellan år 1500 och 1800 beräknas det att omkring två miljoner sjömän ska ha fått plikta med sina liv till följd av skörbjuggens framfart; detta torde göra skörbjugg till den mest dödliga bristsjukdomen i mänsklighetens historia.

Inom den växande brittiska marinen upptäckte man redan 1593 att konsumtionen av citron- och apelsinjuice besatt förmågan att i princip utrota sjukdomstillståndet – visheterna vann dock inte allmänt gehör, trots att olika europeiska auktoriteter under det påföljande seklet kunde bekräfta citrusfrukternas till synes saliggörande inverkan.scurvy2

I en tid när obskurantism och vidskeplighet ofta närde samma status som ”vetenskapen” var många sjömän benägna att tro på rent skrock; en av de mest seglivade myterna handlade om att det enda som krävdes för att bota sjukdomen var att röra vid fastlandets mylla. Således dog exempelvis den berömda danske upptäckaren Vitus Bering (1681-1741) på en kall och oländig ö i skörbjugg, detta trots att han i ren deperation försökt att halvt begrava sig i den halvfrusna fastlandsjorden.

Det var först 1746 efter att en brittisk marinobducent , James Lind, en gång för alla konfirmerade att citrusfrukter faktiskt kunde rädda 1000-tals brittiska sjömäns liv som idéerna vann gehör hos Royal Navy. Under 1760-talet översåg därför Royal Navy att varje större brittisk expedition till det fjärran länderna i öst och väst skulle utrustas med diverse livsmedel som, hoppades man, hade samma inverkan som citrusfrukter (citrusfrukter var ännu en lyxvara medan en sjaskig sjömans liv var förhållandevis enkelt att ersätta). En viss James Cook (1728-1779) ansåg att dunderkuren som Royal Navy ordinerade verkligen fungerade i praktiken, denna bestod då i huvudsak av malt, vinäger, surkål och senap.

När så Royal Navy år 1799 äntligen påbjöd att besättningen på deras (utländska) expeditioner alltid skulle furneras med citronjuice (ofta i form av en grogg) upphörde skörbjuggen nära nog att vara ett problem över en natt – men den skulle få en kort renässans.

För att furnera den brittiska flottan med citrusjuicen som krävdes för att hålla sjömännen friska och krya omvandlade britterna det skuldsatta Sicilien till ett veritabelt citronplantage. 1860-talet innebar dock vissa besparingar för den brittiska flottan varför man valde att sluta importera sicilianska apelsiner till förmån av västindisk lime. Inom kort blev skörbjuggen återigen en farosot som satte skräck i samtidens sjömän, men få förstod varför. Det skulle ta ett par år att lösa gåtan. Slutligen kom man fram till att den västindiska limen bara hade en fjärdedel av den sicilianska citronens C-vitaminvärde, därtill var limejuicen som serverades ombord långt ifrån färsk.

Under 1870-talet, när effektiva oceangående ångfartyg slog igenom på bred front, slaknade snabbt behovet av medhavd profylax då sjömännen i regel spenderade för kort tid till havs för att kunna utveckla några sjukdomssymptom.scurvy

Annonser

En riktig rökare: Hur förbundskansler Helmut Schmidt blev alla rökares galjonsfigur

2014/09/19 § Lämna en kommentar

Helmut Schmidt var Västtysklands förbundskansler mellan 1974 och 1982 (tidigare bl.a. löjtnant i Wehrmacht; ett våghalsigt men effektivt sätt att dölja familjens judiska rötter); han försvann från politikens centrum 1982 efter att ha förlorat en misstroendeomröstning inom de egna socialdemokratiska leden. Eller nja, till viss del har denna kontroversiella ledargestalt, omtalad för sin syrliga tunga, alltid befunnit sig i den tyska politikens rampljus, och gör så än idag.

Det är dock inte bara Schmidts politiska insatser som gjort honom berömd vida utanför Tysklands gränser, utan också hans laster. Den numera 96-årige (2014) f.d. förbundskanslern är nämligen en storrökare av rang och har inte haft mycket till övers för anti-rökningskampanjer och magistrala läkarråd utan fortsätter oförtrutet att, enligt egen utsago, blossa i sig 3-4 paket om dagen (mellan varje cigarett har Schmidt (o)vanan att istället bruka snuff för glatta livet).

Förbundskansler Helmut Schmidt 1974.

Förbundskansler Helmut Schmidt 1974.

Det är inte för inte som anti-rökningsmotståndare ser rött när Helmut Schmidt kommer på tal; trots sin högaktingsvärda ålder deltar Schmidt i debattprogram stup i kvarten, alltid med en cigarett i mungipan. Ett samtal, även i offentlighetens rum, med den f.d. förbundskanslern är en omöjlighet utan rökmoln – och här har tysk TV-media, om än under knorrande, varit tvungen att anpassa sig. Personligt rekord slog antagligen Schmidt när han under loppet av en TV-sänd 45-minuters intervju, till allmän förtret, bolmade i sig 13 cancerpinnar – varpå ”proteststorm” följde.

Helmut Schmidt röker alltså i princip varhelst han behagar, sä även på statsbesök i Vita Huset (till sina amerikanska värdars stora konsternation) vilket fått hälsomedvetna tyskar att skämmas ögonen av sig. Etter värre, ur anti-rökmotståndares ögon, är att den spetsfundige f.d. förbundskanslern, närhelst möjligt, attribuerar sin högaktningsvärda ålder och osedvanligt goda mentala vigör till sitt ivriga cigarettbolmande.

Störst rabalder orsakade antagligen den storrökande f.d. förbundskanslern ett par dagar efter det att det tyska rökningsförbudet på offentliga platser vann laga kraft 2008. Helmut Schmidt, och hans dåvarande likaledes storbolmande hustru, ”Loki” Schmidt (död 2010), kunde då ses tända på innuti en välrenommerad teater i centrala Hamburg. År 2012 blev så Schmidts privatliv förstasidestoff då han, bara två år efter ”Lokis” död, presenterade sin nya flickvän, en blott 78-årig flicksnärta och f.d. arbetskamrat. Givetvis var också den nya kärleken en epikuré på tobakens räjong.

En annan anekdot härstammar från en partikamrat, Peer Steinbrück, som hävdar att Schmidt 2013, för att förekomma en EU-restriktion på mentolcigaretter, på momangen inhandlade 200 limpor av sitt favoritmärke (ca 38 000 cigaretter) till ett värde av över 8000 Euro. Med tanke på den f.d. förbundskanslerns (o)vanor skulle det hamstrade ”lagret” räcka i blott två år.

Mer än tre deccennier efter sin tid som västtysk förbundskansler forstätter alltså den kontroversielle och njutningslystna Schmidt att influera den politiska debatten i Tyskland, samt att sjunga tobakens lov närhelst hand idkas. En tysk tidning skämtade något uppgivet att Helmut Schmidt kommer att förbli en inflytelserik politisk kommentater och en färgstark ekonomisk teoretiker i det tyska offentliga rummet – ”Givet att det alltid finns ett askfat till hands”.

Helmut Schmidt 2010.

Helmut Schmidt 2010.

På gästabud med Blair och Berlusconi: Hur Göran Persson underminerade den brittiska vinindustrin

2014/09/12 § 3 kommentarer

När Storbrittannien stod som värd för ett prominent EU-toppmöte år 2005 ansåg värden, Storbritanniens premiärminister Tony Blair (1997-2007), att de välbeställda digniteterna skulle förfriskas med det finaste den gryende brittiska vinindustrin hade att erbjuda; vitt vin från Wales och vinägerosande rödvin från södra England. Utskänkningen föll långt ifrån alla av de högborna gästerna på läppen.

Den som till synes hade allra svårast att hinka i sig av härligheten och hålla god min var ingen mindre än Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson (1996-2006). Sybariten Persson gjorde sitt yttersta för att inte avslöja sin aversion gentemot det brittiska vinet men var vid ett tillfälle tvungen att ursäkta sig för att besöka toaletten.

Mest road av Perssons vämjelse var ingen mindre än Italiens jovialiske premiärminister Silvio Berlusconi, inte heller han en stor beundrare av den brittiska vinindustrin. Till Berlusconi anförtrodde Persson diskret att han ansåg det brittiska vinet otjänligt för mänsklig konsumption. Efter mötet deklarerade den spetsfundige italienaren, själv en vinkonnosör av rang, att han ämnade skicka sin svenska kollega ettt antal flaskor cabernet sauvignon av toppkvalitet producerad på hans egna vingårdar för att lindra dennes lidande. Naturligtvis retade Berlusconis PR-kupp gallfeber på de brittiska värdarna i allmänhet och Storbritanniens vinproducenter i synnerhet.

Sybariten Silvio Berlusconi.

Sybariten Silvio Berlusconi.

Berlusconi höll verkligen sitt löfte och skickade Göran Persson 24 flaskor av sitt favoritvin (inför internationella journalister skämtade den italienska premiärministern om att mer än 24 flaskor hade ansetts vara korruption och något sådant skulle ju naturligtvis inte han, Berlusconi, kunna drömma om att göra sig skyldig till).

I Sverige orsakade Berlusconis gåva konsternation. Hade Persson godtagit denna privata gåva i egenskap av stasminister hade han, enligt gängse svensk praxis, blivit anklagad för att ha tagit emot en muta. Nu var Persson, vis av erfarenhet, intelligent nog att inte gå i den fällan. Till syvende och sist fick inte den svenske statsministern njuta nämnbart av sin italienska kollegas sinakadus, istället hamnade de 24 exklusiva vinflaskorna i regeringskansliets ägo och användes, liksom liknande gåvor, vid representation. Det är alltså inte alltid särdeles flottigt att vara svensk statsminister.

Till följd av Berlusconis tilltag blev hela episoden internationellt nyhetsstoff och skadade en redan vingklippt brittisk vinindustri i märgen.

De inte så  såta vännerna Tony Blair och Göran Persson.

De inte så såta vännerna Tony Blair och Göran Persson.

Hjältehångel med bitter eftersmak: Historien om den druckne matrosen och hans offer

2014/09/08 § 1 kommentar

"Den kyssande sjömannen", New York 1945.

”Den kyssande sjömannen”, New York 1945.

En av den amerikanska historiens mest ikoniska fotografier visar en hemvändande matros som passionerat kysser sin älskade under ”V-J-Day”-paraden (V-J – Victory over Japan) 1945 på Times Square i New York. Fotografiet har i deccennier fått symbolisera den omnipresenta eufori som höll landet, och Europa, i extas dagarna efter fredsuppgörelsen.

I åratal har historiker försökt att uttyda identiterna på de, till synes, älskande paret. Länge togs det som självklart att fotografiet visade ett kärleksfullt pars passionerade återfärenande efter år av gnagande oro och tröstöshet under krigets högsommar. Nu, när identiterna på forografiets båda protagonister äntligen avslöjats, har ”den kyssande sjömannens” hjältegloria hamnat på sniskan. Den passionerade kyssen var dessvärre inte alls så passionerad som den påståtts vara, tvärtom.

Kvinnan på bilden föreställer Greta Zimmer Friedman, en tandläkarsköterska från New York. Matrosen var en viss George Mendonsa. Paret hade vetterligen aldrig träffats förrän detta sällsamma fotografi togs på Times Square 1945.

George själv har vid senare tidpunkt erkännt att han vid tillfället var kraftigt berusad och att han ”handlat spontant”. Till saken hör att George faktiskt hade en flickvän – sedemera hans hustru –  när fotografiet togs och att flickan faktiskt spatserade strax bakom det kyssande ”paret”.

Stackars Greta, som aldrig förr råkat den kärlekskranke matrosen, uppgav att hon inte ens var medveten om George närvaro förrän denna tog sig friheten att kyssa henne framför ögonen på en hel nation. I den uppbragde och vältränade Georges armar föll flickans fysiska styrka till föga och följden blev att hon, om än motvilligt, fogade sig.

Avslöjandet orsakade ett ramaskri bland feministiskt influerade historiker men amerikansk media har trots detta haft svårt för att åsidosätta fotografiets romantiska skimmer och förmedla den sanna historien bakom fotografiet. Till saken ska tilläggas att Greta, enligt egen utsago, för länge sedan färlåtit George för dennes ”övertramp”. Kanske är allting trots allt tillåtet när det kommer till krig och kärlek.

George och Gretas passionerade kyss förevigad i San Diego.

George och Gretas passionerade kyss förevigad i San Diego.

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för september, 2014Luriks Anakronismer.