Magi i misär: Charmanta charlataner i transitionens Ryssland

2014/10/09 § Lämna en kommentar

Mikhael Gorbatjovs (sovjetisk generalsekreterare 1985-1991) genomgående reformprogram, som ruckade Sovjetunionen I dess grundvallar, utmynnade som bekant inte i det ekonomiska, moraliska och sociala uppsving som det kommunistiska ledargarnityret hoppades på. Öppenheten (glasnost) föranledde tyvärr inte den efterlängtade sociala och ekonomiska omstruktureringen av det sovjetiska samhället (perestroika), snarare tvärtom.

Synkretismen mellan glasnost, å ena sidan, och ekonomisk och social kollaps å den andra, gav upphov till mängder av intressanta kulturella och transitionella hybdrider; däribland ett utbrett intresse för ockultism och nekrologi – kvasivetenskapliga discipliner som tidigare ignorerats eller censurerats. Dessa materialiserades i att mängder av ungdomar drog till skogs; levde och klädde sig som zombies. Andra återuppväckte den gryende sovjetiska hippierörelsens ideologi och sökte leva ett liv i samklang med naturen fjärran från storstädernas dystopiska gråhet.

Öppenheten innebar också att diverse charlataner, i huvudsak självpåtagna magiker, fick fritt spelrum i medierna och därigenom enorm resonans i ett samhälle präglat av defaitism och hopplöshet. En av dessa som utnyttjade etermedia till fulländning var en viss hypnositör vid namn Arkadij Kashpirovskij – alias den ”nya Rasputin”.

Inom kort blev Kashpirovskijs entimmarsprogram det mest sedda i Sovjetryssland (hans televiserade stjärna föddes 1989), inte ens den populäre Boris Jeltsin kunde dra så många tittare till TV-apparaterna. Inte undra på det. Inte nog med att den eldfängde hypnositören helade människor på löpande band under programmets gång, han hade, om man får tro honom själv, också den magiska kraften att hela programmets tittare. Sålunda deklarerade Kashpirovskij att han kunde hela sina tittare från allt från diabetes och hjärtproblem till skallighet och strålningsskador. Han kunde, enligt egen utsago, få hopplösa alkoholister att sluta dricka och ”återställa hälsan i vårt samhälle”.

Kashpirovskij i sitt esse (1989).

Kashpirovskij i sitt esse (1989).

Under sin högsommar 1989-1990 följdes Kashpirovskijs TV-sända sessioner av ungefär 90 % av den sovjetryska befolkningen, ett oslagbart rekord. Det var också många, främst äldre, som verkligen trodde på denna televangelists mirakelbud. Många, men långtifrån alla, blev besvikna. Såtillvida har det idag uppmärksammats att många defaistiska ryssar – desperata för tröst i sitt sociala och ekonomiska lidande – tog livet av sig när mirakelmannen Kashpirovskijs seanser inte verkade bära frukt, andra hävdar till denna dag att hypnositören faktiskt hjälpte dem igenom diverse trauman förknippade med Sovjetrysslands plågsamma transition. Det var inte för inte som Kashpirovskij, utan större mankemang, blev invald i den ryska Duman 1993.

Kashpirovskijs största utmanare, när tiden begav sig (1989-1991), var den flegmatiske vithårige (Kashpirovskij uppträdde i regel i svart) ”magikern”Alan Chumak. Denna likaledes framgångsrike televangelist hade för vana att kannalisera sin ”kosmiska energi” till TV-tittarnas glas eller kastruller fyllda med vatten – dessa skulle sedan få magisk effekt och bota diverse åkommor. Intressant nog är att den av Kreml understödda charlatanen deklarerade att hans mirakelkurer inte skulle fungera för alkoholister, vilket givetvis stod i samklang med det explicita budskapet i Gorbatjovs stora nykterhetskampanj. Nåväl, Chumaks välsignelser togs bokstavligen av många ryska kvinnor som inom kort hävdade att deras vattenbaserade hudkrämer hade erhållit magiska krafter, något som naturligtvis kunde locka vidskepliga köpare i ett ekonomiskt och spirituellt urlakat samhälle.

Alan Chumak i direktsändning på tiden då det begav sig.

Alan Chumak i direktsändning på tiden då det begav sig.

Konsten att konversera med en kejsarinna: Kronprins Gustavs oförglömliga möte med Katarina den Stora

2014/08/04 § Lämna en kommentar

Sommaren 1777 besökte greven av Gotland – alias Gustav III – sin kusin Katarina II i S:t Petersburg. Den svenska konungen var mäkta imponerad av det ryska hovet och beundrade förbehållslöst den ryska kejsarinnan. Gustavs öppenhjärtiga uppskattning av sin kusin var dock inte besvarad – Katarina rördes inte det minsta av den svenska konungens annars så avväpnande karisma och fällde syrliga kommentarer om att Gustav i själva verket var en opportunistisk kappvändare. Givetvis skulle Katarina, som så många gånger förr, få rätt i sak.

Katarina den Stora var som bekant en flitig brevskrivare som uppehöll kontakten med flera av tidens kulturella och politiska storheter, däribland Voltaire och Fredrik den Store. Efter statsbesöket 1777 brevväxlade också den upplysta kejsarinnan med sin svenska kusin; brevens innehåll var i regel ytterligt torra och Katarinas favoritämne rörde främst barnuppfostran. På så sätt var hon inte bara förtrogen med, utan också delaktig i, den svenska kronprinsens, sedermera Gustav IV:s, uppfostran.

Redan före sin alltförtidiga död 1792 hyste Gustav III planer på att få kronprinsen gift med en rysk prinsessa och på så sätt konsolidera det ”vänskapliga” förhållandet med den mäktiga grannen i öst. Förmyndarregeringen som vidtog efter konungens frånfälle var av samma åsikt. Således skickades den brådmogna och halsstarriga kronprinsen till den åldrande Katarinas hov i S:t Petersburg.

Det ska i sammanhanget tilläggas att den oäkta kronprinsen var av att helt annat virke än sin far. Om Gustav III var en upplyst despot, pragmatisk diplomat och den kulturella noblessens självpåtagna mecenat och idol så var den blivande Gustav IV en religiös grubblare, benhård i sina ståndpunkter och en kulturelitens och snobberiets självutnämnda baneman.

Kronprins Gustav, blivande Gustav IV Adolf, som ung.

Kronprins Gustav, blivande Gustav IV Adolf, som ung.

 

Nåväl, kronprinsen följde, till synes uppriktigt, sin avlidna faders och förmyndarregeringens önskemål och for 1796 till S:t Petersburg för att där fria till en blott 13-årig rysk prinsessa (den svenska kronprinsen var vid tillfället 17 år gammal). Till skillnad från sin fader så gjorde den principfaste kronprinsen stora framgångar vid Katarinas hov. Den gamla kejsarinnan själv (som vurmade för älskare av den svenska kronprinsens ålder och intellektuella kaliber) blev helt betagen av den svenska kronprinsen och kunde inte annat än skräda med superlativen.

Förlovningen mellan den blivande Gustav IV och den timida ryska prinsessan skulle offentliggöras på en enormt påkostad middag den 22 september 1796. Katarina den Stora hade klätt upp sig själv och hela hovet i finaste högtidsdräkter för ändamålet. I flera timmar väntade det exalterade ryska hovet på att den svenska kronprinsen skulle göra dem sällskap, men han infann sig aldrig.

Den svenske tronarvingen hade låst in sig i sitt rum i protest mot att hans tilltänkta gemål, väl installerad i Stockholm, skulle få behålla sin ortodoxa troslära (något som kronprinsen måste ha varit informerad om innan avfärd till S:t Petersburg). För den renläriga Gustav – som sedermera kom att betrakta Napoleon som en reinkarnation av djävulen – förblev det otänkbart att gifta sig med någon som inte delade hans protestantiska troslära, propåer och böner från den svenska beskickningen klingade ohörda.

Den blivande Gustav IV:s resa slutade alltså i ett formidabelt fiasko, det var i alla fall så ryssarna såg på saken. Katarina II hade uppenbarligen svårt att svälja förödmjukelsen; efter att den svenska kronprinsen gett sin tilltänkta gemål korgen drabbades kejsarinnan av ett mindre slaganfall. Detta passerade utan mindre väsen. Utan att helt ha återhämtad sig drabbades emellertid kejsarinnan av ett nytt slaganfall blott tre veckor senare – dagen därpå avled Katarina den Stora. Om nu inte Gustav IV lyckades åstadkomma mycket som regent så gjorde han desto mer som kronprins – sällan har han dock fått erkännande för att, om än indirekt, ha bidragit till att ta en av Rysslands mäktigaste envåldshärskare av daga.

Katarina den Stora på ålderns höst.

Katarina den Stora på ålderns höst.

 

Klassisk rysk tonårsrevolt: Peter den store och hans Glada sällskap

2014/05/30 § Lämna en kommentar

Peter den store (1672 – 1725) var som tonåring en mycket vetgirig person som inte lät sig begränsas av det annars konservativa och traditionstyngda ryska hovet. Tsaren älskade att umgås med utlänningar, som bodde i en särskild avsedd förort till Moskva, där kunde han språka obehindrat med både höga officerare såväl som skeppsbyggare från Västeuropa och han slukade med hull och hår all kunskap som dessa män delade med sig av.

Detta sågs inte med blida ögon av de konservativa delarna av hovet som menade att utlänningar inte kunde annat än att dra olycka över heliga moder Ryssland och att de ryska traditionerna, med den ortodoxa kyrkan i centrum, var i direkt fara om utlänningarna vann inflytande. Bland de mäktigaste förfäktarna för det ryska återfanns patriarken Ioakim som var en xenofob av rang och som gjorde sitt bästa för att övertyga Peter om att de där utlänningarna bara innebar våda och vånda.

När patriarken lämnade jordelivet efterlämnade han ett testamente i vilket han klargjorde sin inställning: tsaren uppmanades att undvika samröre med kättare såsom protestanter och katoliker samt att kasta ut hela packet från landet och absolut inte ta till sig deras seder, bruk eller kläder. Ioakim var nog illröd i ansiktet av ilska då han blickade ned från sin himmel och skådade att tsaren beställde en garderob tyska kläder som han bar vid de frekventa inbjudningarna hos sina utländska vänner så fort patriarken var satt i jorden.

Likväl skulle detta blekna i jämförelse med vad Peter tog sig för härnäst, förutom kunskap var hans andra passion i unga år att supa om rejält. Tillsammans med sina nya vänner (och en hel del ryssar) bildade han dryckesgillet ”Glada sällskapet” som arrangerade återkommande fester i förstaden under vilka Peter gjorde sig ett namn som drinkare, det beskrivs att han kunde supa hela natten och ”upp till tre timmar efter det att solen gått upp”

Det Glada sällskapet var något av en fristad där allt tycktes vara tillåtet, titlar som ”den polske kungen” delades ut och Peter själv, sin vana trogen, tilltalade låtsaskungarna som om han själv var en slav i deras riken. Men snart tog dessa upptåg rejält snurr och man grundade ”Den helstolliga, helfulla synoden av dårar och gycklare”.

För att inte stöta sig allt för mycket med den ortodoxa kyrkan valde man att parodiera den katolska kyrkan och man utsåg både en påve, ett kardinalskollegium samt präster och biskopar, anspråkslös som tsaren var i dessa sammanhang tog han titeln diakon. I vilket fall stod supandet i centrum hos den fulla synoden och den första dogmen påbjöd att Bacchus skulle hedras medelst kraftfullt supande och att alla medlemmar var dag skulle stupa i säng av fylla.

Vid högtider tog sig festandet bisarra former, under självaste julafton paraderade hundratals av synodens medlemmar omkring i Moskva och längst fram i tåget åkte den aspackade narrpåven på en släde som drogs av ett dussintal skalliga män. Till adelns förfäran störde man deras julefrid genom att ogenerat storma in i dessas hem och kräva mat och självfallet mången julsupar.

 

Peter den store

Peter den store

Lurik rekommenderar: Robert Massie. Peter the Great: His Life and World. 1980.

Kvinnor i kosmos: Valentina Tereshkova och könskriget i rymden

2014/05/07 § Lämna en kommentar

Den 12 April 1961 blev Jurij Gagarin känd för en hel värld och hyllad som “rymdens Columbus” efter att ha blivit den första människan någonsin i rymden. Gagarins historiska mission var långt ifrån bara ett vetenskapligt lackmustest, den bidrog dessutom till att öppna en ny arena där det Kalla Kriget kunde utspelas inför mer eller mindre öppna ridåer och där supermakterna till synes vara så gott som jämbördiga.

Att vara först i rymden var givetvis bara första steget. Efter Gagarins framgångsrika strapats försökte såväl USA som Sovjetunionen att vara först med i stort sett vad som helst, så länge mandomsprovet utfördes i rymden – allt var en tävling. På ett tidigt stadium började därför NASA att träna kvinnor till astronauter – tanken var att näpsa till Sovjetunionen även i dess egen paradgren: jämställdheten. Sovjetunionen fick dock nys om projektet och började givetvis omedelbart hårdträna ett eget förband av kvinnliga kosmonauter. Slutligen skulle också en av dessa kvinnor ombordstiga Vostok 6 i juni 1963 och sedermera bli världsberömd som den första kvinnan i rymden någonsin; hennes namn var Valentina “Måsen” Tereshkova. Sovjetunionens förstasekreterare, Nikita Chrusjtjov (1894-1971), var inte lite belåten över Tereshkovas bedrift och skroderade på sedvanligt sätt:

“Hennes flygning varade längre än samtliga amerikanska astronauters sammantagna tid spenderad i rymden (applåder). Där har ni det “svaga könet” (stormiga applåder) [. . .] Namnet Valentina Vladmirovna kommer att skrivas in i historieböckerna. Hon har ännu en gång demonstrerat hur kvinnor uppväxta under socialismen går jämsides med sina män genom livet, i självuppoffrande arbete såväl som i heroiska dåd som förundrar omvärlden.”

Valentina Tereshkova 1963.

Valentina Tereshkova 1963.

Bortsett från Tereshkova då? Hur vanligt förekommande var det under Kalla Kriget med kvinnliga astronauter och kosmonauter? Inte särdeles. Den första sovjetiska kvinna att upprepa Tereshkovas bravad var den envetna testpiloten Svetlana Savitskaya, men först 1969. 1983 blev Sally Ride den första amerikanska kvinnan i rymden och därefter tog USA över stafettpinnen. Sedan dess har 26 amerikanska kvinnor fått möjligheten att besöka rymden – 1999 blev dessutom en viss Eileen Collins den första kvinnan någonsin att få befäl över en rymdfärja.

Att det sovjetiska projektet med att träna kvinnor till kosmonauter så småningom lades på is verkar intressant nog ha haft att göra med Tershkovas erfarenheter från den framgångsrika flygningen med Vostok 6. Även om hon obstinat nekat till anklagelserna under hela sitt liv så uppgav missunnsamma kollegor att hon under flygningen lidit av ”rymdsjukan” och vid tillfälle spytt i cockpit. Anklagelserna – riktiga eller ej – innebar i vilket fall som helst att en konservativ fraktion inom det sovjetiska rymdprogrammet kunde avfärda kvinnor som olämpliga som kosmonauter till följd av deras ömtåliga fysiska konstitution.

I vilket fall som helst blev Tereshkova, efter sin återkomst till jorden, hyllad som en nationalhjälte; den enkla, faderslösa flickan från Yaroslavl med fäbless för fallskärmshoppning var i mångt och mycket som klippt och skuren för uppdraget som sovjetisk “good-will-ambassadör” i Väst. Fram till Sovjetunionens fall 1991 besökte Tereshkova lydigt i stort sett varje hörn av planeten, talade inlevelsefullt om sina äventyr och förkunnade Marxism-Leninismens budskap om fred och jämställdhet. Tereshkova var dock aldrig särdeles road av de politiska upptågen, hennes hjärta klappade alltid för rymden och hennes högsta önskan var att få bli ingenjör (något som myndigheterna ogillade och aktivt hindrade).

Valentina Tereshkova lever och frodas ännu idag och hennes livslånga kärleksaffär med den outgrundliga rymden verkar ihållande. Inte nog med att hon erbjudits en plats på en ännu inte tidsbestämd rysk rymdfärja avsedd för Mars, hon har också uttryckt en önskan om att få dö i rymden.

Sovjetisk propagandaaffisch föreställande "Sovjetunionens hjältinna" Valentina Tereshkova

Sovjetisk propagandaaffisch föreställande ”Sovjetunionens hjältinna” Valentina Tereshkova

Revolutionär pornografi: Hur porren avgjorde franska revolutionen och februarirevolutionen

2014/03/26 § Lämna en kommentar

Utnyttjandet av politisk pornografi har visat sig vara ett effektfullt instrument i varje revolution värd namnet. Inte nog med att pornografin genom alla tider haft en oanad förmåga att ”klä av makten” inför allmänheten och belysa dess impotens, pornografiska alster har i regel haft fördelen att analfabetism aldrig hindrat dess spridande, pornografins språk har alltid talats och förståtts av det stora flertalet.

I den franska revolutionen spelade anti-rojalistisk pornografi en kardinal roll i monarkins detronisering. På diverse bilder och ”boulevardblad” – som spreds som löv för vinden på Paris gator under 1789 – framställdes den österrikiskättade drottningen, Marie Antoinette (1755-1793), som en synnerligen omoralisk, kättjefull och utsvävande person med inga andra passioner än passionen själv. Maken, Ludvig XVI, däremot utmålades urskillningslöst som en träaktig hanrej vars sexuella och politiska impotens bidragit till Frankrikes förfall. Dikotomin impotent och effeminerad manlig självvåldshärskare och en utsvävande och sexuellt utsvulten hustru har sedan dess blivit något av ett revolutionärt pornografiskt ledmotiv.

Hur krutladdat stoffet verkligen var visade sig inte minst under den ryska februarirevolutionen 1917, där pornografiska motiv föreställande en impotent regent och en sexsvulten quisling till kejsarinna utgjorde det i särklass mest inflytelserika kommunikationsmedlet i kampen mot den förhatliga monarkin. Liksom i Frankrike blev den tyskfödda kejsarinnan, Alexandra (1872-1918) av Hessen-Darmstadt, själva sinnebilden för den otyglade sexuella perversionen. Den pornografiska propagandan riktad mot Alexandra – och då särskilt hennes påstådda sexuella missdåd med charlatanen Rasputin (1869-1916) – hamrades in i medvetandet så till den milda grad att även personer med insyn i hovet började inbilla sig att det åtminstone fanns ett korn av sanning i alla ryktena om kejsarinnans frivolitet och hennes fäbless för allt tyskt.

Den franska drottningen Marie Antoinette leder lascivt den erigerade penis som rids av den internationella revolutionären Lafayette.

Den franska drottningen Marie Antoinette leder lascivt den erigerade penis som rids av den internationella revolutionären Lafayette.

I Ryssland gick det till och med så långt att vissa frontförband vägrade att slåss då ”tyskarna redan härskar här” – soldaterna syftade givetvis på ryktena som gjort gällande att den ”tyska spionen” (Alexandra) hade avsatt sin make och gjort sin älskare, munken Rasputin, till härskare. Bland staben härskade föreställningen att efter vart och ett av den ”den tyska” kejsarinnans besök led de ryska arméerna ett nytt förintade nederlag. Detta kunde givetvis inte vara en slump. Kejsarrikets främsta general, Aleksej Brusilov (1853-1926), gick till och med så långt att han medvetet gömde alla militära dokument när kejsarinnans närvaro nalkades.

Att kejsarinnan och hennes döttrar gjorde sitt yttersta för att tvätta bort sitt stigmata, bl.a. genom att arbeta frivilligt som sjuksköterskor, gjorde inte saken bättre. Sjukhusen blev, genom pornografins försorg, genast brandmärkta som ”ambulerande bordeller”, och många av Petrograds prostituerade drog sitt strå till stacken genom att uppträda på gatorna som sjuksköterskor och erbjuda potentiella klienter en ”kejserlig omfamning”.

Den populariserade pornografiska myten om kejsarinnan Alexandra, som var fullständigt oskyldig till merparten av anklagelser, blev såpass spridd och accepterad att ”tyskan” lidit av denna långt efter sin bortgång. En särdeles framgångsrik pornografisk följetong gjorde exempelvis gällande att Alexandra installerat en telegraf i Vinterpalatset som hon nyttjade för att telegrafera den tyska kejsaren i syfte att på alla plan förråda Ryssland. Ryktet visade sig vara såpass bärkraftigt att turister, långt efter det att Vinterpalatset förvandlats till revolutionärt museum av Bolsjevikerna, insisterade på att få se rummet där den ”tyska äktenskapsbryterskan” huserade under kriget. Givetvis existerade aldrig telegrafen i fråga.

Kejsarinnan Alexandra och munken Rasputin enligt samtida pornografiskt alster.

Kejsarinnan Alexandra och munken Rasputin enligt samtida pornografiskt alster.

Medaljens baksida: Leonid Brezjnevs sorgesamma begravning

2014/03/05 § 1 kommentar

Det är svårt att inte känna åtminstone en gnutta medlidande med Sovjetunionens generalsekreterare Leonid Brezjnev (generalsekreterare 1964-1982). Hans namn och den epok han kom att representera har i grunden smutskastats av en av hans efterträdare och tillika västvärldens okrönta frälsare: Mikhail Gorbatjov (sovjetisk generalsekreterare 1985-1991). Sett utifrån rysk horisont ter sig saker och ting tämligen annorlunda: Brezjnev har kommit att bli den populäraste ledarfiguren under hela 1900-talet, medan samme Gorbatjov blivit den i särklass mest avskydda.

Men man ska dock ge Gorbatjov det att det otvivelaktigt fanns vissa drag av bisarrhet och fåfänga i Brezjnevs karaktär. Förutom en omättbar vurm för snabba och luxuösa västerländska bilar torde hans fäbless för medaljer utgöra den mest påtagliga karaktärssvagheten. På sin sextioårsdag år 1966 tilldelades en överlycklig Brezjnev den prestigefulla medaljen ”Sovjetunionens hjälte”. Under sin långa karriär dekorerades han med ytterligare tre av dessa.

För sina ytterligt träiga och dilettantiskt formulerade memoarer dekorerades han därutöver med det hett eftertraktade Leninpriset för litteratur – samtliga priser bar han, även efter det att han i princip var oförmögen att röra på sig, med illa dold stolthet. Dessa är bara några ur högen av sovjetiska och internationella medaljer som formligen regnade över den fåfänga och gravt alkoholiserade generalsekreteraren – under sin tid som regeringschef samlade han på sig över tvåhundra förnäma medaljer och dekorationer.

En retuscherad och åldrad Brezjnev med ett axplock av alla sina älskade medaljer och dekorationer.

En retuscherad och åldrad Brezjnev med ett axplock av alla sina älskade medaljer och dekorationer.

Detta skulle i slutändan visa sig vara ett problem. Vid sin begravning 1982 kunde den prisbelönta generalsekreteraren omöjligen bära upp samtliga medaljer på sitt bröst. Lösningen blev att man i all hast fick beställa in 44 ceremoniella kuddar varpå alla dekorationer fästes; dessa kom att uppbäras av lika många soldater som lite skamset marscherade taktfast bakom Brezjnevs kista under dennes lit de parade. Scenen blev minnesvärd och uppenbarligen pinsam för det grånade sovjetiska ledarskiktet. Brezjnevs fåfänga var redan ökänd bland gemene sovjetmedborgare och efter den pampiga begravningsceremonin formligen översvämmades landet av diverse humoristiska anekdoter som gjorde narr av såväl generalsekreteraren såväl som den gerontokrati han delat makten med.

Detta var blott en pinsam aspekt av gravsättningen av denna ”Sovjetunionens hjälte” och tillika ärad mottagare av ”Leninordern med en guldstjärna”. När Brezjnevs likkista för första gången skulle lyftas upp och bäras iväg för den sista vilan så föll det korpulenta kadavret olyckligtvis igenom botten på kistan. Skyndsamt ordnade man med att nita fast den trasiga kistbotten med rustika metallplattor. Tyvärr kunde inte en av de åldriga partikamraterna i slutändan bära kistans vikt på sina axlar utan både kistan och ”kamraten” föll med ett ekande dån ner i det hål som var designerat för generalsekreterarens sista vila.

Lurik rekommenderar: Edwin Bacon och Mark Sandle. Brezhnev reconsidered. Palgrave Macmillian 2002.

Karikatyr av Brezjnevs fäbless för medaljer.

Karikatyr av Brezjnevs fäbless för medaljer.

Efemär monarki utan symmetri i tid av politisk anarki: Finlands och Litauens tyska monarker det förunderliga året 1918

2014/02/26 § Lämna en kommentar

I kölvattnet av segern på östfronten och den för det unga Sovjetryssland så dyrköpta freden i Brest-Litovsk i mars 1918 smidde den segerrusige tyske kejsaren, Vilhelm II (kejsare 1888-1918), planer på att helt rita om nordöstra Europas politiska och konstitutionella karta. I flera av de nyutropade och nominellt självständiga östeuropeiska stater som såg sitt ljus genom fredsslutet, varav flertalet saknade egna arméer och möjligheten att utöva en självständig politik, planerade den tyska militärledningen att installera monarkier vars företrädare skulle hämtas bland den tyska kejsarens skäktningar. Längst gick planerna i Finland och Litauen.

Finland kunde som bekant lösgöra sig från det ryska oket redan i december 1917 till följd av det revolutionära kaos som tillfälligt kom att trunkera det eroderande imperiet. Finland kastades omedelbart in i ett blodigt inbördeskrig där tyskarna aktivt stödde den segrande ”vita” sidan. I Tyskland ansåg man att det självständiga Finland, som ett tack för hjälpen, skulle välja en tysk furste till finsk konung och man utsåg på ett tidigt stadium en viss Fredrik Karl (1868-1940), prins och lantgreve av Hessen, till detta ärofyllda uppdrag.

Stackars Fredrik ägnade större delen av sommaren 1918 åt att förbereda sig inför sin konungsliga tjänst genom att med svårighet traggla finska glosor. Detta var dock till ingen nytta. Visserligen röstade det finska parlamentet den 9 oktober 1918 för instiftandet av en finsk monarki med Fredrik Karl på tronen under namnet Karl I (han skulle bl.a. tituleras ”kung av Finland och Karelen, hertig av Åland och ärkehertig av Lappland”). Emellertid stod det snart klart att det tyska kejsarriket inte skulle gå segrande ur Andra Världskriget, vilket föranledde ”Karl I” att abdikera redan den 14 december 1918. Således slutade sagan snöpligt för det självständiga Finlands hitintills enda monark – Fredrik Karl ”reagerade” endast i dryga två månader och hann inte ens att besöka sitt kungarike.

Karl I av Finland

Karl I av Finland

Det nominellt självständiga Litauens situation var ytterst prekär i kölvattnet av freden i Brest-Litovsk. Inte nog med att den nya staten inhyste en förhållandevis stor och inflytelserik tysk-baltisk minoritet, tyska trupper kontrollerade dessutom fortfarande stora delar av landet. Det litauiska parlamentet, som i princip var maktlöst, fann ingen annan utväg än att rösta för inrättandet av monarki den 11 juli 1918. Man gick dock inte tyskarna helt till mötes utan genomförde något av en våghalsig kupp. Den litauiska kronan erbjöds nämligen, utan den tyska militärledningens sanktion, till en viss hertig Vilhelm Karl av Urach (1864-1928).

Inte nog med att Vilhelm var troende katolik, han var dessutom bara avlägset släkt med huset Hohenzollern och hade inga som helst dynastiska kopplingar till Polen (litauerna förfasades över tanken på att ännu en gång bli tvingade in i en union med polackerna). Detta var långtifrån första gången den till synes otursförföljda hertig Vilhelm var tilltänkt att beträda en vakant europeisk tron. Tidigare hade han varit kandidat till både Monaco, Lothringen och Albaniens troner.

I vilket fall som helst utropades Vilhelm till konung Mindaugas II i juli 1918 och började, enligt litauiska uppgifter, att förbereda sig inför uppgiften genom att studera litauiska och litauisk historia. Dock skulle heller inte Mindaugas II vare sig hinna beträda sin tron eller besöka sitt konungarike innan det stod klart att Tysklands militära kollaps var nära förestående. Redan den andra oktober 1918 återkallade det litauiska parlamentet sitt beslut och således blev det självständiga Litauens efemära experiment med monarki endast några dagar äldre än Finlands.

I vilket fall som helst så har hertigarna av Urach inte helt uppgett sina aspirationer på Litauens tron. Den nuvarande hertigen (Mindaugas II:s sonson), Inigo von Urach, arbetar nämligen aktivt för att befrämja Litauen och litauisk kultur i Tyskland och har vid upprepade tillfällen öppen deklarerat att han skulle acceptera Litauens krona om denna mot förmodan skulle erbjudas honom. Hitintills verkar dock litauerna hålla fast vid sin republikanska konstitution.

Mindaugas II av Litauen

Mindaugas II av Litauen

 

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin ÖsteuropaLuriks Anakronismer.