En frogtansvärd historia: Sockerrörspaddan och den australiska ekologin

2017/11/07 § Lämna en kommentar

Den som någon gång haft olyckan att stifta bekantskap med den australienska gränskontrollen vittnar i regel om hur patologiskt pedantiska myndigheterna är avseende vad som får och inte får föras in i landet. Men kanske har australiensare, mer än andra nationer, fog för denna kompromisslösa inställning – djur- och växtriket på jätteön är trots allt unikt och oerhört skört ur ekologisk synpunkt. Australiensarna har också upplevt på nära håll hur den ekologiska balansen rubbats när utomstående arter introducerats i den lokala myllan. Värst av alla förpestande organismer som tillförts öns flora och fauna utifrån är dock, kanske lite otippat, en synnerligen glupsk amfibie, närmare bestämt en padda.

Det var vid sekelskiftet som sockerrörsodlingen i Australien upplevde sin verkliga guldålder. Även om kontinenten ofta hemsöktes av torka var klimatet i gemen synnerligen lämpligt för storskalig plantageodling. Tyvärr våldgästades flertalet sockerrörsodlingar förr eller senare av alla plantageägares nemesis: den fruktade ”sockerrörsbaggen”. För att komma tillrätta med insektsproblemet skapades därför år 1900 ”The Bureau of Sugar Experiment Stations” (BSES) – som med tiden anställde flera framstående etymologer.

Sockerrörsbaggen

För att neutralisera sockerrörsbaggen kontemplerade forskarna först kemiska åtgärder, såsom pesticider som kunde oskadliggöra skalbaggen utan att på något sätt skada sockerrörsodlingarna. Problemet var att man var djupt oroad över att kemisk krigsföring mot snyltgästen ifråga skulle få oönskade återverkningar på grundvattnet och naturen i övrigt. Istället försökte man, påverkad av tidens anda (1930-talet), finna en biologisk-symbiotisk lösning på problemet.

Vid denna tid hade man nyligen introducerat den glupska s.k. ”sockerrörspaddan”, bördig från Syd- och Centralamerika, på plantager i i Hawaii och Puerto Rico. Effekterna av paddans introduktion i den främmande miljön hade ännu inte kunnat observeras och analyseras i detalj, men verkade lovande.

”Sockerrörspadda”

1935 åkte en av BSES etymologer, Reginald Mungomery, över till Hawaii och hämtade ett par exemplar av den till synes undergörande paddan och lät dem fortplanta sig under kontrollerade former väl hemma i Australien. Redan samma år hade Mungomery över 2400 exemplar av ”sockerrörspaddan”, vilka får kaniner att framstå blyga och asexuella, som han därpå släppte ut i det fria i Gordonvale, Queensland.

Även om det stod klart i ett tidigt skede att paddans introduktion i det säregna endemiska habitatet hade förödande effekter på den bräckliga ekologin var det först år 1950 som man deklarerade ”sockerrörspaddan” vara en ”invasiv art”.

Anledningarna till detta var många. Först och främst saknade paddan i Australien, till skillnad från sina hemtrakter, naturliga fiender och förökade sig snabbt. Sockerrörspaddan är också speciell på så sätt att den blivit begåvad med giftproducerande körtlar. Giftet är relativt ofarligt för människor såtillvida att man inte får för sig att förtära paddan – för de flesta inhemska djurarter, å andra sidan, är emellertid kontakt med paddan direkt livsfarligt. ”Sockerrörspaddan” är därtill omnivor; kan sätta i sig i stort sätt vad som helst – levande eller dött – och överlever i de flesta miljöer. Flera vittgående studier har genomförts sedan 1950-talet som alla visar på hur paddan utkonkurrerar annat djurliv inom relativt korta tidsspann oavsett den lokala miljöns förutsättningar.

Fullvuxen ”sockerrörspadda”.

Trots att ”sockerrörspaddan” njuter av att kalasa på det mesta som det lokala växt- och djurlivet har att erbjuda är det ironiskt nog så att en av de få arter vår glupska amfibie verkar mindre förtjust i är den nämnda sockerrörsbaggen. Även då australienska myndigheter numera gör sitt yttersta för att bekriga paddan och dess utbredning så kämpar man i stark motvind – moderna beräkningar gör gällande att ”sockerrörspaddan” rör sig västerut genom kontinenten med en hastighet på 40-60 kilometer per år. Hur har det då gått för de australiska sockerrörsodlingarna? Jodå, sedan malören med paddorna återgick man på bred front till gamla beprövade kemiska bekämpningsmedel, med föredömligt resultat.

”Sockerrörspaddans” förväntade utbredning (2008).

Annonser

Harhjärtade Perser: Hur en hare fredade Europa från den persiske Storkonungen

2017/10/30 § Lämna en kommentar

Efter att ha konsoliderat sitt rike och sin egen maktställning började den unge, ärelystne persiska Storkonungen, Darius I den Store (522-486 f.Kr.), att vända sina rovgiriga blickar åt nordväst. Det var inte de kulturellt högstående men inbördes kivande grekerna som i första hand stod i den makthungrige despotens blickfång, utan snarare de fjärran och nästintill okända skytiska provinserna norr om Svarta Havet.

Vi vet inte särdeles mycket om dessa skyter. Namnet används av olika källor på flera olika folk som alla var nomadiserade men sällan enade. Under Darius I:s tidsålder behärskades emellertid de gigantiska och bördiga sydryska och eurasiska stäpperna av en lös konfederation bestående av flera skytiska folk. Att Darius hade ett horn i sidan till dessa skyter berodde i första hand på att de under föregående generationer (600-talet f.Kr.) flera gånger invaderat det egentliga Persien, stundtals även reagerat där – och allt som oftast fjättrat dess folk i bojor i syfte att sälja eller utnyttja dem som slavar.

För ändamålet dammsög storkonungen sitt rikes alla hörn i jakt på soldater och den persiska armén som år 513 f.Kr. tågade över Bosporen var, enligt den grekiske historieskrivaren Herodotos, den i särklass största som Antiken ditintills skådat: Över 700.000 soldater och en inte oansenlig flotta.

Darius I den Store

Övergången av Bosporen och Donau förefaller ha gått bra för den segervissa hären, men väl inne på skytiskt område började fienden att gäcka perserna. Darius sökte givetvis efter ett avgörande fältslag som skulle bringa de skytiska stammarna på knä, men deras hästburna trupper undvek skickligt öppen strid och drog sig längre inåt landet samtidigt som de brände sina åkrar och förgiftade sina brunnar. Detta torde vara den förstå gången i historien som den beryktade ”brända jordens taktik” anammades och genomfördes metodiskt och systematiskt. Det är inte för inte som ryssarna anses vara skyternas avkomlingar och Darius den första att begå samma ödesdigra misstag som Karl XII, Napoleon Bonaparte och Adolf Hitler småningom skulle upprepa.

Den gigantiska persiska arméns läge blev allt mera hopplöst och fienden föreföll uppslukad av jorden. Skyterna följer uppmärksammat den persiska arméns rörelser och inser att Darius är i prekärt trångmål, varpå man, enligt Herodotos, skickar Storkonungen en gåva: en fågel, en råtta, en groda och fem pilar. Darius blir först översvallande glad då han initialt tror att gåvan i själva verket är en tribut som kungör skyternas totala underkastelse. En av Storkonungens rådgivare, Gobryes, tolkade dock den brydsamma gåvan på annat sätt:

Om inte ni perser blir fåglar och flyger upp till himmelen, eller blir råttor och kryper ner under jorden, eller blir grodor och hoppar ner i träsken, så skall ni träffas av dessa pilar och aldrig återvända hem”.

En vankelmodig Darius fick böja sig för denna förklaring och tungsint fortsätta jakten på den flyktiga fienden. Emellertid beslutade sig nu de skytiska stammarna, till Darius stora glädje, för att avbryta sin reträtt och erbjuda den sargade persiska armén öppen strid. Trots den persiska arméns besvär och förluster var det ingalunda två jämnstora härar som ställde upp mot varandra på en nu bortglömd plats. Den persiska hären var fortfarande den största och mest fruktansvärda världen någonsin skådat, den skytiska – bestående övervägande av kavalleri – avsevärt mycket mindre.

Enligt Herodotos ville det sig emellertid inte bättre än att när de båda arméerna stod uppställda mot varandra så sprang en vettskrämd hare fram mitt emellan dem. När skyterna fick syn på haren började de omedelbart att förfölja den oinbjudna inkräktaren, varpå de skrek om vartannat och hamnade i oordning. När Darius förhörde sig för om anledningen till fiendens oro och det framkom att denna berodde på en obetydlig, ynklig hare så tappade den sårade Storkonungen fullständigt fattningen och sade:

Dessa människor föraktar oss något oerhört, och nu står det klart för mig, att Gobryes hade rätt i vad han sade om skyternas gåvor. Då nu även jag menar, att det förhåller sig så, behövs ett gott råd, hur vårt återtåg ska kunna tryggas”.

Efter dessa ord så slog perserna till reträtt, lämnade slagfältet och de vilt lekande skyterna åt sitt öde och påbörjade det långa och mödosamma återtåget hem (ständigt förföljda av de skytiska ryttarhorderna).

Skytiska soldater enligt Angus McBride.

(Pat)ologisk Kanadensisk Canofil: William Mackenzie King och hundarna

2017/10/19 § Lämna en kommentar

William Lyon Mackenzie King (1874-1950) var inte bara Kanadas mest långlivade premiärminister (satt i perioder mellan 1921 och 1945), mannen ifråga hade också en imponerande akademisk bakgrund. Kings akademiska meriter är i denna kontext inte oväsentliga – med två Masterexamen och en doktorshatt från Harvard ovanpå det var King en av Nordamerikas bäst utbildade politiker genom tiderna.

Den flegmatiske premiärministern undvek med hjärtats lust allehanda sociala tillställningar och var även inom de egna leden känd som en utomordentlig tråkmåns. Detta var uppenbarligen en fördel för King; hade det kanadensiska folket haft kännedom om vad deras till synes genomtråkige premiärminister sysslade med på fritiden hade de antagligen satt lönnsirapen i halsen.

Intellektualisten King var nämligen i själva verket en hängiven spiritualist med särskild besatthet av Livet-efter-döden. Redan tidigt i sin politiska karriär började King att frekventera olika medium och regelbundet delta i andliga seanser. I sin långa och torra dagbok, påbörjad 1893, berättar King utförligt om att han under dessa seanser brukade tala med sin döda moder. Men inte bara henne, King ska också ha fraterniserat intensivt med så vitt skilda historiska personer som Theodore Roosevelt och Leonardo Da Vinci.

William Lyon Mackenzie King (t.v.) med Pat (III).

Bilden av Kanadas perenna premiärminister blir inte komplett om man undviker att nämna dennes kärlek till hundar. Lika lite som King syntes tycka om sina medmänniskor, lika mycket föreföll han att avguda våra fyrfota vänner. 1924 föddes den första av tre irländska terriers som alla skulle komma att bli den barske gamle mannens mest lojala och uppskattade livskamrater. Underligt nog namngav King alla tre hundarna ”Pat”.

Visst plitade King pliktskyldigt ned politiska kommentarer lite då och då i den voluminösa dagboken, med det var kärleken till ”Pat” – eller ”den gudasända lilla ängeln i formen av en hund”, med hans egna ord – som fick mest utrymme. Pat var också sin ”husse” behjälplig i det politiska arbetet och lotsade sålunda Kanada genom en tid av turbulens och världskrig. King, som föredrog att arbeta hemifrån med ”Pat” som enda sällskap, hade som vana att konsultera sin hund när viktiga politiska beslut skulle fattas. Genom att granska ”Pats” svansföring kunde han avgöra huruvida det fyrfota oraklet var för eller emot en viss policy eller ett visst beslut.

Kanske blev Kings passion för seanser, Ouija-bräden och ockultism i slutändan ändå lite för mycket. Under sina sista år som Kanadas premiärminister hade tyvärr alla Kings tre terriers avlidit och lämnat sin ägare otröstlig och ensam. Han ska då vid flera tillfällen sökt kontakt och kommunicerat med sina älskade hundar genom seans; än märkligare är att King, enligt egen utsago, ska ha förhört sig om de avlidna djurens politiska väderkorn och åsikter i vitt skilda ämnen, däribland internationell diplomati och den allmänna värnplikten.

En åldrad King med Pat (III).

Egyptens groteska gissel: Ptolemaios VIII Fyskon och hans testamente

2017/10/12 § Lämna en kommentar

Vem förtjänar egentligen det föga avundsvärda epitetet: ”Antikens värsta härskare”. Frågan har diskuterats i långt över ett årtusende och vanligtvis brukar man lyfta fram notoriska romerska kejsare: Caligula, Nero och Heliogabalus m.fl.

Blodbesudlade och dekadenta romerska kejsare får emellertid ursäkta, låt oss istället introducera en komplett ”dark horse” i denna ädla tävling; en grekisk härskare i det Ptolemaiska Egypten: Ptolemaios VIII Fyskon (regent: 145 f.Kr -116 f.Kr.). De ovannämnda romerska härskarnas illdåd och perversa lidelser är givetvis ingenting att himla ögonen åt, men troligtvis var ingen av dem i närheten så djupt avskydd bland sitt eget folk som Fyskon (öknamnet Fyskon betyder ordagrant isterbuk – Ptolemaios VIII var oformligt fet), inte heller tycks någon av dem medvetet ha sökt att underminera det egna riket och den egna dynastin.

Ptolemaios VIII var yngre broder till den framgångsrike Egyptiska faraon Ptolemaios VI (180 f.Kr. – 145 f.Kr.), som i sin tur var gift med sin lillasyster (Fyskons storasyster) vid namn Kleopatra II. Tillsammans hade de ett gossebarn, Ptolemaios VII, som var tänkt att bli sin faders efterträdare. Nu ville det sig tyvärr inte bättre än att Ptolemaios VI dog i förtid efter att ha fallit av sin häst i ett annars framgångsrikt slag i Syrien år 145 f.Kr.

Den desillusionerade egyptiska armén upplöstes och började lomma hemåt, och ingen verkade till en början ta någon större notis om att det nu var den fallna härskarens ökända och vederstyggliga lillebror, Ptolemaios VIII Fyskon, som svingat sig upp på tronen. Fyskon vilade inte på lagrarna utan började sin bloddrypande regering med att döda sin lilla brorson, Ptolemaios VII. Därnäst tvingade han sin storasyster, Kleopatra II, att gifta sig med honom – äktenskapet med systern skall ha fullbordats samma natt som Fyskon tog hennes son av daga. Stackars Kleopatra II kan inte ha varit road av situationen; utöver alla sina försyndelser var hennes nyblivne make ett enormt fläskberg som älskade att klä sig i genomskinliga sidentogor.

Det ptolemaiska imperiet under sina glansdagar.

Att Kleopatra II faktiskt födde sin feta make en son förbättrade ingalunda äktenskapslyckan. Fyskon var så trött på sin storasyster att han valde att ta sig ännu en drottning, Kleopatras tonårsdotter – känd som Kleopatra III. Sålunda regerade denna incestuösa menage a trois Egypten för ett antal år. Emellertid växte hatet mot den brutale och oduglige Fyskon. Kleopatra II gjorde sitt bästa för att ställa sig in hos akademikerna i Alexandria varpå Ptolemaios VIII helt följdriktigt började att förfölja desamma. Såtillvida lyckades Fyskon att undergräva Akademins arbete i Alexandria; stadens intellektuella spreds för vinden och andra städer tog nu över som Antikens lärdomscentrum.

År 130 f.Kr. hade emellertid folket i Alexandria fått nog och reste sig mot tyrannen Fyskon. Denne tvingades fly hals över huvud till Cypern, som vid denna tid stod under ptolemaisk kontroll. Bakom kuppen stod givetvis Kleopatra II, vars plan var att reagera Egypten själv med sin och Fyskons son som ny farao. Nu ville det sig inte bättre än att Ptolemaios VIII fick med sig sin späde son i flykten. I vetskapen att Kleopatra II inte kunde reagera det genomreligiösa Egypten utan en legitim farao vid sin sida, genomförde nu Ptolemaios VIII sitt livs mest hänsynslösa gärning: han lät kallblodigt mörda sin son. Det avskyvärda mordet fick önskad effekt: År 124 f.Kr. försonades Ptolemaios VIII Fyskon med sin syster och hustru, Kleopatra II. De skulle leva i äktenskaplig olycka fram tills den groteska isterbuken slutligen avled år 116 f.Kr.

Detta var emellertid inte allt; den lidelsefullt avskydda faraon visste att förpesta sina undersåtars liv även från Dödsriket. Hans avskedspresent till det egyptiska folket blev nämligen ett testamente som fullständigt underminerade det Ptolemaiska rikets enhet och fortbestånd. På Fyskons order splittrades riket efter hans död i tre delar, varpå dynastiskt kiv och regelrätt inbördeskrig följde; vilket ytterligare försvagade det redan sargade riket. Dessvärre var Ptolemaios VIII Fyskons anförvanter nästintill lika grymma, dekadenta och gravt överviktiga som han själv – som regenter var de alla urusla. Historien slutar egentligen med att Fyskons djupt avskydda sonson, Ptolemaios XI (80 f.Kr.), mördades av de uppretade invånarna i Alexandria. Han var den sista legitima arvingen till det ptolemaiska riket och hans testamente mins lika vansinnigt som sin farfars. Ptolemaios XI testamenterade nämligen hela Egypten till Romarriket.

Lurik rekommenderar: Jakobsson, Jens. Alexanders arvtagare: Historien om grekerna i Mellanöstern och Indien. Sekel Bokförlag 2010.

Ptolemaios VIII Fyskon

Konsten att böja knä inför överhögheten: Vett och etikett i Qingdynastins Kina

2015/06/22 § Lämna en kommentar

Det kinesiska hovets komplicerade och obskuranta etikettsregler, ritualer och ceremoniell i slutet av 1800-talet saknar sin jämbördighet. Den förhärskande ideologin, genomsyrad av arkaiska konfucianska teser och trossatser, gjorde gällande att ”Draktronen” endast kunde beträdas av den rättmätige kejsaren, ”Himmelens son”, som hade gudagiven despotisk makt att styra efter välbehag genom att ha erhållit ”himmelens mandat”.

Vördnaden för kejsaren, eller dennes ställföreträdare, tog sig uttryck i att omgivningen, oavsett rang, var påbjudna att stå på knä i dennes närvaro. Etter värre, ur europeisk synvinkel, var att diplomatiska sändebud förväntades göra kow-tow (att buga nio gånger och röra pannan vid golvet tre gånger) inför åsynen av ”draktronens” representant. Få européer fann sig i denna sedvänja; vilken dels sågs som gravt förödmjukande, dels omöjligt att genomföra eftersom handlingen, implicit, skulle innebära att det diplomatiska sändebudet gjorde sig skyldig till majestätsbrott (genom att visa den främmande despoten större hedersbetygelser än den egna regenten).

Kravet på att omgivningen skulle falla på knä inför kejsaren/kejsarinnan blev med tiden allt mer besvärande och nådde sin bristningsgräns under änkekejsarinnan Cixis långa regering (med vissa avbrott: 1861-1908). Varhelst änkekejsarinnan vistades i den Förbjudna Staden föll ämbetsmän och eunucker, oavsett väderlek, ned på knä.

Att detta var en outhärdlig plåga påvisas inte minst av att hovets eunucker hade för vana att sy in knäskydd i sina byxor; i annat fall blev det allt för plågsamt att ständigt, och även i hög ålder, förväntas att falla ned på knä. Inte undra på att många eunucker pensionerades i förtid till följd av artros i knäna.

Änkekejsarinnan själv, som sökte modernisering och omgav sig av européer, var insatt i problemet, men gjorde endast tafatta försök till att förändra hovetiketten. Vid ett tillfälle fann hon att en ämbetsman som knäböjde inför hennes bärstol under en osedvanligt regnig dag droppade regnvatten färgat i rött och grönt; det visade sig att personen ifråga varit för fattig för att inköpa en formell rock och därför burit en målad version av papper: Cixi var bekymrad.

Kow-tow

Kow-tow

I takt med att Kinas moderniseringsprocess framskred i allt högre tempo under slutet av 1800-talet och kontakten med de ”vita djävlarna”, européerna, blev tätare såg sig Cixi tvungen att göra vissa förändringar i den gamla sedvänjan. Anledningen var att många högättade ämbetsmän fann det nedvärderade att kräla på knäna framför kejsarinnan medan deras socialt, kulturellt (och inte minst eugeniskt) underlägsna kollegor från Europa kunde stå upp rakryggade i hennes närvaro. Under visst knotande fann sig den traditionsbundna kejsarinnan föranledd att med tiden också låta socialt och politiskt framstående kineser undandra sig det formella knäandet inför överhögheten, givet att en europé var närvarande.

Kravet på att omgivningen alltid skulle stå på knä i hennes närhet ledde inte sällan till rent absurda komplikationer som motverkade den allsmäktiga regentens egna intressen. Cixi, som var nyfiken på alla västerländska nymodigheter, närde en otyglad lust att prova på tidens fortskaffningsmedel framför andra, och själva sinnebilden för modernisering, automobilen (hon hade med tidigare med förtjusning provat på tåg, ångbåt och trehjuling). I början av 1900-talet fick så Cixi i gåva från den skenheliga generalen Yuan Shikai (1859-1916), sedermera den kinesiska republikens grundare, en luxuös bil lackerad i kejserligt gult med vackra drakmotiv. Emellertid fanns det med bilen ett oupplösligt problem: chauffören kunde omöjligen stå på knä samtidigt som han rattade fordonet. Följden blev att Cixi, tros sin påfallande nyfikenhet, aldrig vågade att prova på en åktur i den omsusade presenten.

Änkekejsarinnan Cixi omgiven av sina eunucker.

Änkekejsarinnan Cixi omgiven av sina eunucker.

 

Storbritanniens osannolika te-ologiska rötter: Hur kom det sig att te blev britternas nationaldryck?

2015/06/15 § Lämna en kommentar

Frågan kan kanske tyckas banal. Britternas tradition av att läppja en kopp te närhelst omständigheterna tillåter torde väl vara av ringa historiskt intresse; Storbritanniens regelvidriga förehavande med den sargade kinesiska Qingdynastin under 1800-talet borde ju, sett utifrån all logik, ha förebådat dryckens introduktion och spridning på den engelska marknaden. Intressant nog är så inte fallet. Britternas fäbless för denna rogivande dryck är faktiskt äldre än så; inte heller var det kineserna som gjorde tedrickande populärt i England, utan portugiserna.

Hur kunde detta vara möjligt? Jo, när den restaurerade monarken Karl II Stuart (1630-1685) var i giftastagen föll hovets blickar på den utblottade portugisiska konungens dotter, den djupt troende och allt annat än bildsköna infantan Katarina av Braganca (1638-1705). För fruntimmerskarlen Karl II – som med hjärtats lust spenderade mycket  av sin fritid bland Londons sjabbigare bordeller – var äktenskapet blott en politisk affär. Eftersom den svårt skuldsatte portugisiske konungen i princip var barskrapad kunde det inte bli tal om en hemgift i traditionell mening. Istället överlät Portugal ett antal koloniala utposter i Indien och annorstädes till den brittiska kronan, däribland Bombay (Mumbai).

Sin gemål verkade Karl II inte haft mycket till övers för, inte heller Katarina var särdeles förtjust i att byta en lugn klostertillvaro för det engelska hovet som, under Karl  II:s egid, blivit ökänt för sin frivolitet, dekadens och utpräglade hedonism.

Katarina av Braganca - den portugisiska kvinna som införde tedrickandet i Storbritannien.

Katarina av Braganca – den portugisiska kvinna som införde tedrickandet i Storbritannien.

När så den framtida drottningen landsteg i Portsmouth år 1662, efter en synnerligen strapatsrik färd fylld av motgångar, formligen förstummade hon sina nya landsmän genom att, för att styrka nerverna, be om en kopp te. Den brittiska följet av blåblodiga aristokrater blev minst sagt konfunderade. Ingen hade någonsin hört talats om den exotiska dryck den blivande drottningen suktade efter. Efter en minst sagt rådvillt rådslag erbjöd de den besynnerliga prinsessan ett stop med ale istället. Trots sitt goda manér lyckades inte den timida prinsessan stjälpa i sig av den brittiska härligheten.  Ale skulle den goda Katarina aldrig  utsätta sig för igen, varken förr eller senare.

Som brittisk drottning  propsade den envetna Katarina på att te skulle serveras närhelst andan föll på – det brittiska hovet fick snällt anpassa sig bäst det kunde. På så sätt gjorde hon, om än ovetandes, en kulturgärning. Inom kort fick det engelska hovet smak för Katarinas ”portugisiska” påfund och East India Company beordrades att importera stora mängder av de begärliga bladen.  Drycken var något som förenade det omaka paret, som annars inte hade mycket gemensamt, och Karl II uppmuntrade ivrigt sin hustru i hennes mission att sprida det kultiverade tedrickandet inom hovet och aristokratin. Deras bemödande bar också frukt; i slutet av 1660-talet hade insupande av de aromatiska bladen fått stor spridning och blivit oerhört populärt bland blåblodiga ädlingar och den övre medelklassen.

Katarina av Braganca kom aldrig att riktigt trivas i sitt nya hemland och hade, såsom så många andra utlänningar före och efter henne, inte mycket till övers för det engelska köket. Efter makens död återvände hon år 1699 till sitt älskade Portugal där hon, fjärran från det bullriga brittiska hovet, kunde njuta av sitt te, och otium, ifred.

Britternas vurm för tedrickandet har varit ihållande sedan Katarinas dagar och numera är man en av Europas ledande tekonsumerande nationer. Britterna får dock se sig bräddade av irländarna, och avseende konsumtion per år och capita är man fortfarande långtifrån världens i särklass mest tedrickande nation: Turkiet.

Klassisk brittisk tebjudning (1720).

Klassisk brittisk tebjudning (1720).

Hora och hjältinna: Hur ”Vackrare än tusen gyllene blommor” räddade Beijing

2015/05/29 § 2 kommentarer

För Qingdynastins ledargarnityr utgjorde ”de vita jävlarnas”, d.v.s. europeérnas, makabra skövling av (det gamla) Sommarpalatset i slutfasen av det Andra Opiumkriget en nationell och dynastisk skymf utan dess like. Vid tidpunkten, år 1860, var Sommarpalatset i mångt och mycket Kinas nervcentra, och skatterna som där samlats på hög under generationer var något som rovgiriga franska och brittiska soldater aldrig hade kunnat föreställa sig. Inte bara kineserna förfasade sig över hur fullständigt hänsysnlöst europeérna skövlade denna plats, så även deras egna. Överstelöjtnant Wolseley, som var ögonvittne till den ohyggliga förstörelsen, skrev: ”Plundringen började genast och alla föremål som var för tunga att flytta förstördes omedelbart helt godtyckligt och nyckfullt . . . Såväl officerare som manskap verkade ha gripits av tillfällig sinnesförvirring”.

När Qingdynastin återigen invecklade sig i en militär konflikt med de europeiska stormakterna, genom att liera sig med de fanatiskt främmlingsfientliga ”boxarna” under det stora ”boxarupproret” (1898-1901), verkade historien från det Andra Opiumkriget upprepa sig: de kinesisiska trupperna led det ena katastrofala nederlaget efter det andra, Qingdynastins koryféer (inklusive kejsaren) flydde Beijing hals över huvud och de ”vita jävlarna” intog utan svårighet huvudstaden– det verkade nu bara vara en tidsfråga innan den slutgiltiga och fullständiga skövlingen av staden och dess kulturskatter skulle inledas.

En kurtisan under Qingdynastin (sent 1800-tal) underhåller sina kunder med ett parti mahjong.

En kurtisan under Qingdynastin (sent 1800-tal) underhåller sina kunder med ett parti mahjong.

När kejsaren Guangxu (1871-1908), änkekejsarinnan Cixi (1835-1908) och deras manchuiska ledarklick återvände till Beijing 1901 efter sin flykt blev de emellertid förstummade; istället för att ha skövlat huvudstaden hade europeérna, med vissa flagranta undantag, lämnat den Förbjudna Staden och dynastins kulturskatter i princip orörda. Kontrasten mot skövlingen under det Andra Opiumkriget kunde inte ha varit mer slående. Men varför hade ”de vita jävlarna” denna gång undragit sig från skövling? Inte kunde de rovgiriga europeérna lagt band på sin ingrodda förstörelselusta på egen hand? Vem eller vad hade hindrat dem?

Traditionellt har kinesisk historieskrivning, genomsyrad av diverse fantasifulla legender, utpekat en i det närmaste otrolig kandidat till att ha avstyrt europeérnas ramponering av Beijing. Hennes (!) egentliga namn var Sai Jinhua (ca 1872-1936) – genom sitt yrke mer känd som ”Vackrare än tusen gyllene blommor”.

Sai Jinhuas uppväxtår ska, vilket var regel snarare än undantag i 1800-talets Kina, ha varit svåra och sorgkantade. Redan i unga barndomsår bands hennes fötter, såsom den kinesiska seden föreskrev, vilket orsakade en permanent fysisk deformering som gjorde det oerhört plågsamt för henne att gå under resten av livet (”lotusfötter” ansågs traditionellt som sexuellt uppeggande”). Familjen hade det därutöver inte vidare gott ställt. Efter att fadern avlidit blev Sai Jinhua, blott 13-år gammal, prostituerad.

Den unga Sai Jinhua måste ha haft avsevärd talang för sitt nya gebit. Redan 1887 hade hon lyckats snärja en relativt ung, karriärslysten regeringsmedlem i sitt garn, Hong Jun, som inom kort gjorde henne till sin favoritkonkubin. När Kina efter det Andra Opiumkrigets olycksaliga utgång började öppna upp mot Väst och moderniseras i enlighet med västerländska förebilder fick Hong Jun, som åtnjöt Cixis förtroende, flera betydande diplomatiska uppdrag i Europa. Naturligtvis kunde karln ifråga aldrig ha kunnat tänka tanken på att utstå sina strapatser utan sin favoritkonkubin vid sin sida.

Huvuddelen av sin tjänsteresa fick Hong spendera i Berlin i egenskap av diplomat där han frekvent sällskapade med landets politiska högdjur. Sai Jinhua hölls, såsom seden påbjöd, allt som oftast inspärrad i sitt hem och deltog endast vid sällsynta tillfällen vid officiella sammankomster. Emellertid lyckades den nyfikna konkubinen att lära sig lite knagglig tyska och vid en av dessa sammankomster blev hon bekant med en barsk tysk fältmarskalk på uppåtgående, greve Alfred von Waldersee (1832-1904). Denna flyktiga vänskap, mellan en tysk fältmarskalk och en kinesisk hora, skulle osannolikt nog förändra Kinas historia.

Greve Alfred von Waldersee

Greve Alfred von Waldersee

Nåväl, efter avslutat uppdrag återvände Hong och hans favoritkonkubin till Kina, kort därefter dog Hong (1894). Frånfället innebar att Sai Jinhuais livsöde förändrades över en natt. Hongs välbärgade familj ville inte ha någonting att göra med dennes konkubiner, varpå Sai Jinhua lämnades ensam och barskrapad på gatan. Hon fann inget annat råd än att åter(av)kläda sig rollen som prostituerad och återigen bli ”Vackrare än tusen gyllene blommor”. Inom kort blev hon en av Beijings mest omtalade och välfrekventerade kurtisaner.

Så utbröt år 1898 boxarupproret, vars primära mål var att göra sig kvitt västerländskt inflytande och kasta de förhatliga europeérna i havet. Inför denna massiva utmaning gjorde flertalet europeiska stormakter gemensam sak och invaderade Kina. I Tyskland förmanade kejsaren Villhelm II (1888-1941) sina soldater  att ”härja som hunnern Attila, så att ingen kines vågar se en tysk över axeln under de närmaste 100 åren”.

Mannen som förärades uppdraget att genomföra Villhelms order var ingen mindre än Alfred von Waldersee. Till en början gjorde han heller inte sin kejsare besviken – de tyska soldaterna massakrerade upplevda ”boxare” urskillningslöst och greven själv inkvarterade sig i det imposanta Sjöpalatset för att ha full uppsikt över förstörelsen. Sedan hände dock inte mycket. Varför? Enligt traditionen ska ”Vackrare än tusen gyllene blommor” ha lyckats nästla sig in i palatset och genom att förtjänstfullt utnyttja sina speciella talanger fullständigt förhäxa den rovlystne greven. Den fullständiga förstörelsen av Beijing som von Waldersee skrävlat om blev aldrig av, istället gjorde sällskapet med den kinesiska kurtisanen honom mild som en tamkatt. De fruktade tyskarna lämnade småningom Beijing, utan att ha gjort sig skyldiga till några grövre kulturhistoriska övertramp.

Sanningshalten i legenden om ”Vackrare än tusen gyllene blommor” och hennes historiska insats är milt uttryckt tveksam. Kineserna har av hävd dock tagit episoden på största allvar. Trots allt har ”Vackrare än tusen gyllene blommor” varit ett kärt motiv i kinesisk konst, litteratur och dramatik allt sedan boxarupprorets dagar.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att när man på 1930-talet valde att sätta upp en påkostad pjäs om hennes liv och gärning ville Mao Zedongs framtida hustru, Jiang Qing (1914-1991), ikläda sig rollen som ”Vackrare än tusen gyllene blommor”. Så blev det emellertid inte; rollen gick till en annan skådespelerska, Wang Ying. Jiang Qing, som var känd för sin långsinthet, glömde inte denna skymf och valde under Kulturrevolutionen, cirka 30 år senare, att hämnas. Så kom det sig att Wang Ying avled förnedrad och utblottad i fängelse år 1974.

Bild som anses föreställa "Vackrare än tusen gyllene blommor".

Bild som anses föreställa ”Vackrare än tusen gyllene blommor”.