Konsten att böja knä inför överhögheten: Vett och etikett i Qingdynastins Kina

2015/06/22 § Lämna en kommentar

Det kinesiska hovets komplicerade och obskuranta etikettsregler, ritualer och ceremoniell i slutet av 1800-talet saknar sin jämbördighet. Den förhärskande ideologin, genomsyrad av arkaiska konfucianska teser och trossatser, gjorde gällande att ”Draktronen” endast kunde beträdas av den rättmätige kejsaren, ”Himmelens son”, som hade gudagiven despotisk makt att styra efter välbehag genom att ha erhållit ”himmelens mandat”.

Vördnaden för kejsaren, eller dennes ställföreträdare, tog sig uttryck i att omgivningen, oavsett rang, var påbjudna att stå på knä i dennes närvaro. Etter värre, ur europeisk synvinkel, var att diplomatiska sändebud förväntades göra kow-tow (att buga nio gånger och röra pannan vid golvet tre gånger) inför åsynen av ”draktronens” representant. Få européer fann sig i denna sedvänja; vilken dels sågs som gravt förödmjukande, dels omöjligt att genomföra eftersom handlingen, implicit, skulle innebära att det diplomatiska sändebudet gjorde sig skyldig till majestätsbrott (genom att visa den främmande despoten större hedersbetygelser än den egna regenten).

Kravet på att omgivningen skulle falla på knä inför kejsaren/kejsarinnan blev med tiden allt mer besvärande och nådde sin bristningsgräns under änkekejsarinnan Cixis långa regering (med vissa avbrott: 1861-1908). Varhelst änkekejsarinnan vistades i den Förbjudna Staden föll ämbetsmän och eunucker, oavsett väderlek, ned på knä.

Att detta var en outhärdlig plåga påvisas inte minst av att hovets eunucker hade för vana att sy in knäskydd i sina byxor; i annat fall blev det allt för plågsamt att ständigt, och även i hög ålder, förväntas att falla ned på knä. Inte undra på att många eunucker pensionerades i förtid till följd av artros i knäna.

Änkekejsarinnan själv, som sökte modernisering och omgav sig av européer, var insatt i problemet, men gjorde endast tafatta försök till att förändra hovetiketten. Vid ett tillfälle fann hon att en ämbetsman som knäböjde inför hennes bärstol under en osedvanligt regnig dag droppade regnvatten färgat i rött och grönt; det visade sig att personen ifråga varit för fattig för att inköpa en formell rock och därför burit en målad version av papper: Cixi var bekymrad.

Kow-tow

Kow-tow

I takt med att Kinas moderniseringsprocess framskred i allt högre tempo under slutet av 1800-talet och kontakten med de ”vita djävlarna”, européerna, blev tätare såg sig Cixi tvungen att göra vissa förändringar i den gamla sedvänjan. Anledningen var att många högättade ämbetsmän fann det nedvärderade att kräla på knäna framför kejsarinnan medan deras socialt, kulturellt (och inte minst eugeniskt) underlägsna kollegor från Europa kunde stå upp rakryggade i hennes närvaro. Under visst knotande fann sig den traditionsbundna kejsarinnan föranledd att med tiden också låta socialt och politiskt framstående kineser undandra sig det formella knäandet inför överhögheten, givet att en europé var närvarande.

Kravet på att omgivningen alltid skulle stå på knä i hennes närhet ledde inte sällan till rent absurda komplikationer som motverkade den allsmäktiga regentens egna intressen. Cixi, som var nyfiken på alla västerländska nymodigheter, närde en otyglad lust att prova på tidens fortskaffningsmedel framför andra, och själva sinnebilden för modernisering, automobilen (hon hade med tidigare med förtjusning provat på tåg, ångbåt och trehjuling). I början av 1900-talet fick så Cixi i gåva från den skenheliga generalen Yuan Shikai (1859-1916), sedermera den kinesiska republikens grundare, en luxuös bil lackerad i kejserligt gult med vackra drakmotiv. Emellertid fanns det med bilen ett oupplösligt problem: chauffören kunde omöjligen stå på knä samtidigt som han rattade fordonet. Följden blev att Cixi, tros sin påfallande nyfikenhet, aldrig vågade att prova på en åktur i den omsusade presenten.

Änkekejsarinnan Cixi omgiven av sina eunucker.

Änkekejsarinnan Cixi omgiven av sina eunucker.

 

Storbritanniens osannolika te-ologiska rötter: Hur kom det sig att te blev britternas nationaldryck?

2015/06/15 § Lämna en kommentar

Frågan kan kanske tyckas banal. Britternas tradition av att läppja en kopp te närhelst omständigheterna tillåter torde väl vara av ringa historiskt intresse; Storbritanniens regelvidriga förehavande med den sargade kinesiska Qingdynastin under 1800-talet borde ju, sett utifrån all logik, ha förebådat dryckens introduktion och spridning på den engelska marknaden. Intressant nog är så inte fallet. Britternas fäbless för denna rogivande dryck är faktiskt äldre än så; inte heller var det kineserna som gjorde tedrickande populärt i England, utan portugiserna.

Hur kunde detta vara möjligt? Jo, när den restaurerade monarken Karl II Stuart (1630-1685) var i giftastagen föll hovets blickar på den utblottade portugisiska konungens dotter, den djupt troende och allt annat än bildsköna infantan Katarina av Braganca (1638-1705). För fruntimmerskarlen Karl II – som med hjärtats lust spenderade mycket  av sin fritid bland Londons sjabbigare bordeller – var äktenskapet blott en politisk affär. Eftersom den svårt skuldsatte portugisiske konungen i princip var barskrapad kunde det inte bli tal om en hemgift i traditionell mening. Istället överlät Portugal ett antal koloniala utposter i Indien och annorstädes till den brittiska kronan, däribland Bombay (Mumbai).

Sin gemål verkade Karl II inte haft mycket till övers för, inte heller Katarina var särdeles förtjust i att byta en lugn klostertillvaro för det engelska hovet som, under Karl  II:s egid, blivit ökänt för sin frivolitet, dekadens och utpräglade hedonism.

Katarina av Braganca - den portugisiska kvinna som införde tedrickandet i Storbritannien.

Katarina av Braganca – den portugisiska kvinna som införde tedrickandet i Storbritannien.

När så den framtida drottningen landsteg i Portsmouth år 1662, efter en synnerligen strapatsrik färd fylld av motgångar, formligen förstummade hon sina nya landsmän genom att, för att styrka nerverna, be om en kopp te. Den brittiska följet av blåblodiga aristokrater blev minst sagt konfunderade. Ingen hade någonsin hört talats om den exotiska dryck den blivande drottningen suktade efter. Efter en minst sagt rådvillt rådslag erbjöd de den besynnerliga prinsessan ett stop med ale istället. Trots sitt goda manér lyckades inte den timida prinsessan stjälpa i sig av den brittiska härligheten.  Ale skulle den goda Katarina aldrig  utsätta sig för igen, varken förr eller senare.

Som brittisk drottning  propsade den envetna Katarina på att te skulle serveras närhelst andan föll på – det brittiska hovet fick snällt anpassa sig bäst det kunde. På så sätt gjorde hon, om än ovetandes, en kulturgärning. Inom kort fick det engelska hovet smak för Katarinas ”portugisiska” påfund och East India Company beordrades att importera stora mängder av de begärliga bladen.  Drycken var något som förenade det omaka paret, som annars inte hade mycket gemensamt, och Karl II uppmuntrade ivrigt sin hustru i hennes mission att sprida det kultiverade tedrickandet inom hovet och aristokratin. Deras bemödande bar också frukt; i slutet av 1660-talet hade insupande av de aromatiska bladen fått stor spridning och blivit oerhört populärt bland blåblodiga ädlingar och den övre medelklassen.

Katarina av Braganca kom aldrig att riktigt trivas i sitt nya hemland och hade, såsom så många andra utlänningar före och efter henne, inte mycket till övers för det engelska köket. Efter makens död återvände hon år 1699 till sitt älskade Portugal där hon, fjärran från det bullriga brittiska hovet, kunde njuta av sitt te, och otium, ifred.

Britternas vurm för tedrickandet har varit ihållande sedan Katarinas dagar och numera är man en av Europas ledande tekonsumerande nationer. Britterna får dock se sig bräddade av irländarna, och avseende konsumtion per år och capita är man fortfarande långtifrån världens i särklass mest tedrickande nation: Turkiet.

Klassisk brittisk tebjudning (1720).

Klassisk brittisk tebjudning (1720).

Hora och hjältinna: Hur ”Vackrare än tusen gyllene blommor” räddade Beijing

2015/05/29 § 2 kommentarer

För Qingdynastins ledargarnityr utgjorde ”de vita jävlarnas”, d.v.s. europeérnas, makabra skövling av (det gamla) Sommarpalatset i slutfasen av det Andra Opiumkriget en nationell och dynastisk skymf utan dess like. Vid tidpunkten, år 1860, var Sommarpalatset i mångt och mycket Kinas nervcentra, och skatterna som där samlats på hög under generationer var något som rovgiriga franska och brittiska soldater aldrig hade kunnat föreställa sig. Inte bara kineserna förfasade sig över hur fullständigt hänsysnlöst europeérna skövlade denna plats, så även deras egna. Överstelöjtnant Wolseley, som var ögonvittne till den ohyggliga förstörelsen, skrev: ”Plundringen började genast och alla föremål som var för tunga att flytta förstördes omedelbart helt godtyckligt och nyckfullt . . . Såväl officerare som manskap verkade ha gripits av tillfällig sinnesförvirring”.

När Qingdynastin återigen invecklade sig i en militär konflikt med de europeiska stormakterna, genom att liera sig med de fanatiskt främmlingsfientliga ”boxarna” under det stora ”boxarupproret” (1898-1901), verkade historien från det Andra Opiumkriget upprepa sig: de kinesisiska trupperna led det ena katastrofala nederlaget efter det andra, Qingdynastins koryféer (inklusive kejsaren) flydde Beijing hals över huvud och de ”vita jävlarna” intog utan svårighet huvudstaden– det verkade nu bara vara en tidsfråga innan den slutgiltiga och fullständiga skövlingen av staden och dess kulturskatter skulle inledas.

En kurtisan under Qingdynastin (sent 1800-tal) underhåller sina kunder med ett parti mahjong.

En kurtisan under Qingdynastin (sent 1800-tal) underhåller sina kunder med ett parti mahjong.

När kejsaren Guangxu (1871-1908), änkekejsarinnan Cixi (1835-1908) och deras manchuiska ledarklick återvände till Beijing 1901 efter sin flykt blev de emellertid förstummade; istället för att ha skövlat huvudstaden hade europeérna, med vissa flagranta undantag, lämnat den Förbjudna Staden och dynastins kulturskatter i princip orörda. Kontrasten mot skövlingen under det Andra Opiumkriget kunde inte ha varit mer slående. Men varför hade ”de vita jävlarna” denna gång undragit sig från skövling? Inte kunde de rovgiriga europeérna lagt band på sin ingrodda förstörelselusta på egen hand? Vem eller vad hade hindrat dem?

Traditionellt har kinesisk historieskrivning, genomsyrad av diverse fantasifulla legender, utpekat en i det närmaste otrolig kandidat till att ha avstyrt europeérnas ramponering av Beijing. Hennes (!) egentliga namn var Sai Jinhua (ca 1872-1936) – genom sitt yrke mer känd som ”Vackrare än tusen gyllene blommor”.

Sai Jinhuas uppväxtår ska, vilket var regel snarare än undantag i 1800-talets Kina, ha varit svåra och sorgkantade. Redan i unga barndomsår bands hennes fötter, såsom den kinesiska seden föreskrev, vilket orsakade en permanent fysisk deformering som gjorde det oerhört plågsamt för henne att gå under resten av livet (”lotusfötter” ansågs traditionellt som sexuellt uppeggande”). Familjen hade det därutöver inte vidare gott ställt. Efter att fadern avlidit blev Sai Jinhua, blott 13-år gammal, prostituerad.

Den unga Sai Jinhua måste ha haft avsevärd talang för sitt nya gebit. Redan 1887 hade hon lyckats snärja en relativt ung, karriärslysten regeringsmedlem i sitt garn, Hong Jun, som inom kort gjorde henne till sin favoritkonkubin. När Kina efter det Andra Opiumkrigets olycksaliga utgång började öppna upp mot Väst och moderniseras i enlighet med västerländska förebilder fick Hong Jun, som åtnjöt Cixis förtroende, flera betydande diplomatiska uppdrag i Europa. Naturligtvis kunde karln ifråga aldrig ha kunnat tänka tanken på att utstå sina strapatser utan sin favoritkonkubin vid sin sida.

Huvuddelen av sin tjänsteresa fick Hong spendera i Berlin i egenskap av diplomat där han frekvent sällskapade med landets politiska högdjur. Sai Jinhua hölls, såsom seden påbjöd, allt som oftast inspärrad i sitt hem och deltog endast vid sällsynta tillfällen vid officiella sammankomster. Emellertid lyckades den nyfikna konkubinen att lära sig lite knagglig tyska och vid en av dessa sammankomster blev hon bekant med en barsk tysk fältmarskalk på uppåtgående, greve Alfred von Waldersee (1832-1904). Denna flyktiga vänskap, mellan en tysk fältmarskalk och en kinesisk hora, skulle osannolikt nog förändra Kinas historia.

Greve Alfred von Waldersee

Greve Alfred von Waldersee

Nåväl, efter avslutat uppdrag återvände Hong och hans favoritkonkubin till Kina, kort därefter dog Hong (1894). Frånfället innebar att Sai Jinhuais livsöde förändrades över en natt. Hongs välbärgade familj ville inte ha någonting att göra med dennes konkubiner, varpå Sai Jinhua lämnades ensam och barskrapad på gatan. Hon fann inget annat råd än att åter(av)kläda sig rollen som prostituerad och återigen bli ”Vackrare än tusen gyllene blommor”. Inom kort blev hon en av Beijings mest omtalade och välfrekventerade kurtisaner.

Så utbröt år 1898 boxarupproret, vars primära mål var att göra sig kvitt västerländskt inflytande och kasta de förhatliga europeérna i havet. Inför denna massiva utmaning gjorde flertalet europeiska stormakter gemensam sak och invaderade Kina. I Tyskland förmanade kejsaren Villhelm II (1888-1941) sina soldater  att ”härja som hunnern Attila, så att ingen kines vågar se en tysk över axeln under de närmaste 100 åren”.

Mannen som förärades uppdraget att genomföra Villhelms order var ingen mindre än Alfred von Waldersee. Till en början gjorde han heller inte sin kejsare besviken – de tyska soldaterna massakrerade upplevda ”boxare” urskillningslöst och greven själv inkvarterade sig i det imposanta Sjöpalatset för att ha full uppsikt över förstörelsen. Sedan hände dock inte mycket. Varför? Enligt traditionen ska ”Vackrare än tusen gyllene blommor” ha lyckats nästla sig in i palatset och genom att förtjänstfullt utnyttja sina speciella talanger fullständigt förhäxa den rovlystne greven. Den fullständiga förstörelsen av Beijing som von Waldersee skrävlat om blev aldrig av, istället gjorde sällskapet med den kinesiska kurtisanen honom mild som en tamkatt. De fruktade tyskarna lämnade småningom Beijing, utan att ha gjort sig skyldiga till några grövre kulturhistoriska övertramp.

Sanningshalten i legenden om ”Vackrare än tusen gyllene blommor” och hennes historiska insats är milt uttryckt tveksam. Kineserna har av hävd dock tagit episoden på största allvar. Trots allt har ”Vackrare än tusen gyllene blommor” varit ett kärt motiv i kinesisk konst, litteratur och dramatik allt sedan boxarupprorets dagar.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att när man på 1930-talet valde att sätta upp en påkostad pjäs om hennes liv och gärning ville Mao Zedongs framtida hustru, Jiang Qing (1914-1991), ikläda sig rollen som ”Vackrare än tusen gyllene blommor”. Så blev det emellertid inte; rollen gick till en annan skådespelerska, Wang Ying. Jiang Qing, som var känd för sin långsinthet, glömde inte denna skymf och valde under Kulturrevolutionen, cirka 30 år senare, att hämnas. Så kom det sig att Wang Ying avled förnedrad och utblottad i fängelse år 1974.

Bild som anses föreställa "Vackrare än tusen gyllene blommor".

Bild som anses föreställa ”Vackrare än tusen gyllene blommor”.

Sex dagar av bohemisk utopi: Historien om Dr. Lipp och den bajerska rådsrepubliken

2015/05/16 § 1 kommentar

Vid krigsslutet 1918 utgjorde det nederlagstyngda Tyskland en kokande häxkittel; centralregeringen hade i princip brutit samman, armod präglade befolkningsmajoritetens vardag och i städerna pyrde allehanda revolutionära sentiment. Den ofrånkomliga konflagration krigsslutet innebar fick sin i synnerhet mest dramatiska inramning i Bajern; vid tidpunkten Tysklands bastion för traditionella, katolska värderingar, samtidigt som huvudstaden, Munchen, utgjorde en ökänd smältdegel för månghövdade radikaliserade bohemer, kommunister, anarkister, futurister och antisemitiska extremnationalister.

Stödd av en indignerad befolkning lyckades den socialistiska journalisten Kurt Eisner den 8 november 1918 genomföra en oblodig revolution i Munchen, varpå monarkin avskaffades och Bajern utropades  till en socialistisk ”fristat”. Den 21 mars 1919 föll emellertid Eisner, som var jude, offer för en högerextremists kula och dog omedelbart. Mordet orsakade allmän bestörtning och en otyglad laglöshet lamslog inom kort Munchen. Socialdemokraterna, som vunnit valet, fann det omöjligt att effektivt överta regeringstyglarna i staden, varför dess ledare, Johannes Hoffman, valde att skapa en exilregering i närliggande Bamberg.

I det maktvakuum som uppstod i och med den lagliga regeringens flykt lyckades en disparat samling pacifister, anarkister och bohemer, under ledning av den blott 25-åriga expressionistiske pjäsförfattaren Ernst Toller, att den sjätte april 1919 svinga sig upp i regeringssadlarna och proklamera ”den bajerska kärleksrevolutionen”.  I samma veva utropades den ”bajerska Rådsrepubliken” – ett efemärt utopistiskt anarko-bohemiskt projekt vars existens varade  i blott sex dagar.

Den futuristiske pjäsförfattaren Ernst Toller i ungdomens dagar.

Den futuristiske pjäsförfattaren Ernst Toller i ungdomens dagar.

Den bajerska Rådsrepublikens kortvariga existens till trots saknar ingalunda denna historiska parentes intresse. Den brokiga samling regeringsmedlemmar som Toller samlade runt sig var i regel idealistiska författare och konstnärssjälar med judiskt påbrå, vars avsaknad av praktisk politisk erfarenhet, i eget tycke, uppvägdes av dess revolutionära lidelser och nebulösa förhoppningar om att ”frigöra mänskligheten på ett nytt sätt”.

Den i särklass mest excentriske medlemmen i det nya regeringskabinetten var utan tvekan ”utrikesministern”, en viss Dr. Franz Lipp. Hur den uppenbart mentalsjuka doktorn hamnade i Ernst Tollers regering, och hur han fick sin post, har förblivit något av en gåta. Den gode Dr. Lipp hade vid flera tillfällen genomgått psykiatrisk behandling och t.o.m. suttit inspärrad på mentalsjukhus – med honom vid rodret skulle Rådsrepublikens utrikespolitik bli minst sagt minnesvärd.

Bland den nya utrikesministerns första bisarra åtgärder var att telegrafera Lenin och påven. I sina meddelanden, som var raljanta och översvallande, ondgjorde sig Dr. Lipp över att den f.d. regeringen tagit med sig toalettnyckeln i sin exil i Bamberg. Hur Lenin och Benedikt XV (1914-1922) reagerade på detta absurda telegram få vi tyvärr aldrig veta.

Därnäst krävde Dr. Lipp att Schweiz oavkortligen skulle skicka Rådsrepubliken 60 lokomotiv. När de förbluffade schweizarna inte genast skred till handling och ombesörjde transporten av loken förklarade Dr. Lipp helt resolut krig (!) mot detta neutralitetens och pacifismens förlovade land.  Samma krav skickades sedan också till grannstaten Wurtemberg, med samma resultat. Wurtembergs perplexa regering trodde att allting var ett studentikost upptåg – Dr. Lipp svarade med att förklara Wurtemberg krig.

Till en uppgiven kollega ska Dr. Lipp ha meddelat att han var övertygad om att ”hundarna”, det vill säga schweizarna, inom kort skulle besegras och att han skulle söka sin gode väns, påvens, välsignelse över företaget. Så gjorde också verkligen Dr. Lipp – hans fullständigt verklighetsfrånvända rotvälska utställdes till ”Kamrat Påven, Peters Katedral, Rom”.

Nåväl, något regelrätt krig lyckades Rådrepubliken aldrig utkämpa mot vare sig Schweiz eller Wurtemberg; Tollers regering kollapsade redan den 12 april 1919, efter blott sex dagar vid makten. Istället övertog kommunistpartiet med Lenins goda minne regeringstyglarna  i Munchen. Toller avsattes från sitt ministerämbete men blev istället utnämnd till chef över den nygrundade ”röda armén” – ingalunda ett hedersuppdrag för en edsvuren pacifist.

Radikalismen från Rådsrepublikens första dagar underblåstes av de nya ”yrkesrevolutionärerna” men politiken fick en ovedersäglig kommunistisk utformning.  Således satte man sig för att avskaffa valutan och expropriera luxuösa lägenheter i Munchens centrum till hemlösa. Det kommunistiska experimentet fick dock ett abrupt slut redan den tredje maj 1919 när regeringstrogna soldater intog Munchen och återställde ordningen.

Kommunistiskt propagandaaffisch från Munchen 1919.

Kommunistiskt propagandaaffisch från Munchen 1919.

 

Revolutionär gravskändning: Historien om Jakob II:s olycksaliga lik

2015/04/22 § 2 kommentarer

Jakob II:s död i Frankrike 1701 orsakade ingalunda någon hjärtskärande klagosång bland hans f.d. undersåtar på de brittiska öarna. Istället möttes beskedet, med undantag av vissa irländare, papister och reaktionära toryanhängare, med lättnad och återhållsam glädje.

Att merparten britter inte hade så mycket till övers för sin detroniserade monark var i sig inte helt underligt. Jakob II (brittisk konung 1685-1688), som var uttalad katolik, hade genom sina toleranta religionsreformer och styvnackade kompromisslöshet anklagats för att försöka återinföra katolicismen i Storbritannien genom bakvägen. Konflikten fick ett abrupt slut genom den ”ärorika revolutionen” 1688 när Villhelm (III) av Oranien (brittisk konung 1689-1702) invaderade landet från Nederländerna och  Jakob II avsattes.

Det skulle dock inte gå någon materiell nöd på den brittiske exilkonungen. Jakobs allierade, Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715), erbjöd konungen ett ståndsmässigt uppehälle och en synnerligen generös pension. Under sin tid i exil gjorde Jakob II ett halvhjärtat försök att med fransk hjälp återta sin tron, men revolten misslyckades och krossades slutgiltigt 1691 under stor blodsutgjutelse. I övrigt spenderade den tungsinte och djupt troende konungen större delen av sina sista levnadsår i konfessionell kontemplation och moralfilosofiska grubblerier.

Jakob II

Jakob II

 

Jakob II:s frånfälle 1701 såg dock tillkomsten av en embryonisk kult kring den döde konungen som med tiden vann ett ansenligt antal anhängare, både på och utanför de brittiska öarna. Snart började dess medlemmar resa högljudda krav på att den avlidne exilkonungen skulle kanoniseras som helgon, varpå man sökte med ljus och lykta efter bevis på religiösa mirakel som kunde förknippas med hans gärning.

Jakob II hade för egen del begärt att få en blygsam gravsättning i sockenkyrkan i St Germain, Paris. Detta kom emellertid inte på fråga för Ludvig XIV som hade helt andra planer för exilkonungens arma lik. För opportunisten Ludvig XIV var Jakob II värd mer död än levande och den franske monarken underblåste skickligt de krafter som arbetade för Jakobs kanonisering och Stuartdynastins restaurering på Englands tron. I London orsakade den jakobitiska propagandan oro och konsternation; i takt med att den nya Hannoverdynastins popularitet dalade under inledningen av 1700-talet, desto mer attraktiv blev  tanken på ett återinförande av den gamla Stuartdynastin bland folkets breda lager.

På Ludvig XIV uttryckliga befallning begravdes endast Jakob II:s tarmar i sockenkyrkan i St. Germain, medan resten av inälvorna skänktes till det brittiska jesuitkollegiet i St. Omer. Den avlidne konungens hjärna hamnade i sin tur på det skotska colleget i Paris samtidigt som hans hjärta, på egen begäran, kom att förvaltas av nunneklostret i Chaillot. Övriga kroppsdelar fann sin vila hos de engelska benediktinmunkarna i Paris.

Trots fåfänga försök under 1700-talet, anförda av flera framstående franska kardinaler, vägrade påven enträget att helgonförklara Jakob II, och med tiden avtog kulten kring den döde konungen och han föll mer eller mindre i glömska. Den styckade exilkonungens sorgliga öde skulle dock avgöras under den franska revolutionen då den gamla ordningen sköts i sank och allt som förknippades med lancien regime var lovligt byte för pöbelns nycker. Religiösa institutioner väckte särskilt ont blod bland revolutionens söner – kyrkan hade trots allt varit den förhatliga monarkins främsta politiska stöttepelare – vilket resulterade i att kyrkor och kloster systematiskt plundrades och förstördes. Mitt i denna kalabalik försvann så också samtliga av Jakob II:s utspridda kvarlevor.

Historien om den olycksalige konungens sargade kadaver borde kanske ha slutat här, med dess försvinnande, men icke.  År 1824 lyckades några fransmän, genom en slump, identifiera Jakob II:s bortsprungna tarmar – dessa är idag allt som finns kvar av den omstridde exilkonungen.  Eller nja, inte riktigt. Under balsameringen och styckningen av Jakob II:s lik år 1701 valde nämligen flera av de församlade att doppa sina näsdukar i den döde konungens blod – Stuartblod ansågs redan nu besitta allehanda magiska kvaliteter. En sådan näsduk såldes för åtskilliga tusentals pund i London så sent som 1997.

Lurik rekommenderar: John Macleod. Dynasty: The Stuarts 1560-1807. Hodder & Stoughton 1999.

Minnessten över Jakob II i sockenskyrkan i St. Germain, Paris.

Minnessten över Jakob II i sockenkyrkan i St. Germain, Paris.

 

Kvinnomode och fågelmord vid sekelskiftet: Hur hattmakare blev ornitologins nemesis

2015/04/20 § Lämna en kommentar

1900-talets inledande år innebar bråda dagar för en växande skara hattmakare i Europas ledande storstäder. Att hattar var på modet var ingenting nytt, men tidigare hade modet främst gällt herrar. I slutet av 1800-talet – när friströvande kvinnor i gatubilden blivit vanligt förekommande –  utecklades  därför extravaganta huvudbonader för kvinnor, i regel betydligt mer iögonfallande och utsmyckade än herrarnas dito. Särskilt vanligt blev det att pryda huvudbonaden med allehanda fågelfjädrar, ju färggrannare och mer exotiska desto bättre. Således förtäljde kvinnans huvudbonad i fin-de-siecle Europa också något om hennes sociala status; i stort sett vilket förtappat fruntimmer som helst kunde smycka sin hjässa med ankfjädrar, medan mer uppseendeväckande kreationer med fjädrar från snöhägern, kolibrier eller paradisfågeln endast var reserverade för samhällets mest välbeställda societetsdamer.millinery

Europas modekoryféer och fashionabla hattmakare var därför ständigt i skriande behov av allehanda exotiska fjädrar och plymer, varför 1800-talets sista deccennier fram till första världskrigets utbrott innebar en veritabel guldålder för fågelfängare världen över.  Blott en oansenlig minoritet av dessa kan betraktas som verkligt professionella, flertalet var istället utfattiga dagdrivare som i fjäder- och plymhandeln såg sin chans till en drägligare tillvaro (år 1900 sysselsatte fjäder- och plymhandeln i USA allena cirka 83 000 människor). I Storbritannien var det exempelvis särskilt vanligt att städernas fattiga famåt helgslutet begav sig till kusterna för att där ta livet av så många fåglar som möjligt. Detta var i sig inte helt underligt, vid sekelskiftet var exotiska fågelfjädrar bokstavligen talat värda sin dubbla vikt i guld.

Konsekvensen av denna modeindustris genomslag blev inom loppet av några årtionden makabert och den ekologiska mångfalden rubbades världen över för all framtid. Anledningen var givetvis att rovjakten på diverse fågelarter oavkortligen ledde till att dessa decimerades, eller t.o.m. utrotades. Värst var situationen i Nordamerika, där flera inhemska arter utrotades inom loppet av ett par deccennier. Problemet berodde inte minst på att amoraliska fågelfängare lättast jagade sina byten under häckningssäsongen. Efter att ha mördat, skinnat och plockat fåglarna lämnades deras hjälplösa ungar åt sitt eget öde, vanligtvis svalt de ihjäl.

Trots modets dragningskraft saknade ingalunda fjäder- och plymhandeln rabiata och högröstade motståndare, tvärtom var oppositionen mot den fågelmördande industrin stor och välorganiserad. Hattmakare och modeskapare i Europa bedyrade ofta att fjädrarna de använde som ornament i regel var artificiella eller plockade från uppfödda fåglar, vilket i stort sett var rent struntprat. Visserligen försörjde sig mängder av människor, främst i USA och Sydafrika, på att föda upp fåglar för modeindustrins räkning, men dess andel av marknaden var alltid försvinnande liten, därtill behandlades fåglarna inte långt mycket bättre. Strutsuppfödning var vid 1900-talets inledning särskilt inkomsbringande och innebar i gemen att strutsen med jämna mellanrum plockades på sina fjädrar och tvingades framhärda merparten av sina dagar spritt språngande naken. Genom detta tillvägagångssätt kunde en struts under sin livstid förse sin ägare med över 300 fjädrar.

1600 kolibrier till salu för 2 cent styck i London år 1912.

1600 kolibrier till salu för 2 cent styck i London år 1912.

Oppositionen mot fjäder- och plymhandeln var allt som oftast misogyn och riktade in sig på modebärarna själva, det vill säga kvinnorna. I spaltmeter efter spaltmeter, i land efter land, ondgjorde sig (manliga) skribenter över kvinnans inneboende frivolitet, fåfänga och moraliska slapphet, vilket ansågs vara bränslet som höll modeindustrins mördande maskiner i rullning. New York Times skrev exempelvis 1898 att ”millions of birds have been slaughtered for the mere gratification of tender-hearted women”. Tidningen var långtifrån ensam och trakasserier mot kvinnor med fashionabla huvudbonader blev allt vanligare.

I vilket fall som helst var den internationella oppositionen mot fjäder- och plymhandeln mycket framgångsrik. I början av 1900-talet antogs flera lagar i både USA och Storbritannien i syfte att försvara ländernas kraftigt minskade population av fåglar. I USA gjorde Theodor Roosevelt (amerikansk president 1901-1909) sig till alla svurna ornitologers galjonsfigur genom sina fräna och högröstade angrepp på den mordiska verksamheten. För att komma till rätta med problemet, och därmed säkra den ekologiska mångfalden för kommande generationer, beslöt Roosevelt att  reservera enorma territorier där djur- och fågelliv deklarerades vara fridlysta. Dessa är idag några av USA:s bästa och mest välbesökta naturreservat och nationalparker.

Ironiskt nog var det inte genom lagstiftning man småningom kom tillrätta med problemet, inte heller kan krigsutbrottet eller ekonomisk osäkerhet beskyllas för att ha undergrävt den blomstrande industrin. Istället var det hattmakarna och modeskaparna själva som drog undan mattan under fötterna på alla de tiotusentals människor som var beroende av fjäder- och plymhandeln för sin försörjning. År 1913 kom nämligen den kortklippta frisyren för kvinnor på modet, vilket gjorde det oerhört mycket svårare att styla håret i praktfulla kreationer och behovet av extravaganta huvudbonader avtog. Modets nycker var alltså inte bara ett fågellivets förbannelse utan blev i slutändan också dess räddning.

Kanske är fjädermodet på väg tillbaka? Den extravaganta klänningen på bilden ingick i Alexander McQueens kreation från 2009 som hade fågelfjädrar som ledmotiv.

Kanske är fjädermodet på väg tillbaka? Den extravaganta klänningen på bilden ingick i Alexander McQueens kreation från 2009 som hade fågelfjädrar som ledmotiv.

Anglofilen i Aceh: Hur år 1588 vann Ostindien för Storbritannien

2015/04/03 § 1 kommentar

”Den oövervinnerliga armadans” undergång år 1588 gav eko i hela Europa, och inte bara här, även i det fjärran Ostasien gengjöd britternas seger – detta långt innan merparten av regionens härskare haft det stora nöjet att stifta bekantskap med, eller ens åse, en britt. Spanjorerna, som år 1580 intvingat sjöfararstaten Portugal i en union, var dock välkända, fruktade och oftast hatade i Ostasien. Att denna formidabla sjömakt, som redan frekventerat ostasiatiska vatten i närmare hundra år, skulle ha lidit en näsbränna av en likaledes avlägsen fiende tycktes snudd på otroligt och nästan för bra för att vara sant. Följden av segern 1588 blev därför att flera av Ostasiens regenter i princip blev dedikerade anglofiler över en natt.

De första att stifta bekantskap med denna brittiska vurm var en överlag misslyckad nederländsk expedition, ledd av Cornelis de Houtman, som år 1599 anlöpte den mäktiga, kosmopolitiska hamnstaden Aceh på norra Sumatra. Aceh var vid tillfället en betydande muslimsk stormakt – den i särdeles mest inflytelserika på Sumatra – som byggt sitt välstånd på den lönsamma kryddhandeln. Den som styrde och ställde i Aceh var den osedvanligt korpulenta och excentriska sultanen Ala-uddin Riayat Shah (regent: 1588-1603). Denna man var son till en enkel fiskare men hade varit såpass framgångsrik på slagfältet att han så småningom lyckades äkta sultanens dotter. Kort därefter lät Ala-uddin mörda den rättmätige härskaren och proklamera sig själv som sultan.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

När Ala-uddin fick höra talas om att en livs levande engelsman fanns ombord, en viss John Davis (1550-1605), krävde han att omedelbart få sammantråla med den långväga gästen. Sultanen var, berättar Davis enormt nyfiken och frågvis: ”Han frågade ( . . . ) om Drottningen, om hennes pashor och om hur hon lyckades föra krig mot en så stor Konung som den spanske (ty han tror att hela Europa är spanskt). Hans efterfrågningar tillfredställdes till fullo, och utföll, som det tycktes till stor belåtenhet.” Att John Davis, som efter hemkomsten anställdes av East India Company, visats denna ynnest kom att bli av oskattbart värde för den nya arbetsgivaren, och därför Storbritannien i stort.

Att sultanens geografiska kunskaper var, milt uttryckt, lika bristfälliga som hans beundran för Storbritannien och dess regent var gränslösa vittnar inte minst det brev den känslosvallande sultanen plitade ner till Drottning Elisabet I. Då Ala-uddin antog att Elisabet I, till följd av den magnifika sjösegern 1588, nu var obestridd härskare över hela Europa adresserade han brevet till sultanan av England, Frankrike, Irland, Holland och Friesland. Den goda ”Queen Bess” torde ha rodnat kinderna av sig.

Britterna, som fann Ostasiens presumtiva rikedomar ofantligt lockade, utrustade år 1600 ett antal fartyg, under befäl av James Lancaster (1554-1618), för att kunna ta upp kampen med Nederländerna i kryddkapplöpningen. Med sig ombord hade Lancaster nämnda John Davis. Denna hade begåvats med, förutom allehanda tjusiga gåvor och presenter, ett handskrivet, vackert utsirat brev från drottning Elisabet I som var ämnat för sultanen av Aceh.

Väl i Aceh kom den brittiska expeditionen att njuta stor framgång. Till en början tycktes Ala-uddin besviken över de brittiska gåvorna (guld och silver imponerade inte mycket på denna liderliga man). Detta framtills att han fick en solfjäder försedd med riktiga fågelfjädrar presenterad för sig; sultanen blev formligen stormförtjust över denna den billigaste av gåvor.

Elisabets brev gjorde också stort intryck och var, i sann brittisk anda, inställsamt, affärsmässigt och synnerligen anti-portugisiskt. Sultanen nämndes rakt igenom som ”vår älskade broder” och tyrannen själv prisades för sitt ”humana och ädla sätt att bemöta främlingar”. I övrigt riktade drottningen diverse haranger mot Spanien och dess bundsförvanter, och föreslog därtill ett detaljerat handelsavtal mellan de båda länderna. Ala-uddin instämde i allt som drottningen skrev och undertecknade mer än gärna ett generöst handelsavtal. För att fira den nya vänskapen bjöd sultanen på ett gigantiskt dryckeskalas (religionen tycktes inte utgöra något hinder för sultanen som älskade arrak över allt annat) och utdragen tuppfäktning.

Acehs hamn, 1600-tal.

Acehs hamn, 1600-tal.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.