Kvinnor i kosmos: Valentina Tereshkova och könskriget i rymden

Den 12 April 1961 blev Jurij Gagarin känd för en hel värld och hyllad som “rymdens Columbus” efter att ha blivit den första människan någonsin i rymden. Gagarins historiska mission var långt ifrån bara ett vetenskapligt lackmustest, den bidrog dessutom till att öppna en ny arena där det Kalla Kriget kunde utspelas inför mer eller mindre öppna ridåer och där supermakterna till synes vara så gott som jämbördiga.

Att vara först i rymden var givetvis bara första steget. Efter Gagarins framgångsrika strapats försökte såväl USA som Sovjetunionen att vara först med i stort sett vad som helst, så länge mandomsprovet utfördes i rymden – allt var en tävling. På ett tidigt stadium började därför NASA att träna kvinnor till astronauter – tanken var att näpsa till Sovjetunionen även i dess egen paradgren: jämställdheten. Sovjetunionen fick dock nys om projektet och började givetvis omedelbart hårdträna ett eget förband av kvinnliga kosmonauter. Slutligen skulle också en av dessa kvinnor ombordstiga Vostok 6 i juni 1963 och sedermera bli världsberömd som den första kvinnan i rymden någonsin; hennes namn var Valentina “Måsen” Tereshkova. Sovjetunionens förstasekreterare, Nikita Chrusjtjov (1894-1971), var inte lite belåten över Tereshkovas bedrift och skroderade på sedvanligt sätt:

“Hennes flygning varade längre än samtliga amerikanska astronauters sammantagna tid spenderad i rymden (applåder). Där har ni det “svaga könet” (stormiga applåder) [. . .] Namnet Valentina Vladmirovna kommer att skrivas in i historieböckerna. Hon har ännu en gång demonstrerat hur kvinnor uppväxta under socialismen går jämsides med sina män genom livet, i självuppoffrande arbete såväl som i heroiska dåd som förundrar omvärlden.”

Valentina Tereshkova 1963.

Bortsett från Tereshkova då? Hur vanligt förekommande var det under Kalla Kriget med kvinnliga astronauter och kosmonauter? Inte särdeles. Den första sovjetiska kvinna att upprepa Tereshkovas bravad var den envetna testpiloten Svetlana Savitskaya, men först 1969. 1983 blev Sally Ride den första amerikanska kvinnan i rymden och därefter tog USA över stafettpinnen. Sedan dess har 26 amerikanska kvinnor fått möjligheten att besöka rymden – 1999 blev dessutom en viss Eileen Collins den första kvinnan någonsin att få befäl över en rymdfärja.

Att det sovjetiska projektet med att träna kvinnor till kosmonauter så småningom lades på is verkar intressant nog ha haft att göra med Tershkovas erfarenheter från den framgångsrika flygningen med Vostok 6. Även om hon obstinat nekat till anklagelserna under hela sitt liv så uppgav missunnsamma kollegor att hon under flygningen lidit av ”rymdsjukan” och vid tillfälle spytt i cockpit. Anklagelserna – riktiga eller ej – innebar i vilket fall som helst att en konservativ fraktion inom det sovjetiska rymdprogrammet kunde avfärda kvinnor som olämpliga som kosmonauter till följd av deras ömtåliga fysiska konstitution.

I vilket fall som helst blev Tereshkova, efter sin återkomst till jorden, hyllad som en nationalhjälte; den enkla, faderslösa flickan från Yaroslavl med fäbless för fallskärmshoppning var i mångt och mycket som klippt och skuren för uppdraget som sovjetisk “good-will-ambassadör” i Väst. Fram till Sovjetunionens fall 1991 besökte Tereshkova lydigt i stort sett varje hörn av planeten, talade inlevelsefullt om sina äventyr och förkunnade Marxism-Leninismens budskap om fred och jämställdhet. Tereshkova var dock aldrig särdeles road av de politiska upptågen, hennes hjärta klappade alltid för rymden och hennes högsta önskan var att få bli ingenjör (något som myndigheterna ogillade och aktivt hindrade).

Valentina Tereshkova lever och frodas ännu idag och hennes livslånga kärleksaffär med den outgrundliga rymden verkar ihållande. Inte nog med att hon erbjudits en plats på en ännu inte tidsbestämd rysk rymdfärja avsedd för Mars, hon har också uttryckt en önskan om att få dö i rymden.

Sovjetisk propagandaaffisch föreställande ”Sovjetunionens hjältinna” Valentina Tereshkova

Medaljens baksida: Leonid Brezjnevs sorgesamma begravning

Det är svårt att inte känna åtminstone en gnutta medlidande med Sovjetunionens generalsekreterare Leonid Brezjnev (generalsekreterare 1964-1982). Hans namn och den epok han kom att representera har i grunden smutskastats av en av hans efterträdare och tillika västvärldens okrönta frälsare: Mikhail Gorbatjov (sovjetisk generalsekreterare 1985-1991). Sett utifrån rysk horisont ter sig saker och ting tämligen annorlunda: Brezjnev har kommit att bli den populäraste ledarfiguren under hela 1900-talet, medan samme Gorbatjov blivit den i särklass mest avskydda.

Men man ska dock ge Gorbatjov det att det otvivelaktigt fanns vissa drag av bisarrhet och fåfänga i Brezjnevs karaktär. Förutom en omättbar vurm för snabba och luxuösa västerländska bilar torde hans fäbless för medaljer utgöra den mest påtagliga karaktärssvagheten. På sin sextioårsdag år 1966 tilldelades en överlycklig Brezjnev den prestigefulla medaljen ”Sovjetunionens hjälte”. Under sin långa karriär dekorerades han med ytterligare tre av dessa.

För sina ytterligt träiga och dilettantiskt formulerade memoarer dekorerades han därutöver med det hett eftertraktade Leninpriset för litteratur – samtliga priser bar han, även efter det att han i princip var oförmögen att röra på sig, med illa dold stolthet. Dessa är bara några ur högen av sovjetiska och internationella medaljer som formligen regnade över den fåfänga och gravt alkoholiserade generalsekreteraren – under sin tid som regeringschef samlade han på sig över tvåhundra förnäma medaljer och dekorationer.

En retuscherad och åldrad Brezjnev med ett axplock av alla sina älskade medaljer och dekorationer.

Detta skulle i slutändan visa sig vara ett problem. Vid sin begravning 1982 kunde den prisbelönta generalsekreteraren omöjligen bära upp samtliga medaljer på sitt bröst. Lösningen blev att man i all hast fick beställa in 44 ceremoniella kuddar varpå alla dekorationer fästes; dessa kom att uppbäras av lika många soldater som lite skamset marscherade taktfast bakom Brezjnevs kista under dennes lit de parade. Scenen blev minnesvärd och uppenbarligen pinsam för det grånade sovjetiska ledarskiktet. Brezjnevs fåfänga var redan ökänd bland gemene sovjetmedborgare och efter den pampiga begravningsceremonin formligen översvämmades landet av diverse humoristiska anekdoter som gjorde narr av såväl generalsekreteraren såväl som den gerontokrati han delat makten med.

Detta var blott en pinsam aspekt av gravsättningen av denna ”Sovjetunionens hjälte” och tillika ärad mottagare av ”Leninordern med en guldstjärna”. När Brezjnevs likkista för första gången skulle lyftas upp och bäras iväg för den sista vilan så föll det korpulenta kadavret olyckligtvis igenom botten på kistan. Skyndsamt ordnade man med att nita fast den trasiga kistbotten med rustika metallplattor. Tyvärr kunde inte en av de åldriga partikamraterna i slutändan bära kistans vikt på sina axlar utan både kistan och ”kamraten” föll med ett ekande dån ner i det hål som var designerat för generalsekreterarens sista vila.

Lurik rekommenderar: Edwin Bacon och Mark Sandle. Brezhnev reconsidered. Palgrave Macmillian 2002.

Karikatyr av Brezjnevs fäbless för medaljer.

Rysk dryckenskap #5: Mikhail Gorbatjov och den stora nykterhetskampanjen

Det var ingen hemlighet att sprikonsumtionen och det utbredda fylleriet utgjorde ett av Sovjetunionens mest akuta samhällsproblem och starkt bidrog till den ekonomiska recession som vingklippte landet under 1970-talet. Det grånade ledargarnityret var väl medvetet om sakernas tillstånd. Problemet var att de åtgärder man ditintills antagit och implementerat, s.k. ”nykterhetskampanjer”, i mångt och mycket misslyckats trots ett gigantiskt och väloljat propagandamaskineri i ryggen.

I mars 1985 valdes den förhållandevis unge Mikhail Gorbatjov (1985-1991) till Sovjetunionens nya generalsekreterare. Liksom sina föregångare inledde den nya generalsekreteraren sin regering med en storstilad kampanj ämnad att ”utrota alkoholmissbruket”. Sovjetmedborgarna må inledningsvis ha suckat åt denna ”stora nykterhetskampanj”, vilket lät som ännu en i raden av futila propagandakampanjer som inom kort skulle komma att ebba ut och förtigas. Men Gorbatjov – som själv, till skillnad från sin försupne och tragiske företrädare Konstantin Tjernenko (1984-1985), drack måttfullt – var av annat virke.

Denna gång var kampanjen inte bara tomma ord och fraser utan innehöll också politisk handling: Försäljningen av alkohol förbjöds efter klockan 14.00, välkända missdådare avskedades och spärrades in på ”tillnyktringsstationer”, sport- och fritidsanläggningar upprustades, produktionen av och tillgången till alkohol begränsades avsevärt (samtidigt som produktionen av juicer subventionerades frikostigt) och man inrättade en allunionell nykterhetsrörelse där varje god och hängiven partimedlem förväntades inneha medlemskap.

Resultaten lät inte vänta på sig. Redan i början av 1986 svarade 65 % av de annars så defaitistiska sovjetmedborgarna att de förväntade sig att Gorbatjovs ”stora nykterhetskampanj” skulle utrota alkoholismen för gott. Och även om det är svårt att finna oantastlig statistisk data som bekräftar saken så förefaller det som att ingen annan stat i världshistorien officiellt (under fredstid) lyckats minska alkoholkonsumtionen lika drastiskt som Sovjetunionen under perioden 1985 till 1987.

Mikhail Gorbatjov

Tyvärr visade sig landvinningarna på alkoholbekämpandets räjong i mångt och mycket, trots alla reella framgångar, var en chimär. Den nämnda allunionella nykterhetsrörelsen visade sig visserligen, statistiskt sett, vara en oanad succé. Under perioden 1985 till 1987 växte organisationen med upp till 5 miljoner medlemmar i månaden. Statistiken, om än korrekt, var dock blott ett dadelblad. Partimedlemmar, nyktra eller inte, mer eller mindre tvingades att ta värvning. Inte sällan brukade dessa framåt småtimmarna, i alkoholens töcken, med sedvanlig pregnant rysk ironi utbringa ”en skål för nykterheten”.

Även om den officiella produktionen och distributionen av alkohol verkligen sjönk drastiskt under kampanjens framgångsår innebar inte detta nödvändigtvis att sovjetmedborgarna drack mindre. Det var inte bara spriten som försvann från butikshyllorna, så gjorde dessutom socker och jäst. Hembränning blev nära nog en folksport. Om man nu önskade sig en ”quick fix” så var det heller inga problem; innovativa alkoholister visste att berusa sig på allt från parfym till tand- och skokräm (de sistnämnda produkterna var extremt alkoholstinna i Sovjetunionen).

Den stora nykterhetskampanjen (försäljningen av alkohol uppvägde med råge kostnaderna för det gigantiska sovjetiska militärmaskineriet och kriget i Afghanistan), som inledningsvis varit en sådan framgång, ebbade så småningom ut efter 1987. Men den lämnade sina spår. Ekonomihistoriker har beräknat att kampanjen, tillsammans med det vettvilliga beslutet att decentralisera det ekonomiska beslutsfattandet till lokal nivå, utgjorde den primära orsaken till Sovjetunionens ekonomiska kollaps i början av 1990-talet. Sovjetunionen kunde, ironiskt nog, inte överleva utan sitt sociala stigma: alkoholismen. Inte nog med det, i det långa loppet hade den ”stora nykterhetskampanjen” ingen positiv inverkan på supandet överhuvudtaget utan snarare tvärtom. 1992 övertog nämligen Ryssland stafettpinnen från Frankrike som Europas mest alkoholiserade nation.

”Stopp”. Sovjetisk propagandaaffisch under ”den stora nykterhetskampanjens” glansdagar.

Köndra och härska: Politbyråhustrurnas levnadsöden i Stalins Sovjetunionen

Mycket har blivit sagt om Stalins paranoia. Frågan många moderna västerländska liksom sovjetiska och post-sovjetiska historiker ställt sig är huruvida denna Sovjetunionens Erik XIV i huvudsak (de paranoida dragen i Stalins karaktär är ovedersägliga) styrdes av paranoia eller kallblodigt politiskt beräknande. Klart är i alla fall att Stalin i regel behandlade sina närmaste minst lika illa som sina fiender.

Lavrentij Berija (1899-1953) – en kongenial georgier, mångårig chef för den fruktade sovjetiska säkerhetstjänsten och tillika notorisk våldtäktsman – brukade Stalin bl.a. vanhedra inför allmän publik genom att med ord förnedra densamme, ”slå honom i huvudet och hälla hett te över hans ansikte”. Nikita Khrusjtjev (1894-1971), länge en av Stalins anförvanter, behandlades inte bättre: Stalin hade för vana att under informella politbyråmöten tömma sin pipa på den hans kala hjässa så att den glödande tobaken lämnande tydliga brännmärken.

Stalins omnipotens och patologiska kontrollmani cementerades dock genom hur han behandlade politbyråmedlemmarnas (politbyrån var Sovjetunionens högsta beslutande organ) hustrur. Vjateslav ”Järnröven” Molotov (1890-1986) var länge ansedd som Stalins högra hand och Sovjetunionens ansikte utåt i egenskap av omutlig sovjetisk utrikesminister. Detta hindrade inte att hans hustru, Polina Molotova, skickades, på Stalins begäran, till fångenskap i Sibirien på fabricerade premisser. Det råder ingen tvekan om att den annars så iskalle Molotov älskade sin glamorösa hustru, som råkade vara en sovjetisk societetsdam av rang, notoriskt otrogen och tillika ”boss” över Sovjetunionens gryende parfymindustri. Dessvärre var hon också judinna. Under hela Polinas fångenskap som varade i 14 år lyfte inte maken ett finger för att hjälpa henne, han förblev Stalins paranoia trogen. När Molotovs fru äntligen släpptes ur sin fångenskap, handikappad för livet, utspelade sig, enligt grannarna, behjärtansvärda och sentimentala scener då den pensionerade och svartmålade f.d. sovjetiska utrikesministern punkligt varje dag ledde sin förvirrade och indolenta f.d. lyxhustru runt på lägenhetskomplexets innergård.

Vjatjeslav Molotov och hans hustru Polina på äldre dagar.

”Järnrövens” beslutsamhet och servila inställning, som kostade honom en hustru, var dock ett undantag. Mikhael Kalinin (1875-1946) och hans hustrus öde är mer talande. Kalinin var under större delen av Stalins regeringstid Sovjetunionens (maktlöse) president och tillika regeringschef (han hade alltså samma befattning som den svenske konungen, och hans fru den som drottning Silvia besitter idag). För att få den redan sykonfantiske Kalinin att rätta sig i ledet skckade Stalin dennes fru, Katarina Ivanovna, till arbetsläger år 1938. Hon skulle tydligen [sic!] ha varit medlem av en ”trotskistisk konspiration”. Här fick den goda presidenthustrun, efter att fullständigt underminerat sin fysik genom tungt kroppsarbete, ägna år med att i en dyster cell skrapa bort lusägg från medfångarnas underkläder. Efter att Kalinin (också han notoriskt otrogen) snyftande bönat och bett Stalin om nåd under flera års tid släpptes äntligen Ivanovna ur sitt fängelse år 1945. Då hade den hårt ansträngde maken knappt ett år kvar i livet.

Få personer torde ha varit viktigare för Stalins dagliga värv och honom själv mer trogen än hans personliga sekreterare Aleksandr Poskrjobysjev (1891-1965). Men också denna, den mest lojala av dem alla, fick se sin hustru slitas ifrån honom av NKVD till följd av Stalins patologiska misstänksamhet. Vid ett tillfälle bad en rödgråten Poskrjobysjev sin mästare om nåd på sina bara knän. I Poskrjobysjevs fall hjälpte inte ens denna förudmjukande gest, Stalin viftade bort det hela och påstod, vilket var ren och skär lögn, att han inte hade makt att ingripa i ärendet utan att detta var en sak för säkerhetstjänsten (NKVD).

Mikhail Kalinin

Rysk dryckenskap #4: Manlighet, dödlighet och alkoholism i Sovjetunionen

Det var i slutet av 1960-talet som det grånade ledargarnityret började uppmärksamma de sociala effekterna av Sovjetunionens utbredda missbrukskultur och den kostnad det allestädes närvarande supandet orsakade den redan urholkade ekonomin, och samhället i stort. Det hälsovådliga drickandet tärde inte minst på den familjära lyckan och i närmare 50 % av fallen angav kvinnan makens alkoholism som orsak till skilsmässoansökan. Medellivslängden hos män, som 1970 var uppe i 64,5 år, hade år 1986 sjunkit till 62,5 år till följd av det utbredda supandet. Utvecklingen saknar motstycke i den industriella världen under fredstid.

Liksom annorstädes var det främst kvinnorna som fick bära bördan när männen hängav sig åt dryckenskap. Det sovjetiska kvinnans ok var kanske än tyngre att bära då hon bortsett från att ta hand om en berusad make var tvungen att arbeta fulltid mot en knaper betalning; köa i timtal för att införskaffa livet nödtorft; och därefter på egen hand sköta om hushållet. Ingen sovjetisk man med självrespekt skulle lyfta ett finger för att underlätta hustruns arbete med hushållsbestyren. Detta trots att en sovjetisk kvinna under 1970-talet generellt sett hade mindre än sex timmar per dag att ägna åt sig själv, sömn inberäknat.

En intressant aspekt av den sovjetryska alkoholkulturen under efterkrigsåren var det veritabla institutionaliserandet av zanachka. I sovjetsamhället hade alla medborgare, såväl kvinnor som män, som bekant rätt till ett arbete. Mannen uppfattades trots detta som brödvinnaren, medan kvinnan förutom förvärvsarbetet hade hushållsbestyren att tänka på. Intressant nog ansvarade i regel kvinnorna för familjens ekonomi – en rysk man förväntades inte kunde avgöra huruvida skjortan eller köttstycket han köpte var av undermålig kvalitet eller inte – varför mannen i regel gav sin inkomst till sin hustru som därefter hushöll med pengarna så att de räckte månaden ut. Undantaget var ”personliga fickpengar”, zanachka, som uppgick till mellan 10 och 20 % av lönen och som mannen sedan använde sig av för att dricka och förkovra sig tillsammans med vänner och kollegor.

Den sociala och institutionella betydelsen av zanachka i Sovjetunionen såväl som i den postsovjetiska världen ska inte underskattas. För många hårdarbetande kvinnor var institutionaliserandet av zanachka ett effektivt sätt att kontrollera makens alkoholintag. Gnabb och bråk kring storleken och omfattningen på zanacchka var emellertid en konstant källa till split och oro i hemmet, och i händelse av galopperande struptorka gjorde hustrun i regel bäst i att ge vika.

”Inte en droppe!”

För männen var zanachka ett sätt att frigöra sig från makans kontroll över den gemensamma ekonomin och åtnjuta självständighet. Därför var också storleken på zanachka avgörande. En man som undanbad sig rusningsdrycker och lystrade till sin hustrus jeremiader var ingen riktig man (muzhik), utan ostracerades ofta från den kollegiala gemenskapen.

Om hur unga män socialiserades in i den alkoholkultur där zanachkan utgjorde en av de ideologiska och institutionella hörnstenarna finns otaliga historier. Här låter vi den blott 14-årige industriarbetaren Evgenij Petrovich berätta om sina erfarenheter från 1951:

Som alla vet finns det en tradition i Ryssland som kräver att du ”dricker” ditt första lönekuvert. Med din första lön dricker du, och bjuder din förman och den lärare som lärde upp dig (i mitt fall en verktygsreparatör) [. . .] Och så var vi alltså tre ”gubbar”: förmannen, läraren och jag. Vi gick till en av de små kaféerna nära fabriken. De sa till mig: ”Petrovich – idag ska vi fira dig. Nå, ska vi inte beställa 150 gram vodka  (till oss själva) och några glas öl? Och för dig – 50 gram och det är allt. Ta med dig resten av pengarna hem.” Jag var liten och i slutet (av tillställningen) var jag fullständigt aspackad.

I kölvattnet av Sovjetunionens fall och de f.d. sovjetrepublikernas mödosamma marsch mot marknadsekonomi och demokratisk konstitutionalism började systemet med zanachka att vittra sönder. Plötsligt var man inte längre garanterat ett arbete. Följden blev att många män – som tidigare uppfattat sin manliga identitet sammanvävd med sin yrkesroll och zanachka – förlorade sin sociala ställning inom familjen såväl som i samhället. Resultatet av denna utveckling blev att allt fler män vände sig till flaskan och att mannens medellivslängd i Ryssland år 1997 var nere på 60,5 år och fortsatte att sjunka till nivåer vi förknippar med de fattigaste staterna i utvecklingsländerna.

Lurik rekommenderar: Sarah Ashwin. Gender, state and society in Soviet and post-Soviet Russia. Routledge (2000) 2006.

Sovjetunionens Herostratos: Sanningen om myten Oleg Penkovskij

Det var på kvällen den 10 februari 1960 – i samband med scenrättegången i Moskva mot den amerikanske spionflygaren Gary Powers – som två amerikanska studenter, i bästa spionromansanda, blev hövligt avbrutna av en medelålders rysk man som talade en i princip fläckfri engelska. Den jovialiske mannen förklarade att han önskade att ”gossarna” skulle meddela den amerikanska ambassaden att han ruvade på upplysningar, av icke ringa politisk betydelse, han önskade delge dem. Den ena studenten anade oråd och försvann från platsen. Den andra, som tydligen var av annat virke, lät sig charmeras av den karismatiske ryssen och utförde i slutändan uppdraget som fallit på hans lott.

Detta var inte den framfusige ryssens första försök att komma i kontakt med representanter för västmakterna, för vilka hans uppgifter i Kalla Krigets kontext förvisso, ansåg han i alla fall själv, var sprängstoff. Under en flerårig postering i Ankara hade han med lock och pock försökt få tag på amerikanska, brittiska och kanadensiska diplomater för vilka han kunde lätta sitt hjärta. Men till ingen nytta. Mannens närmande togs i regel som en provokation och han behandlades därför som en spetälsk.

Vem var då den till synes våghalsiga sovjetryske mannen som tycktes beredd att förråda sitt fosterland för ett öppenhjärtigt samtal med en representant för Västmakterna? Detsamma undrade den konsternerade amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten. Tydligen var hans namn Oleg Penkovskij (1919-1963).

Efter en närmare granskning tillkom fler frågetecken än som rättades ut. Oleg Penkovskij var i sig ingen sovjetisk höjdare, men han var känd som en påläggskalv med insyn i Sovjetunionens spionverksamhet och med förbindelser bland högdjuren. Därutöver var han en beryktad rumlare med förkärlek till kvinnor och alkohol – varför många av de ”upplysningar” han lämnade sina uppdragsgivare i Väst i själva verket var nebulösa förnimmelser av fyllesnack med höjdare iinom militär- och säkerhetstjänsten.

Länge anade västmakterna en konspiration. Det syntes fullständigt osannolikt, för att inte säga huvudlöst, att en välbeställd sovjetisk tjänsteman mer eller mindre skulle böna och be om att få bli spion för ”den fria världen”. När en sovjetisk delegation, med Penkovskij i rullorna, besökte London lyckades den brittiska säkerhetstjänsten att under nätterna etablera kontakt med den mystiske mannen. Intervjuerna som följde med den entusiastiska ryssen var, milt uttryckt, bisarra.

Rodian Malinovskij var sovjetisk försvarsminister mellan 1957 och 1967. Det var i huvudsak hans ministerium som, via Penkovskij, läckte uppgifter till Väst.

Oleg Penkovskij hade i själva verket inga personliga, ekonomiska eller ideologiska orsaker till att förråda sitt land, i själva verket levde han ett behagfullt liv i Moskva med tillgång till nomenklaturans alla bekvämligheter. Varför var då Penkovskij så angelägen om att börja spionerna för britterna och amerikanarna? Jo, berättade han öppenhjärtigt: ”Jag vill uträtta något stort – jag vill bli Nummer Ett hos er… i kampen mot kommunismen. ” Det var alltså inte politisk övertygelse utan megalomani som låg bakom Penkovskijs yviga och livsfarliga gester; han drömde om något så osannolikhet som att bli 1900-talets svar på Herostratos.

Trots alla betänksamheter gick britterna slutligen med på att anställa Penkovskij som brittisk spion. Beslutet satt långt inne och frågan är om inte britterna ångrade sig efteråt. Visserligen var Penkovskijs skryt inte bara tomt prat; som spion skulle han visa sig oerhört ambitiös och ihärdig, om än snudd på dumdristig, och inalles försåg han mellan april 1961 och september 1962 Väst med 111 Minox-rullar med bilder på omkring 5500 hemlighetsstämplade dokument. Tack vare Penkovskij uppgifter lyckades man därtill ”bränna” närmare 600 sovjetiska spioner som arbetade i Väst.

Ändå är frågan om inte Penkovskij orsakade sina amerikanska och brittiska värdar mer huvudvärk än han faktiskt löste problem. Man kan först och främst undra hur väl insatt Penkovskij i själva verket var i det sovjetiska försvarsministeriets ljusskygga förehavanden. Missilkrisen på Kuba 1962 kom exempelvis som en fullständig överraskning för mästerspionen, trots att han borde ha befunnit sig i händelsernas centrum.

Värst var den ryske rumlarens kvinnoaffärer – vilka inom kort blev en brittisk statsangelägenhet. Väl i London krävde Penkovskij stora summor pengar av sina brittiska uppdragsgivare; pengar som han vid ett uppmärksammat tillfälle spenderade på lyxparfymer på Harrods, och som han därefter oförblommerat skänkte till de näpna kassörskorna bakom disken. Därtill ville han att den brittiska regeringen skulle förse honom med minderåriga oskulder. Den brittiska regeringen gjorde så också, om än under visst knorrande: att brittiska skattebetalare bekostade en utländsk festprisses pedofila passioner var givetvis inget man var särdeles stolt över.

Sina idiosynkrasier, naivitet och utpräglade klumpighet till trots har Penkovskijs eftermäle färgats av den tjänst han gjorde sina utländska uppdragsgivare. I media utmålas denne livsnjutare ofta som  ”spionen som räddade freden”, eller ”CIA:s mest framgångsrika operation”. Detta var som sagt långtifrån sanningen. Istället borde man kanske lystra till nyktra och skarpsinniga brittiska agenten, Ray Garthof, som var djupt involverad i fallet Penkovskij: ”Penkovskijs roll har blivit våldsamt övervärderad och förvanskad”.

Oleg Penkovskijs utbredda spioneriverksamhet uppmärksammades av KGB under 1963 och han dömdes inom kort till döden för spioneri och landsförräderi. På klassiskt sovjetiskt manér sköts Penkovskij till döds med en kula i nacken.

Oleg Penkovskij

Rysk dryckenskap #3: Sovjetisk ungdom på glid

Ett av många problem som pockade på det sovjetiska ledargarnityrets uppmärksamhet i kölvattnet efter segern i andra världskriget var den yngre generationens förehavanden och speciellt dess fäbless för borgerliga kulturimporter från väst. För de höga herrarna i Kreml var striden om ungdomen och dess kultur en del av det Kalla krigets logik och generationens sociala och fysiska välbefinnande utslagsgivande i kampen mot USA-imperialismen.

Tyvärr, för Sovjetunionens vidkommande, visade efterkrigsgenerationen – som ju saknade formativ erfarenhet av krigets fasor – tecken på social alienering, missbruk och ideologisk ”omogenhet” (förkärlek till konsumtion av västerländska kulturprodukter). Den sociala dimensionen av problemet förvärrades av ideologiska återvändsgränder; lärofadern Karl Marx hade trots allt oomkullrunkeligen fastslagit att blotta tanken på en generationskonflikt i ett socialistiskt samhälle var absurd.

Ur ideologisk synpukt var ungdomen designerad rollen som ”kommunismens konstruktörer”; barn och tonåringar skulle därför stöpas i samma ideologiska form. De ungdomar som av en eller annan orsak undandrog sig den offentligt sanktionerade och institutionaliserade ungdomsverksamheten brännmärktes som neformaly, ett ord som inbegrep i sort sett alla inofficiella ungdomskulturer i sovjetsamhället, från breakdansare och hippies till drogmissbrukare och fotbollshuliganer.

Bland neformaly var antagligen hippies mest hatade av renläriga marxister. Sovjetunionens rudimentära hippierörelse – som givetvis hade amerikanska förebilder – uppstod egentligen i Rysslands, Ukrainas och Baltikums överfyllda studentlägenheter under 1970-talet. Under sommarmånaderna blev det med tiden allt populärare att resa på semester till Sovjetunionens centralasiatiska republiker där fälten med marijuana, vallmo och annat smått och gott växte högt och fritt. Givetvis hyllades dessa innovativa pionjärer i regel som kungar och drottningar när de inför hösten återvände till sina studentlägenheter med kappsäckar fyllda av godsaker. Enligt officiella sovjetiska siffror, och dessa hade för vana att vara politiskt och ideologiskt friserade, var 80 000 av imperiets 130 000 registrerade narkomaner barn och ungdomar.

Sovjetiska hippies

Sammantaget växte ungdomsbrottsligheten med smått osannolika 73 % mellan 1983 och 1989, och 40 % av alla unga lagförbrytare uppgavs komma från problemtyngda familjer som eroderat till följd av alkohol- eller drogmissbruk. Under stora delar av 1984 hade samtliga barn och ungdomar i Leningrad fått tillbud om att utegångsförbud gällde för dem efter klockan 21.00.

Den sovjetiska ungdomens alienation, utsatthet och missbruksmentalitet uppmärksammades först och främst i de statligt orkestrerade mediekanalerna, och under 1980-talet – ackompanjerat till lockelsetonerna av perestrojka och glasnost – började  basunera ut magistrala men samtidigt snudd på sensationalistiska artiklar och program som behandlade problematiken på djupet.

Artiklarna berörde bl.a. (Izvestija 1988) ett par obstinata gymnasietjejer som hoppade av skolan och började sälja sexuella tjänster till ”moraliskt korrumperade” män i utbyte mot sprit, rockmusik och västerländska jeans. Naturligtvis vill det sig inte bättre än att lokala myndigheter, efter några månader av att leva ”den kapitalistiska drömmen”, finner de båda flickorna i ett båthus; mördade, skändade och gravt vanställda.

Det sovjetiska ledargarnityret och majoriteten av neformaly höll trots allt med varandra om de utlösande faktorerna till ungdomens fall: Sovjetsamhället var ytterligt slätstruket, formaliserat och ointressant samtidigt som det saknades gemensamma sociala mötesplatser eller forum där ungdomar kunde träffas och umgås spontant och bekymmersfritt. För att åtgärda problemet beordrade partiet att man på lokal nivå skulle smälla upp caféer, ungdomsgårdar och diskotek där ungdomar kunde sammanstråla under överinseende av vuxna ortodoxa kommunister. Tyvärr sköt man sig samtidigt i foten då man insisterade på att all musik som spelades på konserter, diskotek eller andra offentliga platser där ungdomar samlades till 80 % skulle utgöras av material från Unionen av Sovjetiska Kompositörer.

Inte heller den äldre generationen var särskilt imponerad av partiets försök att återställa ungdomens förtroende för sovjetiska institutioner och kulturyttringar. En sovjetrysk poliskonstapel uttryckte det på följande sätt: [. . .] ”varje uns energi slösat på dansgolvet var energi som kunde, och borde, investeras i upprättandet av en hydroelektrisk kraftstation”.

Lenins uttåg ur historien: Imomali Rahmon och ikonoklasmen i Tadzjikistan

I kölvattnet av Sovjetunionens upplösning 1991 följde en euforisk period av ikonoklastiska yttringar när de forna sovjetrepublikerna – som yrvaket men ofta mållöst utnyttjade de friheter som självständigheten gav – sökte rensa sina landskap från kommunismens symboler. Att eliminera de fysiska minnena av ett totalitärt förflutet visade sig förhållandevis enkelt, frågan var vilka nationella symboler som skulle ersätta Lenin, Stalin och hammaren och skäran. Problemet var i grunden att flertalet av de nya staterna var sovjetiska papperskonstruktioner utan historisk förankring och nationellt självmedvetande, varpå ett historiskt narrativ var tvunget att skapas som kunde berättiga de nya staternas existens.

Denna process har antagligen varit svårare i Tadzjikistan än annorstädes eftersom ikonoklasmen fick ett abrupt avbrott redan år 1991 när landet kastades in ett blodigt inbördeskrig som varade i fem år.  Liksom i övriga Centralasien var det omöjligt att över en natt ersätta myriaderna av Leninstatyer med ekvivalenter av påstådda och uppdiktade hjältar hämtade ur den ”nationella historien”, vilket gjort att det kommunistiska förflutna än idag är påtagligt.

Tadzjikistans andra stad, för att ta ett tydligt exempel, Khojand (ca 165 000 invånare), återfick sitt gamla namn år 1992 efter att tidigare haft den sovjetisktklingande benämningen Leninabad. Regionen där Khojand är residenshuvudstad kallades dock fram tills helt nyligen fortfarande för Leninabad. Stadens imposanta Leninstaty på 22 meter fick maka på sig först 2011.

I angränsande Uzbekistan har ”nationaliseringsprocessen” i komparativt perspektiv varit förhållandevis enkel. Här har den auktoritäre presidenten, Islam Karimov, upphöjt den mongoliskättade världserövraren Timur Lenk (1336-1405) till pånyttfödd nationalhjälte. Naturligtvis har Timur Lenk inga kopplingar till uzbekerna som etnicitet eller Uzbekistan som stadsbildning, men Karimov kan, med all rätt, åtminstone hävda att Timur Lenk föddes och växte upp i vad som idag är Uzbekistan.

Tadzjikistans president Imomali Rahmon.

Karimovs kollega, Tadzjikistans president Imomali Rahmon (president sedan 1994), har inte haft samma förutsättningar. Dessvärre har inga aspirerande världserövrare fötts på tadzjkisk jord. Istället har Rahmon valt att plantera sin nations förflutna i den persiska Samanidiska dynastins (819-999 e.Kr.) mylla och samtidigt upphöja dess mest lysande härskare, Ismael Somoni (849-907 E.kr.), till Lenins efterträdare (tadzjikerna är etniskt och lingvistiskt befryndade med perserna). År 1998 bytte landets högsta berg namn från ”kommunisttoppen” till Somonitoppen och sedan år 2000 är landets valuta inte längre rubel utan somoni.

Den nya kulten av Ismael Somoni är ett utslag av president Rahmonas önskan att ”betrakta vår nations historia genom en ren och helig spegel”. Stundtals har den tadzjikiske presidentens historiesyn ifrågasätts och till och med förlöjligats i den nära omvärlden. Många lyfte exempelvis på ögonbrynen när presidenten inför valet 2006 utfäste ett årslångt firande av Tadzjikistans 15 år som självständig nation och den ariska civilisationens 2700-års jubileum. Det sistnämnda är inte minst viktigt då hammaren och skäran fått maka på sig och ge vika åt nya nationella symboler, däribland en modifierad version av svastikan.

Tadzjikistans nya nationalsymbol svastikan.

Det tyska återtåget: Minoritetstyskarnas okända öde i kölvattnet av Andra Världskriget

Redan under år 1944, då kriget ännu fortgick, hade de tyska myndigheterna initierat det sorgesamma projektet med att repatriera tyska minoriteter från Central- och Östeuropa, som stod i begrepp att rensas från inbillade eller verkliga fientliga element av den annalkande Röda Armén. Till följd av den akuta nöden och avsaknaden av reella resurser förmådde det inringade Tyskland bara att inleda projektet och istället var det Hitlers nemesis Stalin (1878-1953) som skulle se till att tyskarnas rensades ut från Central- och Östeuropa en gång för alla.

Den tyska minoriteten, i främst Polen men också andra i nyutropade kommunistiska stater, utgjorde vid slutpunkten för Andra Världskriget ett gigantiskt problem. Bara i det som var tänkt att bli det nya Polen bodde år 1945 cirka 10 miljoner tyskar. Ungefär 1,5 miljon av dessa hade kommit till Polen över den inhemska befolkningens lik och i enlighet med Hitlers önskningar gjort sig bosatta i Polen som nybyggare och kolonisatörer. Andra tyska grupper hade räknat de central- och östeuropeiska staterna som sina hemländer alltsedan de lämnade Tyskland under högmedeltiden. Således hade de själva ingen formativ erfarenhet av det s.k. ”fäderneslandet”.

För Stalin spelade dessa förmildrande omständigheter – ofta betraktade som störande  petitesser – ingen roll: Gränserna, de etniska inräknat, för det framtida Europa skulle ritas om; tyskarna skulle i största möjliga mån rökas ut ur Östeuropa. Följden blev en morbid och nära nog förträngd folkomflyttning som genomfördes med kuslig precision.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Stalin inte under några omständigheter saknade internationell sanktion för sin plan på ett etniskt homogent Polen, utvidgat västerut på Tysklands bekostnad. Tvärtom. USA:s president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) sade exempelvis att ”tyskarna förtjänade att fördrivas med terror” medan hans föregångare, Herbert Hoover (1887-1964), hade kallat befolkningsomflyttningar för ”ett heroiskt botemedel”. Winston Churchill (1874-1865), å sin sida, lovade krasst polackerna ”rent hus”.

Mellan 1945 och 1947 satte sig Stalin därför för att homogenisera Östeuropas etniska lapptäcke efter Hitlers devis. Polacker tvangs lämna litauiska, belarusiska och ukrainska SSSR för att istället omplaceras i de västra delarna av Polen som fram tills krigsslutet varit integrerade delar av Tyskland. Samtidigt tvångsomflyttade man miljoner tyskar från denna landsända som majoriteten av dem betraktat som sitt hem sedan otaliga generationer tillbaka.

Andra följde Polens exempel. I det återupprättade Tjeckoslovakien förklarade presidenten, Eduard Benes (1884-1948), att den tyska nationen ”upphört att vara mänsklig”, vilket blev ett startskott på en veritabel hetsjakt på landets 3,5 miljoner tyskar (en fjärdedel av befolkningen). Majoriteten av dessa fördrevs. Under de etniska utrensningar mördades cirka 30 000 tyskar; dryga 5500 tog självmord i Tjeckoslovakien under  ”repatrieringarnas” höjdpunkt år 1945.

Terrorn som följde i Röda Arméns och tvångsrepatrieringens fotspår var ofta obeskrivlig. För de lyckliga väntade en osäker framtid i fattigdom och utanförskap i ett ”hemland” de aldrig tidigare sett. Många andra fängslades och skickades till arbetsläger i Polen eller Sovjetunionen. Totalt sett tillfångatog Röda Armén omkring 520 000 flyende tyskar i syfte att sätta dem i slavarbete. Värst var kanske ändå de urskillningslösa våldtäktsorgier som följde i den Röda Arméns fotspår; på vissa platser våldtog soldaterna samtliga närvarande på såväl dagis som ålderdomshem. Vanligt var därför att tyska kvinnor i desperation skar upp sina handleder för att på så viss gäcka en anstormande angripare.

Totalt sett tvångsomflyttades cirka 7,6 miljoner tyskar från Central- och Östeuropa under perioden 1944 till 1947, minst 300 000 dog under de umbäranden som repatrieringarna och Röda Arméns hänsynslösa härjningar innebar. För att undslippa sitt öde valde många, som under Hitlers ockupation av Polen uppgett sig för att vara tyskar, att bedyra de nya sovjetformerade polska myndigheterna att de i själva verket alltid varit polacker.

Lurik Rekommenderar: Timothy Snyder. Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin. Albert Bonniers förlag 2011.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Rysk dryckenskap #2: Alkoholism i den Röda Armén

Röda armén skrämde inte bara halvt ihjäl nyinkallade rekryter genom (till största delen sanna) rykten om genomgripande sadism och pennalism, utan också en utbredd, depraverad alkoholism. Inte konstigt då att desertering och hopknåpandet av desperata litanior var en veritabel folksport i sovjetsamhället, inte sällan orkestrerad av hopplösa medelålders mödrar.

Liksom dylika institutioner i västvärlden var militärtjänstgöringen i Sovjetunionen ämnad att kultivera solidaritet och kamratskap, samt att ledsaga den unge rekryten till vuxen- och manlighet. Att manlighet och dryckenskap ofta är intimt sammanbundna i den östslaviska kultursfären vittnar det hälsovådliga supandet om som pågick inne i barackerna. Samtida uppskattningar (år 1985) tyder på att omkring 20 % av Röda Arméns rekryter var kroniska alkoholister, medan 30-35 % drack ”mycket eller väldigt mycket”. Till detta ska läggas två saker: Konsumering av alkohol var strängenligt förbjudet i armén och rekryter härstammande från bl.a. Baltikum och Centralasien drack i regel betydligt mindre än sina slaviska ”bröder” (detta ansågs vara ett feminint drag och rekryter som ratade dryckesgillen blev ofta gruppens hackkycklingar).

Rekryternas löner gick knappt att leva på, än mindre hade de råd att köpa och smuggla in sprit. Hur gjorde de då? Vanligt var att rekryter på vift sålde stulet och svårfunnet militärmateriel till någon lättflörtad lokal bonde i utbyte mot ett par burkar eller ett tjog tandkrämstuber fyllda med samogon (hembränd sprit). Annars kunde den finurlige finna alkoholstinna godsaker även på närmare avstånd. Vanligt var att rekryterna berusade sig genom att konsumera parfym, (sovjetisk) tandkräm, lim och bromsvätska (föredragen ”upphettad”). Värre var kanske vanan att bre skokräm på en bit bröd, ”lämna denna ute i solen och vänta på att alkoholen separerades ut och kunde konsumeras”.

Att disciplinen i förbanden var urusel och att brutal pennalism var vardagsmat rådde det inga tvivel om. Ett frekvent anmält brott var nämligen våldtäktsförsök på unga rekryters påhälsande mödrar.

Roligast var kanske ett i Väst uppmärksammat fall när en sovjetisk pansarvagn synbarligen manövrade fel och kom bort i skydd av mörkret under en övning i Tjeckoslovakien. Runt midnatt brummade pansarvagnen in i en mindre tjeckisk gränsby och kompaniet snubblade in på byns enda krog, som fortfarande var öppen. Pansarvagnen bytte därinne omedelbart ägare för motsvarande två lådor med vodka, lite inlagd gurka och några sillar. Kompaniet upptäcktes knappa två dagar senare då de låg och sov av sig ruset i en skogsglänta. Senare framkom att den tjeckiske krogägaren som köpt pansarvagnen av rekryterna sålt sin nya trofé till en närbelägen metallåtervinningsfabrik.

Inom flygvapnet var situationen minst lika oroväckande. MIG-24:an behövde exempelvis 14 ton jetbränsle och ett halvt ton alkohol för att bromssystemet skulle fungera smärtfritt, varför planet blev känt som ”den flygande restaurangen” bland törstig servicepersonal. Den starka alkoholhaltiga vätska som bärgades från planet benämndes ”det vita guldet” och för att osynliggöra stölderna ersatte man allt som oftast bränslet med vatten. Inte konstigt därför att sovjetiska provflygningar hade en oförklarlig förmåga – till följd av ”motorfel” – att sluta i att planet störtade och piloten avkom.

Lurik rekommenderar: Boris Segal. The drunken society: Alcohol abuse and alcoholism in the Soviet Union, a comparative study. Hippocrene Books 1990.