Gränslös grönländsk romanticism: Historien om Hallvard Devold och Erik Rödes Land

Den 27 juni 1931 blev det oländiga Myggbukten (se karta) på östra Grönland platsen för ett sällsamt skådespel. Fem norrmän, med säljägaren och äventyraren Hallvard Devold i spetsen, hissade utanför en nybyggd radiostation den norska flaggan och deklarerade att östra Grönland härmed och högtidligt ockuperades i hans majestäts (Haakon VII 1905-1957) namn. Landet, som nominellt lydde under Danmark, utropades till ”Erik Rödes land” (Eirik Raudes land). Anledningen till namnvalet var givetvis att man sökte återknyta den fjärran ödemarken till ett ärorikt norskt förflutet då Erik den Röde (ca 950-1003) upprättade en diminutiv norsk koloni på Grönland år 985.

Efter avslutat värv telegraferade de fem ”kolonisatörerna” den norska regeringen samt tidningarna Aftenposten, Dagbladet och Tidens Tegn och upplyste dem alla om att Norge minsann hade skaffat sig en koloni. Vad Danmark anbelangade gav man blanka fasen i.

Hallvard Devold och hans edsvurna hissar den norska flaggan i Myggbukten år 1931.

I Norge tog regeringen med bondepartiledaren Peder Kolstad vid rodret (statsminister 1931-1932) först avstånd från Devolds självsvåldiga aktion, men efter intensiv lobbyverksamhet och tryck från den allmänna opinionen stadfäste man till slut ockupationen. Den norske marinministern, en viss Vidkun Quisling (1887-1945), gick så långt som att deklarera att han ämnade ”sätta in flottan” utifall danskarna försökte kröka ett hår på de ädla ”kolonisatörerna”. Strax efteråt utnämnde man juristen Helge Ingstad till guvernör över den nya kolonin.

Det pånyttfödda Norge, självständigt år 1905, ansåg sig inte utan rätt ha blivit styvmoderligt behandlade av Danmark och Sverige som i Kielfreden år 1814 bestämde Skandinaviens framtida gränsdragning helt över huvudet på norrmännen. Resultatet blev som bekant att Norge tvingades i union med Sverige, medan bl.a. Island, Grönland och Färöarna blev danska protektorat. Norrmännen skulle inte glömma denna skymf.

Karta över ”Erik Rödes land”.

Danskarna var aldrig särdeles förtjusta i sitt grönländska protektorat då få danskar behagade att slå sig ner i oländigheten och ön formligen blödde pengar – trots det fastslog det danska Folketinget år 1921 att Grönland var en okränkbar del av Danmark. Vad som mer än något retade sälfångare Devold var emellertid att danskarna försvårade hans yrkesutövning i vattenlederna utanför östra Grönland då man ofta förvägrade norska säl- och valfångare att gå iland på det egentliga Grönland, trots att platsen nära nog saknade invånare.

Under perioden 1924 till 1931 försökte Devold och hans kolonisatörer därför underminera Danmarks position i området genom att anlägga hyttor, stugor och telegrafstationer i den grönländska ödemarken. Vid utropandet av ”Erik Rödes Land” hade man lyckats anlägga hela 76 byggnader av olika slag i området, även om de flesta av dessa stod tomma under större delen av året. Danskarna hade inte tillnärmelsevis lika många byggnader och människor i området.

Danskarna fann sig givetvis inte i att några saltstänkta norska äventyrare hade upprättat en koloni på deras mark, utan protesterade högljutt. När den norska regeringen trots allt stod på sig så drog man tvistefrågan inför den internationella skiljedomstolen i Haag. Den 5 januari år 1933 kom så domen som avgjorde den norska kolonialismens öde. Med 12 röster mot 2 bestämde domstolen att den norska ockupationen av Grönland var olaglig. Norge godkände om än under visst knotande domen, varpå ”Erik Rödes Land” förpassades till historiens fotnoter.

Hallvard Devold – säljägaren som anlade en koloni.

Blot(t)ad kvinnohistoria: vikingatidens matriarker

När de flesta tänker på vikingatiden föreställer de sig en skäggig vilde med yxan i högsta hugg i färd med att sända en klen frank till efterlivet. Denna bild stämmer visserligen men gäller inte för flertalet av människorna i Norden mellan åren 800 och 1000 eller under vendelsk tid (500 – 800). Precis som under den följande medeltiden var den absoluta majoriteten av invånarna bönder som ägnade sig åt vardagens bekymmer medan endast en minoritet ingick i det stånd av krigare som organiserades och uppbådades för ”vikingatåg”.

Om man får tro Snorre Sturlason (1179 – 1241) och hans verk Den yngre eddan eller den äldre Adam av Bremens (Adam är synnerligen tendensiös och byggde sina uppgifter på hörsägen) redogörelser om vikingarnas samhälle får man intrycket att männen i norr fullkomligt dyrkade våldet. Frågan är då vilken position kvinnorna hade i denna manliga värld? Frågan är problematisk eftersom vi saknar skriftliga källor som nämner kvinnor – förutom en och annan runsten som rests av kvinnor – vid sidan av sagorna om asarna. I dessa finns nog så många gudinnor, völvor, valkyrior och ränksmidare men det faktumet säger ingenting om att dödliga kvinnor respekterades. Det källmaterial som finns att tillgå är därför nästan enbart av arkeologisk natur vilket visserligen ger säkra kunskaper men som samtidigt kan vara svårtolkat och leda fel.

I nationalistisk yra påbörjade man år 1846 utgrävningar av de mytomspunna kungshögarna i gamla Uppsala. I högarna förväntades de tidigaste sveakungarna ligga begravda, de i Ynglingatal (dikt författad på 900-talet för Ynglingaättens räkning) omnämnda kungarna Adil, Aun och Egil. Det förefaller som om man hoppades göra fynd som kunde liknas vid faraonernas guldtyngda gravar. När man grävt klart gick tongångarna annorlunda. Allt man lyckats hitta var några gamla brända benrester – och vad värre var – den ena högen innehöll ben från en kvinna.

Vikingatidens mäktiga kvinnor känner vi i princip enbart från deras gravar, men därigenom kan vi slå fast att det i denna manliga värld fanns gott om matriarker och de återfinns från yngre järnålder, vendelsk tid och vikingatid. Under järnåldern begravdes även kvinnor i ståtliga skeppssättningar vilka tydligt avspeglar den makt dessa kvinnor hade i samhället. Även senare under vikingatid hände det att kvinnor begravdes i båtar vilket går stick i stäv med den tidigare uppfattningen att dessa gravskick var förbehållen män som vunnit ärbarhet med yxan i hand.

I som så gott hela södra Sverige förekommer gravar i vilka matriarker vilar tillsammans med rikedomar som de inte behöver skämmas för, vare sig i Sverige eller i ett internationellt sammanhang. Kvinnogravarna innehåller allt från maktattribut såsom spiror och stavar samt rikedomar i form av arabiska silvermynt och dyrbara smycken. I Birka har man funnit tre stora kammargravar varav den största är fyra meter lång, två meter bred och två meter djup. Det intressanta med dem är att de är ämnade för kvinnor och inte för Birkas manliga härskare. Dessa kvinnor var möjligen någon form av mäktiga völvor (siare) som rört stor respekt vilket man kan ana eftersom de har jordfästs med spiror och stavar; tydliga maktsymboler.

Somliga kvinnor ansågs kunna vara potentiellt farliga även i efterlivet. Vissa kvinnor har begravts med stora rikedomar men troligtvis ansetts så mäktiga att risken för att de skulle resa sig ur graven och gå igen var överhängande. I syfte att minimera risken för gengångare naglade man fast dem i graven genom att stöta flera spjut genom kroppen. I motsatts till gravar innehållande män rörde dessa fynd ingen större uppmärksamhet. Anledningen var troligen att man länge var uppslukad av tanken på att hitta de mytologiska kungarna och i jakten på dessa var allt annat en besvikelse.

Lurik rekommenderar: Anna Lihammer. Vikingatidens härskare. Historiska media. 2012.

Uppsala högar 1800 eller tidigt 1900-tal. Bildtexten berättar att här bodde ”i hedenhös svearnas konung” och att det hednatempel som Adam av Bremen berättar om låg här.

Våldtäktsbenägna vikingar med homosexuella böjelser

Vikingarnas sexuella preferenser har under lång tid legat under lupp i historisk forskning och avsaknaden av tillförlitliga källor har eggat intresset snarare än dämpat detsamma. Till saken hör att de tidigmedeltida vikingasamhällena genomsyrades av misogyna patriarkala strukturer som firade manlighetens dygder, medan kvinnor, å andra sidan, åtnjöt egendomsförhållanden som måste beskrivas som synnerligen generösa för sin tid.

De bristfälliga källor som trots allt existerar ger vid handen att vikingarna med glädje hängav sig åt såväl coitus som analsex. Vad gäller oralsex är läget dock oklarare eftersom praktiken inte finns omnämnd i några källor. Antagligen uppfattade vikingarna, i likhet med många andra medeltida nordeuropéer, oralsex som något gravt ohygieniskt och därmed förkastligt.

Sex var emellertid ingenting som vikingarna enbart ägnade sig åt bakom lyckta dörrar i hemmets hägn utan det var också en viktig psykologisk aspekt av krigföringen. Vikingarna hade, om man får tro kristna källor, en fäbless för att sexuellt förnedra sina meningsmotståndare, och en eventuell baneman våldtogs ofta tillsammans med sin hustru eller familj. Den homosexuella våldtäkten var således ett sätt för vikingarna att avmaskulinisera och effeminisera sina fiender.  

Överhuvudtaget förefaller det som om vikingarna, oberörda av konfessionalismens stringenta sexualla moralkodex, i regel var benägna och såg det som fullt naturligt att hänge sig åt homosexuella eskapader. Sexuella relationer mellan män beivrades således inte men det ansågs skamligt att åta sig den passivit och traditionellt kvinnliga rollen i en sådan relation. Längst ned på den sociala stegen i de gamla vikingasamhällena stog därför manliga prostituterade eftersom de självmant påtog sig en kvinnas roll under könsakten. Vikingarna trodde nämligen att en man som subordinerade sig sexuellt för en annan man också skulle knäböja inför eventuella fiender; en viking som antog en kvinnas roll i den homosexuella relationen var således inget ledarämne och därmed opålitlig.   

Också andra fakta gör gällande att homosexuella relationer var allmänt utbredda i vikingasamhället. Vikingarna hade exempelvis flera olika namn och etiketter för homosexuella, däribland fuðflogi (ungefär: man som flyr från kvinnans könsorgan). Intressant är också att  en äldre man – som fullgjort sin sociala plikt och producerat ett koppel manliga avkommor – ofta förärades en eller flera homosexuella relationer på sin ålders höst, även om hans hustru ännu var i livet. Mannens sexuella preferenser spelade alltså mindre roll i vikngasamhället så länge som mannen ifråga uppfyllde sina sociala skyldigheter, gifte sig och producerade barn.

Ett tydligt exempel på detta är sagan om den isländska vikingahjälten Grettir som påstods ha haft sexuellt umgänge med ”ungmör och änkor, allas makor, bondsöner, (. . .) kor och kalvar”. Grettirs uppenbara homosexuella och animalsexuella böjelser fördöms alltså inte, istället bidrar den till hjältens abnorma libido och därmed till konstruktionen av hans kraftfulla och eftersträvansvärda manlighet.     

Även kvinnorna i vikingasamhällena tycks ha uppskattat homosexuella relationer. Visserligen såg inte det patriarkala samhället med blida ögon på lesbiska förhållanden mellan fria kvinnor men få, möjligtvis undantaget den borträngda maken, hade något emot om kvinnan tog en älskarinna bland sina trälar.

Den frivola isländska vikingahjälten Grettir

Människorasernas urberg; om Gobineaus tankevärld

Joseph Arthur de Gobineau (1816 – 1882) var en bitter fransk diplomat som inte levde i samklang med sin tid, denna bitterhet odlades och närdes av hans egna konservativa föreställningar om härkomstens och bördens betydelse för människornas samhällställning. Själv räknade han sina anor till Bordeauxs medeltida feodalherrar och hyste romantiska föreställningar om feodalismen och herrens rätt att dominera över landets invånare. Det feodala styrelseskicket – l´ancien régime som delvis levde kvar i Frankrike fram till revolutionen – var enligt Gobineau att föredra framför de kejsardömen och republiker som Frankrike under 1800-talet växlade mellan.

I sitt historiefilosofiska verk Essän om människorasernas ojämlikhet (1854) spydde den franske diplomaten ur sig hela sin uppfattning om nationernas uppkomst och människorasernas olika egenskaper. När det kom till nationerna menade Gobineau att dessa i samtliga fall hade formats genom att ett erövrande folk trängt in i ett land och behärskat de infödda. I Frankrikes fall härstammade feodaladeln från de germanska frankerna och folket från de erövrade gallerna. I en vikingaroman – som Gobineau författade i Stockholm – placerade han sig själv hos ”härskarfolket” genom påstått släktskap med ytterligare erövrare: vikingarna.

Emellertid togs stora delar av den franske diplomatens verk inte på allvar av mer seriösa historiker, framförallt ifrågasattes hans filologiska teser men också hans obskyra tankar om hur människorna en gång i tiden hade spridits över jorden var föremål för diskussion och kritik. Att människan hade sitt ursprung i Afrika var självfallet otänkbart, människans ursprung skulle sökas i bergen av alla platser. Gobineau hävdade att alla mänskoraser härstammade från var sitt ”urberg” där de utvecklats och fått vissa rastypiska egenskaper. De vita skulle härstamma från Kaukasus, gula från Altaj i Sibirien och de svarta från Atlas i Nordafrika. Från dessa berg ska de senare ha vandrat och tagit jorden i besittning.

Inkonsekvensen i Gobineaus tankevärld var ohämmad och det förefaller som om han inte ens försökte hålla samman sin teori. Å ena sidan hävdade han att de gula asiaterna härstammade från en bergskedja i Sibirien men påstod samtidigt att mongolerna hade sitt urhem i Amerika och därifrån spridit sig till Asien. De amerikanska indiankulturerna skulle ha uppstått genom en sammanblandning med vikingar från Skandinavien, dock skulle de senares inflytande i Amerika inte varit särskilt livskraftigt vilket förklarar varför den senare spanska och anglosaxiska erövringen av Nord- och Sydamerika varit enkel att genomföra.

Märkligt nog sökte Gobineau leda sin rasteori i bevis med hjälp av en spirande feminism. Han hävdade att typiskt i ariska kulturer var att kvinnan var likställd med mannen, man kunde helt enkelt mäta hur mycket ”vitt” som fanns hos ett folk genom att titta på graden av jämlikhet mellan könen: ”kvinnans makt i samhället är ett av de säkraste tecknen på förekomsten av ariska element” står att läsa i Essän om människorasernas ojämlikhet, vilket får uppfattas som ett pikant resonemang om man betänker kvinnans ställning i de Väst- och Nordeuropeiska samhällena vid tiden för verkets tillkomst år 1854.

Från träskpotentat till heligförklarad nationalhjälte; Alfred den Stores kamp mot vikingarna

Den helige Alfred den store (849 – 899) är den ena av Englands kungar som har förärats tillnamnet ”den store”; den andre är den danska vikingakungen Knut den store (995 – 1035) vars rike även innefattade delar av nuvarande Storbritannien. Det är värt att påpeka att England inte existerade under vare sig Alfreds eller Knuts levnad, ön var uppdelad i en rad mindre kungariken med fantasieggande namn. Alfreds eget kungarike hette Wessex vilket gränsade till dagens Wales. Norr och öster om Wessex låg Mercia, Powys, Northumbria och Östanglen vilka alla under 800-talet ockuperades av vikingarna.

Således var Wessex ett litet utsatt kristet kungarike i vilket man levde i stor rädsla för att nordmännens raseri även skulle falla över dem. Snart siktades drakhuvade skepp också utanför Wessex kust. Alfred, som fortfarande var prins, fick tillsammans med sina äldre bröder i sköldborg efter sköldborg möta den danska härens svinfylking. En efter en föll bröderna offer för svingande stridsyxor och tillslut var Alfred ensam kvar. Alfred som var djupt religiös hade goda skäl att be till sin Gud.

En av Alfreds första åtgärder som kung efter att bröderna stupat i de nämnda slagen blev att köpa fred med de guldtörstande vikingarna, vilket gav honom tid att konsolidera sin makt. Kanske var det även nu Alfred började drömma om ett enat anglosaxiskt land med honom själv som storkonung. I närmare fem år njöt nu Wessex av en bräcklig fred. Vikingarnas törst efter rikedomar var outtömlig och nya krigsplaner smiddes i deras domän, Danelagen. I januari 878 äntrade en ny vikingahövding scenen: Guthrum. Han kom att bli Alfreds nemesis.

Guthrum ledde flera framgångsrika anfall mot Wessex, vid hans angrepp mot Chippenham i Wiltshire var det även nära att Alfred själv föll offer men han lyckades med nöd och näppe undkomma. Från sin nya bas kunde vikingarna kontrollera det mesta av Wessex och drömmen om ett oberoende England tycktes för alltid vara förlorad. Alfred tog sin tillflykt i ett otillgängligt träsk, vilket nu kom att utgöra hans kungarike. En liten skara bestående av hans kaplan, personliga livvakt och en mindre samling hirdmän utgjorde hans folk. Tillsammans påbörjade de nu ett slags gerillakrig mot Guthrums vikingar.

Någon gång strax efter påsk läst Alfred bygga ett fort på en ö i träsket till vilken han lät kalla angler från Wiltshire och Somerset. Mycket av det som händer nu är tyvärr höljt i dunkel, dock finns en mängd myter om Alfreds fortsatta öden och äventyr som för en svensk påminner om den för dansken undflyende Gustav I (Wasa). Vad som är säkert är i vart fall att anglerna slår sig ut från träsket och vinner sin första verkligt betydelsefulla seger mot vikingarna. I och med denna tog kriget ny fart till dess att Guthrum erkände Alfreds herravälde över Wessex och lät döpa sig, något han tog lätt på men som för den religiösa Alfred var mycket viktigt.

Hotet från vikingarna kvarstod dock vilket krävde att freden återigen måste läggas på offeraltaret. Alfred den store kom att heligförklaras och för alltid bli ihågkommen för hans återerövring av London i Herrens år 886.

Grönlands undergång; vettskrämda vikingar och elaka eskimåer

Efter att ha förklarats som laglös på Island på grund av ett smärre vredesutbrott som utmynnat i mord flydde den försmådde och legendariske Erik Röde (950-1007) med en stor skara medkämpar till det av legalitet befriade Grönland. Tvärtemot vad som förkunnas i traditionell historieskrivning var dock den koleriskt lagde Erik Röde inte upptäckaren av den isbeprydda jätteön, men däremot den som med kraft och mannamod inledde dess kolonisering.

Under tiden efter Eriks frånfälle utvecklade sig den rudimentära bosättningen på Grönland till en blomstrande koloni. Förutom traditionellt jordbruk och boskapsuppfödning som närde de inhemska vikingaättlingarna förtjänade kolonin en inte oansenlig hacka på den inkomstbringande handeln med valrossbetar, då dessa motsvarade efterfrågan på det ännu så övervärderade och oåtkomliga elfenbenet. Under blomstringsperioden på 1200-talet uppgick den grönländska kolonins invånarantal till i runda slängar 5000 personer.

Från och med 1300-talets inledning handlar denna del av Grönlands historia om ett successivt, långdraget och ack så tragiskt förfall. Det grönländska klimatet blev allt kärvare och ön kom sedermera inte göra skäl för sitt arkadiska namn, samtidigt som hamngörandet av norska handelsfartyg som kunde förse kolonin med nödvändiga produkter (t.ex. yxor, kärl och allehanda verktyg) blev allt färre för varje år för att slutligen fulltsändigt utebli. Värst emellertid var kanske att tillgången på elfenben förbättrades i Europa under senmedeltiden vilket gradvis försämrade den så perifera grönländska kolonins ekonomiska apparition. Utöver detta verkar det som att den grönländska populationen drabbades värre än andra av digerdödens härjningar under mitten 1300-talet då arkeologer föreslår att cirka två tredjedelar av dess invånare avled.

Vad som slutgiltligen utrotade vikingarnas grönlandskoloni har förblivit höljt i dunkel och förbryllat historiker under århundraden. Mest troligt förefaller emellertid vara att denna förskingrade skara blev offer för inuiternas tilltagande rovlystnad. Deras ankomst till Grönland är av ett senare datum än vikingarnas, men medans de senares samhälle befann sig i ett tillstånd av upplösning konsoliderade inuiterna sin politiska och militära styrka på ön. Vikingarna, som ockuperade de mest inkomstgivande och frodigaste områdena på ön, blev snart överrumplade av blodtörstiga inuiter; eller så kallade ”skrälingar”, vilka i ren frenesi brände ner deras bosättningar och förintade dess ägare.

Den sista överlevande vikingaättlingen på Grönland, som befann sig i ett tillstånd närmare döden än livet, påträffades ironiskt nog 1492. Alltså samma år som en viss Christoffer Columbus ”återupptäckte” Amerika varav Grönland sedermera blev en geografiskt integrerad del av.