Gränslös grönländsk romanticism: Historien om Hallvard Devold och Erik Rödes Land

Den 27 juni 1931 blev det oländiga Myggbukten (se karta) på östra Grönland platsen för ett sällsamt skådespel. Fem norrmän, med säljägaren och äventyraren Hallvard Devold i spetsen, hissade utanför en nybyggd radiostation den norska flaggan och deklarerade att östra Grönland härmed och högtidligt ockuperades i hans majestäts (Haakon VII 1905-1957) namn. Landet, som nominellt lydde under Danmark, utropades till ”Erik Rödes land” (Eirik Raudes land). Anledningen till namnvalet var givetvis att man sökte återknyta den fjärran ödemarken till ett ärorikt norskt förflutet då Erik den Röde (ca 950-1003) upprättade en diminutiv norsk koloni på Grönland år 985.

Efter avslutat värv telegraferade de fem ”kolonisatörerna” den norska regeringen samt tidningarna Aftenposten, Dagbladet och Tidens Tegn och upplyste dem alla om att Norge minsann hade skaffat sig en koloni. Vad Danmark anbelangade gav man blanka fasen i.

Hallvard Devold och hans edsvurna hissar den norska flaggan i Myggbukten år 1931.

I Norge tog regeringen med bondepartiledaren Peder Kolstad vid rodret (statsminister 1931-1932) först avstånd från Devolds självsvåldiga aktion, men efter intensiv lobbyverksamhet och tryck från den allmänna opinionen stadfäste man till slut ockupationen. Den norske marinministern, en viss Vidkun Quisling (1887-1945), gick så långt som att deklarera att han ämnade ”sätta in flottan” utifall danskarna försökte kröka ett hår på de ädla ”kolonisatörerna”. Strax efteråt utnämnde man juristen Helge Ingstad till guvernör över den nya kolonin.

Det pånyttfödda Norge, självständigt år 1905, ansåg sig inte utan rätt ha blivit styvmoderligt behandlade av Danmark och Sverige som i Kielfreden år 1814 bestämde Skandinaviens framtida gränsdragning helt över huvudet på norrmännen. Resultatet blev som bekant att Norge tvingades i union med Sverige, medan bl.a. Island, Grönland och Färöarna blev danska protektorat. Norrmännen skulle inte glömma denna skymf.

Karta över ”Erik Rödes land”.

Danskarna var aldrig särdeles förtjusta i sitt grönländska protektorat då få danskar behagade att slå sig ner i oländigheten och ön formligen blödde pengar – trots det fastslog det danska Folketinget år 1921 att Grönland var en okränkbar del av Danmark. Vad som mer än något retade sälfångare Devold var emellertid att danskarna försvårade hans yrkesutövning i vattenlederna utanför östra Grönland då man ofta förvägrade norska säl- och valfångare att gå iland på det egentliga Grönland, trots att platsen nära nog saknade invånare.

Under perioden 1924 till 1931 försökte Devold och hans kolonisatörer därför underminera Danmarks position i området genom att anlägga hyttor, stugor och telegrafstationer i den grönländska ödemarken. Vid utropandet av ”Erik Rödes Land” hade man lyckats anlägga hela 76 byggnader av olika slag i området, även om de flesta av dessa stod tomma under större delen av året. Danskarna hade inte tillnärmelsevis lika många byggnader och människor i området.

Danskarna fann sig givetvis inte i att några saltstänkta norska äventyrare hade upprättat en koloni på deras mark, utan protesterade högljutt. När den norska regeringen trots allt stod på sig så drog man tvistefrågan inför den internationella skiljedomstolen i Haag. Den 5 januari år 1933 kom så domen som avgjorde den norska kolonialismens öde. Med 12 röster mot 2 bestämde domstolen att den norska ockupationen av Grönland var olaglig. Norge godkände om än under visst knotande domen, varpå ”Erik Rödes Land” förpassades till historiens fotnoter.

Hallvard Devold – säljägaren som anlade en koloni.