Starkölsstigmatisering: Hur Hans-Gunnar Liljenwall blev den olympiska idrottshistoriens första dopingfall

2015/03/26 § 3 kommentarer

Naturligtvis är det så att svenska idrottare, till skillnad från amoraliska finnar, ryssar och annat patrask, med få undantag, aldrig skulle drömma om att begagna sig av doping för att förbättra prestationsförmågan. Denna övertygelse tycks delas av ett inte ringa antal svenskar. Man bör då betänka att den första olympiska atlet i världshistorien som fälldes för doping faktiskt var svensk.

Det var under OS i Mexico City 1968 som rutinmässiga dopingkontroller för första gången genomfördes i olympiska sammanhang. Även om kontrollerna var minst sagt bristfälliga med våra dagars standard så genomfördes dessa dock grundligt och kontinuerligt; i regel testades samtliga aktiva idrottare efter varje avverkad gren. Inför OS hade Sverige ett osedvanligt starkt herrlag i modern femkamp (idrottsgrenen är i sig en svensk uppfinning som infördes under OS i Stockholm 1912) med klara medaljchanser, både individuellt och i lag. I denna trupp ingick den inte ont anande Hans-Gunnar Liljenwall, vars namn snart skulle skrivas in i idrottshistoriens annaler.

Liljenwall hade tagits med på nåder i den svenska OS-truppen. Han var visserligen en erfaren och etablerad femkampare men hade rykte om sig att drabbas av nervsvikt och misslyckas i avgörandets stund. I den individeuella femkampen hade dock Liljenwall gjort bra ifrån sig och slutat på en meriterande åttondeplats. I den påföljande lagtävlingen, där Liljenwall representerade Sverige tillsammans med Björn Ferm och Hans Jacobsson, överträffade dock Liljenwall och hans landslagskamrater sig själva. Inför avslutande grenen, d.v.s. luftpistolskytte (övriga grenar inkluderar fäktning, hästhoppning, simning och löpning), hade Sverige medaljvittring ;  allt hängde nu på att Liljenwall – som var känd för att misslyckas när det gällde som mest – kunde hålla sina dallriga nerver i styr.

Hans-Gunnar Liljenwall som aktiv.

Hans-Gunnar Liljenwall som aktiv.

Det ska i sammanhanget nämnas att Liljenwall långtifrån var ensam om att lida av nervositet inför det avslutande skyttet, inte heller var han vare sig den förste eller siste femkampare att söka beprövade omvägar för att kunna hålla nerverna i styr. Under Liljenwalls tid som elitidrottare var det särdeles vanligt att femkampare tog till alkohol eller lugnande preparat för att minimera riskerna för ett ödesmättat haveri. Så även Liljenwall.

En dryg halvtimma före det avgörande skyttet bäljade den orolige svensken i sig en mexikansk starköl; när denna inte verkade ha avsedd effekt stjälpte han snabbt i sig en till. Därefter tog han plats på skyttebanan, sköt en imponerande serie och kammade därmed hem bronset till Sverige (Sovjetunionen och Ungern vann guld respektive tog silver).

Den svenska medaljyran blev dock kortvarig. I den efterföljande dopingkontrollen kunde konstateras att svenskens blod innehöll mer än de 0,4 promille alkohol som var den tillåtna maxgränsen. Följden blev att Sverige förlorade sitt brons som istället postades till det franska landslaget.  Till saken hör att den olyckssalige Liljenwall var helt på det klara med dopingreglementet avseende alkohol under Spelen och var övertygad om att ett par starköl inte skulle innebära att hans promillehalt översteg nämnda maxgräns. Han hade tidigare, vid svenska tävlingar, upprepat samma ritual utan bakläxa. Liljenwalls förklaring till sin dopingavstängning blev därför smått legendarisk: Han hade tydligen underskattat det mexikanska ölets styrka, som uppenbart var starkare än det svenska starkölet han var van vid.

Efter att ha så snöpligt ha förlorat bronset och därtill blivit utpekad som en fuskare för en hel värld valde Hans-Gunnar Liljenwall att avsluta sin elitidrottskarriär (Han gjorde dock en kort men misslyckad comeback i München-OS 1972). Man får anta att han vid tillfället var mer än en smula irriterad, under samma tävlingar hade 14 atleter testats positivt för att ha inmundigat lugnande preparat – samtliga undvek straffpåföljder.  Stackars Liljenwall lyckades, trots en lång och överlag framgångsrik karriär, aldrig nå några större internationella framgångar utan har, måhända en smula orättvist, istället skrivit in sig i historieböckerna som den olympiska historiens första dopingfall.

En bild som ljuger. Hans-Gunnar Liljenwall med medalj.

En bild som ljuger. Hans-Gunnar Liljenwall med medalj.

 

Annonser

Gustav III som sjörövare: När Sverige bedrev piratverksamhet i Alaska

2015/03/01 § Lämna en kommentar

Det svensk-ryska kriget 1788-1790, också känt som ”Gustav III:s ryska krig”, stod ej enbart i Europa, och i Finland i synnerhet, utan bekämpades så långt från hemlandet som i det fjärran Alaska. Gustav III (1771-1792) var själv mäkta intresserad av det ryska kolonialväldet i Nordamerika vars stjärna var i stigande i slutet av 1700-talet.

De ryska kolonierna i Stilla Havet utgjordes i regel av små bastioner befolkade av hårdhudade pälsjägare vars jakt på skinn och päls tagit dem över östra Sibiriens oändliga vidder och över Stilla Havet. Pälsjägaren var lika typiskt för den ryska kolonisationen av Nordamerika som sedermera cowboyen kom att bli för den Vilda Västern och under tidigt 1800-tal började den europeiska handeln med exotiska pälsverk att ta ordentlig fart. Följden blev att mången rysk, och inte minst finsk äventyrare, skulle se sig om efter lyckan i det fjärran Alaska.

När kriget med ryssen återigen stod för dörren år 1788 hade Gustav III siktet inställt på de ryska kolonierna i Nordamerika och den blomstrande pälshandeln. Istället för att låta kronan utrusta och sjösätta ett antal örlogsfartyg med destination Alaska lockades kungen av det ekonomiskt sobrare alternativet att finna och hyra en erkänd och villig kaparkapten.

Ryssarna tvingade ofta indianer att utföra det våghalsiga fångstarbetet.

Ryssarna tvingade ofta indianer att utföra det våghalsiga fångstarbetet.

Valet föll på en belevad brittisk affärs- och vetenskapsman med tvättäkta kaparblod i sina ådror, John Henry Cox (död 1795), vars stigande stjärna vid det svenska hovet främst berodde på den joviala brittens goda handlag med den svenske konungen. I ett hemligt avtal mellan Cox och hans gode vän, d.v.s. konungen, ådrog sig den förra att utrusta en brigg med namnet ”Gustav III” under svenskt flagg med mål för omedelbar avresa till Alaska. Väl där skulle engelsmännen plundra ryska pälslager och orsaka så stor materiell skada som möjligt.

När ”Gustav III” och John Henry Cox väl anlände till Alaska i oktober 1789 fick kaptenen sig en smärre chock. Cox fann de ryska kolonierna i ett sådant eländigt tillstånd att han såg det fullständigt utsiktslöst att plundra dessa. Cox tyckte såpass synd om de stackars ryssarna att han, istället för att plundra, skänkte dem generöst med bröd, brännvin och kläder från det egna lagret. För att försvara sitt handlande, eller avsaknaden därav, sände Cox följande härold till det svenska hovet: ”Som detta folkets hela rikedom bestod i några få usla rävskinn, ansåg jag Svenska Flaggans ära ovärdig att plundra dem”. I slutet av året gick ”Gustav III” i vinterhamn i Macao och följande år (1790) slöts freden i Värälä. Således gick det till när de ryska Stillahavskolonierna lyckades freda sig från statsfinansierat svenskt pirateri.

Den ryska kolonin Kodiak, 1791.

Den ryska kolonin Kodiak, 1791.

Ammor och Amor: Kronprins Gustav (IV) Adolfs bröstmani

2015/01/28 § Lämna en kommentar

Den 1 november 1778 ringde Storkyrkans klockor för fulla muggar och på Stockholms gator och torg rådde nära nog karnevalsstämning; för första gången på över sextio år hade Sverige begåvats med en nyfödd arvfurste, den blivande Gustav IV Adolf (1778-1837).

Födelsen och uppfostran av en blivande regent en statsangelägenhet – endast det bästa var gott nog åt den lille kronprinsen. Den stolta fadern, Gustav III (1746-1792), var som bekant en vän av upplysningen, varpå sonen skulle uppfostras i enlighet med den nya tidens allra modernaste hugskott. Idéerna uppmuntrades inte minst av Gustavs kusin i det fjärran Ryssland, Katarina II (1729-1796), som brevledes lade sig i stort och smått som gällde den svenska kronprinsens uppfostran. Särskilt som hon själv ivrigt experimenterade med upplysningsidéerna på sin egen lille sonson, den blivande Alexander I (1777-1825).

Nå, långtifrån alla av upplysningens uppfostringsideal var okontroversiella ens under 1770-tal. En av de metoder som ordinerades – Gustav III var givetvis en varm anhängare av densamma –  innebar bl.a. att den kungliga babyn dagligen tvingades att utstå iskalla bad som följdes av att kroppen, och i synnerhet hjässan, gnuggades med isbitar. Vidare gjorde upplysningsidealen rådande att den blåblodiga avkomman skulle förberedas för sitt gudagivna uppdrag som regent genom att konversera och umgås primärt i sällskap med vuxna, och då helst karlar. Följden blev att den lille kronprinsen under barndomsåren i princip helt saknade jämnåriga kamrater. Inte undra på att den blivande konungen redan i tidig ålder led av periodvis melankoli och defaitism.

Till faderns, d.v.s. Gustav III:s, besynnerligheter hörde också att han bokstavligen tycktes tro att fosterlandskärleken kom med modersmjölken. Sålunda dög inte vilken amma som helst åt den unge kronprinsen, utan denna skulle härstamma från Dalarna – det ur Gustavs synpunkt mest fosterlandsivrande och kungavänliga landskapet (Gustav III hade som bekant läst sin Peder Swart och hyste en gränslös beundran för Gustav (I) Vasa).

Gustav IV Adolf som barn.

Gustav IV Adolf som barn.

Valet föll på en ymnig bondhustru vid namn Lisbeth Månsdotter, bördig från Tuna. Månsdotters sinkadus blev en källa till enorm stolthet i bygden och domhavande i Dalarna rimmade följande rader:

”Välkommen käre prins! Du bådar sälla tider. Om Tuna bygd ibland av missväxt hunger lider; Du då ej glömma lär, och det är just vår tröst, Att du din föda fått av Tuna-kullans bröst.”

Redan 1779 fick dock Lisbeth ge plats åt en viss Greta Göransdotter, också hon bördig från Dalarna. Greta hade dock den, ur Gustav III:s synvinkel, storslagna meriten att hon kunde påräkna släktskap med Anders Persson från Isingsby, alltså samme Anders Persson som hade räddat Gustav Vasa från danska lönnmördare.

Livet som kronprinsens amma var annars inte alltid så händelsefattigt som man annars kan tänkas tro. I juli 1779 drabbades nämligen Greta av kolik, vilket fick mjölken i hennes bröst att bli skämd. Efter en grundlig läkarundersökning och påföljande förhör framkom det att den arma amman varit med om ett kärleksäventyr – någon av kammarlakejerna misstänktes för att ha förlustat sig med henne. En smärre, om än snaskig, hovskandal var därmed ett faktum. Resultatet blev i vilket fall som helst att en städerska fick kallas in för att suga ut den dåliga mjölken ur Gretas bröst.

I januari 1780 bestämde man att tiden var mogen för kronprinsen att vänja sig av vid bröstet. Sålunda målades Gretas bröst svarta och vårtgårdarna ströks med berberis och andra sura safter för att tvinga lillprinsen att ge upp mjölken för gott. Tydligen föll experimentet väl ut. Den lille gossen uppges ha fått ”tårar i ögonen och sorgen i hjärtat”.

Greta Göransdotter sändes därefter tillbaka till sina arkadiska hembygder i Dalarna och kunde glädja sig åt diverse konungsliga presenter och en donation på en ansenlig mängd frälsejord. Det hela var ett sätt för Gustav III att tacka Göransdotters släkt för de tjänster den gjort den svenska monarkin genom historien.

Gustav III (t.v.) tillsammans med sin danska drottning Sofia Magdalena och den lille sonen, blivande Gustav IV Adolf.

Gustav III (t.v.) tillsammans med sin danska drottning Sofia Magdalena och den lille sonen, blivande Gustav IV Adolf.

 

På gästabud med Blair och Berlusconi: Hur Göran Persson underminerade den brittiska vinindustrin

2014/09/12 § 3 kommentarer

När Storbrittannien stod som värd för ett prominent EU-toppmöte år 2005 ansåg värden, Storbritanniens premiärminister Tony Blair (1997-2007), att de välbeställda digniteterna skulle förfriskas med det finaste den gryende brittiska vinindustrin hade att erbjuda; vitt vin från Wales och vinägerosande rödvin från södra England. Utskänkningen föll långt ifrån alla av de högborna gästerna på läppen.

Den som till synes hade allra svårast att hinka i sig av härligheten och hålla god min var ingen mindre än Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson (1996-2006). Sybariten Persson gjorde sitt yttersta för att inte avslöja sin aversion gentemot det brittiska vinet men var vid ett tillfälle tvungen att ursäkta sig för att besöka toaletten.

Mest road av Perssons vämjelse var ingen mindre än Italiens jovialiske premiärminister Silvio Berlusconi, inte heller han en stor beundrare av den brittiska vinindustrin. Till Berlusconi anförtrodde Persson diskret att han ansåg det brittiska vinet otjänligt för mänsklig konsumption. Efter mötet deklarerade den spetsfundige italienaren, själv en vinkonnosör av rang, att han ämnade skicka sin svenska kollega ettt antal flaskor cabernet sauvignon av toppkvalitet producerad på hans egna vingårdar för att lindra dennes lidande. Naturligtvis retade Berlusconis PR-kupp gallfeber på de brittiska värdarna i allmänhet och Storbritanniens vinproducenter i synnerhet.

Sybariten Silvio Berlusconi.

Sybariten Silvio Berlusconi.

Berlusconi höll verkligen sitt löfte och skickade Göran Persson 24 flaskor av sitt favoritvin (inför internationella journalister skämtade den italienska premiärministern om att mer än 24 flaskor hade ansetts vara korruption och något sådant skulle ju naturligtvis inte han, Berlusconi, kunna drömma om att göra sig skyldig till).

I Sverige orsakade Berlusconis gåva konsternation. Hade Persson godtagit denna privata gåva i egenskap av stasminister hade han, enligt gängse svensk praxis, blivit anklagad för att ha tagit emot en muta. Nu var Persson, vis av erfarenhet, intelligent nog att inte gå i den fällan. Till syvende och sist fick inte den svenske statsministern njuta nämnbart av sin italienska kollegas sinakadus, istället hamnade de 24 exklusiva vinflaskorna i regeringskansliets ägo och användes, liksom liknande gåvor, vid representation. Det är alltså inte alltid särdeles flottigt att vara svensk statsminister.

Till följd av Berlusconis tilltag blev hela episoden internationellt nyhetsstoff och skadade en redan vingklippt brittisk vinindustri i märgen.

De inte så  såta vännerna Tony Blair och Göran Persson.

De inte så såta vännerna Tony Blair och Göran Persson.

Iskall diplomati: Grönländska eskimåers sorgliga öden i Danmark på 1600-talet

2014/08/13 § Lämna en kommentar

Grönlands historia är förknippat med otaliga misslyckade kolonisationsförsök, valfångstens betydelse för den europeiska ekonomin och förhållandet till jätteöns ursprungsbefolkning, eskimåerna. Det ska framhållas att Danmarks hegemoni över ön ingalunda varit en självklarhet, från 1300-talet fram till 1740 opererade många andra och framgångsrikare europeiska aspiranter på och utanför Grönland – däribland basker, holländare och britter. Den grönländska naturen var i det närmaste ett Eldorado, främst lockade valrossbetar (det grönländska elfenbenet) och det begärliga valspäcket.

Under sin energiske men ack så alkoholiserade konung, Kristian IV (1577-1648), genomförde Danmark från tidigt 1600-tal flera försök med att återupprätta sin makt på och kring Grönland. Dessa misslyckades i regel och slutade allt som oftast med att man plundrade kustbesittningarna och rövade med sig ett par hjälplösa eskimåer. Vid upprepade tillfällen enleverades de oftast djupt förvirrade eskimåerna till Köpenhamn där de paraderades inför hovet och huvudstadens dignitärer.

År 1605 lyckades exempelvis en dansk-brittisk expedition tillfångata och röva bort två grönländska eskimåer som sinom tid kom att bli medelpunkten i de muntrationer som följde på att expeditionen återvände till Köpenhamn. De båda grönländarna tvingades bl.a. att delta med en kajak i en kapprodd mot en slup med 16 av kungens mest betrodda roddare. Deras vidare öden är inte kända.

Kristian IV

Kristian IV

En liknande expedition vid samma tid slutade med att man tillfångatog fem grönländska män. Att dessa inte hyste någon större entusiasm för att enleveras till Danmark vittnar det faktum att samtliga grönländare försökte att ta sitt liv genom att kasta sig i havet så fort den grönländska kusten försvann ur synhåll – en lyckades.

De fyra överlevande fördes till Danmark. Utanför sitt verkliga element vantrivdes grönländarna och blev snart desperata. Vid ett tillfälle tog de saken i egna händer och försökte med kajaker ta sig ut genom Öresund. En storm tvingade dem dock att gå iland vid Skånes kust, där de vidskepliga bönderna nära nog hade ihjäl grönländarna i tron att de var havstroll. De förrymda grönländarna återbärgades till Köpenhamn men gjorde inom kort ett nytt utbrytningsförsök. Denna gång nådde de långt ut i Kategatt innan kungens skepp fick korn på dem – tre av dem tvingades återvända till Danmark, den fjärde grönländarens öde är dock okänt. Dessa stackars förvillade naturmänniskor lyckades aldrig anpassa sig till den danska miljön och den siste av dem avled bitter och förtvivlad efter tolv år i fångenskap.

Mest beryktade är emellertid de expeditioner till Grönland som genomfördes mellan 1652 och 1654 under befäl av nederländaren David Dannel. Dannels expeditioner blev som brukligt misslyckade och kaptenen själv slutade sina dagar beslagen i kedjor. Dannel lyckades dock, på äventyrliga omvägar, tillfånga fyra grönländare, en man och tre kvinnor, som sinom tid fördes till Köpenhamn. Grönländarna fick en audiens med den danske konungen, Fredrik III (1609-1670), och man försökte, med viss framgång, att med deras hjälp utarbeta en dansk-grönländsk ordbok. Redan kort efter sin ankomst till Danmark blev emellertid alla fyra angripna av mässlingen – samtliga avled inom kort. Efter denna fadäs avtog danskarnas fascination vid sina ”grönländska kusiner” och i fortsättingen studerade man i regel eskimåer och deras kultur i dess rätta element, det vill säga på Grönland.  grönland

Konsten att konversera med en kejsarinna: Kronprins Gustavs oförglömliga möte med Katarina den Stora

2014/08/04 § Lämna en kommentar

Sommaren 1777 besökte greven av Gotland – alias Gustav III – sin kusin Katarina II i S:t Petersburg. Den svenska konungen var mäkta imponerad av det ryska hovet och beundrade förbehållslöst den ryska kejsarinnan. Gustavs öppenhjärtiga uppskattning av sin kusin var dock inte besvarad – Katarina rördes inte det minsta av den svenska konungens annars så avväpnande karisma och fällde syrliga kommentarer om att Gustav i själva verket var en opportunistisk kappvändare. Givetvis skulle Katarina, som så många gånger förr, få rätt i sak.

Katarina den Stora var som bekant en flitig brevskrivare som uppehöll kontakten med flera av tidens kulturella och politiska storheter, däribland Voltaire och Fredrik den Store. Efter statsbesöket 1777 brevväxlade också den upplysta kejsarinnan med sin svenska kusin; brevens innehåll var i regel ytterligt torra och Katarinas favoritämne rörde främst barnuppfostran. På så sätt var hon inte bara förtrogen med, utan också delaktig i, den svenska kronprinsens, sedermera Gustav IV:s, uppfostran.

Redan före sin alltförtidiga död 1792 hyste Gustav III planer på att få kronprinsen gift med en rysk prinsessa och på så sätt konsolidera det ”vänskapliga” förhållandet med den mäktiga grannen i öst. Förmyndarregeringen som vidtog efter konungens frånfälle var av samma åsikt. Således skickades den brådmogna och halsstarriga kronprinsen till den åldrande Katarinas hov i S:t Petersburg.

Det ska i sammanhanget tilläggas att den oäkta kronprinsen var av att helt annat virke än sin far. Om Gustav III var en upplyst despot, pragmatisk diplomat och den kulturella noblessens självpåtagna mecenat och idol så var den blivande Gustav IV en religiös grubblare, benhård i sina ståndpunkter och en kulturelitens och snobberiets självutnämnda baneman.

Kronprins Gustav, blivande Gustav IV Adolf, som ung.

Kronprins Gustav, blivande Gustav IV Adolf, som ung.

 

Nåväl, kronprinsen följde, till synes uppriktigt, sin avlidna faders och förmyndarregeringens önskemål och for 1796 till S:t Petersburg för att där fria till en blott 13-årig rysk prinsessa (den svenska kronprinsen var vid tillfället 17 år gammal). Till skillnad från sin fader så gjorde den principfaste kronprinsen stora framgångar vid Katarinas hov. Den gamla kejsarinnan själv (som vurmade för älskare av den svenska kronprinsens ålder och intellektuella kaliber) blev helt betagen av den svenska kronprinsen och kunde inte annat än skräda med superlativen.

Förlovningen mellan den blivande Gustav IV och den timida ryska prinsessan skulle offentliggöras på en enormt påkostad middag den 22 september 1796. Katarina den Stora hade klätt upp sig själv och hela hovet i finaste högtidsdräkter för ändamålet. I flera timmar väntade det exalterade ryska hovet på att den svenska kronprinsen skulle göra dem sällskap, men han infann sig aldrig.

Den svenske tronarvingen hade låst in sig i sitt rum i protest mot att hans tilltänkta gemål, väl installerad i Stockholm, skulle få behålla sin ortodoxa troslära (något som kronprinsen måste ha varit informerad om innan avfärd till S:t Petersburg). För den renläriga Gustav – som sedermera kom att betrakta Napoleon som en reinkarnation av djävulen – förblev det otänkbart att gifta sig med någon som inte delade hans protestantiska troslära, propåer och böner från den svenska beskickningen klingade ohörda.

Den blivande Gustav IV:s resa slutade alltså i ett formidabelt fiasko, det var i alla fall så ryssarna såg på saken. Katarina II hade uppenbarligen svårt att svälja förödmjukelsen; efter att den svenska kronprinsen gett sin tilltänkta gemål korgen drabbades kejsarinnan av ett mindre slaganfall. Detta passerade utan mindre väsen. Utan att helt ha återhämtad sig drabbades emellertid kejsarinnan av ett nytt slaganfall blott tre veckor senare – dagen därpå avled Katarina den Stora. Om nu inte Gustav IV lyckades åstadkomma mycket som regent så gjorde han desto mer som kronprins – sällan har han dock fått erkännande för att, om än indirekt, ha bidragit till att ta en av Rysslands mäktigaste envåldshärskare av daga.

Katarina den Stora på ålderns höst.

Katarina den Stora på ålderns höst.

 

Röstskräck: kvinnligt rösträttsmotstånd i Sverige

2014/04/22 § Lämna en kommentar

Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt hade kämpat i närmare två decennier när medlemmarna äntligen för första gången fick lägga sin röst i valurnan valet till den andra kammaren år 1921. Mycket forskning har gjorts av ”svenska suffragetter” och inte sällan har dessa kvinnors kamp framställts som både ihärdig och även i ett visst ljus hjältemodig. Kvinnorna som befann sig på den förlorande sidan, så att säga, den del av den kvinnliga befolkningen som absolut inte ville lägga någon röst i urnan 1921 utan uppfattade kvinnlig rösträtt som någonting abnormt har man först nyligen börjat föra fram i något ljusare dager.

Kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige började trevande ta fart mot slutet av 1800-talet med någon enstaka motion i den andra kammaren i riksdagen men framskjuten blev kampen först med bildandet av nämnda landsförening. Motståndare fanns det gott om och inte minst bland leden av medsystrar fanns de som såg med fasa på utvecklingen.

Flertalet av de kvinnliga kvinnorösträttsmotståndarna kom inte överraskande nog från borgerliga konservativa läger men även ur lägre samhällstånd engagerade man sig för nej-saken. En ung postexpedit var rädd om den säregna kvinnliga intuitionen vilken hon uppfattade var det som särskiljde kvinnan från mannen och som gjorde henne unik. Denna intuition utgjorde rentav ”kvinnokönets största kraftkälla” och den skulle det värnas om och det främsta hotet mot denna kom från rösträttens införande.

Den unga fröken menade att den kvinnliga intuitionen otvivelaktigt skulle gå förlorad genomdet outhärdligt jäktade liv en politiskt engagerad kvinna skulle tvingas leva. Orsaken till detta stavades dubbelarbete; kvinnorna skulle inte mäkta med att engagera sig mellan de kvinnliga bestyren, tvätta, reda av såsen och uppfostra barnen och därför skulle all förmåga till intuitivt tänkande helt gå förlorad menade hon.

En annan vanlig uppfattning hos de kvinnliga rösträttsmotståndarna efter den ryska revolutionen var att en röst på en liberal kvinnorösträttskämpe i förlängningen innebar en röst på ”bolsjevismen” och om revolutionärer kom till makten skulle troligen konservativa huvuden rulla befarade man. Med förskräckelse förutsåg man hur horder av arbetarkvinnor röstade socialistiskt medans de konservativa kvinnorna, sitt köns väsen troget, stannade hemma.

Ur dagens perspektiv kan de kvinnliga rösträttsmotståndarnas argumentation te sig aningen paradoxal. Det fanns de som var högutbildade (en var verksam jurist på sin mans advokatbyrå) då man samtidigt menade att även äldre kvinnor saknade förmåga till rationalitet och omdöme. Yngre kvinnor saknade å sin sida förståelse för de äldres behov samt den livserfarenhet omhändertagandet av en familj skänkte dem argumenterade man.

Allt eftersom kvinnor blev mer och mer engagerade i samhället (inom folkrörelser och välgörenhet) tvingades man komma till insikt om att det dessa kvinnor gjorde var gott även om en och annan surt muttrade att den nya kvinnan var en androgyn varelse och att Napoleon hade rätt när han hävdade att ”den bästa kvinnan var den som födde staten flest barn.”

Lurik rekommenderar: Sif Bokholm. I otakt med tiden: om rösträttsmotstånd, antipacifism och nazism bland svenska kvinnor. Atlantis. 2008.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin NordenLuriks Anakronismer.