Gränslös grönländsk romanticism: Historien om Hallvard Devold och Erik Rödes Land

2017/12/11 § Lämna en kommentar

Den 27 juni 1931 blev det oländiga Myggbukten (se karta) på östra Grönland platsen för ett sällsamt skådespel. Fem norrmän, med säljägaren och äventyraren Hallvard Devold i spetsen, hissade utanför en nybyggd radiostation den norska flaggan och deklarerade att östra Grönland härmed och högtidligt ockuperades i hans majestäts (Haakon VII 1905-1957) namn. Landet, som nominellt lydde under Danmark, utropades till ”Erik Rödes land” (Eirik Raudes land). Anledningen till namnvalet var givetvis att man sökte återknyta den fjärran ödemarken till ett ärorikt norskt förflutet då Erik den Röde (ca 950-1003) upprättade en diminutiv norsk koloni på Grönland år 985.

Efter avslutat värv telegraferade de fem ”kolonisatörerna” den norska regeringen samt tidningarna Aftenposten, Dagbladet och Tidens Tegn och upplyste dem alla om att Norge minsann hade skaffat sig en koloni. Vad Danmark anbelangade gav man blanka fasen i.

Hallvard Devold och hans edsvurna hissar den norska flaggan i Myggbukten år 1931.

I Norge tog regeringen med bondepartiledaren Peder Kolstad vid rodret (statsminister 1931-1932) först avstånd från Devolds självsvåldiga aktion, men efter intensiv lobbyverksamhet och tryck från den allmänna opinionen stadfäste man till slut ockupationen. Den norske marinministern, en viss Vidkun Quisling (1887-1945), gick så långt som att deklarera att han ämnade ”sätta in flottan” utifall danskarna försökte kröka ett hår på de ädla ”kolonisatörerna”. Strax efteråt utnämnde man juristen Helge Ingstad till guvernör över den nya kolonin.

Det pånyttfödda Norge, självständigt år 1905, ansåg sig inte utan rätt ha blivit styvmoderligt behandlade av Danmark och Sverige som i Kielfreden år 1814 bestämde Skandinaviens framtida gränsdragning helt över huvudet på norrmännen. Resultatet blev som bekant att Norge tvingades i union med Sverige, medan bl.a. Island, Grönland och Färöarna blev danska protektorat. Norrmännen skulle inte glömma denna skymf.

Karta över ”Erik Rödes land”.

Danskarna var aldrig särdeles förtjusta i sitt grönländska protektorat då få danskar behagade att slå sig ner i oländigheten och ön formligen blödde pengar – trots det fastslog det danska Folketinget år 1921 att Grönland var en okränkbar del av Danmark. Vad som mer än något retade sälfångare Devold var emellertid att danskarna försvårade hans yrkesutövning i vattenlederna utanför östra Grönland då man ofta förvägrade norska säl- och valfångare att gå iland på det egentliga Grönland, trots att platsen nära nog saknade invånare.

Under perioden 1924 till 1931 försökte Devold och hans kolonisatörer därför underminera Danmarks position i området genom att anlägga hyttor, stugor och telegrafstationer i den grönländska ödemarken. Vid utropandet av ”Erik Rödes Land” hade man lyckats anlägga hela 76 byggnader av olika slag i området, även om de flesta av dessa stod tomma under större delen av året. Danskarna hade inte tillnärmelsevis lika många byggnader och människor i området.

Danskarna fann sig givetvis inte i att några saltstänkta norska äventyrare hade upprättat en koloni på deras mark, utan protesterade högljutt. När den norska regeringen trots allt stod på sig så drog man tvistefrågan inför den internationella skiljedomstolen i Haag. Den 5 januari år 1933 kom så domen som avgjorde den norska kolonialismens öde. Med 12 röster mot 2 bestämde domstolen att den norska ockupationen av Grönland var olaglig. Norge godkände om än under visst knotande domen, varpå ”Erik Rödes Land” förpassades till historiens fotnoter.

Hallvard Devold – säljägaren som anlade en koloni.

Annonser

Pirater under halvmånen: Om muslimska korsarer under 1600-talet

2017/11/30 § Lämna en kommentar

Kapten Svartskägg, Henry Morgan och Johnny Depp får ursäkta, sjöröveriets glansdagar inföll under 1600-talet och arenan var inte det exotiska Karibien utan det förhållandevis proximala Medelhavet. Inte sagt att kristna européer var oskyldiga till genomgripande piratverksamhet och slavhandel i medelhavsområdet, tvärtom; Johanniterriddarnas Malta var exempelvis navet i den europeiska slavhandeln i Medelhavet. År 1720 ska det ha funnits omkring 10 000 muslimska slavar på ön. Många såldes på slavmarknaderna i sina hemländer, andra hamnade i någon av de sydeuropeiska staternas galärflottor.

Piratverksamheten i Medelhavet under 1600-talet dominerades emellertid av osmanska och nordafrikanska kapare, så kallade korsarer, som i huvudsak tjänade sitt levebröd på att kapa europeiska fartyg och sälja deras besättningar på de nordafrikanska slavmarknaderna.

Andelen kristna européer som tvingats i slaveri av de muslimska korsarerna är svåra att beräkna, men vissa källor anger att det kan röra sig om uppemot 1 000 000 människor under perioden 1500 till 1800. För att sätta detta i perspektiv kan nämnas att det var först omkring år 1670 som antalet svarta slavar som skeppades över Atlanten från Västafrika översteg antalet européer som varje år togs av korsarer från Nordafrika och det Osmanska riket.

Det Osmanska riket – som vid 1600-talets mitt räknade cirka 30 000 000 människor – var i grunden en slavstat. Slavarna kunde ha mångfacetterade uppgifter; beroende på kön, ålder och erfarenhet. Flertalet slavar från världen utanför kristenheten var kvinnor som, bland många andra sysslor, genomled sin existens som konkubiner. Riket var i ständigt behov av nya slavar eftersom barn till slavar och konvertiter i regel befriades från slaveriets plågor då Koranen uttryckligen förbjöd Muhammeds rättrogna skyddslingar från att fjättras i bojor.

Korsaren och tillika renegaten Pier Francesco Mola år 1650.

I mitten av 1600-talet, när den muselmanska piratverksamheten nådde sin höjdpunkt, var det inte bara Medelhavet som gjordes osäkert för rovlystna korsarer, inte ens Nordeuropa eller Amerika låg utom räckhåll för det muslimska sjöröveriet.

År 1621 plundrade turkiska krigsskepp bosättningar i engelska kanalen. 1625 härjade man i Plymouth. År 1627 hade korsarerna nått till Island där man satte skräck i den lilla ön och rövade med sig cirka 300 islänningar till slavmarknaderna i Nordafrika. År 1629 gick de fjärran Färöarna ett liknande öde till mötes. Inte nog med det, korsarerna dristade sig vid enskilda tillfällen till att korsa Atlanten och ägna sig åt kaperi i Newfoundlands fiskevatten – år 1631 plundrades Baltimore. Guldåldern för korsarernas sjöröveri infann sig antagligen under perioden 1660 – 1670. Vid denna tid var det inte ovanligt att sikta muselmanska fartyg i Nordsjön; år 1687 skapade algeriska kaparskepp oro i det fjärran Bergen.

För svensk del var korsarernas rovgirighet ett gissel. Under perioden 1650 – 1770 trafikerades nämligen Medelhavet flitigt av svenska sjömän i jakt på det eftersträvansvärda saltet. Saltet var som bekant – inte minst som preservationsmedel – livsviktigt för Sveriges fortbestånd, och varan var betydligt billigare att införskaffa i de fjärran Medelhavshamnarna snarare än i de av krig förödda tyska Östersjöhamnarna.

De svenska handelsskeppen var i regel små och reste utan konvojer, varför de blev lovligt byte för korsarerna. Det beräknas att mellan 500 till 1000 svenskar under perioden passerade de nordafrikanska slavmarknaderna och genomled sina resterande liv som slavar under ”blotdhunden Turken”. De svenska slavarna kunde räddas enbart genom friköpning eller genom konvertering, valdes det sistnämnda alternativet blev man en så kallad ”renegat” – en person som övergett den sanna tron till förmån för kättersk avgudadyrkan.

Att friköpas var inte en enkel affär och i princip omöjligt att själv ombesörja då slavarna nästintill aldrig tjänade egna pengar på sina vedermödor. Istället blev det i Sverige veritabel folksport att genom statskyrkans försorg anordna lokala och ibland riksomfattande slavkollekter för de förslavades försorg. Mången svensk slav i Nordafrika kunde bryta sina bojor på detta sätt. Hotet om slaveri minskade markant efter år 1763 när Sverige undertecknade ett fredsfördrag med den sista av barbareskstaterna, Marocko.

Lurik rekommenderar: Östlund, Joachim. Saltets pris: Svenska slavar i Nordafrika och handeln i Medelhavet 1650-1770. Nordic Academic Press. Lund 2014.

Starkölsstigmatisering: Hur Hans-Gunnar Liljenwall blev den olympiska idrottshistoriens första dopingfall

2015/03/26 § 3 kommentarer

Naturligtvis är det så att svenska idrottare, till skillnad från amoraliska finnar, ryssar och annat patrask, med få undantag, aldrig skulle drömma om att begagna sig av doping för att förbättra prestationsförmågan. Denna övertygelse tycks delas av ett inte ringa antal svenskar. Man bör då betänka att den första olympiska atlet i världshistorien som fälldes för doping faktiskt var svensk.

Det var under OS i Mexico City 1968 som rutinmässiga dopingkontroller för första gången genomfördes i olympiska sammanhang. Även om kontrollerna var minst sagt bristfälliga med våra dagars standard så genomfördes dessa dock grundligt och kontinuerligt; i regel testades samtliga aktiva idrottare efter varje avverkad gren. Inför OS hade Sverige ett osedvanligt starkt herrlag i modern femkamp (idrottsgrenen är i sig en svensk uppfinning som infördes under OS i Stockholm 1912) med klara medaljchanser, både individuellt och i lag. I denna trupp ingick den inte ont anande Hans-Gunnar Liljenwall, vars namn snart skulle skrivas in i idrottshistoriens annaler.

Liljenwall hade tagits med på nåder i den svenska OS-truppen. Han var visserligen en erfaren och etablerad femkampare men hade rykte om sig att drabbas av nervsvikt och misslyckas i avgörandets stund. I den individeuella femkampen hade dock Liljenwall gjort bra ifrån sig och slutat på en meriterande åttondeplats. I den påföljande lagtävlingen, där Liljenwall representerade Sverige tillsammans med Björn Ferm och Hans Jacobsson, överträffade dock Liljenwall och hans landslagskamrater sig själva. Inför avslutande grenen, d.v.s. luftpistolskytte (övriga grenar inkluderar fäktning, hästhoppning, simning och löpning), hade Sverige medaljvittring ;  allt hängde nu på att Liljenwall – som var känd för att misslyckas när det gällde som mest – kunde hålla sina dallriga nerver i styr.

Hans-Gunnar Liljenwall som aktiv.

Hans-Gunnar Liljenwall som aktiv.

Det ska i sammanhanget nämnas att Liljenwall långtifrån var ensam om att lida av nervositet inför det avslutande skyttet, inte heller var han vare sig den förste eller siste femkampare att söka beprövade omvägar för att kunna hålla nerverna i styr. Under Liljenwalls tid som elitidrottare var det särdeles vanligt att femkampare tog till alkohol eller lugnande preparat för att minimera riskerna för ett ödesmättat haveri. Så även Liljenwall.

En dryg halvtimma före det avgörande skyttet bäljade den orolige svensken i sig en mexikansk starköl; när denna inte verkade ha avsedd effekt stjälpte han snabbt i sig en till. Därefter tog han plats på skyttebanan, sköt en imponerande serie och kammade därmed hem bronset till Sverige (Sovjetunionen och Ungern vann guld respektive tog silver).

Den svenska medaljyran blev dock kortvarig. I den efterföljande dopingkontrollen kunde konstateras att svenskens blod innehöll mer än de 0,4 promille alkohol som var den tillåtna maxgränsen. Följden blev att Sverige förlorade sitt brons som istället postades till det franska landslaget.  Till saken hör att den olyckssalige Liljenwall var helt på det klara med dopingreglementet avseende alkohol under Spelen och var övertygad om att ett par starköl inte skulle innebära att hans promillehalt översteg nämnda maxgräns. Han hade tidigare, vid svenska tävlingar, upprepat samma ritual utan bakläxa. Liljenwalls förklaring till sin dopingavstängning blev därför smått legendarisk: Han hade tydligen underskattat det mexikanska ölets styrka, som uppenbart var starkare än det svenska starkölet han var van vid.

Efter att ha så snöpligt ha förlorat bronset och därtill blivit utpekad som en fuskare för en hel värld valde Hans-Gunnar Liljenwall att avsluta sin elitidrottskarriär (Han gjorde dock en kort men misslyckad comeback i München-OS 1972). Man får anta att han vid tillfället var mer än en smula irriterad, under samma tävlingar hade 14 atleter testats positivt för att ha inmundigat lugnande preparat – samtliga undvek straffpåföljder.  Stackars Liljenwall lyckades, trots en lång och överlag framgångsrik karriär, aldrig nå några större internationella framgångar utan har, måhända en smula orättvist, istället skrivit in sig i historieböckerna som den olympiska historiens första dopingfall.

En bild som ljuger. Hans-Gunnar Liljenwall med medalj.

En bild som ljuger. Hans-Gunnar Liljenwall med medalj.

 

Gustav III som sjörövare: När Sverige bedrev piratverksamhet i Alaska

2015/03/01 § Lämna en kommentar

Det svensk-ryska kriget 1788-1790, också känt som ”Gustav III:s ryska krig”, stod ej enbart i Europa, och i Finland i synnerhet, utan bekämpades så långt från hemlandet som i det fjärran Alaska. Gustav III (1771-1792) var själv mäkta intresserad av det ryska kolonialväldet i Nordamerika vars stjärna var i stigande i slutet av 1700-talet.

De ryska kolonierna i Stilla Havet utgjordes i regel av små bastioner befolkade av hårdhudade pälsjägare vars jakt på skinn och päls tagit dem över östra Sibiriens oändliga vidder och över Stilla Havet. Pälsjägaren var lika typiskt för den ryska kolonisationen av Nordamerika som sedermera cowboyen kom att bli för den Vilda Västern och under tidigt 1800-tal började den europeiska handeln med exotiska pälsverk att ta ordentlig fart. Följden blev att mången rysk, och inte minst finsk äventyrare, skulle se sig om efter lyckan i det fjärran Alaska.

När kriget med ryssen återigen stod för dörren år 1788 hade Gustav III siktet inställt på de ryska kolonierna i Nordamerika och den blomstrande pälshandeln. Istället för att låta kronan utrusta och sjösätta ett antal örlogsfartyg med destination Alaska lockades kungen av det ekonomiskt sobrare alternativet att finna och hyra en erkänd och villig kaparkapten.

Ryssarna tvingade ofta indianer att utföra det våghalsiga fångstarbetet.

Ryssarna tvingade ofta indianer att utföra det våghalsiga fångstarbetet.

Valet föll på en belevad brittisk affärs- och vetenskapsman med tvättäkta kaparblod i sina ådror, John Henry Cox (död 1795), vars stigande stjärna vid det svenska hovet främst berodde på den joviala brittens goda handlag med den svenske konungen. I ett hemligt avtal mellan Cox och hans gode vän, d.v.s. konungen, ådrog sig den förra att utrusta en brigg med namnet ”Gustav III” under svenskt flagg med mål för omedelbar avresa till Alaska. Väl där skulle engelsmännen plundra ryska pälslager och orsaka så stor materiell skada som möjligt.

När ”Gustav III” och John Henry Cox väl anlände till Alaska i oktober 1789 fick kaptenen sig en smärre chock. Cox fann de ryska kolonierna i ett sådant eländigt tillstånd att han såg det fullständigt utsiktslöst att plundra dessa. Cox tyckte såpass synd om de stackars ryssarna att han, istället för att plundra, skänkte dem generöst med bröd, brännvin och kläder från det egna lagret. För att försvara sitt handlande, eller avsaknaden därav, sände Cox följande härold till det svenska hovet: ”Som detta folkets hela rikedom bestod i några få usla rävskinn, ansåg jag Svenska Flaggans ära ovärdig att plundra dem”. I slutet av året gick ”Gustav III” i vinterhamn i Macao och följande år (1790) slöts freden i Värälä. Således gick det till när de ryska Stillahavskolonierna lyckades freda sig från statsfinansierat svenskt pirateri.

Den ryska kolonin Kodiak, 1791.

Den ryska kolonin Kodiak, 1791.

Ammor och Amor: Kronprins Gustav (IV) Adolfs bröstmani

2015/01/28 § Lämna en kommentar

Den 1 november 1778 ringde Storkyrkans klockor för fulla muggar och på Stockholms gator och torg rådde nära nog karnevalsstämning; för första gången på över sextio år hade Sverige begåvats med en nyfödd arvfurste, den blivande Gustav IV Adolf (1778-1837).

Födelsen och uppfostran av en blivande regent en statsangelägenhet – endast det bästa var gott nog åt den lille kronprinsen. Den stolta fadern, Gustav III (1746-1792), var som bekant en vän av upplysningen, varpå sonen skulle uppfostras i enlighet med den nya tidens allra modernaste hugskott. Idéerna uppmuntrades inte minst av Gustavs kusin i det fjärran Ryssland, Katarina II (1729-1796), som brevledes lade sig i stort och smått som gällde den svenska kronprinsens uppfostran. Särskilt som hon själv ivrigt experimenterade med upplysningsidéerna på sin egen lille sonson, den blivande Alexander I (1777-1825).

Nå, långtifrån alla av upplysningens uppfostringsideal var okontroversiella ens under 1770-tal. En av de metoder som ordinerades – Gustav III var givetvis en varm anhängare av densamma –  innebar bl.a. att den kungliga babyn dagligen tvingades att utstå iskalla bad som följdes av att kroppen, och i synnerhet hjässan, gnuggades med isbitar. Vidare gjorde upplysningsidealen rådande att den blåblodiga avkomman skulle förberedas för sitt gudagivna uppdrag som regent genom att konversera och umgås primärt i sällskap med vuxna, och då helst karlar. Följden blev att den lille kronprinsen under barndomsåren i princip helt saknade jämnåriga kamrater. Inte undra på att den blivande konungen redan i tidig ålder led av periodvis melankoli och defaitism.

Till faderns, d.v.s. Gustav III:s, besynnerligheter hörde också att han bokstavligen tycktes tro att fosterlandskärleken kom med modersmjölken. Sålunda dög inte vilken amma som helst åt den unge kronprinsen, utan denna skulle härstamma från Dalarna – det ur Gustavs synpunkt mest fosterlandsivrande och kungavänliga landskapet (Gustav III hade som bekant läst sin Peder Swart och hyste en gränslös beundran för Gustav (I) Vasa).

Gustav IV Adolf som barn.

Gustav IV Adolf som barn.

Valet föll på en ymnig bondhustru vid namn Lisbeth Månsdotter, bördig från Tuna. Månsdotters sinkadus blev en källa till enorm stolthet i bygden och domhavande i Dalarna rimmade följande rader:

”Välkommen käre prins! Du bådar sälla tider. Om Tuna bygd ibland av missväxt hunger lider; Du då ej glömma lär, och det är just vår tröst, Att du din föda fått av Tuna-kullans bröst.”

Redan 1779 fick dock Lisbeth ge plats åt en viss Greta Göransdotter, också hon bördig från Dalarna. Greta hade dock den, ur Gustav III:s synvinkel, storslagna meriten att hon kunde påräkna släktskap med Anders Persson från Isingsby, alltså samme Anders Persson som hade räddat Gustav Vasa från danska lönnmördare.

Livet som kronprinsens amma var annars inte alltid så händelsefattigt som man annars kan tänkas tro. I juli 1779 drabbades nämligen Greta av kolik, vilket fick mjölken i hennes bröst att bli skämd. Efter en grundlig läkarundersökning och påföljande förhör framkom det att den arma amman varit med om ett kärleksäventyr – någon av kammarlakejerna misstänktes för att ha förlustat sig med henne. En smärre, om än snaskig, hovskandal var därmed ett faktum. Resultatet blev i vilket fall som helst att en städerska fick kallas in för att suga ut den dåliga mjölken ur Gretas bröst.

I januari 1780 bestämde man att tiden var mogen för kronprinsen att vänja sig av vid bröstet. Sålunda målades Gretas bröst svarta och vårtgårdarna ströks med berberis och andra sura safter för att tvinga lillprinsen att ge upp mjölken för gott. Tydligen föll experimentet väl ut. Den lille gossen uppges ha fått ”tårar i ögonen och sorgen i hjärtat”.

Greta Göransdotter sändes därefter tillbaka till sina arkadiska hembygder i Dalarna och kunde glädja sig åt diverse konungsliga presenter och en donation på en ansenlig mängd frälsejord. Det hela var ett sätt för Gustav III att tacka Göransdotters släkt för de tjänster den gjort den svenska monarkin genom historien.

Gustav III (t.v.) tillsammans med sin danska drottning Sofia Magdalena och den lille sonen, blivande Gustav IV Adolf.

Gustav III (t.v.) tillsammans med sin danska drottning Sofia Magdalena och den lille sonen, blivande Gustav IV Adolf.

 

På gästabud med Blair och Berlusconi: Hur Göran Persson underminerade den brittiska vinindustrin

2014/09/12 § 3 kommentarer

När Storbrittannien stod som värd för ett prominent EU-toppmöte år 2005 ansåg värden, Storbritanniens premiärminister Tony Blair (1997-2007), att de välbeställda digniteterna skulle förfriskas med det finaste den gryende brittiska vinindustrin hade att erbjuda; vitt vin från Wales och vinägerosande rödvin från södra England. Utskänkningen föll långt ifrån alla av de högborna gästerna på läppen.

Den som till synes hade allra svårast att hinka i sig av härligheten och hålla god min var ingen mindre än Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson (1996-2006). Sybariten Persson gjorde sitt yttersta för att inte avslöja sin aversion gentemot det brittiska vinet men var vid ett tillfälle tvungen att ursäkta sig för att besöka toaletten.

Mest road av Perssons vämjelse var ingen mindre än Italiens jovialiske premiärminister Silvio Berlusconi, inte heller han en stor beundrare av den brittiska vinindustrin. Till Berlusconi anförtrodde Persson diskret att han ansåg det brittiska vinet otjänligt för mänsklig konsumption. Efter mötet deklarerade den spetsfundige italienaren, själv en vinkonnosör av rang, att han ämnade skicka sin svenska kollega ettt antal flaskor cabernet sauvignon av toppkvalitet producerad på hans egna vingårdar för att lindra dennes lidande. Naturligtvis retade Berlusconis PR-kupp gallfeber på de brittiska värdarna i allmänhet och Storbritanniens vinproducenter i synnerhet.

Sybariten Silvio Berlusconi.

Sybariten Silvio Berlusconi.

Berlusconi höll verkligen sitt löfte och skickade Göran Persson 24 flaskor av sitt favoritvin (inför internationella journalister skämtade den italienska premiärministern om att mer än 24 flaskor hade ansetts vara korruption och något sådant skulle ju naturligtvis inte han, Berlusconi, kunna drömma om att göra sig skyldig till).

I Sverige orsakade Berlusconis gåva konsternation. Hade Persson godtagit denna privata gåva i egenskap av stasminister hade han, enligt gängse svensk praxis, blivit anklagad för att ha tagit emot en muta. Nu var Persson, vis av erfarenhet, intelligent nog att inte gå i den fällan. Till syvende och sist fick inte den svenske statsministern njuta nämnbart av sin italienska kollegas sinakadus, istället hamnade de 24 exklusiva vinflaskorna i regeringskansliets ägo och användes, liksom liknande gåvor, vid representation. Det är alltså inte alltid särdeles flottigt att vara svensk statsminister.

Till följd av Berlusconis tilltag blev hela episoden internationellt nyhetsstoff och skadade en redan vingklippt brittisk vinindustri i märgen.

De inte så  såta vännerna Tony Blair och Göran Persson.

De inte så såta vännerna Tony Blair och Göran Persson.

Iskall diplomati: Grönländska eskimåers sorgliga öden i Danmark på 1600-talet

2014/08/13 § Lämna en kommentar

Grönlands historia är förknippat med otaliga misslyckade kolonisationsförsök, valfångstens betydelse för den europeiska ekonomin och förhållandet till jätteöns ursprungsbefolkning, eskimåerna. Det ska framhållas att Danmarks hegemoni över ön ingalunda varit en självklarhet, från 1300-talet fram till 1740 opererade många andra och framgångsrikare europeiska aspiranter på och utanför Grönland – däribland basker, holländare och britter. Den grönländska naturen var i det närmaste ett Eldorado, främst lockade valrossbetar (det grönländska elfenbenet) och det begärliga valspäcket.

Under sin energiske men ack så alkoholiserade konung, Kristian IV (1577-1648), genomförde Danmark från tidigt 1600-tal flera försök med att återupprätta sin makt på och kring Grönland. Dessa misslyckades i regel och slutade allt som oftast med att man plundrade kustbesittningarna och rövade med sig ett par hjälplösa eskimåer. Vid upprepade tillfällen enleverades de oftast djupt förvirrade eskimåerna till Köpenhamn där de paraderades inför hovet och huvudstadens dignitärer.

År 1605 lyckades exempelvis en dansk-brittisk expedition tillfångata och röva bort två grönländska eskimåer som sinom tid kom att bli medelpunkten i de muntrationer som följde på att expeditionen återvände till Köpenhamn. De båda grönländarna tvingades bl.a. att delta med en kajak i en kapprodd mot en slup med 16 av kungens mest betrodda roddare. Deras vidare öden är inte kända.

Kristian IV

Kristian IV

En liknande expedition vid samma tid slutade med att man tillfångatog fem grönländska män. Att dessa inte hyste någon större entusiasm för att enleveras till Danmark vittnar det faktum att samtliga grönländare försökte att ta sitt liv genom att kasta sig i havet så fort den grönländska kusten försvann ur synhåll – en lyckades.

De fyra överlevande fördes till Danmark. Utanför sitt verkliga element vantrivdes grönländarna och blev snart desperata. Vid ett tillfälle tog de saken i egna händer och försökte med kajaker ta sig ut genom Öresund. En storm tvingade dem dock att gå iland vid Skånes kust, där de vidskepliga bönderna nära nog hade ihjäl grönländarna i tron att de var havstroll. De förrymda grönländarna återbärgades till Köpenhamn men gjorde inom kort ett nytt utbrytningsförsök. Denna gång nådde de långt ut i Kategatt innan kungens skepp fick korn på dem – tre av dem tvingades återvända till Danmark, den fjärde grönländarens öde är dock okänt. Dessa stackars förvillade naturmänniskor lyckades aldrig anpassa sig till den danska miljön och den siste av dem avled bitter och förtvivlad efter tolv år i fångenskap.

Mest beryktade är emellertid de expeditioner till Grönland som genomfördes mellan 1652 och 1654 under befäl av nederländaren David Dannel. Dannels expeditioner blev som brukligt misslyckade och kaptenen själv slutade sina dagar beslagen i kedjor. Dannel lyckades dock, på äventyrliga omvägar, tillfånga fyra grönländare, en man och tre kvinnor, som sinom tid fördes till Köpenhamn. Grönländarna fick en audiens med den danske konungen, Fredrik III (1609-1670), och man försökte, med viss framgång, att med deras hjälp utarbeta en dansk-grönländsk ordbok. Redan kort efter sin ankomst till Danmark blev emellertid alla fyra angripna av mässlingen – samtliga avled inom kort. Efter denna fadäs avtog danskarnas fascination vid sina ”grönländska kusiner” och i fortsättingen studerade man i regel eskimåer och deras kultur i dess rätta element, det vill säga på Grönland.  grönland

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin NordenLuriks Anakronismer.