Pirater under halvmånen: Om muslimska korsarer under 1600-talet

Kapten Svartskägg, Henry Morgan och Johnny Depp får ursäkta, sjöröveriets glansdagar inföll under 1600-talet och arenan var inte det exotiska Karibien utan det förhållandevis proximala Medelhavet. Inte sagt att kristna européer var oskyldiga till genomgripande piratverksamhet och slavhandel i medelhavsområdet, tvärtom; Johanniterriddarnas Malta var exempelvis navet i den europeiska slavhandeln i Medelhavet. År 1720 ska det ha funnits omkring 10 000 muslimska slavar på ön. Många såldes på slavmarknaderna i sina hemländer, andra hamnade i någon av de sydeuropeiska staternas galärflottor.

Piratverksamheten i Medelhavet under 1600-talet dominerades emellertid av osmanska och nordafrikanska kapare, så kallade korsarer, som i huvudsak tjänade sitt levebröd på att kapa europeiska fartyg och sälja deras besättningar på de nordafrikanska slavmarknaderna.

Andelen kristna européer som tvingats i slaveri av de muslimska korsarerna är svåra att beräkna, men vissa källor anger att det kan röra sig om uppemot 1 000 000 människor under perioden 1500 till 1800. För att sätta detta i perspektiv kan nämnas att det var först omkring år 1670 som antalet svarta slavar som skeppades över Atlanten från Västafrika översteg antalet européer som varje år togs av korsarer från Nordafrika och det Osmanska riket.

Det Osmanska riket – som vid 1600-talets mitt räknade cirka 30 000 000 människor – var i grunden en slavstat. Slavarna kunde ha mångfacetterade uppgifter; beroende på kön, ålder och erfarenhet. Flertalet slavar från världen utanför kristenheten var kvinnor som, bland många andra sysslor, genomled sin existens som konkubiner. Riket var i ständigt behov av nya slavar eftersom barn till slavar och konvertiter i regel befriades från slaveriets plågor då Koranen uttryckligen förbjöd Muhammeds rättrogna skyddslingar från att fjättras i bojor.

Korsaren och tillika renegaten Pier Francesco Mola år 1650.

I mitten av 1600-talet, när den muselmanska piratverksamheten nådde sin höjdpunkt, var det inte bara Medelhavet som gjordes osäkert för rovlystna korsarer, inte ens Nordeuropa eller Amerika låg utom räckhåll för det muslimska sjöröveriet.

År 1621 plundrade turkiska krigsskepp bosättningar i engelska kanalen. 1625 härjade man i Plymouth. År 1627 hade korsarerna nått till Island där man satte skräck i den lilla ön och rövade med sig cirka 300 islänningar till slavmarknaderna i Nordafrika. År 1629 gick de fjärran Färöarna ett liknande öde till mötes. Inte nog med det, korsarerna dristade sig vid enskilda tillfällen till att korsa Atlanten och ägna sig åt kaperi i Newfoundlands fiskevatten – år 1631 plundrades Baltimore. Guldåldern för korsarernas sjöröveri infann sig antagligen under perioden 1660 – 1670. Vid denna tid var det inte ovanligt att sikta muselmanska fartyg i Nordsjön; år 1687 skapade algeriska kaparskepp oro i det fjärran Bergen.

För svensk del var korsarernas rovgirighet ett gissel. Under perioden 1650 – 1770 trafikerades nämligen Medelhavet flitigt av svenska sjömän i jakt på det eftersträvansvärda saltet. Saltet var som bekant – inte minst som preservationsmedel – livsviktigt för Sveriges fortbestånd, och varan var betydligt billigare att införskaffa i de fjärran Medelhavshamnarna snarare än i de av krig förödda tyska Östersjöhamnarna.

De svenska handelsskeppen var i regel små och reste utan konvojer, varför de blev lovligt byte för korsarerna. Det beräknas att mellan 500 till 1000 svenskar under perioden passerade de nordafrikanska slavmarknaderna och genomled sina resterande liv som slavar under ”blotdhunden Turken”. De svenska slavarna kunde räddas enbart genom friköpning eller genom konvertering, valdes det sistnämnda alternativet blev man en så kallad ”renegat” – en person som övergett den sanna tron till förmån för kättersk avgudadyrkan.

Att friköpas var inte en enkel affär och i princip omöjligt att själv ombesörja då slavarna nästintill aldrig tjänade egna pengar på sina vedermödor. Istället blev det i Sverige veritabel folksport att genom statskyrkans försorg anordna lokala och ibland riksomfattande slavkollekter för de förslavades försorg. Mången svensk slav i Nordafrika kunde bryta sina bojor på detta sätt. Hotet om slaveri minskade markant efter år 1763 när Sverige undertecknade ett fredsfördrag med den sista av barbareskstaterna, Marocko.

Lurik rekommenderar: Östlund, Joachim. Saltets pris: Svenska slavar i Nordafrika och handeln i Medelhavet 1650-1770. Nordic Academic Press. Lund 2014.