Pirater under halvmånen: Om muslimska korsarer under 1600-talet

Kapten Svartskägg, Henry Morgan och Johnny Depp får ursäkta, sjöröveriets glansdagar inföll under 1600-talet och arenan var inte det exotiska Karibien utan det förhållandevis proximala Medelhavet. Inte sagt att kristna européer var oskyldiga till genomgripande piratverksamhet och slavhandel i medelhavsområdet, tvärtom; Johanniterriddarnas Malta var exempelvis navet i den europeiska slavhandeln i Medelhavet. År 1720 ska det ha funnits omkring 10 000 muslimska slavar på ön. Många såldes på slavmarknaderna i sina hemländer, andra hamnade i någon av de sydeuropeiska staternas galärflottor.

Piratverksamheten i Medelhavet under 1600-talet dominerades emellertid av osmanska och nordafrikanska kapare, så kallade korsarer, som i huvudsak tjänade sitt levebröd på att kapa europeiska fartyg och sälja deras besättningar på de nordafrikanska slavmarknaderna.

Andelen kristna européer som tvingats i slaveri av de muslimska korsarerna är svåra att beräkna, men vissa källor anger att det kan röra sig om uppemot 1 000 000 människor under perioden 1500 till 1800. För att sätta detta i perspektiv kan nämnas att det var först omkring år 1670 som antalet svarta slavar som skeppades över Atlanten från Västafrika översteg antalet européer som varje år togs av korsarer från Nordafrika och det Osmanska riket.

Det Osmanska riket – som vid 1600-talets mitt räknade cirka 30 000 000 människor – var i grunden en slavstat. Slavarna kunde ha mångfacetterade uppgifter; beroende på kön, ålder och erfarenhet. Flertalet slavar från världen utanför kristenheten var kvinnor som, bland många andra sysslor, genomled sin existens som konkubiner. Riket var i ständigt behov av nya slavar eftersom barn till slavar och konvertiter i regel befriades från slaveriets plågor då Koranen uttryckligen förbjöd Muhammeds rättrogna skyddslingar från att fjättras i bojor.

Korsaren och tillika renegaten Pier Francesco Mola år 1650.

I mitten av 1600-talet, när den muselmanska piratverksamheten nådde sin höjdpunkt, var det inte bara Medelhavet som gjordes osäkert för rovlystna korsarer, inte ens Nordeuropa eller Amerika låg utom räckhåll för det muslimska sjöröveriet.

År 1621 plundrade turkiska krigsskepp bosättningar i engelska kanalen. 1625 härjade man i Plymouth. År 1627 hade korsarerna nått till Island där man satte skräck i den lilla ön och rövade med sig cirka 300 islänningar till slavmarknaderna i Nordafrika. År 1629 gick de fjärran Färöarna ett liknande öde till mötes. Inte nog med det, korsarerna dristade sig vid enskilda tillfällen till att korsa Atlanten och ägna sig åt kaperi i Newfoundlands fiskevatten – år 1631 plundrades Baltimore. Guldåldern för korsarernas sjöröveri infann sig antagligen under perioden 1660 – 1670. Vid denna tid var det inte ovanligt att sikta muselmanska fartyg i Nordsjön; år 1687 skapade algeriska kaparskepp oro i det fjärran Bergen.

För svensk del var korsarernas rovgirighet ett gissel. Under perioden 1650 – 1770 trafikerades nämligen Medelhavet flitigt av svenska sjömän i jakt på det eftersträvansvärda saltet. Saltet var som bekant – inte minst som preservationsmedel – livsviktigt för Sveriges fortbestånd, och varan var betydligt billigare att införskaffa i de fjärran Medelhavshamnarna snarare än i de av krig förödda tyska Östersjöhamnarna.

De svenska handelsskeppen var i regel små och reste utan konvojer, varför de blev lovligt byte för korsarerna. Det beräknas att mellan 500 till 1000 svenskar under perioden passerade de nordafrikanska slavmarknaderna och genomled sina resterande liv som slavar under ”blotdhunden Turken”. De svenska slavarna kunde räddas enbart genom friköpning eller genom konvertering, valdes det sistnämnda alternativet blev man en så kallad ”renegat” – en person som övergett den sanna tron till förmån för kättersk avgudadyrkan.

Att friköpas var inte en enkel affär och i princip omöjligt att själv ombesörja då slavarna nästintill aldrig tjänade egna pengar på sina vedermödor. Istället blev det i Sverige veritabel folksport att genom statskyrkans försorg anordna lokala och ibland riksomfattande slavkollekter för de förslavades försorg. Mången svensk slav i Nordafrika kunde bryta sina bojor på detta sätt. Hotet om slaveri minskade markant efter år 1763 när Sverige undertecknade ett fredsfördrag med den sista av barbareskstaterna, Marocko.

Lurik rekommenderar: Östlund, Joachim. Saltets pris: Svenska slavar i Nordafrika och handeln i Medelhavet 1650-1770. Nordic Academic Press. Lund 2014.

Svarta amasoner: Dahomeys kvinnliga elitförband

När man får höra talas om kvinnliga krigare tänker många av oss osökt på de mytologiska Amasonerna som enligt hellensk tradition skulle ha varit krigsguden Ares vildsinta döttrar. Dessa kämpar som enligt legenden var så hängivna sitt krigiska värv att de inte tvekade att skära av sig sitt högra bröst för att detta inte skulle vara i vägen när de spände bågen har tyvärr aldrig existerat.

För att finna verkliga amasoner får vi vända oss bort från Europa och rikta blicken mot kungariket Dahomey i Västafrika. Riket Dahomey, som år 1960 bytte namn till Benin, har en lång historia, fundamentet till landet lades under 1100-talet men såg sin storhetstid under mitten av 1600-talet då man genomförde en rad erövringar av mindre kungariken varefter man kom att engagera sig i européernas slavhandel. Dahomey skilde sig från andra riken i regionen då man hade en väl utvecklad central administration samt skattesystem.

En förutsättning för rikets makt var dock den väl utvecklade armén som till skillnad från vad som var brukligt på den afrikanska kontinenten bestod av stående förband. Kung Houegbadja (regent 1645 – 1685) ska ha varit först med att se det fantastiska modet hos en grupp kvinnliga elefantjägare som hans föregångare på tronen hade skapat. Dessa elefantjägare ska ha rekryterats ur en osannolik bas, nämligen kungens eget harem. Väl tränade och beväpnade med ordentliga skjutvapen (som man fick tillgång till tack vare slavhandeln) kom dessa kvinnor att utgöra kungens fruktade livgarde, således var den libyska presidenten Khadaffi inte först med ett kvinnligt livgarde på kontinenten.

Från åtminstone 1700-talet kom kvinnorna att aktivt delta i Dahomeys krig i form av vad som kan liknas vid ett specialförband, de var den bäst tränade och så småningom även bäst beväpnade enheten i armén och inte minst den mest exotiska. När Européerna stötte på detta förband av vildsinta kvinnor drog de sig genast till minnes den grekiska legenden och snart ryktades det om Dahomeys amasoner.

En av Dahomeys amasoner

Tiden då kvinnliga krigare rekryterades från haremet var förbi med kung Ghezo som krävde att varje familj skulle sända sina döttrar till mönstring där de i bäst form valdes ut till att bli amasoner. De flickor och kvinnor som valdes ut fick genomgå ett bestialiskt träningsprogram, de sändes ut utan proviant under veckolånga övningar i djungeln och som examensprövning skulle de i grupp döda en oxe med sina bara händer. Dessa kvinnor ska ha uppfattat sig själva som en slags män, genom träningen lämnade de sitt kvinnliga väsen och blev män till själ och hjärta om än inte till kropp.

Länge bestod amasonernas uppgift i att ta fångar i samband med krigståg mot angränsande riken, dessa arma stackare som föll i kvinnornas händer såldes som slavar till europeiska slavhandlare. Men i takt med att koloniseringen av Afrika fortgick hamnade Dahomey i direkt konflikt med Frankrike. Omkring 1850 bestod en hel tredjedel av armén av amasoner och de bjöd Frankrike hårt motstånd. Dahomeys blivande herrar fick utkämpa några av sina hårdaste strider i Afrika mot dessa kvinnor som ansåg att reträtt innebar döden.

Gruppfotografi av amasoner

Lurik rekommenderar:  Stanley Alpern. Amazons of Black Sparta. Hurst & Company, 1998.

Quilombos man minns: Historien om den svarta kolonin Palmares

Det är lätt att den amerikanska koloniseringsprocessens historia blir ensidigt ”eurocentrisk” och att motståndet mot den ”vita” expansionen bland såväl infödda som tvångsrekvirerade svarta slavarbetare lätt glöms bort. Verkligheten var, som så många andra gånger, ofta mer komplicerad.

Det till övervägande portugisiska Brasilien utgjorde navet för inhemskt amerikanskt och afrikanskt motstånd mot europeisk hegemoni. Inte nog med att den svårgenomträngliga brasilianska djungeln utgjorde ett utmärkt skydd för förrymda slavarbetare; kolonisatörerna – det vill säga portugiserna – var också förhållandevis få och deras städer och plantager geografiskt utspridda och oländiga. När arbetskraftsintensiva sockerrörsodlingen slog igenom på allvar under 1600-talet blev därutöver rovdriften av afrikanska negerslavar oerhört lukrativ och dessa skeppades i drivor (bokstavligt talat) till Brasilien. Få av dessa fann slaveriet på de europeiska sockerplantagerna särdeles roande, utan tog ofta risken att fly ut i djungeln.

Lyckosamma förrymda indianska och afrikanska slavar samlades i regel i kollektiv för att bättre skydda sig mot naturens nycker, portugisiska frikårer och blodlystna indianer. När dessa växt sig tillräckligt starka grundade renegaterna ofta egna kolonier, så kallade quilombos. Dessa blev i regel efemära företaget som snart dukade under för tropiska sjukdomar, inbördes split eller portugisiska övergrepp – men ett lysande undantag finns: den ”svarta” kolonin Palmares, belägen i Pernambucos inland, vars existens utgjorde en nagel i ögat på de vita européerna i hela 89 år (1605-1694).

Portugisisk karta över Pernambuco med Palmares utmätt.

Palmares bestod i egentligen av två välbefästa kolonier och ett gytter av byar vars befolkning (källorna är osäkra och långtifrån eniga), under glansdagarna i mitten av 1600-talet, uppgick till mellan 11 000 till 20 000 förrymda slavar. Att kolonin var ”svart” och enbart befolkad av afrikanska negerslavar är inte riktigt sant, portugisiska och nederländska källor ger också vid handen att Palmares beboddes av ”judar, häxor och muslimer”. Kolonins administration och politiska kultur var dock utpräglat afrikansk och i det närmaste identiska med de som existerade i Angola och Centralafrika, varifrån huvuddelen av Palmares befolkning härstammade. För sin överlevnad litade kolonin på militära företag mot kringliggande portugisiska kolonier i syfte att anskaffa vapen och proviant, samt för att befria sina olycksbröder.

Efter att portugiserna slutligen lyckades fördriva sin ärkenemesis från brasiliansk jord år 1654 förvärrades Palmares redan prekära situation ytterligare. Under 1670-talet försökte ledargarnityret i Palmares att nå en uppgörelse med den portugisiska kolonialadministrationen i Pernambuco. När en sådan faktisk tycktes möjlig – vilket skulle innebära att en stor del av kolonins befolkning åter skulle fjättras i slaveriets bojor – gjorde en ung och ambitiös f.d. angolan, Zumbi, uppror och tog makten för egen del.

Fram till 1694 fortsatte därefter Zumbi oförtrutet den i grunden utsiktslösa militära kampen mot portugiserna. År 1694 lade slutligen portugiserna Palmares i ruiner och året efter infångades Zumbi och avrättades genom halshuggning. Såväl Zumbi som Palmares lever dock kvar i afroamerikansk historieskrivning och den förstnämnda har på senare år blivit något av hjälte för historiemedvetna brasilianare med afrikanska rötter.

Byst föreställande Zumbi.

Skogstokig djungelkejsare: Historien om den vansinnige kejsaren Obá II

Post-traumatisk stress (PTS) är ingalunda ett nytt symptom som föddes i Vietnamdjunglernas brinnande infernon utan tvärtom ett makabert psykiskt tillstånd som hemvändande soldater och deras anhöriga fått leva med sedan Kain och Abels tid. Av alla offer för PTS torde dock historien om en brasiliansk f.d. negerslav, en viss Candido da Fonseca Galvão (1850-1890), vara av särskilt pikant intresse.

da Fonseca Galvão var en av många frigivna afrikaner som deltog på det brasilianska kejsardömets sida i det segerrika ”Trippelalliansens krig”, som pågick mellan 1865 och 1870. Av någon anledning tog inte da Fonseca Galvão hemförlovningen från kriget på ett bra sätt utan genomgick en svårartad mental kris, vilket utmynnade i att han plötsligt en dag lät utropa sig till kejsare Obá II av ”Minastammen”. Kunganamnet hade han hämtat från stammen Oyó i Nigeria varifrån han räknade sitt ursprung.

Omedelbart började den nya kejsaren att publicera manifest, sända depescher och utfärda dekret som berörde både ditt och datt och hög och låg. I Rio de Janeiro kom den uppenbart vansinnige kejsaren att snudd på deifieras och vördas blint av stadens tusentals utfattiga afrikaner.

Man kan lätt föreställa sig att de brasilianska myndigheterna såg med oro på den vansinniga negerkejsarens idiosynkrasier, men så var inte fallet. Obá II, alias da Fonseca Galvão, var nämligen det brasilianska kejsardömets varmaste anhängare och en stor personlig beundrare av dess galjonsfigur: Kejsare Pedro II (1825-1891). Obá II brukade gladlynt uppvakta kejsaren och la sig till med att alltid uppträda i pincené, uniform och kungaregalier. Med tiden utvecklade sig också otroligt nog en egendomlig och hjärteskärade vänskap mellan den vansinnige afrikanen och den intellektuelle och aristokratiske brasilianska kejsaren.

Pedro II, Brasiliens kejsare 1831-1889

Vid officiella tillställningar uppmärksammade i regel alltid Pedro II sin afrikanska kollegas närvaro vid hans hov med all vederbörlig pompa och ståt som anstod en utländsk monark. Gycklet gick till och med så långt att Obá II ceremoniellt erkändes som en självständig och med Pedro jämbördig suverän. Vidare tilläts den sinnessjuke afrikanen, till utländska dignitärers förtret, tränga sig före den internationella diplomatkåren och kyssa kejsarens hand när denna firade sin födelsedag. Visserligen var det så att den sinnesförvirrade negerkejsaren betraktades som något av en hovnarr, men Pedro II var ändock mäkta förtjust i sin ”kejserliga kollega”.

När kejsare Pedro II, som var en svuren fiende till det brasilianska slaveriet, detroniserades 1889 och tvingades i landsflykt fick Obá II en chock från vilken han aldrig hämtade sig. Genast började den vansinnige afrikanen att paradera runt det övergivna kejsarpalatset, krävde högljutt kejsardömets återinförande och skanderade hurrarop för Pedros räkning fram tills dess att han formligen släpades i håret från platsen. Brasiliens nya republikanska maktoligarki såg inte med blida ögon på Obá II:s framfart och beslöt att befria honom från hans kejserliga ärebetygelser och de tapperhetsmedaljer han samlat på sig under Trippelalliansens krig. Obá II överlevde inte den skymfen utan dog ensam och förkrossad året efter.

da Fonseca Galvão – denne vår afrikanska Don Quixote – har alltsedan sin död varit föremål för såväl sympatier som hån och begabbelse. En av många som låtit sig beröras av da Fonseca Galvãos tragikomiska öde var en viss Selma Lagerlöf vars Kejsaren av Portugalien har den galne negerkejsaren som förebild.

Obá II

Tex-mex i bönorna: Myten om den vita cowboykulturen

Hollywoods tillrättalagda spaghettiwestern kan lätt lura filmentusiasten att föreställa sig den laglösa västern som ett etniskt homogent gränsland där vita macho-män, d.v.s. cowboys, slogs mot vildsinta indianer. Sanningen är dock att över en tredjedel av alla cowboys i själva verket var mexikaner eller svarta och att det hårdhudade boskapssamhället i mångt och mycket var ett brokigt lapptäcke av varierande etniciteter och nyanser.

Den mexikanska cowboyen var särskilt vanlig i den ”Vilda västern” då gränserna mellan den amerikanska södern och det f.d. spanska Amerika var synnerligen diffusa och ofta flöt samman. Förutom att ha rykte om sig att vara utomordentligt skickliga i kampen mot indianerna anses också mexikanska cowboys ha förädlat västernkulturen genom införandet av den för västernentusiasten obligatoriska lasson.

I efterdyningarna av slaveriets slutgiltiga abolition i USA år 1865 ökade också andelen svarta och färgade cowboys lavinartat. Många gånger hade de emanciperade slavarna inget annat val än att, trots ringa erfarenhet, söka sitt ekonomiska uppehälle på de karga stäpperna i väst; vissa dukade under, andra fann en fridstad hos välvilliga indianer medan en minoritet smälte in i den nya miljön och med tiden blev framgångsrika i sin nya roll som boskapsuppfödare.

Bland de senare kan exempelvis nämnas Nat ”Deadwood Dick” Love (1854-1921), en legendarisk äventyrare och rodeoartist, och John Ware (1845-1905) som sitt amerikanska ursprung och sin mörka hudfärg till trots med tiden kom att bli hyllad som den största cowboyen i Kanadas historia.

John Ware

Minst lika intressant ur historiskt synvinkel är de tyvärr ofta svagt dokumenterade öden som väntade svarta f.d. slavar som sökt sig en fristad bland västerns hårt ansatta indianstammar. Flera av dessa upptogs sinom tid i stammen och avlade egna avkomlingar med indiankvinnor. Solidariska med sina rödhyade stamfränder blev också många av dessa f.d. slavar cowboys som, med stammens överlevnad för ögonen, slogs med frenesi mot vita (och kanske också svarta och mexikanska) nybyggare. På så sätt skapades en nära nog förträngd form av svart anti-hjälte som skarpt kontrasterade mot det ”vita” cowboyidealet

Den mest ökända av dessa svarta renegater var den blott 18-år gamla negern Rufus Buck, vars band av svarta och mulatter, The Rufus Buck Gang, satte skräck i Arkansas och Oklahoma mellan 1895-1896 genom en serie synnerligen morbida mord- och våldtäktsturnéer. Även om detta gäng av våldsfixerade ligister saknade regelrätta mål med det urskillningslösa mördandet är det ändå talande att Rufus Buck hoppades att deras aktioner skulle få regionens indianer att resa sig mot de vita förtryckarna.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att också etniciteten och ursprunget hos vita cowboys har varit under lupp bland amerikanska historiker. Detta ter sig mycket intressant då många cowboys, likt de f.d. slavarna, mer eller mindre tvingades att bli boskapsuppfödare i den oregerliga västern i sin suktan efter en egen jordplätt och ekonomisk självständighet. Givetvis var många av dessa nyanlända och utfattiga immigranter från Europa. Det är därför kanske inte så underligt att historiker kommit fram till att oproportionerligt många amerikanska cowboys efter år 1850 i själva verket var polacker och tyskar.

Det enda efterlämnade fotografiet på ”The Rufus Buck Gang”. Ledaren Rufus Buck åtfinns i mitten på bilden.

Anonyma Bondbrudar: om kvinnliga spioner under det Amerikanska inbördeskriget

Inte enbart generalers strategiska och taktiska skicklighet leder till segrar i krig, de är i hög grad beroende av underrättelser om fiendens förflyttningar och förehavanden. Under det Amerikanska inbördeskriget som rasade mellan åren 1861 – 1865 spelade spionerna  som vanligt en vital roll för både Unionens såväl som för de Konfedererade staternas krigföring. Anmärkningsvärt för ett krig under 1800-talet är att påfallande många av spionerna var kvinnor, åtskilliga av dem var dessutom svarta.

Harriet Tubman (1820? – 1913) föddes in i slaveri och utnyttjades främst som hushållerska på en gård i södern fram tills dess att hon lyckades fly sin lott till nordstaterna där slaveri var förbjudet. Under inbördeskriget tjänstgjorde hon som spion åt unionen och som sådan reste hon ensam över fronten vid oräkneliga tillfällen utan att åka fast. Bedriften blir inte minde om man betänker att svarta kvinnor endast med svårighet kunde röra sig fritt i södern utan att bli ifrågasatta. Till detta kom att Tubman led av narkolepsi som hon drabbats av efter att hennes tidigare ägare slagit henne i huvudet med en stor järntyngd.

Framförallt riktade Tubman in sin verksamhet på att skada sydstaterna ekonomiskt genom att befria sina i slaveri hållna systrar och bröder vilka förärade henne smeknamnet the Moses of her people. Hon byggde även upp ett stort nätverk av kunskapare i South Carolina som rapporterade till henne om fiendetruppernas förehavanden. Av alla Tubmans bedrifter är den mest anmärkningsvärda att hon var den första kvinnan i USA:s historia som planerade och ledde en militär operation. I juni 1863 ledde hon ett anfall med en svart bataljon och ett par kanonbåtar mot en av sydstaternas förrådsbaser. Efter kriget krävde hon 1 800 dollar i lön vilket hon förvägrades, istället fick hon hålla sig med en usel pension fram till sin död. USA höll inne med Tubmans pengar fram tills år 2003 då Hillary Clinton tog tag i saken och såg till att 11 750 dollar betalades ut till Tubmans släkt.

Harriet Tubman längst till höger

En annan svart kvinna som spionerade för nordstaterna var Mary Elizabeth Bowser (1839 – ?) som i likhet med Tubman hade varit slav. Hon befriades i hemlighet av hustrun till sin ägare efter det att herren i huset hade dött år 1843. Under krigets början arbetade Bowser med att utfodra tillfångatagna soldater från den norra sidan men snart insåg hon att krigsfångarna satt på en hel del värdefull information och under sina matrundor började hon därför att samla upplysningar och snart var hon i full färd med att förmedla dessa till de nordstaterna samt att planera och genomföra rymningar närhelst tillfälle gavs. I likhet med Tubman byggde även Bowser upp ett betydande nätverk av spioner som framförallt verkade i de konfedererade staternas huvudstad, Richmond. Det förefaller som om Bowser till och med hade spioner inne i Sydstaternas vita hus men i likhet med hennes liv efter kriget vet man i princip ingenting om detta.

Elizabeth Bowser

En av konfederationens mest notoriska spioner hette Maria Isabella Boyd (1844 – 1900), hon tillhörde en typisk aristokratisk sydstatsfamilj som var djupt involverad i inbördeskriget. Boyd inledde sin spionkarriär med att mörda en full fiendesoldat som enligt hennes memoarer: ”addressed my mother and myself in language as offensive as it is possible to conceive. I could stand it no longer […] we ladies were obliged to go armed in order to protect ourselves as best we might from insult and outrage” Vid tillfället i fråga var hon 17 år.

För att göra en lång historia kort; Boyd infiltrerad åtskilliga krigsläger, charmade officerare och agerade kurir över frontlinjerna. Hon blev snart mycket omskriven i nord där hon titulerades med en rad namn som andades fascination över den unga flickan som spionerade för motståndarnas räkning såsom La Belle Rebelle och The Rebel Joan of Arc. Boyd åkte fast flera gånger men lyckades undvika att hamna i fångenskap fram tills år 1863 då hon sattes i fängelse. Nedslagen var hon dock inte, det berättas att hon lät hänga en sydstatsflagga från sitt cellfönster.

Maria Isabella Boyd

Uppochnedvänd fakta svart på vitt; om svarta slavägare i Nordamerika

Det är lätt att få för sig att alla slavägare i det etniskt segregerade amerikanska 1800-tals samhället var vita européer och att alla slavar i sin tur var svarta afrikaättlingar. Sanningen är dock mer nyanserad och verklighetens slavsamhälle, om uttrycket tillåts, inte alls så svartvitt. I själva verket kunde USA, från kolonisationens inledningsfas under tidigt 1600-tal till slaveriets slutgiltiga avskaffande år 1865, stoltsera med mängder av såväl svarta som indianska slavägare.

År 1621 kom exempelvis angolanen Antonio de Negro – som inom kort fick sitt namn anglifierat til Anthony Johnson – till den spirande brittiska kolonin Jamestown i våra dagars Virginia. Vid denna tid hade ännu ingen rasdiskriminerande lagstiftning trätt i kraft vilket gjorde att svarta och vita åtnjöt i princip samma förmåner och delade samma skyldigheter. För Anthony Johnson innebar detta, liksom det gjorde för flertalet vita, att han vid ankomsten till Virginia tvingades arbeta och träla under slavliknande förhållanden under flera års tid hos en så kallad borgenär.

I vanliga fall varade denna period som livegen i sju år varpå den livegne befriades och tillldelades mellan 50 till 250 tunnland jord för att starta sitt liv i den Nya Världen. Anthony Johnson fick sin frihet och sin mark år 1635 och kom så småningom själv att låta nyanlända immigranter slava på sin jord. Flera av dessa var givetvis vita européer, vilket torde ställa alla vedertagna postulat om vita slavägare och svarta slavarbetare helt på huvudet. År 1670 förbjuds emellertid svarta slavägare från att äga kristna européer. Förbudet förhindrade dock inte att fenomenet med svarta slavägare bredde ut sig över hela den nordamerikanska kontinenten i takt med att immigrationen från såväl Europa som Afrika ökade lavinartat.

Anthony Johnson på sin ålders höst.

Även om man inte ska överskatta antalet svarta slavägare så bör det tillstås att dessa inte på något vis var en ovanlig syn i den amerikanska södern under 1800-talet, som ju annars traditionellt utmålas som uppdelat i två sinsemellan antagonistiska raser där svarta var subordinerade de vitas nycker. I New Orleans, som ju i mångt och mycket var slaveriets Mecka, levde exempelvis år 1860 10 689 registrerade ”negrer” varav hela 3000 var slavägare.

Flertalet svarta slavägare ägde bara en eller ett par slavar. Vanligt var att fria ”negrer” köpte sina släktingar från vita slavägare vilket innebar att slaven ifråga de jure fortfarande var slav men de facto kunde leva sitt liv förhållandevis fritt så länge han eller hon höll sig på en armlängds avstånd från sin ägare. Det fanns dock exempel på f.d. ”negerslavar” som lyckats komma upp sig i livet, profitera på slaveriet och sedan själva sluta som förmögna slavägare. Ett sådant exempel var William Ellison. Ellison fick sin frihet år 1820 och blev snart stormrik på att producera och exportera gin. Ginproduktion krävde naturligtvis arbetskraft och i taxeringsrullorna från år 1860 kan man utfinna att Ellisons egendom bland mycket annat innehöll 63 ”negerslavar”.

Att tala om ”svart” slavägande kan vara aningen missvisande eftersom merparten svarta slavägare i själva verket var mulatter och i regel såg ned på sina afrikanska kusiner. Dessa slavägande mulatter var vanligtvis resultaten av sexuella relationer mellan svarta slavkvinnor och vita slavägare. Hudfärgens aningen ljusare nyans gjorde mulatterna benägna att se sig som överlägsna de afrikanska slavarna och slavägande mulatter var i allmänhet inte mer välvilligt inställda mot sina slavar än vita slavägare i gemen. I Charleston, Louisiana, där en tredjedel av alla svarta uppgavs vara slavägare i början av 1800-talet, vägrade mulatter till och med att bevista kyrkorna vid samma tidpunkt som de svarta. Charleston var ingalunda ett enskilt exempel.

Tidstypisk rasmässigt uppblandad slavägarfamilj från amerikanska Södern.

Historiens kortaste krig; Zanzibar vs. Storbritannien

Sayyid Khalid ibn Barghash al Bu Said (1874 – 1927), självutnämnd sultan av Zanzibar var på goda grunder orolig. Han hade nyligen tagit makten i en statskupp och utropat sig till sultan efter att hans farbror dött den 25:e augusti år 1896. Sultanen hade förvisso ett legitimt anspråk på tronen eftersom han tillhörde dynastin al Bu Said vars medlemmar under ett par generationers tid varit sultaner över både den östafrikanska ön och Oman.

Anledningen till Barghashs oro stavades det Brittiska imperiet som vid tiden utövade den reella makten i området. I enlighet med imperiets koloniala traditioner hade den förra sultanen tillåtits att behålla sin titel och en del makt i utbyte mot att han var vänligt inställd till och samarbetade med den brittiska kronan. Efter att sultanen avlidit favoriserade britterna en av hans kusiner men man hann knappt uttala sina sympatier innan Barghash tagutfört sin statskupp och själv tagit makten.

Sayyid Khalid ibn Barghash al Bu Said

En del av Storbritanniens politik i området gick ut på att kväsa den slavhandel som omanierna drivit på Zanzibar sedan 1600-talet. Slavhandeln gick stick i stäv med det förbud mot slaveri som britterna instiftat år 1833 (avseende hela imperiet, slaveri i England förbjöds år 1772) och faktum var att Zanzibar stod under brittisk kolonial administration. I slutet av 1800-talet gick man lite vänligare fram i sina kolonier och man dominerade inte på samma sätt som tidigare vilket förklarar varför man lät den lokala slavhandeln fortsätta även om man motarbetade den med administrativa medel.

Britternas favorit och tillika tronpretendent var visserligen för slaveri men inte till den grad som Barghash var. Den senare stödde slaveriet fullt ut, dessutom hade han tagit makten utan britternas gillande, ett agerande imperiet själfallet inte kunde tolerera. Detta kände Barghash motståndare till och säker på sin sak lät den brittiska usurpatorn sända ett ultimatum till sultanen där han krävde hans abdikation bara en dag efter trontillträdet.

Den slavälskande sultanens svar blev att han lät dra ihop sin armé som bestod av 3000 man och sin flotta som bestod av hans egen lyxyacht. Britterna som såg en chans att legitimera ett militärt ingripande i syfte att föra fram sin favorit till tronen lät placera tre toppmoderna kryssare och två kanonbåtar i bukten utanför sultanens palats.

Sultanen försökte med hjälp av USA:s ambassad få fram en kompromiss med britterna men 09:00 på morgonen den 27:e augusti gick det ultimatum Barghash mottagit ut och två minuter senare började det Anglo-Zanzibariska kriget med ett brittiskt bombardemang av sultanens palats som snart stod i lågor. Mer av hämndlystnad än av strategisk nödvändighet sänkte man även Zanzibars diminutiva flottstyrka. Sultanen genomförde en reträtt till Tysklands ambassad och förklarade att han ville ge upp. När britterna gick med på fred hade historiens kortaste krig pågått mellan 38 och 45 minuter och krävt 500 människoliv men fick som resultat att slaveriet upphörde på den östafrikanska ön. Barghash regeringstid blev nästan lika kort som kriget: fyrtioåtta timmar.

Del av sultanens palats vid krigsslutet

Centrumhets; John Quincy Adams, mullvadsfolket och jakten på jordens center

John Quincy Adams (1767-1848), USA:s sjätte president (1825-29), har gått till hävderna för sina framsynta diplomatiska talanger och obstinata motstånd mot slaveriet. Även om Adams besatt moraliska skupler utöver det vanliga och därtill var en framstående sekulär rationalist, eller just därför, så närde den ålderstigne presidenten en och annan idé som föll utanför normalitetens snäva ramverk.

Bland de mer besynnerliga tillhörde tron på att jorden var ihålig och därutöver befolkad av allehanda märkliga varelser. Adams, och många med honom, var nämligen fast övertygade om att människan besatt möjligheten och tekniken att färdas till jordens medelpunkt genom håligheter belägna vid Syd- respektive Nordpolen.   

Teorin om att jorden var ihålig var ingalunda ett utslag av en gammal inåtvänd surkarts fantasifulla nycker utan hade tvärtom existerat alltsedan antikens glansdagar. Exempelvis trodde ju grekerna som bekant att Hades dödsrike var beläget i underjorden och att jordens inre därmed var befolkat, liknande religiösa tankeföreställningar återkommer i flera andra kulturer. 

Mannen som introducerade idén i USA och gav dess ontologi en brittsommar var en krigsveteran vid namn John Cleves Symmes Jr. (1779-1829). I kölvattnet av fredsslutet 1814 begav sig Symmes ut på en föreläsningsturné där han ivrigt argumenterade för att jorden var ihålig och omslöts av ett ca 850 km tjockt skal med öppningar vid de båda polerna. Vad som fanns därinunder trodde sig Symmes också veta: med största sannolikhet var jordens centrum bebott av det välvilligt inställda mullvadsfolket och kanske också ett mer obskyrt krabbfolk.

För att söka bevisa att hans hugskott inte var fantisfull gallimattias inledde Symmes en intensiv lobbyverksamhet inom ramen för vilken han försökte övertyga amerikanska politiker att utrusta en expedition till Nordpolen som skulle finna de nämnda håligheterna i jordskorpan.

Symmes epigoner fortsatte efter föregångarens sjukdom och död 1829 framgångsrikt kampen för en expedition till jordens centrum. Till slut bar deras samlade bemödanden frukt och deras propåer rönte politisk uppmärksamhet men kongressen valde att rösta ned förslaget med 56 röster mot ja-sidans 44. Den styvnackade presidenten var dock av en annan åsikt. I sina snustorra memoarer berättar exempelvis John Quincy Adams om att han, efter ett möte med Symmesanhängaren Jeremiah Reynolds, insett nödvändigheten av att utrusta en sådan forskningsexpedition men att motståndet från trolösa reaktionärer skulle bli en tuff nöt att knäcka: ”That day will come, but not yet, nor in my time. May it be my fortune and my praise to accelerate its approach!”. Tyvärr hann Adams aldrig att bistå i upprättandet av en expedition med sikte på jordens centrum eftersom han avkläddes sitt ämbete år 1829 efter blott fyra år som president.

John Quincy Adams

Dödens berg; Potosi och Spaniens hänsynslösa rovjakt på silver

Numera är Potosi, strategiskt belägen på över 4000 meters höjd i anslutning till det sägenomspunna berget Cerro de Potosi, en slumrande medelstor boliviansk stad vars tragiska och händelserika historia mer eller mindre glömts bort. Annat var det i början på 1600-talet då staden, med sina knappa 200 000 invånare, var en av de största och mest välbärgade i världen.

Anledningen till detta var stadens obestridliga nav: Cerro de Potosi, också kallat Cerro Rico (det rika berget). Redan under Inkaimperiets guldålder kände man till att Cerro de Potosi innehöll rent sagolika mängder åtråvärt silver, och naturligtvis var detta rykte något som de rovgiriga spanska conquisadorerna anförda av Francisco Pizzaro snappade upp under deras erövringståg 1533.

Den nya kolonialmakten slösade lite tid: 1544 anlades staden Potosi och genast började man, med de förslavade inkaindianerna som motvillig arbetskraft, att idka gruvbrytning. Skatterna som det gryende kolonialimperiet skulle komma att forsla hem från Cerro de Potosi under de närmaste århundradena var milt uttryckt fabulösa. Det beräknas att Potosis gruvor totalt sett försedde Spanien med ofantliga 62　000 ton silver.

Silvret i Cerro de Potosi var således inte bara den i särklass viktigaste grundbulten i den spanska ekonomin under imperiets storhetstid under 1500-talet, utan bidrog också indirekt till den inflationsspiral på ädelmetaller som förebådade dess stundande politiska och ekonomiska kräftgång. Silvret från Cerro de Potosi flödade från det skuldtyngda Spanien till dess många borgenärer i Central- och Västeuropa, och mycket av det europeiska silver som numera återfinns i Kina, vilket engelsmännen använde för att tillskansa sig sitt eftertraktade te, härstammar från Potosi.

Det krävdes emellertid att de begärliga rikedomarna bärgades hem till Europa över den indianska ursprungsbefolkningens sargade lik. Dessa tvingades arbeta under omänskliga förhållanden i de dödsbringande gruvorna utan någon som helst skydd mot alla de faror arbetet innebar. Resultatet blev givetvis att indianerna dog som flugor. Spanjorerna, sin vana trogen, hävdade att ursprungsbefolkningen var inkapabelt till att utföra manuellt arbete och lyckades i början av 1600-talet få den skuldsatta spanska kronan till att sanktionera en årlig import av 2000 afrikanska slavarbetare, vilka designerades att överta eller dela inkaättlingarnas börda.

Eftersom de mulåsnor som spanjorerna använde för att pumpa vatten och forsla silver i regel hade den irriterande ovanan att dö av utmattning inom loppet av någon månad, ersatte man helt sonika dessa med svarta slavarbetare. Överlag överlevde en gruvarbetare knappt ett år i Cerro de Potosis dammiga inferno, och till de vanligaste dödsorsakerna hörde lungsjukdomar och kvicksilverförgiftning. Historiker har länge tvistat om hur många liv som Cerro de Potosi skördat under sin tragiska historia som Spaniens skattkammare, och även om man är långtifrån enig på den punkten uppskattar vissa att upp till 8 miljoner afrikaner och indianer fick sätta livet till i gruvorna.

Under 1700-talet började Cerro de Potosis ymniga silverådrar att sina och staden avbefolkades snabbt. Gruvbrytningen har dock fortsatt i samma skala som tidigare men numera är det tenn, ”den bolivianska förbannelsen”, som hämtas upp ur bergets innandöme snarare än silver.

Potosi under glansdagarna på 1500-talet