Pirater under halvmånen: Om muslimska korsarer under 1600-talet

Kapten Svartskägg, Henry Morgan och Johnny Depp får ursäkta, sjöröveriets glansdagar inföll under 1600-talet och arenan var inte det exotiska Karibien utan det förhållandevis proximala Medelhavet. Inte sagt att kristna européer var oskyldiga till genomgripande piratverksamhet och slavhandel i medelhavsområdet, tvärtom; Johanniterriddarnas Malta var exempelvis navet i den europeiska slavhandeln i Medelhavet. År 1720 ska det ha funnits omkring 10 000 muslimska slavar på ön. Många såldes på slavmarknaderna i sina hemländer, andra hamnade i någon av de sydeuropeiska staternas galärflottor.

Piratverksamheten i Medelhavet under 1600-talet dominerades emellertid av osmanska och nordafrikanska kapare, så kallade korsarer, som i huvudsak tjänade sitt levebröd på att kapa europeiska fartyg och sälja deras besättningar på de nordafrikanska slavmarknaderna.

Andelen kristna européer som tvingats i slaveri av de muslimska korsarerna är svåra att beräkna, men vissa källor anger att det kan röra sig om uppemot 1 000 000 människor under perioden 1500 till 1800. För att sätta detta i perspektiv kan nämnas att det var först omkring år 1670 som antalet svarta slavar som skeppades över Atlanten från Västafrika översteg antalet européer som varje år togs av korsarer från Nordafrika och det Osmanska riket.

Det Osmanska riket – som vid 1600-talets mitt räknade cirka 30 000 000 människor – var i grunden en slavstat. Slavarna kunde ha mångfacetterade uppgifter; beroende på kön, ålder och erfarenhet. Flertalet slavar från världen utanför kristenheten var kvinnor som, bland många andra sysslor, genomled sin existens som konkubiner. Riket var i ständigt behov av nya slavar eftersom barn till slavar och konvertiter i regel befriades från slaveriets plågor då Koranen uttryckligen förbjöd Muhammeds rättrogna skyddslingar från att fjättras i bojor.

Korsaren och tillika renegaten Pier Francesco Mola år 1650.

I mitten av 1600-talet, när den muselmanska piratverksamheten nådde sin höjdpunkt, var det inte bara Medelhavet som gjordes osäkert för rovlystna korsarer, inte ens Nordeuropa eller Amerika låg utom räckhåll för det muslimska sjöröveriet.

År 1621 plundrade turkiska krigsskepp bosättningar i engelska kanalen. 1625 härjade man i Plymouth. År 1627 hade korsarerna nått till Island där man satte skräck i den lilla ön och rövade med sig cirka 300 islänningar till slavmarknaderna i Nordafrika. År 1629 gick de fjärran Färöarna ett liknande öde till mötes. Inte nog med det, korsarerna dristade sig vid enskilda tillfällen till att korsa Atlanten och ägna sig åt kaperi i Newfoundlands fiskevatten – år 1631 plundrades Baltimore. Guldåldern för korsarernas sjöröveri infann sig antagligen under perioden 1660 – 1670. Vid denna tid var det inte ovanligt att sikta muselmanska fartyg i Nordsjön; år 1687 skapade algeriska kaparskepp oro i det fjärran Bergen.

För svensk del var korsarernas rovgirighet ett gissel. Under perioden 1650 – 1770 trafikerades nämligen Medelhavet flitigt av svenska sjömän i jakt på det eftersträvansvärda saltet. Saltet var som bekant – inte minst som preservationsmedel – livsviktigt för Sveriges fortbestånd, och varan var betydligt billigare att införskaffa i de fjärran Medelhavshamnarna snarare än i de av krig förödda tyska Östersjöhamnarna.

De svenska handelsskeppen var i regel små och reste utan konvojer, varför de blev lovligt byte för korsarerna. Det beräknas att mellan 500 till 1000 svenskar under perioden passerade de nordafrikanska slavmarknaderna och genomled sina resterande liv som slavar under ”blotdhunden Turken”. De svenska slavarna kunde räddas enbart genom friköpning eller genom konvertering, valdes det sistnämnda alternativet blev man en så kallad ”renegat” – en person som övergett den sanna tron till förmån för kättersk avgudadyrkan.

Att friköpas var inte en enkel affär och i princip omöjligt att själv ombesörja då slavarna nästintill aldrig tjänade egna pengar på sina vedermödor. Istället blev det i Sverige veritabel folksport att genom statskyrkans försorg anordna lokala och ibland riksomfattande slavkollekter för de förslavades försorg. Mången svensk slav i Nordafrika kunde bryta sina bojor på detta sätt. Hotet om slaveri minskade markant efter år 1763 när Sverige undertecknade ett fredsfördrag med den sista av barbareskstaterna, Marocko.

Lurik rekommenderar: Östlund, Joachim. Saltets pris: Svenska slavar i Nordafrika och handeln i Medelhavet 1650-1770. Nordic Academic Press. Lund 2014.

Egyptens groteska gissel: Ptolemaios VIII Fyskon och hans testamente

Vem förtjänar egentligen det föga avundsvärda epitetet: ”Antikens värsta härskare”. Frågan har diskuterats i långt över ett årtusende och vanligtvis brukar man lyfta fram notoriska romerska kejsare: Caligula, Nero och Heliogabalus m.fl.

Blodbesudlade och dekadenta romerska kejsare får emellertid ursäkta, låt oss istället introducera en komplett ”dark horse” i denna ädla tävling; en grekisk härskare i det Ptolemaiska Egypten: Ptolemaios VIII Fyskon (regent: 145 f.Kr -116 f.Kr.). De ovannämnda romerska härskarnas illdåd och perversa lidelser är givetvis ingenting att himla ögonen åt, men troligtvis var ingen av dem i närheten så djupt avskydd bland sitt eget folk som Fyskon (öknamnet Fyskon betyder ordagrant isterbuk – Ptolemaios VIII var oformligt fet), inte heller tycks någon av dem medvetet ha sökt att underminera det egna riket och den egna dynastin.

Ptolemaios VIII var yngre broder till den framgångsrike Egyptiska faraon Ptolemaios VI (180 f.Kr. – 145 f.Kr.), som i sin tur var gift med sin lillasyster (Fyskons storasyster) vid namn Kleopatra II. Tillsammans hade de ett gossebarn, Ptolemaios VII, som var tänkt att bli sin faders efterträdare. Nu ville det sig tyvärr inte bättre än att Ptolemaios VI dog i förtid efter att ha fallit av sin häst i ett annars framgångsrikt slag i Syrien år 145 f.Kr.

Den desillusionerade egyptiska armén upplöstes och började lomma hemåt, och ingen verkade till en början ta någon större notis om att det nu var den fallna härskarens ökända och vederstyggliga lillebror, Ptolemaios VIII Fyskon, som svingat sig upp på tronen. Fyskon vilade inte på lagrarna utan började sin bloddrypande regering med att döda sin lilla brorson, Ptolemaios VII. Därnäst tvingade han sin storasyster, Kleopatra II, att gifta sig med honom – äktenskapet med systern skall ha fullbordats samma natt som Fyskon tog hennes son av daga. Stackars Kleopatra II kan inte ha varit road av situationen; utöver alla sina försyndelser var hennes nyblivne make ett enormt fläskberg som älskade att klä sig i genomskinliga sidentogor.

Det ptolemaiska imperiet under sina glansdagar.

Att Kleopatra II faktiskt födde sin feta make en son förbättrade ingalunda äktenskapslyckan. Fyskon var så trött på sin storasyster att han valde att ta sig ännu en drottning, Kleopatras tonårsdotter – känd som Kleopatra III. Sålunda regerade denna incestuösa menage a trois Egypten för ett antal år. Emellertid växte hatet mot den brutale och oduglige Fyskon. Kleopatra II gjorde sitt bästa för att ställa sig in hos akademikerna i Alexandria varpå Ptolemaios VIII helt följdriktigt började att förfölja desamma. Såtillvida lyckades Fyskon att undergräva Akademins arbete i Alexandria; stadens intellektuella spreds för vinden och andra städer tog nu över som Antikens lärdomscentrum.

År 130 f.Kr. hade emellertid folket i Alexandria fått nog och reste sig mot tyrannen Fyskon. Denne tvingades fly hals över huvud till Cypern, som vid denna tid stod under ptolemaisk kontroll. Bakom kuppen stod givetvis Kleopatra II, vars plan var att reagera Egypten själv med sin och Fyskons son som ny farao. Nu ville det sig inte bättre än att Ptolemaios VIII fick med sig sin späde son i flykten. I vetskapen att Kleopatra II inte kunde reagera det genomreligiösa Egypten utan en legitim farao vid sin sida, genomförde nu Ptolemaios VIII sitt livs mest hänsynslösa gärning: han lät kallblodigt mörda sin son. Det avskyvärda mordet fick önskad effekt: År 124 f.Kr. försonades Ptolemaios VIII Fyskon med sin syster och hustru, Kleopatra II. De skulle leva i äktenskaplig olycka fram tills den groteska isterbuken slutligen avled år 116 f.Kr.

Detta var emellertid inte allt; den lidelsefullt avskydda faraon visste att förpesta sina undersåtars liv även från Dödsriket. Hans avskedspresent till det egyptiska folket blev nämligen ett testamente som fullständigt underminerade det Ptolemaiska rikets enhet och fortbestånd. På Fyskons order splittrades riket efter hans död i tre delar, varpå dynastiskt kiv och regelrätt inbördeskrig följde; vilket ytterligare försvagade det redan sargade riket. Dessvärre var Ptolemaios VIII Fyskons anförvanter nästintill lika grymma, dekadenta och gravt överviktiga som han själv – som regenter var de alla urusla. Historien slutar egentligen med att Fyskons djupt avskydda sonson, Ptolemaios XI (80 f.Kr.), mördades av de uppretade invånarna i Alexandria. Han var den sista legitima arvingen till det ptolemaiska riket och hans testamente mins lika vansinnigt som sin farfars. Ptolemaios XI testamenterade nämligen hela Egypten till Romarriket.

Lurik rekommenderar: Jakobsson, Jens. Alexanders arvtagare: Historien om grekerna i Mellanöstern och Indien. Sekel Bokförlag 2010.

Ptolemaios VIII Fyskon

Tysklands Dr. Livingstone: Jakten på Emin Pasha

Den tyskättade Emin Pasha (1840-1892), eller Isaak Eduard Schnitzer som han egentligen hette, var på många sätt en märklig man redan under sin egen tid. Denna den tyska akademins ledstjärna var bl.a. polyglot och talade inalles 20 olika språk. Som muslimsk konvertit kunde Schnitzer resa fritt inom det osmanska riket (där han sinom tid kom att bli betitlad ”Emin Pasha”) och startade, efter diverse omvägar, en medicinsk praktik i det karga Albanien. När Schnitzer, alias Emin Pasha, återvände till sina tyska hembygder 1873 skapade han en mindre skandal; i släptåg hade han nämligen en muslimsk änka och hennes barn, samt ett inte oansenligt koppel negerslavar. Tysken själv chokade sin omgivning genom att insistera på att bära fez.

1875 reste Emin Pasha till det nominellt osmanska Egypten där det brittiska Sudans nya koryfé, hjältegeneralen Charles ”Kina-Gordon”, höll ställningarna. Gordon var mäkta imponerad av den intellektuelle tysken och utnämnde honom till guvernör för den fjärran och odemarkerade Ekvatorialprovinsen (Södra Sudan med omnejd). Här hade antagligen Emin Pasha försmäktat i all glömska och aldrig uppmärksammats av omvärlden om det nu inte varit för den sudanesiska fundamentalismen som borgade väg för mahdins uppror. Som bekant lyckades mahdins trupper belägra Khartoum där ”Kina-Gordon” höll hov. Trots tappert motstånd stupade Gordon 1886, vilket föranledde att Emin Pasha och ekvatorialprovinsen plötsligt befann sig helt isolerade från den vita europeiska omvärlden. Det förekom dock aldrig Emin Pasha att ge slaget förlorat, istället stannade han pliktskyldigt på sin post och försökte desperat meddela sitt prekära läge till Europa via opportunistiska vänner i Zanzibar.

Tilltaget visade sig bli Emin Pashas stora lycka. I Europa blev den stridsvillige tysken snabbt helgonförklarad och opinionen, i framförallt Tyskland och Storbritannien, krävde unisont att expeditioner skulle skickas för att befria Emin Pasha. Sålunda påminde Emin Pashas fängslande öde inte så lite om Dr. Livingstones. Det skulle visa sig finnas fler likheter männen emellan.

a

Britterna, som ju trots allt anställt Emin Pasha, visade sig inledningsvis mest angelägna. Vem skulle då leda en eventuell brittisk expedition med uppgift att befria Emin Pasha? Svaret visade sig vara lika enkelt som det var självklart. Mannen på vars lott det föll att finna den bortappade tysken var nämligen ingen mindre än en viss Henry Morton Stanley (1841-1904), samme man som några år tidigare lyckats finna den halvt förvirrade Dr. Livingstone i Afrikas hjärta.

Med opinionen i ryggen såg den brittiska regeringen det nödvändigt att uppfylla alla Mortons krav, vilket gjorde att expeditionens numerär var överlägsen, för att inte säga dumdristig. På sin svåra väg från Zanzibar till Buganda och ekvatorialprovinsen gick närmare två tredjedelar av den stolta expeditionskåren under. Dock lyckades Stanley i sitt uppdrag. Han fann verkligen Emin Pasha.

Därefter gick det dock på tok. Till Stanleys stora förvåning så vägrade den omutlige tysken att lämna sin post. Han meddelade Stanley helt frankt att han föredrog att bli kvar och dö på sin post snarare än att för allmän acklamation uppvisas som en apa i bur på Londons gator. Samtalen mellan de båda imperialisterna i det fjärran Sudan blev också livliga, för att inte säga snudd på våldsamma. Emin Pasha, tysk som han var, vägrade att överge sina marker. Efter mycket lock och pock lyckades dock engelsmännen att lugna ner den rabiata kverulanten och transportera densamma hem. Det ska dock tillstyrkas att Emin Pasha föll för frestelsen först efter att Stanley, vars tålamod var på upphällning, hotat med våld för att beveka tyskens hjärta. Tyska och brittiska soldater under Emin Pashas befäl verkade dessutom att orkestrerat tappa framtidstron.

Kort efter att Stanley lämnat Ekvatorialprovinsen med Emin Pasha i släptåg ankom en försenad tysk undsättningsstyrka – men det visade sig vara försent. Emin Pasha var redan britternas prominenta fånge. Istället lyckades tyskarna lura med sig merparten av Emin Pashas trupper i syfte att erövra det angränsande Buganda med omnejd – till liten nytta.

Emin Pasha mördades brådmoget i Afrika 1892. På senare år har den tyske konvertiten fått, orättvist eller inte, bekläda ansvaret för att ha infört sömnsjukan i Östafrika (via Kongos allomstädes närvarande tse-tse flugor).

Henry Morgan Stanley 1877.

 

Punktering i djungeln: Kampen om att först korsa Afrika med bil

Utforskningen av klotets mest otillgängliga skrymslen, från 1500-talet och framåt, var i grunden en kamp om vilket land och vilket man som kunde bli först med att korsa en viss kontinent eller ett visst världshav. Att andelen outforskade kontinenter och världshav med tiden började sina behövde inte utgöra ett problem, särskilt inte när industrialiseringen och den nya tidens innovationer erbjöd potentiella äventyrare helt nya möjligheter att skriva in sig i historieböckerna.

I fin de siecle Europa blev aristokratin och borgarelitens nya ögonsten, bilen, färdmedlet framför alla andra och med bilar försökte nu européerna att lägga främmande kontinenter under sina hjul – mest lockande: Afrika. Den första att låta sig begeistras av bilens möjligheter och övertygas om att den redan i seklets början skulle mäkta med att korsa det vilda Afrikas vidder var en viss britt vid namn Robert L. Jefferson. Vad som gjorde Jeffersons lilla expedition 1904, som gick mellan Durban och Kapstaden i Sydafrika, mer eller mindre unik var det blygsamma färdmedlet. Den Rover som Jefferson förde till Afrika var encylindrig och enbart utrustad med en diminutiv motor om åtta hästkrafter – bilen kunde alltså näppeligen mäta sig med en modern gräsklippare. Att bilägga den nämnda sträckan tog våghalsen Jefferson 16 dagar, ingen hade ditintills avnjutit en längre biltur.

Mannen vars namn man i första hand brukar nämna i samma andetag som de afrikanska kontinentens genomkorsande av bil var dock tysk, överlöjtnant Paul Graetz (1889-1937). Vid tidpunkten för Graetz expedition år 1907 upplevde i princip hela Europa bilfeber och Graetz företag – att åka från Dar es-Salaam till Swakopmund i tyska Namibia – blev till internationell storpolitik; kejsaren Villhelm II själv (tysk kejsare 1888-1918) var nära involverad i företaget. Till skillnad från Jefferson fick därför Graetz alla möjliga resurser han kunde tänkas behöva och furnerades därtill med en specialbyggd bil med specialdesignade däck. Expeditionen var också stor – vid särskilt besvärliga passager hjälptes inte sällan Graetz av hundratals afrikanska infödingar.

Paul Graetz tar sig med infödingshjälp över en afrikansk flod.

Trots detta utvecklades Graetz expedition nära nog till en katastrof. Överlöjtnanten själv var övertygad om att sträckan skulle kunna tillryggaläggas på blott sex veckor; i själva verket skulle expeditionen slita ont i 18 månader innan man slutligen siktade Swakopmund. Ett av de största problemen var den eviga bristen på bensin och reservdelar, vilka tog minst en månad att transportera från Tyskland och fick till följd att Graetz bil bogserades över kontinenten snarare än den tog sig fram för egen maskin. Sjukdomar och hunger plågade också expeditionen och vid ett tillfälle omkom en av medpassagerarna efter att denna i sin nöd släckt sin törst på bensin. Skam den som ger sig. Graetz triumf vid hemkomsten 1909 var så total att inga nya expeditioner kom att genomföras förrän efter världskrigets slut.

Ett av försöken det är värt att berätta om genomfördes 1933 och tillhörde två brittiska gentlemän vid namn Alan Gilg och Walter Kay. Nu räckte det dock inte med Afrika – istället åkte man hela vägen från London till Kapstaden. Hugskottets uppbördsman var Alan Gilg som vid tillfälle blivit upp över öronen förälskad i en grann brittisk societetsdam som dock avfärdat hans propåer med anledning av han inte tedde sig ”manlig nog”. Vad kunde en tvättäkta gentleman göra för att ogörliggöra näsbrännan och att bevisa motsatsen? Tydligen var svaret på frågan att åka bil från London till Kapstaden. I sina memoarer uttryckte den ofrivilliga utforskaren Alan Gilg det som att ”vi genomförde bara detta för att vi inte kunna hitta på något annat att göra”.

Alan Glig och Walter Kay – de uttråkade utforskarna.

 

Ko-nstiga afrikanska nudister: Karamojongfolkets kamp för nakenheten

Nordvästra Uganda, södra Sydsudan och östra Kenya utgör sammantaget Karamojongfolkets egentliga nav. Detta säregna afrikanska folk bär på minst ett par ideologiska och kulturella besynnerligheter vilket skiljer dem från sina grannar och i mångt och mycket gjort dem till en frapperande östafrikansk historisk anomali.

Låtom oss börja med nakenheten. Det ska i sammanhanget tilläggas av stort sett varje urban ugandian med rudimentär utbildning suckar och rullar med ögonen när Karamojongfolket kommer på tal; dessa ses i bästa fall som ogudaktiga barbarer med en kultur väsensskild från den ugandiska. De anses dock vara vackra: smäckra, högresta och ytterst välskapta. Kanske var det denna internaliserade självbild som gjorde att karamojongerna – även under den vita, kristna koloniseringens högsommar – enträget vägrade att sky sina kroppar med någon form av klädesplagg; människan var född naken och skulle så förbli.

Under kolonisationsprocessen (som inte kom att beröra Karamojongfolket nämnbart) bidrog antagligen Karamojongernas torra, heta och ytterligt livlösa klimat till att stärka stammen i denna slutsats. Alla vita, kristna och välklädda européer som kom till dem under denna tid hade för vana att fort bli sjuka och avlida gjorde naturligtvis inte saken bättre; att sätta på sig kläder verkade vara lika med att döma sig själv till döden (självmord utgör naturligtvis en kardinalsynd bland Karamojongfolket).

Ugandas ökända diktator, Idi Amin (1971-1979) hade inte mycket till övers för Karamojongfolkets kulturella frigjordighet och geografiska partikularism, i Amins ögon var det komprometterande för afrikaner att gå omkring nakna. Genom lock och (framförallt) pock försökte också Aminregimen att få Karamojong att gå iklädda kläder. Detta lyckades också, om än temporärt. Till följd av sin rädsla för regimen bar den stolt nakne Karamojongmedlemmen, under större delen av Amins tid vid makten, alltid med sig ett mindre tygstycke varthän han eller hon färdades; vid sammantrålning med regimvänliga soldater kunde den flinke i all hast förvandla tygstycket till ett skymmande höftskynke.

Karta – Karamojong i våra dagars Uganda.

Nu är det ju inte bara nudismen som kännetecknar det besynnerliga Karamojongfolket, utan också deras fäbless för kossor. Det ska i sammanhanget tilläggas att merparten av Central- och Östafrika folk betraktar kon som jordens högsta skatt och mest mystiska väsen. Karamojongfolket har dock gått ett steg längre – de tror uppriktigt att Gud skänkt dem all världens kor och att det är deras historiska mission att återerövra dem. Följden har, ur historisk synvinkel, naturligtvis blivit överfall på grannfolk med välgödda koflockar.

Traditionellt sett utgjorde denna säregna ritual inget större problem; Karamojongfolket plundrade sina grannfolk på boskap och i gentjänst blev de själva utplundrade när tillfälle erbjöds. I efterdyningarna av Aminregimens fall 1979 och det labila inrikespolitiska läget i Uganda lyckades Karamojong beväpna sig med automatvapen. Detta har avsevärt förändrat bilden av boskapsrövandet i Östafrika – utifrån grannfolkens synvinkel var Karamojongfolkets ideliga stöldturnéer illa nog, men att dessa sedermera också ackompanjerats av AK47:r, eldstrider och massmord har inte gjort saken bättre.

Att grannstammarna nu i regel också beväpnat sig med automatvapen verkar inte nämnvärt ha inverkat på Karamojongstammens utbredda boskapshunger. Kanske borde man ta nederländska missionärers brasklappar på visst allvar: ”Kristendomen och Islam har i stort sett misslyckats med att finna konvertiter bland Karamojong då ingendera konfessionalism kan ståta med en egen kogud”.

Medlemmar av Karamojong.

Svarta amasoner: Dahomeys kvinnliga elitförband

När man får höra talas om kvinnliga krigare tänker många av oss osökt på de mytologiska Amasonerna som enligt hellensk tradition skulle ha varit krigsguden Ares vildsinta döttrar. Dessa kämpar som enligt legenden var så hängivna sitt krigiska värv att de inte tvekade att skära av sig sitt högra bröst för att detta inte skulle vara i vägen när de spände bågen har tyvärr aldrig existerat.

För att finna verkliga amasoner får vi vända oss bort från Europa och rikta blicken mot kungariket Dahomey i Västafrika. Riket Dahomey, som år 1960 bytte namn till Benin, har en lång historia, fundamentet till landet lades under 1100-talet men såg sin storhetstid under mitten av 1600-talet då man genomförde en rad erövringar av mindre kungariken varefter man kom att engagera sig i européernas slavhandel. Dahomey skilde sig från andra riken i regionen då man hade en väl utvecklad central administration samt skattesystem.

En förutsättning för rikets makt var dock den väl utvecklade armén som till skillnad från vad som var brukligt på den afrikanska kontinenten bestod av stående förband. Kung Houegbadja (regent 1645 – 1685) ska ha varit först med att se det fantastiska modet hos en grupp kvinnliga elefantjägare som hans föregångare på tronen hade skapat. Dessa elefantjägare ska ha rekryterats ur en osannolik bas, nämligen kungens eget harem. Väl tränade och beväpnade med ordentliga skjutvapen (som man fick tillgång till tack vare slavhandeln) kom dessa kvinnor att utgöra kungens fruktade livgarde, således var den libyska presidenten Khadaffi inte först med ett kvinnligt livgarde på kontinenten.

Från åtminstone 1700-talet kom kvinnorna att aktivt delta i Dahomeys krig i form av vad som kan liknas vid ett specialförband, de var den bäst tränade och så småningom även bäst beväpnade enheten i armén och inte minst den mest exotiska. När Européerna stötte på detta förband av vildsinta kvinnor drog de sig genast till minnes den grekiska legenden och snart ryktades det om Dahomeys amasoner.

En av Dahomeys amasoner

Tiden då kvinnliga krigare rekryterades från haremet var förbi med kung Ghezo som krävde att varje familj skulle sända sina döttrar till mönstring där de i bäst form valdes ut till att bli amasoner. De flickor och kvinnor som valdes ut fick genomgå ett bestialiskt träningsprogram, de sändes ut utan proviant under veckolånga övningar i djungeln och som examensprövning skulle de i grupp döda en oxe med sina bara händer. Dessa kvinnor ska ha uppfattat sig själva som en slags män, genom träningen lämnade de sitt kvinnliga väsen och blev män till själ och hjärta om än inte till kropp.

Länge bestod amasonernas uppgift i att ta fångar i samband med krigståg mot angränsande riken, dessa arma stackare som föll i kvinnornas händer såldes som slavar till europeiska slavhandlare. Men i takt med att koloniseringen av Afrika fortgick hamnade Dahomey i direkt konflikt med Frankrike. Omkring 1850 bestod en hel tredjedel av armén av amasoner och de bjöd Frankrike hårt motstånd. Dahomeys blivande herrar fick utkämpa några av sina hårdaste strider i Afrika mot dessa kvinnor som ansåg att reträtt innebar döden.

Gruppfotografi av amasoner

Lurik rekommenderar:  Stanley Alpern. Amazons of Black Sparta. Hurst & Company, 1998.

Svinaktiga påbud: Varför judar och muslimer inte är särdeles pigga på fläskkött

Grisen har inte haft det alldeles lätt genom historien; att använda ordet ”svin” i pejorativ mening har en lång historia med rötter i Antiken i såväl Europa som Mellanöstern. Det eviga Kina utgör ett undantag i sammanhanget då grisens högaktade ställning i den traditionella kosmogonin gjort det till en komplimang att kalla någon för ett riktigt ”praktsvin”.

Få kan väl ha undgått att ortodoxa judar och muslimer skyr fläskkött som pesten. En än färre skara torde ha reflekterat över varför. Om vi bortser från religiös mytologisering, varför kommer det sig att religiösa kulturer med ursprung i Mellanöstern eller den arabiska halvön inte varit särdeles pigga på att inkludera fläskköttet bland de gängse kostvanorna? Tro det eller ej, men forskningen på detta område har hundratals år på nacken och är än idag en het potatis.

Med största sannolikhet emanerar det judiska och muslimska påbudet om att undfly det religiöst kontaminerade fläskköttet från Antikens Egypten. Det ska i sammanhanget klargöras att Antikens egyptier inte var konsistenta grishatare, förhållandet till grisen skiftande mellan olika dynastiers uppgång och fall, men generellt sett ansågs svinfarmare vara de lägst stående kastet i den sociala och politiska hierarkin. Detta hängde antagligen ihop med att de högre skikten i den egyptiska samhällshierarkin, och då särskilt prästerskapet, var, till följd av sin sociala status och pekuniära rikedom, rabiata vegetarianer (vegetarianism har, ur historisk synvinkel, alltid varit en ”överklasssport”).

”Det bökande svinet” – enligt kinesiskt mytologi.

Det är intressant att studera hur grisens ställning i den egyptiska mytologin ständigt förändrades till det sämre under historiens gång. Under det nya Kungariket (1550 f.Kr. – 1077 f.Kr.) blev grisen den ”behållare” som förde en annars gudstrogen medborgares synder till dödsriket.

Intagandet av fläskkött var, i det nya Kungariket, en ”ynnest” enbart reserverad för slavar och samhällets heloter. Om man får tro Torah så torde en viss Moses, som spenderade åtskillig tid med den egyptiska överklassen, måhända lärt sig av sina översittares vanor. När samme man, återigen enligt Torah, reste upprorsfanan och ledde sitt folk ut ur Egypten så blev egyptiernas förakt för fläskköttet också judarnas.

Vare sig man är beredvillig till att tro på Moses stordåd eller ej verkar historiker överens om att det judiska grisföraktet spred sig som en löpeld till den arabiska halvön, där en viss Muhammed (570-632) – som utom tvivel hade kontakt med diverse judiska handelsmän och jordbrukare – tog intryck av påbudet. Inom kort förkunnade islams apologeter att fläskköttet – utom i yttersta nödfall – var ”hands-off” för varje gudfruktig muslim.

Om man nu bortser från religiös historiografi kan också andra intressanta och icke-religiösa orsaker nämnas som anledning till det välkända muslimska påbudet. Många historiker, med Annales-skolans etikett, gör nämligen gällande att det muslimska påbudet att avstå från fläskköttet har sitt ursprung i det expanderande muslimska ”civilisationens” tilltagande urbanisering. Svinuppfödning kännetecknade, enligt denna historiesyn, en form av självförsörjning som gick stick i stäv mot de centraliserande och administrativa imperialistiska tendenser som kännetecknade den gryende Omajjad-dynastin (661-750). Liksom antikens imperier fick omajjaderna sin rikedom genom skatter i form av naturaprodukter, i synnerhet spannmål. Om spannmål ”kastades som pärlor för svin”, för att göra bruk av ett välkänt citat, infann sig naturligtvis inga skatter. Svinuppfödare skulle, med denna logik i ryggen, därför elimineras.

Oavsett om man väljer att ge Annales-historikerna rätt eller inte är åtminstone en sak intressant i sammanhanget: Påbudet om att undvika fläskkött skiftade i takt med centralstatens centrifugering; i tider av politiskt och religiöst kaos föreföll det som att även de till synes mest gudfruktiga muslimer återföll i kärlek för fläskköttet (särskilt i Nordafrika). Även om beläggen är bristfälliga så torde det först vara under högmedeltiden som påbudet om att undvika fläskköttet rönte genklang i hela den dåvarande muslimska världen.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Annales-skolans kanske största frontfigur, en viss Ferdinand Braudel (1902-1985), i en mindre ihågkommen passus föreslog att den ”muslimska civilisationens” förfall under senmedeltiden och kristenhetens uppgång  i samma veva berodde på att den ”muslimska civilisationen” övergav fläskköttet. Samme man har, i en likaledes bortglömd passus, deklarerat att den kinesiska civilisationens relativa recession under Ming-dynastin (1368-1644) berodde på att kineserna övergav intagandet av produkter baserade på vete till förmån till sådana baserade på ris. Europa kan således tacka sin fäbless för bröd och bacon för sitt relativa välstånd.

Den grisälskande franska historikern Ferdinand Braudel.

En Afrikansk Columbus: Mansa Abubakari II:s amerikaexpedition

Historien började med att Malirikets stolta och ofantligt rika mansa (kung) Abubakari II hade bestämt sig för att genomföra den största upptäcktsfärden man någonsin skådat. Hela 400 fartyg med ofantliga mängder proviant hade samlats vid den Västafrikanska kusten inför resan ut i det okända. Precis när denna eskapad skulle ha utspelat sig är inte känt, men man vet däremot att Abubakaris efterträdare – den mest namnkunnige av Malis mansas – Mansa Musa tillträdde år 1313 vilket får oss att anta att äventyret utspelade sig under det tidiga 1300-talet.

I vilket fall berättar den arabiske krönikören Ibn Fadl Allah el Omari (som man får ta med en nypa salt) att Abubakari beslutat sig för undersöka var det västra havet tog slut och vad för land som fanns på den andra sidan. Pengar saknades inte då Mali vid tiden var något av navet i hela kontinentens ekonomi och mängder med handelsmän passerade genom landet. Av de 400 fartygen ska hälften enbart ha varit proviantfartyg vilket tyder på att man var inställd på en ofantligt lång expedition.

Maliriket

Den formidabla flottstyrkan gav sig iväg och regenten väntade spänt på dess återkomst som förhoppningsvis skulle föreviga hans minne. Resan fick inget lyckligt slut, endast ett av skeppen återvände till Mali, övriga 399 skepp hade sugits ned i en ofantlig virvelström som oväntat bildats på havet enligt den överlevande kaptenen. När andra kanske hade slickat sina sår och ägnat sig åt eftertanke efter ett dylikt nederlag valde vår Masa att göra det rakt motsatta; en ännu större flotta utrustades och den här gången skulle Abubakari själv leda expeditionen. Sagt och gjort, Abubakari mönstrade på och lämnade över tronen till nämnda Mansa Musa som skulle fullgöra de kungliga plikterna under hans frånvaro. Till viceregentens stora glädje syntes aldrig Abubakari till igen.

Frågan är vart expeditionen tog vägen? År 1492 upptäckte som bekant Columbus den Amerikanska kontinenten men kan det ha varit så att denna upptäckt redan hade gjorts av den maliske expeditionen vilka i så fall endast skulle ha föregripits av vikingarna och naturligtvis kontinentens urinvånare. De flesta historiker är överens om att hela flottan med Mansan och allt (om den har existerat) gick under på Atlanten, men berättelsen är idag populär i det fattiga och krigsdrabbade Mali.

Men så finns det även andra forskare som är fast övertygade om att expeditionen lyckades. Främst bland dessa är den amerikanske docenten Ivan Van Sertima som år 1976 publicerade sin forskning som skulle bevisa att afrikaner upptäckte Amerika under medeltiden. Bevisen som bestod av likheter mellan syd- och mellanamerikanska indianers kultur och den i Mali och Egypten imponerade inte på den akademiska världen men väckte däremot uppskattning hos afro-amerikaner som äntligen fick en ny stoltare historia som kontrasterade mot den gängse bilden av svarta som ständiga offer på de amerikanska kontinenterna.

Bilden föreställer Abubakari II:s efterträdare Mansa Musa på höjden av sin makt

Lurik rekommenderar: Ivan Van Sertima. They came before Columbus: the African presence in America. Random House. 1976.

Besinningslösa bokstravstroende bibliofober: Om muslimska bokbål man minns

Ofta betvingas vi tillgodogöra oss uppgifter rörande medeltiden som gör gällande att de kristna vandrade sin tid an i ett kulturellt och religiöst mörker medan deras muslimska grannar såtade sig i en kulturell och civilisatorisk glans som bar den religiösa toleransens förtecken. Detta är i bästa fall en sanning med modifikation eller, mer troligt, en anakronistisk historietolkning fylld av återvändsgränder. I sanning fanns det religiösa vettvillingar även i de vidsträckta länder som beboddes av halvmånens folk och i själva verket kan ”muslimerna”, för att medvetet generalisera, påbördas två medeltida bokbål av proportioner som gjort en viss Adolf Hitler grön av avund: brandskändningarna av de legendariska biblioteken i Alexandria och Cordoba.

Det legendomsusande biblioteket i egyptiska Alexandria ska ha färdigställts år 290 f. Kr. och påstås under sin högsommar ha inrymt uppemot 600 000 papyrusrullar. Under bibliotekets glansdagar tvangs t.o.m. inkommande skepp att temporärt lämna ifrån sig alla sina böcker/rullar till bibliotekets kopieringsavdelning, och bara om det var absolut nödvändigt höll de snikna bibliotekarierna sina löften och återbördade böckerna/rullarna till sina rättmätiga ägare efter fullgjort värv.

Det var emellertid i efterdyningarna av att araberna, anförda av kalif Omar (579-644), under 640-talet erövrade det bysantinska Egypten som bibliotekets flammande öde beseglades. Den  av trovärdiga källor obekräftade myten gör gällande att kalif Omar ska ha blivit tillfrågad vad man ämnade göra med bibliotekets alla (ovärderliga) papyrusrullar: ”Om böckerna överensstämmer med Koranen, då behövs de inte. Om de säger emot Koranen, då är de inte önskvärda. Därför så förstör dem”, ska han ha svarat. Myten förtäljer vidare att papyrusrullarna i biblioteket ska ha använts som bränsle för att koka varmt badvatten åt alla Alexandrias stationerade soldater i hela sex månader.

Ett minst lika imposant muslimskt bokbål stod att finna i Al-Andalus huvudstad Cordoba, ungefär 350 år senare. Här hade bl.a. kalif Al-Hakam II (915-976) givet riket rykte om sig för att vara ett toleransens Mecka – en plats där muslimer, judar och kristna arbetade samfällt och levde endräktigt – och en kulturell fyrbåk. Till Al-Hakam II:s stora kulturhistoriska förtjänster hör färdigställandet av ett storslaget bibliotek och lärdomscentra som under sin glans dagar ska ha inrymt cirka 400 000 böcker och pergament (det kristna Europas största lärdomscenter vid denna tid, Sorbonne, kunde ståta med knappa 2000 böcker och pergament).

Tyvärr smittades Al-Hakam II:s efterföljare av zelotiskt ortodoxa vindar från sina muslimska trosfränder i Nordafrika och började allt mer frenetiskt att söka erodera den religiösa toleransens tunna fernissa. Av ett helt annat kynne var nämligen tronföljaren Ibn Abi Amir (938-1002), mer känd som Al-Mansur ”den segerrike”, som tog över regeringstyglarna år 976. Al-Mansur var en religiös fanatiker och en hänsynslös krigare som drev de kristna inkräktarna tillbaka till norra Spanien och som egenhändigt kopierade koranen.

För sin regims legitimitet och sin personliga säkerhet förlitade sig Al-Mansur på Cordobas fromma men fanatiska muslimska tiggare (faqiherna), och för att blidka dessa fundamentalister lät Al-Mansur beordra utrensning i biblioteket . Flertalet av kalif Al-Hakam II:s högt skattade böcker förgicks i det kulturhistoriska helgerånet. Om ödet som väntade bibliotekets skatter – vilka hade tagit hundratals år i anspråk att samla in – förtäljde ett ögonvittne: ”Några brändes och andra kastades i palatsets brunnar och täcktes med jord och stenar”.

Guden Bes dansanta epigoner: Egyptisk dvärghistoria i korthet

Till skillnad från flertalet av senare tiders kulturer höll de antika egyptierna personer som led av dvärgväxt i hög aktning. Man dyrkade även dvärggudar varav den mest betydelsefulla var Bes. Denna kortvuxna gud hade man importerat från Nubien vilket förklarar varför han utseendemässigt skiljer sig från andra Egyptiska gudar. Bes beskrivs som en glad figur som gillade dans, musik och vackra kvinnor men ansågs också skydda gravida och jaga bort onda demoner som vandrade genom natten.

Troligtvis var det till stor del tack vare Bes popularitet som de egyptiska dvärgarna undslapp spott och spe samt att tvingas till en förnedrande roll som lustiga narrar vilket kom att bli deras lott långt fram i tiden. En ytterligare bidragande orsak var att den form av dvärgväxt som kallas akrondroplasi var förhållandevis vanlig på grund av ett utbrett bruk av inavel. Framförallt var man inom de kungliga familjerna inte främmande för att förmäla nära familjemedlemmar med varandra. Farao Akhenaton exempelvis var visserligen inte kort i rocken men ägde ett ovanligt avlångt ansikte, typiska kvinnliga drag och en antydan till byst vilket anses vara ett resultat av att hans far även var faraons äldre bror, de delade nämligen mor.

Guden Bes

Även om inga dvärgar lyckades bli farao under Egyptens långa historia är det inte otroligt om det fanns många kortväxta i de kungliga familjerna vilket till viss del bekräftas av arkeologiska fynd av dvärgar som jordfästs under stora hedersbetygelser.

Bes intresse för dans avspeglade sig i att dansgrupper bestående av dvärgar var mycket populära. Detta ska som sagt inte förväxlas med dansande narrdvärgar i Europa, de egyptiska dansarna var en del av den religiösa utövningen och var det någonting som genomsyrade hela det egyptiska samhällslivet vid tiden var det religionen. Denna var ingenting som man blandade ihop med underhållning. I synnerhet dansade dvärgar vid avskedsfester tillägnade solen som de under det gamla riket (ca 2780 – 2260 f.Kr) ansågs representera under dessa riter.

Under den femte dynastin (ca 2465 – 2323 f. Kr.) känner man även åtminstone en mycket högt uppsatt dvärg till namnet, nämligen Seinab. Han var chef över hovets övriga dvärgar samt ansvarade för den kungliga garderoben och agerade i rollen som präst vid viktiga begravningar. Han gifte sig med en kvinna av hög börd och normal längd vid namn Senetyotes som han fick två barn med.

Dvärgar var således viktiga i den egyptiska kulturen men det betyder inte att man inte hade smak för kortväxt underhållning. Vid hovet använde man pygméer som dansare och akrobater men till skillnad från dvärgarna åtnjöt inte dessa någon respekt; troligtvis eftersom dessa tillhörde en annan etnicitet än egyptierna och eftersom man hade en tradition av att hålla pygméer i fångenskap och tvinga dem att arbeta i djupa gruvor.

Seinab tillsammans med sin familj