Anglofilen i Aceh: Hur år 1588 vann Ostindien för Storbritannien

2015/04/03 § 1 kommentar

”Den oövervinnerliga armadans” undergång år 1588 gav eko i hela Europa, och inte bara här, även i det fjärran Ostasien gengjöd britternas seger – detta långt innan merparten av regionens härskare haft det stora nöjet att stifta bekantskap med, eller ens åse, en britt. Spanjorerna, som år 1580 intvingat sjöfararstaten Portugal i en union, var dock välkända, fruktade och oftast hatade i Ostasien. Att denna formidabla sjömakt, som redan frekventerat ostasiatiska vatten i närmare hundra år, skulle ha lidit en näsbränna av en likaledes avlägsen fiende tycktes snudd på otroligt och nästan för bra för att vara sant. Följden av segern 1588 blev därför att flera av Ostasiens regenter i princip blev dedikerade anglofiler över en natt.

De första att stifta bekantskap med denna brittiska vurm var en överlag misslyckad nederländsk expedition, ledd av Cornelis de Houtman, som år 1599 anlöpte den mäktiga, kosmopolitiska hamnstaden Aceh på norra Sumatra. Aceh var vid tillfället en betydande muslimsk stormakt – den i särdeles mest inflytelserika på Sumatra – som byggt sitt välstånd på den lönsamma kryddhandeln. Den som styrde och ställde i Aceh var den osedvanligt korpulenta och excentriska sultanen Ala-uddin Riayat Shah (regent: 1588-1603). Denna man var son till en enkel fiskare men hade varit såpass framgångsrik på slagfältet att han så småningom lyckades äkta sultanens dotter. Kort därefter lät Ala-uddin mörda den rättmätige härskaren och proklamera sig själv som sultan.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

När Ala-uddin fick höra talas om att en livs levande engelsman fanns ombord, en viss John Davis (1550-1605), krävde han att omedelbart få sammantråla med den långväga gästen. Sultanen var, berättar Davis enormt nyfiken och frågvis: ”Han frågade ( . . . ) om Drottningen, om hennes pashor och om hur hon lyckades föra krig mot en så stor Konung som den spanske (ty han tror att hela Europa är spanskt). Hans efterfrågningar tillfredställdes till fullo, och utföll, som det tycktes till stor belåtenhet.” Att John Davis, som efter hemkomsten anställdes av East India Company, visats denna ynnest kom att bli av oskattbart värde för den nya arbetsgivaren, och därför Storbritannien i stort.

Att sultanens geografiska kunskaper var, milt uttryckt, lika bristfälliga som hans beundran för Storbritannien och dess regent var gränslösa vittnar inte minst det brev den känslosvallande sultanen plitade ner till Drottning Elisabet I. Då Ala-uddin antog att Elisabet I, till följd av den magnifika sjösegern 1588, nu var obestridd härskare över hela Europa adresserade han brevet till sultanan av England, Frankrike, Irland, Holland och Friesland. Den goda ”Queen Bess” torde ha rodnat kinderna av sig.

Britterna, som fann Ostasiens presumtiva rikedomar ofantligt lockade, utrustade år 1600 ett antal fartyg, under befäl av James Lancaster (1554-1618), för att kunna ta upp kampen med Nederländerna i kryddkapplöpningen. Med sig ombord hade Lancaster nämnda John Davis. Denna hade begåvats med, förutom allehanda tjusiga gåvor och presenter, ett handskrivet, vackert utsirat brev från drottning Elisabet I som var ämnat för sultanen av Aceh.

Väl i Aceh kom den brittiska expeditionen att njuta stor framgång. Till en början tycktes Ala-uddin besviken över de brittiska gåvorna (guld och silver imponerade inte mycket på denna liderliga man). Detta framtills att han fick en solfjäder försedd med riktiga fågelfjädrar presenterad för sig; sultanen blev formligen stormförtjust över denna den billigaste av gåvor.

Elisabets brev gjorde också stort intryck och var, i sann brittisk anda, inställsamt, affärsmässigt och synnerligen anti-portugisiskt. Sultanen nämndes rakt igenom som ”vår älskade broder” och tyrannen själv prisades för sitt ”humana och ädla sätt att bemöta främlingar”. I övrigt riktade drottningen diverse haranger mot Spanien och dess bundsförvanter, och föreslog därtill ett detaljerat handelsavtal mellan de båda länderna. Ala-uddin instämde i allt som drottningen skrev och undertecknade mer än gärna ett generöst handelsavtal. För att fira den nya vänskapen bjöd sultanen på ett gigantiskt dryckeskalas (religionen tycktes inte utgöra något hinder för sultanen som älskade arrak över allt annat) och utdragen tuppfäktning.

Acehs hamn, 1600-tal.

Acehs hamn, 1600-tal.

Gotiskt mytmakeri: Nicolaus Ragvaldi och konciliet i Basel

2014/03/09 § Lämna en kommentar

Nils Ragvaldsson (ca 1380 – 1448) var en av det i vardande svenska rikets första internationella diplomater. I Sverige pågick fortfarande en konsolidering av landet och en anpassning till den rådande politiska ordningen i Europa som sedan länge präglats av feodalismen enligt vilken arvkungadömet och kyrkan utgjorde två viktiga hörnstenar. Ytterligare en viktig del för alla nya riken är att hävda en tydlig och gärna en ärorik historia och det är på detta område Ragvaldssons gebit fortfarande ger eko in i vår tid.

Nicolaus Ragvaldi (som han kallade sig på latin) var en kyrkans man och som sådan gjorde han en lysande karriär. År 1409 var han kanik i Strängnäs, 1420 dekan och kort därefter kom han på tal som ärkebiskop. Det senare skulle dock inte infrias innan Ragvaldi hade gjort tillräckligt med väsen ifrån sig för att få sitt första viktiga diplomatiska uppdrag, han sändes bland annat till påven Martin V med uppdraget att få den Heliga stolen att återta en bulla gällande Vadstena kloster. Men det är hans senare uppdrag som konung Erik av Pommerns sändebud till Konciliet i Basel som gjort honom betydelsefull.

Konciliet var samlat mellan åren 1431 – 1449 och på dagordningen stod viktiga ting såsom kätteriets utrotande, fred inom kyrkan samt ett enande av de katolska och ortodoxa kyrkorna. Emellertid höll det på att inte bli någonting av några diskussioner överhuvudtaget, man lyckades inte komma till skott eftersom det uppstod en ordningsfråga av yttersta vikt; nämligen den om vilka platser delegaterna skulle föräras och i stormens öga stod bland annat representanterna från Spanien.

Det hela gällde det faktum att placeringen i lokalen uppfattades som en direkt återspegling av rikenas makt och således ville alla ha en så framträdande plats som möjligt vilket innebar hård konkurrens och mycket käbbel. Det var därför inte konstigt att den svenska delegationen (Ragvaldi hade sällskap av biskop Ulrik av Århus) placerade på en aningen undanskymd plats, för inte kunde det obetydliga svenska riket mäta sig med sådana storheter som den Bysantinska kejsaren Johannes VIII Palaiologos som skulle bevista Basel eller spanjorer  och fransmän för den delen?

Det menade svenskarna att man kunde. Ragvaldi verkar ha gripits av frenesi när det gick upp för honom vart man var hänvisad och hela situationen fick honom att lyfta blad från mun. Inför hela konciliet höll Ragvaldi ett exalterat tal om svenskarnas storhet och tidigare öden och äventyr och inte minst skulle spanjorerna respektera Sverige. Han menade att goterna lämnat Sverige under forntiden för att bege sig på rövartåg över den kända världen. Man hade rentav besegrat Egypten, grundat Troja, erövrat stora delar av nuvarande Balkan och inte minst hjälpt grekerna att besegra den persiske storkungen Xerxes. Han avslutade sin framställan med att retoriskt fråga vilket rike som var mäktigare än det svenska?

Spanjorerna som var mäkta imponerade svarade i sin tur att de som ättlingar till visigoterna (och således också svenskar) minsann borde ha större rätt ändå eftersom de gett sig ut och erövrat och inte fegt – som de goter de nuvarande svenskarna härstammade ifrån – stannat hemma eller återvänt.

Ragvaldis historia fick i vart fall betydelse på hemmaplan när det svenska rikets historia skulle skrivas. Johannes Magnus stödde sig på den när han diktade upp lika friskt som sin föregångare och det är tack vare Ragvaldi vår nuvarande kung har ordningsnummer XVI trots att vi i dag vet att det endast har funnits högst tio tidigare kungar vid namn Karl.

Basel. Här återgivet år 1496

Basel. Här återgivet år 1496

En grisig konflikt: The Pig War sommaren 1859

2014/01/24 § Lämna en kommentar

Den 15:e juni år 1846 signerade USA och Storbritannien ett gränsavtal, The Oregon Treaty, som gjorde slut på tvisten de båda nationerna emellan om äganderätten till Oregon county som omväxlande ockuperats av både amerikaner och britter sedan år 1818. Avtalet skulle dock leda till att konflikten kom att eskalera på grund av att man slarvat med detaljerna. Av någon anledning förbisåg man den lilla ögruppen San Juan som trots sin ringa storlek utgjorde en lukrativ plats tack vare dess bördiga mark.

Till en början förefaller öarna ha delats någorlunda rättvisst mellan de tvistande även om båda parter ansåg sig ha rätt till San Juan, det brittiska handelskompaniet, Hudson’s Bay Company, var väletablerade på öarna och bedrev både näringsverksamhet såväl som omfattande djurfarmar. Amerikanarna som såg med oro på britternas närvaro och som fruktade att kompaniet skulle bringa ögruppen den naturliga vägen till den brittiska kronan såg till att börja sälja mark på öarna till äventyrslystna jordbrukare som glada i hågen flyttade dit, troligtvis lyckligt ovetande om att man bosatte sig i en krutdurk vars stubin var på väg att tändas.

Britterna såg inte med blida ögon på de nyanlända bönderna vilka man betraktade som ockupanter, men det var amerikanarna som skulle avfyra första skottet. Under sommaren år 1859 fann en amerikansk nybyggare att en britt hade vandaliserat hans åker varpå han i sann amerikansk no trespassing-anda sköt ihjäl inkräktaren. Denna var emellertid ett riktigt svin i ordets bokstavliga bemärkelse; en förrymd brittisk gris. Ägaren till djuret blev naturligtvis vansinnig när han fick höra talas om vad som hade hänt och bad därför sin arbetsgivare Hudson’s Bay Company om hjälp vilka i sin tur krävde den skjutglada bonden på pengar. Denna tillsynes rätt harmlösa händelse blev gnistan som tände stubinen och inom kort var uppladdningen igång till vad som blivit känt som: The Pig War.

Till bondens hjälp anlände några plutoner ur den amerikanska armén vilket föranledde britterna att kalla på hans majestäts flotta som svarade med att skicka en inte oansenlig flottstyrka beväpnade med drygt 50 kanoner som de inte tvekade att avfyra i tid och otid i hopp om att skrämma livet ur amerikanarna. Dessa reagerade med stoisk beslutsamhet och skickade en expeditionsstyrka om ett par hundra man till öarna vilka såg till att förskansa sig väl inför de kommande striderna.

Konflikten höll på att eskalera till en riktigt svinaktig historia då man på allvar höll på att gå i krig med varandra pågrund av en skjuten gris. Dock hade båda sidornas befälhavare instruerat sina soldater och sjömän att inte skjuta först, i stället skulle man provocera fram ett angrepp från motståndarsidan medelst förolämpningar. President Buchanan såg dock det löjeväckande i situationen och sände en av sina pålitligaste diplomater till San Juan i syfte att kyla ned situationen, ett tilltag som förefaller ha fallit London väl på läppen som inte heller ville fläska till USA i ett nytt krig. Griskriget avgjordes i relativt samförstånd i och med att ögruppen blev kvar under delat ansvar i tolv år tills dess att den tyska kejsaren agerade medlare och tilldömde amerikanarna hela ögruppen år 1872.

Idag är platserna för kombatanternas läger turistmål

Idag är platserna för kombatanternas läger turistmål

Sovjetunionens Herostratos: Sanningen om myten Oleg Penkovskij

2013/09/22 § Lämna en kommentar

Det var på kvällen den 10 februari 1960 – i samband med scenrättegången i Moskva mot den amerikanske spionflygaren Gary Powers – som två amerikanska studenter, i bästa spionromansanda, blev hövligt avbrutna av en medelålders rysk man som talade en i princip fläckfri engelska. Den jovialiske mannen förklarade att han önskade att ”gossarna” skulle meddela den amerikanska ambassaden att han ruvade på upplysningar, av icke ringa politisk betydelse, han önskade delge dem. Den ena studenten anade oråd och försvann från platsen. Den andra, som tydligen var av annat virke, lät sig charmeras av den karismatiske ryssen och utförde i slutändan uppdraget som fallit på hans lott.

Detta var inte den framfusige ryssens första försök att komma i kontakt med representanter för västmakterna, för vilka hans uppgifter i Kalla Krigets kontext förvisso, ansåg han i alla fall själv, var sprängstoff. Under en flerårig postering i Ankara hade han med lock och pock försökt få tag på amerikanska, brittiska och kanadensiska diplomater för vilka han kunde lätta sitt hjärta. Men till ingen nytta. Mannens närmande togs i regel som en provokation och han behandlades därför som en spetälsk.

Vem var då den till synes våghalsiga sovjetryske mannen som tycktes beredd att förråda sitt fosterland för ett öppenhjärtigt samtal med en representant för Västmakterna? Detsamma undrade den konsternerade amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten. Tydligen var hans namn Oleg Penkovskij (1919-1963).

Efter en närmare granskning tillkom fler frågetecken än som rättades ut. Oleg Penkovskij var i sig ingen sovjetisk höjdare, men han var känd som en påläggskalv med insyn i Sovjetunionens spionverksamhet och med förbindelser bland högdjuren. Därutöver var han en beryktad rumlare med förkärlek till kvinnor och alkohol – varför många av de ”upplysningar” han lämnade sina uppdragsgivare i Väst i själva verket var nebulösa förnimmelser av fyllesnack med höjdare iinom militär- och säkerhetstjänsten.

Länge anade västmakterna en konspiration. Det syntes fullständigt osannolikt, för att inte säga huvudlöst, att en välbeställd sovjetisk tjänsteman mer eller mindre skulle böna och be om att få bli spion för ”den fria världen”. När en sovjetisk delegation, med Penkovskij i rullorna, besökte London lyckades den brittiska säkerhetstjänsten att under nätterna etablera kontakt med den mystiske mannen. Intervjuerna som följde med den entusiastiska ryssen var, milt uttryckt, bisarra.

Rodian Malinovskij var sovjetisk försvarsminister mellan 1957 och 1967. Det var i huvudsak hans ministerium som, via Penkovskij, läckte uppgifter till Väst.

Rodian Malinovskij var sovjetisk försvarsminister mellan 1957 och 1967. Det var i huvudsak hans ministerium som, via Penkovskij, läckte uppgifter till Väst.

Oleg Penkovskij hade i själva verket inga personliga, ekonomiska eller ideologiska orsaker till att förråda sitt land, i själva verket levde han ett behagfullt liv i Moskva med tillgång till nomenklaturans alla bekvämligheter. Varför var då Penkovskij så angelägen om att börja spionerna för britterna och amerikanarna? Jo, berättade han öppenhjärtigt: ”Jag vill uträtta något stort – jag vill bli Nummer Ett hos er… i kampen mot kommunismen. ” Det var alltså inte politisk övertygelse utan megalomani som låg bakom Penkovskijs yviga och livsfarliga gester; han drömde om något så osannolikhet som att bli 1900-talets svar på Herostratos.

Trots alla betänksamheter gick britterna slutligen med på att anställa Penkovskij som brittisk spion. Beslutet satt långt inne och frågan är om inte britterna ångrade sig efteråt. Visserligen var Penkovskijs skryt inte bara tomt prat; som spion skulle han visa sig oerhört ambitiös och ihärdig, om än snudd på dumdristig, och inalles försåg han mellan april 1961 och september 1962 Väst med 111 Minox-rullar med bilder på omkring 5500 hemlighetsstämplade dokument. Tack vare Penkovskij uppgifter lyckades man därtill ”bränna” närmare 600 sovjetiska spioner som arbetade i Väst.

Ändå är frågan om inte Penkovskij orsakade sina amerikanska och brittiska värdar mer huvudvärk än han faktiskt löste problem. Man kan först och främst undra hur väl insatt Penkovskij i själva verket var i det sovjetiska försvarsministeriets ljusskygga förehavanden. Missilkrisen på Kuba 1962 kom exempelvis som en fullständig överraskning för mästerspionen, trots att han borde ha befunnit sig i händelsernas centrum.

Värst var den ryske rumlarens kvinnoaffärer – vilka inom kort blev en brittisk statsangelägenhet. Väl i London krävde Penkovskij stora summor pengar av sina brittiska uppdragsgivare; pengar som han vid ett uppmärksammat tillfälle spenderade på lyxparfymer på Harrods, och som han därefter oförblommerat skänkte till de näpna kassörskorna bakom disken. Därtill ville han att den brittiska regeringen skulle förse honom med minderåriga oskulder. Den brittiska regeringen gjorde så också, om än under visst knorrande: att brittiska skattebetalare bekostade en utländsk festprisses pedofila passioner var givetvis inget man var särdeles stolt över.

Sina idiosynkrasier, naivitet och utpräglade klumpighet till trots har Penkovskijs eftermäle färgats av den tjänst han gjorde sina utländska uppdragsgivare. I media utmålas denne livsnjutare ofta som  ”spionen som räddade freden”, eller ”CIA:s mest framgångsrika operation”. Detta var som sagt långtifrån sanningen. Istället borde man kanske lystra till nyktra och skarpsinniga brittiska agenten, Ray Garthof, som var djupt involverad i fallet Penkovskij: ”Penkovskijs roll har blivit våldsamt övervärderad och förvanskad”.

Oleg Penkovskijs utbredda spioneriverksamhet uppmärksammades av KGB under 1963 och han dömdes inom kort till döden för spioneri och landsförräderi. På klassiskt sovjetiskt manér sköts Penkovskij till döds med en kula i nacken.

Oleg Penkovskij

Oleg Penkovskij

Att sko sig på Kalla kriget: sanningen om Nikita Chrusjtjovs skodiplomati i FN

2013/02/18 § Lämna en kommentar

I september 1960 anlände Sovjetunionens förstesekreterare tillsammans med bl.a. Bulgariens, Rumäniens och Ungerns statschefer till New York för att delta i FN:s generalförsamlings femtonde session. Detta var ingalunda något artighetsbesök. Tövädret mellan Sovjetunionen och USA hade återgått till kallt krig under våren samma år efter den s.k. U2-incidenten. Förstesekreteraren, Nikita Chrusjtjov (1894-1971), var nu hämndlysten och tänkte låta tiraderna regna över USA:s politiska övertramp och hade därtill i sikte att detronisera FN:s generalsekreterare – en notorisk ”imperialistlakej” i Chrusjtjovs ögon – d.v.s. svensken Dag Hammarskjöld (1905-1961).

Det ska sägas att FN:s generalförsamling inte var förberett på den koleriska sovjetiske förstesekreteraren och hans entourage eller den politiska kamp som skulle utspela sig framför öppen ridå. Generalförsamlingens sessioner hade för längesedan blivit rutinpräglade och i regel var anförandena urvattnade och innehållslösa. Ordningen i FN skulle upprätthållas av generalförsamlingens ordförande, den lugne och behärskade irländaren Boland (1904-1985), som nära nog kom att få ett nervöst sammanbrott i dusterna med Chrusjtjov som ingalunda respekterade ordningsreglerna.

Sessionen inleddes med att USA:s president, Dwight Eisenhower (1890-1969), höll ett försonande tal där han främst fokuserade på problemen i tredje världen. Detta föll naturligtvis inte Chrusjtjov på läppen. Dagen därpå krävde han, blodröd i ansiktet, ”det amerikanska monopolkapitalets lakej” Dag Hammarskjölds avgång. Därefter höll Chrusjtjovs nyfunne vän, Fidel Castro, ett fyra och en halv timme långt och mördande antiamerikanskt tal. FN befann sig i chock.

Frederick Bolan

Frederick Bolan

Sessionen fortsatte med att den sardoniske Chrusjtjov avbröt den ena talaren efter den andra, däribland Storbritanniens premiärminister, och anklagade var och en för att gå i imperialismens ledband.  Händelserna kulminerade några dagar senare i den så omtalade incidenten där Chrusjtjov frenetiskt började banka med sin sko i bänken för att tysta en talare. Varom detta? Mindre nogräknade historieböcker anger slarvigt att utfallet var en spontan protest mot ”USA-imperialismen”, men så var inte fallet.

Sanningen är att Chrusjtjov inför resan till New York mottagit en spansk socialist som bett honom att, om chansen uppkom, brännmärka ”den skändliga Francoregimen i Spanien”. Med största säkerhet hade förstesekreteraren låtit saken bero om det inte vore för att han störde sig något alldeles kolossalt på Francoregimens flintskalliga utrikesminister vars delegation, av ett ödets nycker, placerats rakt nedanför Chrusjtjov och hans anhang.

Vid den spanske utrikesministerns anförande formligen exploderade Chrusjtjov och skrek osammanhängande om att det rådde blodig diktatur i Spanien och att man högg huvudet av det spanska folkets bästa söner samtidigt som han vredgat dunkade nävarna i bordet. Bolan försökte intervenera men det gjorde bara att Sovjetunionens förstesekreterare fick blodad tand.

Till sin egen olycka tappade emellertid Chrusjtjov sin klocka. Han började leta under bordet men den stora kulmagen gjorde honom oförmögen att finna denna, istället fick han tag på sin sko – en snörlös resårsko tillverkad på ministerrådets skomakeri – och började instinktivt att råbarkat dunka denna i bänken för att tysta talaren. Genom hela denna episod fortsatte den spanske utrikesministern att stoiskt fortsätta sitt anförande som om inget hade hänt. När han sedan skulle återta sin plats nedanför den sovjetiska delegationen störtade den vansinnige Chrusjtjov emot honom och det hela hade definitivt slutat i handgemäng om inte säkerhetsvakter hade särat på kombattanterna i tid.

Episoden hade också ett komiskt efterspel. Även om sovjetisk media hyllade sin förstesekreterare och bedyrade att Chrusjtjovs ”skodiplomati” var det mest effektiva sättet att komma till tals med ”imperialisterna” var Västs FN-delegater mindre imponerade. Senare under sessionen – när den för Frankrike så känsliga Algerietfrågan skulle diskuteras – ställde sig den franska delegationen upp och var bered att demonstrativt tåga ut. När den hårt ansatte Bolan frågade var som försegick svarade fransmännen att ”Vi ska gå och köpa pjäxor”.

Senare, när Sovjetunionens delegat i det politiska utskottet i sedvanlig ordning propsade på att Väst måste gå med på en allmän nedrustning, replikerade den uppnosige brittiske delegaten Ormsby-Gore: ”Varför inte pröva en radikalare metod: att förbjuda alla vapen som är större än den sovjetiske premiärministerns sko”.

Nikita Chrusjtjov med den berömda skon i FN.

Nikita Chrusjtjov med den berömda skon i FN.

I skuggan av Prag; klyftan mellan Öst och Väst i tolkningen av totalitarismens brott mot mänskligheten

2012/10/03 § Lämna en kommentar

Den 3:e juni 2008 samlades femtio medlemmar av Europarlamentet och flera internationellt erkända politiska och kulturella koryféer i Prag för att, under pompa, ståt och ceremoniell formalia, signera vad som blivit känt som Pragdeklarationen. Denna tillkom uteslutande på de ”nya medlemsstaternas” begäran. Östeuropa har med viss grund för sitt förfarande – långt innan de tilläts äntra bänkarna i Bryssel – åsett hur de rikare grannarna i Väst medvetet förträngt stalinismens och kommunismens alla brott mot deras nationer för att istället pliktskyldigt sätta Förintelsen i strålkastarljuset.

De Central- och Östeuropeiska stater som gick i bräschen för den anti-kommunistiska uppgörelsen, vid denna tidpunkt i första hand Litauen och Tjeckien, var också de som blev Pragdeklarationens främsta apologeter. Det ”gamla Europa” (d.v.s. Västeuropa) hade till en början inte mycket att invända; inte ens den mest övervintrade och selotiska eurokommunisterna insisterade på initiativet per se.

Under utarbetandet av Pragdeklarationens bärande paragrafer blev dock den ideologiska klyftan mellan Västeuropas representanter å ena sidan och deras östeuropeiska motsvarigheter å den andra plågsamt uppenbar. Den överskuggande stöttestenen var givetvis den historiska tolkningen av Förintelsen och dess i närmaste sakrala status kontra den undanskymda roll kommunismens brott mot mänskligheten traditionellt erfarit i europeisk historieskrivning.

De östeuropeiska delegaterna anklagade sina västeuropeiska motsvarigheter, och inte utan rätt, för att Stalins och hans hejdukars brott mot deras folk förringats eller till och med medvetet utrangerats i västeuropeisk historieskrivning. De västeuropeiska delegaterna å sin sida uttryckte sin, lika berättigade, oro för att östeuropéerna av nationalistiska skäl sökte misskreditera Förintelsen av Europas judar. Orsaken till detta ställningstagande var naturligtvis att många av de så kallade ”frihetshjältar” som under Andra Världskriget offrade sina liv i kampen för nationell bestämmanderätt och mot sovjetisk ockupation i många fall också lierade sig med nazisterna och aktivt bidrog till massmordet på Europas judar för att uppnå nationalistiska målsättningar.

Klyftan mellan Öst och Väst i synen på och tolkningen av totalitarismens brott gjorde Pragdeklarationen till något till ett mästerstycke i konsiliant diplomati och paragraferna utarbetades medveten tvetydigt för att tillfredställa båda lägren av signatärer. En genomgång av Pragdeklarationen ger därför vid handen att medan totalitarismens brott å ena sidan är ”unika” (Väst) så har de å den andra ”samma ideologiska ursprung” (Öst), kommunismens och nazismens brott ska tillerkännas samma ”status” (Öst) men Förintelsen behandlas likväl som ett ”ojämförligt” brott mot mänskligheten (Väst).

Att förhålla sig till den västeuropeiska tolkningen av Förintelsen har långt ifrån alltid varit enkelt för östeuropeiska politiker och många gånger har deras uttalanden avseende totalitarismens brott mot mänskligheten kommit att hemsöka dem. Litauens utrikesminister, Audronius Ažubalis, gjorde exempelvis en omtalad analogi där han fastslog att det enda som skilde Stalin och Hitler åt var längden på deras mustascher. För detta uttalande brännmärktes Ažubalis som deciderad anti-semit av journalister i Väst. När den taktiskt skickligare litauiska premiärministern, Andrius Kubilus, avkrävdes att kommentera sin utrikesministers analogi av en uppretad presskår svarade han att både nazismens och kommunismens brott var ”unika” och att lidandet dessa regimer orsakat var ”inkommensurabla”. Premiärministerns uttalande blidkade västvärldens journalister trots att han i själva verket aldrig motsade sin utrikesminister.

Efter att Pragdeklarationen solent ratificerats och implementerats av EU:s medlemsstater år 2009 har ytterligare deklamationer inkorporerats som alla ansluter sig till originaldeklarationen. Fortfarande är anti-kommunismens självpåtagna bastion också Pragdeklarationens mest hängivna försvare; numera har den rollen dock övertagits av ett allt mer ultranationalistiskt och auktoritärt Ungern.

Moderaten Göran Lindblad som var Sveriges representant och signatär när Pagdeklarationen undertecknades år 2008.

Konsten att charma en arab; Roosevelt vs. Churchill i kampen om Abdul Aziz gunst

2012/09/24 § Lämna en kommentar

För det moderna Saudiarabiens grundare, beduinkungen Abdul Aziz (1876-1953, mer känd som Ibn Saud), var mitten av 1940-talet, Andra Världskriget till trots, en triumfens period. Oljan som de ”otrogna” borrade upp hade givit den feodala monarkin en plats i solen. Nu, år 1945, hade inte bara en utan två utländska statschefer i princip bönat och bett om att få sammanstråla med den saudiska kungen och diskutera regionens (läs: oljeutvinningens) framtid. Inte nog med detta, statscheferna ifråga var inga mindre än Förenta Staternas president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill (1874-1965).

Franklin D. Roosevelt var hetast på gröten och ordnade ett möte med Abdul Aziz ombord på den amerikanska flottans kronjuvel USS Quincy direkt efter den ödesdigra Jaltakonferensen i februari 1945. Meningen var att Abdul Aziz skulle hämtas upp av ett amerikanskt fartyg, USS Murphy, i Jidda och transporteras till Roosevelts oceangående högkvarter. Emellertid höll företaget på att sluta i katastrof innan det ens börjat. Den saudiska delegationen höll på att lämna skeppet i protest då de förvägrades att ritualslakta omkring 100 får ombord.

När mötet mellan Roosevelt och Abdul Aziz ombord på USS Quincyväl inleddes tvingades den amerikanska presidenten lyssna på den gamla beduinkungens oförsonliga diatriber riktade mot judarna och sionismen. Abdul Aziz kunde inte för sitt liv begripa varför västmakterna planerade att försöka pracka på Palestina Europas överlevande judar. Det var ju tyskarna som hade försökt likvidera judarna, inte de stackars Palestinaaraberna. Om nu judarna tvunget måste ha ett nationalhem borde detta därför upprättas på tysk jord, ansåg Abdul Aziz. Roosevelt lyssnade med låtsat intresse på beduinkungens anti-sionistiska jeremiader och förklarade vänligt för Abdul Aziz att även om de inte var överens på alla punkter så lovade den amerikanska presidenten att vidareförmedla saudiernas synpunkter till berörda beslutsfattare.

Abdul Aziz med Franklin D. Roosevelt ombord på USS Quincy år 1945. Roosevelt avled cirka två månader efter mötet med den saudiarabiska kungen.

När de båda männen for ner för att äta lunch i var sin hiss ombord på USS Quincy tryckte Roosevelt skyndsamt på nödstoppsknappen, panikrökte två cigaretter och sammantrålade sedan med Abdul Aziz vid middagsbordet. Roosevelt ville absolut inte förolämpa den strikt wahabitiske saudiern genom att röka i hans närhet, av samma anledning undvek Roosevelt att dricka alkohol under middagen.

Tre dagar efter mötet med Roosevelt tog Abdul Aziz emot Winston Churchill utanför Kairo. Den spetsfundige brittiska premiärministern anlade dock ett annat förhållningssätt till den stridbara araben. Till att börja med viftade Churchill trumpet bort Abdul Aziz sedvanliga anti-sionistiska litania; judarna skulle få ett nationalhem och därmed basta!

Etter värre var att Churchill vid middagsbordet förklarade i ett litet tal att samtidigt som han insåg ”att det ingick i Hans Majestäts religion att inte använda vare sig tobak eller alkohol, måste jag påpeka att mina egna livsregler som en absolut helig rit föreskriver att jag måste röka cigarrer och dricka alkohol före, efter och om så erfordras också under alla måltider och under perioderna mellan dem.” Sagt och gjort. Under hela den tre timmar långa middagen bolmade Churchill ogenerat på sin cigarr och hinkade i sig rent befängda mängder whiskey

Det kanske inte är att undra på då att Abdul Aziz, liksom Josef Stalin (1878-1953), föredrog den trankila och medgörliga amerikanska presidenten framför den en smula mindre taktiske Winston Churchill. Roosevelt föreföll också generösare än sin brittiska kollega. Inför mötet med Abdul Aziz hade Churchill skänkt beduinkungen ett parfymetui på ett värde av ca 100 brittiska pund. Därför blev den brittiske premiärministern något förlägen när han till sin bestörtning meddelades att hans amerikanska kollega skänkt sin arabiska värd en fullutrustad DC-3:a samt sin egen rullstol.

Lurik rekommenderar: Robert Lacey: Saudiernas Rike. Askild & Kärnekull 1982.

Winston Churchill tillsammans med Abdul Aziz. I bakgrunden står flera av den saudiska kungens söner. Totalt framavlade den potenta konungen 43 söner

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade diplomatiLuriks Anakronismer.