Pedofilerna på Bounty

Den 28:e april 1789 hade besättningen på brittiska kronans skepp HMS Bounty fått nog av sin sadistiske despot till kapten och därmed var ett av världens mest kända myterier ett faktum. Bounty hade sänts ut på en vetenskaplig expedition till Tahiti. Syftet var att samla in brödfrukt som man hoppades skulle kunna utgöra en ny basföda i det brittiska imperiet. Bounty stannade på Tahiti ett par månader där tillvaron för besättningen verkar ha varit behaglig. Man bekantade sig med de infödda kvinnorna och många par bildades vilket kan ha bidragit till att missnöjet började gro när hemresan nalkades.

I närheten av Tonga tog understyrmannen Fletcher Christian befälet över skeppet i ett oblodigt myteri. Kaptenen, William Bligh, ett antal officerare och sjömän förpassades till en av skeppets livbåtar. Myteristerna seglade till ön Tubuai där man stannade i tre månader, men tillvaron där blev allt annat än behaglig. Under hela vistelsen var man utsatt för ständiga anfall från öns kannibaler som fattat smak för sina gäster. Efter en snabb tur till Tahiti, i syfte att hämta de efterlängtade kvinnorna, begav man sig åter ut till havs för att 1790 stöta på Pitcairnöarna där man slog sig ned.

I dag har Pitcairn – som ligger mellan Peru och Nya Zeeland – knappt 50 invånare, varav majoriteten härstammar från Bounty, vilket gjorde den skandal som drabbade samhället år 2004 särskilt svår att härda ut. På grund av det lilla invånarantalet och det isolerade läget utvecklades med tiden en säregen sexualmoral som legitimerade pedofili. De sexuella aktiviteterna avslöjades av en australiensisk präst, Neville Tosen, som var verksam på ön. Enligt hans vittnesmål ska han ha lagt märke till att något inte stod rätt till hos öns barn, och efter att ha upptäckt att det normala var att flickorna fick barn mellan 12 och 15 års ålder slog han larm.

”I think the girls were conditioned to accept that it was a man’s world and once they turned 12, they were eligible. Mothers and grandmothers were resigned to the situation, telling that their own childhood experience had been the same; they regarded it as just a part of life on Pitcairn. One grandmother wondered what all the fuss was about.”

Citatet yttrades av Tosen under den rättegång som följde under ledning av brittiska åklagare och domare. Sju män åtalades för de sexuella övergreppen, vilket var hälften av öns vuxna män. Under rättegången försökte försvaret få åtalet ogillat genom att hävda att man var myterister och därför inte lydde under brittisk lag. Domaren köpte dock inte argumentet varför man istället försökte hävda att pedofili var en lokal sedvana som praktiserats sedan man först kom till ön år 1790.

Sex av männen, däribland borgmästaren, befanns skyldiga till 55 fall av övergrepp. Samtliga dömdes till fängelse (utom en som fick göra samhällstjänst). Dock innebar straffen att ytterligare ett problem infann sig. Ön saknade nämligen ett fängelse varför de dömda själva fick bygga ett hus som kunde fungera som ett sådant. Idag är den sista av fångarna släppt och eftersom man inte längre anser sig ha behov av ett fängelse planerar man nu att göra om detta till ett gästhus.

Pitcairns borgmästare till höger i bild under rättegången 2004

Bonderomantik gone mad; Aleksandar Stambolijski och Orangea Vakten i Bulgarien

I kölvattnet av fredsfördraget i Neuilly den 27 november 1919 inleddes en lång och mödosam politisk, social och ekonomisk omdaningsprocess i det trunkerade Bulgarien. I de första fria valen som inföll kort efter fredslutet blev det bulgariska Agrarpartiet landets största parti, och dess excentriska ledare Alexandar Stambolijski (1879-1923) landets första premiärminister.

Detta var i sig inget som fick någon att höja på ögonbrynen. Bulgarien var till övervägande del ett agrart jordbrukssamhälle, och politiska partier med likartad agenda hade under samma tid rönt stora valframgångar i hela Central- och Östeuropa. Vad som gjorde det bulgariska Agrarpartiet unikt var dess närmast fanatiska vurm för landsbygden och rabiata motstånd mot allt som luktade urban stadskultur.

Stambolijski själv förfasades över vad han uppfattade som stadslivets depravation, och han var övertygad om att städernas utrotande var nödvändigt för att kunna garantera landsbygdens och böndernas fortbestånd. Vidare var han uttalad anti-kommunist och inledde sin karriär som premiärminister med att krossa ett hafsartat revoltförsök initierat av kommunistpartiet. Stambolijskis aversion mot kommunisterna berodde inte på deras revolutionära ideal och krav på ekonomisk nivellering, vilket annars var legio under mellankrigstiden, utan avskyn riktades mot att de representerade städerna, de urbana proletärerna och den förhatliga industrialismen som sådan.

Den ideologiska hörnstenen i Stambolijskis egalitära bondeideologi var uppdelningen av det bulgariska samhället i sex olika näringsgrenar, där endast de första två ansågs värda att bevara: jordbruk, hantverk, utlåning, industri, handel och byråkrati. De två sistnämnda däremot, handeln och byråkratin, skulle skoningslöst bekämpas med alla till buds stående medel.

För att förverkliga sin arkadiska bondeutopi organiserade Stambolijski på eget bevåg en paramilitär organisation, lojal mot det Agrara paritet, som gick under namnet: den Orangea Vakten. Den Orangea Vakten, som ytterst bestod av martialiska bönder som föraktade stadsbefolkningen över allt annat, var premiärministern behjälplig i att trakassera den borgerliga oppositionen och lyncha de stackars spannmålsspekulanter som försökte förtjäna sitt dagliga bröd som mellanhänder i handeln med jordbruksprodukter.

Trots, eller på grund av, implementeringen av Östeuropas mest generösa jordreform och en framgångsrik pacificeringspolitik som lovprisades av västmakterna, var tålamodet med den eldfängda premiärministern på upphällning. Det var inte oväntat den oregerliga Orangea Vakten som slutligen skulle få bägaren att rinna över.

I december 1922 hamnade Vakten i en blodig uppgörelse med det hårdnackade IMRO (den makedoniska befrielserörelsens beväpnade falang) i en provinsiell stad i södra Bulgarien.  Efter skärmytslingen återvände den uppjagade Orangea Vakten till Sofia, som de föraktfullt kallade ”Sodom”, där de plundrande av hjärtans lust och brände ner oppositionspartiernas lokaler. Följden blev skapandet av en ohelig allians, fast besluten om att sätta stopp för Stambolijskis bondeutopi, bestående av den malträterade bourgeoisien, IMRO, armén och monarkin.

En välplanerad kupp iscensattes den 9 juni 1923. Den kompromisslöse Aleksandar Stambolijski lyckades först fly men infångades så småningom av IMRO:s agenter som inom kort tog den forne premiärmistern av daga. Den odisciplinerade Orangea Vakten upplöstes utan större besvär i samma veva för att aldrig uppstå igen. Bulgarien gick såtillvida från trångsynt landsbygdsromanticism till utpräglad balkansk auktoritarism.

Lurik rekommenderar: Joseph Rothschild. East Central Europe between the Two World Wars. University of Washington Press (1974) 1990.

Aleksandar Stambolijski

Pyramidspelen i Albanien; om konsten att plundra ett folk

Under årtionden styrde Enver Hoxha Albanien efter eget huvud, utopiska drömmar om ett starkt självförsörjande Albanien fick fritt spelrum och tog sig uttryck i en sällan skådad isolering. Hoxha dog år 1985 men den kommunistiska regimen satt kvar fram till 1992. Dess slutgiltiga fall inledde den smärtsamma vägen mot att omforma Albanien till en marknadsekonomi. Landets långa isolering, efterblivna ekonomi och låga utbildningsnivå gjorde omdaningen särskilt svår, i synnerhet eftersom folkets bristande förståelse för marknadsekonomi och överdrivna tro på kapitalismen undergörande förmåga gjorde albanerna till lätta offer för giriga marknadskrafter.

1995 hade ännu inte mycket förbättrats på det ekonomiska planet i Europas näst fattigaste land. Ekonomin hade återgått till en primitiv nivå som främst baserade sig på informella kontakter. Vidare led banksystemet stor brist på kapital och staten hade svårt att överblicka ekonomin. I denna situation dök det upp dubiösa aktörer på den finansiella marknaden som utlovade skyhöga räntor till de som investerade sina tillgångar i diverse investeringsfonder som i själva verket var förtäckta pyramidspel.

I korthet fungerade bluffen på så vis att ”investeringsfonderna” inte ägnade sig åt att investera överhuvudtaget, i stället betalade man de första lånegivarna med de senast tillkomnas pengar och eftersom intet investerades skapades inget nytt kapital och på så vis byggdes ”pyramiden” upp. Systemet (som också kallas Ponzi-spel) fungerar så länge det tillkommer nya sparare men ju större pyramiden blir desto fler sparare måste engageras varför dessa typer av investeringssystem är dömda att alltid rasa samman och är olagliga i de flesta länder (numera även i Albanien).

Snart var karusellen igång. Konkurrensen från pyramidfonderna fick de seriösa aktörerna på marknaden att också utlova orimliga räntor, vissa fonder garanterade 30 procent på insatt kapital på en månad. Folket såg nu en chans att lyfta sig ur fattigdomen, många tog lån medans andra sålde eller belånade sina hem i syfte att investera. Inom kort hade 2 000 000 av Albaniens 3 500 000 invånare investerat pengar som de i själva verket inte hade.

Mellan 1996 och 1997 rämnade luftslottet när fonderna ställde in sina betalningar. Först nu agerade staten och frös de tillgångar som förmodades finnas kvar vilket inte visade sig vara mycket. De miljoner som investerat blev  fullständigt utblottade när bankerna krävde tillbaka sitt utlånade kapitalt, många förlorade hus och hem som hejvilt belånats i jakten på ett bättre liv. Samtidigt visade det sig att fåtalet i pyramidens topp hade blivit synnerligen rika; dessa utgjordes av främst inhemska kapitalister men även stora delar av det Demokratiska Partiets toppskikt hade gjort sig en rejäl hacka.

År 1997 bröt våldsamma upplopp ut i hela Albanien när folket i desperation tog till våld i ett utsiktslöst försök att få tillbaka sina sparpengar. I mars samma år förlorade staten kontrollen över de södra delarna av landet när upploppen där urartade i vad som kan liknas vid ett veritabelt inbördeskrig. I hamnstaden Vlora organiserade man sig i kommittéer som tog över militära och civila funktioner, regeringen svarade med att ge de reguljära styrkorna rätt att skjuta civila utan förvarning. Över två tusen människor fick sätta livet till innan revolten slutligen ebbade ut.

En hårresande historia; den manchuriska hårpiskan i Qingdynastins Kina

Efter att den sista Mingkejsaren, Ssu-tsung (1627-1644), i ren desperation hängde sig själv år 1644 fanns det inte längre någon samlad kraft som kunde hålla tillbaka de anstormade manchurerna, vilka inom loppet av några decennier erövrade återstoden av det som en gång varit Mingriket. Manchurerna, en av många i raden av barbarfolk som invaderat Kina norrifrån, tycktes nu åtnjuta himmelens mandat och gav sin dynasti, som skulle bestå till 1912,  namnet Qing (klarhet).

För att försäkra sig om kinesernas fullständiga underkastelse utgick år 1645 ett påbud från de nya härskarna i Beijing som kungjorde att Qingdynastins undersåtar inom tio dagar, med hot om avrättning, skulle anta den manchuriska hårpiskan (buddistmunkar var dock undantagna). Den manchuriska
hårpiskan, innebar förenklat uttryckt, att allt hår på hjässan rakades av med undantag för en liten fläck varifrån man skapade en lång flätad råttsvans (se bild).

Detta frisyrtvång var i själva verket en elaborerad mekanism ämnad att garantera de motspänstiga kinesiska undersåtarnas lojalitet gentemot den nya regimen. Att uppträda utan hårpiska skulle under de närmaste århundradena vara likställt med att skriva på sin egen dödsdom. Qingdynastins officiella ”slogan”, om uttrycket tillåts, sammanfattade den drakoniska härskarfilosofin ypperligt väl: ”Behåll ditt hår och förlora ditt huvud, eller behåll ditt huvud och klipp av ditt hår”.

Kinesarnas reaktioner på manchurernas lagar om tvångsfrisering var minst sagt upprörda och stundtals extremt våldsamma. Upproren haglade som spön i backen under manchurernas första decennier vid makten, men samtliga försök till att kasta ut barbarerna slogs ned med obeskrivlig brutalitet. Vad som spädde på känslan av förnedrande servilitet var att Konfucius själv i ett välkänt uttalande redogjort för betydelsen av att omhänderta och freda sitt hårsvall.

Att utföra den blasfemiska riten att klippa av sin försmädliga hårpiska förblev en tydlig symbolisk markering mot Qings komprometterade herravälde fram tills dynastins slutgiltiga fall 1912. Både Taipingupprorets (1850-1864) och den Vita Lotusens (1796-1804) fanatiska horder undanbad sig hårpiskan och lät håret växa fritt, något som givetvis retade gallfeber på Qingdynastins ledande koryféer..

Sveriges mest imponerande CV; Thord Hallströms militära äventyr

Det är näst intill okänt att Astrid Lindgren under en tid hade en granne på Furusund i Stockholms skärgård som till sin person förefaller ha varit författarinnas raka motsatts. Thord Ivar Hallström (1878 – 1964) var en personifiering av äventyret i dess mest pojkaktiga form: han deltog i oräkneliga krig; var officer i fyra arméer varav general i två, dock aldrig den svenska.

Hallström var redan som ung man äventyrslysten men till skillnad från de flesta andra gav han efter för sina drömmar och mönstrade som sjuttonåring på hos handelsflottan. Snart befann sig Hallström i Sydafrika där han tog värvning i Brittiska armén. I tolv år kom han att stanna i Afrika och deltog där i några av den brittiska imperialismens blodigaste eskapader: fälttågen i Bechuanaland 1897, Pondoland 1897, Boerkriget 1899-1902 samt fälttågen till Tyska Sydvästafrika och Zululand 1906.

Under dessa krig utmärkte sig Hallström och blev slutligen befordrad till ryttmästare (motsvarande kapten) men valde att bryta med britterna för att i stället inleda en karriär som legosoldat. Han slogs för Franska Främlingslegionen, gick därefter med i den italienska armén och deltog i dess strider i Libyen varefter han begav sig till Kina där han ställde upp på Sun Yat-Sens sida, som tog åt sig äran för revolutionen 1912 då kejsardömet avskaffades.

Dock skulle det dröja länge innan krutröken skulle skingras kring Hallströms person. Efter Kina begav han sig till Mexiko där han slogs i Francisco Villas revolutionära armé mot diktatorn Porfirio Diaz styrkor. Dock bytte han så småningom sida när Diaz väl störtats och inbördeskriget tagit en ny vändning. Plötsligt befann sig Hallström på Venustiano Carranzas (mexikansk president) sida som nu slogs mot de revolutionära arméerna vilka slutligen besegrades.

1914 bröt första världskriget ut och nu om någonsin torde man tycka att Hallström skulle ha fått sin äventyrslystnad tillgodosedd. Glad i hågen lämnade han Mexiko, tog återigen värvning hos britterna och sändes snart till västfronten där mänsklighetens dittillsvarande blodigaste uppgörelse väntade i skyttegravarnas leriga helvette. Efter kriget gick han med i den kanadensiska armén vilket borde kunna liknas vid en semester i jämförelse med världskriget varför rastlösheten snart infann sig vilket kanske förklarar varför han begav sig till Ryssland och inbördeskriget. Väl i Ryssland slogs han på den vita sidan, erhöll sin första generalsgrad, blev utnämnd till kosack (en utmärkelse som torde ha varit omöjlig att erhålla) och tilldelades livslångt ryskt adelskap, vilket inte var mycket värt efter de rödas seger.

1920 lämnade Hallström krigets Ryssland för ett lugnare liv i USA. Den amerikanska krigsmakten blev imponerad av svenskens referenser och befordrade honom till generalmajor. Som sådan hade han ansvar för att organisera Floridas kustförsvar under mänsklighetens andra stora uppgörelse.

Utöver de militära meriterna var Hallström även intellektuellt lagd och han skrev flera böcker om sina äventyr såsom: Gringo Rebel; Mexico 1913-1914. Därutöver var han även en någorlunda flitig författare i vetenskapliga ämnen. Bland annat skrev han: Från Mexicos forntid; bland tempelruiner och gudabilder, samt ett uppslagsverk: Tarahumara-English Dictionary. Inom akademien hade han nästintill lika stora framgångar som på slagfältet, Uppsala Universitet utnämnde honom till hedersdoktor. Som om inte detta CV vore mer än tillräckligt för en människa kan det tilläggas att han blev världsmästare i bågskytte 1927.

Hallström längst till vänster tillsammans med en Mrs. Wenner-Gren och en skotsk generalmajor vid firandet av Armistice Day i New York 1934

Peter den Stores faderskomplex

Våren 1669 gick i sorgens tecken i Kremlborgen. Den tungsinte tsaren, Aleksej Michailovitj (1645-1676), hade förlorat sin älskade hustru Marija och befanns otröstlig. Värre var, för Rysslands viskommande, att
de överlevande sönerna Marija skänkt tsaren bägge var skralt utrustade såväl fysiskt som mentalt. Den kontemplativa fadern betvivlade starkt att någon av dem skulle ha förmåga att axla hans mantel.

Efter två års sörjande tog så äntligen tsar Aleksej sig i kragen och lät deklarera att han, med Rysslands bästa för ögonen, ämnade gifta om sig. Den ryska aristokratin hörsammade tsarens påbud och sände de fagraste av sina kvinnliga anförvanter till Kreml där Aleksej tillsammans med sin livläkare omsorgsfullt och synnerligen närgånget inspekterade de timida flickorna. Tsaren fattade tycke för den älskvärda och ytterligt sköna Natalja Narysjkina som med sin blygsamhet och okonstlade sätt föreföll att matcha hans sävlighet alldeles perfekt. Bröllopet firades som sig bör med pompa och ståt den 22 januari 1671.

Drygt ett år senare födde den unga tsaritsan till tsarens och hovets stora förtjusning ett praktexemplar till son som vägde över fem kilo. Denna fysiskt abnorma baby, som fullkomligt hänförde samtiden, döptes omgående till Peter Aleksejevitj och kom sedermera att bli berömd som Peter den Store (1682-1725).

Knappt hade Peter slitits bort från sin kuvös innan komprometterande rykten spred sig med ilfart innanför Kremls murar. Få trodde att den saktmodige tsaren, som hitintills bara producerat tämligen slätstrukna avkommor, hade lyckats avla fram denna koloss till bebis.

Den till synes alltigenom fromma och gudfruktiga Natalja kom därmed kom att ställas i skottgluggen för allehanda chikanerande. Som fader utpekades först och främst den jättelika patriarken Nikon (1605-1681), berömd för att inlett schismen inom den ortodoxa kyrkan som skulle plåga Ryssland i århundraden framöver, vilken haft ett gott öga till tsaritsan enda sedan hon satte sin fot i Kreml och som därutöver var känd som en burdus kvinnokarl av rang.

Huruvida det låg sanning i ryktena har aldrig kunnat bevisas. Klart är dock att den unge Peter under hela sitt liv skulle plågas av de illvilliga ryktena, och stundtals var han i de närmaste besatt av att utröna sanningen om sin biologiska far. Vid ett tillfälle, under en synnerligen uppbragd bankett, ska en stormfull Peter ha hotat med att inför allmän beskådan strypa en viss Tichon Stresjnev, som av omgivningen pekats ut som den unge tsarens egentliga fader, utifall denna inte klargjorde sanningen om sina affärer med Peters fridsamma moder. På frågan om han frekventerat tsaritsans sovrum kunde denna annars så självsäkra aristokrat bara klämma ur sig: ”Jag vet inte vad jag ska säga, jag var inte ensam om saken”. En tillintetgjord Peter lämnade kort därefter tillställningen tårögd.

Det finns alltså fog för att Peter den Store i själva verket var en bastard, och att hans moders sedeslöshet inneburit att huset Romanov i själva verket dog ut med Aleksej Michailovitj år 1676. Om så inte var fallet är det likväl ställt bortom allt tvivel att sentida tsaritsor, benägna till allehanda njutningsfylla utsvävningar, definitivt sett till att framtida tsarer inte hade ett uns Romanovskt blod i sina ådror.

Peter den stores gravt handikappade halvbror, Ivan V (1682-1696), som under större delen av sin korta regeringstid förblev sängliggande hade exempelvis äktat en notoriskt otrogen kvinna. Dottern, som sedermera blev regerande tsaritsa under namnet Anna I (1730-1740), torde därför ha saknat Romanovskt blod. Detsamma gällde den avskyvärda Paul I (1796-1801) som påstods vara son till Peter III (1762) och den framtida Katarina den Stora. Peter III ska dock ha förnekat att han någonsin haft sexuellt umgänge med den tyskättade Katarina som han hatade av hjärtats lust.

Natalja Narysjkina

När hedningarna fick bära hundhuvudet; konverteringsproblematik under medeltiden

För medeltidens människor samexisterade två världar: den naturliga såsom vi vi förnimmer den, och den övernaturliga vars krafter på ont och gott kunde påverka människornas liv. En vanlig uppfattning var att Gud hade skapat tre nivåer av varelser; de som inte var bundna av köttet: änglar och demoner, de som var bundna i sina kroppar men odödliga: människorna, och de som hade kroppar men var dödliga: djuren.

Människan hade således både en naturlig och en övernaturlig natur som förde en kamp med varandra. Att ge efter för sin ”djurlika” natur – ha sex för skojs skull och supa – resulterade i en enkel biljett till helvetet eller i bästa fall skärselden. Däremot, om den ”smala” änglalika vägen valdes – beakta Gud, be och förtrycka det kroppsliga – väntade Sankte Per och Edens lustgård.

I och med att det naturliga och övernaturliga samexisterade och det faktum att det senare ansågs vara en del av människans väsen var det inte märkligt att gemene man – oavsett utbildningsnivå – var övertygad om magiska och övernaturliga varelsers existens. Under den tidiga medeltiden var det katolska Europa dessutom illa ute: söderifrån trängde muslimerna fram, norrifrån kom vikingarna och österut väntade hotet från magyarerna. Sammantaget gjorde detta att man såg med viss skräck på världen utanför kristenheten. Inte nog med att den befolkades av ondsinta fiender; där levde även kynokepephalier, skiopoder och panotii för att nämna några.

Föreställningen om att det bortom den kända världen fanns varelser mycket olika människan härstammade från den gamla grekiska idévärlden, inte minst hos Homeros finner vi berättelser om allhända varelser.

Särskilt utbred förefaller idén om kynokepephalierna, hundhuvuden, ha varit. Dessa varelser förefaller ha varit lika människorna i allt förutom att de hade en hunds huvud. På vissa medeltida bilder framträder de som fredliga jordbrukare, men berättelserna om dem vittnar om en ondsint natur, de ska bland annat ha frossat i människokött.

Detta hindrade inte att minst ett helgon ska ha kommit ur hundhuvudenas led; S:t Kristofer ska enligt den österländska kyrkotraditionen ha tillhört kynokepephalierna: ”nu var denne Kristoffer en av de hundhövdade […] Han funderade mycket över Gud, men talade vid den tiden endast de hundhövdades språk.” Om dessa varelser ägde en själ debatterades det livligt om och tillslut slog man fast att eftersom de döljer sina genitalier med kläder bör de ha moral och en själ och därför skulle kyrkan predika kristendomen i syfte att få dem att konvertera från den avgudadyrkan de antogs hänge sig åt.

Det vanliga var att man förlade alla märkliga varelser och viddunders hemvist till ”Österlandet”. En benämning som vagt syftade på Asien. Här ska skiopoder och  panotii ha framlevt sina dagar. Bägge dessa varelser såg ut som människor förutom att de var anpassade till klimatet. De förra hade bara ett tjockt ben centrerat vid underkroppen och en jättefot som de studsade fram på. När de satte sig på baken kunde de dra till sig benet och använda foten som ett parasoll för att skydda sig mot sol och regn med. De senare hade gigantiska öron som de kunde svepa om sig som en kappa när himlen öppnade sig. När Européerna väl började utforska världen sökte man febrilt efter dessa varelser, men de tycktes som om de alltid befann sig bakom nästa horisont.

Österländska yoghurtmysterier; om mytbildningen kring den georgiska ålderdomen

Alltsedan slutet av 1800-talet har forskare världen över fascinerats av hur människor, boende i de mest karga och oländiga delarna av det bergsbeprydda Kaukasus, kunnat ståta med en oproportionerligt hög andel virila och synnerligen välmående åldringar vars antal inte överträffats någon annanstans på klotet.

I det fjärran Abchazien (fram till 2008 de jure lydande under Georgien) uppnår exempelvis en av trehundra den aktningsvärda åldern av 100 år eller mer. Motsvarande siffror från det betydlig mer ekonomiskt välmående USA ger vid handen att endast tre personer utav 100 000 får den tvivelaktiga äran att uppleva sin 100-års dag.

I Sovjetunionen var man i regel övertygad om att de revolutionära landvinningarna och det radikala omstöpandet av samhället som dessa bidrog till i det långa loppet skulle garantera människorasen ett långt och vitalt liv; att bli 120 år och uppåt skulle inom kort inte vara någon ovanlighet. Sovjetunionens ledargarnityr riktade därför på ett tidigt stadium sina blickar mot Georgien, och mellan 1930 och 1980 var sovjetiska gerontologer i färd med att söka utröna mysteriet bakom kaukasiernas imponerande livslängd.

Resultaten från dessa massiva forskningsinsatser var i många avseenden häpnadsväckande. Forskarna stötte bland annat på en viss Shirali Mislimov som enligt sitt pass uppnått en ålder på otroliga 168 år. Shirali Mislimov hade som flertalet andra georgiska åldringar sitt liv djupt rotat i hembyn, vilken han i princip aldrig lämnat, och skötte fram till sin död 1973 omsorgsfullt om den fruktträdgård han låtit plantera år 1870. Denna märkliga man förstummade de hänförda sovjetiska forskarna med sina livfulla minnen om Krimkriget 1853-56. Vid sin död lämnade Mislimov efter sig sin änka på nätta 120 år vilken han äktat 102 år tidigare.

Trots decennier av forskning lyckades inte Sovjetunions gerontologer finna ”ungdomens källa”. De teorier som trots allt framkastades var långt ifrån revolutionerande utan ansluter sig i sak till de teser gällande god hälsa och långt leverne som dominerar i dagens debattklimat. Således förklarade man georgiernas beaktningsvärda ålder i termer av proteinrik kost som gärna sköljdes ned med generösa mängder starkvin, tillgång till mineralrika vattenkällor, uppseendeväckande hög sexuell aptit på ålderns höst, samt avsaknaden av stressmoment i närmiljön.

Efter Sovjetunionens slutgiltiga kollaps 1991 övertog amerikanska forskare stafettpinnen och färdades i drivor till det fjärran Kaukasus. Emellertid har svaret på gåtan också för dessa fortsatt vara höljt i dunkel. De många mötena mellan överlästa amerikanska gerontologer och flegmatiska georgiska åldringar har dock gett upphov till diverse humoristiska anekdoter. Vid ett tillfälle ska exempelvis en amerikansk professor ha utbringat en skål för sin bordsgrannes hälsa. Han antog att den georgiska pensionären jämte honom var i sjuttioårsåldern, och önskade därför åldringen att uppnå samma aktningsvärda ålder som Moses. Bordsgrannen blev rosenrasande över yttrandet av dessa ord och spottade instinktivt ut vinet över middagsbordet. Till saken hörde att mannen ifråga vid tillfället var 119 år gammal, och Moses dog ju som bekant vid 120 års ålder.

Anledningen till att vi i Väst ändå är medvetna om den kaukasiska ålderdomens mysterier har väldigt lite att göra med vare sig sovjetisk eller amerikansk gerontologiskt forskning. Istället är det nämligen så att det mellan 1973-78 dök upp reklamsnuttar i den amerikanska etern, inspelade på plats i Georgien, som visade georgiska åldersmän och rynkiga gummor som njöt sitt otium genom att hinka i sig litervis med yoghurt. Bakom denna innovativa och ytterst framgångsrika reklamkampanj låg företaget Dannon som givetvis sökte förmedla budskapet om att deras produkt (yoghurt) utgjorde nyckeln till ett långt och
lyckligt liv. Ungdomens källa torde således vara fylld med yoghurt.

Shirali Mislimov