Röd terror: De rödhårigas hårribla stigmatisering under Antiken och Medeltiden

Ett av historiens äldsta mobboffer är troligtvis de rödhåriga. Dessa ”gingers” har sedan antiken fram till våra dagar fått stå ut med det ena tillmälet efter det andra, vilket man självfallet har tröttnat på. Idag har alla rödhåriga en egen dag och den egna intresseorganisationen vill jämställa trakasserier av rödhåriga med etnisk diskriminering eller i vart fall hatbrott vilket man än så länge inte har fått gehör för hos lagstiftarna.

Redan de gamla grekerna, som man brukar säga, hade ett horn i sidan till rödhåriga. Aristoteles själv lär ha yttrat någonting i stil med ”de rödhåriga har dålig karaktär”. Troligtvis hade man ärvt denna uppfattning om rödhåriga från Egypten där den mindre populära guden Seth ansågs ha rött hår. Romarna tog som bekant över mycket av den grekiska kulturen och det gällde även deras aversion mot rödhåriga, i vart fall efter det att romarna hade blivit bekanta med germanernas och gallernas yxor. Dessa utgjorde något av ett existentiellt hot mot det romerska imperiet och att rött hår var mer vanligt förekommande hos dem uppmärksammades naturligtvis och därigenom blev denna eldiga hårfärg något av en symbol för barbari. Livius får illustrera detta han skrev:

”Their tall stature, their long red hair, their huge shields, their extraordinarily long swords; still more, their songs as they enter into battle, their war dances, and the horrible clash of arms as they shake their shields in the way their fathers did before them.”

Under medeltiden eskalerade mobbningen av människor med eldfängt hår och om man under antiken mest hade betraktat rödhåriga med en slags fascination för det exotiska och okända utvecklades synen på dem på ett högst otrevligt vis. Judarna var medeltidens eviga syndabockar, oavsett vad för katastrof som skedde kunde denna förklaras på ett av två vis; ”Guds straff” eller det mer behändiga ”judarnas fel”. Orsaken till hatet mot judarna bottnade i att det var de som ansågs ha mördat Jesus Kristus och den mest hatade juden av alla var naturligtvis Judas Iskariot.

Nu hör det till alla rödhårigas olycka att Judas inte sällan avbildades som rödhårig i den tidens konst och på grund av detta låg det nära till hands för medeltidens människor att dra slutsatsen att rödhårighet var ett tecken på judisk börd. Därmed var alla rödhårigas olycka gjord. Under häxprocesserna var risken för en kvinna med rött hår att bli utsatt för försörjelse högre än för andra kvinnor vilket kan härledas till den ökända Malleus Maleficarum, häxhammaren, som hävdar att rött hår var ett kännetecken för en häxa eller varulv.

Så småningom nådde dock en rödhårig kvinna den högsta makten i England, Elisabet I (Tudor) och hon tänkte inte finna sig i att vara avvikande; istället inspirerades kvinnor vid hovet att färga sitt hår i denna mytomspunna färg som plötsligt blev på modet.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

Konsten att fira en vit jul: Julfirande i nazismens Tyskland

När kristendomen spreds till hedningarna norr och öster om Frankrike till de områden som skulle bli Tyskland använde man sig inte endast av svärd och eld. Kyrkans män var väl medvetna om traditionens makt över människorna och om man kunde bygga kyrkor där heliga lundar funnits och om man kunde inkorporera redan existerande firande och fester i kristendomen var mycket vunnet.

Detta är väl känt och mycket är skrivet om detsamma, inte minst brukar julen användas som exempel på en hednisk fest mitt i den mörkaste vintern som kyrkan transformerade till firandet av sin frälsares födelse; Jesus Kristus. Mindre omskrivet är att nazisterna försökte sig på ett liknande projekt från det att man kommit till makten 1933, fast nu var det en regression till vad man uppfattade vara den germanska folkstammens rätta tro, asatron, som stod på dagordningen.

Nationalsocialismen hade ett komplicerat förhållande till kristendomen och kyrkan, dels brottades man med människors religiositet och man fruktade den makt kyrkan potentiellt kunde ha över människornas sinnen. Men framförallt uppfattade man kristendomen som någonting främmande sydländskt element som korrumperat den ariska folksjälen och därigenom gjort folket svagt. Om man fortfarande ägt den urkraft hednatron skänkt germanerna som en gång underkuvat Rom hade man kanske aldrig förlorat det första världskriget. Den kristna helgen framför andra, julen, var dessutom särskilt problematisk eftersom gossebarnet som firas var jude och det säger sig självt att en sådan högtid var  bekymmersam i Tredje riket. Likt de kristna en gång tog till sig midvinterfesten skulle nazisterna kapa julen.

Järnkors som julgransdekoration

Man insåg att det inte helt sonika gick att förbjuda julfirandet, traditionens makt var allt för stor varför man i stället förändrade centrala delar. Vurmandet för asatron ledde till att man bytte namn på högtiden från heiligabend till det mer skandinaviskklingande julfest. Granen kunde man behålla men utsmyckningen behövdes bytas ut. I toppen på granen sitter som bekant en stjärna men den ansågs allt för lik en Davidsstjärna och den femuddiga varianten tycktes minna lite väl mycket om kommunisternas Röda stjärna. Sagt och gjort, inom kort vajade ett järnkors i julgranens topp hos hängivna nazistiska familjer.

Nytt julpynt producerades och särskilt populär blev julleuchter som (i författarens tycke) var en ganska grotesk ljusstake som i sin design skulle påminna om julens hedniska rötter. Hjulet i mitten av kreationen skulle troligtvis föreställa ett solhjul som man tänkte sig att germanerna en gång dyrkat. Presentpapper med hakkorsmotiv, vikingalika adventsljusstakar och nya julgranskulor togs fram. Även psalmer och andra sånger skrevs om med syftet att radera Gud och så ett frö hos lyssnarna om att frälsaren som skulle komma kanske var självaste Adolf Hitler.

Tyska barn fortsatte naturligtvis att spänt vänta på att St Nikolas skulle komma med godis och presenter men för de små gjorde det nog ingen skillnad när det i stället visade sig vara Wotan (den nazistiska versionen av Oden) som bankade på ytterdörren med säcken fylld av ariska leksaker.

Till höger i bilden, den populära julleuchter

Ingen gran i Nazityskland utan bomber och handgranater

Sylvasst spörsmål: om Longinus och Ödets lans

Romarna hade för vana att i all sin barmhärtighet krossa smalbenen på sina korsfästa offer. Att krossa benen ledde till att den korsfästes kropp kollapsade på ett sådant vis att bröstkorgen trycktes ihop och därigenom infann sig döden illa kvickt genom kvävning.

När Jesus korsfästes drog det ut på tiden och sabbaten närmade sig med stormsteg. Som vi alla vet är arbete strikt förbjudet i den judiska traditionen på lördagar och då duger det inte heller att hänga på ett kors. Därför bönföll man Pontius Pilatus att krossa offrens smalbenen så att Jesus, och de två olycksaliga som delade hans öde, kunde dö någon gång och begravas före sabbaten. Sagt och gjort, benen krossades på två av männen men Jesus var redan död vilket en romersk soldat kontrollerade genom att köra in sitt spjut i sidan på kristendomens grundare. I Biblen står det att läsa: ”En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans och då kom det ut blod och vatten” . Märk väl att soldaten inte nämns vid namn men han skulle bli känd som Longinus och lansen som ”ödets spjut” vilken genom att vidröra Jesus blod transformerades till en magisk artefakt som mäktiga män har kämpat för att besitta i dryga två millennium.

Longinus nämns första gången i det apokryfiska Nikodemusevangeliet som författades av farisén Nikodemus långt efter det att händelserna evangeliet beskriver ska ha utspelat sig. Den romerske soldaten blev sedermera saligförklarad för sitt martyrskap men det torde vara unikt i historien om helgonlämningar att man redan på 700-talet ägnade sig åt källkritik gällande reliker förknippade med Jesus; Sabine Baring-Gould skrev år 715: ”Det infördes bland västerlänningarna genom det apokryfa Nikodemusevangeliet. Det finns ingen tillförlitlig källa för detta helgons heliga handlingar och martyrskap”.

Lansen ”återfanns” i Jerusalem under 500-talet av en pilgrim som hävdade att lansen fanns i ”basilikan på berget Zion” tillsammans med törnekronan. Dock är inte pilgrimen ensam om att ha hittat lansen, åtminstone två andra män hävdar under 500-talet att de funnit lansen varav en bevisligen aldrig besökte Jerusalem vilket gör upptäckten än mer spektakulär.

Ödets lans påbörjade nu sin golgatavandring genom historien och kom att åtrås av åtskilliga mäktiga. Först ut var enligt legenden den persiske kungen Chosroes II som år 615 rövade den från Jerusalem men som i en akt av övertygelse överlämnade toppen av spetsen, som brutits av, till Konstantinopel där man skulle förvara det märkliga föremålet innefattad i en ikon i Hagia Sophia.  Denna delen av lansen såldes långt senare till Ludvig IX av Frankrike där den blev kvar fram till den franska revolutionen då den försvann.

Longinus kadaver blev också föremål för dyrkan. En tradition berättar att hans kropp hittades i Bologna under 1200-talet där den blev föremål för en kult. En annan förtäljer att kroppen återfanns tillsammans med lansen som fortfarande bar spår av Kristi blod i Mantua år 1304 medans man på Sardinien också hävdade att man förfogade över relikerna. På det här viset höll det på fram till 1500-talet då Jean Calvin räknade ut att det i Europa fanns minst fyra lansar som gjorde anspråk på att vara den rätta.

Under det andra världskriget ska Hitler ha kommit över lansen, troligtvis den som idag finns på slottet Hofburg i Wien och som vi vet är från 600-talet. Denna ska vid krigsslutet ha återfunnits av amerikanarna som återbördade lansen. Inte otroligt har det faktum att Hitler ägt lansen givit upphov till åtskilliga konspirationsteorier; men det är en annan historia som vi ämnar återkomma till.

Den mest kända av ”ödets lansar” som finns i Wien

Forskning att fästa sig vid: Hur dog Jesus på korset?

Inom kristendomen är Jesus lidande på korset en central del, inte minst i annalkande påsktider. Runt om bland världens kristna ska minnet av Jesus död och återuppståndelse uppmärksammas. Med sig mot Golgata hade han såklart sitt tunga träkors som senare skulle användas i avrättningen. Korsfästelse var en vanlig avrättningsmetod hos de romerska härskarna, och det är långfredagens syfte att påminna de kristna om spikarna genom händer och fötter som så småningom skulle leda till döden. Intresset för Jesus korsfästelse har emellertid inte stannat vid den religiösa berättelsen. Genom årens lopp har finurliga entusiaster försökt rekonstruera, hur snickarsonen från Nasaret faktiskt mötte döden en fredag för sådär 2000 år sedan.

På 1930-talet blev en fransk kirurg vid namn Pierre Barbet omåttligt fascinerad av att se den så kallade Jesus liksvepning – ett tyg som bevaras i Turin och som enligt många kristna är samma tyg som Jesus ska ha svepts i efter korsfästelsen. Tyget lär ha vandrat från Jerusalem till Konstantinopel för att sedan bli krigsbyte under fjärde korståget 1204. På 1500-talet hamnade tyget i Turins domkyrka som en fin gest av Savojens kung. Barbet som var djupt kristen kunde inte släppa tanken på liksvepningen och den bild av Jesus ansikte som han tyckte sig se i den. Kirurgen i honom uppmanade till exakta experiment i syfte att vetenskapligt gestalta Jesus lidande och död på korset. Man kan tänka sig att Barbet bad en bön innan han satte igång.

Via sina kontakter på en anatomisk institution lyckades Barbet komma över ett lik som han omsorgsfullt spikade upp på ett lämpligt kors. Han tog några steg tillbaka och studerade sitt tveksamma experiment. Nöjt fann han att den bibliska berättelsen stämde – en spik i vardera handled och en genom de korslagda fötterna skulle leda till kvävning genom den hängande ställning människokroppen hamnade i. Salig av sitt ledande i bevis läste Barbet högt ur Davids psalm 130: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre”, med det uppspikade liket hängande framför sig.

40 år efter Barbets likskändning tog den amerikanske rättspatologen Frederick Zugibe upp tråden med korsfästelseforskning. Till skillnad från Barbet höll sig Zugibe mer till de forskningsetiska principerna. Han lät spänna fast några frivilliga på kors och studerade sedan försökspersonernas puls, andning, smärta och blodtryck. Det visade sig att ingen av försökspersonerna hade problem med varken andning eller smärta, och därför kunde Zugibe inte annat än underkänna Barbets slutsatser, om hur Jesus ska ha dött på korset. Dödsorsaken var istället, menade Zugibe, medicinsk chock och kraftiga blödningar som ledde till hjärtkollaps. Detta berodde i sin tur på den misshandel och tortyr som Jesus hade utsatts för före och under själva korsfästningen.

Så frågan om hur Jesus faktiskt mötte döden på korset väntar fortfarande på ett entydigt svar – och på att fler hängivna pionjärer drar sitt kors till stacken.

Lurik rekommenderar: Hans Furuhagen. Bibeln och arkeologerna. Natur & Kultur 2010.

Den omtvistade Turinsvepningen.

Kvinnofri zon; om den autonoma munkrepubliken Athos

Efter Jesus korsfästelse ska – enligt en av otaliga legender rörande jungfru Marias öde – Jesu moder blivit omhändertagen av aposteln Johannes och levt en tid med honom i en stad i Mindre Asien. När de tillsammans var på väg hem från en resa till Cypern omkring år 100 e. Kr. (bibliska protagonister tenderar att uppnå en aktningsvärd ålder) blåste det upp och skeppet drev mot Grekland och den lilla halvön Athos. Väl där ska Maria ha bett till sin himmelska son att han skulle skänka henne landet hon kommit till. Jesus svarade omedelbart och lät sin röst dåna från himlen att hans egen mor kommit och att Athos nu tillhörde henne. Från och med nu skulle denna plats för all framtid vara en tillflyktsort för de förföljda.

En muntlig tradering höll berättelsen levande på Athos i flera hundra år och halvön kom att dra till sig otaliga eremiter och andra heliga enstöringar från hela det bysantinska riket. Man förklarade att där fanns det ingen världslig makt, Jungfrun var Athos obestridliga härskare. Under 800-talet känner man till att de första klostren ska ha grundats på platsen – även om det kan ha förekommit klosterverksamhet redan tidigare – och nu blev halvön en helig plats som bevarats i enlighet med traditionen genom historiens alla nycker fram till våra dagar.

År 874 proklamerade kejsaren Basilios I (811 – 886) att eftersom Jungfru Maria var härskare över Athos fick endast munkar bo på halvön och att kvinnor icke gjorde sig besvär. Så långt var inte mycket kontroversiellt, men de bysantinska kejsarnas Gudsfruktan skulle ta sig allt större proportioner då man sökte behaga Athos härskarinna. År 1060 tog kejsaren Konstantinos IX Monomachos (1000 – 1055) förbudet ett steg längre, han befäste regeln att kvinnor överhuvudtaget inte var välkomna, men han utvidgade också förbudet till att också inkludera: ”varje djur av kvinnligt kön, varje barn, eunuck och slätrakad person att besöka Athos”.

Förbudet mot att kvinnofötter trampar halvöns jord gäller än idag på Athos som sedan medeltiden är att beteckna som en autonom munkrepublik med ca 400 invånare. Förbudet mot hondjur verkar dock ha hävts och det är oklart huruvida detta någonsin upprätthölls särskilt effektivt då man undan för undan tillät både höns och honkatter.

Kvinnoförbudet har trotsats vid många tillfällen i historien. Någon gång under slutet av 1000-talet vandrade flera hundra valakiska familjer in på halvön, väl medvetna om förbudet klädde kvinnorna sig i manskläder och uppträdde som män. Den fräcka bluffen lurade dock ingen och snart hade både kejsaren och Konstantinopels patriark fått höra talas om tilltaget och inom kort var gruppen resolut bortdriven. Under den andra halvan av 1400-talet försökte sultan Murad II:s hustru besöka Athos men ryggade då en himmelsk röst förklarade ”att här härskar en annan drottning”. Senast år 2008 kunde man läsa i SVD om hur fyra moldaviska kvinnor brutit mot lagen då de gått i land. Munkarna förlät dem men kvinnorna greps av polis och hotades med fängelse.

Ett av de många klostren på Athos klippa

Dalai Lamas sionistiska världskonspiration; om makarna Ludendorffs tyska obskurantism

Den stora floran av obskuranta socialdarwinistiska och anti-semitiska sekter och kotterier som växte upp som svampar ur jorden i 1930-talets Tyskland har utgjort ett veritabelt smörgåsbord för rastlösa idéhistoriker under efterkrigstiden. De flesta av dessa var dagsländor som blomstrade under en kortare period och sedan föll i glömska eller alternativt anslöt sin verksamhet till den spirande nazismens institutioner.

En av de mest inflytelserrika förepsråkarna för den obskuranta germanska sekterismen var krigshjälten och paganisten Erich Ludendorff (1865-1937) som under första världskriget varit Paul von Hindeburg (1847-1934) behjälplig med att krossa de ryska styrkorna på östfronten.

I kölvattnet av det tyska kejsarrikets fall 1918 tog den desillusionerade Ludendorff värvning I Adolf Hitlers NSDAP och var med om att anordna den misslyckade ”ölstugekuppen” 1923. Liksom Hitler vurmade Ludendorff för ”dolkstötslegenden” och var övertygad om att det tyska folket och dess segerrika armé blivit förrådda av marxister, judar och frimurare.

Efter att till en början ha sett Adolf Hitler som Tysklands räddning blev han alltmer avogt inställd till densamme och deklarerade officiellt att han ansåg ”österrikaren” vara på tok för liberal i sina ideologiska ställningstaganden. Privat kontemplerarade Ludendorff till och med huruvida det faktiskt var så att Hitler var en judisk lakej och gick i sionismens ledband. 1927 ledde konflikten med Hitler till att ”radikalen” Ludendorff uteslöts ur nazistpartiet.

Erich Ludendorff och hans ytterligt fundamentalistiska hustru, Mathilde, sökte underblåsa ett nytt religiöst förhållningssätt inom den sjudande nazistiska rörelsen som desavouerade kristendomen och anknöt till forngermansk hedendom och radikal anti-semitism. Erich Ludendorff anslöt sig för en tid till det utbredda dyrkandet av den forngermanska gudomen Wotan; en nordtysk ekvivalent till den nordiska Oden.

Det var emellertid hustrun Mathilde som höll i de ideologiska och kvasi-religiösa tyglarna. Hon var doktorand i neurologi och dotter till en protestantisk pastor; trots sin bakgrund, eller just därför, kom Mathilde att inleda ett korståg mot kristendomen som hon avskydde av hjärtats lust. I sina böcker attackerade hon religiositeten hos det germanska folket och påstod att konfessionella rasbiologer gjorde fel när de beskrev Jesus som av ariskt ursprung, och menade istället att han varit en skenhelig alkoholiserad jude.

Vad som slutgiltigt kom att alienera paret Ludendorff från den nazistiska rörelsen var deras påstående att katoliker, marxister, frimurare och lägre stående raser inte kontrollerades av den depraverade sionismen. Istället, argumenterade paret, styrdes den internationella judendomen och alla dess avarter av den fjärran Dalai Lama i Tibet. Dalai Lama hade således, genom att domptera judendomen, anskaffat en maskin ämnad att förgöra den germanska civilizationen. Makarna Ludendorffs krav på en invasion av Tibet föll dock till föga eftersom Hitler sedan länge vägrade låna sitt öra till deras verklighetsfrånvända idéer.  

Makarna Ludendorff utanför sitt hem

En judarnas Jesus; om den klentrogna Messias Sabbatai Zvi

Alltsedan kristendomen uppstod som en liten judisk sekt i det romerska imperiets periferi har judendomen haft ett komplicerat förhållande till Jesus som Messias. Enligt den klassiska judendomen har man allt sedan profeten Elias dagar väntat på att Guds son ska stiga ned på jorden och bringa frälsning. Den gängse uppfattningen är att judendomen inte erkänner Jesus som Guds son, dock förhåller sig saken inte så enkel. Inom judendomen fanns tidigare en tradition inom vilken man hävdade att Messias återkommer eller reinkarneras i varje generation. Inom denna ”messianska rörelse” trodde man att Jesus faktiskt var Messias men endast den första i en lång rad av Gudssöner.

Denna inriktning av judendomen kan knappast påstås ha nått en större skara anhängare men den messianska rörelsen har emellanåt nått ett större antal judar då en särskilt förtroendegivande Messias uppträtt. Till de mest framgångsrika – och kanske den sista ”reinkarnerade” Jesus – hör en man vid namn Sabbatai Zvi (1626 – 1676). Zvi växte upp i Smyrna (som idag ligger i västra Turkiet) men hade genom sin far, som arbetade för en engelsk handelskammare, viss kontakt med västerlänningar och det var troligen genom dessa kontakter han fick höra talas om en idé som spreds bland judar i Västeuropa: år 1648 skulle Guds son stiga ned på jorden och återbörda Eretz Yisrael (det bibliska Israel) till judarna.

Zvi hade en karismatisk karaktär, var välutbildad och förtrogen med judiska myter om Messias återkomst. År 1648 bestämde han sig således för att ytterligare sprida tron på Gudssonens återkomst och började predika. Snart visade det sig att hans förmåga att övertala och inge förtroende var ovanligt välutvecklad vilket föranledde hoppfulla anhängare attströmma till hans predikningar. Efter denna inledande övning i profetens gebit begav sig Zvi på en pilgrimsresa till Konstantinopel, Palestina, Kairo och slutligen Jerusalem.

Vart Zvi än kom fann han fler anhängare, han tycktes tända ett verkligt hopp hos judarna om att Guds son verkligen skulle komma under det innevarande året. I Jerusalem trodde Zvi att han skulle finna den eftersökta Messias men mötet med mannen som Zvi hoppades på skulle bli helt annorlunda än vad han hade tänkt sig.

Zvis tilltänkta Messias var också en hängiven profet med talrika anhängare vid namn Nathan av Gaza. Denne Nathan var möjligen än mer förfaren än Zvi i övertalandets konst samtidigt som han förefaller ha haft något av en skrupelfri karaktär. Efter att de båda profeterna funnit varandra övertalade Nathan istället Zvi att proklamera sig själv som Messias.

Zvi lät därefter sända efter representanter för judiska samfund från både Europa och Mellanöstern, hans rykte var gott och det var många som hörsammade kallelsen. På mötet som hölls under rosh hashanah (det judiska nyåret) år 1665 förklarade Zvi, påhejad av otaliga profeter, att han verkligen var den utlovade frälsaren som påbörjat sin mission det utlovade året 1648. Den judiska världen var hänförd, snart skulle man säkert få tillbaka sitt nationalhem Eretz Yisrael.

Inte oväntat fick även de osmanska myndigheterna höra talas om att judarnas kung återvänt och även om man var nog så tolerant i religiösa spörsmål tänkte man inte tillåta detta spektakel. Under en resa till Konstantinopel greps Sabbatai Zvi och ställdes inför ett ultimatum: konvertera till islam eller dö på bålet. Den judiska världen höll andan, hur skulle Messias nu agera? Zvi valde att bli muslim.

Sabbatai Zvi

De tre vise männen, törnekronan och andra medeltida reliker

I samband med korstågen tog handeln med reliker ordentlig fart, men den lukrativa relikhandeln och dyrkandet av desamma hade pågått alltsedan kristendomens födelse. Inte sällan bestod relikerna av påstådda bevarade kroppsdelar från diverse martyrer som mördats då de försökt sig på att missionera hos folk som inte var särskilt imponerade av budskapet om ”att vända den andra kinden till”. De tidiga missionärerna var fast beslutna att sprida Kristus ljus över världen. En av Jesus egna lärjungar, Bartolomeus, ska ha förkunnat Guds sanna ord så långt bort som i Indien. Emellertid flåddes han levande då han även försökte missionera i Armenien, men genom Guds försorg flöt hans avskurna hud i land i Italien och har bevarats och dyrkats sedan dess.

Anledningen till denna något makabra trosutövning var att martyrerna och helgonen ansågs ”specialiserade” på olika frågor, och genom att be till dem ökade förhoppningen om att Gud skulle hörsamma bönerna. Det var allmänt känt att ”magin” förstärktes om man dessutom rörde vid ett objekt som tillhört det aktuella helgonet eller, än hellre, en bevarad kroppsdel. Miraklen lät inte vänta på sig, medeltida texter är fulla av referenser till under som reliker gett upphov till: blinda fick synen åter, barnlösa blev gravida och de sjuka blev friska.

Relikerna fungerade inte sällan som magneter som drog horder av människor till kyrkorna där de förvarades. Människorna bad och rörde vid reliken och skänktes hopp om ett bättre liv. I samband med pilgrimsfärderna donerade man även en del av de ekonomiska medel man förfogade över, därigenom fanns det även ekonomiska incitament för kyrkorna att hålla sig med undergörande föremål. Tron på relikerna var dock obeveklig bland vanligt folk, men också bland de högsta klasserna i den feodala samhällspyramiden var tron stark, även om den status ägandet av en relik medförde spelade en stor roll. Det visar sig inte minst om man studerar de enorma summor kungar och högadel var beredda att betala för ett särskilt heligt föremål. De heligaste relikerna var förknippade med Jesus och Maria som man genom korstågen fick tillgång till då man passerade Konstantinopel.

Den franska kungen Ludvig IX betalade år 1239 ofantliga 135 000 livres för Jesus törnekrona men då fick han även remsor av Jesusbarnets blöjor samt en eftertraktad flaska med lite av jungfru Marias bröstmjölk – visserligen torkad – på köpet. Säljare var den bysantinske kejsaren Balduin II, varför det inte fanns skäl att misstro äktheten. Flaskan med bröstmjölk ansågs särskilt undergörande. Av den anledningen skapades ett brödraskap enkom för att bevara den heliga drycken.

Kaspars, Melchiors och Balthasars (de tre vise männen) kroppar finns än idag att beskåda i Kölns domkyrka. På något vis återfanns de bevarade – så som många andra reliker – i Konstantinopel, men togs därifrån till Milano. 1164 lät kejsaren Fredrik Barbarossa, som hävdade Tysk-romersk supremati över Milano, bortföra de tre vise männen till Köln där kropparna läts inneslutas i ett relikvarium som av många konstkännare betraktas som ett av de vackraste som tillverkades under medeltiden.

Relikerna äger idag ett stort konsthistoriskt värde; mängder av gamla ben, huvuden, bitar av Jesus kors och krubba, blod från helgon och allhända märkliga föremål finns bevarade inneslutna i vackra relikvarium. Inte sällan är dessa översållade med ädelmetaller och fantasifulla utsmyckningar. En relik av första klassen (reliker förknippade med Kristus samt kroppsdelar tillhörande helgon) som tyvärr inte längre finns att beskåda är Jesus förhud. Som alla judiska pojkar omskars Jesus åtta dagar efter födseln. Rabbinen måste ha känt att det var något speciellt med babyn för skinnbiten sparades och kom att förvaras i Italien fram till 1970 då någon – en särskilt hängiven katolik får man anta – stal den heliga förhuden.

Jesus kinesiska lillebror; Hong Xiuquan och Taipingupprorets konfessionella konstitution

Allehanda kufiska religiösa sekter och kotterier har alltsedan tidig medeltid haft en suggestiv dragningskraft på miljontals kineser. Inte sällan har dessa även haft en direkt och oftast destruktiv inverkan på den kinesiska politiken. 1800-talet utgjorde blomstringstiden för den obskuranta sekterismen då flera uppror, anförda av diverse profeter och kätterska kotterier, med udden riktad mot den förhatliga och gravt komprometterade Qing-dynastin (1644-1912) utspelade sig för öppen ridå.    

Det i särklass blodigaste av dessa var det sydkinesiska Taipingupproret (1850-1864) vilket inträffade ungefär samtidigt som det Amerikanska Inbördeskriget, men som skördade betydligt fler människooffer.

Den obestridliga ledaren för Taipingupproret (Taiping betyder ungefär ”den eviga freden”) var Hong Xiuquan (1814-1864); en misslyckad student som upptäckt att han i själva verket var guds son och utsänd av denne för att störta den skändliga Qing-dynastin.

Hongs historia börjar egentligen med att denne, efter att för femte gången misslyckats med att avlägga sin tjänstemannaexamen, genomled en svårartad depression. Under sin konvalescens hade den unge Hong flera religiösa uppenbarelser. Han såg bland annat den åldriga Konfucius bli straffad för att ha kontaminerat Kina med sin avgudadyrkan, och han talade med en illuminerad figur som påstod sig vara Hongs äldre bror och som han sedermera kom att identifiera som Jesus Kristus. I dessa drömmar skulle Hongs nyupptäckta far och storebror vid upprepade tillfällen instruerat honom om att han satts till världen för att förinta Kinas demoner (dvs Qing-dynastin och dess lakejer).  

Efter sitt tillfrisknande slukade Hong glupskt all litteratur han kunde komma över som gav upplysningar om dennes nyfunna familj och innebörden av den kristna läran, och därefter begav han sig ut på den sydkinesiska landsbygden i hopp om att värva proselyter. Efter inledande misslyckanden lyckades Hong gjuta liv i en spirande obskurant sekt vars kärna utgjordes av andra misslyckade studenter som gärna skylde sina tillkortakommanden på den sittande regimen. Sedan gick allting fort; år 1851 hade den karismatiska Hong redan lyckats värva dryga 30 000 fanatiska anhängare.

Qing-dynastins koryféer, som blivit allt mer nervösa över utvecklingen i Sydkina, anmodade Hong att rätta sig i ledet och skingra sina martialiska skaror, något som den senare givetvis vägrade. Händelsen förebådade Taipingupprorets utbrott och Hongs påbud om att han skapat ”det Himmelska Kungariket Eviga Freden”. Detta massiva uppror, som i själva verket utvecklade sig till ett veritabelt inbördeskrig, inleddes med en rad lysande segrar för Hongs arméer vilka inom kort kom att dominera Sydkina. Under ”det Himmelska Kungariket Eviga Fredens” storhetstid härskade denna Jesus självutnämnda lillebror över i runda slänga 30 miljoner människor.

Hong själv deltog inte i de militära operationerna och avsvor sig direkt inflytande över politiken. Istället härskade han med hjälp av ukaser och kufiska religiösa förhållningsregler som han knåpade ihop i sitt ”Himmelska palats” beläget i Nanjing, och som sedan utbasunerades till undersåtarna som oftast bejakade dessa med slavisk hängivenhet. Hong förkunnade bland annat att polygami var förbjudet (även om han själv hade otaliga konkubiner), att män och kvinnor skulle leva separerade från varandra och att handel i regel var av ondo.

Den militära övermakten blev emellertid snart för mycket för Hongs förryckta skaror. 1864 beseglades ”det Himmelska Kungariket Eviga Fredens” öde då Qings arméer äntligen lyckades återta Nanjing. Hong hade strax före stadens fall avlidit till följd av matförgiftning, vilket med all säkerhet var ett självmord.         

Hong Xiuquan

Mormonskt mytmakeri; Jesus som den befjädrade ormen

När Hernan Cortes (1485-1547) och hans band av spanska conquistadorer och nykonverterade indianska allierade år 1519 först fraterniserade med aztekerna blev de, enligt egen utsago, genast övertygande om att detta mexikanska herrefolk såg dem, och särskilt Cortes själv, som gudomliga väsen.

I Tenochtitlan, aztekernas svar på Venedig, satt vid denna tid den synnerligen intelligente men ack så vidskeplige aztekiske kejsaren Montezuma II med pannan i djupa veck. Han hade flera gånger avslagit Cortes begäran om att få avlägga en formell visit vid kejsarens hov och nu marscherade den oinbjudna gästen i rask takt med en handfull martialiska landsmän mot Montezumas huvudstad. Trots detta vågade inte den vankelmodige kejsaren intervenera. Det var mycket möjligt, till och med troligt, att Cortes i själva verket var Quetzalcoatl ”den befjädrade ormen”, en mycket mäktig gudom vars stundande återkomst aztekernas präster förutspått genom att minutiöst studera sina människooffers inälvor.

Montezumas tvehågsenhet kom att kosta honom själv livet och dessutom slutgiltigt besegla det blodbesudlade aztekiska kejsarrikets öde. Anledningen till Montezumas villrådiga handlande och Cortes aphotesis till aztekisk gudom har emellertid sin relevans även idag, inte minst därför att mormonerna enträget sökt använda fragment ur historien för att bevisa att Jesus efter sin återuppståndelse bevistade Amerika.

Om man får tro de spanska tolkningarna av den mexikanska mytologin, vilket mormonerna har omvandlat till axiom, så var Quetzalcoatl en forntida kejsargestalt som upphöjts till gudomlighet. Denna ska ha begett sig av över ”Österhavet” någon gång i historiens gryning men svurit att återvända en dag året ”ett vassrör”. Aztekernas tidsuppfattning byggde på antagandet att tid och rum kunde inordnas i särskilda cykler, och året ”ett vassrör” återkom därför med ett mellanrum på 52 år. Naturligtvis ville det sig inte bättre än att 1519, tidpunkten för Cortes ankomst till Mexiko, var just ett sådant år. Inte undra på att den konsternerade Montezuma kände en viss oro då han fick höra om att potentiell gudom hade uppenbarat sig i rikets periferier.   

Mormonerna har därför pläderat för att den dunkla gestalten Quetzalcoatl i själva verket inte varit någon mindre än Jesus själv. Denne ska, efter sin återuppståndelse, ha leviterat över Atlanten för att sedan uppenbara sig i all sin prakt och visdom för aztekernas anfäder i Mexiko. Denna egendomliga teori som upphöjts till dogm utgör en av hörnpelarna i den mormonska mytologin och påstås underbygga trovärdigheten i Mormons Bok. Att forskare under senare tid pekat på de många empiriska ihåligheterna i detta resonemang har inte bekommit mormonerna som konsekvent framhärdar i sina analogier mellan Jesus och ”den befjädrade ormen”.

Jesus (Quetzalcoatl) i Mexiko