Gotiskt mytmakeri: Nicolaus Ragvaldi och konciliet i Basel

Nils Ragvaldsson (ca 1380 – 1448) var en av det i vardande svenska rikets första internationella diplomater. I Sverige pågick fortfarande en konsolidering av landet och en anpassning till den rådande politiska ordningen i Europa som sedan länge präglats av feodalismen enligt vilken arvkungadömet och kyrkan utgjorde två viktiga hörnstenar. Ytterligare en viktig del för alla nya riken är att hävda en tydlig och gärna en ärorik historia och det är på detta område Ragvaldssons gebit fortfarande ger eko in i vår tid.

Nicolaus Ragvaldi (som han kallade sig på latin) var en kyrkans man och som sådan gjorde han en lysande karriär. År 1409 var han kanik i Strängnäs, 1420 dekan och kort därefter kom han på tal som ärkebiskop. Det senare skulle dock inte infrias innan Ragvaldi hade gjort tillräckligt med väsen ifrån sig för att få sitt första viktiga diplomatiska uppdrag, han sändes bland annat till påven Martin V med uppdraget att få den Heliga stolen att återta en bulla gällande Vadstena kloster. Men det är hans senare uppdrag som konung Erik av Pommerns sändebud till Konciliet i Basel som gjort honom betydelsefull.

Konciliet var samlat mellan åren 1431 – 1449 och på dagordningen stod viktiga ting såsom kätteriets utrotande, fred inom kyrkan samt ett enande av de katolska och ortodoxa kyrkorna. Emellertid höll det på att inte bli någonting av några diskussioner överhuvudtaget, man lyckades inte komma till skott eftersom det uppstod en ordningsfråga av yttersta vikt; nämligen den om vilka platser delegaterna skulle föräras och i stormens öga stod bland annat representanterna från Spanien.

Det hela gällde det faktum att placeringen i lokalen uppfattades som en direkt återspegling av rikenas makt och således ville alla ha en så framträdande plats som möjligt vilket innebar hård konkurrens och mycket käbbel. Det var därför inte konstigt att den svenska delegationen (Ragvaldi hade sällskap av biskop Ulrik av Århus) placerade på en aningen undanskymd plats, för inte kunde det obetydliga svenska riket mäta sig med sådana storheter som den Bysantinska kejsaren Johannes VIII Palaiologos som skulle bevista Basel eller spanjorer  och fransmän för den delen?

Det menade svenskarna att man kunde. Ragvaldi verkar ha gripits av frenesi när det gick upp för honom vart man var hänvisad och hela situationen fick honom att lyfta blad från mun. Inför hela konciliet höll Ragvaldi ett exalterat tal om svenskarnas storhet och tidigare öden och äventyr och inte minst skulle spanjorerna respektera Sverige. Han menade att goterna lämnat Sverige under forntiden för att bege sig på rövartåg över den kända världen. Man hade rentav besegrat Egypten, grundat Troja, erövrat stora delar av nuvarande Balkan och inte minst hjälpt grekerna att besegra den persiske storkungen Xerxes. Han avslutade sin framställan med att retoriskt fråga vilket rike som var mäktigare än det svenska?

Spanjorerna som var mäkta imponerade svarade i sin tur att de som ättlingar till visigoterna (och således också svenskar) minsann borde ha större rätt ändå eftersom de gett sig ut och erövrat och inte fegt – som de goter de nuvarande svenskarna härstammade ifrån – stannat hemma eller återvänt.

Ragvaldis historia fick i vart fall betydelse på hemmaplan när det svenska rikets historia skulle skrivas. Johannes Magnus stödde sig på den när han diktade upp lika friskt som sin föregångare och det är tack vare Ragvaldi vår nuvarande kung har ordningsnummer XVI trots att vi i dag vet att det endast har funnits högst tio tidigare kungar vid namn Karl.

Basel. Här återgivet år 1496

Quilombos man minns: Historien om den svarta kolonin Palmares

Det är lätt att den amerikanska koloniseringsprocessens historia blir ensidigt ”eurocentrisk” och att motståndet mot den ”vita” expansionen bland såväl infödda som tvångsrekvirerade svarta slavarbetare lätt glöms bort. Verkligheten var, som så många andra gånger, ofta mer komplicerad.

Det till övervägande portugisiska Brasilien utgjorde navet för inhemskt amerikanskt och afrikanskt motstånd mot europeisk hegemoni. Inte nog med att den svårgenomträngliga brasilianska djungeln utgjorde ett utmärkt skydd för förrymda slavarbetare; kolonisatörerna – det vill säga portugiserna – var också förhållandevis få och deras städer och plantager geografiskt utspridda och oländiga. När arbetskraftsintensiva sockerrörsodlingen slog igenom på allvar under 1600-talet blev därutöver rovdriften av afrikanska negerslavar oerhört lukrativ och dessa skeppades i drivor (bokstavligt talat) till Brasilien. Få av dessa fann slaveriet på de europeiska sockerplantagerna särdeles roande, utan tog ofta risken att fly ut i djungeln.

Lyckosamma förrymda indianska och afrikanska slavar samlades i regel i kollektiv för att bättre skydda sig mot naturens nycker, portugisiska frikårer och blodlystna indianer. När dessa växt sig tillräckligt starka grundade renegaterna ofta egna kolonier, så kallade quilombos. Dessa blev i regel efemära företaget som snart dukade under för tropiska sjukdomar, inbördes split eller portugisiska övergrepp – men ett lysande undantag finns: den ”svarta” kolonin Palmares, belägen i Pernambucos inland, vars existens utgjorde en nagel i ögat på de vita européerna i hela 89 år (1605-1694).

Portugisisk karta över Pernambuco med Palmares utmätt.

Palmares bestod i egentligen av två välbefästa kolonier och ett gytter av byar vars befolkning (källorna är osäkra och långtifrån eniga), under glansdagarna i mitten av 1600-talet, uppgick till mellan 11 000 till 20 000 förrymda slavar. Att kolonin var ”svart” och enbart befolkad av afrikanska negerslavar är inte riktigt sant, portugisiska och nederländska källor ger också vid handen att Palmares beboddes av ”judar, häxor och muslimer”. Kolonins administration och politiska kultur var dock utpräglat afrikansk och i det närmaste identiska med de som existerade i Angola och Centralafrika, varifrån huvuddelen av Palmares befolkning härstammade. För sin överlevnad litade kolonin på militära företag mot kringliggande portugisiska kolonier i syfte att anskaffa vapen och proviant, samt för att befria sina olycksbröder.

Efter att portugiserna slutligen lyckades fördriva sin ärkenemesis från brasiliansk jord år 1654 förvärrades Palmares redan prekära situation ytterligare. Under 1670-talet försökte ledargarnityret i Palmares att nå en uppgörelse med den portugisiska kolonialadministrationen i Pernambuco. När en sådan faktisk tycktes möjlig – vilket skulle innebära att en stor del av kolonins befolkning åter skulle fjättras i slaveriets bojor – gjorde en ung och ambitiös f.d. angolan, Zumbi, uppror och tog makten för egen del.

Fram till 1694 fortsatte därefter Zumbi oförtrutet den i grunden utsiktslösa militära kampen mot portugiserna. År 1694 lade slutligen portugiserna Palmares i ruiner och året efter infångades Zumbi och avrättades genom halshuggning. Såväl Zumbi som Palmares lever dock kvar i afroamerikansk historieskrivning och den förstnämnda har på senare år blivit något av hjälte för historiemedvetna brasilianare med afrikanska rötter.

Byst föreställande Zumbi.

En Afrikansk Columbus: Mansa Abubakari II:s amerikaexpedition

Historien började med att Malirikets stolta och ofantligt rika mansa (kung) Abubakari II hade bestämt sig för att genomföra den största upptäcktsfärden man någonsin skådat. Hela 400 fartyg med ofantliga mängder proviant hade samlats vid den Västafrikanska kusten inför resan ut i det okända. Precis när denna eskapad skulle ha utspelat sig är inte känt, men man vet däremot att Abubakaris efterträdare – den mest namnkunnige av Malis mansas – Mansa Musa tillträdde år 1313 vilket får oss att anta att äventyret utspelade sig under det tidiga 1300-talet.

I vilket fall berättar den arabiske krönikören Ibn Fadl Allah el Omari (som man får ta med en nypa salt) att Abubakari beslutat sig för undersöka var det västra havet tog slut och vad för land som fanns på den andra sidan. Pengar saknades inte då Mali vid tiden var något av navet i hela kontinentens ekonomi och mängder med handelsmän passerade genom landet. Av de 400 fartygen ska hälften enbart ha varit proviantfartyg vilket tyder på att man var inställd på en ofantligt lång expedition.

Maliriket

Den formidabla flottstyrkan gav sig iväg och regenten väntade spänt på dess återkomst som förhoppningsvis skulle föreviga hans minne. Resan fick inget lyckligt slut, endast ett av skeppen återvände till Mali, övriga 399 skepp hade sugits ned i en ofantlig virvelström som oväntat bildats på havet enligt den överlevande kaptenen. När andra kanske hade slickat sina sår och ägnat sig åt eftertanke efter ett dylikt nederlag valde vår Masa att göra det rakt motsatta; en ännu större flotta utrustades och den här gången skulle Abubakari själv leda expeditionen. Sagt och gjort, Abubakari mönstrade på och lämnade över tronen till nämnda Mansa Musa som skulle fullgöra de kungliga plikterna under hans frånvaro. Till viceregentens stora glädje syntes aldrig Abubakari till igen.

Frågan är vart expeditionen tog vägen? År 1492 upptäckte som bekant Columbus den Amerikanska kontinenten men kan det ha varit så att denna upptäckt redan hade gjorts av den maliske expeditionen vilka i så fall endast skulle ha föregripits av vikingarna och naturligtvis kontinentens urinvånare. De flesta historiker är överens om att hela flottan med Mansan och allt (om den har existerat) gick under på Atlanten, men berättelsen är idag populär i det fattiga och krigsdrabbade Mali.

Men så finns det även andra forskare som är fast övertygade om att expeditionen lyckades. Främst bland dessa är den amerikanske docenten Ivan Van Sertima som år 1976 publicerade sin forskning som skulle bevisa att afrikaner upptäckte Amerika under medeltiden. Bevisen som bestod av likheter mellan syd- och mellanamerikanska indianers kultur och den i Mali och Egypten imponerade inte på den akademiska världen men väckte däremot uppskattning hos afro-amerikaner som äntligen fick en ny stoltare historia som kontrasterade mot den gängse bilden av svarta som ständiga offer på de amerikanska kontinenterna.

Bilden föreställer Abubakari II:s efterträdare Mansa Musa på höjden av sin makt

Lurik rekommenderar: Ivan Van Sertima. They came before Columbus: the African presence in America. Random House. 1976.

När historien flög sin kos: Recep Erdogan och den nya historieskrivningen i Kosovo

I oktober 2013 på Pristinas (Kosovos huvudstad) flygplats meddelade en stolt turkisk premiärminister, Recep Tayyip Erdogan (1954-), att ”Turkiet är Kosovo och Kosovo är Turkiet”. Det finns anledningar till Erdogans optimism. Inte nog med att Turkiet investerar mer än något annat land i den fattiga utbrytarrepubliken, Kosovo har dessutom nyligen reviderat sina officiella historieböcker och, på turkarnas begäran, porträtterat tiden som en osmansk provins i betydligt ljusare dager än förut.

Påtryckningarna på Kosovo om att förändra landets nationalistiska historieskrivning har varit tvåfladiga; EU har krävt en ändring, liksom Turkiet. Följden har blivit att den osmanska ockupationen av Kosovo och dess efterverkningar i historieböcker ämnade för primärskolan och gymnasiet delvis ändrat kontrast. Sålunda har ordet ”terror” – i samband med den osmanska ockupationen – bytt namn till ”politiskt förtryck”. Än mer hårdsmält för historiemedvetna Kosovoalbaner är att ett stycke som gjorde gällande att ”de grymma åtgärder som utfärdades mot icke-muslimska folk” har förbytts mot det betydligt trevligare: ”alla undersåtar i länder erövrade av det Osmanska imperiet var jämställda inför lagen och i vardagslivet”.

Turkiets PM Recep Erdogan.

Dessa är bara några få av många förändringar som det turkiska utbildningsministeriet ”övertygat” den Kosovoalbanska regeringen att godta. Och även om det ska tilläggas att Kosovoalbanerna långtifrån godtagit att helt försköna den långa perioden under osmansk överhöghet är åtminstone en diskurs i den nya historieskrivningen utomordentligt uppenbar: ordet turk/turkar i association till ockupation och grymheter har i det närmaste helt försvunnit. När albanerna under 1800-talet, i traditionell historieskrivning, kämpade för nationell frigörelse mot det turkiska oket är oket numera inte ”turkiskt” (vilket torde omintetgöra Erdogans högtidliga proklamation) utan ”osmanskt/ottomanskt”.

Förändringarna i den Kosovoalbanska historieskrivningen som delvis, men bara delvis, inkorporerats av albanerna själva är ytterst ett påfund av det turkiska utbildningsministeriet som systematiskt sökt rättfärdiga detta tilltag genom att hänvisa till att Balkan, som region beträffat, var i centrum för Europas öde under den Osmanska ockupationen. Kosovoalbanerna var en del av denna historiska och geopolitiska framgång och därför, enligt utbildningsministeriet, borde detta faktum återspeglas i den officiella historieskrivningen.

Detta är dock långtifrån den enda historierelaterade grannstriden som den unga Kosovoalbanska republiken varit inblandade i på senaste år. Makedonierna i syd (som till övervägande del är ortodoxa slaver)  har sedan tidigare lyckats förarga grekerna genom att 2011 resa en gigantisk tjugotvå meter hög ryttarstaty föreställande den gemensamma nationalhjälten Alexander den Store på häst.

Den unga f.d. jugoslaviska delrepublikens nästa storslagna projekt har retat gallfeber på albanerna (albanerna utgör den utan tvekan största nationella minoriteten i det slaviska Makedonien). Den makedoniska staten planerar nämligen att i huvudstaden Skopje resa en ännu större staty föreställande Moder Teresa. Moder Teresa var, som bekant, född och uppvuxen i vad som idag är det självständiga Makedonien, men av albanska föräldrar. Att den infekterade frågan om vem som äger rättigheten till att definiera och kapitalisera på Moder Teresas nationella och etniska ursprung alienerat Kosovo och Makedonien vore inte att överdriva. Frågan är vad helgonet ifråga skulle säga om dessa småsinta stridigheter kring hennes nationalitet och etnicitet.

Staty föreställande Moder Teresa i Skopje, Makedonien.

Den mongsidige Khanen: Religiösa tolkningar av Djingis Khan och hans arv

Det är inte för inte som Djingis Khan (1162-1227) och hans hästburna mongoler satt sina spår i historieskrivandet hos såväl kristna, muslimer och buddhister, för att bara nämna några. Djingis Khan själv var en religiöst grubblande människa och rättrogen schamanist – före en större batalj kunde han ägna dagar i bön på en bergstopp och åkalla Den Evigt Blå Himmelns välsignelse.

Till Djingis Kahns förtjänster hör som bekant att han under loppet av blott 25 år erövrade och raserade fler stater och nationer än romarna lyckades med under 400 år, liksom instiftandet av Pax Mongolica (den mongoliska freden), vilket i princip innebar institutionaliserandet av religiös och etnisk tolerans i alla områden under mongolisk jurisdiktion.

Djingis Khan

Detta innebar ett gigantiskt religiöst och moraliskt dilemma för de rättslärda i de underkuvade och kulturellt högtstående civilisationer som erövrats av mongolerna. Om just deras religiösa övertygelse var den enda sanna och därmed överlägsen andra trosbekännelser i allmänhet och den mongoliska shamanismen i synnerhet, hur kunde det då komma sig att en polyteistisk hedning som Djingis betvingat deras kultur och inlemmat den inom ramen för det mångkulturella och multireligiösa Pax Mongolica? Hur kunde man på religiös väg rättfärdiga detta?

Svaret visade sig vara lika generiskt som det var enkelt: Djingis Khan var egentligen en förtäckt frälsare som trots sitt stäppursprung och sin skenbarliga tro på animistiskt nonsens vördade deras, och just deras gud. Islams apologeter försvarade redan tidigt den mongoliska ockupationen och Pax Mongolica med att Djingis och hans efterträdare i hemlighet reciterade Koranen för glatta livet. När mongolerna sedan under sent 1700-tal konverterade till buddhismen en masse så förklarades Djingis Khan helt anakronistiskt vara ett buddhistiskt helgon. Kineserna stötte likaså på patrull och förklarade Djingis och hans dynasti ömsom vara vördnadsvärda konfucianer och ömsom rättrogna taoister.

I Öst- och Centraleuropa, å andra sidan, försökte man länge enträget framställa den schamanistiska erövraren som kristen. Länge kontemplerade man att den omtalade och mytologiserade Johannes Presbytern, kristendomens imaginära försvarare i öst, i själva verket var en konverterad mongolisk ättling till Djingis Khan. Ryssarna – som, med få avbrott, led under det ”mongoliska oket” mellan 1240 och 1480 – tvangs länge brottas med de moraliska och konfessionella problem som subordinationen under den uppenbart blasfemiska Khanen innebar. Värst att allt för de renlärigt ortodoxa ryssarna var att deras påtvingade skyddsherre – Gyllene Hordens Khan (Gyllene Horden konverterade till Islam under tidigt 1300-tal) – avkrävde att de ortodoxa prästerna ovillkorligen bad för hans hälsa i officiella böner, något som ryssarna också gjorde i över ett århundrade, om än motvilligt.

Hur hade då Djingis Khan själv resonerat kring sin postuma deifiering i vitt skilda konfessionella kulturer som han en gång samlade under sin spira? Nja, den religiösa grubblaren Djingis förblev stäppfolkens schamanism trogen livet ut och betraktade i regel religiösa dignitärer, oavsett konfession, som ”trollkarlar” (vilket i mongolisk diskurs inte hade några explicit negativa konnotationer).

Djingis såg också med viss sympati på sina erövrade undersåtars enträgna och fatalistiska gudsfruktan. I hans ögon hade deras avgudadyrkan – för honom gjorde det ingen skillnad huruvida undersåten tillbad Allah, Jahve eller Buddha – förlett dem till att överge militära dygder till förmån för omåttlig materialism och hedonism. Inte för inte varnade han sina många söner för att: ”det är lätt att förglömma sin vision och sitt syfte i livet när man väl tillägnat sig fina kläder, snabba hästar och vackra kvinnor”.

Gigantisk ryttarstaty (40 meter hög) föreställande Djingis Khan i Tsonjin Boldog utanför Ulan Bator.

Sylvasst spörsmål: om Longinus och Ödets lans

Romarna hade för vana att i all sin barmhärtighet krossa smalbenen på sina korsfästa offer. Att krossa benen ledde till att den korsfästes kropp kollapsade på ett sådant vis att bröstkorgen trycktes ihop och därigenom infann sig döden illa kvickt genom kvävning.

När Jesus korsfästes drog det ut på tiden och sabbaten närmade sig med stormsteg. Som vi alla vet är arbete strikt förbjudet i den judiska traditionen på lördagar och då duger det inte heller att hänga på ett kors. Därför bönföll man Pontius Pilatus att krossa offrens smalbenen så att Jesus, och de två olycksaliga som delade hans öde, kunde dö någon gång och begravas före sabbaten. Sagt och gjort, benen krossades på två av männen men Jesus var redan död vilket en romersk soldat kontrollerade genom att köra in sitt spjut i sidan på kristendomens grundare. I Biblen står det att läsa: ”En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans och då kom det ut blod och vatten” . Märk väl att soldaten inte nämns vid namn men han skulle bli känd som Longinus och lansen som ”ödets spjut” vilken genom att vidröra Jesus blod transformerades till en magisk artefakt som mäktiga män har kämpat för att besitta i dryga två millennium.

Longinus nämns första gången i det apokryfiska Nikodemusevangeliet som författades av farisén Nikodemus långt efter det att händelserna evangeliet beskriver ska ha utspelat sig. Den romerske soldaten blev sedermera saligförklarad för sitt martyrskap men det torde vara unikt i historien om helgonlämningar att man redan på 700-talet ägnade sig åt källkritik gällande reliker förknippade med Jesus; Sabine Baring-Gould skrev år 715: ”Det infördes bland västerlänningarna genom det apokryfa Nikodemusevangeliet. Det finns ingen tillförlitlig källa för detta helgons heliga handlingar och martyrskap”.

Lansen ”återfanns” i Jerusalem under 500-talet av en pilgrim som hävdade att lansen fanns i ”basilikan på berget Zion” tillsammans med törnekronan. Dock är inte pilgrimen ensam om att ha hittat lansen, åtminstone två andra män hävdar under 500-talet att de funnit lansen varav en bevisligen aldrig besökte Jerusalem vilket gör upptäckten än mer spektakulär.

Ödets lans påbörjade nu sin golgatavandring genom historien och kom att åtrås av åtskilliga mäktiga. Först ut var enligt legenden den persiske kungen Chosroes II som år 615 rövade den från Jerusalem men som i en akt av övertygelse överlämnade toppen av spetsen, som brutits av, till Konstantinopel där man skulle förvara det märkliga föremålet innefattad i en ikon i Hagia Sophia.  Denna delen av lansen såldes långt senare till Ludvig IX av Frankrike där den blev kvar fram till den franska revolutionen då den försvann.

Longinus kadaver blev också föremål för dyrkan. En tradition berättar att hans kropp hittades i Bologna under 1200-talet där den blev föremål för en kult. En annan förtäljer att kroppen återfanns tillsammans med lansen som fortfarande bar spår av Kristi blod i Mantua år 1304 medans man på Sardinien också hävdade att man förfogade över relikerna. På det här viset höll det på fram till 1500-talet då Jean Calvin räknade ut att det i Europa fanns minst fyra lansar som gjorde anspråk på att vara den rätta.

Under det andra världskriget ska Hitler ha kommit över lansen, troligtvis den som idag finns på slottet Hofburg i Wien och som vi vet är från 600-talet. Denna ska vid krigsslutet ha återfunnits av amerikanarna som återbördade lansen. Inte otroligt har det faktum att Hitler ägt lansen givit upphov till åtskilliga konspirationsteorier; men det är en annan historia som vi ämnar återkomma till.

Den mest kända av ”ödets lansar” som finns i Wien

Forskning att fästa sig vid: Hur dog Jesus på korset?

Inom kristendomen är Jesus lidande på korset en central del, inte minst i annalkande påsktider. Runt om bland världens kristna ska minnet av Jesus död och återuppståndelse uppmärksammas. Med sig mot Golgata hade han såklart sitt tunga träkors som senare skulle användas i avrättningen. Korsfästelse var en vanlig avrättningsmetod hos de romerska härskarna, och det är långfredagens syfte att påminna de kristna om spikarna genom händer och fötter som så småningom skulle leda till döden. Intresset för Jesus korsfästelse har emellertid inte stannat vid den religiösa berättelsen. Genom årens lopp har finurliga entusiaster försökt rekonstruera, hur snickarsonen från Nasaret faktiskt mötte döden en fredag för sådär 2000 år sedan.

På 1930-talet blev en fransk kirurg vid namn Pierre Barbet omåttligt fascinerad av att se den så kallade Jesus liksvepning – ett tyg som bevaras i Turin och som enligt många kristna är samma tyg som Jesus ska ha svepts i efter korsfästelsen. Tyget lär ha vandrat från Jerusalem till Konstantinopel för att sedan bli krigsbyte under fjärde korståget 1204. På 1500-talet hamnade tyget i Turins domkyrka som en fin gest av Savojens kung. Barbet som var djupt kristen kunde inte släppa tanken på liksvepningen och den bild av Jesus ansikte som han tyckte sig se i den. Kirurgen i honom uppmanade till exakta experiment i syfte att vetenskapligt gestalta Jesus lidande och död på korset. Man kan tänka sig att Barbet bad en bön innan han satte igång.

Via sina kontakter på en anatomisk institution lyckades Barbet komma över ett lik som han omsorgsfullt spikade upp på ett lämpligt kors. Han tog några steg tillbaka och studerade sitt tveksamma experiment. Nöjt fann han att den bibliska berättelsen stämde – en spik i vardera handled och en genom de korslagda fötterna skulle leda till kvävning genom den hängande ställning människokroppen hamnade i. Salig av sitt ledande i bevis läste Barbet högt ur Davids psalm 130: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre”, med det uppspikade liket hängande framför sig.

40 år efter Barbets likskändning tog den amerikanske rättspatologen Frederick Zugibe upp tråden med korsfästelseforskning. Till skillnad från Barbet höll sig Zugibe mer till de forskningsetiska principerna. Han lät spänna fast några frivilliga på kors och studerade sedan försökspersonernas puls, andning, smärta och blodtryck. Det visade sig att ingen av försökspersonerna hade problem med varken andning eller smärta, och därför kunde Zugibe inte annat än underkänna Barbets slutsatser, om hur Jesus ska ha dött på korset. Dödsorsaken var istället, menade Zugibe, medicinsk chock och kraftiga blödningar som ledde till hjärtkollaps. Detta berodde i sin tur på den misshandel och tortyr som Jesus hade utsatts för före och under själva korsfästningen.

Så frågan om hur Jesus faktiskt mötte döden på korset väntar fortfarande på ett entydigt svar – och på att fler hängivna pionjärer drar sitt kors till stacken.

Lurik rekommenderar: Hans Furuhagen. Bibeln och arkeologerna. Natur & Kultur 2010.

Den omtvistade Turinsvepningen.

Bittra bataljer man glömt; Slaget vid Kirkholm år 1605

I exoterisk svensk historieskrivning nämns vanligtvis slaget vid Poltava år 1709 som Sveriges i särklass största militära katastrof, vilket är sant, men bara delvis. Proportionellt sett är det gruvliga slaget vid Kirkholm år 1605 ( beläget cirka 1,5 mil utanför Riga) inte bara Sveriges men ett utav 1600-talets största militära katastrofer som vida överskuggar Karl XII:s omhuldade seger vid Narva år 1700 avseende militära förluster. I svensk historieskrivning omnämns dock det ödesdigra slaget sällan, detsamma gäller polsk-litauisk historieskrivning, trots att slaget i mångt och mycket utgjorde ett av det polsk-litauiska samväldets största militära bravader.

Slaget vid Kirkholm utgjorde den militära kulmen på det andra polska kriget (1600-1629) som i grunden handlade om Sigismund III:s (svensk konung 1592-1599, polsk-litauisk konung 1587-1632) anspråk på den svenska tronen och huruvida det svenska Estland skulle tillhöra det polsk-litauiska samväldet (vilket fadern Johan III implicit utlovat utifall hans son blev vald till polsk-litauisk kung) eller fortsätta att styras från Sverige. Den svenska usurpatorn och tillika Gustav I:s yngsta son, Karl IX (regeringsföreståndare 1599-1611), ledde den svenska styrkan vid Kirkholm som bestod av dryga 10500 man (till hälften utgjordes den svenska styrkan av utländska legosoldater).  

Sigismund III:s situation var ingalunda avundsvärd. Den polsk-litauiska adeln såg med avsmak på konflikten med det perifiera Sverige över en oländig landsände i norra Baltikum och vägrade i regel att förse konungen med pengar för att betala arméns sold. Inför slaget vid Kirkholm bestod den polsk-litauiska hären därför endast av ungefär 3600 man (vilken i huvudsak utgjordes av polacker, litauer, tatarer, tyskar och de beryktade bevingade husarerna) under den meriterade Jan Chodkiewiczs befäl. Det var också Chodkiewicz, sin avoghet gentemot Sigismund III till trots, som utrustat armén och som tvingades betala dess sold. Kungens svaga ställning i det polsk-litauiska samväldet gjorde Sigismund III oförmögen att på eget bevåg ställa en armé på benen.

Slaget vid Kirkholm år 1605

Trots att svenskarna förskansat sig strategiskt på en kulle skulle slaget utveckla sig till en militär katastrof. Bataljen var över på blott en halvtimma och slutade i en panikartad flykt. Om man får tro de svenska armérullorna ska inalles 7602 man fått sätta livet till vid Kirkholm, varav huvuddelen avrättades under slagets efterspel när tatarer och husarer högg ned de vilt flyende svenskarna utan pardon. Karl IX ska enligt utsago ha utbrustit: ”De lup undan och läto sig hackas i nacken likt en hop höns ”. Konungen undkom slakten vid Kirkholm med blotta förskräckelsen; hans häst skadades dödligt under bataljens inledning och det var endast tack vare att en ärofull adelsman ställde sin egen häst till den Karls förfogande som denna undkom slagfältetet oskadd. Adelsmannen själv slaktades obönhörligen tillsammans med större delen av det svenska infanteriet.

Sveriges katastrofala nederlag vid Kirkholm innebar att Livland och Estland lämnades i princip oförsvarat. Emellertid befann sig den hårt ansatta Sigismund III oförmögen att utnyttja segern eftersom hans kverulenta adel styvnackat vägrade att betala för arméns utgifter.  Jan Chodkiewicz tvingades därför att upplösa sin segerrika armé. Det andra polska krigetutvecklades därmed, förintelseslaget vid Kirkholm till trots, till en slutgiltig svensk seger år 1629 vilket också utgör huvudanledningen till varför förlusten delvis undanträngts i svenska historieböcker. Sällan har talessättet att ”vi förlorade slaget men vann kriget” rungat starkare och mer träffande.    

Polsk-litauiskt minnemärke i Salaspils (den lettiska benämning på Kirkholm) som är bekostat av den polska staten.

Rådvilliga rön om rysk resande; historien om och tolkningen av Nikolaj Przhevalskis gärning

Nikolai Przhevalski (1839-1888) har gått till hävderna som en av Rysslands största upptäckare vars huvudsakliga historiska gärning bestått i att kartlägga det oländiga Centralasien, vilket i slutändan förde med sig att regionen hamnade i rysk snarare än brittisk eller kinesisk ägo. I såväl tsarrysk som sovjetisk och modern rysk historieskrivning har kolossen Przhevalski (karl ska ha mätt 1, 99 meter och ha vägt i runda slängar 140 kilo) höjts till skyarna och centralasiatiska barn har i decennier indoktrinerats den ryska hjältens alla påstådda bragder.

Enligt det Ryska Geografiska Sällskapet – som i över ett århundrade odlat myten om den oöverträffade upptäckaren och hans betydelse för civilisationens framåtskridande – ska Przhevalski ha varit den första av ”de osjälviskt hängivna” ryska upptäcktsresanden som lade Centralasien under sina fötter. Bara under sin första (av inalles fyra) centralasiatiska expedition hembärgade Przhevalski en imponerande samling av bl.a. 1100 uppstoppade fåglar. Både tsar Alexander II och hans österrikiska kollega kejsare Frans Joseph lovprisade Przhevalskis bidrag till forskningen.

Przhevalski var under hela sin levnad trogen sitt kall och bidrog enormt till förståelsen av Centralasiens biologiska mångfald och zoologi. Under sina resor insamlade Przhevalski och hans proselyter plantor och fågelexemplar som aldrig tidigare skådats av européer och upptäckte därtill en ny hästras som fortfarande bär hans namn. Under förberedelserna för sin femte centralasiatiska expedition (som enligt planerna skulle ta honom till hans drömmars mål: Lhasa i Tibet) dog Przhevalski plötsligt av tyfus år 1888, och blev, på egen begäran, begraven intill den natursköna sjön Issyk-Kul i våra dagars Kirgisistan. 

Nikolaj Przhevalskis begravningsmonument i utkanten av Kara-Kol i Kirgisistan. På gravstenen står kort och gott: ”Nikolaj Przhevalski – upptäcksresande”

I traditionell rysk historieskrivning har det varit viktigt att framställa Prezhevalski som oberörd av sin multi-etniska omgivning och likgiltig inför de centralasiatiska stammarnas biologiska och fysiska konstitutioner. För att kunna framställas som en genomgod  hjälte av herkuliska proportioner också i Centralasien var det givetvis av kardinal betydelse att i propagandan utmåla Prezhevalski som en varmhjärtad beundrare av Centralasien och dess många nationer.

Detta var emellertid inte fallet. Visserligen är det sant att Przhvalkis mission alltigenom var betingad av zoologisk och naturvetenskaplig nyfikenhet, men det hindrade inte vår goda protagonist från att ha en och annan åsikt om hur Ryssland skulle tvinga regionen till underkastelse. I sina föreläsningar i St. Petersburg och Moskva hugfäste Przhevalski ständigt att erövringen av Centralasien behövde göras med ”en karbin i ena handen och en piska i den andra”.      

Överhuvudtaget avskydde Przhevalski det kinesiska imperiet och kineser mer än någonting annat. Han föreslog bl.a. att man skulle ordna massmord på tibetaner och mongoler, kolonisera Mongoliet med hjälp av hänsynslösa kosacker och på så sätt tvinga Kina till att förklara krig. Därefter skulle det, enligt Przhevalskis egna beräkningar, bara behövas en handfull vältränade ryska soldater för att erövra det av kineserna kontrollerade Östturkestan.

Som avslutande kuriosa bör också nämnas att det länge diskuterats huruvida upptäckaren Przhevalski i själva verket var anfader till Stalin då de till appiration beträffat var nära nog identiska (dock mätte Przhevalski nära nog en halvmeter högre än Stalin). Teorin har dock förkastats eftersom det förefaller som att Przhevalski aldrig bevistat Stalins hemtrakter i Georgien. 

Nikolaj Przhevalski i sin krafts dagar

Vita huset i lågor; Storbritanniens revansch år 1814

I juni år 1812 förklarade president James Madison (1809-1817) Storbritannien krig. De skenbara orsakerna bakom krigsförklaringen var britternas blockering av europeiska hamnar, deras komprometterande belägenhet att överrumpla och genomsöka amerikanska handelsfartyg, samt deras framgångsrika försök att beväpna de nordamerikanska stäppindianerna med moderna skjutvapen.

I verkligheten var detta blott ursäkter som Madisons regering begagnade sig av för att uppnå storpolitiska ändamål. Den primära anledningen till Förenta Staternas krigsförklaring var istället drömmen om att erövra det brittiska Kanada och skapa en amerikansk federation som sträckte sig från mexikanska golfen till Nordpolen. Tillfället syntes utmärkt då britterna var fullt upptagna med att bekämpa Napoleon på den europeiska kontinenten och bara hade oprövade reservtrupper förlagda i Nordamerika.

Trots Madisons storsvullna förmaningar och de brittiska armékårernas prekära läge blev kriget till en början en stor besvikelse för amerikanarna. De tre arméer som marscherade mot brittiska Kanada blev tämligen enkelt nedhuggna av indianer som föredrog brittiskt beskydd framför förödande amerikansk expansionism. De kontingenter som faktiskt lyckades ta sig in i Kanada blev snabbt utkörda och redan i augusti 1812 hade britterna erövrat Detroit. Kriget skulle därefter i huvudsak utspela sig på den amerikanska skådeplatsen.

Efter slaget vid Bladensburg den 24 augusti 1814 lyckades en brittisk styrka på cirka 2 500 man under befäl av general Robert Ross inta den amerikanska huvudstaden. Under ouppklarade omständigheter satte britterna igång att eldhärja Washington, och stora delar av den unga nationens hjärta, Vita Huset, brändes ned till grunden. Rökpelaren från den pyrande nationalsymbolen ska ha kunnat åses så långt bort som i Baltimore.

Skövlingen av Washington fick ingen avgörande effekt på krigets utveckling men opinionen i Storbritannien vände sig i raseri mot den barbariska bränningen av Vita Huset. Kriget avslutades i december samma år på basis av status quo genom fredfördraget i belgiska Gent.

För amerikanarna har kriget traditionellt tolkats som ett andra frihetskrig där de modiga före detta kolonisterna slutligen lyckades kasta av sig det brittiska oket. Att amerikanarna dessutom lyckades förinta flera fientligt inställda indianska stamsamhällen under krigets gång skulle med tiden visa sig vara av stor vikt då detta föranledde amerikanska kolonister att i oanade proportioner vallfärda västerut över ursprungsbefolkningens lik. Eldhärjningen av Vita Huset, vars symboliska aspekter stundtals varit suggestiva, har dock medvetet förträngts på senare år i kölvattnet av 11 september 2001 då man önskat framställa Al-Qaidas brutala förstörelse av ett amerikanskt landmärke som ett unikt fenomen i den unga nationens historia.

Skövlingen av Washington år 1814 med det brinnande Vita Huset i bakgrunden