Syster Sol i Peru: Incest och helgerån i Inkariket

2013/09/29 § Lämna en kommentar

Inkarikets konfessionalism var på många sätt märklig då de missionerande indianerna var utpräglade soldyrkare och deras härskare, Inkan, vördad som ”Solens Son”. Som en logiskt följd av sitt släktskap med solen betraktades inte bara Inkan utan också dennes familj och släktingar som gudomens företrädare på jorden. Detta innebar att Inkans manliga släktingar utgjorde landets privilegierade adel, krigar- och prästkast.

Var blev det då av inkahärskarens kvinnliga släktingar? Jo, dessa hade en synnerligen intressant samhällsfunktion i Inkariket och kallades inte för inte ”Solens jungfrur”. Varje större stad i det vidsträckta imperiet kunde ståta med ett klosterliknande byggnad avsedd för solens jungfrur, där inkans och det assimilerade lokala ledargarnityrets döttrar och kvinnliga släktingar låstes in vid 8-10 års ålder. I denna sparsmakade miljö, fri från männens insyn, undervisades flickorna i religiösa plikter, spann och broderade kläder till inkan och hans svällande familj och vakade över ”den heliga elden”.

Solens jungfrur vördades som gudinnor av inkaindianerna, även om deras uppenbarelser i det offentliga var ytterligt sällsynt. Kanske var det bra så. Om en jungfru tog på bar gärning i armarna på en älskare blev straffet besinningslöst hårt, för att inte säga diaboliskt. I ett samhällssystem som utpräglades av vad den gode Marx skulle kalla ”primitiv kommunism” – där privat äganderätt var okänt och staten bestämde när och med vem man skulle gifta sig – var straffet för denna religiösa hädelse kollektivt betingad. Enligt inkas stränga lag skulle den kärlekskranka jungfrun brännas levande, hennes olycksaliga älskare strypas och den stad eller by som han kom ifrån skulle rivas till grunden och beströs med sten. Under Inka Huayna Capacs (1493-1527) lysande regeringstid mildrades dock lagen avsevärt: Nu räckte det med att älskaren ströps och den lidelsefulla jungfrun begravdes levande.

Huayna Capac (fiktiv konterfej)

Huayna Capac (fiktiv konterfej)

De av Solens jungfrur som framlevde sitt liv innanför klostrets murar i huvudstaden Cuzco åtnjöt en alldeles speciell ställning i riket. Dessa var alla besläktade med inkan och när de uppnådde könsmogen ålder utvalde härskaren de skönaste av dem till sitt grandiosa harem. Det förefaller som om inkahärskarnas libido tilltog med åren – de sista inkahärskarnas seraljer bestod av långt över 1000 ”solsystrar”.

Det var naturligtvis den spanska erövringen av Peru som bidrog till att stänga klostren och göra Solens jungfrur arbetslösa. I spanjorernas ögon ägnade sig inkaindianerna åt hednisk avgudadyrkan och solens systrar var i mångt och mycket den kätterska konfessionalismens mest omhuldade representanter. Spanjorernas religiösa nit hindrade dock inte att de f.d. klostersystrarna, fortfarande ansedda som heliga bland inkaindianerna, ofta blev offer för deras kättjefulla lidelser. Det var just detta vanhelgande av de heliga jungfrurna som indirekt bidrog till att elda de annars så fridsamma och epikureiska indianerna till en långvarig om än hopplös kamp mot de europeiska inkräktarna.

Den kanske mest tragiska episod i historien om Solens jungfrur handlar om en av den desperat kämpande Manco Inka Yupanquis (1516-1544) favoritkonkubiner, en ung f.d. ”solsyster”, som togs tillfånga av spanjorerna i samband med en mindre skärmytsling. Flickan bands naken vid ett träd, gisslades med spön och sköts slutligen ihjäl med pilar. Dessa fruktansvärda plågor genomled flickan med en stoisk likgiltighet och utan att beklaga sitt grymma öde. Hennes mod och självbehärskning imponerade på de spanska soldaterna så till den milda grad att de vände sig mot den befälhavare som givit order om det bestialiska dådet.

Solens jungfrur

Solens jungfrur

På åsneryggen mot Jerusalem: Peter eremitens misslyckade korståg

2013/09/25 § Lämna en kommentar

Av alla korståg som iscensattes av kristendomens apologeter kan endast det första (1096 -1099) anses ha lett till en verklig framgång för de kristna. Blott denna gång uppnådde man målet att ta och hålla Jerusalem. I samband med att påven Urban II var i full färd med att predika korståg och samla de västerländska härarna under fanorna predikade en mer blygsam figur detsamma till de fattiga stackarna med samma demagogiska skicklighet och frenesi som påven själv.

Peter Eremiten (1050 – 1115) var en av alla dem som fångades av religiös extas inför tanken på att erövra den heliga staden, och som bestämde sig för att dra sitt strå till stacken. Det var många som agerade som honom men långt färre som faktiskt lyckades med konststycket att samla en armé och tåga mot Jerusalem. Peter tillhör dem som lyckades med detta separat från det egentliga korståget och kom att leda det som kom att gå till historien som ”folkets korståg” (the popular crusade) .

Peter av Amiens, som han egentligen kallades, beskrivs i källorna som populär bland folket och besittandes av en säregen karisma. Enligt Guibert av Nogent (samtida benediktmunk och historiker) hade allt han sa någonting gudomligt över sig. Vart han än vandrade hörsammade folk hans budskap. Hans utseende speglade arketypen för en eremit. Han beskrivs som kort, märkt av solen, ful, barfota och alltid skitig. Det senare får anses vara anmärkningsvärt med tanke på att han levde i en tid då många aldrig eller mycket sällan tvättade sig. Men hans bristande hygien bidrog säkerligen till hans trovärdighet. Minst en elak tunga liknade hans utseende vid den åsna som han tog sig runt på.

I slutet av år 1095 påbörjade Peter sin mission. Tusentals fattiga slöt upp, Guibert skrev: ”While all the princes, who required large funds and great retinues of supporters, were arranging their affairs in an organized and scrupulous fashion before they left for the Holy Land, the common people, who were poor in possessions but rich in numbers, attached themselves to a certain Peter the Hermit.”

Till slut red Peter på sin åsna i spetsen för en 20 000 man stark bondehär, även om en del också var fattiga riddare. Mängder med kvinnor och barn följde också i härens spår. Den brokiga skaran tog sig via Ungern vidare mot Konstantinopel. I Ungern stred man för första gången mot en annan kristen styrka, anledningen verkar ha varit ett bråk om priset för ett par skor som i kombination med ett rykte om en komplott mot Peter eskalerade till att man stormade en stad och dödade 4000 ungrare.

Den fortsatta vägen mot Konstantinopel präglades av problem och strider men fram kom man till slut. Väl i Bysans varnade kejsaren Alexis Komnenos Peter att Seldjukerna otvivelaktigt skulle förinta hans armé om han fortsatte österut. Kejsaren ville dock bli av med oroshärden så fort som möjligt eftersom pilgrimerna ställde till med en massa bråk i staden och hade en ovana att stjäla anmärkningsvärt mycket för att vara fromma kristna.

Sagt och gjort, Peter hade ju Gud på sin sida, men nu tog turen slut. Hären splittrades i någonting som mer liknade ett banditgäng som plundrade landsbygden varthän de hade möjlighet och ingen tycks längre ha fångats av eremiten. Peter återvände nu till Konstantinopel för att söka råd hos kejsaren men under tiden passade sultanen Kilij Aslan på att förinta de nu råbarkade busarna. Därmed tog ”folkets korståg” slut.

Peter eremiten på sin åsna visar vägen

Peter eremiten på sin åsna visar vägen

Sovjetunionens Herostratos: Sanningen om myten Oleg Penkovskij

2013/09/22 § Lämna en kommentar

Det var på kvällen den 10 februari 1960 – i samband med scenrättegången i Moskva mot den amerikanske spionflygaren Gary Powers – som två amerikanska studenter, i bästa spionromansanda, blev hövligt avbrutna av en medelålders rysk man som talade en i princip fläckfri engelska. Den jovialiske mannen förklarade att han önskade att ”gossarna” skulle meddela den amerikanska ambassaden att han ruvade på upplysningar, av icke ringa politisk betydelse, han önskade delge dem. Den ena studenten anade oråd och försvann från platsen. Den andra, som tydligen var av annat virke, lät sig charmeras av den karismatiske ryssen och utförde i slutändan uppdraget som fallit på hans lott.

Detta var inte den framfusige ryssens första försök att komma i kontakt med representanter för västmakterna, för vilka hans uppgifter i Kalla Krigets kontext förvisso, ansåg han i alla fall själv, var sprängstoff. Under en flerårig postering i Ankara hade han med lock och pock försökt få tag på amerikanska, brittiska och kanadensiska diplomater för vilka han kunde lätta sitt hjärta. Men till ingen nytta. Mannens närmande togs i regel som en provokation och han behandlades därför som en spetälsk.

Vem var då den till synes våghalsiga sovjetryske mannen som tycktes beredd att förråda sitt fosterland för ett öppenhjärtigt samtal med en representant för Västmakterna? Detsamma undrade den konsternerade amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten. Tydligen var hans namn Oleg Penkovskij (1919-1963).

Efter en närmare granskning tillkom fler frågetecken än som rättades ut. Oleg Penkovskij var i sig ingen sovjetisk höjdare, men han var känd som en påläggskalv med insyn i Sovjetunionens spionverksamhet och med förbindelser bland högdjuren. Därutöver var han en beryktad rumlare med förkärlek till kvinnor och alkohol – varför många av de ”upplysningar” han lämnade sina uppdragsgivare i Väst i själva verket var nebulösa förnimmelser av fyllesnack med höjdare iinom militär- och säkerhetstjänsten.

Länge anade västmakterna en konspiration. Det syntes fullständigt osannolikt, för att inte säga huvudlöst, att en välbeställd sovjetisk tjänsteman mer eller mindre skulle böna och be om att få bli spion för ”den fria världen”. När en sovjetisk delegation, med Penkovskij i rullorna, besökte London lyckades den brittiska säkerhetstjänsten att under nätterna etablera kontakt med den mystiske mannen. Intervjuerna som följde med den entusiastiska ryssen var, milt uttryckt, bisarra.

Rodian Malinovskij var sovjetisk försvarsminister mellan 1957 och 1967. Det var i huvudsak hans ministerium som, via Penkovskij, läckte uppgifter till Väst.

Rodian Malinovskij var sovjetisk försvarsminister mellan 1957 och 1967. Det var i huvudsak hans ministerium som, via Penkovskij, läckte uppgifter till Väst.

Oleg Penkovskij hade i själva verket inga personliga, ekonomiska eller ideologiska orsaker till att förråda sitt land, i själva verket levde han ett behagfullt liv i Moskva med tillgång till nomenklaturans alla bekvämligheter. Varför var då Penkovskij så angelägen om att börja spionerna för britterna och amerikanarna? Jo, berättade han öppenhjärtigt: ”Jag vill uträtta något stort – jag vill bli Nummer Ett hos er… i kampen mot kommunismen. ” Det var alltså inte politisk övertygelse utan megalomani som låg bakom Penkovskijs yviga och livsfarliga gester; han drömde om något så osannolikhet som att bli 1900-talets svar på Herostratos.

Trots alla betänksamheter gick britterna slutligen med på att anställa Penkovskij som brittisk spion. Beslutet satt långt inne och frågan är om inte britterna ångrade sig efteråt. Visserligen var Penkovskijs skryt inte bara tomt prat; som spion skulle han visa sig oerhört ambitiös och ihärdig, om än snudd på dumdristig, och inalles försåg han mellan april 1961 och september 1962 Väst med 111 Minox-rullar med bilder på omkring 5500 hemlighetsstämplade dokument. Tack vare Penkovskij uppgifter lyckades man därtill ”bränna” närmare 600 sovjetiska spioner som arbetade i Väst.

Ändå är frågan om inte Penkovskij orsakade sina amerikanska och brittiska värdar mer huvudvärk än han faktiskt löste problem. Man kan först och främst undra hur väl insatt Penkovskij i själva verket var i det sovjetiska försvarsministeriets ljusskygga förehavanden. Missilkrisen på Kuba 1962 kom exempelvis som en fullständig överraskning för mästerspionen, trots att han borde ha befunnit sig i händelsernas centrum.

Värst var den ryske rumlarens kvinnoaffärer – vilka inom kort blev en brittisk statsangelägenhet. Väl i London krävde Penkovskij stora summor pengar av sina brittiska uppdragsgivare; pengar som han vid ett uppmärksammat tillfälle spenderade på lyxparfymer på Harrods, och som han därefter oförblommerat skänkte till de näpna kassörskorna bakom disken. Därtill ville han att den brittiska regeringen skulle förse honom med minderåriga oskulder. Den brittiska regeringen gjorde så också, om än under visst knorrande: att brittiska skattebetalare bekostade en utländsk festprisses pedofila passioner var givetvis inget man var särdeles stolt över.

Sina idiosynkrasier, naivitet och utpräglade klumpighet till trots har Penkovskijs eftermäle färgats av den tjänst han gjorde sina utländska uppdragsgivare. I media utmålas denne livsnjutare ofta som  ”spionen som räddade freden”, eller ”CIA:s mest framgångsrika operation”. Detta var som sagt långtifrån sanningen. Istället borde man kanske lystra till nyktra och skarpsinniga brittiska agenten, Ray Garthof, som var djupt involverad i fallet Penkovskij: ”Penkovskijs roll har blivit våldsamt övervärderad och förvanskad”.

Oleg Penkovskijs utbredda spioneriverksamhet uppmärksammades av KGB under 1963 och han dömdes inom kort till döden för spioneri och landsförräderi. På klassiskt sovjetiskt manér sköts Penkovskij till döds med en kula i nacken.

Oleg Penkovskij

Oleg Penkovskij

Huliganism i Hellas: Uppror och hästkapplöpning i Konstantinopel

2013/09/18 § Lämna en kommentar

Vid sidan av de blodiga gladiatorspelen var hästkapplöpning det främsta folkliga nöjet i Rom. Man ska dock inte mista hästkapplöpningarna på den enorma arenan Circus Maximus för ett mer fredligt helgnöje. Även om syftet inte var att döda utsatte sig förarna för nästan lika stora risker som de gladiatorer som trampade Coluseums blodröda sand. Den kultförklarade hästkapplöpningsscenen i Ben Hur ger en någorlunda realistisk bild av hur det kan ha gått till när det begav sig.

Efter Västroms fall år 476 levde hästkapplöpningarna vidare i den östra delen av imperiet. På den stora Hippodromen i Konstantinopel tävlades det under 500-talet som aldrig för. Tävlingsbanan mätte hela 450 meter på längden och 130 m. på bredden, Inalles ska närmare 100 000 åskådare kunnat bevittna skådespelet,

Staden fullkomligt kokade när de två främsta lagen skulle mötas; de Gröna och de Blåa. Lagen var namngivna efter de färger de hade på sina tävlingsdräkter. Uppbackade av sina aristokratiska fans och den bysteriska pöbeln formades lagen till vad som kan liknas vid politiska partier. De båda lagen kunde relativt obehindrat lufta kontroversiella åsikter om både religion och inrikespolitik. Kejsaren Justinianus (483-565 e.Kr.) höll på de blåa tillsammans med de kejsartrogna, medan de oppositionella – lejonparten av aristokratin – hejade på de gröna. Historikern Procopius skrev:

The population in every city has for a long been divided into two groups, the Greens and the Blue. the members fight with their opponents, respecting neither marriage nor kinship nor bonds of friendship, even if those who support different colors might be brothers or some other kind of relatives.”

Mellan de båda fraktionerna rådde en slags terrorbalans. När detta ämtåliga förhållande rubbades skulle det resultera i upplopp som på kort tid växte till en regelrätt revolt mot kejsaren; Nikerevolten år 532 e. Kr.

Det rådde utbrett missnöje med det höga skattetrycket som krigen med Persien orsakat, Men det som fick bägaren att rinna över var när myndigheterna lät gripa och åtala sju förare för mord och dömde dem till döden. När de skulle avrättas lät bödeln två av de dömda (en var från de båda lagen) rymma. De båda sökte fristad i en kyrka men myndigheterna visade ingen respekt för den heliga marken och lät omringa byggnaden.

Ett par dagar senare hölls ett race i Hippodromen och nu gjorde de blåa och gröna gemensam sak och grävde ned stridsyxan. Tillsammans vädjade man till kejsaren att benåda de båda förrymda, men Justinianus vägrade att lyssna på det örat, vilket skulle visa sig vara ett ödestiget misstag.

Plötsligt under tävlingen bytte lagen ut sina vanliga hejarop mot det gemensamma nike (segra). Inom kort stod stora delar av Konstantinopel i lågor och fansen gav sig på den ena symbolen efter den andra för statens och kejsarens makt. Man lyckades frita de fängslade förarna bara för att ställa ytterligare krav: Bland annat krävde man att diverse myndighetspersoner skulle sparkas, vilket kejsaren gick med på.

Nu stod det klart för Justinianus att det hela övergått i en revolt mot honom själv och därför bestämde han sig för att återställa ordningen med våld efter att ha övertalats av sin karismatiska hustru Theodora. Justinianus gav en eunuck i uppdrag att muta de blåa att ge sig på de gröna igen samtidigt som han sände en stark militär styrka att slakta alla i Hippodromen. Enligt Procopius ska de ha dödat 30 000 människor och därefter gick luften ur Nikeupproret. Efter upploppen hölls inga hästkapplöpningar på fem år och när väl tävlingarna återupptogs blev de en del av ceremonierna som omgav det kejserliga hovet vilket inte lämnade utrymme för liknande revolter.

Skogstokig djungelkejsare: Historien om den vansinnige kejsaren Obá II

2013/09/15 § Lämna en kommentar

Post-traumatisk stress (PTS) är ingalunda ett nytt symptom som föddes i Vietnamdjunglernas brinnande infernon utan tvärtom ett makabert psykiskt tillstånd som hemvändande soldater och deras anhöriga fått leva med sedan Kain och Abels tid. Av alla offer för PTS torde dock historien om en brasiliansk f.d. negerslav, en viss Candido da Fonseca Galvão (1850-1890), vara av särskilt pikant intresse.

da Fonseca Galvão var en av många frigivna afrikaner som deltog på det brasilianska kejsardömets sida i det segerrika ”Trippelalliansens krig”, som pågick mellan 1865 och 1870. Av någon anledning tog inte da Fonseca Galvão hemförlovningen från kriget på ett bra sätt utan genomgick en svårartad mental kris, vilket utmynnade i att han plötsligt en dag lät utropa sig till kejsare Obá II av ”Minastammen”. Kunganamnet hade han hämtat från stammen Oyó i Nigeria varifrån han räknade sitt ursprung.

Omedelbart började den nya kejsaren att publicera manifest, sända depescher och utfärda dekret som berörde både ditt och datt och hög och låg. I Rio de Janeiro kom den uppenbart vansinnige kejsaren att snudd på deifieras och vördas blint av stadens tusentals utfattiga afrikaner.

Man kan lätt föreställa sig att de brasilianska myndigheterna såg med oro på den vansinniga negerkejsarens idiosynkrasier, men så var inte fallet. Obá II, alias da Fonseca Galvão, var nämligen det brasilianska kejsardömets varmaste anhängare och en stor personlig beundrare av dess galjonsfigur: Kejsare Pedro II (1825-1891). Obá II brukade gladlynt uppvakta kejsaren och la sig till med att alltid uppträda i pincené, uniform och kungaregalier. Med tiden utvecklade sig också otroligt nog en egendomlig och hjärteskärade vänskap mellan den vansinnige afrikanen och den intellektuelle och aristokratiske brasilianska kejsaren.

Pedro II, Brasiliens kejsare 1831-1889

Pedro II, Brasiliens kejsare 1831-1889

Vid officiella tillställningar uppmärksammade i regel alltid Pedro II sin afrikanska kollegas närvaro vid hans hov med all vederbörlig pompa och ståt som anstod en utländsk monark. Gycklet gick till och med så långt att Obá II ceremoniellt erkändes som en självständig och med Pedro jämbördig suverän. Vidare tilläts den sinnessjuke afrikanen, till utländska dignitärers förtret, tränga sig före den internationella diplomatkåren och kyssa kejsarens hand när denna firade sin födelsedag. Visserligen var det så att den sinnesförvirrade negerkejsaren betraktades som något av en hovnarr, men Pedro II var ändock mäkta förtjust i sin ”kejserliga kollega”.

När kejsare Pedro II, som var en svuren fiende till det brasilianska slaveriet, detroniserades 1889 och tvingades i landsflykt fick Obá II en chock från vilken han aldrig hämtade sig. Genast började den vansinnige afrikanen att paradera runt det övergivna kejsarpalatset, krävde högljutt kejsardömets återinförande och skanderade hurrarop för Pedros räkning fram tills dess att han formligen släpades i håret från platsen. Brasiliens nya republikanska maktoligarki såg inte med blida ögon på Obá II:s framfart och beslöt att befria honom från hans kejserliga ärebetygelser och de tapperhetsmedaljer han samlat på sig under Trippelalliansens krig. Obá II överlevde inte den skymfen utan dog ensam och förkrossad året efter.

da Fonseca Galvão – denne vår afrikanska Don Quixote – har alltsedan sin död varit föremål för såväl sympatier som hån och begabbelse. En av många som låtit sig beröras av da Fonseca Galvãos tragikomiska öde var en viss Selma Lagerlöf vars Kejsaren av Portugalien har den galne negerkejsaren som förebild.

Obá II

Obá II

Sisu på medeltiden: Bonden Lallis dråp på biskop Henrik

2013/09/11 § 3 kommentarer

Storbonden Lalli slet i sitt anletes svett i sina försök att betvinga den finska jorden. Trots svårigheterna det innebar att vara bonde i mitten av 1100-talet levde Lalli och hans hustru Kerttu ett någorlunda gott liv i socknen Wirmo. De förefaller även varit mer välbeställda än de flesta andra i bygden.

Historien om Lalli och Kerttu är några av de första dokumenterade berättelsen om namngivna finnar som man känner till. Det har även hävdats att hela Finlands skrivna historia börjar med dem. Dessutom är både plats och ungefärlig tidpunkt för de tragiska händelserna som utspelade sig vintern år 1156 någorlunda kända, även om berättelsen har mytologiska inslag.

Lalli och Kerttu var kristna, deras namn är förfinskade varianter av Laurentius och Gertrud. Men som många andra tidigt frälsta hade de dålig uppfattning om vad kristendomen innebar, kanske hade de till och med blivit ”svärdsdöpta” i någon svensk räd. Oavsett vilket hade Lalli blivit exkommunicerad (eller på annat vis utesluten) av biskopen i Uppsala, Henrik, (död 1156?) för ett mord han tidigare begått och tvingad till en hård botgöring innan han var välkommen tillbaka in i den kristna gemenskapen.

Staty föreställande Lalli

Staty föreställande Lalli

Henrik var biskop i Uppsala (han kom ursprungligen från England) men hade följt med kung Erik den Helige till Finland på korståg för att kristna finnarna med svärd och eld om så krävdes. Efteråt hade han valt att stanna i trakten kring Åbo med syftet att säkerställa att finnarna höll sig till den rätta tron. På väg till sitt residens passerande han en januaridag Lallis gård och passade därför på att fylla sina egna förråd. Vid den här tiden hade herrarna rätt att plundra bondebefolkningens förråd vid behov och det var ett vanligt förfarande som inte upphörde fören kung Magnus Ladulås förbjöd våldgästning; i vart fall i Sverige.

Kerttu var ensam hemma när biskopen stormade in och krävde mat, vilket han förvägrades. I sin fulla rätt tog därför Henrik vad han ville ha, Kerttus protester till trots. När Lalli kom hem och fick veta vad som hänt fylldes han av raseri mot biskopen som han redan hade ett horn i sidan till. Lalli samlade därför sina män, beväpnade dem och bestämde sig för att biskopen nu skulle dö.

Man satte genast av efter Henrik och hann i kapp honom när han var ifatt med att korsa ett fruset träsk. Den rasande Lalli flög på biskopen med yxan i högsta hugg och slog utan pardon ihjäl honom. Som byte tog han biskopens mitra och satte den på sitt eget huvud. Glad i hågen med mitran på sniskan kom han hem till sin kära Kerttu, men nu skulle han drabbas av Guds hämnd. Då han försökte ta av sig den heliga huvudbonaden följde hela skalpen med. Såret började vara sig och snart upptäckte Lalli att han ständigt plågades av möss som ville gnaga på honom. Hans världsliga straff blev ett liv i fattigdom, kyrkan bestämde att hans gård framgent skulle tillhöra biskopsdömet i Åbo. Detta fruktansvärda öde drev honom vansinnig och tillslut såg han ingen annan utväg än att dränka sig i en sjö som nu kallas Hiirijärvi (Mussjön).

Henrik blev kanoniserad redan under 1300-talet och platsen för mordet har blivit Finlands enda katolska pilgrimsmål. Lalli kan på botten av sin sjö njuta av att ha blivit en symbol för den fria finska bonden som äger sisu, råder sig själv och inte tar skit från utlänningar.

Lalli slår ihjäl Biskop Henrik

Lalli slår ihjäl Biskop Henrik

Lurik rekommenderar: Anders Fryxell. History of Sweden. Bentley London. 1844.

Snacka som Zedong: Liten lexikal lathund i maoistisk fraseologi

2013/09/08 § Lämna en kommentar

Varje revolution eller statskupp som föranlett en kommunistisk maktusurpation har i regel åtföljts av en intensiv och formaliserad kampanj för att rensa det nationella språket från borgerliga och reaktionära uttryck och ersätta dem med marxistiska och egenkomponerade ekvivalenter i samklang med marxism-leninismens evangelium. De ryska, kinesiska och koreanska språken, för att bara nämna några, befriades bryskt från traditionella ord och uttryck, och ersattes istället med en myriad neologismer skapade för att cementera det totalitära statskicket och framställa verkligheten i ett rödskimrande dager.

Betydelsen av denna process för underbyggandet och legitimerandet av den totalitära staten ska inte underskattas. Det var inte för inte som Lenin observerade att ”People, for the most part [. . .] don’t know how to think, they only learn words by heart”. För George Orwell, totalitarianismens outtröttlige belackare, ledde denna process oavkortligen till att språket eroderades och förlorade sin förmåga att redogöra för verkligheten: ”I should expect to find [. . .] that the German, Russian and Italian languages have all deteriorated in the last ten or fifteen years, as a result of dictatorship.”

Det var de kinesiska kommunisterna, ordförande Mao Zedong och särskilt partiorganet Folkets Dagblad, som var de i särklass mest radikala och effektiva semantiska och ortografiska ingenjörerna bland världskommunismens protegéer. Och visst var arbetsbördan för marxistiska lingvister mer betryckande i Kina än annorstädes. Konfucianismen hade efterlämnat åtskilliga uttryck som gick stick i stäv mot kommunismens egalitära budskap.

Traditionella kinesiska uttryck som reflekterade arkaiska och ojämnlika sociala, ekonomiska och sexuella förhållanden – såsom xiaojing fumu (att visa respekt och vördnad för sina föräldrar) och duipengyou jiangyiqi (att visa sina vänner lojalitet) –  utrangerades helt sonika från kinesiskans lexikala fauna. Mao förebådade också kulturevolutionen genom att kort efter maktövertagandet 1949 ersätta överdrivet respektfulla konfucianska uttryck såsom ling zun (din ärorika fader) med det mer livlösa nide fuqin (din fader); något som retade gallfeber på en hel generation traditionsbundna kineser.

Ord som jinu (prostituerad) och dangpu (pantbank) försvann tillsammans med yongren (tjänare) i kölvattnet av revolutionen då Mao, i enlighet med den ortodoxa marxismens axiom, förklarade dem vara fullständigt överflödiga i det socialistiska Kina eftersom de refererade till stelnande medeltida institutioner som, i teorin, upphört att existera. Av samma anledning slutade kineserna att zhao gongzuo (söka efter ett jobb); i det socialistiska Kina var ju alla garanterade rätten till arbete varför ordet, enligt Maos sätt att se saken, helt spelat ut sin historiska roll.

Mao Zedong gick också längre än många av sina kollegor i Östeuropa och Latinamerika i sina försök att helt rensa kinesiskan från frivola borgerliga uttryck, vars innehåll gick stick i stäv mot maoismens stränga moraliska rättessnören. Sålunda fick kineserna inte längre uppleva, eller åtminstone inte uttrycka, känslor som youyu (melankoli) och wanshang (att uppskatta). Sådana förbjudna känslor, eller förmågan att uttrycka dem, tillhörde kort och gott en svunnen tid.

Lurik rekommenderar: Max K. Adler. Marxist Linguistic Theory and Communist Practice. Helmut Buske Verlag 1980.

Mao Zedong vid sitt skrivbord.

Mao Zedong vid sitt skrivbord.

 

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för september, 2013Luriks Anakronismer.