Hora och hjältinna: Hur ”Vackrare än tusen gyllene blommor” räddade Beijing

För Qingdynastins ledargarnityr utgjorde ”de vita jävlarnas”, d.v.s. europeérnas, makabra skövling av (det gamla) Sommarpalatset i slutfasen av det Andra Opiumkriget en nationell och dynastisk skymf utan dess like. Vid tidpunkten, år 1860, var Sommarpalatset i mångt och mycket Kinas nervcentra, och skatterna som där samlats på hög under generationer var något som rovgiriga franska och brittiska soldater aldrig hade kunnat föreställa sig. Inte bara kineserna förfasade sig över hur fullständigt hänsysnlöst europeérna skövlade denna plats, så även deras egna. Överstelöjtnant Wolseley, som var ögonvittne till den ohyggliga förstörelsen, skrev: ”Plundringen började genast och alla föremål som var för tunga att flytta förstördes omedelbart helt godtyckligt och nyckfullt . . . Såväl officerare som manskap verkade ha gripits av tillfällig sinnesförvirring”.

När Qingdynastin återigen invecklade sig i en militär konflikt med de europeiska stormakterna, genom att liera sig med de fanatiskt främmlingsfientliga ”boxarna” under det stora ”boxarupproret” (1898-1901), verkade historien från det Andra Opiumkriget upprepa sig: de kinesisiska trupperna led det ena katastrofala nederlaget efter det andra, Qingdynastins koryféer (inklusive kejsaren) flydde Beijing hals över huvud och de ”vita jävlarna” intog utan svårighet huvudstaden– det verkade nu bara vara en tidsfråga innan den slutgiltiga och fullständiga skövlingen av staden och dess kulturskatter skulle inledas.

En kurtisan under Qingdynastin (sent 1800-tal) underhåller sina kunder med ett parti mahjong.

När kejsaren Guangxu (1871-1908), änkekejsarinnan Cixi (1835-1908) och deras manchuiska ledarklick återvände till Beijing 1901 efter sin flykt blev de emellertid förstummade; istället för att ha skövlat huvudstaden hade europeérna, med vissa flagranta undantag, lämnat den Förbjudna Staden och dynastins kulturskatter i princip orörda. Kontrasten mot skövlingen under det Andra Opiumkriget kunde inte ha varit mer slående. Men varför hade ”de vita jävlarna” denna gång undragit sig från skövling? Inte kunde de rovgiriga europeérna lagt band på sin ingrodda förstörelselusta på egen hand? Vem eller vad hade hindrat dem?

Traditionellt har kinesisk historieskrivning, genomsyrad av diverse fantasifulla legender, utpekat en i det närmaste otrolig kandidat till att ha avstyrt europeérnas ramponering av Beijing. Hennes (!) egentliga namn var Sai Jinhua (ca 1872-1936) – genom sitt yrke mer känd som ”Vackrare än tusen gyllene blommor”.

Sai Jinhuas uppväxtår ska, vilket var regel snarare än undantag i 1800-talets Kina, ha varit svåra och sorgkantade. Redan i unga barndomsår bands hennes fötter, såsom den kinesiska seden föreskrev, vilket orsakade en permanent fysisk deformering som gjorde det oerhört plågsamt för henne att gå under resten av livet (”lotusfötter” ansågs traditionellt som sexuellt uppeggande”). Familjen hade det därutöver inte vidare gott ställt. Efter att fadern avlidit blev Sai Jinhua, blott 13-år gammal, prostituerad.

Den unga Sai Jinhua måste ha haft avsevärd talang för sitt nya gebit. Redan 1887 hade hon lyckats snärja en relativt ung, karriärslysten regeringsmedlem i sitt garn, Hong Jun, som inom kort gjorde henne till sin favoritkonkubin. När Kina efter det Andra Opiumkrigets olycksaliga utgång började öppna upp mot Väst och moderniseras i enlighet med västerländska förebilder fick Hong Jun, som åtnjöt Cixis förtroende, flera betydande diplomatiska uppdrag i Europa. Naturligtvis kunde karln ifråga aldrig ha kunnat tänka tanken på att utstå sina strapatser utan sin favoritkonkubin vid sin sida.

Huvuddelen av sin tjänsteresa fick Hong spendera i Berlin i egenskap av diplomat där han frekvent sällskapade med landets politiska högdjur. Sai Jinhua hölls, såsom seden påbjöd, allt som oftast inspärrad i sitt hem och deltog endast vid sällsynta tillfällen vid officiella sammankomster. Emellertid lyckades den nyfikna konkubinen att lära sig lite knagglig tyska och vid en av dessa sammankomster blev hon bekant med en barsk tysk fältmarskalk på uppåtgående, greve Alfred von Waldersee (1832-1904). Denna flyktiga vänskap, mellan en tysk fältmarskalk och en kinesisk hora, skulle osannolikt nog förändra Kinas historia.

Greve Alfred von Waldersee

Nåväl, efter avslutat uppdrag återvände Hong och hans favoritkonkubin till Kina, kort därefter dog Hong (1894). Frånfället innebar att Sai Jinhuais livsöde förändrades över en natt. Hongs välbärgade familj ville inte ha någonting att göra med dennes konkubiner, varpå Sai Jinhua lämnades ensam och barskrapad på gatan. Hon fann inget annat råd än att åter(av)kläda sig rollen som prostituerad och återigen bli ”Vackrare än tusen gyllene blommor”. Inom kort blev hon en av Beijings mest omtalade och välfrekventerade kurtisaner.

Så utbröt år 1898 boxarupproret, vars primära mål var att göra sig kvitt västerländskt inflytande och kasta de förhatliga europeérna i havet. Inför denna massiva utmaning gjorde flertalet europeiska stormakter gemensam sak och invaderade Kina. I Tyskland förmanade kejsaren Villhelm II (1888-1941) sina soldater  att ”härja som hunnern Attila, så att ingen kines vågar se en tysk över axeln under de närmaste 100 åren”.

Mannen som förärades uppdraget att genomföra Villhelms order var ingen mindre än Alfred von Waldersee. Till en början gjorde han heller inte sin kejsare besviken – de tyska soldaterna massakrerade upplevda ”boxare” urskillningslöst och greven själv inkvarterade sig i det imposanta Sjöpalatset för att ha full uppsikt över förstörelsen. Sedan hände dock inte mycket. Varför? Enligt traditionen ska ”Vackrare än tusen gyllene blommor” ha lyckats nästla sig in i palatset och genom att förtjänstfullt utnyttja sina speciella talanger fullständigt förhäxa den rovlystne greven. Den fullständiga förstörelsen av Beijing som von Waldersee skrävlat om blev aldrig av, istället gjorde sällskapet med den kinesiska kurtisanen honom mild som en tamkatt. De fruktade tyskarna lämnade småningom Beijing, utan att ha gjort sig skyldiga till några grövre kulturhistoriska övertramp.

Sanningshalten i legenden om ”Vackrare än tusen gyllene blommor” och hennes historiska insats är milt uttryckt tveksam. Kineserna har av hävd dock tagit episoden på största allvar. Trots allt har ”Vackrare än tusen gyllene blommor” varit ett kärt motiv i kinesisk konst, litteratur och dramatik allt sedan boxarupprorets dagar.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att när man på 1930-talet valde att sätta upp en påkostad pjäs om hennes liv och gärning ville Mao Zedongs framtida hustru, Jiang Qing (1914-1991), ikläda sig rollen som ”Vackrare än tusen gyllene blommor”. Så blev det emellertid inte; rollen gick till en annan skådespelerska, Wang Ying. Jiang Qing, som var känd för sin långsinthet, glömde inte denna skymf och valde under Kulturrevolutionen, cirka 30 år senare, att hämnas. Så kom det sig att Wang Ying avled förnedrad och utblottad i fängelse år 1974.

Bild som anses föreställa ”Vackrare än tusen gyllene blommor”.

Ung och bortskämd: Kinas sista kejsares barndom

Kinas enbarnspolicy har fått en del oönskade effekter såsom uppkomsten av det beteende som med en populärvetenskaplig term kallas Little Emperor Syndrome. I takt med den snabba ekonomiska utvecklingen har allt fler ensambarn växt upp i en miljö där de i princip har fått göra som de har velat och fått allt vad de har pekat på. Detta har resulterat i att Kina eventuellt står inför en behavioral time-bomb med den brittiske författaren Andrew Marshalls ord.

Oavsett hur det kommer att gå för Kinas curlade generation har ännu inget kinesiskt barn blivit lika bortskämt som landets sista kejsare, Pu Yi (1906 – 1967), som kan tjäna som själva personifieringen av nämnda syndrom. Den lille spolingen blev kejsare i en ålder av endast två år och 10 månader och från den stunden behandlades han i enlighet med den gudomliga vördnad som kinesiska kejsare alltid har krävt.

Hans kröning var en chockartad upplevelse. Lilla Pu Yi bars skrikande fram till tronen buren av hovets eunucker skrämd halvt från livet av de ceremoniella trummorna och all uppståndelse. Den nyblivna sonen av himlen togs dessutom från sin mor – som han inte fick träffa på sju år – för att i stället ”uppfostras” av en sköterska och hovets snöpningar. När han väl vant sig vid den nya situationen kom han underfund med att det kunde ha sina fördelar att vara tre år och betraktad som en levande gud; han kunde leva ut alla barns dröm att göra vad som än föll honom in.

Hans lekar tog sig allt värre excesser till hans övervakande eunuckers stora skräck. Den enda som hade mod att någorlunda lugna och tala kejsaren till rätta var hans sköterska men hon sändes iväg när Pu Yi var åtta. Sin far träffade han i princip aldrig. Hoveunuckerna följde däremot under tystnad kejsaren vart han än behagade ta vägen i den förbjudna stadens med dess 9000 rum bärandes på hillebarder, traditionell medicin av den händelse att gossen skulle skada sig under sin framfart samt skålar med mat om han plötsligt skulle bli hungrig. Närhen han stötte på en vuxen föll denna ner på knä enligt den rituella etikett som gällde i palatset. Till saken hör också att kejsaren var isolerad i palatset på grund av den oroliga utvecklingen i landet, således hade han i princip ingen verklighetskontakt överhuvudtaget.

När det kom till lekar roade sig kejsaren med alltifrån kameler, ormar och myror och om andan föll honom på kunde han beordra sina tysta tjänare att kräla i stoftet framför honom och slicka i sig smutsen på marken. I sin spökskrivna självbiografi, Jag var kejsare av Kina: från himlens son till medborgare berättar han ärligt om hur han redan som liten såg eunuckerna som levande leksaker som han kunde bestraffa med både spott och spä närhälst andan föll på.

Den lille kejsare skulle slutligen tuktas till ödmjukhet. År 1912 fördrevs han från den förbjudna staden och tvingades avsäga sig alla anspråk på den kinesiska kejsarvärdigheten. Istället fick Pu Yi bli marionettkejsare i det av Japan ockuperade Manchuriet. Japanernas besittningar på fastlandet kom som bekant till sin ände i samband med förlusten i andra världskriget. Pu Yi hade nu förlorat alla som stödde honom, att han hade agerat som kejsare åt den hatade japanska ockupationsmakten var ingenting som kunde viftas bort och i synnerhet inte av Kinas kommunistiska parti som nu tog makten i mittens rike. Efter en tid i fångenskap släpptes himlens son och han slutade sina dagar år 1967 i all enkelhet som trädgårdsmästare gift med en sjuksköterska.

Kejsaren Pu Yi

Kinesisk fotfetischism; om Mingdynastins fäbless för porr

Mingdynastin (1368 – 1644) är den period i Kinas historia som flest människor i Västvärlden känner till namnet på, inte minst på grund av att porslin från perioden förefaller att vara en tidlös säker investering men också på grund av att mycket av det gemene man förknippar med Kina, exempelvis den förbjudna staden, uppfördes av Ming-kejsarna. Mindre känt är att Ming också var en porrens guldålder. Visserligen finns det hela 2000 år gamla kinesiska erotiska verk men under 1600-talet blev dessa noveller och målningar med upphetsande motiv allt vanligare.

Framförallt konsumerades pornografi bland den högre tjänstemannaklassen och vid det kejserliga hovet. I takt med att utvecklingen av en strukturerad och centraliserad regeringsmakt fortgick ökade även det dekadenta levernet i den förbjudna staden. Att Himmelens son – som kejsaren traditionellt titulerades – förde med sig tusentals konkubiner på sina resor uppfattades som naturligt med tanke på att den vanlige tjänstemannen kunde ha ett dussintal älskarinnor.

Tidens silikonbröst stavades liljefötter, kinesiska män var fotfetischer av stora mått, ett sexuellt intresse som höll i sig till dess att kommunistpartiet stigmatiserade bruket att deformera flickors fötter i syfte att göra dessa så små som möjligt. Målningar från Mingdynastin visar inte sällan nakna flickor i färd med att knyta upp de typiska små skor som bars av de som fått sina fötter ”liljeformade”. Denna fetisch höll i sig långt fram i tiden och vittnesmål om detta dyker upp på oväntade platser, det hände att kinesiska konvertiter som arbetade i USA på 1800-talet för sin präst bekände syndfulla tankar om kvinnofötter.

Förutom intresset för fötter beskrev och praktiserade man alla tänkbara typer av porr, anal-, oral- grupp- och homosex var inget man stod främmande inför. Mingdynastins främsta pornografiska verk var Plommonet i guldvasen eller Jin Ping Mei som författades under pseudonym i början av 1600-talet och som kom i tryck år 1610. Handlingen kretsar kring en familjs förfall i dekadens, familjens patriark har inte mindre än nitton sexpartners i boken och äger en stor samling sexleksaker. Det är emellertid inte frågan om någon lättsam ”gladporr”; verket kräver sin läsare då boken har dryga hundra kapitel och är väl över tusen sidor långt. Prosan anses dessutom vara av hög kvalité vilket får anses vara en väsenskillnad från nutidens pornografiska produktion.

Plommonet i guldvasen var mycket populär i samtiden men dess framgångssaga blev en kortlivad historia. År 1644 gick dynastin under för att ersättas av Qingdynastin vars kejsare var betydligt mer konservativa i sin inställning till porr och sex i allmänhet. Det kanske inte var en direkt häxjakt som inleddes på erotisk litteratur men många böcker i genren förstördes. Under 1900-talet har både den tidigare nationalistregimen och det idag styrande kommunistpartiet fortsatt på Qings inslagna linje och aktivt motarbetat kinesisk pornografi.

En hårresande historia; den manchuriska hårpiskan i Qingdynastins Kina

Efter att den sista Mingkejsaren, Ssu-tsung (1627-1644), i ren desperation hängde sig själv år 1644 fanns det inte längre någon samlad kraft som kunde hålla tillbaka de anstormade manchurerna, vilka inom loppet av några decennier erövrade återstoden av det som en gång varit Mingriket. Manchurerna, en av många i raden av barbarfolk som invaderat Kina norrifrån, tycktes nu åtnjuta himmelens mandat och gav sin dynasti, som skulle bestå till 1912,  namnet Qing (klarhet).

För att försäkra sig om kinesernas fullständiga underkastelse utgick år 1645 ett påbud från de nya härskarna i Beijing som kungjorde att Qingdynastins undersåtar inom tio dagar, med hot om avrättning, skulle anta den manchuriska hårpiskan (buddistmunkar var dock undantagna). Den manchuriska
hårpiskan, innebar förenklat uttryckt, att allt hår på hjässan rakades av med undantag för en liten fläck varifrån man skapade en lång flätad råttsvans (se bild).

Detta frisyrtvång var i själva verket en elaborerad mekanism ämnad att garantera de motspänstiga kinesiska undersåtarnas lojalitet gentemot den nya regimen. Att uppträda utan hårpiska skulle under de närmaste århundradena vara likställt med att skriva på sin egen dödsdom. Qingdynastins officiella ”slogan”, om uttrycket tillåts, sammanfattade den drakoniska härskarfilosofin ypperligt väl: ”Behåll ditt hår och förlora ditt huvud, eller behåll ditt huvud och klipp av ditt hår”.

Kinesarnas reaktioner på manchurernas lagar om tvångsfrisering var minst sagt upprörda och stundtals extremt våldsamma. Upproren haglade som spön i backen under manchurernas första decennier vid makten, men samtliga försök till att kasta ut barbarerna slogs ned med obeskrivlig brutalitet. Vad som spädde på känslan av förnedrande servilitet var att Konfucius själv i ett välkänt uttalande redogjort för betydelsen av att omhänderta och freda sitt hårsvall.

Att utföra den blasfemiska riten att klippa av sin försmädliga hårpiska förblev en tydlig symbolisk markering mot Qings komprometterade herravälde fram tills dynastins slutgiltiga fall 1912. Både Taipingupprorets (1850-1864) och den Vita Lotusens (1796-1804) fanatiska horder undanbad sig hårpiskan och lät håret växa fritt, något som givetvis retade gallfeber på Qingdynastins ledande koryféer..

Jesus kinesiska lillebror; Hong Xiuquan och Taipingupprorets konfessionella konstitution

Allehanda kufiska religiösa sekter och kotterier har alltsedan tidig medeltid haft en suggestiv dragningskraft på miljontals kineser. Inte sällan har dessa även haft en direkt och oftast destruktiv inverkan på den kinesiska politiken. 1800-talet utgjorde blomstringstiden för den obskuranta sekterismen då flera uppror, anförda av diverse profeter och kätterska kotterier, med udden riktad mot den förhatliga och gravt komprometterade Qing-dynastin (1644-1912) utspelade sig för öppen ridå.    

Det i särklass blodigaste av dessa var det sydkinesiska Taipingupproret (1850-1864) vilket inträffade ungefär samtidigt som det Amerikanska Inbördeskriget, men som skördade betydligt fler människooffer.

Den obestridliga ledaren för Taipingupproret (Taiping betyder ungefär ”den eviga freden”) var Hong Xiuquan (1814-1864); en misslyckad student som upptäckt att han i själva verket var guds son och utsänd av denne för att störta den skändliga Qing-dynastin.

Hongs historia börjar egentligen med att denne, efter att för femte gången misslyckats med att avlägga sin tjänstemannaexamen, genomled en svårartad depression. Under sin konvalescens hade den unge Hong flera religiösa uppenbarelser. Han såg bland annat den åldriga Konfucius bli straffad för att ha kontaminerat Kina med sin avgudadyrkan, och han talade med en illuminerad figur som påstod sig vara Hongs äldre bror och som han sedermera kom att identifiera som Jesus Kristus. I dessa drömmar skulle Hongs nyupptäckta far och storebror vid upprepade tillfällen instruerat honom om att han satts till världen för att förinta Kinas demoner (dvs Qing-dynastin och dess lakejer).  

Efter sitt tillfrisknande slukade Hong glupskt all litteratur han kunde komma över som gav upplysningar om dennes nyfunna familj och innebörden av den kristna läran, och därefter begav han sig ut på den sydkinesiska landsbygden i hopp om att värva proselyter. Efter inledande misslyckanden lyckades Hong gjuta liv i en spirande obskurant sekt vars kärna utgjordes av andra misslyckade studenter som gärna skylde sina tillkortakommanden på den sittande regimen. Sedan gick allting fort; år 1851 hade den karismatiska Hong redan lyckats värva dryga 30 000 fanatiska anhängare.

Qing-dynastins koryféer, som blivit allt mer nervösa över utvecklingen i Sydkina, anmodade Hong att rätta sig i ledet och skingra sina martialiska skaror, något som den senare givetvis vägrade. Händelsen förebådade Taipingupprorets utbrott och Hongs påbud om att han skapat ”det Himmelska Kungariket Eviga Freden”. Detta massiva uppror, som i själva verket utvecklade sig till ett veritabelt inbördeskrig, inleddes med en rad lysande segrar för Hongs arméer vilka inom kort kom att dominera Sydkina. Under ”det Himmelska Kungariket Eviga Fredens” storhetstid härskade denna Jesus självutnämnda lillebror över i runda slänga 30 miljoner människor.

Hong själv deltog inte i de militära operationerna och avsvor sig direkt inflytande över politiken. Istället härskade han med hjälp av ukaser och kufiska religiösa förhållningsregler som han knåpade ihop i sitt ”Himmelska palats” beläget i Nanjing, och som sedan utbasunerades till undersåtarna som oftast bejakade dessa med slavisk hängivenhet. Hong förkunnade bland annat att polygami var förbjudet (även om han själv hade otaliga konkubiner), att män och kvinnor skulle leva separerade från varandra och att handel i regel var av ondo.

Den militära övermakten blev emellertid snart för mycket för Hongs förryckta skaror. 1864 beseglades ”det Himmelska Kungariket Eviga Fredens” öde då Qings arméer äntligen lyckades återta Nanjing. Hong hade strax före stadens fall avlidit till följd av matförgiftning, vilket med all säkerhet var ett självmord.         

Hong Xiuquan