När Lucifer fick sparken: djävulsstriden 1909

Det hände sig en kall februaridag år 1909 i Folkets hus i Stockholm att en större samling medlemmar i Frihetsförbundet hade samlats till ett seminarium rörande ”Kristendomen och den fria tanken”. Inledningstalare var en fil Dr. vid namn Anton Nyström som krävde att få veta vad kyrkan egentligen trodde om djävulen och att samhället en gång för alla skulle bli ”afdiaboliserad”. Vad man krävde var helt enkelt att kyrkan upphörde med att pådyvla folk en djävulstro.

Vid mötet antog de 800 församlade ”af skilda samhällsklasser” en resolution som i hårda ordalag fördömde tron på djävulen som ett hån mot civilisationens framsteg. Man menade även att statens, skolans och kyrkans erkännande av djävulens existens utgjorde ett hot mot mindre begåvade människors sinne och därmed delvis fungerade som kontrollinstrument av de oupplysta massorna. Med detta sagt krävde man att riksdagen omedelbart skulle vidta åtgärder för att djävulen och alla hot om ett svavelosande helvete rensades ut ur det svenska samhället.

Satan hade spelat ur sin roll och man menade att tron på demoner och eviga straff hörde hemma i en mörk medeltid och hade ingenting att göra i ett samhälle som passerat Voltaires död med över 130 år. Därmed var man rörande överens trots att man var av skilda samhällsklasser får man anta. Lucifer hade gjort sitt i Sveriges och nu inleddes den sista striden som dock inte skulle stå på Harmageddons fält utan istället utspela sig på Dagens Nyheters ledarsida under våren 1909 under namnet ”Djävulsstriden”.

I mars samma år arrangerade DN ett seminarium om frågan vad statskyrkans präster egentligen trodde om djävulen. Mötet samlade återigen dryga 800 intresserade och den här gången fanns även kyrkan representerad med flera deltagare. Dessa hade hårdnackat före mötet vägrat att uttala sig om vad som DN:s chefredaktör benämnde ”djävulsdogmen” inom statskyrkan. När seminariet väl drog igång fick DN vad man ville ha; en präst vid namn Nilz Hannerz yttrade orden: ”i min religiösa uppfattning ej har någon plats för djävulsföreställning”.

Detta bete högg dagstidningen omedelbart på och man hävdade att Hannerz genom att fälla dessa ord självfallet måste ha brutit mot kyrkans rena lära som innefattar tron på djävulen. Hannerz fick även motthugg från andra män inom kyrkan. En präst förklarade att man måste tro på att djävulen fanns eftersom Jesus bekräftat detta i det Nya testamentet: vi […] tro både på den ena och den andra andevärlden, tro också på mörkrets konung, belackaren, beljugaren; det är för tidigt för Stockholms präster att afskrifva denna vår tro”.

DN:s chefredaktör ville nu en gång för alla sätta kyrkan ett rejält trångmål genom att anmäla Hannerz till den dåvarande disciplinnämnden, konsistoriet, för brott mot den rena läran. Anmälan ledde till att en debatt utbröt inom kyrkan om Hannerz kunde avsättas för kätteri men man kom fram till att man upphört med kätterska förföljelser. Beslutet fick kritikerna att gorma om att man i så fall lika gärna kunde predika buddismen.

Till morgontidningens stora lycka friades Hannerz från anklagelserna om att inte förkunna den rena läran vilket föranledde en triumferande ledare i vilken man kungjorde Lucifers död:

”Utan alltför för öfverdrifven pomp och ståt försiggick i går kl 11.10 förmiddagen djävfulens jordfästning i konsistoriets lokal i Storkyrkan . Inför publikum afkunnades  den dom som frikände pastor Hannerz och som samtidigt var djäfvulens dödsattest .”

Anton Karlgren, DN:s dåvarande chefredaktör som triumferade över djävulen

Lurik rekommenderar: Anton Karlgren. Djäfvulsstriden våren 1909; En serie uttalanden om djäfvulen och helvetet. 1909.

Snurriga nazister: nederländsk cykelhistoria under och efter Andra Världskriget

Att Nederländerna är ett land till bredden fyllt av cykelentusiaster står klart för var och en som haft lyckan att besöka landet. Att 70 % av alla resor under 7,5 km utförs på cykelsadel är kanske inte så underligt med tanke på att nederländarna är synnerligen trångbodda och att landet som helhet är lika platt som Danmark. Men det finns mer till den nederländska cykelhistorien.

Liksom i övriga Europa tog cyklandet fart i Nederländerna och Belgien i slutet av 1800-talet, skillnaden var dock att medan verksamheten förblev ett aristokratiskt nöje i exempelvis England och Frankrike så kunde den spirande nederländska bourgeoisien relativt snabbt begagna sig av det nya fortskaffningsmedlet. Bortsett från en fabulös ekonomisk konjunktur vid sekelskiftet berodde den våldsamma explosionen i antalet cyklar mycket på att Nederländerna och Belgien åtnjöt billig gummiimport från sina afrikanska och asiatiska kolonier. Utan att överdriva skulle man kunna påstå att den nederländska cykelexpansionen gick över indonesiska gummiarbetares lik.

Vid andra världskrigets utbrott var antalet cykelägare per capita högre i Nederländerna än någon annanstans, men tyskarna ville dock annorlunda. Under naziockupationen 1940-45 beslagtog de tyska soldaterna tiotusentals nederländska cyklar – vilket givetvis retade gallfeber på de ockuperade nederländarna – och använde dem konsekvent när inga andra transportmedel stod till buds. När den tyska armén så småningom flydde Nederländerna i all hast år 1945, efter att kanadensiska trupper stod i bevåg att befria landet, begagnade sig tusentals tyskar av de nederländska cyklarna för att så fort som möjligt sätta sig i säkerhet.

Drottningen Beatrix på cykelsadeln.

Tilltaget gjorde de berövade cykelentusiasterna förslagna, för att inte säga hysteriska. Efter Tysklands nederlag och det andra världskrigets kadens krävde tiotusentals nederländare: ”Mijn fiets terug!” (Ge mig min cykel tillbaka!) som en del av ett eventuellt krigsskadestånd.

Historien slutar givetvis inte där. Kravet på ”Mijn fiets terug!” återkom år 1966 när den blivande drottningen Beatrix äktade sin Claus von Amsberg. Demonstrationen, där slagordet skallade, samlade tusentals nederländare och var en protest mot att den unga drottningen ämnade äkta en tysk (cykeltjuv). Den nederländsk-tyska cykelanimositeten gör sig gällande även idag; år 2006 uppträdde bl.a. ett stort antal nederländska fotbollsfans med frasen  ”Mijn fiets terug!” ingraverade på sina tyska förstavärldskrigshjälmar som givetvis var målade i orange.

Även om nederländarna aldrig fått sina älskade cyklar officiellt ersatta av det moderna Tyskland innebär inte detta att en och annan f.d. tysk soldat känt dåligt samvete över stölderna under flykten från Nederländerna under andra världskriget. År 2009 kontaktade exempelvis en f.d. tysk soldat, stationerad i Nederländerna under kriget, en perifer katolsk kyrka i Nederländerna och förklarade samvetsgrant att han i slutet av kriget stulit en nederländsk cykel parkerad utanför kyrkan och nu, då han snart skulle ligga på sin dödsbädd, önskade lätta sitt samvete genom att ersätta ägaren eller dennes efterkommande ekonomiskt.

Cykelburna tyska soldater under andra världskriget.

Att sko sig på Kalla kriget: sanningen om Nikita Chrusjtjovs skodiplomati i FN

I september 1960 anlände Sovjetunionens förstesekreterare tillsammans med bl.a. Bulgariens, Rumäniens och Ungerns statschefer till New York för att delta i FN:s generalförsamlings femtonde session. Detta var ingalunda något artighetsbesök. Tövädret mellan Sovjetunionen och USA hade återgått till kallt krig under våren samma år efter den s.k. U2-incidenten. Förstesekreteraren, Nikita Chrusjtjov (1894-1971), var nu hämndlysten och tänkte låta tiraderna regna över USA:s politiska övertramp och hade därtill i sikte att detronisera FN:s generalsekreterare – en notorisk ”imperialistlakej” i Chrusjtjovs ögon – d.v.s. svensken Dag Hammarskjöld (1905-1961).

Det ska sägas att FN:s generalförsamling inte var förberett på den koleriska sovjetiske förstesekreteraren och hans entourage eller den politiska kamp som skulle utspela sig framför öppen ridå. Generalförsamlingens sessioner hade för längesedan blivit rutinpräglade och i regel var anförandena urvattnade och innehållslösa. Ordningen i FN skulle upprätthållas av generalförsamlingens ordförande, den lugne och behärskade irländaren Boland (1904-1985), som nära nog kom att få ett nervöst sammanbrott i dusterna med Chrusjtjov som ingalunda respekterade ordningsreglerna.

Sessionen inleddes med att USA:s president, Dwight Eisenhower (1890-1969), höll ett försonande tal där han främst fokuserade på problemen i tredje världen. Detta föll naturligtvis inte Chrusjtjov på läppen. Dagen därpå krävde han, blodröd i ansiktet, ”det amerikanska monopolkapitalets lakej” Dag Hammarskjölds avgång. Därefter höll Chrusjtjovs nyfunne vän, Fidel Castro, ett fyra och en halv timme långt och mördande antiamerikanskt tal. FN befann sig i chock.

Frederick Bolan

Sessionen fortsatte med att den sardoniske Chrusjtjov avbröt den ena talaren efter den andra, däribland Storbritanniens premiärminister, och anklagade var och en för att gå i imperialismens ledband.  Händelserna kulminerade några dagar senare i den så omtalade incidenten där Chrusjtjov frenetiskt började banka med sin sko i bänken för att tysta en talare. Varom detta? Mindre nogräknade historieböcker anger slarvigt att utfallet var en spontan protest mot ”USA-imperialismen”, men så var inte fallet.

Sanningen är att Chrusjtjov inför resan till New York mottagit en spansk socialist som bett honom att, om chansen uppkom, brännmärka ”den skändliga Francoregimen i Spanien”. Med största säkerhet hade förstesekreteraren låtit saken bero om det inte vore för att han störde sig något alldeles kolossalt på Francoregimens flintskalliga utrikesminister vars delegation, av ett ödets nycker, placerats rakt nedanför Chrusjtjov och hans anhang.

Vid den spanske utrikesministerns anförande formligen exploderade Chrusjtjov och skrek osammanhängande om att det rådde blodig diktatur i Spanien och att man högg huvudet av det spanska folkets bästa söner samtidigt som han vredgat dunkade nävarna i bordet. Bolan försökte intervenera men det gjorde bara att Sovjetunionens förstesekreterare fick blodad tand.

Till sin egen olycka tappade emellertid Chrusjtjov sin klocka. Han började leta under bordet men den stora kulmagen gjorde honom oförmögen att finna denna, istället fick han tag på sin sko – en snörlös resårsko tillverkad på ministerrådets skomakeri – och började instinktivt att råbarkat dunka denna i bänken för att tysta talaren. Genom hela denna episod fortsatte den spanske utrikesministern att stoiskt fortsätta sitt anförande som om inget hade hänt. När han sedan skulle återta sin plats nedanför den sovjetiska delegationen störtade den vansinnige Chrusjtjov emot honom och det hela hade definitivt slutat i handgemäng om inte säkerhetsvakter hade särat på kombattanterna i tid.

Episoden hade också ett komiskt efterspel. Även om sovjetisk media hyllade sin förstesekreterare och bedyrade att Chrusjtjovs ”skodiplomati” var det mest effektiva sättet att komma till tals med ”imperialisterna” var Västs FN-delegater mindre imponerade. Senare under sessionen – när den för Frankrike så känsliga Algerietfrågan skulle diskuteras – ställde sig den franska delegationen upp och var bered att demonstrativt tåga ut. När den hårt ansatte Bolan frågade var som försegick svarade fransmännen att ”Vi ska gå och köpa pjäxor”.

Senare, när Sovjetunionens delegat i det politiska utskottet i sedvanlig ordning propsade på att Väst måste gå med på en allmän nedrustning, replikerade den uppnosige brittiske delegaten Ormsby-Gore: ”Varför inte pröva en radikalare metod: att förbjuda alla vapen som är större än den sovjetiske premiärministerns sko”.

Nikita Chrusjtjov med den berömda skon i FN.

Avväpnande krigslister: Jean Baptiste Bernadottes oblodiga seger i Lübeck 1806

Huruvida Gustav IV Adolf (1778 – 1837) är den långa svenska historiens mest misslyckade kung kan man med rätta diskutera. Han förlorade den Östra rikshalvan till Ryssland och avsattes därefter i en statskupp och framlevde resten av sina dagar kringflackande i Europa under namnet överste Gustavsson. Kungen hatade Napoleon av hela sitt hjärta och därför var det självklart att Sverige skulle slåss mot den franska kejsaren i det Svensk – franska kriget (1805 – 1810).

”Överste Gustafsson”

Så kom det sig att en svensk styrka i norra Tyskland bestående av två livgrenadjärregementen och en icke oansenlig styrka kavalleri, totalt ca 1000 man, befann sig i Lübeck år 1806 på flykt undan en fransk styrka. Svenskarna hade hamnat i problem efter att Napoleon skördat stora framgångar i inledningen av kriget med sin stora seger i Austerlitz föregående år. Nu hade Preussarna bytt sida och favoriserade fransmännen vilket föranledde den svenska reträtten som planerades gå över havet till svenska Stralsund.

I Lübecks hamn röt general von Morian ut sina order – alla skulle se till att deras vapen var väl nedpackade i lådor inför överfarten! Självfallet lydde soldaterna och stuvade ned alla vapen. Nu visade det sig emellertid att någonting hade gått fruktansvärt fel; de förföljande fransmännen var plötsligt på plats i Lübeck. Eftersom man nu var obeväpnade fanns det inte mycket mer att göra än att hissa vit flagg och kapitulera och så gav 1/12-del av den totala svenska armén upp utan strid. Von Morian själv var dock som uppslukad av jorden, han hade snabbt som blixten travat iväg till Travemünde.

Den franske befälhavaren var ingen mindre än marskalk Jean Baptiste Bernadotte (1763-1844) och kanske var det nu han omedvetet lade grunden till sin framtid som svensk kung. Marskalken visade prov på yttersta gentlemannamässighet och tillät att de befälslösa svenska officerarna skulle få bära sina värjor och äta vid hans bord. Trots nesligheten verkar man ha haft det rätt trevligt i väntan på Napoleons order om vad som nu skulle ske. Snart stod det klart att svenskarna skulle marschera söderut som krigsfångar och Bernadotte avdelade en tropp för uppgiften att bevaka svenskarna under färden.

Nu ingrep dock det högsta svenska befälet på plats, Carl Otto Mörner, och förklarade vänligt men bestämt att dessa soldater var hederliga svenska bönder som ägde en särledes disciplin och ära. De lydde order utan att klaga och var dessutom fria torpare och inte alls värnpliktiga som de franska soldaterna. Mot denna bakgrund kunde  de inte tåla att föras fram som boskap av en beväpnad vaktstyrka.

Otroligt nog gav Bernadotte med sig och man lät svenskarna marschera iväg till sin fångenskap under eget ansvar. Så gav man sig iväg på den långa marschen som bar genom hela Tyskland och en bra bit in i Frankrike. Som utlovat gick man med god disciplin och otroligt nog anlände man utan att en enda soldat rymt.

Ytterligare ett par år senare var Sverige i behov av en kronprins då den skröplige Karl XIII saknade en arvinge. Vid kungens hov fanns nu nämnda Mörner som drog sig till minne den artige Bernadotte och förde honom på tal.

Jean Baptiste Bernadotte

Rysslands onda öga: bildande historia om Ivan IV:s mord på tsarevitj Ivan

Få makabra händelser i den ryska historien har fångat författare, regissörer och målares intresse såsom Ivan IV den Förskräckliges (1530-1584) mord på sonen och tillika tronföljaren Ivan (1554-1581) år 1581. Ingen torde dock ha skildrat episodens kadens lika initierat och förtjänstfullt som den legendariska målaren Ilja Repin (1844-1930).

Ivan den förskräcklige, som inte för inte var Stalins idol, var som bekant en gravt mentalsjuk och plågad människonatur som hängav sig åt hedonistiska ytterligheter och morbida våldsamheter ena dagen för att den andra fördöma sina handlingar och ångerfullt ödmjuka sig inför Gud.

Ivan den Förskräcklige hade begåvats med fyra söner, varav endast två överlevde till vuxen ålder. När ålderdomen så sakteliga började tära på den vansinniga tyrannen var det mången bojar som såg fram med tillförsikt på sonen Ivan Ivanovitj stundande trontillträde.  Ivan Ivanovitj var synnerligen välskapt, måhända grym, men verkade inte ha ärvt faderns koleriska sinnelag.

Trontillträdet blev dock aldrig av. Enligt jesuiten A. Possevino fick Ivan den Förskräcklige nämligen ett vredesutbrott när han fann sonhustrun på tok för lättklädd i sitt sovgemak och började i god ordning att fysiskt misshandla den försvarslösa och höggravida kvinnan. Tsarevitj Ivan steg emellan och tog sin hustru i försvar vilket gjorde den sardoniska tsaren så förgrymmad att han i ren ilska krossade sonens huvud med sin spjutkäpp. Genast efter mordet tog den förtvivlade tsaren sin son i sina armar och var nära att fullständigt mista förståndet av sorg. Från den dagen ”rusade han ofta upp på nätterna från sin bädd under vilda tjut och ville avsäga sig tronen och gå i kloster”.

Ivan den Förskräcklige håller krampaktigt sin mördade son i sin famn.

Episoden föreställande hur Ivan den Förskräcklige krampaktigt håller sin döda son i sina armar och stirrar tomt och uttryckslöst finns alltså avbildad på Ilja Repins berömda målning. Selma Lagerlöf (1858-1940) är en av få svenska mecenater som blivit förärad att åse tavlan; och allas vår egen Mor Selma visste att berätta att ”tavlan framkallat ångestkänslor hos henne långt efter det att hon sett målningen.” Ivans ögon ”var ögonen av en varulv”, ansåg hon. Tyvärr finns Repins oantastade originalmålning inte längre kvar. Ivans ihåligt stirrande blick fick år 1913 en gravt störd man att skära sönder tavlan i småbitar.

Ivan den Förskräckliges morbida tilltag fick också storpolitiska konsekvenser. Mordet på tsarevitj Ivan innebar att dennes yngre och gravt handikappade bror, Fjodor II (1557-1598), uppsteg på tronen vid faderns död 1584. Denna saktmodiga naturs stora intresse låg i att ringa med kyrkklockor, regeringsbestyren lämnade han med glädje över till ingifta tatariska släktingar. Den stackars tsaren lyckades inte ens med att avla fram en tronarvinge och Fjodor II:s död  innebar också utslocknandet av den seglivade rurikska kejsardynastin i rysk historia.

Stilstudie på de vansinniga ögonen som Mor Selma beskrev som en varulvs.

Träig hök i Italien: Hawkwood och engelska legokompanier på rövartåg

Somliga historier om krig och elände börjar med ett fredsfördrag och så börjar även historien om de italienska stadsstaternas gissel; sir John Hawkwood (13?? – 1394). Det var en solig dag den första maj år 1360. Den franska byn Brétigny hade fått ett sällan skådat besök av dignitärer, om än ett säkerligen ovälkommet sådant då medeltida digniteter tenderade att vara krävande gäster. De höga herrarna som med sina enorma följen bevistade byn var inga mindre än den engelske kungen Edvard III som förhandlade med franska herrar (kung Johan den gode satt i fångenskap) om en fred som skulle innebära att drygt halva Frankrike tillföll den brittiska kronan.

Fransoserna var förödmjukade i grunden och tvingades skriva på, äntligen hade freden återvänt efter att ha lyst med sin frånvaro i dryga två årtionden, även om kriget skulle dra igång igen och vara fram till år 1453. Den franska allmogen jublade säkerligen, äntligen skulle man få odla i fred. Bland de engelska soldaterna var det dock inte lika muntert.

Många engelsmän – såsom Hawkwood – hade inget eller endast ett knapert arv att luta sig mot därhemma och därför sökt lyckan i armén. Fred betydde arbetslöshet och att bryta ryggen på en åker någonstans. Var det inte krig där man var fick man söka sig till ett eller helt enkelt skapa sig ett eget. Sagt och gjort Hawkwood drog tillsammans med mängder av andra engelsmän till Italien efter att ha bildat fria kompanier av arbetslösa och ärrade veteraner.

Dessa kompanier kunde vara mycket stora och bestå av tusentals soldater och agera med stor disciplin och affärsmässighet. Efter en tid som befäl blev Hawkwood generalkapten över det Vita kompaniet som kontrakterades av Heliga Stolen. Uppdraget var att mot summan av 100 000 floriner anfalla och tukta Milano som låg i konflikt med Avignon. Ett beslut hans Helighet bittert skulle ångra.

På vägen angriper Vita kompaniet påvens allierade, greven av Savolas, tar honom till fånga och kräver ytterligare 180 000 floriner i lösen för honom. Det skall påpekas att en familj bönder levde på mellan 7 och 15 floriner om året. Under tiden sluter Milano fred med påven och plötsligt fanns ingen anledning att angripa staden men man hade upptäckt att norra Italien var fyllt av svaga men oerhört rika stadsstater. Vad som var än bättre var att dessa verkade lida en patologisk besatthet av att konspirera och föra krig mot varandra, här rådde det högkonjunktur för de som befann sig i krigets bransch.

Än den ena än den andra stadsstaten skrev kontrakt med Hawkwoods Vita kompani om att anfalla en granne. Dessa kontrakt blev med tiden oerhört invecklade historier som krävde så många notarier och jurister att det så småningom rådde brist på dugligt folk. Italienarnas eviga krigande och upphandlingar av utländska kompanier retade gallfeber på både Petrarca och Machiavelli som spydde galla över engelsmännen. Även påven försökte få bort kompanierna genom att både hota med exkommunicering och locka med frälsning om de bara ville delta i diverse korståg mot det Heliga landet eller Spanien. Ingenting hjälpte, den italienska marknaden var för lukrativ.

Kompanierna kom att förödda Italien under lång tid och även om mängder av italienare fick anledning att hata Hawkwood kom somliga att älska honom. Florens tog honom till sitt hjärta efter att han lett en framgångsrik kampanj mot ärkefienden Milano. Engelsmannen fick både medborgarskap och pension som tack innan denne man som levde hela sitt liv i krigets skugga fick en ståtlig statsbegravning som enligt vittnen var pampigare än vad någon florentinare fått i mannaminne.

Hawkwoods begravningsmonument

Roliga historier i Kalla Krigets skugga: Richard Nixon vs. Nikita Chrusjtjov

Sommaren 1959 gjorde den internationellt oerfarne amerikanske vicepresidenten Richard Nixon (1913-1994) en fiaskoartad resa till lejonets kula; det vill säga till världskommunismens högborg Moskva. På sin rundresa i Sovjetunionen åtföljdes Nixon, till sin egen bestörtelse, av Sovjetunionens förstasekreterare Nikita Chrusjtjov (1894-1971). Dessa var oförsonliga ideologiska antagonister och förbluffande disparata naturer vilket utmynnade i att den jovialiske om än illistige Chrusjtjov tog varje tillfälle i akt att förnedra sin snarstuckna gäst.

Vid tillfälle bjöd värden, d.v.s. Chrusjtov, ut makarna Nixon att tillsammans med flera medlemmar av den sovjetiska politbyrån med respektive avnjuta en picknick i det fria under en urgammal björk längsmed Moskvafloden. Vid denna segdragna picknick, som varade flera timmar, förbrukades åtskilliga buteljer vodka och Sovjetunionens förstasekreterare försinkade inte ett tillfälle att irritera den amerikanska vicepresidenten. För att lätta på spänningen beslöt sig Nixon för att inlevelsefullt förtälja en humoristisk anekdot från sitt hemland:

”Vid ett tillfälle samlades några amerikaner och började gräla om vilken stat i Amerika som var vildast och mest gudsförgäten. Texasborna sade att det var deras och invånarna i Alaska insisterade på att deras stat var vildast. Man samlade representanter för båda staterna i Alaska och ställde tre villkor. Den som uppfyllde dem vann.”

”Det första villkoret: att tömma en flaska whiskey i ett svep. Det andra: att gå ut i skogen och skaka tass med en björn. Det tredje: att ligga med en eskimåkvinna.”

”Alaskas representant uppfyllde förstås alla dessa villkor. Så blev det Texasbons tur. Han drack ut whiskeyflaskan. ”Var är skogen?” sa han. ”Jag ska gå och leta efter en björn”. Och så gav han sig iväg. Det gick en timme, det gick två och tre – ingen Texasbo syntes till. Slutligen återvände han nedblodad och med söndertrasad skjorta. ”Hu”, sade han. ”Var är eskimåkvinnan? Jag ska skaka hand med henne.”

Slutklämmen fick hela den sovjetiska politbyrån att brista ut i gapskratt, med undantag från förstesekreteraren själv. Denne deklarerade att han själv hade en humoristisk anekdot som han önskade delge sällskapet, och började sonika:

”Igår hörde jag en anekdot om vicepresident Nixons resa till Tbilisi i Georgien. Stadens myndigheter ställde till med salut till hans ära. Nå, Tbilisi är en gammal stad och det ligger berg runt omkring. I utkanten, uppe i bergen, satt en gammal georgier vid sin stugknut. Han var 120 år – de blir gamla hos oss – och hade nickat till. Och plötsligt pang-bom – saluten.”

”Den gamle georgiern tittade upp och frågade sonsonen:

-Asjot, vad är det där?

-Jo, förstår du, farfar, vicepresident Nixon har kommit hit.

-Det var bra det, sade den gamle georgiern och somnade med huvudet mot bröstet.”

”Då hördes en salut till: pang-bom. Den gamle georgiern lyfte återigen huvudet och frågade ilsket:

-Asjot, jag undrar: vad är det där?

-Farfar, jag sa ju att vicepresident Nixon har kommit hit.

-Va, missade dom första gången?”

Naturligtvis uppskattade paret Nixon inte Chrusjtjovs anekdot överdrivet mycket.

Lurik rekommenderar: Oleg Grinevsky. Töväder och kallt krig. Bra Böcker 1995.

Antagonisterna Chrusjtjov och Nixon skäller på varandra under den amerikanska utställningen i Moskva år 1959.