Koloniallitteraturen och kriget mot marsmänniskorna

I slutet av 1800-talet gjorde sig en intellektuell kritik mot kolonialmakternas förehavanden i Afrika hörd. Generellt bedrev de europeiska expeditions- och ockupationsstyrkorna, handelsbolagen och äventyrarna en rovdrift av naturresurser och människor inte sällan med en rasistisk ideologi i bakhuvudet.

Bland de främsta verken finns flera berömda titlar av vilka många har filmatiserats av Hollywood. Bland dessa återfinns bland annat Joseph Conrads Mörkrets hjärta från 1901 (Apocalypse now). Conrads bok är en kortroman som behandlar författarens egna upplevelser som flodbåtskapten på Kongofloden. Dramaturgin är mäkta subtil, skriven i en aningen torr betraktande stil. Inte mycket behövde dock nämnas, de invigda läsarna kände till de fasor som dolde sig mellan raderna.

H.G. Wells är kanske mest känd som smånördig sci-fi författare, hans böcker kan läsas som fantasirik underhållning men hans författargärning är djupt präglad av européernas förehavanden i Afrika. Därmed rymmer de ”nördiga” science fiction romanerna en intressant dimension. I The Invisible Man från 1897 (Hollow Man är baserad på Wells bok) lyckas vetenskapsmannen Griffin att bli osynlig. Den tidigare harmlöse mannen utvecklar senare en psykos och blir fullständigt galen och livsfarlig för sin omgivning. Boken tar upp samma tema som Conrad senare gör: vad händer om en människa ställs bortom synhåll från den gemensamma moral som ett civiliserat samhälle utövar? Genom sina böcker besvarar de frågan och förklarar därmed de outsägliga hemskheter som utspelade sig i kolonierna.

Det var med Världarnas krig från1898 (War of the Worlds senast filmad 2005) som Wells blev legendrasisk som författare. Boken handlar om hur högteknologiska marsmänniskor invaderar jorden och med sina Tri-Pods krossar allt motstånd i syfte att kolonisera jorden. Referenserna till kolonialkrigen är här mycket tydliga och läsaren får fundera över marsmänniskornas rätt till planeten.

Till historien hör att Världarnas krig sändes som radioteater 1938 i USA. Vid den här tiden var radion fortfarande ett relativt nytt medium men i Amerika hade den kommersiella användningen utvecklats tidigt. Före sändningen informerade man att radioteater skulle följa men detta hördes inte av flertalet lyssnare då man lyssnade på ett annat populärt program i en konkurrerande kanal.

Skådespelarna gjorde ett fantastiskt jobb. Formatet med en reporter som berättare övertygade hundratusentals amerikaner om att marsmänniskorna verkligen var här och spred död med sina Tri-Pods. Panik utbröt, vapen plockades fram och fönster spikades igen, utomjordingarna skulle bekämpas. Gäng av modiga unga män drogs ihop inför det utomjordiska hotet samtidigt som folk började fly de större städerna. En kärleksfull far var till och med på väg att skjuta sina döttrar i rädsla för marsianernas perversioner. När väl paniken lagt sig efter att polisen tvingat radiostationen att sända ut förtydliganden hade ett okänt antal människor skadats i jordens första och hittills enda interstellära krig.

Lettiska pyromaner och sagan om den första julgranen

Tyskland och Lettland, bland flera andra, har länge aspirerat på att vara de första att stoltsera med en julgran. Även om Tyskland länge ansetts som julgranens liksom flera andra uppskattade jultraditioners geografiska hemvist har de lettiska protesterna inte kunnat viftas bort, och de senares historiska framställning har under senare tid sakta vunnit insteg bland de insatta.

Staden Riga, grundad 1201, som snabbt utvecklade sig till en av Östersjöns mest lysande handelsstäder dominerades under senmedeltiden och början på den nya tiden av en välorganiserad och merkantil tysk-baltisk köpmannaaristokrati. Även om kristendomen definitivt blivit accepterad bland det breda folklagret var det ett betydligt vanskligare projekt att helt eliminera inrotade hedniska traditioner och föreställningar. I Baltikum, mer än annorstädes, övergavs aldrig hednatron fullständigt utan dess praktiker infogades i eller amalgamerades med kristendomens bärande dogmer och ritualer.

Ett tydligt exempel på detta var traditionen att runt juletid låta ett hästspann köra runt en massiv avskalad stock i centrala Riga. Syftet med företaget var att stocken skulle absorbera alla bedrövelser och det lidande som drabbat stadens invånare under det gångna året. Därför satte man efter avslutat värv eld på stocken till allmän acklamation, vilket givetvis symboliserade utrotandet av allehanda sorger och besvär. Stadsbefolkningen kunde sedan med tillförsikt och frid i själen se fram emot ett nytt år.

Nu kom det sig att en skara morska män ur den tysk-baltiska aristokratin vintern 1510 fick för sig att de skulle överträffa gångna tiders stockeldning genom att hugga ner den kraftigaste och mest majestätiska gran som fanns att beskåda i de omgärdande skogarna. När de sedan kom släpandes med den mest praktfulla gran som någonsin skådats tog det roliga emellertid slut. Myndigheterna insåg genast att blåvalen till gran utgjorde en livsfarlig brandfara och att det inte, till allmänhetens stora bedrövelse, kunde bli tal om att tutta på denna. Synnerligen molokna lät den lilla skaran försmådda pyromaner granen bli liggande vid Daugavas flodbank.

Nu råkade flodbanken emellertid vara ett tillhåll för lekfulla lintottar av alla åldrar som blev fullständigt begeistrade av den jättelika granen. Barnen började därefter och i flera dagars tid att pynta denna med nötter, blommor, tygstycken och allehanda attiraljer. När Rigas vuxna sedan såg det färgsprakande underverket till gran blev de fullständigt hänförda och snudd på gråtmilda – ett sådant konstverk kunde naturligtvis inte tillåtas förgås – och de lät resa denna på det centrala torget i Riga. Traditionen har sedan, om man får tro letterna, pågått till dags dato.

Fabel eller ej, Riga celebrerade denna vinter med pompa och ståt julgranens 500-års jubileum, och i sitt svulstiga tal slog givetvis borgmästaren fast att Lettland utgör detta vårt älskade barrverks geografiska och historiska hemvist.

Lukasevangeliet dränkt i blod

Även om många svenskar idag tycks hänge sig åt en agnostisk – jag tror inte på Gud men jag tror på något – uppfattning är de flesta bekanta med Lukas Julevangelium. Av de fyra evangelisterna är det Lukas som närmast kommit att förknippas med Jesus födelse.  Berättelserna om skattskrivningen, Herodes och jungfrufödelsen predikas både i kyrkan men också i oräkneliga Hollywoodproduktioner och i en och annan Disneyversion.

Moderna historiker läser självfallet evangelierna textkritiskt beväpnade med en arsenal av forskningsmetodik vilket gör att vi i dag till viss del kan rekonstruera Jesus födelse. Till de mer kontroversiella forskningsresultaten hör att man med hjälp av dataprogram som utgår från astronomiska observationer och äldre kalendrar fastställt Jesus födelse till hösten mellan år 7 – 5 f.Kr.

År noll ockuperades Palestina av Rom, marionettkungen Herodes den store var utsedd ”kung över judarna” av kejsar Augustus. Herodes själv var halvjude på sin mors sida men hans far var utlänning från Edom varför han saknade legitimitet enligt gemene jude. Åtskilliga var motståndsgrupperna, ”terrordåd” var vanliga vilket fick till följd att ett hårt regemente fördes av ockupanterna. Herodes själv hade så dåligt humör att han i vredesmod lät mörda både sin fru och två söner vilket man kan tänka påverkade hans styre.

Med tanke på säkerhetsläget är det osannolikt att skattskrivningen ägde rum på det vis som återges i Lukas. Det sista Rom ville ha var stora grupper som vandrade omkring då stora skaror utgör en potentiell risk för uppror. Dessutom var romarna rationella, duktiga byråkrater och administratörer, att var och en skulle registrera sig i ”sin faders stad” verkar vara hopplöst krångligt och liknar inte alls något som romarna skulle hitta på.

Vid tiden för den påstådda skattskrivningen var Nasaret (där Jesus växte upp) endast en liten by i närheten av det större Sepphoris. I denna administrativa huvudstad, känt som Galileens smycke, ägde ett judiskt uppror runt ungefär samtidigt som den påstådda skattskrivningen. En man vid namn Judas (som var ett vanligt judiskt namn) in i Sepphoris palats där han kom över en stor mängd vapen. Beväpnad till tänderna begav han sig med sitt anhang ut på rövartåg i hela Galileen. Enligt Jusefus (judisk historiker, död ca år 100) anslöt sig snart andra upprorsmakare och inom kort var revolten ett faktum. Rom reagerade på sitt traditionella brutala vis och sände den ökände ståthållaren i Syrien, general Quinctilius Varus som med sina tre legioner vattnade Galileens torra jord med judarnas blod.

Efter att upproret slagits ned brände den romerske generalen ner Sepphoris och sände dess 20 000 invånare i slaveri som straff för deras medverkan. Varus lät därefter korsfästa 2000 rebeller längs huvudvägarna runt den förintade huvudorten inom synhåll från Nasaret. Längs dessa bloddränkta vägar, kantade av ruttnande och förvridna kroppar ska den tonåriga Maria gett sig iväg för att skattskrivas i Betlehem.

Lurik rekommenderar: James D. Tabor. Jesus dynastin; Den dolda historien om Jesus, hans kungliga familj och kristendomens födelse. Simon & Schuster 2006.

Japaner i västerled; Faxicuras möte med påven

Under 1600-talets inledande årtionden präglades Japan av religiös polarisering och inre stridigheter. Innan Tokugawa shogunatet lyckats konsolidera sin maktställning under den äregiriga Tokugawa Ieyasu (1543-1616) upplevde de många feodalherrarna något av en blomstringstid då de till följd av avsaknaden av en interventionistisk centralmakt kunde agera som småkungar på sina domäner.

En av de mest ambitiösa av dessa var utan tvekan den kristna konvertiten Dame Masamune (1567-1636) som närde smått fantastiska drömmar om att konvertera Japan till kristendomen och omvandla det rigida feodalriket till en handelsfararnation i stil med Nederländerna och Spanien. Masamune var heller inte den som lät verkligheten stå i vägen för realiserandet av sina visioner, och år 1613 lät han bekosta en expedition som skulle föra de första japanerna till Amerika och Europa.

Ledaren för denna blev Hasakura Tsunenaga (1571-1622) som fick i uppdrag att utverka handelsavtal med guvernören i Nya Spanien (Mexico) samt att upprätta ambassader i Spanien och Vatikanen, på samtliga punkter skulle expeditionen bli lyckosam.

Hasakura Tsunenaga och hans följe av cirka 180 japanska vapendragare och en handfull spanjorer ankom till Mexico i oktober 1613 där ett åttiotal japaner så småningom lät döpa sig och därmed uppta ”den sanna tron”. Hasakura Tsunenaga gjorde också han slag i saken men hans konvertering fick vänta fram tills sällskapet siktade Spanien där han döptes av ingen mindre än biskopen av Toledo. Han förärades i samband med denna tillställning också ett kristet dopnamn: Francisco Felipe Faxicura, vilket han blev omåttligt förtjust i.

Efter att ha avlagt visit hos den lättfärdige och intellektuellt ointresserade spanske kungen Filip III styrde Faxicura kosan mot Rom 1615, även om vädergudarna tvingade honom till en kortare avstickare i Frankrike. I Rom blev påven Paul V (1605-1621), Galileo Galileis omisskännliga baneman, så betagen i sin jovialiska asiatiska gäst att han generöst nog tillerkände denne romerskt medborgarskap.

Efter att ha återsett Mexico och uppehållit sig en längre tid på Filippinerna återvände Faxicuras expedition äntligen tillbaka till Japan 1620 där de hyllades som hjältar. Tokugawa shogunatets stigande stjärna betydde emellertid att den korta epoken av religiös tolerans och samarbete med de europeiska makterna gick mot sitt slut. Utvecklingen till trots spenderade den nu närmast övernitiskt religiöse Faxicura återstoden av sina dagar med att söka konvertera sin omgivning till ”den sanna tron” innan han så slutligen somnade in stilla och lugnt i sitt hem 1622.     

Olyckliga jesuiter i reformationens skugga

”Lita aldrig på en jesuit” är ett gammalt råd som spreds elaka tungor emellan ofta tillhörande protestanter men emellanåt även katoliker. Jesuitorden, Societas Jesu, är en katolsk manlig orden av präster och lekbröder som grundades av Ignatius av Loyola år 1540. Jesuitordens tidigaste syfte var katolsk mission, men med tiden blev undervisning ordens speciella kall.

Ändock, inför 1600-talets absoluta svenska kungamakt och reformationens, bitvis, våldsamma genomförande stod sig orden slätt, självfallet kunde inte en potentiell underminerare och papisttroget intellektuellt sällskap tillåtas verka i det Sverige som utkämpade otaliga krig mot katolska fiender. Särskilt under Karl IX och dennes kamp mot den tidigare svenska kungen, katoliken Sigismund I som även var kung i Polen, tycks förföljelserna av jesuiterna nått en särskild hängivenhet som inte undslapp dem ens utanför det svenska rikets gränser.

År 1601, då Karl fortfarande endast var hertig, befann sig den blivande monarken i Dorpat som svenskarna under julen erövrat för att skydda östgränsen från Ryssland. Jesuitkollegiet hade till stora delar flytt då de blivit kallade till möte med hertigen. Dock hade ett par jesuiter stannat i syfte att föra katolikernas talan gentemot erövrarna.Under mötet överöste Karl dem anklagelser och konspirationsteorier om samröre med ”antikrist” i Rom. Mötet slutade med att all egendom tillhörande jesuiter konfiskerades och de kvarvarande ordensmedlemmarna fängslades.

Till en början hölls de svältande i Dorpats fängelsehålor, emellanåt leddes de i förnedrande processioner genom staden under vilka de utsattes för spott och elaka tillmälen. Efter sex månaders armod fördes de till svenska Reval (Tallin) bakbundna på en oxkärra för vidare transport tillsammans med polska krigsfångar till Stockholm. Väl i det svenska imperiets huvudstad kom en av bröderna att i två år tjänstgöra som lärare, som lön för sin gärning fick han ett par skor.

De övriga, troligen sju stycken, var inte lika lyckligt lottade. De fördes runt mellan olika miserabla fängelser för att slutligen placeras i Arboga, där ska de hållits i strängaste förvar fjättrade med tunga kedjor omkring händer, fötter och hals slutade de sina liv år 1603 smittade av pesten.

Lurik rekommenderar: Richard Wehner. Jesuitorden i Norden; Till ordens historia i Sverige 1574 – 1879.  Zobrist & Hof AG 1983.

Vår äldsta bok; Äldre västgötalagen

Äldre tiders rättsliga dokument speglar på ett mycket mer levande vis, än dagens torra lagtexter, hur man såg på olika brott, men också hur olika grupper, klasser och etniciteter uppfattades. Även om ateister och andra religionskritiska brukar framhäva den absurda strängheten i den mosaiska lagen eller den sharia-inspirerade lag som praktiseras i dagens Iran, torde en av världens äldsta lagtexter, Hammurabis , inneha en särställning vad gäller stränghet.

Denna Babyloniska lagsamling utdömde dödsstraff för inte mindre än 35 förseelser, emellanåt inte alltid för den som begått brottet: den snickare som byggde ett hus som senare rasade samman och skadade eller dödade de däri boende skulle själv få sin äldste son dödad. Vidare skulle ammor som försummade sitt skötebarn få brösten avskurna, operationer som gick fel skulle även utföras på läkaren och barn som slog sina föräldrar fick finna sig i att få sina händer avhuggna.

Man kan förfäras över den babyloniska grymheten men vår äldsta svenska rätt Äldre västgötalagen från 1220-talet är inte desto mindre underhållande för den med ett morbidiskt lagt sinne även om extrema grymheter saknas. Vid sidan av att lagen gav betydligt lindrigare straff för den som mördade en dansk än för den som bragde en smålänning om livet berättar den också om hur man såg på olika yrkesgruppers status i den nyligen feodaliserade samhällsordningen: ”Dräpär maþär vtlänskän prest, böte sva mykit firi sum härlänskan man. Prästär skal i bondalaghum värä”. På modern svenska: ”Dräper någon utländsk präst, böte lika mycket för honom som för inländsk man. Präst skall vara i bondelag.”

Vad som kanske förvånar är mildheten i straffet för prästmord (dock gällde exemplet utländska präster), den som hade råd att betala böterna kunde komma undan med både mord och våldtäkt under medeltiden. Skulle man ge sig på att mörda någon var det dock viktigt att offret ifråga inte låg och sov då den som mördade sovande gjorde sig skyldig till nidingsverk vilket var betydligt allvarligare. I kontrast till nutiden straffades stöld däremot mycket hårt, att stjäla egendom var bland det värsta man kunde ta sig för under 1200-talet. Lagen dömde den som stal till: ”hugg, och till hängning, till dråp och till död, till torv och till tjära, ogill för arvinge och eftermälande såväl för kyrka som för konung.”

Löst folk såsom lekare, musiker och skådespelare betraktades som lägre stående varelser vilka man närmast kunde tilltyga efter behag. I citatet som följer beskrivs hur man skulle pröva en misshandlad lekares rätt. Tyck vad man vill men nog besatt de gamla västgötarna stor humor:

”Blir lekare slagen, det skall alltid vara ogillt. Blir lekare sårad, en som går med giga eller far med fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra henne upp på allmänningen. Sedan skall man raka allt hår av svansen och sedan smörja den. Sedan skall man giva honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen, och en man skall slå till med en skarp piska. Kan han hålla henne, då skall han hava det goda djuret och njuta det, som hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne, have och tåle vad han fick, skam och skada. Han bedje aldrig om mera rätt än en hudstruken trälkvinna.”

Lekare och musiker hade sålunda inte en upphöjd tillvaro under medeltiden vilket har sin förklaring i samhällsstrukturen som byggde på att man höll sig på sin plats och inte vandrade omkring. Människor som gjorde det betraktades som mycket märkliga och med förakt, i bästa fall som stavkarlar (tiggare) som också vandrade från by till by utan att inordna sig i Guds ordning; de tre stånden.

Lurik rekommenderar: Äldre västgötalagen, 1220.

Njutningslystna turkar; Selim II Suputen och erövringen av Cypern

 

Få människor har genom historien gått till sådana längder för att stilla sina begär som Selim II Suputen (1566-1574). Denna nyckfulla och verklighetsfrånvända natur var son till osmanernas legendariska erövrare och tillika det kristna Europas självutnämnda gissel: Suleiman den magnifike (1520-1566). Selim II, vars väg till tronen gick över sina betydligt kompetentare bröders lik, var dock långt ifrån lika mentalt och fysiskt välutrustad som den berömda fadern. Bland Selims mer graverande laster hörde, som tillnamnet antyder, en tilltagande alkoholism; ett inte ringa handikapp för någon som aspirerade på att vara muslimernas världsliga såväl som andliga ledare.

Även om Selim till skillnad från sina föregångare föredrog att spendera sitt liv mer eller mindre berusad till medvetslöshet i sitt harem snarare än ute på evighetslånga fälttåg betydde inte detta att han saknade aptit för erövringar. Under Selims regering lyckades osmanska styrkor kasta ut Cypern venetianska ståthållare och inlemma ön i det växande imperiet. Elaka tungor påstår emellertid att erövringen av Cypern var ett resultat av den omdömeslösa sultanens idiosynkrasier snarare än strategiska överväganden. Selim II var nämligen i det närmaste besatt av det cypriotiska vinet av vilket han dagligen bälgade i sig otaliga buteljer, och kunde inte leva med vetskapen om att denna hans åtråvärda insulära vingård förvaltades av en kättersk krämarrepublik.

Selim II Suputen avled 1566 efter skadorna han ådrog sig då han full som en alika snubblat på det hala marmorgolvet i sitt privata badhus.

Trots att den osmanska dynastin uppvisat en imponerande rad mer eller mindre vettvilliga och degenererade härskargestalter torde den enda som på allvar kunnat mäta sig med Selim II Suputen på det området vara den minst lika olycklige Ibrahim I den vansinnige (1640-1648). Ibrahim var, trogen sitt epitet, inte bara en depraverad sybarit likt Selim II utan också fullständigt sinnesförvirrad vilket kom sig av att han spenderat större delen av sitt liv i en isoleringscell utan någon som helst kännedom om omvärlden.

Efter att ha släpats ut ur sitt fängelse 1640 och placerats på tronen föredrog han liksom Selim II att lämna politiken åt andra och själv insupa fröjderna i sitt harem. Mest ryktbar var denna vettvilling för sin abnorma aptit på gravt överviktiga konkubiner. Sin favorit hämtade han från det avlägsna Armenien – en korpulent tös på närmare 150 kilo – vilken han sedermera lät utnämna till ståthållare i Damaskus. Ibrahims vanstyre och tilltagande galenskap blev för mycket till och med för de annars så toleranta osmanerna som till slut lät avsätta den förvirrade sultanen och förvisa honom tillbaka till den isoleringscell varifrån han hämtades åtta år tidigare. Där dog han kort därefter lidandes av förföljelsemani och svårartad sinnessjukdom.

 

Lurik rekommenderar: John Freely. Inside the Seraglio; Private lives of the Sultans in Istanbul. Penguin Books 2000.