Revolutionär gravskändning: Historien om Jakob II:s olycksaliga lik

Jakob II:s död i Frankrike 1701 orsakade ingalunda någon hjärtskärande klagosång bland hans f.d. undersåtar på de brittiska öarna. Istället möttes beskedet, med undantag av vissa irländare, papister och reaktionära toryanhängare, med lättnad och återhållsam glädje.

Att merparten britter inte hade så mycket till övers för sin detroniserade monark var i sig inte helt underligt. Jakob II (brittisk konung 1685-1688), som var uttalad katolik, hade genom sina toleranta religionsreformer och styvnackade kompromisslöshet anklagats för att försöka återinföra katolicismen i Storbritannien genom bakvägen. Konflikten fick ett abrupt slut genom den ”ärorika revolutionen” 1688 när Villhelm (III) av Oranien (brittisk konung 1689-1702) invaderade landet från Nederländerna och  Jakob II avsattes.

Det skulle dock inte gå någon materiell nöd på den brittiske exilkonungen. Jakobs allierade, Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715), erbjöd konungen ett ståndsmässigt uppehälle och en synnerligen generös pension. Under sin tid i exil gjorde Jakob II ett halvhjärtat försök att med fransk hjälp återta sin tron, men revolten misslyckades och krossades slutgiltigt 1691 under stor blodsutgjutelse. I övrigt spenderade den tungsinte och djupt troende konungen större delen av sina sista levnadsår i konfessionell kontemplation och moralfilosofiska grubblerier.

Jakob II

 

Jakob II:s frånfälle 1701 såg dock tillkomsten av en embryonisk kult kring den döde konungen som med tiden vann ett ansenligt antal anhängare, både på och utanför de brittiska öarna. Snart började dess medlemmar resa högljudda krav på att den avlidne exilkonungen skulle kanoniseras som helgon, varpå man sökte med ljus och lykta efter bevis på religiösa mirakel som kunde förknippas med hans gärning.

Jakob II hade för egen del begärt att få en blygsam gravsättning i sockenkyrkan i St Germain, Paris. Detta kom emellertid inte på fråga för Ludvig XIV som hade helt andra planer för exilkonungens arma lik. För opportunisten Ludvig XIV var Jakob II värd mer död än levande och den franske monarken underblåste skickligt de krafter som arbetade för Jakobs kanonisering och Stuartdynastins restaurering på Englands tron. I London orsakade den jakobitiska propagandan oro och konsternation; i takt med att den nya Hannoverdynastins popularitet dalade under inledningen av 1700-talet, desto mer attraktiv blev  tanken på ett återinförande av den gamla Stuartdynastin bland folkets breda lager.

På Ludvig XIV uttryckliga befallning begravdes endast Jakob II:s tarmar i sockenkyrkan i St. Germain, medan resten av inälvorna skänktes till det brittiska jesuitkollegiet i St. Omer. Den avlidne konungens hjärna hamnade i sin tur på det skotska colleget i Paris samtidigt som hans hjärta, på egen begäran, kom att förvaltas av nunneklostret i Chaillot. Övriga kroppsdelar fann sin vila hos de engelska benediktinmunkarna i Paris.

Trots fåfänga försök under 1700-talet, anförda av flera framstående franska kardinaler, vägrade påven enträget att helgonförklara Jakob II, och med tiden avtog kulten kring den döde konungen och han föll mer eller mindre i glömska. Den styckade exilkonungens sorgliga öde skulle dock avgöras under den franska revolutionen då den gamla ordningen sköts i sank och allt som förknippades med lancien regime var lovligt byte för pöbelns nycker. Religiösa institutioner väckte särskilt ont blod bland revolutionens söner – kyrkan hade trots allt varit den förhatliga monarkins främsta politiska stöttepelare – vilket resulterade i att kyrkor och kloster systematiskt plundrades och förstördes. Mitt i denna kalabalik försvann så också samtliga av Jakob II:s utspridda kvarlevor.

Historien om den olycksalige konungens sargade kadaver borde kanske ha slutat här, med dess försvinnande, men icke.  År 1824 lyckades några fransmän, genom en slump, identifiera Jakob II:s bortsprungna tarmar – dessa är idag allt som finns kvar av den omstridde exilkonungen.  Eller nja, inte riktigt. Under balsameringen och styckningen av Jakob II:s lik år 1701 valde nämligen flera av de församlade att doppa sina näsdukar i den döde konungens blod – Stuartblod ansågs redan nu besitta allehanda magiska kvaliteter. En sådan näsduk såldes för åtskilliga tusentals pund i London så sent som 1997.

Lurik rekommenderar: John Macleod. Dynasty: The Stuarts 1560-1807. Hodder & Stoughton 1999.

Minnessten över Jakob II i sockenkyrkan i St. Germain, Paris.

 

Filosof utan huvudet på skaft: René Descartes liks öden och äventyr

”Här fryser till och med människornas tankar till is” skrev René Descartes (1596 – 1650) när han höll på att försmäkta av köld på Stockholms slott. Den frasen lär aldrig bli lika berömd som ”cogito ergo sum” men inte desto mindre sann, i vart fall inte när det gäller Descartes själv. Den franske filosofen lockades till Sverige av den vetgirige drottning Kristina som ville göra det svenska hovet mer kontinentalt och passande en spirande stormakt. Ett tilltag som skulle svärta ned Sverige för all framtid då Descartes död i lunginflammation ledde till att elaka tungor hävdade att Sveriges enda bidrag till den moderna filosofin är att man hade ihjäl den franske filosofen.

Inte nog med att Descartes lär ha tvingats föreläsa för drottningen från tidig morgon – drottningen själv lyssnade ordentligt nedbäddad i dunbolster för att slippa kölden – dessutom ska hans logement på slottet ha varit under all kritik även för den tiden. Inte bättre blev det efter hans insomnande den 11:e februari år 1650 på den franska ambassaden (dit han hade tagit sin tillflykt), det var snarast efter döden som de verkliga skymferna inträffade.

René Descartes

Man lät begrava Descartes i Stockholm, men i det militant lutheranska Sverige dög det inte att låta en katolik vila bland goda protestanter och någon papist-trogen kyrkogård fanns inte att tillgå. I stället lät man gräva ned honom bland de odöpta. Där fick han vila i 16 år fram till år 1666 då myndigheterna lät tillverka en kopparkista som var tänkt att förvara kvarlevorna på dess färd till Paris.

Filosofens postuma otur tog dock inte slut där. Kistmakaren hade fått fel mått och gjort kistan alldeles för liten vilket man löste på ett pragmatiskt vis; en Isaac Planström lät helt sonika såga av huvudet och behålla detta. Därefter skickade man den nu skändade kroppen till Paris. Planström ska inte ha varit ensam om att skymfa kroppen, några fransmän som var med passade på att snappa åt sig souvenirer i from av ett ben; den franske ambassadören tog själv höger ringfinger. I Paris begravdes kroppen i kapellet Ste Geneviève-du-Mont men av någon anledning förbjöd Ludvig XIV alla typer av offentliga hedersbetygelser under ceremonin.

År 1789 bröt som bekant revolutionen ut i Frankrike och med denna framstod vetenskapen som den nya guden vilket förklarar varför revolutionärerna bestämde sig för att flytta kroppen till Pantheon. Men inte heller här fick kroppen vara ifred, år 1819 bestämde man sig för att flytta Descartes till St Germain-des-Prés. Sagt och gjort, liket grävdes upp igen och den här gången passade man även på att öppna kistan varpå man upptäckte det saknade huvudet.

Nyheten om att den store filosofens främsta arbetsredskap var på villovägar spreds som en löpeld i Paris och man förstod ganska snart att skändningen måste ha begåtts när kroppen var i svenskarnas vård. Inom kort nådde den huvudlösa sanningen den svenska kemins fader Jacob Berzelius som bestämde sig för att upprätta Sveriges heder genom att leta rätt på huvudet. Kemisten hade tur och år 1821 kunde han läsa i Gazzete att Descartes huvud skulle säljas på auktion i Stockholm.

Det visade sig snart att huvudet hade gjort sin egen golgatavandring runt om i Stockholm under den tid kroppen åkte fram och tillbaka mellan olika gravar. Skallen hade sålts vid olika aktioner och behandlats allt annat än varsamt. Berzelius köpte denna för 37:50 och reste återigen till Paris. Hur fransmännen reagerade när de upptäckte att svenskarna roat sig med att rista in klotter och slarvat bort underkäken förtäljer inte historien. Av någon outgrundlig anledning underlät man även denna gång att återförena kroppsdelarna. Istället placerade man skallen på en hylla i ett museum där den fick sällskap av ett huvud från en neandertalare.

Descartes skalle

Mullvaden som splittrade Irland: konsekvenserna av Vilhelm III:s olyckliga frånfälle

Den brittiska konungen Vilhelm III av Oranien (1650-1702) fick efter att ha invaderat England, och på den brittiska adelns ödmjuka begäran avsatt dess katolska konung Jakob II Stuart (1633-1701) i den Ärorika revolutionen år 1688, den otacksamma uppgiften att agera som den protestantiska trons försvarare. Vilhelms ärkenemesis skulle inte bli någon annan än Frankrikes maktlystne konung Ludvig XIV (1638-1715) och trots det ursinniga motståndet skulle den arma holländaren – som av ett ödets nycker uppstigit på den engelska tronen – i slutändan stå som segrare i den dynastiska och världshistoriskt avgörande tvekampen.

Det långdragna kriget mellan Ludvig XIV och Vilhelm III fördes inte bara på kontinenten utan också på de brittiska öarna. Ludvig utrustade exempelvis den revanschlystna detroniserade konungen Jakob II med en imposant skara soldater som landsteg på Irland där man i regel såg med avsmak på den protestantiska trons försvare, d.v.s. Vilhelm III. Tyvärr för de katolska irländarnas förekommanden så lyckades Vilhelms engelsk-holländska armé nedkämpa Jakob II:s fransk-irländska trupper vid Boyne år 1690.

Vilhelm III av Oranien

Alla irländarna var dock inte nedslagna efter nederlaget vid Boyne. I det protestantiska Nordirland var man i det närmaste euforisk och hyllade Vilhelm och hans nederländska släkt som den mest lysande dynastin i Storbritanniens historia. Vilhelm III:s dynasti, huset Oranien (Orange på engelska), har som bekant haft ett avgörande inflytande på den nederländska politiken och Europas historia alltsedan anfadern Vilhelm den tyste (1533-1584) tog till vapen gentemot de spanska ”ockupanterna” år 1568.

Slaget vid Boyne innebar dock att de protestantiska nordirländarna, liksom holländarna, till denna dag har gjort huset Oraniens färg, d.v.s. orange, till sin egen och därför i färggrann prakt bär orangea dräkter och fanor vid alla större nationella festiviteter. Vilhelm III har i Nordirland därutöver förärats smeknamnet ”Good King Billy”.

Vilhelm III:s arv är också påtagligt i det moderna Irland, men av en helt annan anledning. År 1702 skulle den holländsk-brittiska konungen nämligen avlida till följd av en ridtur då den olyckssaliga hästen plötsligt snubblade över ett mullvadshål vilket förorsakade ryttaren sådana blessyrer att han senare omkom. Fram till denna dag har därför de katolska irländarna gjort det till en tradition att framemot småtimmarna utbringa en högtidlig skål för ”en liten gentleman i svart sammet” – d.v.s. mullvaden som ofrivilligt bidrog till att ta ”trons försvarare” av daga.

Orangeprydda nordirländare på festhumör.

Stör(d) fiskehistoria; kaviaren genom århundradena

Kaviaren omnämns för första gången i en skriftlig källa daterad till 1240-talet av den mongoliska erövraren Batu Khan (1207-1255). Batu Khan var dock långt ifrån den första att njuta av de eftertraktade fiskäggen som idag utgör själva sinnebilden för kulinarisk överdådighet. Redan antikens perser, greker och romare avnjöt kaviar med frisk aptit, även om delikatessen var reserverad för de högre stånden.

Historien har givit oss gott om exempel på kungliga gourmander som högaktat kaviaren liksom andra som tvärtom fått kväljningar vid blotta tanken på maträtten. Omtalad är bland annat Edvard II (1284-1330) av England som proklamerade en lag som gjorde fiskare skyldiga att erbjuda kungen den kaviar som de lyckats hembärga. Tsar Nikolaj II (1868-1918) gick i samma spår när han i början av sin regeringstid ålade fiskare att betala en viss del av sina skatter i störägg.

Någon som dock inte lät sig imponeras av den ryska kaviaren var den franska gourmanden Ludvig XIV (1638-1715). När Tsar Peter den Store (1682-1725), enligt en välkänd historisk skröna av tvivelaktig äkthet, presenterade den franske konungen med rysk kaviar ska den kräsne monarken helt sonika ha spottat ut tsarens gåva och fränt meddelat att den ryska delikatessen var otjänlig som människoföda.   

Äkta kaviar får man som bekant från stören, vilken på många sätt är en egendomlig och uråldrig fisk; fossiler av störfiskar har påvisat att släktet i själva verket är 200 miljoner år gammalt. Stören kan bli närmare 6 meter lång och det mest imposanta exemplaret vägde smått otroliga 2000 kg. Kineserna har länge givit stören smått övernaturliga attribut och i traditionell mytologi anses störar kunna utvecklas till fullfjädrade drakar. Stören har fiskats vilt i hela Europa men mest berömda är nog de ryska störarna som traditionellt fiskats i Kaspiska Havet och de sydryska floderna. Ryssland är dock inte kaviarens förlovade hemland som många tycks tro; när franska läckergommar i slutet av 1800-talet började uppmärksamma den ryska kaviaren blev den stora exportören inte Ryssland utan USA.

Störfiske vid Kaspiska Havet

I 1800-talets USA var nämligen stora vattendrag som Hudson och Delaware fyllda till bredden med störfiskar, vilket förde med sig att den amerikanska marknaden översvämmades av billig kaviar av exemplarisk kvalitet. I början av 1900-talet, under det amerikanska störfiskets guldålder, genererade de amerikanska floderna och sjöarna cirka 600 ton kaviar per år. Vid denna tid var därför kaviaren ansedd som fattigmansföda och på krogarna serverades salt kaviar ofta gratis som snacks då det bidrog till att öka ölförsäljningen. Kaviaren tjänade alltså ungefär samma syfte som jordnötterna gör idag.

Den amerikanska kaviardrömmen dränerades så sakteliga under 1900-talets början till följd av överfiskning. Sedan stören nära nog utrotats i Nordamerika hämtas numera större delen av den åtråvärda kaviaren från Kaspiska Havet. Redan under Sovjetunionens högsommar minskade emellertid produktionen av den ryska kaviaren avsevärt till följd av överfiskning och miljöförstörelse. Numera är huvuddelen av störhonorna infertila till följd av genetiska abnormiteter som ytterst framalstrats av nedsmutsning och försurning. Efter Sovjetunionens fall 1991 har Ryssland dessutom förlorat kontrollen över störfisket och ljusskygga privata aktörer bidrar numera till att förvärra överfiskningen. Andra länder har satsat stort på kommersiellt störfiske i syfte att utmana den ryska kaviaren, däribland Iran, men miljöförstöring har kvävt merparten av försöken i sin linda.   

Den åtråvärda Belugakaviaren

Trollpackor och älskarinnor; kampen om Ludvig XIV:s säng

Om man som kvinna strävade efter verklig makt inom det stela och formaliserade franska hovet fanns det bara en tänkbar väg; sängvägen. Det franska hovet under 1600-talet var ett intrigmakarnas mecka, både kvinnor och män intrigerade mot varandra i syfte att vinna makt, rikedom och kungens gunst. Adelsmän kunde göra verklig karriär och vinna både extravaganta titlar och inkomstbringande ämbeten men detta var inte en väg öppen för ambitiösa kvinnor. Förutom drottning fanns det en titel som kunde (om den utnyttjades rätt) skänka kvinnan en inte oansenlig makt och rikedom; mätress.

Mätressen, kungens officiella älskarinna, var en mycket åtråvärd position som vissa gick mycket långt för att nå. Alla medel praktiserades, från oblygt flörtande och ryktesspridning om tänkbara rivaler till utövandet av magi och häxkonst. Allt för möjligheten att få ligga i kungens säng och kunna viska i hans öra, gynna den egna ätten och få dyra presenter och kanske också ett eget stående ekonomiskt bidrag. Detta var dock en osäker position, kungen kunde när som hitta en ny skönare favorit eller så satte en allt för tidig graviditet stopp för favoritskapet innan någon makt hann utövas.

Ludvig XIV:s (1638 – 1715) hov var fyllt av konspirerande kvinnor som sökte positionen som mätress. En av Ludvigs mest framgångsrika älskarinnor var Louise de La Valière som under många år innehade status som mätress. Efter några år kände hon att kungen började titta allt oftare efter andra varför hon till middagarna började bjuda in sin väninna Athénaïs de Montespan som ska ha varit en särledes lysande konversatör. La Valière förstod uppenbarligen inte var hennes väninna hade siktet inställt.

Montespan försökte utan framgång att flörta med Ludvig varför hon 1667 tog hjälp av en häxa, La Voisin, som borde i ett skumt kvarter i utkanten av Paris. Hon praktiserade alla möjliga former av magi såsom spådom och framställandet av bröstförstoringskrämer. Av La Voisin köpte den härsklystne Montespan kraftfulla kärleksdrycker (avkok gjorda på döda barns blod, ben och inälvor med några delar av paddor och fladdermöss) som hon under middagarna preparerade den intet ont anade kungens mat och dryck med.

Dryckerna visade sig fungera och kungen bytte favorit till Montespan, som förövrigt var gift med en ökänt svartsjuk man. Den nya mätressen gjorde sitt bästa för att göra livet surt för de La Valière och hittade på alla möjliga förnedrande och utstuderade sätt. Bland annat fick hon Ludvig att beordra sin gamla favorit att hjälpa Montespan att göra toalett, alltså att lägga håret och göra henne fin till kärleksmötena med kungen.

Den försmådda mätressen skrev i sin dagbok ”Jag stannar i denna köttets värld för att sona mina synder på samma schavott på vilken jag sårade Dig.” Hon drog sig tillbaka till ett kloster. Men detta betydde inte på något vis att Montespan låg säkert mellan de kungliga lakanen.

Påhejade av lycksökande föräldrar manades horder av unga adelsflickor i en aldrig sinande ström till kungens gemak. Men mätressen lyckades behålla sin position tills dess att hennes kropp inte längre kunde väga upp för hennes aggressiva humör. Hovdamen de Sévigné beskrev slutet: ”Så mycket stolthet och så mycket skönhet förlikas inte så lätt att spela andra fiolen, svartsjukan svallar högt, men när har svartsjuka någonsin ändrat ett händelseförlopp?”

Lurik rekommenderar: Elanor Herman. Kungliga älskarinnor; 500 år av makt, sex och rivalitet. Svenska Förlaget. 2005.

Athénaïs de Montespan

Mördarnas, horornas och diktarnas stad; Paris på 1600-talet

Idag pågår en våldsam urbaniseringsprocess i stora delar av den så kallade icke utvecklade delen av världen. Problem med dåliga bostäder, hygien, kriminalitet och mycket annat möter de till staden inflyttande skarorna. I Frankrike pågick en liknande process  under 1600-talet och inte mycket tycks skilja dåtidens urbanisering från dagens.

Mellan 1620 och 1660 fördubblades Paris invånarantal, ingen tycktes ha kontroll över de skaror av barn till bönder som (inte sällan av desperation) sökte lyckan som borgare i huvudstaden. Paris växte snabbare än någonsin vilket oroade myndigheterna och inte minst ”Kung sol” Ludvig XIV. Staden tycktes bortom all kontroll och omöjlig att kontrollera. Lösningen; förbud mot all nybyggnation.

Denna åtgärd förstärkte misären och trångboddheten. Bevarade dikter från tiden beskriver det dagliga livet:

”Fördömda land, ondskefulla stad, där man alltid känner sig illa berörd” […] ”det tycks mig som om alla djävlar tillsammans gör mindre oväsen, sådana fasansfulla skrik. Överallt. Fyllbultar, olyckliga, konserterna från dem som älskar.”

Inte heller de nöjen och tjänster som Paris erbjöd tycks ha fallit diktarna i smaken: ”på kabarén är allt giftigt, de som spelar gör inget annat än spelar falskt.” och ”den bäste av läkare är en stor mördare” skrev man bittert och kanske längtade man på ett romantiskt vis tillbaka till det landsbygdsliv man lämnat.

Paris vid den här tiden måste ha varit en mycket farlig stad att leva i. Kriminaliteten förefaller ha varit ohämmad, Antoine Furetière (1619 – 1688 fransk akademiker och författare) skrev att alla som besöker Paris blir offer för skurkar och slagskämpar. Vidare enligt Furetière var hela staden befolkad av olika typer av skurkar, hallikar och horor. Många av dessa ljusskygga figurer var tidigare soldater som deltagit i de otaliga krigen men kanske skadats eller gett upp soldatlivet. Pension fanns inte varför brottets bana låg nära till hands.

De värsta missdådarna var berömda och särskilt fruktade. Bland dessa återfinns de som kallades strupskärarna; sin tids torpeder som dödade på beställning. Ville man finna en dylik herre var det bara att bege sig till bron Pont-Neuf och leta reda på Henrik IV:s staty. Här hittade man gräddan av Paris avskum, allt från småtjuvar, hallickar, horor, alkoholister till professionella lönnmördare. Alla var till salu.

Lurik Rekommenderar: Karsten Alnæs. Historien om Europa 1600 – 1800. Albert Bonniers. 2005.