Dassiga regenter: Om toalettmord man minns

2013/11/09 § Lämna en kommentar

Inom åtskilliga kulturer har en ärofylld död stått högt på önskelistan. Att man stirrat döden i vitögat och varit stoisk i dödsögonblicket har varit mycket viktigt, inte minst för att ättens goda ryktes skull. För vissa – såsom vikingarna – krävde tron att man dog med vapen i hand om man ville festa på Odens mjöd. Andra har gått till historien för att de i dödsögonblicket samlat sig och fällt ett par bevingade ord som gjort att deras namn överlevt i århundraden. Kort och gott, döden är mycket viktig. Men alla kan inte dö ärofyllt och personerna i det här inlägget vrider sig nog i sina gravar och önskar troligen att få bli glömda. De dog alla på det allra nesligaste vis: mördade när de befann sig på toaletten. Åtminstone om man får tro legenderna.

Den japanska krigsherren Oda Nobunaga hatade innerligt sin rival Uesugi Kenshin (1530 -1578). De två potentaterna kämpade om kontrollen över ett län; blodiga strider hade utkämpats under lång tid men kombattanterna och deras arméer tycktes jämbördiga. Så kom det sig att Nobunaga valde att skicka en lönnmördare till Kenshins hov. Valet föll på en dvärg som mer eller mindre levde i en kruka. Det tänkta offret hade under vintern 1577 fått väldiga problem med magen och spenderade därför åtskillig tid hukandes på dasset. År 1578 skulle Kenshin drabbas av värre magsmärtor än vanligt då han försökte uträtta sina behov. Dold i latrinen väntade nämligen Nobunagas dvärg med ett spjut som han körde rakt upp i den fursteliga baken så snart den visade sig. Vakter stormade in men dvärgen simmade lugnt bland skiten och ingen upptäckte honom.

Man skulle kunna tro att Kenshins öde är unikt men så är icke fallet; dvärgen var inte först med sin lömska teknik. Edmund II Ironside (989 – 1016), kung av Wessex, utkämpade en långvarig kamp mot den danska kungen Knut den store som strävade efter att inkludera Edmunds kungarike i Danelagen. I ett episkt slag vid Assandun blev Edmund besegrad av Knut och hans saxiska allierade, i uppgörelsen som följde bestämdes det dock att han skulle få behålla landet söder om Themsen jämte East Anglia och Essex. I tron att han var säker besökte Edmund hemlighuset men vad han inte visste var att i latringropen väntade vikingen Eadric Streona som inte tvekade att använda sin dolk för att ta den olycklige konungen av daga.

Edmund II Ironside och Knut den Store efter slaget vid Assandun.

Edmund II Ironside och Knut den Store efter slaget vid Assandun.

Historikerna är dock långt ifrån ense om att dessa berättelser verkligen är sanna. Japanska historiker menar inte sällan att Kenshin dog av hetsätande och angående Edmund är det troligast att han föll i strid. Men detta faktum tar inte udden av underhållningsvärdet. Däremot vet vi att Jakob I av Skottland (1394 – 1437) verkligen dog på toaletten. Han hade styrt med järnhand i tretton år och således skaffat sig gott om fiender. Vid tillfälle 1437 väcktes kungen av larmet från inkräktare som kom för att mörda honom. Det var tydligt att inkräktarna hade övertaget och kungen kunde inte göra annat än att försöka fly.

Jakob provade både fönster och dörrar men ingen väg tycktes finnas ut, tillslut tvingades han i desperation till hemlighuset där sökte gömma sig. Jakob hoppades fly genom kloaktunneln men denna hade blivit igenmurad på grund av den märkliga anledningen att man inte ville att tennisbollar skulle försvinna den vägen. Man sökte överallt efter kungen men han stod ingenstans att finna. Tillslut trodde dock Jakob att inkräktarna flytt fältet med oförrättat ärende varför han började skrika efter hjälp. Hans rop drog till sig bannemänen som inte tvekade att låta kungen dö i skiten.

Jakob I av Skottland

Jakob I av Skottland

Annonser

Sisu på medeltiden: Bonden Lallis dråp på biskop Henrik

2013/09/11 § 3 kommentarer

Storbonden Lalli slet i sitt anletes svett i sina försök att betvinga den finska jorden. Trots svårigheterna det innebar att vara bonde i mitten av 1100-talet levde Lalli och hans hustru Kerttu ett någorlunda gott liv i socknen Wirmo. De förefaller även varit mer välbeställda än de flesta andra i bygden.

Historien om Lalli och Kerttu är några av de första dokumenterade berättelsen om namngivna finnar som man känner till. Det har även hävdats att hela Finlands skrivna historia börjar med dem. Dessutom är både plats och ungefärlig tidpunkt för de tragiska händelserna som utspelade sig vintern år 1156 någorlunda kända, även om berättelsen har mytologiska inslag.

Lalli och Kerttu var kristna, deras namn är förfinskade varianter av Laurentius och Gertrud. Men som många andra tidigt frälsta hade de dålig uppfattning om vad kristendomen innebar, kanske hade de till och med blivit ”svärdsdöpta” i någon svensk räd. Oavsett vilket hade Lalli blivit exkommunicerad (eller på annat vis utesluten) av biskopen i Uppsala, Henrik, (död 1156?) för ett mord han tidigare begått och tvingad till en hård botgöring innan han var välkommen tillbaka in i den kristna gemenskapen.

Staty föreställande Lalli

Staty föreställande Lalli

Henrik var biskop i Uppsala (han kom ursprungligen från England) men hade följt med kung Erik den Helige till Finland på korståg för att kristna finnarna med svärd och eld om så krävdes. Efteråt hade han valt att stanna i trakten kring Åbo med syftet att säkerställa att finnarna höll sig till den rätta tron. På väg till sitt residens passerande han en januaridag Lallis gård och passade därför på att fylla sina egna förråd. Vid den här tiden hade herrarna rätt att plundra bondebefolkningens förråd vid behov och det var ett vanligt förfarande som inte upphörde fören kung Magnus Ladulås förbjöd våldgästning; i vart fall i Sverige.

Kerttu var ensam hemma när biskopen stormade in och krävde mat, vilket han förvägrades. I sin fulla rätt tog därför Henrik vad han ville ha, Kerttus protester till trots. När Lalli kom hem och fick veta vad som hänt fylldes han av raseri mot biskopen som han redan hade ett horn i sidan till. Lalli samlade därför sina män, beväpnade dem och bestämde sig för att biskopen nu skulle dö.

Man satte genast av efter Henrik och hann i kapp honom när han var ifatt med att korsa ett fruset träsk. Den rasande Lalli flög på biskopen med yxan i högsta hugg och slog utan pardon ihjäl honom. Som byte tog han biskopens mitra och satte den på sitt eget huvud. Glad i hågen med mitran på sniskan kom han hem till sin kära Kerttu, men nu skulle han drabbas av Guds hämnd. Då han försökte ta av sig den heliga huvudbonaden följde hela skalpen med. Såret började vara sig och snart upptäckte Lalli att han ständigt plågades av möss som ville gnaga på honom. Hans världsliga straff blev ett liv i fattigdom, kyrkan bestämde att hans gård framgent skulle tillhöra biskopsdömet i Åbo. Detta fruktansvärda öde drev honom vansinnig och tillslut såg han ingen annan utväg än att dränka sig i en sjö som nu kallas Hiirijärvi (Mussjön).

Henrik blev kanoniserad redan under 1300-talet och platsen för mordet har blivit Finlands enda katolska pilgrimsmål. Lalli kan på botten av sin sjö njuta av att ha blivit en symbol för den fria finska bonden som äger sisu, råder sig själv och inte tar skit från utlänningar.

Lalli slår ihjäl Biskop Henrik

Lalli slår ihjäl Biskop Henrik

Lurik rekommenderar: Anders Fryxell. History of Sweden. Bentley London. 1844.

Nyanserad och (b)erikad gallimattias: Erik XIV:s galenskap genom hans dagboksanteckningar

2013/08/15 § Lämna en kommentar

Stackars Erik XIV (svensk konung: 1560-1568). Trots ett briljant intellekt, en herkulisk arbetsförmåga och en autentisk gudstro så har denna vår konung gått till hävderna som en ond och fullständigt sinnesförvirrad tyrann med fäbless för våld, tortyr och horeri. Varom detta? Sanningen är den att (nid)bilden av Erik XIV – som alltsedan göticismens glansdagar under 1800-talet dominerat den sämre intellektuellt bemedlade lekmannens historiemedvetande – i grund och botten är ett politiskt motiverat hopkok av lögner uppdiktade och spridda av halvbrodern och tillika efterföljaren på Sveriges tron: Johan III (1537-1592).

Nå, Erik XIV:s galenskaper är väl långtifrån enbart frän propaganda, lögn och förbannad dikt? Nej, definitivt inte. Till saken hör att Erik XIV, genom hela sitt vuxna liv, var en flitig dagboksskribent och hade för vana att nedteckna sina tankar åtminstone ett par gånger i veckan. Kanske kan den ”vansinnige” konungens egna dagboksanteckningar nyansera halvbroderns nidbild av denne vår Sveriges Nebukadnessar II

Eriks anteckningar är också fullständigt rediga, för att inte säga intelligenta, fram till den 24 maj 1567; det vill säga då den olycksaliga konungen i ett tillstånd av paranoia och okontrollerat bärserkeri på eget bevåg överfaller och hugger ihjäl Nils Sture (Sturemorden). Som bekant flyr därefter den ”av onda andar besatta” monarken till skogs och irrar under en längre tid omkring fullständigt besatt av sina demoner; under hela denna tragiska episod inbillar han sig att han är förföljd; att han blivit detroniserad som konung och att hans halvbror Johan i själva verket är Sveriges härskare. Erik XIV

Eriks förvirrade tillstånd är också uppenbart för alla och envar som läser hans dagboksanteckningar. Den eljest så flitige skribenten gör bara en slarvig anteckning under tiden mellan den 24 maj 1567 och den 12 augusti samma år: ”Lät jag halshugga kocken Christoffer”. Under hela denna tid kände sig Erik, enligt egen utsago, ”tribulerad med osägliga många lögner” och trodde sig vara halvbrodern Johans fånge när förhållandet i själva verket var det omvända. Vidare närde han fantasifulla planer på att fly till Ryssland och försona sig med sin ärkenemisis Ivan IV den Förskräcklige (1530-1584).

Dessa vanföreställningar utmynnade i en av de mest bisarra episoder i svensk historia; den 9 oktober 1576 ägde en egendomlig försoningsscen rum på Väntholmen där den förvirrade Erik ”bad honom (Johan) med den största ödmjukhet att han skulle vidgå sanningen, om han vore konungen, men jag kunde på intet sätt få veta det utom genom dunkla omsvep”.

Johan, och alla andra närvarande, måste ha funnit det svårt att finna sig i det vansinniga gycklet men av rädsla för konungens förvridna sinnestillstånd (man trodde ärligt och uppriktigt att Erik var besatt av demoner) och av opportunistiska skäl försökte man in i det sista att hålla god min. Erik föreföll dock nöjd med mötet. Enligt hans dagboksanteckningar ska Johan ödmjukt ha avsvurit sig kronan (som han aldrig innehaft). Vidare förbehöll sig Erik rätten att ” få sanningsenligt skriva sin egen historia”, att han ”inte skulle plågas med lögner” och att det skulle upprättas ”en triumfbåge av marmor”]. Vad Johan ansåg om det hela vet vi inte, men han borde ha varit glad; Eriks galenskaper innebar att Johan släpptes fri från sitt fängelse på Åbo slott och tillsammans med sina bröder kunde börja konspirera för att avsätta den till synes vansinnige konungen och själv ta över regeringstyglarna.

Eriks öde beseglades emellertid när han i juni 1567, fortfarande i ett tillstånd av fullständig sinnesförvirring, lät äkta sin f.d. frilla Karin Månsdotter (1550-1612); antagligen genom att med hot om blodvite tvinga ärkebiskopen att förrätta vigselakten. Värst var att Erik också tvingade den svenska adeln att godkänna hans egen och Karins son, Gustav Eriksson, som svensk tronföljare.

Till saken hör att Sverige, under Eriks regeringstid, var invecklat i ett förödande tvåfrontskrig mot Danmark i väst och Ryssland i öst. I december 1567 lyckades äntligen Eriks rådgivare få konungen att inse att danskarna i princip stod utanför Stockholms murar. Detta var vederkvickelsen den sinnessjuke konungen så väl behövde. Med ens vaknade han till och påbörjade en febril verksamhet för att vända krigets utgång. Det kan mycket väl vara så att Eriks tillfrisknande räddade Sverige (och Finland); under Eriks sjukdomsperiod hade adeln misskött kriget å det alla grövsta.

I sann Machiavellisk anda inledde Erik, som var väl förtrogen med renässansdiplomatins alla regler, förhandlingar med ärkefienden Ivan IV i syfte att förhala vidare militära företag. I detta värv var han också mycket lyckosam. Därutöver lyckades han smått mirakulöst att få danskarna att, om än temporärt, retirera från Sverige. Att Erik vid denna tidpunkt är fullständigt frisk råder det inga tvivel om; exempelvis låter han publicera ett egendomligt manifest tillägnat ”det svenska folket” där han ärligt och uppriktig, om än en smula högtravande, redogör för sin tidigare ”besatthet” och klargör att han nu återfått sitt förstånd och stod i beredskap att kasta ut Sveriges fiender.

Tyvärr blev detta en kort högsommar för Sverige och Erik XIV. Hans halvbröder hade alltsedan Johans frigivelse aktivt och skickligt intrigerat för att få Erik avsatt. Den 18 juli 1568 reste hertigarna upprorsfanan i Östergötland och konungen, som till följd av sitt förutvarande psykiska tillstånd och koleriska karaktär, befann sig nästintill utan förtrogna. Trots fiendens överlägsenhet försvarade sig Erik – sedan unga år betraktad som en ynkrygg – som ett lejon. I själva verket blev han aldrig besegrad men kapitulerade frivilligt när han slutligen insåg det hopplösa i företaget.

Hertigarnas seger i det korta inbördeskriget innebar att Johan uppsteg på Sveriges tron medan Erik tvangs i fängelse. Den detroniserade konungens öde blev sedan att forslas runt från slott till slott i riket – i syfte att förekomma sammansvärjningar som sökte befria rikets rättmätiga konung – först tillsammans med sin älskade Karin och den stora familjen, men med tiden togs familjemedlemmarna ifrån honom, en efter en.

Utifrån hans dagbok kan man trots allt utläsa att kungen till en början fann sig väl i fångenskapen; det var emellertid först efter att hans älskade hustru och barn berövats honom som sinnesjukdomen återkom, och denna gång för att stanna.

Inspärrad och ensam i Västerås slott från och med 1573 skriver den kärlekskranke konungen det ena brevet efter det andra till sin älskade Karin som han tror sitter fängslad i ett annat rum men som Johan III i själva verket låtit spärra in i Åbo. Aldrig tycks hon svara, och gör hon det är breven skrivna av någon annans hand. Sakernas tillstånd ger konungens paranoia fritt spelrum. Han anklagar såväl hög och låg, men särskilt konungen av Danmark, för att söka förmå hans hustru att ”bedriva hor och otukt”.

Under sina sista två år i livet sitter Erik XIV i Örbyhus. Trots tilltagande sinnesförvirring lyckas den numera vansinnige konungen bl.a. med att utan tillgång till instrument skriva ett par kontrapunktiska kompositioner, översätta Johannes Magnus götiska krönika till svenska, samt att fränt polemisera emot kvinnlig arvsrätt.

Annars försvann den gamle kungen alltför ofta in i sin egen drömvärld där han fortfarande satt på tronen och förbehållslöst reagerade världen. Frikostigt delade han också upp världen mellan sina anhängare: Således gavs en viss Erik Andersson i Vesbo Östersjöns alla fiskar; Hakon Ladugårdsfogde fick Amerikas alla djur och Jon Månsson tilldelades Englands fotsolder. I övrigt ger den vansinnige konungens anteckningar vid handen att Erik fullständigt förlorat kontakten med verkligheteten. Ämnena som Erik uppehåller sig vid är sällan rediga och klara och vid slutet av sitt liv skriver den polemiske Erik ett stycke med den egendomliga titeln ”Guds helige tjänstander hos den fransöske kvinnan”.

Erik XIV avlider den 26 februari 1577 på Örbyhus efter att i flera dagar klagat på magont. De närvarande uppger att Erik, trots sina själsliga plågor, är alldeles lugn och redig i sinnet de sista timmarna före dödens annalkande.

Lurik rekommenderar: Ingvar Andersson. Erik XIV. Wahlström & Widstrand (1963) 2005.

Den vansinnige Erik XIV slitenmellan sin hustru Karin (här famställd som jungfru Maria) och sin påstått onda genius, sekreteraren Jöran Persson (här framställd som djävulen).

Den vansinnige Erik XIV sliten mellan sin hustru Karin (här framställd som jungfru Maria) och sin påstått onda genius, sekreteraren Jöran Persson (här framställd som djävulen).

Rysslands onda öga: bildande historia om Ivan IV:s mord på tsarevitj Ivan

2013/02/11 § Lämna en kommentar

Få makabra händelser i den ryska historien har fångat författare, regissörer och målares intresse såsom Ivan IV den Förskräckliges (1530-1584) mord på sonen och tillika tronföljaren Ivan (1554-1581) år 1581. Ingen torde dock ha skildrat episodens kadens lika initierat och förtjänstfullt som den legendariska målaren Ilja Repin (1844-1930).

Ivan den förskräcklige, som inte för inte var Stalins idol, var som bekant en gravt mentalsjuk och plågad människonatur som hängav sig åt hedonistiska ytterligheter och morbida våldsamheter ena dagen för att den andra fördöma sina handlingar och ångerfullt ödmjuka sig inför Gud.

Ivan den Förskräcklige hade begåvats med fyra söner, varav endast två överlevde till vuxen ålder. När ålderdomen så sakteliga började tära på den vansinniga tyrannen var det mången bojar som såg fram med tillförsikt på sonen Ivan Ivanovitj stundande trontillträde.  Ivan Ivanovitj var synnerligen välskapt, måhända grym, men verkade inte ha ärvt faderns koleriska sinnelag.

Trontillträdet blev dock aldrig av. Enligt jesuiten A. Possevino fick Ivan den Förskräcklige nämligen ett vredesutbrott när han fann sonhustrun på tok för lättklädd i sitt sovgemak och började i god ordning att fysiskt misshandla den försvarslösa och höggravida kvinnan. Tsarevitj Ivan steg emellan och tog sin hustru i försvar vilket gjorde den sardoniska tsaren så förgrymmad att han i ren ilska krossade sonens huvud med sin spjutkäpp. Genast efter mordet tog den förtvivlade tsaren sin son i sina armar och var nära att fullständigt mista förståndet av sorg. Från den dagen ”rusade han ofta upp på nätterna från sin bädd under vilda tjut och ville avsäga sig tronen och gå i kloster”.

Ivan den Förskräcklige håller krampaktigt sin mördade son i sin famn.

Ivan den Förskräcklige håller krampaktigt sin mördade son i sin famn.

Episoden föreställande hur Ivan den Förskräcklige krampaktigt håller sin döda son i sina armar och stirrar tomt och uttryckslöst finns alltså avbildad på Ilja Repins berömda målning. Selma Lagerlöf (1858-1940) är en av få svenska mecenater som blivit förärad att åse tavlan; och allas vår egen Mor Selma visste att berätta att ”tavlan framkallat ångestkänslor hos henne långt efter det att hon sett målningen.” Ivans ögon ”var ögonen av en varulv”, ansåg hon. Tyvärr finns Repins oantastade originalmålning inte längre kvar. Ivans ihåligt stirrande blick fick år 1913 en gravt störd man att skära sönder tavlan i småbitar.

Ivan den Förskräckliges morbida tilltag fick också storpolitiska konsekvenser. Mordet på tsarevitj Ivan innebar att dennes yngre och gravt handikappade bror, Fjodor II (1557-1598), uppsteg på tronen vid faderns död 1584. Denna saktmodiga naturs stora intresse låg i att ringa med kyrkklockor, regeringsbestyren lämnade han med glädje över till ingifta tatariska släktingar. Den stackars tsaren lyckades inte ens med att avla fram en tronarvinge och Fjodor II:s död  innebar också utslocknandet av den seglivade rurikska kejsardynastin i rysk historia.

Stilstudie på de vansinniga ögonen som Mor Selma beskrev som en varulvs.

Stilstudie på de vansinniga ögonen som Mor Selma beskrev som en varulvs.

Bushido gone mad: Det japanska mordförsöket på Charlie Chaplin

2013/01/10 § Lämna en kommentar

Under 1900-talets inledning blev det viktigt för det moderniserade och expansionistiska Japan att putsa upp sina inhemska ideologier för att juxtaposera dem mot det förhatliga västerlandets trossatser och på så sätt vinna moralisk likvärdighet som kunde berättiga den imperialistiska och snedvridet etnocentriska politiken.

Ett allmänt, men starkt patriarkaliskt och militariserat, moralsystem kallat bushido upphöjdes till dogm och blev landets ledstjärna tillsammans med den nyväckta shintoismen. Bushidons chevalereska drag kom så småningom att urlakas för att ersättas av en oefterhärmligt brutal militariserad nationalism. Ordnar av ”bushidoriddare”, många bestående av utblottade f.d. samurajer, växte som svampar ur jorden under 1920-talet och kom att terrorisera civilbefolkning och mordiskt bevaka den civila förvaltningen.

”Bushidoriddarna” och dess många anhängare inom armén såg med avsmak på den civila förvaltningen och gjorde sitt bästa för att urholka den bräckliga japanska demokratin och överföra makten till militärstaben; i detta värv var de ytterst framgångsrika. Följden av denna auktoritära militariseringsprocess blev en lång serie groteska politiska mord som är av stort historiskt intresse.

Bara mellan åren 1924 och 1925 mördades tre japanska premiärministrar jämte ett dussin ministrar av diverse extremnationalistiska sekter och kotterier. När en annan japansk premiärminister, Hara, år 1920 fick frågan varför han inte avskaffade en synnerligen odemokratisk polisförordning av en brittisk journalist blev svaret: ”För tillfället har jag ingen avsikt att begå hara-kiri”. Året efter knivhöggs Hara ändå till döds till följd av sin politiska verksamhet.

Inte ens den trankila kejsaren Hirohito (1901-1989) och hans familj gick säkra från de morbida våldsverkarna. Vissa medlemmar av familjen, däribland den flerfaldiga premiärministern prins Ito (1841-1909), levde med rätta sina liv i paranoid skräck för att bli mördade. Prins Ito var förtänksamt nog gift med en robust tehusflicka som skyddade honom från mordlystna samurajer och självpåtagna ”bushidoriddare” genom att stoppa ned honom i avfallshålet i deras hus och sedan sätta sig ovanpå locket. Prins Ito blev i slutändan likt förbannat ändå mördad.

Inte nog med att japanska politiker togs av daga stup i kvarten under mellankrigstiden, också de förhatliga utlänningarna utsattes för diverse mordförsök. I maj år 1932 mördade en grupp sammansvurna marinofficerare premiärministern när denna drack te med en prominent långväga gäst, nämligen ingen mindre än Charlie Chaplin (1889-1977). Planen var också att döda den redan legendariska gästen men denna lyckades mirakulöst nog komma undan mördarna.

På den farsartade rättegången som följde sa ledaren för konspirationen: ”Chaplin är en populär person i Amerika och kapitalistklassens älskling. Vi trodde att det skulle leda till krig med Amerika om vi mördade honom”. Under rättegången förevisade attentatsmännens försvarsadvokat 110 000 brev för domstolen – många av dem skrivna med blod – som vädjade om nåd. I Niigata gick en grupp unga nationalister så långt i sina krav på att få mördarna friade att de högg av sina lillfingrar och skickade dem inlagda i en burk med sprit till krigsministern. I denna kontext var det kanske inte så underligt att attentatsmännen därför undkom med sanslöst milda domar.

Charlie Chaplin på besök i Japan.

Charlie Chaplin på besök i Japan.

Från regional stormakt till lilleputtnation: Francisco Solano Lópes och Trippelalliansens krig

2012/12/13 § Lämna en kommentar

År 1863 efterträdde den unge och äregirige Francisco Solano Lópes (1827-1870) sin far som Paraguays (andra) president. Lópes stora mission var att utveckla Paraguay till en stormakt stödd på en modern armé, och i dessa strävanden var han initialt också framgångsrik. Lópes, som var utbildad i Europa, hade som sin stora idol Frankrikes kejsare Napoleon III, vilken inom kort också skulle göra avtryck i det paraguyanska samhället. Inte nog med att Lópes munderade sin armé i exakta replikor av den napoleanska krigsmaktens uniformer, han lät också tillverka en exakt kopia av Napoleon I:s krona och skaffade sig därutöver en tvättäkta fransk mätress.

Denna Sydamerikas bäst disciplinerade och militärt utrustade armé skulle inom kort ställas på prov då Lópes hade siktet inställt på att, i äkta napoleanskt manér, lägga grannstaterna under sina fötter. Under denna tid pågick nämligen ett osedvanligt blodigt inbördeskrig i det nära angränsande Uruguay där Paraguay ivrigt stödde den ena sidan och Brasilien den andra. När Lópes uruguayanska käpphäst föreföll att förlora striden år 1864 såg den maktlystne presidenten ingen annan utväg än att invadera landet.

Francisco Solano Lópes

Francisco Solano Lópes

Nu råkade det sig inte bättre än att Argentina geografiskt låg i vägen för Lópes expansionsplaner vilket föranledde den paraguyanska presidenten att i ett ultimatum till Argentina kräva fri lejd för den paraguyanska armén. Till Lópes vrede vägrade dock Argentina styvnackat att hörsamma hans begäran. Följden blev att Lópes i ett vredesutbrott förklarade Argentina krig, vilket i sin tur föranledde den senare kontrahenten att aktivera sin försvarsallians med den traditionella trätobrodern Brasilien. Plötsligt stod Lópes numerärt underlägsna om än välutrustade armé inför en formidabel trippelallians.

Trots motståndarnas överlägsenhet i antal böljade vad som utvecklade sig till ett veritabelt förintelsekrig länge fram och tillbaka. Lópes gjorde dock sitt till för att förvärra situationen. När den ena motgången efterlöste den andra utvecklade den tungsinte presidenten en graverande paranoia som tog sig uttryck i att han såg konspirationer överallt. Från och med 1868 började Lópes att på bestialiskt vis att avrätta högt uppsatta präster och politiker – däribland sina egna släktingar – till höger och vänster. Värst var kanske att han lät prygla sin 70-åriga moder efter att denna förtäljt honom att han i själva verket var en bastard. Efter att den seglivade paraguyanska armén nära nog förintats tog Lópes sig själv av daga år 1870.

Priset Paraguay fick betala för vad som gått till historien som ”Trippelalliansens krig” var ekonomiskt, socialt och inte minst demografiskt ofattbart. I krigets efterdyningar hade det blomstrande Paraguay förvandlats till en utfattig lilleputtstat om 220 000 invånare. Di lärde tvistar fortfarande om Paraguays befolkningsstorlek vid krigets utbrott år 1865 – inga säkra uppgifter finns att inhämta. Amerikanska historiker pekar på att Paraguays befolkningsmängd före kriget uppgick till ca 450 000 invånare, andra källor ger dock vid handen att siffran i själva verket ska ha varit 1 300 000. Etter värre för Paraguays framtid var det statistiskt säkerhetsställda faktum att endast 28 000 av de 220 000 överlevarna var män. Det skulle således ta lång tid för Paraguay att i demografiskt mening betala för Lópes misstag.

Pendeln har dock svängt. I våra dagars Paraguay hyllas Francisco Solano Lópes i regel som en nationalhjälte vars gloria bygger på myten om den lilla oskyldiga nationalstatens kamp mot överlägsna kapitalistiska krafter. Den 1:a mars firar därför paraguayanerna ”Dia de los Heroes” (hjältarnas dag) till minne av Lópes osjälviska värv.

Samtida skildring av slaget vid Tuyutí år 1866 där Trippelalliansen nära nog förintade Paraguays armé. Slaget är det i särklass blodigaste i Sydamerikas historia.

Samtida skildring av slaget vid Tuyutí år 1866 där Trippelalliansen nära nog förintade Paraguays armé. Slaget är det i särklass blodigaste i Sydamerikas historia.

Från kungamördare till nationsgrundare: Carl Fredrik Ehrensvärd och skapandet av Norges konstitution

2012/11/11 § Lämna en kommentar

Mordet på Gustav III (svensk konung: 1771-1792) år 1792 väckte enorm uppståndelse i Sverige såväl som utomlands. Mannen som avlossade de mördande skotten var som bekant en viss Johan Jakob Anckarström (1762-1792) som kort därefter dömdes till såväl skamstraff som spöstraff och avrättades på det mest makabra vis. Anckarström var dock långtifrån ensam i den osannolika adelskonspiration som begärde att åse den självsvåldiga och omstridda konungens blod flyta.

Efter en kort men effektiv mordutredning häktades, förutom Anckarström, ett mindre antal blåblodiga aristokrater – varom flertalet hyste sympatier för den franska revolutionens ideal och antipati gentemot det kungliga enväldet i Sverige – däribland en viss Carl Fredrik Ehrensvärd (1767-1815). Ehrensvärd var en av många anklagade som inom kort ångerfullt brast i gråt under förhören och erkände sin medverkan i mordet. Följden blev givetvis att konspiratörerna, liksom Anckarström, dömdes till att lägga huvudet framför bödelsbilan.

Nu råkade det sig, till de dödsdömdas stora lycka, att den mördade konungens bror, Hertig Karl (svensk konung: 1809-1818), installerades som förmyndarregent för den minderåriga kronprinsen, den blivande Gustav IV (1778-1837). Hertig Karl var en fanatisk om än något kvietistisk frimurare vars närmaste ordensbröder också råkade vara kungamördarnas närmaste vänner. Detta sakernas tillstånd föranledde den vankelmodige hertigen att benåda mördarna och omvandla dödsstraffet till landsflykt, trots de hängivna gustavianernas ursinniga protester.

Carl Fredrik Ehrensvärd

Carl Fredrik Ehrensvärd och en annan av konspiratörerna sökte sin lycka i det revolutionära Frankrike men befanns, dessvärre, vara alltför blåblodiga för att passa i det revolutionära samhälle som hastigt höll på att utvecklas till blodbesudlat skräckvälde. Ehrensvärd hamnade på diverse omvägar så småningom i Danmark där han bytte sitt efternamn till det franskklingande Gyllembourg.

Ehrensvärd, alias Gyllembourg, uppvaktade den danska monarkin med diverse konstitutionella propåer men fick i regel kalla handen. En norsk-dansk adelsman vid namn Christian Magnus Falsen inspirerades dock så till den milda grad av Ehrensvärds konstitutionella idéer och högtravande förvaltningsjargong att han uppvaktade denna när det – till följd av Danmarks allians med Frankrike under Napoleonkrigen – uppenbarades en chans för Norge att bryta sig ur unionen med det militärt överansträngda Danmark.

Ehrensvärd besvarade denna uppvaktning med att i största hast skriva en preliminär konstitution för ett eventuellt självständigt Norge. Tiden var dock knapp; Sveriges kronprins, den blivande Karl XIV Johan (1763-1844), stod nämligen i begrepp att knycka Norge från Danmark mitt under näsan på självständighetshungrande norska adelsmännen.

Ehrensvärd tvivlade tydligen på innehållet i det egna alstret och namngav sitt beställda verk: ”Lidt politisk Ruskom-snusk”. Detta var alltför modest i Falsens smak som omedelbart döpte om verket till det fantasilösare men politiskt mer godtagbara: ”Anmärkningar och förslag till en konstitution för kungariket Norge”. Sagt och gjort, Ehrensvärds proposition låg till grund för den så famösa Eidsvollförfattningen som antogs år 1814 och så småningom, om än i bearbetad form, blev det självständiga Norges författning. På Ehrensvärds inrådan blev också datumet för författningens tillblivelse Norges nationaldag. Därigenom har denna forna kungamördare gett upphov till ”den suttonde maj”.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att Norges konstitution, alltså baserad på Ehrensvärds ursprungliga skapelse, är skriven på danska. Såtillvida torde den vara världens enda författningen som inte är skriven på landets eget språk.

Lurik rekommenderar: Alf Henriksson. Ekot av ett skott: Öden kring 1792. Bra Böcker 1986.

Församlingen i Eidsvoll som år 1814 godtog Ehrensvärds författning.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade mordLuriks Anakronismer.