Kvinnomode och fågelmord vid sekelskiftet: Hur hattmakare blev ornitologins nemesis

2015/04/20 § Lämna en kommentar

1900-talets inledande år innebar bråda dagar för en växande skara hattmakare i Europas ledande storstäder. Att hattar var på modet var ingenting nytt, men tidigare hade modet främst gällt herrar. I slutet av 1800-talet – när friströvande kvinnor i gatubilden blivit vanligt förekommande –  utecklades  därför extravaganta huvudbonader för kvinnor, i regel betydligt mer iögonfallande och utsmyckade än herrarnas dito. Särskilt vanligt blev det att pryda huvudbonaden med allehanda fågelfjädrar, ju färggrannare och mer exotiska desto bättre. Således förtäljde kvinnans huvudbonad i fin-de-siecle Europa också något om hennes sociala status; i stort sett vilket förtappat fruntimmer som helst kunde smycka sin hjässa med ankfjädrar, medan mer uppseendeväckande kreationer med fjädrar från snöhägern, kolibrier eller paradisfågeln endast var reserverade för samhällets mest välbeställda societetsdamer.millinery

Europas modekoryféer och fashionabla hattmakare var därför ständigt i skriande behov av allehanda exotiska fjädrar och plymer, varför 1800-talets sista deccennier fram till första världskrigets utbrott innebar en veritabel guldålder för fågelfängare världen över.  Blott en oansenlig minoritet av dessa kan betraktas som verkligt professionella, flertalet var istället utfattiga dagdrivare som i fjäder- och plymhandeln såg sin chans till en drägligare tillvaro (år 1900 sysselsatte fjäder- och plymhandeln i USA allena cirka 83 000 människor). I Storbritannien var det exempelvis särskilt vanligt att städernas fattiga famåt helgslutet begav sig till kusterna för att där ta livet av så många fåglar som möjligt. Detta var i sig inte helt underligt, vid sekelskiftet var exotiska fågelfjädrar bokstavligen talat värda sin dubbla vikt i guld.

Konsekvensen av denna modeindustris genomslag blev inom loppet av några årtionden makabert och den ekologiska mångfalden rubbades världen över för all framtid. Anledningen var givetvis att rovjakten på diverse fågelarter oavkortligen ledde till att dessa decimerades, eller t.o.m. utrotades. Värst var situationen i Nordamerika, där flera inhemska arter utrotades inom loppet av ett par deccennier. Problemet berodde inte minst på att amoraliska fågelfängare lättast jagade sina byten under häckningssäsongen. Efter att ha mördat, skinnat och plockat fåglarna lämnades deras hjälplösa ungar åt sitt eget öde, vanligtvis svalt de ihjäl.

Trots modets dragningskraft saknade ingalunda fjäder- och plymhandeln rabiata och högröstade motståndare, tvärtom var oppositionen mot den fågelmördande industrin stor och välorganiserad. Hattmakare och modeskapare i Europa bedyrade ofta att fjädrarna de använde som ornament i regel var artificiella eller plockade från uppfödda fåglar, vilket i stort sett var rent struntprat. Visserligen försörjde sig mängder av människor, främst i USA och Sydafrika, på att föda upp fåglar för modeindustrins räkning, men dess andel av marknaden var alltid försvinnande liten, därtill behandlades fåglarna inte långt mycket bättre. Strutsuppfödning var vid 1900-talets inledning särskilt inkomsbringande och innebar i gemen att strutsen med jämna mellanrum plockades på sina fjädrar och tvingades framhärda merparten av sina dagar spritt språngande naken. Genom detta tillvägagångssätt kunde en struts under sin livstid förse sin ägare med över 300 fjädrar.

1600 kolibrier till salu för 2 cent styck i London år 1912.

1600 kolibrier till salu för 2 cent styck i London år 1912.

Oppositionen mot fjäder- och plymhandeln var allt som oftast misogyn och riktade in sig på modebärarna själva, det vill säga kvinnorna. I spaltmeter efter spaltmeter, i land efter land, ondgjorde sig (manliga) skribenter över kvinnans inneboende frivolitet, fåfänga och moraliska slapphet, vilket ansågs vara bränslet som höll modeindustrins mördande maskiner i rullning. New York Times skrev exempelvis 1898 att ”millions of birds have been slaughtered for the mere gratification of tender-hearted women”. Tidningen var långtifrån ensam och trakasserier mot kvinnor med fashionabla huvudbonader blev allt vanligare.

I vilket fall som helst var den internationella oppositionen mot fjäder- och plymhandeln mycket framgångsrik. I början av 1900-talet antogs flera lagar i både USA och Storbritannien i syfte att försvara ländernas kraftigt minskade population av fåglar. I USA gjorde Theodor Roosevelt (amerikansk president 1901-1909) sig till alla svurna ornitologers galjonsfigur genom sina fräna och högröstade angrepp på den mordiska verksamheten. För att komma till rätta med problemet, och därmed säkra den ekologiska mångfalden för kommande generationer, beslöt Roosevelt att  reservera enorma territorier där djur- och fågelliv deklarerades vara fridlysta. Dessa är idag några av USA:s bästa och mest välbesökta naturreservat och nationalparker.

Ironiskt nog var det inte genom lagstiftning man småningom kom tillrätta med problemet, inte heller kan krigsutbrottet eller ekonomisk osäkerhet beskyllas för att ha undergrävt den blomstrande industrin. Istället var det hattmakarna och modeskaparna själva som drog undan mattan under fötterna på alla de tiotusentals människor som var beroende av fjäder- och plymhandeln för sin försörjning. År 1913 kom nämligen den kortklippta frisyren för kvinnor på modet, vilket gjorde det oerhört mycket svårare att styla håret i praktfulla kreationer och behovet av extravaganta huvudbonader avtog. Modets nycker var alltså inte bara ett fågellivets förbannelse utan blev i slutändan också dess räddning.

Kanske är fjädermodet på väg tillbaka? Den extravaganta klänningen på bilden ingick i Alexander McQueens kreation från 2009 som hade fågelfjädrar som ledmotiv.

Kanske är fjädermodet på väg tillbaka? Den extravaganta klänningen på bilden ingick i Alexander McQueens kreation från 2009 som hade fågelfjädrar som ledmotiv.

Annonser

Pantade ölproducenter: Historien om Schlitz uppgång, fall och återuppståndelse

2015/03/13 § 1 kommentar

Namnet Schlitz ringer i regel inga klockor hos den lekmannamässiga ölentusiasten; den påläste konnässören torde dock höra en veritabel kakafoni av alarmklockor ringa när namnet kommer på tal. Schlitz har, som produkt beträffat, ett inte oförtjänt skamfilat rykte, samtidigt som Schlitz, som företag beträffat, än idag framhålls som  ett avskräckande exempel på ekonomisk ansvarslöshet på akademier runt om i världen.

Förelöparen till Schlitz skapades 1848 av en bajersk invandrare, August Krug, i den amerikanska ölkulturens Mecka: Milwaukee, Wisconsin. Efter två år hade verksamheten blivit såpass framgångsrik att Krug såg sig nödgad att anställa en revisor, och fann en driftig sådan i tysken Joseph Schlitz (1831-1875). När August Krug sedan gick och dog 1856 tog Schlitz helt sonika över affärsverksamheten och namngav den efter sig själv, Schlitz. Övertagandet av bryggeriet underlättades juridiskt av att Joseph Schlitz äktade Krugs änka kort efter makens hädanfärd.

Under Joseph Schlitz och hans arvtagare, bröderna Uihlein, blomstrade företaget och på 1940-talet blev Schlitz det bästsäljande ölmärket i USA. Konkurrensen var dock mördande hård, särskilt från ett annat Wisconsinbaserat bryggeri, Anheuser-Bush (Budweiser), och under 1950- och 60-talet tvingades Schlitz kämpa med näbbar och klor för att bevara sin position.

1967 blev Harvardekonomen Robert Uihlein Jr. (1913-1976) ny vd för Schlitz. Lönsamhet blev nu ledordet för företaget och den unge Robert började genast att med iver och frenesi förändra ölet och dess framställningsprocess i grund. Inom kort förkortades bryggningstiden för Schlitz från 25 till 15 dagar (jmf med Budweisers 40-32 dagar). Ytterligare besparingar följde, bl.a. ersatte man den färska humlen med torkade pellets och bytte helt sonika ut delar av humlen mot en trögflytande vätska utvunnen från majs. Till en början verkade Robert Uihleins reformarbete bära frukt, visserligen tappade Schlitz mark mot huvudkonkurrenten Anheuser-Bush, men 1973 kunde man trots allt skryta med att man ägde de mest kostnadseffektiva bryggerierna i världen.

Idyllisk Schlitzreklam från 1960-talet då märket var det bästsäljande i USA.

Idyllisk Schlitzreklam från 1960-talet då märket var det bästsäljande i USA.

Till en  början verkade heller inte konsumenterna märka någon skillnad, men allteftersom experimenterandet och besparingarna intensifierades så förlorade Schlitz viktiga marknadsandelar till huvudkonkurrenterna. Måttet var rågat när Uihlein, i syfte att på artificiell väg snabba på ölets mognadsprocess, började använda sig av tillsatta så kallade ”stabilisatorer”, och då främst silikongel (många noterade att det bildades en vitgul hinna ovanpå vätskan när ölen kyldes).

Hur illa ställt det var med Schlitz uppdagades när företaget förvärvade Hawaiis ledande bryggeri, Primo, som vid sötebrödsdagarna 1971 kontrollerade hela 70 % av arkipelagens samlade ölmarknad. Bortsett från de sedvanliga ”kostnadseffektiva åtgärderna” som var Schlitz adelsmärke begick företaget en annan kardinalsynd: Primo hade ditintills varit bryggt på lokalt färskvatten, något som Uihlein ansåg vara onödigt slösaktigt, men efter ägarbytet valde man istället att transportera vatten och andra ingredienser från lagret i Los Angeles. Resultatet? År 1975 hade Primos andel av den hawaiianska ölmarknaden sjunkit till cirka 20 %.

Slutet kom 1981 då Schlitz anrika bryggeri i Milwaukee tvingades stänga ner. Vid den tiden hade den olycksalige Robert Uihlein Jr. redan avlidit i leukemi medan amerikanarna i gemen fått smak för två andra märken som originerade från Schlitz hemstad Milwaukee: Miller och Pabst Blue Ribbon. Det är kanske därför inte så underligt att man, alltsedan det anrika ölmärket återupplivades i början av 2000-talet (i regi av Pabst Blue Ribbon), valt att locka konsumenter med att ”our classic 1960s formula is back”.

Kanske våras det trots allt för Schlitz. Alltsedan rykten kommit i svaj om att Anheuser-Bush (ägare av Budweiser, USA: s mest sålda ölmärke) önskar att lägga rabarber på huvudkonkurrenten Miller (USA:s näst mest sålda ölmärke), har försäljningssiffrorna ökat stadigt. Om sammanslagningen av de båda ölproducenterna sinom tid kommer att genomföras innebär det att Anheuser-Bush, givet att inget förändras, skulle kontrollera en tredjedel av den totala globala ölmarknaden.

Modern Schlitzreklam som gör gällande att ölet nu smakar som det en gång gjorde.

Modern Schlitzreklam som gör gällande att ölet nu smakar som det en gång gjorde.

Gustav III som sjörövare: När Sverige bedrev piratverksamhet i Alaska

2015/03/01 § Lämna en kommentar

Det svensk-ryska kriget 1788-1790, också känt som ”Gustav III:s ryska krig”, stod ej enbart i Europa, och i Finland i synnerhet, utan bekämpades så långt från hemlandet som i det fjärran Alaska. Gustav III (1771-1792) var själv mäkta intresserad av det ryska kolonialväldet i Nordamerika vars stjärna var i stigande i slutet av 1700-talet.

De ryska kolonierna i Stilla Havet utgjordes i regel av små bastioner befolkade av hårdhudade pälsjägare vars jakt på skinn och päls tagit dem över östra Sibiriens oändliga vidder och över Stilla Havet. Pälsjägaren var lika typiskt för den ryska kolonisationen av Nordamerika som sedermera cowboyen kom att bli för den Vilda Västern och under tidigt 1800-tal började den europeiska handeln med exotiska pälsverk att ta ordentlig fart. Följden blev att mången rysk, och inte minst finsk äventyrare, skulle se sig om efter lyckan i det fjärran Alaska.

När kriget med ryssen återigen stod för dörren år 1788 hade Gustav III siktet inställt på de ryska kolonierna i Nordamerika och den blomstrande pälshandeln. Istället för att låta kronan utrusta och sjösätta ett antal örlogsfartyg med destination Alaska lockades kungen av det ekonomiskt sobrare alternativet att finna och hyra en erkänd och villig kaparkapten.

Ryssarna tvingade ofta indianer att utföra det våghalsiga fångstarbetet.

Ryssarna tvingade ofta indianer att utföra det våghalsiga fångstarbetet.

Valet föll på en belevad brittisk affärs- och vetenskapsman med tvättäkta kaparblod i sina ådror, John Henry Cox (död 1795), vars stigande stjärna vid det svenska hovet främst berodde på den joviala brittens goda handlag med den svenske konungen. I ett hemligt avtal mellan Cox och hans gode vän, d.v.s. konungen, ådrog sig den förra att utrusta en brigg med namnet ”Gustav III” under svenskt flagg med mål för omedelbar avresa till Alaska. Väl där skulle engelsmännen plundra ryska pälslager och orsaka så stor materiell skada som möjligt.

När ”Gustav III” och John Henry Cox väl anlände till Alaska i oktober 1789 fick kaptenen sig en smärre chock. Cox fann de ryska kolonierna i ett sådant eländigt tillstånd att han såg det fullständigt utsiktslöst att plundra dessa. Cox tyckte såpass synd om de stackars ryssarna att han, istället för att plundra, skänkte dem generöst med bröd, brännvin och kläder från det egna lagret. För att försvara sitt handlande, eller avsaknaden därav, sände Cox följande härold till det svenska hovet: ”Som detta folkets hela rikedom bestod i några få usla rävskinn, ansåg jag Svenska Flaggans ära ovärdig att plundra dem”. I slutet av året gick ”Gustav III” i vinterhamn i Macao och följande år (1790) slöts freden i Värälä. Således gick det till när de ryska Stillahavskolonierna lyckades freda sig från statsfinansierat svenskt pirateri.

Den ryska kolonin Kodiak, 1791.

Den ryska kolonin Kodiak, 1791.

Monetära missar man minns: Vem fan var Salmon P. Chase?

2014/12/02 § 1 kommentar

Den mondäna och världsvana globethrottern med en fäbless för de amerikanska staterna har givetvis järnkoll på den amerikanska valutan och vet därmed att den högsta valören anmärkta på de amerikanska sedlarna är 200 dollar. Detta är, om inte direkt felaktigt, så åtminstone en sanning i beronde av modifikation.

De amerikanska sedlar vi är vana vid – vad gäller storlek, färgsättning och motiv – såg dagens ljus 1928 när de federala myndigheterna beslöt att genomgående reformera det amerikanska valutasystemet. Vad som är mindre välkänt är att man inte bara höll sig till att producera de sedvanliga sedlarna med valörer motsvarande mellan 1 och 200 dollar, utan också lät cirkulera ett inte ringa antal sedlar i valörerna 500, 1000, 5000 och 10 000 dollar (nominellt sett fortfarande i cirkulation)

Så vilka amerikanska ikoner fick då tillfälle att demonstrera sina aktningsvärda nunor på dessa högvärderade sedlar då George Washington, Benjamin Franklin m.fl. redan tillgivits denna sinkadus? Jo, i regel höll man sig till traditionen och lät diverse mer eller mindre framstående presidenters konterfejer bli motivet för de nya sedlarna. Således fick presidenten som nästan hamnade på Mount Rushmore, William McKinley (1887-1901), sitt ansikte avbildat på $500-sedlen, Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) hamnade på $1000-sedeln och James Madison (1809-1817) på $5000-sedeln. Mer uppmärksammad blev emellertid mannen som fick sin nuna förevigad på den åtråvärda $10 000-sedeln, en viss Salmon P. Chase (1808-1873). Vem var då denna man som, till skillnad från sina ”märkesvärda” kollegor, aldrig innehaft den amerikanska presidenttiteln?

Salmon P. Chase

Salmon P. Chase

Kort och gott en ambitiös republikansk abolitionist och påläggskalv i amerikansk politik under mitten av 1800-talet. Den begåvade och karriärslystne Chase, med rötterna i Ohio, var något av ett politisk underbarn och begåvades, i förhållandevis späd ålder, med posten som ”Secreratry of the Treasury” i Abraham Lincolns regering (1861-1865).
Under det blodiga inbördeskriget föll det sig därör på Chase lott att ta sig an det oangenäma uppdraget att bringa ordning i Unionens ekonomi som till följd av krigsutbrottet och mördande inflation hotade att undergräva krigsinsatsen. Bland de många långtgående reformer som Chase drev igenom under denna tid märks bl.a. beslutet att låta federala myndigheter trycka och cirkulera de grönskimrande amerikanska sedlar vi är vana vid idag. Som ”Secretary of the Treasury” var det också Chase jobb att designa och popularisera de nya sedlarna; för den karriärslystne Chase – med siktet inställt på presidentposten – var möjligheten nästan för god för att vara sann. Således fick de färskpressade $1-sedlarna, som cirkulerade mest flitigt, låna hans egen konterfej. Hela Amerika skulle få lära sig vem Salmon P. Chase var.

Tyvärr lyckades dock aldrig Chase, trots lysande meriter, att få äntra Vita Huset i egenskap av president och kort efter kriget föll hans sedel ur cirkulation. Men hans livsverk – etablerandet av ett nationellt banksystem och det amerikanska sedelverket – bestod. Det var alltså därför man 1928 valde att föreviga Chase minne genom att förläna hans nuna att pynta $10 000-sedeln – den gamle politikerräven såg alltså sitt posthuma värde kraftigt förhöjas.

Med lite tur, skicklighet och em välnärd plånbok går det hypotetiskt sett fortfarande att få tag på en $10 000-sedel (som nominellt sett fortfarande befinner sig i cirkulation och gäller som vederbörligt betalningsmedel). Men det är dock svärt. De amerikanska sedlar med höga valörer som såg dagens ljus 1928 var aldrig tänkta att begagnas av gemene man, istället var de i första hand avsedda för att underlätta banktransfereringar mellan amerikanska banker i en tid då internet och kreditkort ännu var science-fiction.

Som lite avslutande kuriosa kan också nämnas att $10 000-sedlen med Chase avbild ingalunda är den högsta vaören som någonsin tryckts på en giltig amerikansk sedel. Äran har istället tilldelats Woodrow Wilson (1913-1921) som 1934 fick sitt ansikte förevigat på en efemär $100 000-sedel som tyvärr ej längre är i bruk.

Woodrow Wilson

Woodrow Wilson

Ett horn i sidan till etablissemanget: Noshörningar i amerikansk politik

2014/11/16 § 2 kommentarer

Den brasilianska demokratin har både sina positiva och negativa sidor. Till skillnad från många andra länder så är det i Brasilien obligatoriskt att rösta, något som inte enbart borgar för ett högt valdeltagande men också för att den politiska kulturen i deccennier fått dras med diverse charlataner, vulgära populister och bisarra kostymdramer. I valet 2014 gjorde exempelvis Jesus och Djävulen stora framgångar, även om de både övertrumfades av en brasilansk stålman med hypnostisk blick.

Av alla lustigkurrar och skämtkandidater som någonsin ställt upp i ett braslilanskt val torde ingen ha gjort större framgångar och närt större medialt intresse än en viss Cacareco som 1959 vann en jordskredsseger i Sau Paulos borgmästarval. Nu råkade det emellertid vara så att Cacareco i själva verket inte var en traditionell politiker utan en populär attraktion på stadens zoo: en noshörning.

Nomineringen av Cacareco till borgmästartiteln var essentielt ett studentikost upptåg med udden riktad mot det korrupta och nepotistiska ledargarnityret. Politikerförakt, med andra ord (många valde annars att proteströsta genom att demonstrativt lägga svarta bönor i valkuvertet). Tyvärr, för de innovativa studenterna, så godtogs givetvis inte Cacarecos kanditatur – noshörningen fick snällt stanna på zoo. Även om den omtalade Cacareco avled 1962 så är denna pansarbeprydda demokratikämpe ännu omtalad i Brasilien; ”Voto Cacareco” har exempelvis blivit synonymt med att ”proteströsta”.

Cacareco i sina glansdagar.

Cacareco i sina glansdagar.

Det är dock inte bara i Brasilien som noshörningen med ett horn i sidan till det politiska etablissemanget vunnit renommé. Så också i det fjärran Kanada. År 1963 bildade en likaledes radikal och etablissemangshatande grupp kanadensiska studenter, artister och allehanda kulturarbetare ”the Rhinoceros Party” som, deklarerade man, ansåg sig vara ”spirituella avkomlingar” till Cacareco och angav att deras partiledare, lämpligt nog, var Cornelius I – en trögtänkt men genomsnäll noshörning huserandes i en djurpark i Qubec.

The Rhinoceros Party existerade fram till 1993 då myndigheterna gjorde det för dyrt för partiet att delta i nationella val. Även om Cornelius I:s zeloter inte vunnit några större nationella valframgångar under dessa tre deccennier har de dock lyckats bättre på det lokala planet, därutöver har man genom åren lockat många proteströster och gravt irriterat det politiska etablissemanget. Det var inte för inte som partiets ständiga vallöfte var ”att inte hålla några av våra vallöften”. En smärre falang av partiet kallade sig också för ”Marxist-Lennonister” – en humoristiskt anspelning som inte syftade på Karl Marx och Lenins trosläror utan de av Groucho Marx och John Lennon.

Partiets plattform genomsyrades av denna syrliga sarkasm och önskan att ställa alla etablerade regler och etikett på huvudet, bl.a. lovade man att:

*Upphäva lagen om gravitation.
*Reducera ljusets hastighet eftersom det är alldeles för snabbt.
*Avskaffa miljön eftersom den är alltför svårskött.
*Utrota all brottslighet genom att avskaffa alla lagar.
*Göra kanadensare starkare genom att blanda stereoider i dricksvattnet.

The Rhinoceros Partys symbol.

The Rhinoceros Partys symbol.

Hjältehångel med bitter eftersmak: Historien om den druckne matrosen och hans offer

2014/09/08 § 1 kommentar

"Den kyssande sjömannen", New York 1945.

”Den kyssande sjömannen”, New York 1945.

En av den amerikanska historiens mest ikoniska fotografier visar en hemvändande matros som passionerat kysser sin älskade under ”V-J-Day”-paraden (V-J – Victory over Japan) 1945 på Times Square i New York. Fotografiet har i deccennier fått symbolisera den omnipresenta eufori som höll landet, och Europa, i extas dagarna efter fredsuppgörelsen.

I åratal har historiker försökt att uttyda identiterna på de, till synes, älskande paret. Länge togs det som självklart att fotografiet visade ett kärleksfullt pars passionerade återfärenande efter år av gnagande oro och tröstöshet under krigets högsommar. Nu, när identiterna på forografiets båda protagonister äntligen avslöjats, har ”den kyssande sjömannens” hjältegloria hamnat på sniskan. Den passionerade kyssen var dessvärre inte alls så passionerad som den påståtts vara, tvärtom.

Kvinnan på bilden föreställer Greta Zimmer Friedman, en tandläkarsköterska från New York. Matrosen var en viss George Mendonsa. Paret hade vetterligen aldrig träffats förrän detta sällsamma fotografi togs på Times Square 1945.

George själv har vid senare tidpunkt erkännt att han vid tillfället var kraftigt berusad och att han ”handlat spontant”. Till saken hör att George faktiskt hade en flickvän – sedemera hans hustru –  när fotografiet togs och att flickan faktiskt spatserade strax bakom det kyssande ”paret”.

Stackars Greta, som aldrig förr råkat den kärlekskranke matrosen, uppgav att hon inte ens var medveten om George närvaro förrän denna tog sig friheten att kyssa henne framför ögonen på en hel nation. I den uppbragde och vältränade Georges armar föll flickans fysiska styrka till föga och följden blev att hon, om än motvilligt, fogade sig.

Avslöjandet orsakade ett ramaskri bland feministiskt influerade historiker men amerikansk media har trots detta haft svårt för att åsidosätta fotografiets romantiska skimmer och förmedla den sanna historien bakom fotografiet. Till saken ska tilläggas att Greta, enligt egen utsago, för länge sedan färlåtit George för dennes ”övertramp”. Kanske är allting trots allt tillåtet när det kommer till krig och kärlek.

George och Gretas passionerade kyss förevigad i San Diego.

George och Gretas passionerade kyss förevigad i San Diego.

Native American pride: Nordamerikas homosexuella indianer

2014/04/07 § 1 kommentar

När européerna under 1700-talet kom att intressera sig för de nordamerikanska indianernas kultur gjordes upptäckter som kom att förstärka bilden av dessa som okristliga vildar; man upptäckte att det bland indianernas led fanns gott om sodomiter och framförallt män som uppträdde som kvinnor. En fransk jesuit rapporterade indignerat år 1744:

There are men unashamed to wear women´s clothing and to practice all the occupation of women, from which follow corruption that I cannot express.”

Dessa transvestiter chockade givetvis jesuiterna och man frågade sig vad i herrans namn som var fel på vildarna? Snart drog man slutsatsen att det bland indianerna fanns ovanligt många hermafroditer vilket kanske inte var underligt ogudaktiga som de var. Dock kom det snart fram att dessa syndare i kvinnokläder inte alls var tvåkönade utan helt vanliga sodomiter som markerade sin läggning genom att helt och hållet gå upp i det motsatta könets roll. Jesuiterna kom att kalla dessa män (och kvinnor) för berdaches från ett gammalt persiskt ord för ung slav.

berdaches historia är inte det mest utforskade ämnet när det kommer till Nordamerikas urbefolkning men en hel del observationer gjordes av antropologer under 1800-talet och början av 1900-talet och man tror idag att dessa transvestiter förekom i så gott som alla stammar i Nordamerika.

 

Berdache

Berdache

Även om det inte var lika vanligt förekommande existerade även kvinnliga berdaches och precis som sina manliga motsvarigheter tog dessa till sig det motsatta könets attribut och tabun. Ett speciellt fall berättar om en kvinna ur Kutenai-stammen (Kutenai huserade i nordvästra USA samt norrut in i Kanada) som hade gift sig med en kanadensisk jägare men sedermera lämnat honom och därefter återvänt till sitt folk. Väl tillbaka hade hon ”blivit” en man, beväpnat sig och deltagit i både jakt och stammens strider. Hon till och med lade sig till med flera hustrur, det är dock oklart om dessa fruar också var berdaches.

Intressant är hur en man eller kvinna kom att ”byta” kön. Transformationen skedde inte genom ett sexuellt uppvaknande, i stället var företeelsen med berdaches nära kopplat till religionen vilket förklarar varför de accepterades i samhället. Det var vanligt förekommande att den som ville byta kön lät meddela att en kvinnlig ande eller gudinna besökte pojken när denna kom i puberteten och på så vis ”inspirerades” pojken att framleva resten av sina dagar som kvinna. I andra fall kunde föräldrarna upptäcka att pojken föredrog att leka med saker som associerades med flickor vilket togs som ett järtecken.

Begreppet berdaches är idag obsolet, numera använder man i stället two spirit. Vissa antropologer menar att framförallt de män som transformerades till kvinnor gjorde detta eftersom de var ”misslyckade” som män. Man har antagit att män som var socialt avvikande bytte kön i syfte att klättra i den sociala hierarkin, var man misslyckad som man kanske man hoppades att det skulle gå bättre som kvinna.

 

Samkönat Navajo-par

Samkönat Navajo-par

Lurik rekommenderar: David  Greenberg. The Construction of Homosexuality. University of Chicago Press, 1990

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin NordamerikaLuriks Anakronismer.