Numer ologi(sk) sifferexercis: Sigmund Freud och periodläran

2013/04/28 § Lämna en kommentar

Psykoanalysen och den moderna psykologins fader Sigmund Freud (1856 – 1939) utvecklade inte sina teorier i ensamhet. Han hämtade inspiration från många håll och eftersom disciplinen i månt och mycket befann sig i sin linda smög sig en hel del pseudovetenskap in i teoribygget.

En kollega och nära vän till Freud, den i Berlin praktiserande Wilhelm Fliess (1858 – 1928), kom att starkt påverka Freuds teorier. Problemet var bara att Fliess idéer var minst sagt av spektakulär karaktär, han var bland annat upptäckare av nasal reflexneuros. Detta mystiska tillstånd grundade sig i att det fanns en allt för stark koppling mellan näsan och könsorganet vilket gav upphov till en rad problematiska tillstånd, såsom neuros och hysteri hos kvinnor; som bekant bottnade i princip alla tidens förklaringar i att problemet var kopplade till sexlivet. Fliess ordinerade en operation som skulle bryta kopplingen och Freud var i sin tur övertygad om det välgörande i att snorta kokain.

Den av Fliess teorier som tilltalade Freud mest var emellertid periodläran, den tyska doktorn hade nämligen gjort den barnbrytande upptäckten att allt i en människas liv styrdes av talen 23 och 28.  Kroppens fysiska rytm var 23 dagar och den psykiska 28 dagar, kroppen och psyket hänger samman vilket i sin tur förklarar psykosomatiska symtom. Söker man så finner man heter det, och Freud sökte bevis för sin väns teori och det dröjde inte länge innan han fann dem. År 1896 antecknade Freud om en av sina hysteriska patienter att ångestattackerna inträffar var 28:e dag och neuroserna var 23:e. Det tycktes tydligt att människans tillvaro är cyklisk, inte minst med tanke på menstruationscykeln. Till och med hur länge infektioner behagade bita sig fast kunde räknas ut med en matematisk formel ansåg han.

Nog krångligt kunde det dock bli när teorin skulle anpassas till verkligheten. Freud skrev till Fliess om hur hans far föddes samma dag som Bismarck: 1/4 1815 och avled den 23/10 1896. Järnkanslern i sin tur gick ur tiden den 30/7 1898 och överlevde därmed Freuds far med 645 dagar vilket är lika med 23 * 28 + 1. Även om det som beskrivs ter sig fullständigt obegripligt tycks innebörden ha varit glasklar männen emellan då Freud avslutade med orden: ”du förstår säkert vad det betyder.”

Fliess var en aktad vetenskapsman och ordförande i den tyska vetenskapsakademin men hans sifferexercis gick inte hans kritiker obemärkt förbi. Dessa hävdade i oförtröttlig polemik med periodlärans apologeter att man kunde räkna ut och se alla möjliga samband med matematikens hjälp. Detta föranledde att teorin byggdes ut med en aldrig sinande ström ad hoc-hypoteser i vilka fler nummer lades till och oväntat nog att Fliess stärktes ytterligare i sin tro på det riktiga i periodläran.

Om inte kritiken bet på Fliess så tog Freud den till sig och så småningom omprövade han sina resultat. När han kom till insikt om periodlärans galenskap lät han brevledes meddela Fliess som blev rosenrasande och vägrade att någonsin igen ha någon som helst kontakt med sin vän. Efter Freuds död skämdes hans dotter, Anna Freud, så mycket för dessa lite mer esoteriska delarna av sin fars forskning att hon lät censurera de brev som avslöjade hur starkt fadern trott på siffrornas makt över oss.

Fliess och Freud

Fliess och Freud

Lenins uttåg ur historien: Imomali Rahmon och ikonoklasmen i Tadzjikistan

2013/04/24 § Lämna en kommentar

I kölvattnet av Sovjetunionens upplösning 1991 följde en euforisk period av ikonoklastiska yttringar när de forna sovjetrepublikerna – som yrvaket men ofta mållöst utnyttjade de friheter som självständigheten gav – sökte rensa sina landskap från kommunismens symboler. Att eliminera de fysiska minnena av ett totalitärt förflutet visade sig förhållandevis enkelt, frågan var vilka nationella symboler som skulle ersätta Lenin, Stalin och hammaren och skäran. Problemet var i grunden att flertalet av de nya staterna var sovjetiska papperskonstruktioner utan historisk förankring och nationellt självmedvetande, varpå ett historiskt narrativ var tvunget att skapas som kunde berättiga de nya staternas existens.

Denna process har antagligen varit svårare i Tadzjikistan än annorstädes eftersom ikonoklasmen fick ett abrupt avbrott redan år 1991 när landet kastades in ett blodigt inbördeskrig som varade i fem år.  Liksom i övriga Centralasien var det omöjligt att över en natt ersätta myriaderna av Leninstatyer med ekvivalenter av påstådda och uppdiktade hjältar hämtade ur den ”nationella historien”, vilket gjort att det kommunistiska förflutna än idag är påtagligt.

Tadzjikistans andra stad, för att ta ett tydligt exempel, Khojand (ca 165 000 invånare), återfick sitt gamla namn år 1992 efter att tidigare haft den sovjetisktklingande benämningen Leninabad. Regionen där Khojand är residenshuvudstad kallades dock fram tills helt nyligen fortfarande för Leninabad. Stadens imposanta Leninstaty på 22 meter fick maka på sig först 2011.

I angränsande Uzbekistan har ”nationaliseringsprocessen” i komparativt perspektiv varit förhållandevis enkel. Här har den auktoritäre presidenten, Islam Karimov, upphöjt den mongoliskättade världserövraren Timur Lenk (1336-1405) till pånyttfödd nationalhjälte. Naturligtvis har Timur Lenk inga kopplingar till uzbekerna som etnicitet eller Uzbekistan som stadsbildning, men Karimov kan, med all rätt, åtminstone hävda att Timur Lenk föddes och växte upp i vad som idag är Uzbekistan.

Tadzjikistans president Imomali Rahmon.

Tadzjikistans president Imomali Rahmon.

Karimovs kollega, Tadzjikistans president Imomali Rahmon (president sedan 1994), har inte haft samma förutsättningar. Dessvärre har inga aspirerande världserövrare fötts på tadzjkisk jord. Istället har Rahmon valt att plantera sin nations förflutna i den persiska Samanidiska dynastins (819-999 e.Kr.) mylla och samtidigt upphöja dess mest lysande härskare, Ismael Somoni (849-907 E.kr.), till Lenins efterträdare (tadzjikerna är etniskt och lingvistiskt befryndade med perserna). År 1998 bytte landets högsta berg namn från ”kommunisttoppen” till Somonitoppen och sedan år 2000 är landets valuta inte längre rubel utan somoni.

Den nya kulten av Ismael Somoni är ett utslag av president Rahmonas önskan att ”betrakta vår nations historia genom en ren och helig spegel”. Stundtals har den tadzjikiske presidentens historiesyn ifrågasätts och till och med förlöjligats i den nära omvärlden. Många lyfte exempelvis på ögonbrynen när presidenten inför valet 2006 utfäste ett årslångt firande av Tadzjikistans 15 år som självständig nation och den ariska civilisationens 2700-års jubileum. Det sistnämnda är inte minst viktigt då hammaren och skäran fått maka på sig och ge vika åt nya nationella symboler, däribland en modifierad version av svastikan.

Tadzjikistans nya nationalsymbol svastikan.

Tadzjikistans nya nationalsymbol svastikan.

En relativt god teori: Albert Einstein for president!

2013/04/21 § Lämna en kommentar

Albert Einstein är troligtvis 1900-talets mest kända forskare och fysiker. Hela hans väsen tycks ha andats vetenskap och han personifierade myten om professorn som en smått förvirrad man med yvigt hår. Om de flesta förknippar Einstein med fysiken och hans relativitetsteori är hans judiska bakgrund och politiska engagemang inte lika välkänd för flertalet. Einstein levde i en tid då judarna fortfarande befann sig i diaspora och som inflytelserik professor i USA kunde knappast Einstein undvika att dras in i sionismen oavsett om han ville det eller ej.

Kombinationen pacifist, antinationalist och jude var inte särdeles lyckosam i Weimarrepublikens Tyskland och en månad innan Adolf Hitler blev Tredje rikets kansler valde Einstein att emigrera till USA där han fick en tjänst vid Institute for Advanced Study in Princeton. Efter kriget var den sionistiska rörelsen starkare än någonsin, världen förfärades av bilderna från förintelselägren i östra Europa och stödet för ett judiskt nationalhem ökade lavinartat.

Einstein engagerade sig i frågan men inte på det vis man hade väntat sig, fysikens mest lysande stjärna verkar för en lång tid ha haft en ambivalent inställning till sionismen. År 1919 bevistade Einstein en konferens på temat ”ett judiskt nationalhem”. Den främste talaren, Kurt Blumenfeld, menade att det var nu professorns inställning övergick från en negativ till en positiv hållning. Uttalanden av Einstein från den här tiden tyder på att han var en stark motståndare till nationalism varhelst den uppstod men att han gjorde undantag för sionismen på grund av judarnas utsatthet.

År 1938 gjorde Einstein klart hur han ställde sig till ett judiskt nationalhem: ”I should much rather see reasonable agreement with the Arabs on the basis of living together in peace than the creation of a Jewish state. Apart from practical consideration, my awareness of the essential nature of Judaism resists the idea of a Jewish state with borders, an army, and a measure of temporal power no matter how modest. I am afraid of the inner damage Judaism will sustain […] especially from the development of a narrow nationalism within our own ranks, against which we have already had to fight strongly, even without a Jewish state.”

Även efter det andra världskriget fortsatte professorn att motsätta sig grundandet av Israel vilket inte hindrade Israels premiärminister David Ben Gurion (1886-1973) att försöka låta en del av Einsteins stjärnglans smitta av sig på det unga Israel. År 1952 hade landets första president, Chaim Weizmann, avlidit och Ben Gurion lät sin ambassadör i USA sända en inbjudan till Einstein i vilken man erbjöd honom presidentposten. Att Knesset skulle välja professorn om han tackade ja verkar mest ha varit en formalitet. I brevet kan man läsa:

The bearer of this letter is Mr. David Goitein of Jerusalem who is now serving as Minister at our Embassy in Washington. He is bringing you the question which Prime Minister Ben Gurion asked me to convey to you, namely, whether you would accept the Presidency of Israel if it were offered you by a vote of the Knesset. Acceptance would entail moving to Israel and taking its citizenship.   

Den då 73-årige Einstein tackade nej med hänvisning till att han saknade både vilja och erfarenheten trots att man redan i inbjudan försäkrade honom att presidentskapet inte skulle hindra honom i sin forskning och att han skulle få tillgång till ett laboratorium med all utrustning han önskade.

Albert Einstein

Albert Einstein

Blöt solskenshistoria: Varför det gått käpprätt uppåt för paraplyet genom tiderna

2013/04/17 § Lämna en kommentar

Den som har sitt skolbokslatin färskt i minnet vet med största sannolikhet också att den engelska termen ”umbrella” härstammar från latinets ”umbra”, som betyder ”skugga”. Det förhåller sig nämligen så att det omhuldade paraplyet är ett någorlunda modernt påhitt som utvecklats från parasollet. Med viss överdrift kan man hävda att det tagit människan omkring 2900 år att komma underfund med att ett verktyg ämnat för att skydda bäraren från solen också, om än i modifierad version, kan skyla densamma från regn och nederbörd.

Paraplyets föregångare, parasollet, har i stort sett begagnats över hela världen och har understundom haft en viktig symbolisk betydelse. Vi vet att bland andra kineserna, assyrierna och egypterna använde sig av parasoll så tidigt som 1100 f.Kr. Dessa bestod, vad det verkar, oftast av palmblad och utnyttjades av de besuttna klasserna för att skydda sig från den stekande solen. Redan under Antiken försökte det politiska och religiösa ledargarnityret urskilja sig från sina solbrända undersåtar, och i detta sammanhang spelade parasollet en instrumental roll.

I antikens Assyrien ansågs parasollet vara såpass viktigt som maktsymbol beträffat att enbart konungarna hade privilegiet att hålla sig med dessa. I fornlämningarna av det gamla burmesiska riket med centrum i Ava har arkeologer funnit inristningar som vittnar om att härskaren var ”kung över de vita elefanterna” och ”herre över tjugofyra parasoll”. Det var egentligen inte så underligt att parasollet uppfattades besitta deifierande egenskaper då vissa gudar – i vitt skilda antika kulturer – ofta utmålandes som bärandes på just dessa. I hinduisk kultur förknippas ofta parasollet med Vishnu medan det i Grekland uppbars av Dionysios.

Assyrisk konung som skyls från den stekande solen av ett parasoll.

Assyrisk konung som skyls från den stekande solen av ett parasoll.

Under medeltiden kom parasollet i stort sett ur bruk i Europa. Undantaget var i påvarnas Rom där man sedan folkvandringstidens gryning kämpat med att förvalta antikens arv; än idag är parasollet en symbol nära förknippad med den Heliga Stolen. Det var först under 1400-talet, när kyrkans världsliga makt och arkaiska traditioner urlakades, som bruket av parasollet spred sig bland välbesuttna även utanför påvens egid.

I Frankrike blev parasollet högsta mode bland förnäma societetsdamer under 1600-talet och under följande århundraden började man att på utomhusserveringar erbjuda sina distingerade gäster parasoll att skyla sig med i händelse av regn. Detta inspirerade en påhittig herre vid namn John Beale att år 1786 konstruera och erhålla patent på det första moderna paraplyet avsett att skydda bäraren mot nederbörd.

I det religiöst ortodoxa England var man annars länge skeptiskt inställd till bruket av parasoll/paraplyer, och eldfängda puritaner jämrade sig ännu under sent 1600-tal över det frivola och diaboliska verktyg som hindrade Guds ”välgörande och himlasända vattendroppar” från att träffa sina mål. Senare verkar det dock som att öns regnangripna invånare har ändrade uppfattning och under 1800-talet övertog Storbritannien Frankrikes roll som den största producenten och exportören av paraplyn.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. År 1843 blev paraplyet tillgängligt för en bredare publik genom att en snillrik innovatör började tillverka dessa med skenor gjorda av stål istället för som tidigare valben. 1950 introducerades det uppfällbara paraplytet och under 1960-talet fick det genomskinliga PVC-paraplyet – som idag sällan används till följd av den miljöfarliga framställningsprocessen – sitt stora internationella genomslag. Viktigast är kanske att paraplyer tillverkade av nylon under 1950-talet snabbt undanträngde sina föregångare som i regel bestod av oljebehandlad bomullsduk (vilket fick till följd att paraplyet ofta drabbades av svårartade mögelskador och sinom tid ruttnade sönder).  Innovationen fick i sin tur en gigantisk påverkan på kommersialiseringen av paraplyet och idag vandrar majoriteten av oss torrbollar som bekant regnsköljda gator fram med paraplyer översållade med reklambudskap.

Paraplyer var ett favoritmotiv bland franska impressionister under 1800-talet. Tavlan är målad av Pierre Auguste Renoir.

Paraplyer var ett favoritmotiv bland franska impressionister under 1800-talet. Tavlan är målad av Pierre Auguste Renoir.

Medeltida multikulti: Interkulturellt utbyte i korstågens kölvatten

2013/04/14 § 1 kommentar

Deus le volt, Deus le volt! Orden ekade som hammarslag över Clermont i november år 1095. Påven Urban II hade proklamerat det första korståget och därmed hade en ny katolsk idé om heligt krig sett dagens ljus och en konflikt som ger eko in i vår egen tid hade inletts. Korstågen ledde emellertid inte endast till ond bråd död – de kristnas egna beskrivningar om erövringen av Jerusalem år 1099 tycks förfära den mest hårdhudade läsare – en sidoeffekt blev även ett oväntat kulturellt utbyte mellan böckernas folk.

Khidr – den gröna mannen, är ett mystiskt helgon inom islam som dyker upp på de mest oväntade ställen i såväl judisk som kristen tradition. Khidr var en gåtfull främling som trots sitt vita skägg var en yngling som aldrig åldrades, han återfinns i Koranen där han agerar vägvisare åt Moses. I judisk tradition identifieras han med profeten Elia men det är i den kristna världen som han kanske har fått den mest spännande och sagolika formen; berättelsen om Khidr anses idag ha inspirerat författaren till det medeltida Arthureposet.

Khidr i sin gröna dräkt

Khidr i sin gröna dräkt

Berättelserna om Arthur och riddarna av runda bordet är idag – genom Hollywoods otaliga populariseringar – kända för flertalet västerlänningar men härstammar ursprungligen troligtvis från Historia Britonum (800-talet) av Nennius. Berättelserna om Arthur och hans kamp mot den saxiska invasionen var mycket populära under medeltiden och många nya sagor tillfördes mängden av berättelser om Camelots kung och hans tappra riddare. Inspirationen till dessa sagor är naturligtvis många men senare forskning har visat att det muslimska inflytandet inte varit obetydligt. Förutsättningarna för att detta skulle ske var korståget och det utbyte av berättelser och myter som spreds mellan halvmånens apologeter och alla de tusentals kristna som tog upp korset.

Framförallt menar man att den Gröna riddaren i sagan Sir Gawain and the Green Knight (ca 1350-tal) är att identifiera med det muslimska helgonet Khidr. I sagan utmanas Gawain att attackera en mystisk grön riddare om han accepterar villkoret att den gröna får slå tillbaka. Gawain hugger huvudet av sin antagonist som oberört fäster tillbaka huvudet och lovar att återkomma om ett år och en dag.

Religiösa antipatier till trots spreds muslimska texter (långt många fler än de arabiska översättningar av grekiska filosofer som brukar nämnas) inte minst Koranen. Svaret på hur Khidr hamnade i sagorna om Arthur kan troligen sökas hos Robert av Ketton (111? – 116?) som översatte Koranen till latin under 1100-talet och lästes med stort intresse av tidens skolastiker som inte till alla delar av sina väsen var några islamofober. I själva verket visade medeltida lärde stort intresse för islam och den muslimska kulturen, även om man självfallet ”visste” att muslimerna var otrogna som skulle dömas på den yttersta dagen, intresset var allt som oftast rent akademiskt.

Berättelserna och myterna vandrade åt båda hållen. Den muslimska världen tog till sig myterna om St. Göran, den grekiske officeren i den romerska armén som dödar en drake och som i sin tur avrättas av kejsaren Diocletianus. Även vad gäller detta omtyckta kristna helgon förknippas han med den gröna Khidr. I den muslimska versionen dödar Khidr en sjödrake som håller Beiruts invånare i skräck.

Khidrs helgedom är belägen vid Beit Jala utanför Betlehem och är en av de få platser som både kristna, muslimer och judar ber vid, alla heliga krig till trots.

Gawain och den gröna riddaren

Gawain och den gröna riddaren

Rakbladsvassa muslimer: Usámah Ibn Munkidh minns sitt 1100-tal

2013/04/11 § Lämna en kommentar

Då drog jag en kniv ur mitt bälte och stack den i hans vänstra bröst. Jag minns att jag tittade på såret varifrån blodet vid varje andetag bröt fram som bubblor på vatten. Så småningom bar man bort den sårade som dog strax därpå och begravdes.”

Detta är den syriske 1100-talsprinsen Usámah Ibn Munkidh som berättar, om hur han för första gången tar någon av daga. Mannen som blir föremålet för denna debut var en av Usámahs fars tjänare. Den unge Usámah var ännu inte tio år fyllda men uppenbarligen fast besluten att skoningslöst manifestera sin rättsuppfattning. Tjänaren hade jagat en av gossarna i tjänstestaben, och när knodden Usámahs uppmaningar inte hindrade den vuxne tjänaren att örfila sin många år yngre kollega, grep lillprinsen resolut in. En rättskaffens tjänare hade presenterat sig.

Under sitt fortsatta liv skulle Usámah praktisera sina brådmogna kunskaper fler gånger, särskilt i bataljer med europeiska korsfarare – eller ”franker” som Usámah kallar dem. Han hade fötts 1095, samma år som påve Urban II lanserat det första korståget, och Usámahs vuxna liv kom att präglas av försvaret mot de kristna inkräktarna. I sin självbiografi återger prinsen flera framgångsrika duster med korsfarare, men han väjer ingalunda för händelser av det mindre stolta slaget.

År 1129 drabbade en arabisk här samman med korsfarare vid Kfartab, och prins Usámah var självfallet där. Deltog gjorde också de båda kurdiska bröderna Badr och Annáz, där den senare var något närsynt. Efter slaget visade Annáz segerrusigt upp ett avhugget fiendehuvud som han hade vid sadeln – en fiende ”som försvarade sig mycket hårt”, förkunnade Annáz. ”Du olycksaliga”, utbrast hans kamrater, ”det är ju din broder Badrs huvud!” Usámah låter oss veta att Annáz för alltid drog sig undan efter detta missöde.

Ett inte fullt så makabert minne lånas från badmästare Salim som förestod ett badhus i det av korsfararna erövrade Al Maarra. Dit kom en dag en frank som irriterad över Salims skylande handduk ryckte den av Salims höfter. Franken blev genast hänförd av badmästarens slätrakade kön och bad om samma behandling. Salim tog itu med uppdraget. ”Det är verkligen fantastiskt, Salim! Du måste göra samma sak på min hustru!” Den överförtjuste franken fick som han ville och var mycket nöjd. Han betalade utan diskussion, återberättar Usámah.

93 år gammal skriver prins Usámah de sista raderna. Här möter oss en gammal man som anar att slutet är nära:

Snart är det också natt i Damaskus. En natt bland andra, bara ännu en natt som alla andra nätter, eller kanske den eviga natten? Herre, förbarma dig över mig i din härlighet. Jag vet inte om jag har tjänat dig som jag borde, jag har åtminstone trott på dig. Du, evigt förlåtande. Må mina goda handlingar stå inskrivna i mitt livs bok! Och vad gäller de andra, min Gud, i din barmhärtighet, utplåna dem!”

Ruinerna efter borgen Shaizar i Syrien där Usamah föddes och växte upp.

Ruinerna efter borgen Shaizar i Syrien där Usamah föddes och växte upp.

 

Lurik rekommenderar: André Miquel. Usámah – en syrisk prins i strid med korsfararna. Atlantis 1988.

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Det tyska återtåget: Minoritetstyskarnas okända öde i kölvattnet av Andra Världskriget

2013/04/08 § Lämna en kommentar

Redan under år 1944, då kriget ännu fortgick, hade de tyska myndigheterna initierat det sorgesamma projektet med att repatriera tyska minoriteter från Central- och Östeuropa, som stod i begrepp att rensas från inbillade eller verkliga fientliga element av den annalkande Röda Armén. Till följd av den akuta nöden och avsaknaden av reella resurser förmådde det inringade Tyskland bara att inleda projektet och istället var det Hitlers nemesis Stalin (1878-1953) som skulle se till att tyskarnas rensades ut från Central- och Östeuropa en gång för alla.

Den tyska minoriteten, i främst Polen men också andra i nyutropade kommunistiska stater, utgjorde vid slutpunkten för Andra Världskriget ett gigantiskt problem. Bara i det som var tänkt att bli det nya Polen bodde år 1945 cirka 10 miljoner tyskar. Ungefär 1,5 miljon av dessa hade kommit till Polen över den inhemska befolkningens lik och i enlighet med Hitlers önskningar gjort sig bosatta i Polen som nybyggare och kolonisatörer. Andra tyska grupper hade räknat de central- och östeuropeiska staterna som sina hemländer alltsedan de lämnade Tyskland under högmedeltiden. Således hade de själva ingen formativ erfarenhet av det s.k. ”fäderneslandet”.

För Stalin spelade dessa förmildrande omständigheter – ofta betraktade som störande  petitesser – ingen roll: Gränserna, de etniska inräknat, för det framtida Europa skulle ritas om; tyskarna skulle i största möjliga mån rökas ut ur Östeuropa. Följden blev en morbid och nära nog förträngd folkomflyttning som genomfördes med kuslig precision.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Stalin inte under några omständigheter saknade internationell sanktion för sin plan på ett etniskt homogent Polen, utvidgat västerut på Tysklands bekostnad. Tvärtom. USA:s president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) sade exempelvis att ”tyskarna förtjänade att fördrivas med terror” medan hans föregångare, Herbert Hoover (1887-1964), hade kallat befolkningsomflyttningar för ”ett heroiskt botemedel”. Winston Churchill (1874-1865), å sin sida, lovade krasst polackerna ”rent hus”.

Mellan 1945 och 1947 satte sig Stalin därför för att homogenisera Östeuropas etniska lapptäcke efter Hitlers devis. Polacker tvangs lämna litauiska, belarusiska och ukrainska SSSR för att istället omplaceras i de västra delarna av Polen som fram tills krigsslutet varit integrerade delar av Tyskland. Samtidigt tvångsomflyttade man miljoner tyskar från denna landsända som majoriteten av dem betraktat som sitt hem sedan otaliga generationer tillbaka.

Andra följde Polens exempel. I det återupprättade Tjeckoslovakien förklarade presidenten, Eduard Benes (1884-1948), att den tyska nationen ”upphört att vara mänsklig”, vilket blev ett startskott på en veritabel hetsjakt på landets 3,5 miljoner tyskar (en fjärdedel av befolkningen). Majoriteten av dessa fördrevs. Under de etniska utrensningar mördades cirka 30 000 tyskar; dryga 5500 tog självmord i Tjeckoslovakien under  ”repatrieringarnas” höjdpunkt år 1945.

Terrorn som följde i Röda Arméns och tvångsrepatrieringens fotspår var ofta obeskrivlig. För de lyckliga väntade en osäker framtid i fattigdom och utanförskap i ett ”hemland” de aldrig tidigare sett. Många andra fängslades och skickades till arbetsläger i Polen eller Sovjetunionen. Totalt sett tillfångatog Röda Armén omkring 520 000 flyende tyskar i syfte att sätta dem i slavarbete. Värst var kanske ändå de urskillningslösa våldtäktsorgier som följde i den Röda Arméns fotspår; på vissa platser våldtog soldaterna samtliga närvarande på såväl dagis som ålderdomshem. Vanligt var därför att tyska kvinnor i desperation skar upp sina handleder för att på så viss gäcka en anstormande angripare.

Totalt sett tvångsomflyttades cirka 7,6 miljoner tyskar från Central- och Östeuropa under perioden 1944 till 1947, minst 300 000 dog under de umbäranden som repatrieringarna och Röda Arméns hänsynslösa härjningar innebar. För att undslippa sitt öde valde många, som under Hitlers ockupation av Polen uppgett sig för att vara tyskar, att bedyra de nya sovjetformerade polska myndigheterna att de i själva verket alltid varit polacker.

Lurik Rekommenderar: Timothy Snyder. Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin. Albert Bonniers förlag 2011.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för april, 2013Luriks Anakronismer.