Vodka utan jox: Den europeiska uroxens död och återuppståndelse

Under stenåldern fram till Antikens högsommar levde och frodades den överdimensionerade uroxen på Europas, Asiens och Nordafrikas stäpper och i dess skogar, något som hundratals grottmålningar påträffade över hela jordklotet också vittnar om. Tyvärr skulle den stolta uroxen, liksom många andra djurarter, så småningom utrotas på bekostnad av den mänskliga civilisationens utbredning.

Redan under sent 1200-tal kunde man konstatera att uroxarna bara kunde påträffas i Polen, Litauen, Moldavien och Östpreussen, vilket föranledde flertalet stater att förbjuda jakten på det ädla och mytologiskt hävdvunna djuret. Den embryoniska statsmaktens försök att hejda rovjakten på uroxarna föll dock till föga. År 1564 återfanns enbart 38 djur i livet i Polen, och år 1627 dog den sista kända uroxen i sitt trivsamma reservat i Jaktorow av naturliga orsaker.

Redan under tidig medeltid, när beståndet minskade märkbart, betraktades uroxtjurarnas horn som värdefulla troféer vilka man ofta ornamenterade och gjorde till exklusiva dryckeshorn. Den sista kända uroxtjuren, som avled i Polen år 1620, fick exempelvis sina horn postumt omgjorda till dryckeskärl. Dessa finns än idag att bevista i svenska Livrustkammaren.

Uroxen har också i viss mening återuppstått som en omhuldat kulturell symbol – stundtals med nationalistiska undertoner –  i modern tid. Uroxar har fortsatt att ingå i stats- och adelsvapen långt efter att släktet utplånats, och i estniska Rakvere har man antagligen gått längst: En kulle vid ingången till staden ståtar nämligen med en bastant staty på en uroxe (djuret dominerar givetvis Rakveres statsvapen) som, för den intresserade, kan tilläggas vara den största statyn föreställande ett djur i hela Baltikum.

Den berömda uroxen i estniska Rakvere.

Den kulturella artefakt som idag antagligen främst associeras med uroxen är dock den smaksatta och svagt gröngula vodkan Zubrowka med dunkelt och omtvistat förflutet. Zubrowka är, för den oinvigde, en polskproducerad vodka som smaksatts med ”bisongräs”. Det sistnämnda, som på polska uttalas zubr, var inte helt oväntat uroxens favoritföda och har således givit produkten dess namn, lika självklart tycks det också vara att flaskans etikett därför pryds av en muskelstinn uroxe.

Konsten att smaksätta sprit med olika örter har en lång historia och blev vanligt förekommande i Central- och Östeuropa under högmedeltiden, i det polsk-litauiska samväldet fick dryckerna en högsommar i efterdyningarna av samväldets konstitutionella konsolidering i Lublin 1569 (litauerna var och är om möjligt än mer förtjusta i örter av olika slag). Zubrowka började framställas på industriell basis  i Polen (och våra dagars Belarus) under 1600-talet och blev omedelbart en stor exportsuccé. Under perioden av kommunistiskt styre i Polen (1945-1989) ökade Zubrowkans ekonomiska betydelse avsevärt då det var en av få exportartiklar som faktiskt genererade åtråvärd västerländsk hårdvaluta. Tyvärr för de stolta polackerna föranledde denna rännil av guld även andra kommunistiska stater, däribland Sovjetunionen, att på egen hand börja massproducera inhemsk Zubrowka av tvivelaktig kvalitet.

Under privatiseringsprocesserna under 1990-talet följde polackerna med spänning den internationella juridiska tvist som behandlade Zubrowkans snåriga historiska ägandeförhållanden. I samband med EU-medlemskapet år 2003 deklarerades det emellertid att Zubrowka framledes skulle definieras ”som en vodka framställd på bisongräs från skogen i Bialowieza, som bara kan vara producerad i Polen med polska ingredienser”. Polackerna torde således slutligen ha återerövrat uroxen som vördad kulturell och nationell symbol.

Zubrowka