Det tyska återtåget: Minoritetstyskarnas okända öde i kölvattnet av Andra Världskriget

2013/04/08 § Lämna en kommentar

Redan under år 1944, då kriget ännu fortgick, hade de tyska myndigheterna initierat det sorgesamma projektet med att repatriera tyska minoriteter från Central- och Östeuropa, som stod i begrepp att rensas från inbillade eller verkliga fientliga element av den annalkande Röda Armén. Till följd av den akuta nöden och avsaknaden av reella resurser förmådde det inringade Tyskland bara att inleda projektet och istället var det Hitlers nemesis Stalin (1878-1953) som skulle se till att tyskarnas rensades ut från Central- och Östeuropa en gång för alla.

Den tyska minoriteten, i främst Polen men också andra i nyutropade kommunistiska stater, utgjorde vid slutpunkten för Andra Världskriget ett gigantiskt problem. Bara i det som var tänkt att bli det nya Polen bodde år 1945 cirka 10 miljoner tyskar. Ungefär 1,5 miljon av dessa hade kommit till Polen över den inhemska befolkningens lik och i enlighet med Hitlers önskningar gjort sig bosatta i Polen som nybyggare och kolonisatörer. Andra tyska grupper hade räknat de central- och östeuropeiska staterna som sina hemländer alltsedan de lämnade Tyskland under högmedeltiden. Således hade de själva ingen formativ erfarenhet av det s.k. ”fäderneslandet”.

För Stalin spelade dessa förmildrande omständigheter – ofta betraktade som störande  petitesser – ingen roll: Gränserna, de etniska inräknat, för det framtida Europa skulle ritas om; tyskarna skulle i största möjliga mån rökas ut ur Östeuropa. Följden blev en morbid och nära nog förträngd folkomflyttning som genomfördes med kuslig precision.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Stalin inte under några omständigheter saknade internationell sanktion för sin plan på ett etniskt homogent Polen, utvidgat västerut på Tysklands bekostnad. Tvärtom. USA:s president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) sade exempelvis att ”tyskarna förtjänade att fördrivas med terror” medan hans föregångare, Herbert Hoover (1887-1964), hade kallat befolkningsomflyttningar för ”ett heroiskt botemedel”. Winston Churchill (1874-1865), å sin sida, lovade krasst polackerna ”rent hus”.

Mellan 1945 och 1947 satte sig Stalin därför för att homogenisera Östeuropas etniska lapptäcke efter Hitlers devis. Polacker tvangs lämna litauiska, belarusiska och ukrainska SSSR för att istället omplaceras i de västra delarna av Polen som fram tills krigsslutet varit integrerade delar av Tyskland. Samtidigt tvångsomflyttade man miljoner tyskar från denna landsända som majoriteten av dem betraktat som sitt hem sedan otaliga generationer tillbaka.

Andra följde Polens exempel. I det återupprättade Tjeckoslovakien förklarade presidenten, Eduard Benes (1884-1948), att den tyska nationen ”upphört att vara mänsklig”, vilket blev ett startskott på en veritabel hetsjakt på landets 3,5 miljoner tyskar (en fjärdedel av befolkningen). Majoriteten av dessa fördrevs. Under de etniska utrensningar mördades cirka 30 000 tyskar; dryga 5500 tog självmord i Tjeckoslovakien under  ”repatrieringarnas” höjdpunkt år 1945.

Terrorn som följde i Röda Arméns och tvångsrepatrieringens fotspår var ofta obeskrivlig. För de lyckliga väntade en osäker framtid i fattigdom och utanförskap i ett ”hemland” de aldrig tidigare sett. Många andra fängslades och skickades till arbetsläger i Polen eller Sovjetunionen. Totalt sett tillfångatog Röda Armén omkring 520 000 flyende tyskar i syfte att sätta dem i slavarbete. Värst var kanske ändå de urskillningslösa våldtäktsorgier som följde i den Röda Arméns fotspår; på vissa platser våldtog soldaterna samtliga närvarande på såväl dagis som ålderdomshem. Vanligt var därför att tyska kvinnor i desperation skar upp sina handleder för att på så viss gäcka en anstormande angripare.

Totalt sett tvångsomflyttades cirka 7,6 miljoner tyskar från Central- och Östeuropa under perioden 1944 till 1947, minst 300 000 dog under de umbäranden som repatrieringarna och Röda Arméns hänsynslösa härjningar innebar. För att undslippa sitt öde valde många, som under Hitlers ockupation av Polen uppgett sig för att vara tyskar, att bedyra de nya sovjetformerade polska myndigheterna att de i själva verket alltid varit polacker.

Lurik Rekommenderar: Timothy Snyder. Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin. Albert Bonniers förlag 2011.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Annonser

Vodka utan jox: Den europeiska uroxens död och återuppståndelse

2013/04/01 § Lämna en kommentar

Under stenåldern fram till Antikens högsommar levde och frodades den överdimensionerade uroxen på Europas, Asiens och Nordafrikas stäpper och i dess skogar, något som hundratals grottmålningar påträffade över hela jordklotet också vittnar om. Tyvärr skulle den stolta uroxen, liksom många andra djurarter, så småningom utrotas på bekostnad av den mänskliga civilisationens utbredning.

Redan under sent 1200-tal kunde man konstatera att uroxarna bara kunde påträffas i Polen, Litauen, Moldavien och Östpreussen, vilket föranledde flertalet stater att förbjuda jakten på det ädla och mytologiskt hävdvunna djuret. Den embryoniska statsmaktens försök att hejda rovjakten på uroxarna föll dock till föga. År 1564 återfanns enbart 38 djur i livet i Polen, och år 1627 dog den sista kända uroxen i sitt trivsamma reservat i Jaktorow av naturliga orsaker.

Redan under tidig medeltid, när beståndet minskade märkbart, betraktades uroxtjurarnas horn som värdefulla troféer vilka man ofta ornamenterade och gjorde till exklusiva dryckeshorn. Den sista kända uroxtjuren, som avled i Polen år 1620, fick exempelvis sina horn postumt omgjorda till dryckeskärl. Dessa finns än idag att bevista i svenska Livrustkammaren.

Uroxen har också i viss mening återuppstått som en omhuldat kulturell symbol – stundtals med nationalistiska undertoner –  i modern tid. Uroxar har fortsatt att ingå i stats- och adelsvapen långt efter att släktet utplånats, och i estniska Rakvere har man antagligen gått längst: En kulle vid ingången till staden ståtar nämligen med en bastant staty på en uroxe (djuret dominerar givetvis Rakveres statsvapen) som, för den intresserade, kan tilläggas vara den största statyn föreställande ett djur i hela Baltikum.

Den berömda uroxen i estniska Rakvere.

Den berömda uroxen i estniska Rakvere.

Den kulturella artefakt som idag antagligen främst associeras med uroxen är dock den smaksatta och svagt gröngula vodkan Zubrowka med dunkelt och omtvistat förflutet. Zubrowka är, för den oinvigde, en polskproducerad vodka som smaksatts med ”bisongräs”. Det sistnämnda, som på polska uttalas zubr, var inte helt oväntat uroxens favoritföda och har således givit produkten dess namn, lika självklart tycks det också vara att flaskans etikett därför pryds av en muskelstinn uroxe.

Konsten att smaksätta sprit med olika örter har en lång historia och blev vanligt förekommande i Central- och Östeuropa under högmedeltiden, i det polsk-litauiska samväldet fick dryckerna en högsommar i efterdyningarna av samväldets konstitutionella konsolidering i Lublin 1569 (litauerna var och är om möjligt än mer förtjusta i örter av olika slag). Zubrowka började framställas på industriell basis  i Polen (och våra dagars Belarus) under 1600-talet och blev omedelbart en stor exportsuccé. Under perioden av kommunistiskt styre i Polen (1945-1989) ökade Zubrowkans ekonomiska betydelse avsevärt då det var en av få exportartiklar som faktiskt genererade åtråvärd västerländsk hårdvaluta. Tyvärr för de stolta polackerna föranledde denna rännil av guld även andra kommunistiska stater, däribland Sovjetunionen, att på egen hand börja massproducera inhemsk Zubrowka av tvivelaktig kvalitet.

Under privatiseringsprocesserna under 1990-talet följde polackerna med spänning den internationella juridiska tvist som behandlade Zubrowkans snåriga historiska ägandeförhållanden. I samband med EU-medlemskapet år 2003 deklarerades det emellertid att Zubrowka framledes skulle definieras ”som en vodka framställd på bisongräs från skogen i Bialowieza, som bara kan vara producerad i Polen med polska ingredienser”. Polackerna torde således slutligen ha återerövrat uroxen som vördad kulturell och nationell symbol.

Zubrowka

Zubrowka

Östeuropas Magellan; Mauritius Benyowski och erövringen av Madagaskar

2012/05/16 § Lämna en kommentar

Den slovakiskättade ungerska adelsmannen Mauritius Benyowski (1746-1786) utgjorde i mångt och mycket själva arketypen för en kosmpolitisk och upplyst aristokrat i 1700-talets Europa: uppvuxen i det ungerska Slovakien slogs han sedan för den polska nationens självständighet men spenderade merparten av sitt vuxna liv i Frankrike och USA.

Mellan 1769-1771 deltog Benyowski i den polska aristokratins ojämna kamp mot den tsarryska aristokratin, vilket föranledde att den unge adelsmannen hamnade i fängsligt förvar i Ryssland. Efter att på olika sätt ha gäckat de ryska myndigheterna beordrade tsaren att Benyowski skulle spärras in det oländiga Kamchatka i östligaste Sibirien. Här lyckades den karismatiska adelsmannen år 1771 elda ett uppbåd av medfångar som inom kort tog kontroll över interneringsplatsen.

Benyowski och hans myterister stal sedan ett fartyg med vilket de utforskade norra Stilla havet, alltså långt innan en viss James Cook (1728-1779) skrev in sig i historieböckerna efter att utfört i princip samma bedrift. På vägen hem till Europa stannade myteristerna också till vid Madagaskar där de gjorde sig några glada och inkomstgivande månader som pirater. Benyowski fascinerades av den afrikanska jätteön och blev i det närmaste besatt av att bringa den europeisk civilization genom kolonisation.

Väl hemma i Europa lyckas den talföre adelsmannen övertala Frankrikes konung Ludvig XV (1715-1774) om fördelarna med en eventuell kolonisering av Madagaskar. Ludvig XV utnämner därefter Benyowski till guvernör över Madagaskar och låter upprusta en expedition som ska ta ön i besittning. Under åren 1774-1775 bygger Benyowski upp befästningspunkten Louisburg på Madagaskar; han låter dränera träsk och anlägga moderna vägar samtidigt som han med viss framgång uppvaktar de lokala hövdingarna.

De franska guvernörerna i Réunion och Mauritius såg dock inte med blida ögon på sin östeuropeiska kollegas framfart på Madagaskar och viskade lögner om vanstyre i kungens öra, vilket i slutändan fick Ludvig XV att kalla hem Benyowski. Visserligen fick Benyowski upprättelse, nya storstilade titlar och stora summor pengar men tilläts dock inte återvända till sitt älskade Madagaskar. I Paris blev han dock god vän med en viss Benjamin Franklin (1706-1790) och på dennes inrådan deltar han 1779 i det amerikanska självständighetskriget tillsammans med flera andra landsflyktiga polska adelsmän.

Trots att Benyowski vinner tillgivenhet bland de nya härskarna i det fria USA och att han därutöver lyckas lappa ihop förhållandet med Österrikes kejsarinna Maria Teresia (1740-1780) så finner han ingen ro på sin ålders höst utan arbetar frenetiskt för en chans att få återvända till Madagaskar och avsluta sitt kolonisationsprojekt.

1785 lyckas han trots allt utrusta en liten expedition i USA och avseglar sedan mot Madagaskar. Väl framme erövrar han en fransk handelsstation och låter påbörja uppbyggandet av huvudstaden i sitt nyvunna imperium: Mauritania, döpt efter honom själv. Vidare lyckas han medelst snillrik diplomati övertala merparten av Madagaskars hövdingar att erkänna hans överhöghet och inleder inkomstbringande slavhandel med sina amerikanska protegéer i Maryland och Baltimore. Benyowskis imperiedrömmar skulle dock bli kortvariga. År 1786 anländer en fransk straffexpedition till Madagaskar och Benyowski stupar i strid efter att ha blivit träffad av en kula i bröstet. I såväl Polen, Slovakien och Ungern åtnjuter Mauritius Benyowski idag en nationalhjältes eftermäle.

Greve Mauritius Benyowski

Pang på rödbetan; om borsjtjens historia

2012/04/22 § Lämna en kommentar

Borsjtjens ursprung och historia har, tro det eller ej, varit föremål för hätska debatter mellan företrädare för olika östeuropeiska nationer. Ukrainarna gjorde på ett tidigt stadium det klart för alla och varen att de ansåg borsjtjen tjäna som ukrainsk nationalrätt och att det inte kunde råda några som helst tvivel om detta. Polacker och ryssar lät sig dock inte övertygas av de ukrainska argumenten i första taget.

Kulturhistoriker och arkeologer har dock givit ukrainarna rätt i sak. De första källor som förtäljer någonting om den legendariska soppan härstammar nämligen från Ukraina och är daterade till sent 1400-tal. Kulturhistoriker gissar därför att förtärandet av borsjtj i olika former var utbrett bland de lägre sociala skikten i medeltidens Kievskaja Rus. Borsjtj förblev länge också fattigmansföda och var fullständigt okänd i det Jagelloniska hovet i det polsk-litauiska samväldet ännu under 1500-talet.

Traditionell östeuropeisk borsjtj

Kontroversen om borsjtjen handlar emellertid inte bara om soppans kulturhistoriska rötter utan också hur den bäst ska tillagas. Återigen är det de goda ukrainarna som mest fanatiskt och svartsjukt hävdar att just de har begåvats med borsjtjtillagningens innersta hemligheter. Även på denna punkt är de sturska och halsstarriga ukrainarna inte helt fel ute. Antalet fantasirika variationer på temat borsjtj är nämligen större i Ukraina än anorstädes. Varje större stad i Ukraina kan ståta med sin egen variant av den populära rödbetssoppan: I Kiev använder man svinfett och vitlök, i Poltava innehåller borsjtjen normalt dumplings, I Odessa avnjuts den med gåskött och i Lviv piffas den upp med småkorvar.

I Litauen har man visserligen accepterat att man inte är borsjtjens förlovade hemland, däremot är man i regel övertygad om att man lyckats förädla den klassiska rödbetssoppan bättre än någon annan. Under varma sommardagar njuter gladeligen gemene man av Šaltibarščiai: en kall rödbetssoppa gjord på filmjölksbas som serveras med kokt potatis och smetana. Hittintills är det få utlänningar som funnit glädje i denna arketypiska litauiska anrättning.    

Litauisk Šaltibarščiai

I Polen, där man inte ser med blida ögon på ukrainarnas kulinariska uppstudsighet, uppskattar man i regel att syra borsjtjen. Medan man anorstädes uppnår denna syra genom att tillsätta exempelvis vinäger eller citronjuice så går polackerna vanligtvis ”all-out” och låter helt sonika den färdiga soppan få stå och götta till sig i flera dagar så att denna surnar på det naturliga sättet. Till polackernas egenheter hör också den utbredda uppskattningen av så kallad ”vit borsjtj”, vilket är en soppa utan rödbetor vars bas i regel består av kål. I Belarus – givetvis också ett borsjtjdyrkande land av rang – ska borstjen däremot alltid innehålla tomater.

Borsjtjen är numera inte att betrakta enbart som östeuropeisk fattigmansföda. I och med de stora östeuropeiska emigrationsvågorna under 1800- och 1900-talet har borstjtjen också funnit sin väg till de västeuropeiska och nordamerikanska middagsborden. Idag är borsjtj att betrakata som en kulinarisk läckerhet bland andra, och särskilt amerikanska och franska kockar ägnar stor möda åt att få upp soppan på finrestaurangernas menyer.  

Vit borsjtj

Stockholmsdrömmar; Sigismund Vasa i polsk-litauisk historieskrivning

2010/10/19 § Lämna en kommentar

I traditionell svensk historieskrivning har den olycklige Sigismund I Vasa (svensk kung 1592-1599) i regel utmålats likt en irrlärig polsk despot som med ett koppel av jesuitiska svartkappor inte skydde några medel i sin strävan att återinföra katolicismen i Sverige. Nidbilden av den sorgmodige kungen, ytterst ett påhitt av antagonisten hertig Karls (svensk kung 1604-1611) snillrika propagandamakare, är inte bara missvisande utan utelämnar flera intressanta fakta om denna. Sigismunds levnadsöde föreslår istället att få kungligheter, om någon, har hyst en sådan förkärlek till Sverige; vars aristokratiska ledargarnityr så bryskt tvingade honom i exil till ett land han avskydde av hjärtats lust.     

Den unge Sigismund blev 1587, till följd av ett enastående skickligt diplomatiskt intrigerande av fadern Johan III (1568-1592), vald till polsk-litauisk regent men vantrivdes i sitt nya rike så till den milda grad att han med faderns goda minne utarbetade långtgående planer på att abdikera och återvända till Sverige. När Sigismund misslyckades med att återta kontrollen över sitt svenska arvsrike efter faderns frånfälle 1592 och sedermera också avsattes från sin svenska tron 1599, berodde utslaget mindre på oppositionens styrka och mer på kungens ovilja att bruka våld mot sina undersåtar.

Efter att, om än motvilligt, ha försonat sig med sitt öde som kung över det polsk-litauiska samväldet, vid tillfället et av Europas största och mäktigaste riken, började Sigismund (i Polen känd som Zygmunt III Waza) att ta aktiv del i styret av sitt nypåtvingade hemland. Ett av dennes mest besynnerliga beslut var att etablera det perifera Warszawa som ny huvudstad, något som Krakows invånare aldrig förlåtit honom för. En av anledningarna bakom beslutet anses ha varit att Warszawa hade mycket gemensamt med Sigismunds älskade Stockholm, och mycket riktigt började kungen snart att modellera stadskärnan efter förebild av den svenska huvudstaden.

Idag finns ingenting kvar av Sigismunds Stockholmsinspirerade Warszawa, vilket förvandlades till en rykande grushög efter de tyska bombningarna under andra världskrigets inledningsskede. Det är emellertid inte Kasimir den store, Vladislav II Jagiello eller någon annan av Polens legendariska hjältekungar som idag står staty på en upphöjd pelare utanför den restaurerade och turisttäta gamla stan i Warszawa. Istället är det den avsevärt anonymare Sigismund Vasa som fördelats äran att blicka ut över den polska huvudstadens omgivningar. 

I den polsk-litauiska historieskrivningen har Sigismunds eftermäle av tradition varit tudelat. Å ena sidan saknade den bistra och gravt deprimerade kungen personlig karisma och ett gediget register av bragdfyllda gärningar; nödvändiga attribut för konstruktionen av en hjältekonung. Å andra sidan lyckades polsk-litauiska styrkor under Sigismunds styre med något Karl XII, Napoleon Bonaparte och Adolf Hitler misslyckats med: att erövra Moskva. Under en kort tid föreföll det till och med som att Sigismund skulle lyckas få sin minderåriga son Vladislav (sedermera Vladislav IV 1632-1648) vald till rysk tsar, men företaget gick i stöpet då Sigismund vägrade böja sig för det ryska kravet på att Vladislav skulle konvertera till den grekisk-ortodoxa läran.

Sigismund Vasa avled bitter och besviken i Polen 1632. Ironiskt nog var detta samma år som kusinen och trätobrodern Gustav II Adolf stupade i Tyskland och därmed förlänades den hjältegloria Sigismund själv aldrig kom att åtnjuta.       

Sigismund III Vasa vilar sin blick på gamla stan i Warszawa

En nationalhjälte med hjärtat på rätta stället; den polsk-litauiska kampen om dikten

2010/09/13 § Lämna en kommentar

Den litauiska nationalismens väckelse kan, om än med viss tvekan, dateras till 1800-talets sista decennier. Grunddragen i denna nationalism var vurmen för det litauiska språket, som länge bara talats av bönder och därmed saknade litterära traditioner, samt antipatin gentemot den polska kulturen som av hävd dominerade i de övre stånden. En central roll i Litauens gryende nationaliströrelse kom att spelas av den polsk-litauiska poeten och nationalskalden Adam Mickiewicz (1798-1855, på litauiska: Adomas Mickevičius), och dennes härkomst och litterära skildringar har hemsökt och gäckat de polsk-litauiska relationerna enda in i vår egen tid.

Mickiewicz var uppvuxen i Litauen, såg sig själv som litauer, och utbildade sig såsom så många andra befrämjare av vitterhet och bildning vid universitet i Vilnius. Han konverserade och skrev emellertid uteslutande på polska och hade ingen djupare kännedom om det litauiska språket.

Litauen existerade inte som nation beträffat under Mickiewicz levnadstid utan var alltsedan uppgörelsen i Lublin 1569 fast förankrat i det ”polsk-litauiska samväldet” som alltsedan dess dominerats och genomsyrats av den polska kulturen. Mickiewicz lysande litterära ådra och medryckande tragiska prosa, vilken allt som oftast återgav romantiserade skildringar av händelser i den polsk-litauiska historien, vann polackernas hjärtan under det långa 1800-talet då merparten av dagens geografiska Polen befann sig under det ryska oket.

Mickiewicz har alltsedan dess betraktats som Polens nationalskald (vilket inte betyder så lite i ett land som länge massproducerat litterära digniteter) och har dessutom skrivit vad som än idag framställs som den polska nationens nationalepos: Pan Tadeusz. Problemet har dock varit att författarens litauiska arv och dennes förkärlek till sitt hemlands miljöer har inverkat mycket på författarskapet. Sålunda inleds Pan Tadeusz, vars verser fortfarande citeras flitigt av polska skolbarn, med strofen:      

 ”Lithuania! My fatherland! You are like health.  Only he who has lost you may know your true worth!”

Kampen om Mickiewicz litterära arv är fortfarande symptomatiskt för den polsk-litauiska tvisten om den gemensamma historien, och slutar därför inte bara med denna. Den polska nationalhjälten marskalk Josef Pilsudski (1867-1935), mest berömd internationellt för ”miraklet vid Wisla” 1920 när den polska armén under hans ledning besegrade Sovjetunionens röda armé ledd av den legendariska marskalken Tukhachevsky och på så sätt temporärt lyckades främja moderlandet från sovjetisk ockupation, var liksom Mickiewicz klämd mellan sitt litauiska ursprung och sin karriär i Polen.

Pilsudskis bakgrund var måhända ännu mer beklämmande än Mickiewiczs. Han var född i Litauen och litauiska var hans modersmål, men till följd av de båda nationernas integration var det självklart att Pilsudski, om än motvilligt, skulle göra karriär inom den polska militäradministrationen.

Efter fredslutet i Riga 1921, när Litauen förklarade sig självständigt, var Pilsudski snabb med att ockupera och sedermera annektera Vilnius, och därmed försäkra att den framtida litauiska huvudstaden (där litauerna vid det nämnda tillfället utgjorde knappa 2 % av befolkningen) fortsatte att lyda under polsk förvaltning. Detta alienerade naturligtvis den litauiska regeringen i Kaunas som, den demografiska situationen till trots, hävdade att Vilnius alltsedan det medeltida litauiska rikets tillkomst varit den litauiska nationens naturliga nervcentra.

Pilsudskis uttalade politiska dröm var att ”återskapa” det polsk-litauiska samväldet på federalistisk och socialistisk grund med tillfredställande autonomi för minoritetsfolken. Han dog därför som en bitter man 1935, medveten om sina landsmäns antipatiska inställning till hans federationsprojekt, efter att ha reagerat ett Polen han aldrig önskat styra i nio långa år.

Pilsudski magnifika begravningståg tog plats i Krakow där denna begravdes jämsides generationer av polsk-litauiska kungligheter. På marskalkens egen begäran avlägsnades dock hans hjärta och begravdes tillsammans med familjen på Antakalnis kyrkogård i Vilnius.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade PolenLuriks Anakronismer.