Harhjärtade Perser: Hur en hare fredade Europa från den persiske Storkonungen

Efter att ha konsoliderat sitt rike och sin egen maktställning började den unge, ärelystne persiska Storkonungen, Darius I den Store (522-486 f.Kr.), att vända sina rovgiriga blickar åt nordväst. Det var inte de kulturellt högstående men inbördes kivande grekerna som i första hand stod i den makthungrige despotens blickfång, utan snarare de fjärran och nästintill okända skytiska provinserna norr om Svarta Havet.

Vi vet inte särdeles mycket om dessa skyter. Namnet används av olika källor på flera olika folk som alla var nomadiserade men sällan enade. Under Darius I:s tidsålder behärskades emellertid de gigantiska och bördiga sydryska och eurasiska stäpperna av en lös konfederation bestående av flera skytiska folk. Att Darius hade ett horn i sidan till dessa skyter berodde i första hand på att de under föregående generationer (600-talet f.Kr.) flera gånger invaderat det egentliga Persien, stundtals även reagerat där – och allt som oftast fjättrat dess folk i bojor i syfte att sälja eller utnyttja dem som slavar.

För ändamålet dammsög storkonungen sitt rikes alla hörn i jakt på soldater och den persiska armén som år 513 f.Kr. tågade över Bosporen var, enligt den grekiske historieskrivaren Herodotos, den i särklass största som Antiken ditintills skådat: Över 700.000 soldater och en inte oansenlig flotta.

Darius I den Store

Övergången av Bosporen och Donau förefaller ha gått bra för den segervissa hären, men väl inne på skytiskt område började fienden att gäcka perserna. Darius sökte givetvis efter ett avgörande fältslag som skulle bringa de skytiska stammarna på knä, men deras hästburna trupper undvek skickligt öppen strid och drog sig längre inåt landet samtidigt som de brände sina åkrar och förgiftade sina brunnar. Detta torde vara den förstå gången i historien som den beryktade ”brända jordens taktik” anammades och genomfördes metodiskt och systematiskt. Det är inte för inte som ryssarna anses vara skyternas avkomlingar och Darius den första att begå samma ödesdigra misstag som Karl XII, Napoleon Bonaparte och Adolf Hitler småningom skulle upprepa.

Den gigantiska persiska arméns läge blev allt mera hopplöst och fienden föreföll uppslukad av jorden. Skyterna följer uppmärksammat den persiska arméns rörelser och inser att Darius är i prekärt trångmål, varpå man, enligt Herodotos, skickar Storkonungen en gåva: en fågel, en råtta, en groda och fem pilar. Darius blir först översvallande glad då han initialt tror att gåvan i själva verket är en tribut som kungör skyternas totala underkastelse. En av Storkonungens rådgivare, Gobryes, tolkade dock den brydsamma gåvan på annat sätt:

”Om inte ni perser blir fåglar och flyger upp till himmelen, eller blir råttor och kryper ner under jorden, eller blir grodor och hoppar ner i träsken, så skall ni träffas av dessa pilar och aldrig återvända hem”.

En vankelmodig Darius fick böja sig för denna förklaring och tungsint fortsätta jakten på den flyktiga fienden. Emellertid beslutade sig nu de skytiska stammarna, till Darius stora glädje, för att avbryta sin reträtt och erbjuda den sargade persiska armén öppen strid. Trots den persiska arméns besvär och förluster var det ingalunda två jämnstora härar som ställde upp mot varandra på en nu bortglömd plats. Den persiska hären var fortfarande den största och mest fruktansvärda världen någonsin skådat, den skytiska – bestående övervägande av kavalleri – avsevärt mycket mindre.

Enligt Herodotos ville det sig emellertid inte bättre än att när de båda arméerna stod uppställda mot varandra så sprang en vettskrämd hare fram mitt emellan dem. När skyterna fick syn på haren började de omedelbart att förfölja den oinbjudna inkräktaren, varpå de skrek om vartannat och hamnade i oordning. När Darius förhörde sig för om anledningen till fiendens oro och det framkom att denna berodde på en obetydlig, ynklig hare så tappade den sårade Storkonungen fullständigt fattningen och sade:

”Dessa människor föraktar oss något oerhört, och nu står det klart för mig, att Gobryes hade rätt i vad han sade om skyternas gåvor. Då nu även jag menar, att det förhåller sig så, behövs ett gott råd, hur vårt återtåg ska kunna tryggas”.

Efter dessa ord så slog perserna till reträtt, lämnade slagfältet och de vilt lekande skyterna åt sitt öde och påbörjade det långa och mödosamma återtåget hem (ständigt förföljda av de skytiska ryttarhorderna).

Skytiska soldater enligt Angus McBride.

Saten i gaten: Om Karl XII:s sjörövarflotta och Lasse i Gatan

Piraten är genom Hollywoods försorg oskiljaktigt förenat med Västindien och Karibien. I dessa områden hittar vi också mycket riktigt de mest namnkunniga piraterna såsom kapten Svartskägg (som Lurik skrivit om tidigare) och Francis Drake – eller El Draque som hans spanska fiender kallade honom – verksamma. Man behöver dock inte rikta blicken mot andra sidan jorden för att finna intressanta pirater. Under det stora nordiska kriget (1700 – 1721) bibehöll Karl XII en mäktig piratflotta och även om den främsta svenska piraten kanske inte hade ett namn som var i samma ”piratklass” som Svartskägg eller El Draque var han inte desto mindre fruktad; Lasse i Gatan (1689 – 1718).

Bakgrunden till piratflottans tillkomst var att man led brist på krigsfartyg. Då armén var upptagen med strider i Polen och i de svenska provinserna var man rädd att Danmark skulle ge sig på ett nytt försök att ta Skåne. Av den anledningen patrullerade den Svenska flottan nitiskt Öresund samtidigt som man även höll  uppsikt över eventuella ryska fartyg. Denna koncentration österut lämnade Göteborg oskyddat varför Karl XII skrev ut så kallade ”kaparbrev” till civila fartyg som därigenom transformerades från handelsfartyg till legala piratfartyg redo att hissa ”Jolly Roger” (svenska fartyg använde dock aldrig den fruktade dödskalleflaggan).

Som mest hade Sverige en piratflotta om hela 156 fartyg. Målet var framförallt att stoppa alla fartyg som försökte nå de baltiska hamnarna samt stoppa den norska timmerexporten. Lasse i Gatan (eller Lars Gathenhielm som han adlades till) ägde själv 50 av flottans fartyg och han skydde inga medel på havet. Vittnen från det Lübeck-flaggade skeppet St. Peter berättar att piraterna tog allt de kom över, de ska till och med ha rövat skorna från en piga som var med som passagerare.

Lasse i Gatan attackerade mängder med fartyg utanför Västsverige och gjorde havet så pass osäkert att han så småningom tvingades gå utanför ramarna för det kungliga tillståndet för att kunna fortsätta sitt värv. Verksamheten förflyttades längre väster- och söderut. Enda ner mot engelska kanalen kunde man mot slutet av kriget råka ut för svenska pirater.

Den svenska sjörövarflottan skadade allvarligt handeln i Nordeuropa. Enbart mellan åren 1710 och 1714 fördes 110 erövrade handelskepp från Danmark, Nederländerna och Lübeck till Göteborgs hamn där bytet delades upp av en för ändamålet upprättad domstol. Engelsmännen drabbades mycket hårt, enbart under 1710 kapades inte mindre än 136 engelskflaggade skepp. Detta accepterades naturligtvis inte och både de engelska och nederländska krigsflottorna började eskortera sina handelskepp och inledde utöver detta direkta stridshandlingar mot nordens pirater.

Lasse i Gatan dog i bentuberkulos endast 28 år gammal men i hans ställe trädde hans hustru, Ingela Gathenhielm, fram och tog över makens verksamhet. Hon var inte desto mindre framgångsrik under de återstående åren kriget pågick. När freden väl kom och kapartillstånden drogs tillbaka befann sig Ingela i en mardröm av tillkrånglade avtal och processer som mestadels handlade om vem som hade investerat i vad och hur mycket alla intressenter hade rätt till. Ingela var dock inte den som gav sig i första taget. Efter åratal av processer lyckades hon lösa skulderna genom att kräva kronan på pengar. Tillslut fick således även den svenska staten hala flagg inför en Gathenhielm.

Lars Gathenhielm

Reformkungen Karl XII; när Bender var Sveriges huvudstad

De flesta av oss känner Karl XII (1682 – 1718) som ”krigarkungen”, ett epitet som visserligen är välförtjänt men som även har överskuggat hans övriga gärningar som enväldig kung av Guds nåde. Efter det fatala slaget vid Poltava år 1709 flydde den slagne kungen de ryska styrkorna till det Osmanska riket där han sökte skydd och sultanens hjälp att besegra Peter den store. Som bekant slog han sig ned i byn Bender (i nuvarande Moldavien) varifrån det skadeskjutna svenska imperiet kom att styras mellan 1709 och 1714. Eftersom kungen var enväldig krävdes hans samtycke till de flesta beslut varför sändebuden gick i skytteltrafik mellan Stockholm och Bender som nu de facto tjänade som Sveriges huvudstad. Ett beridet bud kunde ta upp till tre månader på sig att nå kungen vilket medförde att den annars så effektiva svenska statsförvaltningen blev synnerligen ineffektiv.

Tiden i Bender präglades av ett relativt lugn varvat med intensiva diplomatiska förhandlingar med sultanen om att dra igång ett nytt krig mot Ryssland. Dagarna var troligtvis långtråkiga och händelselösa men Karl fick tid att fundera över både nödvändiga reformer såväl som sända ut vetenskapliga expeditioner till för svenskarna okända länder.

Riket var i stort behov av penningar och Karl skulle visa att han ägde samma nytänkande när det kom till effektiv förvaltning som tidigare kungar. Hans mest kreativa reform som var långt före sin tid gällde införandet av allmän självdeklaration och en progressiv förmögenhetsskatt. Syftet var inte att skapa ett mer jämlikt samhälle utan att stampa fram mer pengar ur svenskarna. Självdeklarationen infördes år 1712 och skulle lämnas muntligen till valda tjänstemän som sände vidare uppgifterna till ansvarig myndighet, Kontributionsränteriet, som utifrån rikets behov bestämde hur mycket som skulle betalas i skatt. Systemet gick i graven redan år 1716 på grund av att det progressiva inslaget vilket ledde till missnöje bland den rikare delen av befolkningen samt bristen på förutsägbarhet  (procentsatserna varierade med behoven) och det faktum att systemet var för avancerat och före sin tid.

Från Bender kom även en förordning om att Sverige skulle ha högertrafik. Karl XII tyckte att det vore enklast om man i alla länder i Europa höll till höger och tyckte att Sverige borde gå i bräschen för denna idé. I Kongl. Maj:ts Förordning 10 februari 1718 angående Postväsendets och Gästgifweriernes sammanfogande fastställdes högertrafiken. I § 24 kan man läsa att då två postvagnar möts: ”hålla de halfwa vägen hwardera til höger”. År 1734 upphävdes denna förordning och vänstertrafik återinfördes. Kungl. Maj:ts Gästgivareordning den 12 december nämnda år beslöt att: ”när resande eller farande i städer eller på landet möttes, borde de till var sin vänstra sida således vika, att de hinderslöst kunde komma varann förbi.”

Under tiden i Bender väcktes även ett intresse för de muslimska ländernas kultur och vetenskap men även Afrika intresserade kungen. Karoliner som tidigare på täta led marscherat mot fienden tills de skådade vitan i hans ögon riktade nu i stället sina blickar mot Egyptens pyramider och andra förunderligheter. År 1710 sändes därför en vetenskaplig expedition ut under ledning av kaptenen Cornelius Loos till Egypten, Palestina och Syrien. Året därpå skrev Loos till sin mor i Stockholm:

”Jag haver sett många kuriösa saker och antikviteter. De förnämsta var se stora pyramiderna, mumiegravar samt många stora statyer och hedniske avgudar uthuggne ur hela bergen. Ifrån Kairo reste jag till Jerusalem, därest jag besåg Kristi grav […] Sions berg, ruiner efter Salomons tempel samt månge andre märkvärdige ställen.” Odramatiskt var det nog inte, kaptenen avslutar sin redogörelse med att kort nämna att han stod ut med många farligheter på sin resa.

En av Loos många teckningar som han sände hem till Sverige. Denna föreställer Konstantinopel

Bittra bataljer man glömt; Slaget vid Kirkholm år 1605

I exoterisk svensk historieskrivning nämns vanligtvis slaget vid Poltava år 1709 som Sveriges i särklass största militära katastrof, vilket är sant, men bara delvis. Proportionellt sett är det gruvliga slaget vid Kirkholm år 1605 ( beläget cirka 1,5 mil utanför Riga) inte bara Sveriges men ett utav 1600-talets största militära katastrofer som vida överskuggar Karl XII:s omhuldade seger vid Narva år 1700 avseende militära förluster. I svensk historieskrivning omnämns dock det ödesdigra slaget sällan, detsamma gäller polsk-litauisk historieskrivning, trots att slaget i mångt och mycket utgjorde ett av det polsk-litauiska samväldets största militära bravader.

Slaget vid Kirkholm utgjorde den militära kulmen på det andra polska kriget (1600-1629) som i grunden handlade om Sigismund III:s (svensk konung 1592-1599, polsk-litauisk konung 1587-1632) anspråk på den svenska tronen och huruvida det svenska Estland skulle tillhöra det polsk-litauiska samväldet (vilket fadern Johan III implicit utlovat utifall hans son blev vald till polsk-litauisk kung) eller fortsätta att styras från Sverige. Den svenska usurpatorn och tillika Gustav I:s yngsta son, Karl IX (regeringsföreståndare 1599-1611), ledde den svenska styrkan vid Kirkholm som bestod av dryga 10500 man (till hälften utgjordes den svenska styrkan av utländska legosoldater).  

Sigismund III:s situation var ingalunda avundsvärd. Den polsk-litauiska adeln såg med avsmak på konflikten med det perifiera Sverige över en oländig landsände i norra Baltikum och vägrade i regel att förse konungen med pengar för att betala arméns sold. Inför slaget vid Kirkholm bestod den polsk-litauiska hären därför endast av ungefär 3600 man (vilken i huvudsak utgjordes av polacker, litauer, tatarer, tyskar och de beryktade bevingade husarerna) under den meriterade Jan Chodkiewiczs befäl. Det var också Chodkiewicz, sin avoghet gentemot Sigismund III till trots, som utrustat armén och som tvingades betala dess sold. Kungens svaga ställning i det polsk-litauiska samväldet gjorde Sigismund III oförmögen att på eget bevåg ställa en armé på benen.

Slaget vid Kirkholm år 1605

Trots att svenskarna förskansat sig strategiskt på en kulle skulle slaget utveckla sig till en militär katastrof. Bataljen var över på blott en halvtimma och slutade i en panikartad flykt. Om man får tro de svenska armérullorna ska inalles 7602 man fått sätta livet till vid Kirkholm, varav huvuddelen avrättades under slagets efterspel när tatarer och husarer högg ned de vilt flyende svenskarna utan pardon. Karl IX ska enligt utsago ha utbrustit: ”De lup undan och läto sig hackas i nacken likt en hop höns ”. Konungen undkom slakten vid Kirkholm med blotta förskräckelsen; hans häst skadades dödligt under bataljens inledning och det var endast tack vare att en ärofull adelsman ställde sin egen häst till den Karls förfogande som denna undkom slagfältetet oskadd. Adelsmannen själv slaktades obönhörligen tillsammans med större delen av det svenska infanteriet.

Sveriges katastrofala nederlag vid Kirkholm innebar att Livland och Estland lämnades i princip oförsvarat. Emellertid befann sig den hårt ansatta Sigismund III oförmögen att utnyttja segern eftersom hans kverulenta adel styvnackat vägrade att betala för arméns utgifter.  Jan Chodkiewicz tvingades därför att upplösa sin segerrika armé. Det andra polska krigetutvecklades därmed, förintelseslaget vid Kirkholm till trots, till en slutgiltig svensk seger år 1629 vilket också utgör huvudanledningen till varför förlusten delvis undanträngts i svenska historieböcker. Sällan har talessättet att ”vi förlorade slaget men vann kriget” rungat starkare och mer träffande.    

Polsk-litauiskt minnemärke i Salaspils (den lettiska benämning på Kirkholm) som är bekostat av den polska staten.

Människans bästa vän; Luriks top-five

Hunden har ofrånkomligen spelat en viktig roll genom historien; i första hand som sällskapsdjur men därutöver återfinns fyrfota vänner som ovedersägligen också fört mänskligheten och civilizationen framåt. Vanligare är dock att hundar medelst sin trofasthet och ovillkorliga kärlek stärkt sina ägare i deras politiska värv. Vilka hundar har då haft störst inverkan på historien? Frågan kan givetvis inte ges ett allmängiltigt svar, vilket å andra sidan inte hindrar att spekulationer för spekulationens egen sak kan vara både ett intellektuellt stimulerande och extremt roande företag. Nedan presenterar vi Luriks top-five, åsikter och synpunkter välkomnas givetvis:

#5 Pompe: Vår egen krigarkonung, Karl XII (1697-1718), var en hundälskare av rang. Under sitt korta liv ägde konungen inte mindre än tre hundar med namnet Pompe (en humoristisk anspelning på den romerska fältherren Pompejus namn). Karl XII:s obestridliga favorit var utan tvekan Pompe nr 2 som åtföljde sin husse på fälttåget mot Polen. Pompe uppges alltid ha delat fältsäng med den kärvänliga konungen. Till Karl XII:s stora sorg avled emellertid Pompe i det svenska fältlägret vid Torun 1703 och konungen påstods ha varit utom sig av sorg. Eftersom Karl XII:s kärlek till sin Pompe var välkänd tilldelades den döda hunden otaliga dikter från diverse opportunistiska lyriker. Mest känd är antagligen första strofen från Israel Holmströms (1661-1708) epigram:

”Pompe Kongens trogne dräng Sof hwar natt i Herrens säng,

Sehn af år och resor trötter Leed han af wjd Kongens fötter.

Mången stålt och fager mö Önskade som Pompe lefwa

Tusend hieltar eftersträfwa At få så som Pompe dö.”

#4 Sergeant Stubby: 1917 fann en viss John Robert Conroy en herrelös pitbullterrier på Yales campus. När samme man skeppades över till krigsfronten i Frankrike senare under året åtföljdes han av sin nyfunna vän. Hunden, som inom kort blev känd som Sergeant Stubby (1917-1926), var sin husses infanteridivision behjälplig och deltog inalles i fyra offensiver och såg inte mindre än 17 fältslag. Antalet liv som Stubby räddade är omöjligt att uppskatta; efter att ha upplevt en gasattack lärde sig den djärva hunden att varna manskapet för gasattacker och lärde sig därutöver, till följd av sin osannolika hörsel, att göra sin division medveten om inkommande granat- och artelleriattacker långt innan dess att de slog ner.

I en fransk by förärades Stubby en sämskskinnsuniform av tacksamma fransyskor varpå man kunde fästa det eskalerande antalet medaljer som den omtalande krigshjälten tilldelats. Stubby blev det mest dekorerade djuret under första världskriget och den enda hunden att belönas med titeln sergeant i amerikansk historia. Vidare utsågs Sergeant Stubby till livslång medlem i såväl Röda korset som Amerikanska Legionen. Sergeant Stubby dog 1926 i sin husses armar såsom sig bör.

Sergeant Stubby ståtar med sina medaljer

#3 Blondi: Adolf Hitlers (1889-1945) ständiga följeslagare var den tyska schäffern Blondi (1941-1945) som diktatorn emottog som gåva år 1941. Till sin blivande hustrus Eva Brauns bestörtelse tillät Hitler sin trofasta vän att dela säng med honom under de omskälvande nätterna i den berömda bunkern 1945.

Hitler kontemplerade under denna tid att begå självmord men såg med misstro på de cyanidampuller han blivit tilldelad av den likaledes trofasta Heinrich Himmler. För att försäkra sig om att ampullerna verkligen fungerade – vilket skulle förhindra att diktatorn mördades eller togs i fängsligt förvar av de annalkande sovjetiska trupperna – uppkom Hitler med snilleblixten att testa dess effekt på sin älskade Blondi. Naturligtvis avled det stackars djuret omedelbart och inom kort gjorde husse sin följeslagare sällskap på sjävmördandets väg.

Hitler leker med sin älskade Blondi

#2 Checkers: År 1952 såg det ut som om den unga pålägsskalven i det republikanska partiet, Richard Nixon (1913-1994), skulle göra ett skamfilat uttåg ur amerikansk politik. Den amerikanska pressen anklagade Nixon, som kandidarade som Dwight Eisenhowers vice-president, för korruption i samband med upprättandet av en fond som skulle betala för allehanda politiska expenser. Nixon reagerade dock snabbt, köpte sändingstid i NBC och höll den 23:e september 1952 ett direktsänt tal som gått till historien som Checkers-talet.

I sitt tal raljerade Nixon om sin moderata ekonomiska uppväxt, svårigheterna med att få privatekonomin att gå ihop, samt att han inte haft tid att på egen hand bygga upp en förmögenhet då han helt osjälviskt tjänat sitt land som militär och politiker. Avslutningsvis uppgav en sammanbiten Nixon att den enda gåva han erhållit från sina ekonomiska välgörare var en liten cocker spaniel som hans förtjusta sexåriga dotter gav namnet Checkers (1952-1964). Med emfas deklarerade Nixon att oberoende av vad hans belackare hade att säga om saken så vägrade han att återbörda familjens nya ögonsten.

Detta hjärteskärande tal som sågs av 60 miljoner amerikaner vände opinionen och räddade sannolikt Nixons politiska karriär. Nixon och Eisenhower vann en jordskredsseger i det uppkommande valet och Nixon blev som bekant sedemera själv amerikansk president. Checkers dog 1964 och begravdes i en massgrav på Long Island. Ingen inom familjen uppges någonsin ha besökt graven men gemene man har haft för vana att placera ljus på den populära hundens gravplats.

En ung Richard Nixon tillsammans med hunden som sannolikt räddade hans karriär

#1 Lajka & Friends: För att testa om människor kunde överleva rymdfärder beslöt Sovjetunionens rymdtekniker att träna hundar för att tjänstgöra som kosmonauter. Lajka (1954-1957) var en av tre herrelösa hundar som ingick i detta träningsprogram och blev sedemera utvald att som enda ombordvarande passagerare skjutas upp i rymden på Sputnik 2.

Den 3:e november 1957 skickades så Sovjetunionens nya hjältinna upp i rymden. Enligt den officiella sovjetiska propagandan överlevde Lajka i flera dygn i raketen innan hon slutligen avled till följd av bristande syretillförsel eller avsaknad på mat. Emellertid har det senare uppdagats att den stackars rymdhunden omöjligtvis kan ha klarat sig i livet i mer än någon timme efter uppskjutning då ett tekniskt fel gjorde att kabinen överhettades. I vilket fall som helst planade Lajkas ofrivilliga öde vägen för att Sovjetunionen redan år 1961 framgångsrikt kunde skicka ut den första människan i rymden.     

Minst lika viktiga för det sovjetiska rymprojektets framgång var hundarna Belka och Strelka som 1960 skickades upp i rymden tillsammans med bl.a. en kanin och två råttor. Deras öde blev emellertid lyckligare än Lajkas då samtliga passagerare återbördades till jorden välbehållna.

Lajka inför uppskjutning

Stockholmsdrömmar; Sigismund Vasa i polsk-litauisk historieskrivning

I traditionell svensk historieskrivning har den olycklige Sigismund I Vasa (svensk kung 1592-1599) i regel utmålats likt en irrlärig polsk despot som med ett koppel av jesuitiska svartkappor inte skydde några medel i sin strävan att återinföra katolicismen i Sverige. Nidbilden av den sorgmodige kungen, ytterst ett påhitt av antagonisten hertig Karls (svensk kung 1604-1611) snillrika propagandamakare, är inte bara missvisande utan utelämnar flera intressanta fakta om denna. Sigismunds levnadsöde föreslår istället att få kungligheter, om någon, har hyst en sådan förkärlek till Sverige; vars aristokratiska ledargarnityr så bryskt tvingade honom i exil till ett land han avskydde av hjärtats lust.     

Den unge Sigismund blev 1587, till följd av ett enastående skickligt diplomatiskt intrigerande av fadern Johan III (1568-1592), vald till polsk-litauisk regent men vantrivdes i sitt nya rike så till den milda grad att han med faderns goda minne utarbetade långtgående planer på att abdikera och återvända till Sverige. När Sigismund misslyckades med att återta kontrollen över sitt svenska arvsrike efter faderns frånfälle 1592 och sedermera också avsattes från sin svenska tron 1599, berodde utslaget mindre på oppositionens styrka och mer på kungens ovilja att bruka våld mot sina undersåtar.

Efter att, om än motvilligt, ha försonat sig med sitt öde som kung över det polsk-litauiska samväldet, vid tillfället et av Europas största och mäktigaste riken, började Sigismund (i Polen känd som Zygmunt III Waza) att ta aktiv del i styret av sitt nypåtvingade hemland. Ett av dennes mest besynnerliga beslut var att etablera det perifera Warszawa som ny huvudstad, något som Krakows invånare aldrig förlåtit honom för. En av anledningarna bakom beslutet anses ha varit att Warszawa hade mycket gemensamt med Sigismunds älskade Stockholm, och mycket riktigt började kungen snart att modellera stadskärnan efter förebild av den svenska huvudstaden.

Idag finns ingenting kvar av Sigismunds Stockholmsinspirerade Warszawa, vilket förvandlades till en rykande grushög efter de tyska bombningarna under andra världskrigets inledningsskede. Det är emellertid inte Kasimir den store, Vladislav II Jagiello eller någon annan av Polens legendariska hjältekungar som idag står staty på en upphöjd pelare utanför den restaurerade och turisttäta gamla stan i Warszawa. Istället är det den avsevärt anonymare Sigismund Vasa som fördelats äran att blicka ut över den polska huvudstadens omgivningar. 

I den polsk-litauiska historieskrivningen har Sigismunds eftermäle av tradition varit tudelat. Å ena sidan saknade den bistra och gravt deprimerade kungen personlig karisma och ett gediget register av bragdfyllda gärningar; nödvändiga attribut för konstruktionen av en hjältekonung. Å andra sidan lyckades polsk-litauiska styrkor under Sigismunds styre med något Karl XII, Napoleon Bonaparte och Adolf Hitler misslyckats med: att erövra Moskva. Under en kort tid föreföll det till och med som att Sigismund skulle lyckas få sin minderåriga son Vladislav (sedermera Vladislav IV 1632-1648) vald till rysk tsar, men företaget gick i stöpet då Sigismund vägrade böja sig för det ryska kravet på att Vladislav skulle konvertera till den grekisk-ortodoxa läran.

Sigismund Vasa avled bitter och besviken i Polen 1632. Ironiskt nog var detta samma år som kusinen och trätobrodern Gustav II Adolf stupade i Tyskland och därmed förlänades den hjältegloria Sigismund själv aldrig kom att åtnjuta.