Starkölsstigmatisering: Hur Hans-Gunnar Liljenwall blev den olympiska idrottshistoriens första dopingfall

2015/03/26 § 1 kommentar

Naturligtvis är det så att svenska idrottare, till skillnad från amoraliska finnar, ryssar och annat patrask, med få undantag, aldrig skulle drömma om att begagna sig av doping för att förbättra prestationsförmågan. Denna övertygelse tycks delas av ett inte ringa antal svenskar. Man bör då betänka att den första olympiska atlet i världshistorien som fälldes för doping faktiskt var svensk.

Det var under OS i Mexico City 1968 som rutinmässiga dopingkontroller för första gången genomfördes i olympiska sammanhang. Även om kontrollerna var minst sagt bristfälliga med våra dagars standard så genomfördes dessa dock grundligt och kontinuerligt; i regel testades samtliga aktiva idrottare efter varje avverkad gren. Inför OS hade Sverige ett osedvanligt starkt herrlag i modern femkamp (idrottsgrenen är i sig en svensk uppfinning som infördes under OS i Stockholm 1912) med klara medaljchanser, både individuellt och i lag. I denna trupp ingick den inte ont anande Hans-Gunnar Liljenwall, vars namn snart skulle skrivas in i idrottshistoriens annaler.

Liljenwall hade tagits med på nåder i den svenska OS-truppen. Han var visserligen en erfaren och etablerad femkampare men hade rykte om sig att drabbas av nervsvikt och misslyckas i avgörandets stund. I den individeuella femkampen hade dock Liljenwall gjort bra ifrån sig och slutat på en meriterande åttondeplats. I den påföljande lagtävlingen, där Liljenwall representerade Sverige tillsammans med Björn Ferm och Hans Jacobsson, överträffade dock Liljenwall och hans landslagskamrater sig själva. Inför avslutande grenen, d.v.s. luftpistolskytte (övriga grenar inkluderar fäktning, hästhoppning, simning och löpning), hade Sverige medaljvittring ;  allt hängde nu på att Liljenwall – som var känd för att misslyckas när det gällde som mest – kunde hålla sina dallriga nerver i styr.

Hans-Gunnar Liljenwall som aktiv.

Hans-Gunnar Liljenwall som aktiv.

Det ska i sammanhanget nämnas att Liljenwall långtifrån var ensam om att lida av nervositet inför det avslutande skyttet, inte heller var han vare sig den förste eller siste femkampare att söka beprövade omvägar för att kunna hålla nerverna i styr. Under Liljenwalls tid som elitidrottare var det särdeles vanligt att femkampare tog till alkohol eller lugnande preparat för att minimera riskerna för ett ödesmättat haveri. Så även Liljenwall.

En dryg halvtimma före det avgörande skyttet bäljade den orolige svensken i sig en mexikansk starköl; när denna inte verkade ha avsedd effekt stjälpte han snabbt i sig en till. Därefter tog han plats på skyttebanan, sköt en imponerande serie och kammade därmed hem bronset till Sverige (Sovjetunionen och Ungern vann guld respektive tog silver).

Den svenska medaljyran blev dock kortvarig. I den efterföljande dopingkontrollen kunde konstateras att svenskens blod innehöll mer än de 0,4 promille alkohol som var den tillåtna maxgränsen. Följden blev att Sverige förlorade sitt brons som istället postades till det franska landslaget.  Till saken hör att den olyckssalige Liljenwall var helt på det klara med dopingreglementet avseende alkohol under Spelen och var övertygad om att ett par starköl inte skulle innebära att hans promillehalt översteg nämnda maxgräns. Han hade tidigare, vid svenska tävlingar, upprepat samma ritual utan bakläxa. Liljenwalls förklaring till sin dopingavstängning blev därför smått legendarisk: Han hade tydligen underskattat det mexikanska ölets styrka, som uppenbart var starkare än det svenska starkölet han var van vid.

Efter att ha så snöpligt ha förlorat bronset och därtill blivit utpekad som en fuskare för en hel värld valde Hans-Gunnar Liljenwall att avsluta sin elitidrottskarriär (Han gjorde dock en kort men misslyckad comeback i München-OS 1972). Man får anta att han vid tillfället var mer än en smula irriterad, under samma tävlingar hade 14 atleter testats positivt för att ha inmundigat lugnande preparat – samtliga undvek straffpåföljder.  Stackars Liljenwall lyckades, trots en lång och överlag framgångsrik karriär, aldrig nå några större internationella framgångar utan har, måhända en smula orättvist, istället skrivit in sig i historieböckerna som den olympiska historiens första dopingfall.

En bild som ljuger. Hans-Gunnar Liljenwall med medalj.

En bild som ljuger. Hans-Gunnar Liljenwall med medalj.

 

Annonser

Galet så man tuppar av: Om tuppfäktningens historia

2014/02/09 § Lämna en kommentar

Tuppfäktningen tillhör, inbitna djurvänners lamentationer till trots, en av våra högst älskade fritidsysselsättningar och har, liksom andra djurhetsningssporter, i princip utövats över hela världen och i alla tider. Hur viktig denna fjäderprydda kulturella institution en gång varit vittnar inte minst etymologin om. För den som råkar nära lustfyllda känslor till boxningen kan nämnas att fraseologin förknippad med sporten ytterst emanerar från tuppfäktnings räjong. Såtillvida härrör i själva verket termer som ”main event, ”battle royal” och ”ringen” (är ju som bekant ingen ring i modern boxning) från tuppfäktningen. Antagligen har du också vid något tillfälle stjälpt i dig en cocktail ”cock ale”, utan att för dens sakens skull reflektera över att ordet i grunden syftar på den ofta narkotiska vätska man brukar tvångsmata en mindre stridsvillig tupp med timmarna före en viktig batalj.

Tuppfäktningens historiska ursprung är som sagt höljt i dunkel, men man brukar anta att sporten såg sin genesis i Ost- och Sydostasien (där man från Antiken och framåt hade för vana att i underhållningssyfte hetsa rapphöns mot ripor), och det är också här som sporten har sina djupaste kulturella rötter. Tack vare prominenta antropologer som Clifford Geertz och Margaret Meade har tuppfäktningen detaljstuderats hos primitiva folk i Sydoastasien och den australiska övärlden. Bland primitiva stammar på Bali, för att ta ett uppmärksammat exempel, utgör tuppfäktningen en högaktad kulturell institution som utövas, inte bara för underhållningssyfte, utan av vitt skilda anledningar: från att överbrygga inbördes konflikter till att utdriva demoner.

För majoriteten av balineser är tuppfäktningen en sakral handling. Stridstupparna – som balineserna i regel skämmer bort och ammar  oförblommerat under alla dygnets timmar (ofta på bekostnad av de egna barnens förplägnad) – symboliserar ägarens manlighet, d.v.s. hans penis. En eventuell förlust i en tuppfäktningsmatch är såtillvida kostbar, inte minst socialt. Till detta ska tilläggas att balineserna, frånsett den högt älskade stridstuppen, i regel inte är några djurvänner. Eftersom flertalet av de demoner som balineserna söker skydda sig från traditionellt bär djuransikten utgör djur av alla sorter en form av paria (primitiva balineser är ingalunda vegetarianer men föredrar att äta animalisk föda fort och på stående fot). Hundar torteras exempelvis ofta och gärna.

Tuppfäktning i romarriket - bild bevarad från Pompeji.

Tuppfäktning i romarriket – bild bevarad från Pompeji.

Nå, i Europa var romarna, som lärde sig gebitet från grekerna, tuppfäktningsfantaster av oanade proportioner och lade sig till med att avbilda exemplariskt dristiga stridstuppar på sina silvermynt. Bland alla Roms tuppfäktningsentusiaster kan nämnas det första triumviratets Julius Caesar (100 f.Kr. – 44 f.Kr.) och Markus Antonius (83 f.Kr. – 30 f.Kr.). En legend gör gällande att dessa båda framtida kombattanter i ungdomens år hade för vana att utmana varandra på tuppfäktning. Tydligen så ska Caesars tupp alltid ha krönts som segrare och därmed förebådat dennes kommande maktövertagande och det första triumviratets tragiska kadens.

Genom Roms försorg spred sig också tuppfäktningen till de brittiska öarna där den redan under medeltiden utvecklade sig till populär folksport. I Skottland gick det så långt att hela kyrkogårdar togs i anspråk för att anordna tuppfäktningsmatcher. Liksom på kontinenten så var det aristokratin som – med sina specialuppfödda stridstuppar i bjärta färger – satte an takten, men tuppfäktningen var trollbindande för såväl hög som låg, och på söndagarna arrangerades, till allmänhetens stora förtjusning, tuppfäktningar på stort sett varje öppen yta som stod till buds.

Under sent 1500-tal började, till Shakespeares stora fasa (javisst, han var också ett fan av tuppfäktning), de dystra puritanerna att polemisera mot den blodbesudlade folksporten och åberopade någonting så löjligt som ”djurens rättigheter” (från en strikt religiös synvinkel, givetvis). Naturligtvis föll denna religiösa puritanska nit till föga. Tuppfäktningen förbjöds i Storbritannien först år 1849; och inte var det djurvänner som stod bakom, utan tvärtom en bekymrad stat och en klass av profithungriga kapitalister. Tuppfäktningen hade, resonerade man, slagit an hos de sämst bemedlade skikten i samhället och vadslagningarna som följde i sportens spår hade en narkotisk effekt på den outbildade massan – summa summarum: tuppfäktningen var ett oregerligt opium för proletariatet. Och varför skulle fattiga människor satsa sina surt förvärvade ören på en sådan primitiv sysselsättning när mitten av 1800-talet blev genombrottet för den ståndaktigare hästkapplöpningen? Tuppfäktningens folklighet blev, med andra ord, sportens förbannelse.

Inte så i Amerika. Bland de fritidssysselsättningar som brittiska immigranter medförde till Nordamerika utgjorde tuppfäktningen, näst boxningen, den i särklass mest uppskattade kulturimporten. Man kan, utan att överdriva, deklarera att hela den unga amerikanska politiska och kulturella eliten var besatta av sporten. Bland USA:s hänryckta tuppfäktare märks bland annat: George Washington, Thomas Jefferson, Benjamin Franklin, Jonathan ”Stonewall” Jackson” och Abe Lincoln (1809-1865). Det ryktas till och med att den sistnämnda, Abraham Lincoln, tillskänktes sitt smeknamn, ”Honest Abe”, på grund av sitt rättvisepatos och sin stoiska beslutsamhet i egenskap av domare i lokala tuppfäktningsmatcher.

I USA skulle dock småningom kverulanta djurvänner få sin vilja igenom: 1879 förbjöds institutionaliserad tuppfäktning. Detta innebar dock inte på några sätt att den populära folksporten fullständigt eroderade, tvärtom. Under depressionsåren i början av 1930-talet beräknas det exempelvis att tuppfäktning inbringade så mycket som 5 000 000 dollar i intäkter per år. Siffran har sedan dess stadigt växt. En annan oförvägen tuppfäktningsentusiast var för övrigt en viss Ronald Reagan som, på sedvanligt skämtsamt manér, förtäljde följande humoristiska anekdot under en informell middag år 1980:

”How do you tell who the Polish fellow is at a cockfight? He’s the one with the duck. How do you tell who the Italian is at the cockfight? He’s the one who bets on the duck. How do you know the Mafia was there? The duck wins.”

Som lite avslutade kuriosa kan nämnas att Venezuelas myndigheter firade huvudstaden Caracas 400-års jubileum år 1967 genom att organisera allmänna tuppfäktningar och att Iran organiserade sitt första – men långtifrån sista –  nationella tuppfäktningsmästerskap år 1969.

Tuppfäktningsscen från London i början av 1800-talet.

Tuppfäktningsscen från London i början av 1800-talet.

Turners vs. Sokols: Flyktig tysk-tjeckoslovakisk gymnastikhistoria

2013/11/13 § Lämna en kommentar

Den tyskfödda gymnastiska kulturhistorien faller oåterkalleligen tillbaka på en viss Friedrich Ludwig Jahn (1778-1852), mer känd som Turnwater Jahn: gymnastikens fader. Den gode Turnwater Jahn var, mången missuppfattningar till trots, en svuren demokrat, men en mycket tysk sådan. Han observerade med förfäran sitt älskade Tysklands militära och politiska desintegration i kölvattnet av nederlaget mot Napoleon och ansåg som många andra att Tyskland var i ett desperat behov av en moralisk och andlig revolution. Vad som gjorde Turnwater Jahn unik var att han såg denna Tysklands renässans i gymnastiken.

Den ideale tysken var, i Jahns ögon, den ideale gymnasten; och som sådan skulle denna visa prov på: ”dygdighet, renhet, förmåga, oräddhet, ärlighet och beredskap att ta till vapen”. Hans ideal var den imaginära teutoniska krigaren sammansvetsad i en kollektiv och osårbar enighet. Detta var något som appellerade till unga tyskar som anslöt sig till Turnwater Jahns rörelse som flugor till socker.

Den underliggande kollektivistiska och disciplinära ideologin till trots så behöll Turners sin eldfängda liberaldemokratiska agenda även efter frontfigurens frånfälle 1852 och upplöstes, trots sin popularitet, tämligen omgående efter nazisternas makttillträde i Tyskland 1933.

Turnwater Jahn - Den moderna gymnastikens fader.

Turnwater Jahn – Den moderna gymnastikens fader.

Men det fanns ju tyskar även utanför Tyskland. I Tjeckoslovakien antog Sudettyskarnas (vilka utgjorde ungefär 25 % av Tjeckoslovakiens befolkning under 1930-talet) självpåtagna messias, Konrad Heinlein (1898-1945), en gymnastiklärare och krigsveteran, Turners ethos och blev under sent 1930-tal nazismens galjonsfigur i Tjeckoslovakien. Vad som allt som oftast negligeras i modern anti-nazistisk historieskrivning var att Heinlein, innan han vände kappan efter vindarna i det hegemoniska nazistiska Tyskland, länge förhöll sig trogen till Turnwater Jahns demokratiska ideal och sökte samförstånd inom ramen för det multikulturella Tjeckoslovakien.

Men Sudettyskarna var inte de enda i Tjeckoslovakien som vinnlade sig om at bevara Turnwater Jahns gymnastiska arv, så gjorde också de etniska tjeckoslovakerna under sin karismatiska nestor och tillika professor i estetik: Miroslav Tyrš (1832-1884). Under hans ledning blev den liberaldemokratiska och nationalistiska tjeckoslovakiska gymnastikrörelsen, vilken snart nådde oanade proportioner, känd som Sokols.

Trogen Turnwater Jahns ideal uppvisade 1938 omkring 30 000 tjeckoslovakiska gymnaster sin opposition mot den tyska nazismen genom en gymnastisk-kollektivistisk massdemonstration under fanfaren: ”En ed till Republiken”. Andra världskriget och den tyska ockupationen till trots så gav sig inte Sokols; deras sista massdemonstration skedde 1948, i protest mot det krypande kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien.

Detta betydde dock inte undergången för den populära tjeckoslovakiska gymnastikrörelsen, utan tvärtom. De tjeckiska kommunistpartiet, som höll stramt i regeringstyglarna från och med Pragkuppen 1948, såg nämligen oanade politiska och propagandistiska möjligheter i gymnastiken och började från tidigt 1950-tal anordna grandiosa gymnastiska massmanifestationer som förhärligade kommunismen och dess nationella och internationella koryféer. Framgången lät inte vänta på sig, inom kort exporterades det ”tjeckoslovakiska gymnastikundret” till ”brödrafolken” i Östeuropa. I decennier skulle sedan Östeuropas kommunistiska stater dominera gymnastikscenen i OS-sammanhang samt framgångsrikt förfina konsten att utnyttja konstformen i propagandistiska massmanifestationer.

Gymnastisk massmanifestation i kommunismens Tjeckoslovakien.

Gymnastisk massmanifestation i kommunismens Tjeckoslovakien.

Hulk Abe: Abraham Lincolns wrestlingkarriär

2012/11/07 § 1 kommentar

De amerikanska presidenternas bakgrunder brukar nagelfaras med mikroskop och minsta lilla skamfläck förstoras av motståndarna upp till bibliska proportioner. Att Ronald Reagan innan han äntrade Vita huset var b-skådis är väl känt men att Abraham Lincoln (1809 – 1865) var professionell wrestling-stjärna är mindre omtalat.

Under 1800-talet lades grunden till den form av underhållningsmatcher som vi känner som wrestling idag. Lag av wrestlare reste land och rike runt för att puckla på varandra till publikens stora förtjusning. Matcherna var betydligt våldsammare än idag och även publiken fick emellanåt pröva sina krafter i ringen; ett nöje som inte sällan slutade med ett brutet ben eller en arm.

Den blivande presidenten passade utmärkt in i wrestlingkulturen, han var närmare två meter lång och mycket vältränad. Amerikanska idrottshistoriker berättar att han var ”hard as nails, a good horseman, swimmer, crowbar heaver and master jumper” samt att Lincoln brukade roa sig att med fullt utsträckt arm hålla en tung yxa så länge att de som bevittnade detta mandomsprov gapade av förvåning. Oavsett vilket är en del känt om ”Abe:s” wrestlingkarriär, i New York Times arkiv kan man läsa en sportkrönika från år 1881 där man redogör för minnen från Lincolns tidigare matcher.

År 1830 – två år innan Lincoln påbörjade sin politiska karriär – ska den blivande presidenten satt sig i respekt som professionell wrestler då han mötte Jack Armstrong; ledaren för ett välkänt slagsmålsgäng vid namn Clary’s Grove Boys. Gänget var som sagt inga duvungar utan erfarna slagskämpar och ledaren för ett sådant gäng var självfallet den tuffaste av dem alla. Detta utspelade sig i New Salem, Illinois, som förefaller ha varit en håla hämtad ur en ”vilda västern” film; det söps ohämmade mängder whisky och därefter så drog man igång ett rejält slagsmål.

”Abe” kom ifrån enkla förhållanden men skilde ut sig från mängden av unga män i det lilla samhället genom sina intellektuella intressen och det är väl känt att han var restriktiv med världsliga nöjen. Faktum är att den blivande presidenten knappt fick någon skolgång överhuvudtaget, istället bildade han sig på egen hand. Men han var ingen nörd som man satte sig på, hans längd och styrka gjorde honom självsäker nog att utan fruktan tampas med Armstrong när utmaningen kom. Det är oklart hur den här matchen slutade men de källor som beskriver Lincoln som vinnare säger att matchen slutade med att han spöade upp Armstrong inför en stor publik och att när den nedslagne gängledaren låg utslagen i smutsen ska Lincoln ha spytt dynga över veklingarna i the Clary’s Grove Boys.

I den år 1881 publicerade New York Times-artikeln kan man läsa om en annan match som ägde rum under the Second Black Hawk Campaign år 1832. Enligt denna ska Lincoln mött en Dow Thompson som vid tillfället var södra Illinois mästare, själv hade Lincoln gjort karriär i ringen och blivit kapten över ett eget wrestlinggäng samt erövrat titeln champion of the nothern section.

Publiken blev inte besviken. Båda kämparna var väldiga män, Thompson var nästan lika lång som Lincoln och det beskrivs att de båda var starka som Herkules. Kampen var hård och till en början fick den södra mästaren övertaget men Lincoln stod i slutändan som segrare: ”owing to his greater mental resources”. Enligt artikeln ska författaren efter det att Lincoln blev president pratat med honom om hans tidigare karriär som slagskämpe varpå presidenten ska ha svarat att han med glädje tänkte tillbaka på fighterna i sin ungdom.

Abe spöar Armstrong

Abe spöar Armstrong

Konst(iga) OS; de estetiska grenarna som försvann

2012/07/25 § Lämna en kommentar

     “O Sport, pleasure of the Gods,
essence of life, you appeared sudden
in the midst of the grey clearing
which writhes with the drudgery of
modern existence, like the radian
messenger of a past age, when
mankind still smiled. And the glimmer
of dawn lit up the mountain tops and
flecks of light dotted the ground in the
gloomy forests.

Dikten ovan är ur Ode to Sports första vers från 1912 av G. Hohrod och M. Eschbach. Även om verket inte håller någon vidare klass med sitt högtravande språk och gränslösa hyllning till idrotten kammade den hem en guldmedalj vid de Olympiska spelen i Stockholm år 1912. Dock kunde ingen finna författarna som mystiskt nog tycktes ha gått upp i rök.

De moderna spelens skapare, baron Pierre de Coubertin (1863 -1937), hade propsat på att man även skulle tävla i estetiska discipliner i OS och efter en viss kamp fick han sin vilja igenom. Konst blev därefter en del av spelen mellan åren 1912 och 1948. Grenarna man tävlade i var arkitektur, grafik och måleri, musik, skulptur samt litteratur – som dikten ovan vann guld i. Konstdisciplinerna hade formellt samma status som höjdhopp eller kulstötning med höger och vänster hand även om publiken och folk i allmänhet inte verkar ha blivit särskilt upphetsade över dessa tävlingar. Inte heller inom den Olympiska kommittén var man särdeles förtjust, de tävlande var få och kvalitén ansågs vara alltigenom låg.

Baron Pierre de Coubertin

Baron Pierre de Coubertin

Oavsett vilket skördade Sverige en del medaljer i dessa grenar. Vid OS i Los Angeles år 1932 belönades konstnären David Wallin med guld för sin tavla Vid Arilds strand och Gustaf Nordahls skulptur, Hyllning till Ling, tog guld i London 1948. Sverige erövrade inga fler guld men däremot silver och brons. Till de mer intressanta bedrifterna hör att arkitekten Nils Olsson tog brons i OS i London år 1948 för sin ritning till vad som skulle bli Valhallabadet i Göteborg

Konstdisciplinerna fick som konsekvens att sportjournalisterna nu motvilligt blev kulturjournalister när de skulle skildra vinnarna. Den kände sportjournalisten Mr. Jones avslutade sin smått syrliga rapportering om Wallins seger med orden: ”[…] en sträng och knapp komposition; man förstår, att den skulle kunna göra starkt intryck nere i detta den eviga och vitglödgade solens förlovade land. Och visserligen var den inte sport, men i alla fall ´efter sport´, en hymn till fri och frisk luft”

Hur var det då med de försvunna guldmedaljörerna Hohrod och Eschbach? Sent omsider visade det sig att dessa idrottsälskande herrar aldrig hade existerat. I själva verket var det baron Pierre de Coubertin själv som skrivit det pompösa verket vilket han långt senare erkände. Detta torde vara enda gången i OS historia någon erövrat en guldmedalj utan att visa sig under tävlingarna överhuvudtaget.

Vid Arilds strand som Wallin tog guld med vid OS i Los Angeles

”Vid Arilds strand” som Wallin tog guld med vid OS i Los Angeles

”Att fotboll är olämpligt för kvinnor behöver väl knappast nämnas”

2011/11/06 § Lämna en kommentar

Rubriken är ett citat fällt av professorn i medicin, Erik Hohwü Christensen, i Boken om kvinnan, utgiven år 1954. Denna läkarbok tar upp det mesta som rör kvinnors sjukdomar och anatomi men innehåller också ett kapitel om idrottens inverkan på kvinnokroppen. I detta kapitel söker Christensen diskutera vilka idrotter och fysiska aktiviteter som var lämpliga för kvinnor (eller ”kvinnoorganismen” som han genomgående benämnde kvinnor) att utöva med hänseende till anatomi och psykisk hälsa.

Inledningsvis hänvisade Christensen till en kollega som han ansåg förde ett alltför självklart resonemang när denne konstaterade att ”den som arbetar för att göra kvinnan på bästa sätt skickad till mor, arbetar för att höja och utveckla mänskligheten”. Detta citat präglar resten av framställningen, kvinnors plats i samhället var rollen som ”den goda modern”, all form av idrottsutövning var kopplad till detta grundantagande.

Christensen menade att ur estetisk synpunkt var den maskuliniserade (vältränade) ”kvinnotypen” mindre tilltalande, dock påstod han att denna abnorma typ av kvinna inte alltid var ett resultat av träning. Inte sällan, hävdade han, var kvinnliga rekordhållares könlösa och maskulina utseende resultatet av ”en onormal funktion av könskörtlarna som leder till att dessa kvinnor inte utvecklas till fullödiga individer.”

De idrotter som ansågs lämpliga för kvinnor var bland annat simning, ridning och diverse rytmiska övningar samt lekar såsom ”långboll” i vilken tävlingsmomentet och skaderisken var reducerad till ett minimum. Simning ansågs bra ur ett hygieniskt perspektiv, emellertid ansåg man att det var högst olämpligt för kvinnor att tävla i grenen eftersom tävlingar leder till press att förbättra sig och en dylik upplevelse kunde vara högst skadlig för kvinnor då deras svaga psyke inte klarade att hantera detta.

Även orientering kunde – om det utövades rätt – vara lämpligt för kvinnor. Om dessa prompt var tvungna att ge sig ut i skog och mark med karta och kompass skulle man lägga en bana som inte översteg en kilometer och som saknade höjdskillnader. Vidare skulle man placera kontrollerna med mycket kort avstånd från varandra vilket hade som syfte att tvinga utövaren att ofta stanna upp och kontrollera kartan och därmed få välbehövlig vila.

Slutligen slog Christensen fast att skolan måste skaffa sig en större förståelse för tonårsflickor och i högre grad undanta dessa från den obligatoriska skolgymnastiken: ”då det fastslagits, i flertalet undersökningar, att regelbundet idrottande leder till svårare menstruationsbesvär.”

Lurik rekomenderar: S.A. Gammeltoft (red). Boken om kvinnan. Örnkrona. 1954.

Lämplig idrottsutövning för kvinnor, bilden är tagen 1960.


Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade idrottLuriks Anakronismer.