Huledamej vilken dansö(s): Drottning Kaahumanu och förtryckandet av hula-hulan på Hawaii

2013/11/01 § Lämna en kommentar

James Cook skrev i sin dagbok år 1778: ”Their dances are prefaced with a slow, solemn song, in which all the party join, moving their legs, and gently striking their breasts in a manner and with attitudes that are perfectly easy and graceful.” Vad kapten Cook bevittnade var hawaiianer som dansade hula-hula och han var djupt imponerad.

Dansen som är så starkt förknippad med Hawaii kom till ön med de ursprungliga invandrarna från Polynesien. Hulan var dock mer än en underhållningsform. Hawaiianerna saknade ett skriftspråk och hulan utgjorde därför en vital pusselbit i strävan att hålla minnet av berättelser och genealogier vid liv. Genom att dansa till en mässa eller sång (mele) bevarades minnet och jordens fruktbarhet.

Den här viktiga delen av hulan gick senare europeiska missionärer helt förbi. Det enda de såg var halvnakna kvinnokroppar som rörde sig farligt sensuellt; de långsamma vågiga rörelserna var sannerligen inte kristna till sin natur. År 1820 anlände den protestantiska missionären Hiram Bingham till ön, han blev förfärad över vad han såg och skrev:

The whole arrangement and process of their old hulas were designed to promote lasciviousnous, and of course the practice of them could not flourish in modest communities. They had been interwoven too with their superstitions, and made subservient to the honor of their gods, and then rulers, either living or departed or deified.”

Traditionell hula.

Traditionell hula.

Saken stod klar. Skulle dessa vildar bli kristna måste hulan utrotas. Bingham hade tur. När han anlände hade kungen dött och för tillfället regerade drottning Kaahumanu (1768 -1832) och hon hade siktet inställt på att förbättra kvinnornas situation på ön. Hawaiianska kvinnor var att betrakta som andra klassens invånare och lydde under strikta lagar, bland annat var de förbjudna att äta kokosnötter och fläsk. Som ett led i hennes ”feministiska” strävan inledde drottningen en kampanj mot de gamla gudarna och både tempel och avgudarbilder förstördes. Mitt i allt detta anlände Bingham och hans alternativa religion lockade drottningen.

Kaahumanu och Bingham försökte bygga kyrkor och underminera hulans ställning men hawaiianerna fortsatte oförtrött att dansa. År 1824 upphöjde drottningen protestantismen till Hawaiis officiella religion och författade dessutom egenhändigt en ny lag som grundade sig på Luthers texter och lät döpa om sig till Elizabeth. Ett par år senare, 1830, gjorde Elizabeth processen kort med hulan och förbjöd den helt sonika.

Hula-hulan fortsatte dock att utövas men nu i hemlighet. Offentligt kunde man inte dansa men på undanskymda platser av ön kunde man i skymningen ana de mjuka förbjudna rörelserna. År 1832 avled Elizabeth. De kungar som följde delade inte hennes förakt för hawaiianska traditioner och sakteligen började hulan återinträda i det offentliga rummet. Men det var inte fören kung Kalakaua kom till makten år 1883 som hulan återigen blev Hawaiis främsta kännetecken. Han skrev: ”Hula is the language of the heart and therefore the heartbeat of the Hawaiian people.”

Drottning Kaahumanu.

Drottning Kaahumanu.

Annonser

Bönder, brännvin och bröllop: 1700-talets svenska bröllopsfester

2013/08/28 § Lämna en kommentar

Som så många andra sockenpräster i 1700-talets Sverige satt kyrkoherden i Hargs socken i uppland och vred sina händer i vankelmod. Föremålet för kyrkomannens grubblerier var det hämningslösa festandet i samband med främst bröllop, men även vanliga söndagar. Istället för Gudlöst supande önskade sig kyrkan att fester och bröllop skulle präglas av värdighet såsom det passade sig goda lutheraner.

Lösningen på problemet med allt för glada bröllop hette förbud som detaljreglerade festernas omfattning och vad man fick och inte fick hitta på för galenskaper. Lång- och ringdans såg prästen som ett rent av livsfarligt nöje:

”bör all försiktighet brukas vid den så kallade långdansen att ej någon av deras oförvägna springande över tak, stenar etc må fara illa, likaledes att de ej genom hastigt drickande i gårdarna medans de äro varma draga på sig ohälsa.”

Varningen vittnar om hur mycket det söps under 1700-talets bröllop. Dessa fester liknade inte våra tiders modesta endagarsbröllop utan kunde hålla på i fyra till fem dagar och det huvudsakliga inslaget var supande, skandalösa danser samt ett och annat rejält handgemäng. På vissa håll införde man till och med en ”bar” med tillhörande spelmän så att man kunde få sig ett rejält järn även under själva vigseln vilket får anses ha varit ett uttryck för katolsk lättja.

Lördagen före bröllopet hölls en möhippa hos bruden som var öppen även för manliga gäster. Under denna festlighet spottades det inte i glaset, vilket självfallet ledde till att mången druckna män och kvinnor uteblev från söndagens obligatoriska gudstjänst eller rent av vigseln om den stod dagen efter. De som närvarande kunde vara rejält bakfulla och därför passa på att sova ruset av sig i bänken, men om det ville sig väl fanns det som nämnts möjlighet att få sig en återställare. Kyrkan hotade både med böter och helvete för utebliven kyrkoplikt men det hickade man bara förnöjsamt åt, även om böter både en och annan gång utdelades.

Dubbla bröllop gav möjligheten att festa till det dubbelt så mycket. Traditionen innebar inte att det var två olika bröllop, istället gifte man sig informellt under festliga former kvällen före vigseln genom att bruden leddes till sitt blivande hem i förväg. På fjärde dagen hade man någonting som kallades hemkomstöl vilket kan liknas vid våra tiders efterfester med den skillnaden att man redan nu hade ägnat sig åt dryckenskap i tre dagar och inte ville sluta tvärt.

Det tog kyrkan hela 1700-talet ut att forma den svenska allmogens bröllopstraditioner i en mer luthersk riktning. Sedligheten bland befolkningen liknade den som råder i dag vilket traditionen med ”kubbdans” visar. Denna dans var en typ av ringdans där man dansade runt en stubbe på vilken vid ett givet tillfälle en yngling tvingades upp på för att ogenerat skandera ut vem han hade haft sex med föregående natt.

Supande allmoge (1800-tal)

Supande allmoge (1800-tal)

Filosof utan huvudet på skaft: René Descartes liks öden och äventyr

2013/08/01 § Lämna en kommentar

”Här fryser till och med människornas tankar till is” skrev René Descartes (1596 – 1650) när han höll på att försmäkta av köld på Stockholms slott. Den frasen lär aldrig bli lika berömd som ”cogito ergo sum” men inte desto mindre sann, i vart fall inte när det gäller Descartes själv. Den franske filosofen lockades till Sverige av den vetgirige drottning Kristina som ville göra det svenska hovet mer kontinentalt och passande en spirande stormakt. Ett tilltag som skulle svärta ned Sverige för all framtid då Descartes död i lunginflammation ledde till att elaka tungor hävdade att Sveriges enda bidrag till den moderna filosofin är att man hade ihjäl den franske filosofen.

Inte nog med att Descartes lär ha tvingats föreläsa för drottningen från tidig morgon – drottningen själv lyssnade ordentligt nedbäddad i dunbolster för att slippa kölden – dessutom ska hans logement på slottet ha varit under all kritik även för den tiden. Inte bättre blev det efter hans insomnande den 11:e februari år 1650 på den franska ambassaden (dit han hade tagit sin tillflykt), det var snarast efter döden som de verkliga skymferna inträffade.

René Descartes

René Descartes

Man lät begrava Descartes i Stockholm, men i det militant lutheranska Sverige dög det inte att låta en katolik vila bland goda protestanter och någon papist-trogen kyrkogård fanns inte att tillgå. I stället lät man gräva ned honom bland de odöpta. Där fick han vila i 16 år fram till år 1666 då myndigheterna lät tillverka en kopparkista som var tänkt att förvara kvarlevorna på dess färd till Paris.

Filosofens postuma otur tog dock inte slut där. Kistmakaren hade fått fel mått och gjort kistan alldeles för liten vilket man löste på ett pragmatiskt vis; en Isaac Planström lät helt sonika såga av huvudet och behålla detta. Därefter skickade man den nu skändade kroppen till Paris. Planström ska inte ha varit ensam om att skymfa kroppen, några fransmän som var med passade på att snappa åt sig souvenirer i from av ett ben; den franske ambassadören tog själv höger ringfinger. I Paris begravdes kroppen i kapellet Ste Geneviève-du-Mont men av någon anledning förbjöd Ludvig XIV alla typer av offentliga hedersbetygelser under ceremonin.

År 1789 bröt som bekant revolutionen ut i Frankrike och med denna framstod vetenskapen som den nya guden vilket förklarar varför revolutionärerna bestämde sig för att flytta kroppen till Pantheon. Men inte heller här fick kroppen vara ifred, år 1819 bestämde man sig för att flytta Descartes till St Germain-des-Prés. Sagt och gjort, liket grävdes upp igen och den här gången passade man även på att öppna kistan varpå man upptäckte det saknade huvudet.

Nyheten om att den store filosofens främsta arbetsredskap var på villovägar spreds som en löpeld i Paris och man förstod ganska snart att skändningen måste ha begåtts när kroppen var i svenskarnas vård. Inom kort nådde den huvudlösa sanningen den svenska kemins fader Jacob Berzelius som bestämde sig för att upprätta Sveriges heder genom att leta rätt på huvudet. Kemisten hade tur och år 1821 kunde han läsa i Gazzete att Descartes huvud skulle säljas på auktion i Stockholm.

Det visade sig snart att huvudet hade gjort sin egen golgatavandring runt om i Stockholm under den tid kroppen åkte fram och tillbaka mellan olika gravar. Skallen hade sålts vid olika aktioner och behandlats allt annat än varsamt. Berzelius köpte denna för 37:50 och reste återigen till Paris. Hur fransmännen reagerade när de upptäckte att svenskarna roat sig med att rista in klotter och slarvat bort underkäken förtäljer inte historien. Av någon outgrundlig anledning underlät man även denna gång att återförena kroppsdelarna. Istället placerade man skallen på en hylla i ett museum där den fick sällskap av ett huvud från en neandertalare.

Descartes skalle

Descartes skalle

När Lucifer fick sparken: djävulsstriden 1909

2013/02/27 § Lämna en kommentar

Det hände sig en kall februaridag år 1909 i Folkets hus i Stockholm att en större samling medlemmar i Frihetsförbundet hade samlats till ett seminarium rörande ”Kristendomen och den fria tanken”. Inledningstalare var en fil Dr. vid namn Anton Nyström som krävde att få veta vad kyrkan egentligen trodde om djävulen och att samhället en gång för alla skulle bli ”afdiaboliserad”. Vad man krävde var helt enkelt att kyrkan upphörde med att pådyvla folk en djävulstro.

Vid mötet antog de 800 församlade ”af skilda samhällsklasser” en resolution som i hårda ordalag fördömde tron på djävulen som ett hån mot civilisationens framsteg. Man menade även att statens, skolans och kyrkans erkännande av djävulens existens utgjorde ett hot mot mindre begåvade människors sinne och därmed delvis fungerade som kontrollinstrument av de oupplysta massorna. Med detta sagt krävde man att riksdagen omedelbart skulle vidta åtgärder för att djävulen och alla hot om ett svavelosande helvete rensades ut ur det svenska samhället.

Satan hade spelat ur sin roll och man menade att tron på demoner och eviga straff hörde hemma i en mörk medeltid och hade ingenting att göra i ett samhälle som passerat Voltaires död med över 130 år. Därmed var man rörande överens trots att man var av skilda samhällsklasser får man anta. Lucifer hade gjort sitt i Sveriges och nu inleddes den sista striden som dock inte skulle stå på Harmageddons fält utan istället utspela sig på Dagens Nyheters ledarsida under våren 1909 under namnet ”Djävulsstriden”.

I mars samma år arrangerade DN ett seminarium om frågan vad statskyrkans präster egentligen trodde om djävulen. Mötet samlade återigen dryga 800 intresserade och den här gången fanns även kyrkan representerad med flera deltagare. Dessa hade hårdnackat före mötet vägrat att uttala sig om vad som DN:s chefredaktör benämnde ”djävulsdogmen” inom statskyrkan. När seminariet väl drog igång fick DN vad man ville ha; en präst vid namn Nilz Hannerz yttrade orden: ”i min religiösa uppfattning ej har någon plats för djävulsföreställning”.

Detta bete högg dagstidningen omedelbart på och man hävdade att Hannerz genom att fälla dessa ord självfallet måste ha brutit mot kyrkans rena lära som innefattar tron på djävulen. Hannerz fick även motthugg från andra män inom kyrkan. En präst förklarade att man måste tro på att djävulen fanns eftersom Jesus bekräftat detta i det Nya testamentet: vi […] tro både på den ena och den andra andevärlden, tro också på mörkrets konung, belackaren, beljugaren; det är för tidigt för Stockholms präster att afskrifva denna vår tro”.

DN:s chefredaktör ville nu en gång för alla sätta kyrkan ett rejält trångmål genom att anmäla Hannerz till den dåvarande disciplinnämnden, konsistoriet, för brott mot den rena läran. Anmälan ledde till att en debatt utbröt inom kyrkan om Hannerz kunde avsättas för kätteri men man kom fram till att man upphört med kätterska förföljelser. Beslutet fick kritikerna att gorma om att man i så fall lika gärna kunde predika buddismen.

Till morgontidningens stora lycka friades Hannerz från anklagelserna om att inte förkunna den rena läran vilket föranledde en triumferande ledare i vilken man kungjorde Lucifers död:

”Utan alltför för öfverdrifven pomp och ståt försiggick i går kl 11.10 förmiddagen djävfulens jordfästning i konsistoriets lokal i Storkyrkan . Inför publikum afkunnades  den dom som frikände pastor Hannerz och som samtidigt var djäfvulens dödsattest .”

Anton Karlgren DN:s dåvarande chefredaktör som triumferade över djävulen

Anton Karlgren, DN:s dåvarande chefredaktör som triumferade över djävulen

Lurik rekommenderar: Anton Karlgren. Djäfvulsstriden våren 1909; En serie uttalanden om djäfvulen och helvetet. 1909.

Mullvaden som splittrade Irland: konsekvenserna av Vilhelm III:s olyckliga frånfälle

2012/12/26 § Lämna en kommentar

Den brittiska konungen Vilhelm III av Oranien (1650-1702) fick efter att ha invaderat England, och på den brittiska adelns ödmjuka begäran avsatt dess katolska konung Jakob II Stuart (1633-1701) i den Ärorika revolutionen år 1688, den otacksamma uppgiften att agera som den protestantiska trons försvarare. Vilhelms ärkenemesis skulle inte bli någon annan än Frankrikes maktlystne konung Ludvig XIV (1638-1715) och trots det ursinniga motståndet skulle den arma holländaren – som av ett ödets nycker uppstigit på den engelska tronen – i slutändan stå som segrare i den dynastiska och världshistoriskt avgörande tvekampen.

Det långdragna kriget mellan Ludvig XIV och Vilhelm III fördes inte bara på kontinenten utan också på de brittiska öarna. Ludvig utrustade exempelvis den revanschlystna detroniserade konungen Jakob II med en imposant skara soldater som landsteg på Irland där man i regel såg med avsmak på den protestantiska trons försvare, d.v.s. Vilhelm III. Tyvärr för de katolska irländarnas förekommanden så lyckades Vilhelms engelsk-holländska armé nedkämpa Jakob II:s fransk-irländska trupper vid Boyne år 1690.

Vilhelm III av Oranien

Vilhelm III av Oranien

Alla irländarna var dock inte nedslagna efter nederlaget vid Boyne. I det protestantiska Nordirland var man i det närmaste euforisk och hyllade Vilhelm och hans nederländska släkt som den mest lysande dynastin i Storbritanniens historia. Vilhelm III:s dynasti, huset Oranien (Orange på engelska), har som bekant haft ett avgörande inflytande på den nederländska politiken och Europas historia alltsedan anfadern Vilhelm den tyste (1533-1584) tog till vapen gentemot de spanska ”ockupanterna” år 1568.

Slaget vid Boyne innebar dock att de protestantiska nordirländarna, liksom holländarna, till denna dag har gjort huset Oraniens färg, d.v.s. orange, till sin egen och därför i färggrann prakt bär orangea dräkter och fanor vid alla större nationella festiviteter. Vilhelm III har i Nordirland därutöver förärats smeknamnet ”Good King Billy”.

Vilhelm III:s arv är också påtagligt i det moderna Irland, men av en helt annan anledning. År 1702 skulle den holländsk-brittiska konungen nämligen avlida till följd av en ridtur då den olyckssaliga hästen plötsligt snubblade över ett mullvadshål vilket förorsakade ryttaren sådana blessyrer att han senare omkom. Fram till denna dag har därför de katolska irländarna gjort det till en tradition att framemot småtimmarna utbringa en högtidlig skål för ”en liten gentleman i svart sammet” – d.v.s. mullvaden som ofrivilligt bidrog till att ta ”trons försvarare” av daga.

Orangeprydda nordirländare på festhumör.

Orangeprydda nordirländare på festhumör.

Vansinnesdåd på 1600-talet; mordet på Henrik IV

2011/02/09 § Lämna en kommentar

Även om så kallade vansinnesdåd i tabloiderna framställs som tecken på ett kallare samhällsklimat är dessa ingalunda en ny företeelse. Människor med vanföreställningar som riktat sina besvikelser och desillusioner mot maktens boning och funnit sig utvalda av Gud att utföra tyrannicidium (rättfärdigt mord på en tyrann) har alltid funnits.

Under slutet av 1500-talet hade Frankrike slitits isär av de tragiska hugenottkrigen (hugenotter var franska protestanter) som hade varit sällsynt omänskliga i sin grymhet, föga pardon hade visats i striderna trotts att dessa stod mellan fransmän. När väl Henrik IV kom till makten krävdes ett pragmatiskt handlande för att läka landet igen, och Henrik visade verkligen prov på stort statsmannaskap.

1598 utfärdades ediktet i Nantes som befäste hugenotternas fri- och rättigheter, religionsfrihet skulle råda och gudstjänst fick firas så som det behagades var och en. Henriks svaghet för extravagant lyxkonsumtion (ska ha spenderat ca 1/3 av statsfinanserna på sitt hov) samt hans lidelse för kvinnor orsakade viss irritation. När han blev kär i den gifta prinssessan av Condé tog hennes man henne utomlands, Henrik hotade då maken att anfalla den spanska armén i Flandern om prinsessan inte genast återvände till Paris.

Kungens välvilja mot hugenotterna och leverne retade särskilt upp den katolska fanatikern François Ravaillac som förbittrad över att han förvägrades inträde i Franciskanorden riktade sin ilska mot kungen som han uppfattade vara en avfälling och kättare. Det framkom senare att han under inträdesintervjuerna förklarat sig särskilt utvald av Gud vilket munkarna betvivlat.

En majdag 1610 var Henrik på väg hem från Louvren, nar hans vagn stannade till i en korsning. Plötsligt vid vägkanten fick Ravaillac sin uppenbarelse, han skulle mörda kungen nu! Han rusade fram mot vagnen och högg med ett vapen genom fönstret och lyckades döda kungen. Allt gick mycket fort och livvakterna reagerade försent men lyckades i vart fall gripa mördaren.

Ravaillac förklarade inför parlamentet att han handlat på order av Gud, domarna kunde inte förstå att kungen mördats utan att en konspiration låg bakom (vansinnesdåd som begrepp var inte uppfunnet) varför man lät tortera Ravaillac svårt under fjorton dagar. Han ändrade aldrig sin utsago. Han dömdes som regicider, kungamördare, och avrättades enligt tidens tand som en sådan. Först brändes en av hans händer av varefter man med glödande tänger slet loss köttstycken från hans armar, ben och bål. Såren skållades med kokande olja och hans navel fylldes med smält bly. Slutligen band man hans armar och ben vid fyra hästar och slet isär hans kropp.

Lurik rekommenderar: Göran Rystad. Politiska mord – det yttersta argumentet: Från Julius Caesar till Martin Luther King. Historiska Media. 2004.

Samtida illustration av Ravaillacs avrättning

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade protestantismLuriks Anakronismer.