Relish the fact!: Liten rödskimrande Ajvarhistoria

Den populära lavaröda paprikaröran från Balkan, ajvar, torde numera utgöra en hörnsten i var svensk man och kvinnas vokabulär. Numera verkar varenda självutnämnd gourmand i vårt avlånga land insistera på att en äkta ”bolognese” givetvis måste innehålla ajvar relish, ljutenica eller liknande. För den oinvigde dilettanten ska klargöras att ajvar i grunden är en form av röra gjord på grillad paprika som finns i flera former och färger, inte sällan med tillsats av tomat, aubergine, chili och vitlök.

Att säkerhetsställa den rosenskimrande grönsaksrörans geografiska hemvist och spåra dess historiska rötter är i mångt och mycket ett omöjligt företag – inte så att ingen har försökt, tvärtom hävdar flera balkanländer med emfas att just deras fädernejord är det förlovade landet som dryper av mjölk och ajvar. Vi söker här inte att bilägga den infekterade frågan utan nöjer oss med att konstatera att ajvarn, oavsett ursprung, har uppskattats i hela regionen sedan 1800-talet (om inte längre).

Ajvar – den röda kaviaren

Ordet ajvar härstammar från turkiskans havyar, vilket på ett ungefär betyder ”saltad kaviar”. Det var under 1880-talet som störfisket slog igenom på Donau och kaviaren gjorde sitt segertåg på restaurangmenyerna. I Serbien underminerades emellertid fisket under 1890-talet till följd av långa och svåra arbetsmarknadskonflikter. Istället började innovativa munskänkar och restaurangägare att saluföra en röd paprikasallad under namnet ”röd kaviar” eller ”serbisk kaviar” (srpski ajvar) – detta trots att anrättningen saknade några som helst beröringspunkter med störkaviaren.

Eftersom den älskade paprikan i regel skördas sent på året i Balkan räknas ajvar som traditionell vintermat. Det är emellertid på hösten som det blivit veritabel folksport att samla familj och vänner på de öppna ytor som erbjuds och grilla paprikor som sedan, enligt tycke och smak, anrättas till ajvar. Således är den långrandiga processen att tillreda ajvar en kulturell, nästan religiös ritual (jämför med amerikanarnas vurm för barbecue).

Nå, alla har inte varit nöjda med ajvartillredningens elevation till folksport, och då särskilt inte politikerna. Makedoniens populistiska regim (2006-2017) under den kontroversiella ledaren Nikola Gruevski genomförde exempelvis en osedvanligt anti-populistisk åtgärd 2008 när man med hot om vite förbjöd tillagningen av ajvar på offentliga platser (bland annat lägenhetsinnergårdar). Straffet för att rosta paprikor i det fria (lagen om offentlig renlighet) kunde bli väl över motsvarande 500 kronor i böter, en inte oansenlig summa i Makedonien – straffet drabbade dessutom främst pensionärer och fattiga.

Nikola Gruevski, Makedoniens premiärminister (2006-2016), var ajvarns baneman.

Åtgärden väckte förstås ilska och konsternation bland gemene makedonier. Ofta blev humorn ett sätt att markera sitt avstånd från de intervenerande myndigheterna: ”Mormor! Varför sitter du i fängelse? Mitt kära barnbarn, de tog mig på bar gärning när jag lagade ajvar och lyssnade på serbisk musik.”

När den nya regeringen tillträde 2017 lindrades till allmän acklamation de rigida bestämmelserna angående anrättningen av ajvar på offentliga platser, och den sötaktiga doft från grillade paprikor som gör gällande att vintern är i antågande hemsöker återigen Makedonien. Tyvärr har kanske trots allt vurmen för den rödskimrade grönsaksröran passerat zenit på Balkan. Unga människor verkar inte fullt lika intresserade som den äldre generation att spendera timmar i det fria på att tillaga kultprodukten (en ajvar värd namnet tar tydligen minst åtta timmar att göra). Lägg därtill att den industriellt producerade och paketerade ajvarn numera, till skillnad från under kommunisttiden, är av såpass hög kvalité att den nästan kan jämföra sig med hemgjord. Det är också den inhemska industriella framställning av ajvar som förebådat grönsaksrörans segertåg i det allmäneuropeiska köket.

Grillad paprika – grundbulten i ajvar.

Barnslig galghumor i Rumänien: Dekret 707 och abortlagstiftningen i Ceausescus Rumänien

Abortlagstiftningen under den östeuropeiska kommunismens egid var, trots marxismens påbud om ideologisk och social endräkt, ofta ambivalent men, från 1960-talet och framåt, generellt sett oerhört stringent och misogyn. I de länder där nominell kommunism supplementerades av etnisk nationalism och en virulent statsfinansierad och orkestrerad natalistisk diskurs kunde följderna bli ödesdigra. Nicolae Ceausescus (1918-1989) Rumänien utgör tvivelsutan det mest extrema exempel i världshistorien där den omnipotenta statens tentakler, till följd av ett omtalat dekret, inte bara sökte penetrera privatlivets skrymsligaste vrår utan även nationens livmödrar.

Det var redan i oktober 1966 som Ceausescu promulgerade det omtalade dekret 707, som bl.a. innebar att aborter blev förbjudna för kvinnor under 45, för kvinnor som redan kunde stoltsera med åtminstone fyra barn och för kvinnor som riskerade allvarliga medicinska efterverkningar. Inte nog med att Ceausescu i princip lyckades göra aborter nära nog omöjliga över en natt, i samma andetag upphörde man med i stort sett all import och produktion av alternativa preventivmedel.

Det primära syftet bakom den misogyna abortlagstiftningen och dekret 707 var givetvis idén om att kraftigt höja nativiteten och därigenom Rumäniens nationella styrka. I början av 1980-talet, när den redan drakoniska lagstiftningen skärptes ytterligare, angav Ceausescu att hans mål var att höja Rumäniens invånarantal till 2020 från i runda slängar 23 miljoner till 30 miljoner. Enligt Ceausescu själv var ”fostret [. . .] socialistisk egendom och tillhör hela samhället. Att föda barn är en patriotisk skyldighet som är utslagsgivande för hela landets framtid”. Följden blev att ”någon som avstår från att ha barn” också stämplades som ”desertör”.

Det lyckliga paret Nicolaue och Elena Ceausescu omgivna av rumänska skolbarn.

Inte nog med att läkare som inte hörsammade ”dekret 707” och utförde illegala aborter riskerade diaboliska straff, lagen gjorde också gällande att en kvinna med livshotande skador som sökt sjukhushjälp till följd av en illegal abort skulle nekas vård om hon inte genast avslöjade vem som hjälpt henne. Även läkare som laglydigt genomförde endast legala aborter riskerade grava fängelsestraff utifall myndigheterna fick för sig att läkaren ifråga praktiserade denna ynnest alltför ofta.

Dekret 707 kom i praktiken att innebära att i princip hela populationen av rumänska kvinnor i barnafödande ålder tvingades paradera sina livmödrar inför nyfikna statliga inspektörer. Arbetande och studerande kvinnor tvingades exempelvis till obligatoriska gynekologbesök varje kvartal för att intyga att de inte blivit gravida eller tidigare på olaglig väg avbrutit en grossess. Till dekret 707:s alla absurda inslag hörde också den beryktade ”celibatlagen” som kort och gott innebar att alla ogifta rumäner under 25 år tvingades underkasta sig en skattepålaga om otroliga 10 procent av total inkomst. Gifta par som inte producerade åtminstone ett barn åt den rumänska staten inom två år efter äktenskapets ingående fick betala en präktig pålaga på ungefär 20 procent av de gemensamma inkomsterna.

Lidandet som Rumäniens beryktade abortlagstiftning medfört är inkommensurabelt. I början av 1980-talet gick det 83 dödsfall per tusen födslar i Rumänien; landets kvinnor löpte alltså en tio gånger högre risk än det europeiska genomsnittet att dö i förlossningsskador. Dekret 707 lyckades heller inte att eliminera aborten som företeelse, aborter fortsatte att praktiseras i det fördolda och ofta med fruktansvärda resultat. Inte konstigt därför att den primära dödsorsaken för kvinnor i kommunismens Rumänien var just okontrollerade och misslyckade aborter.

Skräckexempel på ett rumänskt fosterhem.

Efemär monarki utan symmetri i tid av politisk anarki: Finlands och Litauens tyska monarker det förunderliga året 1918

I kölvattnet av segern på östfronten och den för det unga Sovjetryssland så dyrköpta freden i Brest-Litovsk i mars 1918 smidde den segerrusige tyske kejsaren, Vilhelm II (kejsare 1888-1918), planer på att helt rita om nordöstra Europas politiska och konstitutionella karta. I flera av de nyutropade och nominellt självständiga östeuropeiska stater som såg sitt ljus genom fredsslutet, varav flertalet saknade egna arméer och möjligheten att utöva en självständig politik, planerade den tyska militärledningen att installera monarkier vars företrädare skulle hämtas bland den tyska kejsarens skäktningar. Längst gick planerna i Finland och Litauen.

Finland kunde som bekant lösgöra sig från det ryska oket redan i december 1917 till följd av det revolutionära kaos som tillfälligt kom att trunkera det eroderande imperiet. Finland kastades omedelbart in i ett blodigt inbördeskrig där tyskarna aktivt stödde den segrande ”vita” sidan. I Tyskland ansåg man att det självständiga Finland, som ett tack för hjälpen, skulle välja en tysk furste till finsk konung och man utsåg på ett tidigt stadium en viss Fredrik Karl (1868-1940), prins och lantgreve av Hessen, till detta ärofyllda uppdrag.

Stackars Fredrik ägnade större delen av sommaren 1918 åt att förbereda sig inför sin konungsliga tjänst genom att med svårighet traggla finska glosor. Detta var dock till ingen nytta. Visserligen röstade det finska parlamentet den 9 oktober 1918 för instiftandet av en finsk monarki med Fredrik Karl på tronen under namnet Karl I (han skulle bl.a. tituleras ”kung av Finland och Karelen, hertig av Åland och ärkehertig av Lappland”). Emellertid stod det snart klart att det tyska kejsarriket inte skulle gå segrande ur Andra Världskriget, vilket föranledde ”Karl I” att abdikera redan den 14 december 1918. Således slutade sagan snöpligt för det självständiga Finlands hitintills enda monark – Fredrik Karl ”reagerade” endast i dryga två månader och hann inte ens att besöka sitt kungarike.

Karl I av Finland

Det nominellt självständiga Litauens situation var ytterst prekär i kölvattnet av freden i Brest-Litovsk. Inte nog med att den nya staten inhyste en förhållandevis stor och inflytelserik tysk-baltisk minoritet, tyska trupper kontrollerade dessutom fortfarande stora delar av landet. Det litauiska parlamentet, som i princip var maktlöst, fann ingen annan utväg än att rösta för inrättandet av monarki den 11 juli 1918. Man gick dock inte tyskarna helt till mötes utan genomförde något av en våghalsig kupp. Den litauiska kronan erbjöds nämligen, utan den tyska militärledningens sanktion, till en viss hertig Vilhelm Karl av Urach (1864-1928).

Inte nog med att Vilhelm var troende katolik, han var dessutom bara avlägset släkt med huset Hohenzollern och hade inga som helst dynastiska kopplingar till Polen (litauerna förfasades över tanken på att ännu en gång bli tvingade in i en union med polackerna). Detta var långtifrån första gången den till synes otursförföljda hertig Vilhelm var tilltänkt att beträda en vakant europeisk tron. Tidigare hade han varit kandidat till både Monaco, Lothringen och Albaniens troner.

I vilket fall som helst utropades Vilhelm till konung Mindaugas II i juli 1918 och började, enligt litauiska uppgifter, att förbereda sig inför uppgiften genom att studera litauiska och litauisk historia. Dock skulle heller inte Mindaugas II vare sig hinna beträda sin tron eller besöka sitt konungarike innan det stod klart att Tysklands militära kollaps var nära förestående. Redan den andra oktober 1918 återkallade det litauiska parlamentet sitt beslut och således blev det självständiga Litauens efemära experiment med monarki endast några dagar äldre än Finlands.

I vilket fall som helst så har hertigarna av Urach inte helt uppgett sina aspirationer på Litauens tron. Den nuvarande hertigen (Mindaugas II:s sonson), Inigo von Urach, arbetar nämligen aktivt för att befrämja Litauen och litauisk kultur i Tyskland och har vid upprepade tillfällen öppen deklarerat att han skulle acceptera Litauens krona om denna mot förmodan skulle erbjudas honom. Hitintills verkar dock litauerna hålla fast vid sin republikanska konstitution.

Mindaugas II av Litauen

 

Kraxande väktare av hög bird med korpgluggarna öppna: Pikant kråksång om Towerns och den brittiska nationens bevingade försvarare

Även den mer oinitierade Londonresenären brukar i regel ha den goda smaken att odla sina historiska kunskaper genom ett besök på Towern, vad som skiljer honom eller henne från den mer rutinerade Londonentusiasten är att den sistnämnda antagligen tar sig tid för att beundra det ökända fängelsets svartskimrande väktare: en älskvärd kontingent bestående av åtta vingklippta (bokstavligt talat) korpar.

Korparna utgör en institution i sig och är inte bara en del av Towerns dunkla historia utan vakar faktiskt också över det lilla örikets fortbestånd. En gammal dammig legend gör nämligen gällande att korparnas eventuella försvinnande från Towern skulle förebåda Storbritanniens undergång – och britterna tar som bekant sina traditioner på djupaste allvar. Man har till och med gått så långt som att stipulera att Towern alltid måste inhysa åtta korpar; sex ”väktare” och två så kallade ”reserver“ – om olyckan mot förmodan skulle vara framme.

Towern har i alla tider utgjort ett favorittillhåll för de rovgiriga fåglarna, inte minst med tanke på alla de smakrika kadaver som under fängelsets glansdagar staplades på högar innanför dess bastanta murar. Legenden förtäljer att det var den intelligente men kättjefulle Karl II (1630-1685) som ska ha instiftat den besynnerliga lagen om att minst sex korpar för alltid skulle vaka över Towern. Beslutet ska ha tagits i efterdyningarna av den jättelika brand som hemsökte London år 1666 och som fick staden att översvämmas av de asätande fåglarna. Dessa var enligt krönikorna mer än nådigt hågade till att hugga in på den veritabla grillbuffé av svavelosande människokadaver som dukats upp framför deras näbbar.

Londons befolkning krävde då att Karl II skulle utrota de förhatliga korparna, men kungens hovastrolog varnade honom för ett sådant tilltag – om alla korparna togs av daga skulle hans rike inom kort att gå under, det stod skrivet i stjärnorna. Karl löste den gordiska knuten genom att ha ihjäl alla korpar han kunde få tag i – med sex undantag. Legenden får man nog ta med minst ett par nypor salt, men dokumenterat är dock att de beryktade korparna haft en fristad i Towern sedan mitten av 1800-talet, om inte längre.

Storbritanniens konung Karl II som – om ordvitsen tillåts – in(korp)orerade de näbbiga vakterna i kråkslottets kulturhistoriska panorama.

Dock har landet stått på randen av sin undergång vid flera tillfällen; senast 2013 då en illistig räv lyckades sluka två av de vingklippta och därmed försvarslösa väktarna (och det var ren tur att inte fler av korparna fick sätta livet till) . Dessa ersattes dock omedelbart och sedan dess har säkerhetsrutinerna skärpts avsevärt. Värre var det dock under Andra Världskriget när tyskarna flygbombade London och nära nog lade Towern i ruiner. Mirakulöst nog överlevde en av korparna bombningarna. Storbritanniens premiärminister, Winston Churchill (1874-1965), kunde andas ut och beordrade i rödaste rappet att de avlidna korparna ofördröjligen skulle ersättas med nya.

De ska tilläggas att de tjänstgörande korparna är enrollerade som soldater i den brittiska armén och som sådana kan de givetvis också avskedas till följd av disciplinbrott, vilket otroligt nog också har hänt. År 1986 fick exempelvis korpen ”George” (javisst, alla korpar tilldelas givetvis riktiga namn) avsked från Hennes Majestäts tjänst efter att ha attackerat och förstört ett antal oskyldiga TV-antenner. Det gick dock ingen nöd på George – han fick njuta av pensionen i sina pastorala hemtrakter i Wales.

Med undantag för en och annan illistig räv och en handfull maroderande tyska bombflygplan är antagligen livet som korp i Towern inte så pjåkigt. Korparnas förplägnad och välbefinnande överses av Hennes Majestäts handplockade ”korpmästare” och deras diet består nästintill uteslutande av rått kött och småkakor doppade i blod. Den luxuösa tillvaron verkar också uppskattas av dessa Storbritanniens bevingade väktare, den mest långlivade korpen att försvara landets färger var nämligen en viss ”Jim Crow” (1884-1924) som blev hela 44 år gammal – än idag betraktat som snudd på en biologisk anomali.

Brittiskt vykort föreställande en ”korpmästare” (Ravenmaster) med Towerns bastanta murar i bakgrunden.

”Grexit” förr och nu: Storbritannien och besvikelsen med det grekiska frihetskriget

1821 tog grekerna till vapen mot sina osmanska förmyndare vilket blev inledningen på det tragikomiska befrielsekrig som avslutades 1829 och ledde till att grekerna, till följd av internationell intervention, lyckades kasta ut turkarna och frigöra sig från det osmanska oket. År 1822 skrev grekerna sin egenkomponerade konstitution och bad ödmjukt det kristna Europa om hjälp mot det turkiska förtrycket. Den grekiska propagandan – som var ytterst effektivt – utmålade turkarna som gudlösa plågoandar, mördare och våldtäktsmän. Denna missvisande propagandakampanj, som var långtifrån sann, gav frihellenismen en skjuts framåt i Europa i allmänhet och i Storbritannien i synnerhet; resultatet blev att tusentals militärt oprövade europeiska intellektuella samlades under de grekiska fanorna för att försvara ”Europas vagga”.

Det mest namnkunnige av alla dessa britter var som bekant den flambojante brittiske poeten Lord Byron (1788-1824). Denna eldsjäl dog dock i blodförgiftning innan han hann delta i någon strid, och tur var kanske det. En annan meriterad britt som slogs på grekernas sida var den sedermera världsberömda generalen Charles ”Kina-Gordon” (1833-1885) som hjältemodigt skulle dö i försvaret av Khartoum 1885. Vid ett tillfälle ledde ”Kina-Gordon” sin lilla grekiska här mot ett kloster som var förskansat av turkiska och egyptiska styrkor. Anfallet lyckades, trots bristande grekisk disciplin; till Gordons stora fasa vägrade dock de grekiska trupperna att konsolidera segern utan fann det mer roande att bestialisk mörda och lemlästa de fullständigt försvarslösa turkiska krigsfångarna. Efter denna episod flydde ”Kina-Gordon” omedelbart Grekland för all framtid och skrev i sin dagbok att landet och dess degenererade folk skadat honom ”såväl fysiskt som själsligt”.

Grekisk propagandaaffisch under det grekiska frihetskriget.

Gordons misströstande var dock ingenting mot vad den genialiske brittiske amiralen Thomas Cochrane (1775-1860) skulle få uppleva. Denna det moderna Royal Navys grundläggare hade gjort en lysande karriär i Storbritannien för att därefter ta värvning i olika Sydamerikanska länder där han bland annat var behjälplig med att organisera Chiles och Brasiliens sjöstridskrafter mot den spanska respektive portugisiska fienden. Det ska dock tilläggas att Lord Cochrane inte hade mycket till övers för loja sydamerikaner. I Brasilien utgjordes exempelvis landets samlade sjöstridskrafter som Cochrane fick befäl över av blott en ynka läckande fregatt. Värre var dock besättningen som Cochrane beskrev som ”miserabelt underbetalda, miserabelt disciplinerade, och i hjärtat olojala”. Inte undra på att amiralen år 1826 var glad över att byta den Sydamerikanska barbarismen mot Grekland och den ”europeiska civilisationen”. Grekerna hade nämligen i åratal bönat Lord Cochrane om att ta över befälet över deras samlade sjöstridskrafter.

Väl i det ”civiliserade” Grekland fick den gode britten en chock; inte nog med att en imponerande egyptisk flotta blockerade Athen och hela Peloponessos, de ”samlade grekiska sjöstridskrafterna” innefattade inte ett enda sjödugligt krigsfartyg. Omedelbart tog Cochrane ett lån från England och beställde sex ångdrivna (!) krigsfartyg för den grekiska flottans räkning. Fartygen skulle dock aldrig komma fram. I Storbritannien fann man det besynnerligt, och blev i det närmaste förnärmade; vad var det för fel på gamla klassiska segelfartyg (britterna skulle, sina sjöstridskrafter till trots, bli bland de sista aktörerna i Europa att byta segel mot ånga)?

I sin nöd var Lord Cochrane tvungen att utrusta ett sorglig ansamling brigantiner för krigstjänst, och med dessa utverkade han verkligen underverk. Det var emellertid den fullständigt inkompetenta grekiska besättningen som fick bägaren att rinna över för den annars så taktiske och metodiske britten. Han fick överhuvudtaget inte sin grekiska besättning – som mest var intresserad av pirateri gentemot den egna befolkningen – att attackera turkarna utan att hota (och stundtals tilldela) knytnävsslag. Efter denna episod lämnade också Lord Cochrane Grekland för all framtid. I sin dagbok antecknade han att grekerna ”som kollektiv är de fegaste uslingar jag haft att göra med”. Historien slutade som bekant med att britterna – numera hjärtligt trötta på sina grekiska ”allierade” – tvangs skicka en egen flotta till Grekland för att till syvende och sist krossa de turkisk-egyptiska sjöstridskrafterna.

Storbritanniens grekhatande Lord Cochrane.

När historien flög sin kos: Recep Erdogan och den nya historieskrivningen i Kosovo

I oktober 2013 på Pristinas (Kosovos huvudstad) flygplats meddelade en stolt turkisk premiärminister, Recep Tayyip Erdogan (1954-), att ”Turkiet är Kosovo och Kosovo är Turkiet”. Det finns anledningar till Erdogans optimism. Inte nog med att Turkiet investerar mer än något annat land i den fattiga utbrytarrepubliken, Kosovo har dessutom nyligen reviderat sina officiella historieböcker och, på turkarnas begäran, porträtterat tiden som en osmansk provins i betydligt ljusare dager än förut.

Påtryckningarna på Kosovo om att förändra landets nationalistiska historieskrivning har varit tvåfladiga; EU har krävt en ändring, liksom Turkiet. Följden har blivit att den osmanska ockupationen av Kosovo och dess efterverkningar i historieböcker ämnade för primärskolan och gymnasiet delvis ändrat kontrast. Sålunda har ordet ”terror” – i samband med den osmanska ockupationen – bytt namn till ”politiskt förtryck”. Än mer hårdsmält för historiemedvetna Kosovoalbaner är att ett stycke som gjorde gällande att ”de grymma åtgärder som utfärdades mot icke-muslimska folk” har förbytts mot det betydligt trevligare: ”alla undersåtar i länder erövrade av det Osmanska imperiet var jämställda inför lagen och i vardagslivet”.

Turkiets PM Recep Erdogan.

Dessa är bara några få av många förändringar som det turkiska utbildningsministeriet ”övertygat” den Kosovoalbanska regeringen att godta. Och även om det ska tilläggas att Kosovoalbanerna långtifrån godtagit att helt försköna den långa perioden under osmansk överhöghet är åtminstone en diskurs i den nya historieskrivningen utomordentligt uppenbar: ordet turk/turkar i association till ockupation och grymheter har i det närmaste helt försvunnit. När albanerna under 1800-talet, i traditionell historieskrivning, kämpade för nationell frigörelse mot det turkiska oket är oket numera inte ”turkiskt” (vilket torde omintetgöra Erdogans högtidliga proklamation) utan ”osmanskt/ottomanskt”.

Förändringarna i den Kosovoalbanska historieskrivningen som delvis, men bara delvis, inkorporerats av albanerna själva är ytterst ett påfund av det turkiska utbildningsministeriet som systematiskt sökt rättfärdiga detta tilltag genom att hänvisa till att Balkan, som region beträffat, var i centrum för Europas öde under den Osmanska ockupationen. Kosovoalbanerna var en del av denna historiska och geopolitiska framgång och därför, enligt utbildningsministeriet, borde detta faktum återspeglas i den officiella historieskrivningen.

Detta är dock långtifrån den enda historierelaterade grannstriden som den unga Kosovoalbanska republiken varit inblandade i på senaste år. Makedonierna i syd (som till övervägande del är ortodoxa slaver)  har sedan tidigare lyckats förarga grekerna genom att 2011 resa en gigantisk tjugotvå meter hög ryttarstaty föreställande den gemensamma nationalhjälten Alexander den Store på häst.

Den unga f.d. jugoslaviska delrepublikens nästa storslagna projekt har retat gallfeber på albanerna (albanerna utgör den utan tvekan största nationella minoriteten i det slaviska Makedonien). Den makedoniska staten planerar nämligen att i huvudstaden Skopje resa en ännu större staty föreställande Moder Teresa. Moder Teresa var, som bekant, född och uppvuxen i vad som idag är det självständiga Makedonien, men av albanska föräldrar. Att den infekterade frågan om vem som äger rättigheten till att definiera och kapitalisera på Moder Teresas nationella och etniska ursprung alienerat Kosovo och Makedonien vore inte att överdriva. Frågan är vad helgonet ifråga skulle säga om dessa småsinta stridigheter kring hennes nationalitet och etnicitet.

Staty föreställande Moder Teresa i Skopje, Makedonien.

Turners vs. Sokols: Flyktig tysk-tjeckoslovakisk gymnastikhistoria

Den tyskfödda gymnastiska kulturhistorien faller oåterkalleligen tillbaka på en viss Friedrich Ludwig Jahn (1778-1852), mer känd som Turnwater Jahn: gymnastikens fader. Den gode Turnwater Jahn var, mången missuppfattningar till trots, en svuren demokrat, men en mycket tysk sådan. Han observerade med förfäran sitt älskade Tysklands militära och politiska desintegration i kölvattnet av nederlaget mot Napoleon och ansåg som många andra att Tyskland var i ett desperat behov av en moralisk och andlig revolution. Vad som gjorde Turnwater Jahn unik var att han såg denna Tysklands renässans i gymnastiken.

Den ideale tysken var, i Jahns ögon, den ideale gymnasten; och som sådan skulle denna visa prov på: ”dygdighet, renhet, förmåga, oräddhet, ärlighet och beredskap att ta till vapen”. Hans ideal var den imaginära teutoniska krigaren sammansvetsad i en kollektiv och osårbar enighet. Detta var något som appellerade till unga tyskar som anslöt sig till Turnwater Jahns rörelse som flugor till socker.

Den underliggande kollektivistiska och disciplinära ideologin till trots så behöll Turners sin eldfängda liberaldemokratiska agenda även efter frontfigurens frånfälle 1852 och upplöstes, trots sin popularitet, tämligen omgående efter nazisternas makttillträde i Tyskland 1933.

Turnwater Jahn – Den moderna gymnastikens fader.

Men det fanns ju tyskar även utanför Tyskland. I Tjeckoslovakien antog Sudettyskarnas (vilka utgjorde ungefär 25 % av Tjeckoslovakiens befolkning under 1930-talet) självpåtagna messias, Konrad Heinlein (1898-1945), en gymnastiklärare och krigsveteran, Turners ethos och blev under sent 1930-tal nazismens galjonsfigur i Tjeckoslovakien. Vad som allt som oftast negligeras i modern anti-nazistisk historieskrivning var att Heinlein, innan han vände kappan efter vindarna i det hegemoniska nazistiska Tyskland, länge förhöll sig trogen till Turnwater Jahns demokratiska ideal och sökte samförstånd inom ramen för det multikulturella Tjeckoslovakien.

Men Sudettyskarna var inte de enda i Tjeckoslovakien som vinnlade sig om at bevara Turnwater Jahns gymnastiska arv, så gjorde också de etniska tjeckoslovakerna under sin karismatiska nestor och tillika professor i estetik: Miroslav Tyrš (1832-1884). Under hans ledning blev den liberaldemokratiska och nationalistiska tjeckoslovakiska gymnastikrörelsen, vilken snart nådde oanade proportioner, känd som Sokols.

Trogen Turnwater Jahns ideal uppvisade 1938 omkring 30 000 tjeckoslovakiska gymnaster sin opposition mot den tyska nazismen genom en gymnastisk-kollektivistisk massdemonstration under fanfaren: ”En ed till Republiken”. Andra världskriget och den tyska ockupationen till trots så gav sig inte Sokols; deras sista massdemonstration skedde 1948, i protest mot det krypande kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien.

Detta betydde dock inte undergången för den populära tjeckoslovakiska gymnastikrörelsen, utan tvärtom. De tjeckiska kommunistpartiet, som höll stramt i regeringstyglarna från och med Pragkuppen 1948, såg nämligen oanade politiska och propagandistiska möjligheter i gymnastiken och började från tidigt 1950-tal anordna grandiosa gymnastiska massmanifestationer som förhärligade kommunismen och dess nationella och internationella koryféer. Framgången lät inte vänta på sig, inom kort exporterades det ”tjeckoslovakiska gymnastikundret” till ”brödrafolken” i Östeuropa. I decennier skulle sedan Östeuropas kommunistiska stater dominera gymnastikscenen i OS-sammanhang samt framgångsrikt förfina konsten att utnyttja konstformen i propagandistiska massmanifestationer.

Gymnastisk massmanifestation i kommunismens Tjeckoslovakien.

Från regional stormakt till lilleputtnation: Francisco Solano Lópes och Trippelalliansens krig

År 1863 efterträdde den unge och äregirige Francisco Solano Lópes (1827-1870) sin far som Paraguays (andra) president. Lópes stora mission var att utveckla Paraguay till en stormakt stödd på en modern armé, och i dessa strävanden var han initialt också framgångsrik. Lópes, som var utbildad i Europa, hade som sin stora idol Frankrikes kejsare Napoleon III, vilken inom kort också skulle göra avtryck i det paraguyanska samhället. Inte nog med att Lópes munderade sin armé i exakta replikor av den napoleanska krigsmaktens uniformer, han lät också tillverka en exakt kopia av Napoleon I:s krona och skaffade sig därutöver en tvättäkta fransk mätress.

Denna Sydamerikas bäst disciplinerade och militärt utrustade armé skulle inom kort ställas på prov då Lópes hade siktet inställt på att, i äkta napoleanskt manér, lägga grannstaterna under sina fötter. Under denna tid pågick nämligen ett osedvanligt blodigt inbördeskrig i det nära angränsande Uruguay där Paraguay ivrigt stödde den ena sidan och Brasilien den andra. När Lópes uruguayanska käpphäst föreföll att förlora striden år 1864 såg den maktlystne presidenten ingen annan utväg än att invadera landet.

Francisco Solano Lópes

Nu råkade det sig inte bättre än att Argentina geografiskt låg i vägen för Lópes expansionsplaner vilket föranledde den paraguyanska presidenten att i ett ultimatum till Argentina kräva fri lejd för den paraguyanska armén. Till Lópes vrede vägrade dock Argentina styvnackat att hörsamma hans begäran. Följden blev att Lópes i ett vredesutbrott förklarade Argentina krig, vilket i sin tur föranledde den senare kontrahenten att aktivera sin försvarsallians med den traditionella trätobrodern Brasilien. Plötsligt stod Lópes numerärt underlägsna om än välutrustade armé inför en formidabel trippelallians.

Trots motståndarnas överlägsenhet i antal böljade vad som utvecklade sig till ett veritabelt förintelsekrig länge fram och tillbaka. Lópes gjorde dock sitt till för att förvärra situationen. När den ena motgången efterlöste den andra utvecklade den tungsinte presidenten en graverande paranoia som tog sig uttryck i att han såg konspirationer överallt. Från och med 1868 började Lópes att på bestialiskt vis att avrätta högt uppsatta präster och politiker – däribland sina egna släktingar – till höger och vänster. Värst var kanske att han lät prygla sin 70-åriga moder efter att denna förtäljt honom att han i själva verket var en bastard. Efter att den seglivade paraguyanska armén nära nog förintats tog Lópes sig själv av daga år 1870.

Priset Paraguay fick betala för vad som gått till historien som ”Trippelalliansens krig” var ekonomiskt, socialt och inte minst demografiskt ofattbart. I krigets efterdyningar hade det blomstrande Paraguay förvandlats till en utfattig lilleputtstat om 220 000 invånare. Di lärde tvistar fortfarande om Paraguays befolkningsstorlek vid krigets utbrott år 1865 – inga säkra uppgifter finns att inhämta. Amerikanska historiker pekar på att Paraguays befolkningsmängd före kriget uppgick till ca 450 000 invånare, andra källor ger dock vid handen att siffran i själva verket ska ha varit 1 300 000. Etter värre för Paraguays framtid var det statistiskt säkerhetsställda faktum att endast 28 000 av de 220 000 överlevarna var män. Det skulle således ta lång tid för Paraguay att i demografiskt mening betala för Lópes misstag.

Pendeln har dock svängt. I våra dagars Paraguay hyllas Francisco Solano Lópes i regel som en nationalhjälte vars gloria bygger på myten om den lilla oskyldiga nationalstatens kamp mot överlägsna kapitalistiska krafter. Den 1:a mars firar därför paraguayanerna ”Dia de los Heroes” (hjältarnas dag) till minne av Lópes osjälviska värv.

Samtida skildring av slaget vid Tuyutí år 1866 där Trippelalliansen nära nog förintade Paraguays armé. Slaget är det i särklass blodigaste i Sydamerikas historia.

I skuggan av Prag; klyftan mellan Öst och Väst i tolkningen av totalitarismens brott mot mänskligheten

Den 3:e juni 2008 samlades femtio medlemmar av Europarlamentet och flera internationellt erkända politiska och kulturella koryféer i Prag för att, under pompa, ståt och ceremoniell formalia, signera vad som blivit känt som Pragdeklarationen. Denna tillkom uteslutande på de ”nya medlemsstaternas” begäran. Östeuropa har med viss grund för sitt förfarande – långt innan de tilläts äntra bänkarna i Bryssel – åsett hur de rikare grannarna i Väst medvetet förträngt stalinismens och kommunismens alla brott mot deras nationer för att istället pliktskyldigt sätta Förintelsen i strålkastarljuset.

De Central- och Östeuropeiska stater som gick i bräschen för den anti-kommunistiska uppgörelsen, vid denna tidpunkt i första hand Litauen och Tjeckien, var också de som blev Pragdeklarationens främsta apologeter. Det ”gamla Europa” (d.v.s. Västeuropa) hade till en början inte mycket att invända; inte ens den mest övervintrade och selotiska eurokommunisterna insisterade på initiativet per se.

Under utarbetandet av Pragdeklarationens bärande paragrafer blev dock den ideologiska klyftan mellan Västeuropas representanter å ena sidan och deras östeuropeiska motsvarigheter å den andra plågsamt uppenbar. Den överskuggande stöttestenen var givetvis den historiska tolkningen av Förintelsen och dess i närmaste sakrala status kontra den undanskymda roll kommunismens brott mot mänskligheten traditionellt erfarit i europeisk historieskrivning.

De östeuropeiska delegaterna anklagade sina västeuropeiska motsvarigheter, och inte utan rätt, för att Stalins och hans hejdukars brott mot deras folk förringats eller till och med medvetet utrangerats i västeuropeisk historieskrivning. De västeuropeiska delegaterna å sin sida uttryckte sin, lika berättigade, oro för att östeuropéerna av nationalistiska skäl sökte misskreditera Förintelsen av Europas judar. Orsaken till detta ställningstagande var naturligtvis att många av de så kallade ”frihetshjältar” som under Andra Världskriget offrade sina liv i kampen för nationell bestämmanderätt och mot sovjetisk ockupation i många fall också lierade sig med nazisterna och aktivt bidrog till massmordet på Europas judar för att uppnå nationalistiska målsättningar.

Klyftan mellan Öst och Väst i synen på och tolkningen av totalitarismens brott gjorde Pragdeklarationen till något till ett mästerstycke i konsiliant diplomati och paragraferna utarbetades medveten tvetydigt för att tillfredställa båda lägren av signatärer. En genomgång av Pragdeklarationen ger därför vid handen att medan totalitarismens brott å ena sidan är ”unika” (Väst) så har de å den andra ”samma ideologiska ursprung” (Öst), kommunismens och nazismens brott ska tillerkännas samma ”status” (Öst) men Förintelsen behandlas likväl som ett ”ojämförligt” brott mot mänskligheten (Väst).

Att förhålla sig till den västeuropeiska tolkningen av Förintelsen har långt ifrån alltid varit enkelt för östeuropeiska politiker och många gånger har deras uttalanden avseende totalitarismens brott mot mänskligheten kommit att hemsöka dem. Litauens utrikesminister, Audronius Ažubalis, gjorde exempelvis en omtalad analogi där han fastslog att det enda som skilde Stalin och Hitler åt var längden på deras mustascher. För detta uttalande brännmärktes Ažubalis som deciderad anti-semit av journalister i Väst. När den taktiskt skickligare litauiska premiärministern, Andrius Kubilus, avkrävdes att kommentera sin utrikesministers analogi av en uppretad presskår svarade han att både nazismens och kommunismens brott var ”unika” och att lidandet dessa regimer orsakat var ”inkommensurabla”. Premiärministerns uttalande blidkade västvärldens journalister trots att han i själva verket aldrig motsade sin utrikesminister.

Efter att Pragdeklarationen solent ratificerats och implementerats av EU:s medlemsstater år 2009 har ytterligare deklamationer inkorporerats som alla ansluter sig till originaldeklarationen. Fortfarande är anti-kommunismens självpåtagna bastion också Pragdeklarationens mest hängivna försvare; numera har den rollen dock övertagits av ett allt mer ultranationalistiskt och auktoritärt Ungern.

Moderaten Göran Lindblad som var Sveriges representant och signatär när Pagdeklarationen undertecknades år 2008.

Lingvistiska hårklyverier med antika förlagor; FYR Macedonia

Det är oftast bara i schlagertider som svenskar konfronteras med det något svåruttalade och tvetydiga begreppet ”The Former Yugoslavian Republic of Macedonia” (FYR Macedonia), vilket givetvis hänsyftar på balkanstaten Makedonien. Av vilken anledning känner man sig då nödtvungen att i internationella sammanhang referera till Makedonien som ”The Former Yugoslavian Republic of Macedonia”? Svaret är att de halstarriga grekerna enträget vägrar att erkänna namnet ”Makedonien” på den i huvudsak slaviska bergsrepubliken med hänvisning till att det egentliga Makedonien är en integrerad del av Grekland med Thessaloniki som huvudstad.

Makedoniens historia går som bekant tillbaka till den bångstyriga krigarstat som under Filip II:s (382-336 f.Kr) och Alexander den Stores (356-323 f.Kr) regeringar kom att bilda hörnstenen i ett efemärt världsrike. Om man ser till det antika Makedoniens gränser så stämmer dessa ganska väl överens med våra dagars grekiska Makedonien, medan det moderna slaviska Makedonien i huvudsak är beläget utanför dessa gränser. Den stat som vi idag refererar till som Makedonien (FYR Macedonia) skapades år 1946 som en autonom republik under det jugoslaviska samväldets egid. Redan då retade valet av namn gallfeber på grekerna och etter värre blev det när ”socialistrepubliken Makedonien” bröt sig ur det sönderfallande Jugoslavien år 1991 och utropade sig till ”republiken Makedonien”.

Inte nog med att de otrogna slaverna stal namnet Makedonien, de började också lägga rabarber på alla de symboler som grekerna förknippade med det antika Makedonien, däribland den mytomspunna nationalhjälten Alexander den Store. År 2011 stod exempelvis äntligen en gigantisk ryttarstaty på 22 meter föreställande Alexander den Store färdig på det makedonska torget i huvudstaden Skopje (även om makedonierna med hänsyn till de lättretliga grekerna valde att kalla statyn ”Krigare på häst”), och stadens jättelika fotbollsarena är namngiven efter Filip II.

Den nya makedonska staten fick, till följd av grekernas krav, temporärt namnet ”FYR Macedonia” under förhandlingarna om medlemskap i multilaterala internationella organisationer såsom IMF, Världsbanken och FN år 1992. År 1993 vann det nya Makedonien en pyrrhusseger då grekerna, efter diverse obstruktioner och filibuster, slutligen gick med att landet upptogs i FN under namnet ”The Former Yugoslavien Republic of Macedonia”. Den grekiska avogheten och den gemensamma antipatin tog dock inte slut där då beslutet omedelbart följdes av ett jättebråk som handlade om var den nya statens representanter skulle ta plats i församlingen.

I FN:s generalförsamling placeras delegaterna efter inledningsbokstaven i namnet på det land som delegaterna representerar, Sverige har alltså hamnat i sällskap med bl.a. Swaziland och Surinam. Grekerna vägrade tillåta att Makedonien tog plats under bokstaven M (som i Macedonia) medan makedonierna själva enträget vägrade äntra stolarna under bokstaven F (som i: ”Former Yugoslavian Republic of Macedonia”. Efter många om och men enades de båda antagonisterna surmulet om att Makedonien skulle ta plats under bokstaven T (som i: ”The Former Yugoslavian Republic of Macedonia”)

Konflikten mellan dessa båda grannstater gällande Makedoniens namn har fortsatt alltsedan dess. Grekland använder med jämna mellanrum sitt politiska mandat till att försäkra sig om att Makedonien förvägras en plats i NATO och ett eventuellt EU-medlemskap. På det internationella planet har flera länder tröttnat på grekernas neslighet; merparten länder, däribland Sverige, Ryssland, USA och Kina, kallar därför numera Makedonien för just Makedonien. En mindre grupp länder, däribland Danmark, Spanien, Tyskland och Italien, håller dock grekerna om ryggen och kallar landet för ”FYR Macedonia” i alla officiella sammanhang.  Grannfejden har därmed antagit internationella proportioner.