Konsten att fira en vit jul: Julfirande i nazismens Tyskland

När kristendomen spreds till hedningarna norr och öster om Frankrike till de områden som skulle bli Tyskland använde man sig inte endast av svärd och eld. Kyrkans män var väl medvetna om traditionens makt över människorna och om man kunde bygga kyrkor där heliga lundar funnits och om man kunde inkorporera redan existerande firande och fester i kristendomen var mycket vunnet.

Detta är väl känt och mycket är skrivet om detsamma, inte minst brukar julen användas som exempel på en hednisk fest mitt i den mörkaste vintern som kyrkan transformerade till firandet av sin frälsares födelse; Jesus Kristus. Mindre omskrivet är att nazisterna försökte sig på ett liknande projekt från det att man kommit till makten 1933, fast nu var det en regression till vad man uppfattade vara den germanska folkstammens rätta tro, asatron, som stod på dagordningen.

Nationalsocialismen hade ett komplicerat förhållande till kristendomen och kyrkan, dels brottades man med människors religiositet och man fruktade den makt kyrkan potentiellt kunde ha över människornas sinnen. Men framförallt uppfattade man kristendomen som någonting främmande sydländskt element som korrumperat den ariska folksjälen och därigenom gjort folket svagt. Om man fortfarande ägt den urkraft hednatron skänkt germanerna som en gång underkuvat Rom hade man kanske aldrig förlorat det första världskriget. Den kristna helgen framför andra, julen, var dessutom särskilt problematisk eftersom gossebarnet som firas var jude och det säger sig självt att en sådan högtid var  bekymmersam i Tredje riket. Likt de kristna en gång tog till sig midvinterfesten skulle nazisterna kapa julen.

Järnkors som julgransdekoration

Man insåg att det inte helt sonika gick att förbjuda julfirandet, traditionens makt var allt för stor varför man i stället förändrade centrala delar. Vurmandet för asatron ledde till att man bytte namn på högtiden från heiligabend till det mer skandinaviskklingande julfest. Granen kunde man behålla men utsmyckningen behövdes bytas ut. I toppen på granen sitter som bekant en stjärna men den ansågs allt för lik en Davidsstjärna och den femuddiga varianten tycktes minna lite väl mycket om kommunisternas Röda stjärna. Sagt och gjort, inom kort vajade ett järnkors i julgranens topp hos hängivna nazistiska familjer.

Nytt julpynt producerades och särskilt populär blev julleuchter som (i författarens tycke) var en ganska grotesk ljusstake som i sin design skulle påminna om julens hedniska rötter. Hjulet i mitten av kreationen skulle troligtvis föreställa ett solhjul som man tänkte sig att germanerna en gång dyrkat. Presentpapper med hakkorsmotiv, vikingalika adventsljusstakar och nya julgranskulor togs fram. Även psalmer och andra sånger skrevs om med syftet att radera Gud och så ett frö hos lyssnarna om att frälsaren som skulle komma kanske var självaste Adolf Hitler.

Tyska barn fortsatte naturligtvis att spänt vänta på att St Nikolas skulle komma med godis och presenter men för de små gjorde det nog ingen skillnad när det i stället visade sig vara Wotan (den nazistiska versionen av Oden) som bankade på ytterdörren med säcken fylld av ariska leksaker.

Till höger i bilden, den populära julleuchter

Ingen gran i Nazityskland utan bomber och handgranater

Turners vs. Sokols: Flyktig tysk-tjeckoslovakisk gymnastikhistoria

Den tyskfödda gymnastiska kulturhistorien faller oåterkalleligen tillbaka på en viss Friedrich Ludwig Jahn (1778-1852), mer känd som Turnwater Jahn: gymnastikens fader. Den gode Turnwater Jahn var, mången missuppfattningar till trots, en svuren demokrat, men en mycket tysk sådan. Han observerade med förfäran sitt älskade Tysklands militära och politiska desintegration i kölvattnet av nederlaget mot Napoleon och ansåg som många andra att Tyskland var i ett desperat behov av en moralisk och andlig revolution. Vad som gjorde Turnwater Jahn unik var att han såg denna Tysklands renässans i gymnastiken.

Den ideale tysken var, i Jahns ögon, den ideale gymnasten; och som sådan skulle denna visa prov på: ”dygdighet, renhet, förmåga, oräddhet, ärlighet och beredskap att ta till vapen”. Hans ideal var den imaginära teutoniska krigaren sammansvetsad i en kollektiv och osårbar enighet. Detta var något som appellerade till unga tyskar som anslöt sig till Turnwater Jahns rörelse som flugor till socker.

Den underliggande kollektivistiska och disciplinära ideologin till trots så behöll Turners sin eldfängda liberaldemokratiska agenda även efter frontfigurens frånfälle 1852 och upplöstes, trots sin popularitet, tämligen omgående efter nazisternas makttillträde i Tyskland 1933.

Turnwater Jahn – Den moderna gymnastikens fader.

Men det fanns ju tyskar även utanför Tyskland. I Tjeckoslovakien antog Sudettyskarnas (vilka utgjorde ungefär 25 % av Tjeckoslovakiens befolkning under 1930-talet) självpåtagna messias, Konrad Heinlein (1898-1945), en gymnastiklärare och krigsveteran, Turners ethos och blev under sent 1930-tal nazismens galjonsfigur i Tjeckoslovakien. Vad som allt som oftast negligeras i modern anti-nazistisk historieskrivning var att Heinlein, innan han vände kappan efter vindarna i det hegemoniska nazistiska Tyskland, länge förhöll sig trogen till Turnwater Jahns demokratiska ideal och sökte samförstånd inom ramen för det multikulturella Tjeckoslovakien.

Men Sudettyskarna var inte de enda i Tjeckoslovakien som vinnlade sig om at bevara Turnwater Jahns gymnastiska arv, så gjorde också de etniska tjeckoslovakerna under sin karismatiska nestor och tillika professor i estetik: Miroslav Tyrš (1832-1884). Under hans ledning blev den liberaldemokratiska och nationalistiska tjeckoslovakiska gymnastikrörelsen, vilken snart nådde oanade proportioner, känd som Sokols.

Trogen Turnwater Jahns ideal uppvisade 1938 omkring 30 000 tjeckoslovakiska gymnaster sin opposition mot den tyska nazismen genom en gymnastisk-kollektivistisk massdemonstration under fanfaren: ”En ed till Republiken”. Andra världskriget och den tyska ockupationen till trots så gav sig inte Sokols; deras sista massdemonstration skedde 1948, i protest mot det krypande kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien.

Detta betydde dock inte undergången för den populära tjeckoslovakiska gymnastikrörelsen, utan tvärtom. De tjeckiska kommunistpartiet, som höll stramt i regeringstyglarna från och med Pragkuppen 1948, såg nämligen oanade politiska och propagandistiska möjligheter i gymnastiken och började från tidigt 1950-tal anordna grandiosa gymnastiska massmanifestationer som förhärligade kommunismen och dess nationella och internationella koryféer. Framgången lät inte vänta på sig, inom kort exporterades det ”tjeckoslovakiska gymnastikundret” till ”brödrafolken” i Östeuropa. I decennier skulle sedan Östeuropas kommunistiska stater dominera gymnastikscenen i OS-sammanhang samt framgångsrikt förfina konsten att utnyttja konstformen i propagandistiska massmanifestationer.

Gymnastisk massmanifestation i kommunismens Tjeckoslovakien.

Hitler som fredsfurste: Sanningen om Erik Brandts bisarra fredsprisnominering

Som bekant kan nomineringarna och utnämningarna till Nobels fredspris reta gallfeber på även de mest hårdhudade eller flegmatiska av oss – inte sällan för att en viss persons hjälte kan vara en annars dedicerade hatobjekt. Ingen fredsprisnominering torde ha varit mer kontroversiell och skapat sådant internationellt rabalder än när en svensk socialdemokratisk riksdagsman, Erik Brandt (1884-1955), år 1938 nominerade en viss Adolf Hitler (1889-1945) som pristagare.

Såväl i Sverige, men framförallt utomlands, fick Brandts nominering ett enormt genomslag och än idag översköljs den ”nazianstrukna rättshaveristen” med invektiv i allehanda medier världen över. Till saken hör att den stackars Brandt – som i själva verket var en glödande anti-nazist, snudd på filosemit och en av undertecknarna till det som blev Universell Antifascistisk Samling – inte alls hade menat allvar med sin nominering utan haft som syfte att använda denna som redskap i kampen mot vad han uppfattade som en oroväckande internationell undfallenhet mot Adolf Hitler och den tyska nazismen.

Till saken hör att samma år hade tolv svenska riksdagsledamöter nominerat den brittiska premiärministern, Neville Chamberlain (1869-1940), till Nobels fredspris efter att denna i sin berömda uppgörelse med Hitler den 29 september 1938 deklarerat att Münchenavtalet skulle garantera ”peace for our time”. Brandt såg med avsmak på sina ämbetskollegors lismande hyllningskväde till den brittiske premiärministern; för Brandt var Chamberlain undfallenheten personifierad och Münchenavtalet i själva verket en djävulspakt som inte bara riskerade att förstärka nazismens lockelsetoner utan också föra Europa till randen av krig.

Neville Chamberlain

I syfte att nedvärdera såväl Chamberlains missriktade fredsiver som Hitlers totalitära statsbygge satte sig Brandt därför ned för att, med sirande sarkasm, skriva en nominering skenbart tillägnad Tysklands Führer. Resultat är ett veritabelt mästerverk i sarkasmens sköna konst som hade gjort självaste Aristofanes grön av avund.

I nomineringsbrevet till den norska nobelpriskommittén fastslog Brandt att om den tyska diktatorn bara skulle få verka ostört så var det otvetydigt så att Hitler ”inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen”. Och angående Hitlers politiska snille förklarade Brandt, med illa dold ironi, att dennes ”glödande fredskärlek” bäst fanns dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf – ”näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk”. Tonen är precis lika högtravande och ironiserande i textens kadens, där Brandt klargör att: ”Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden”.

Det tog inte lång tid innan Brandts nomineringsbrev, trots den uppenbara ironin, skapade ett internationellt ramaskri som skulle hemsöka författaren för resten av livet. Tyskarna tog nomineringen på högsta allvar och kretsen närmast Hitler påstods ha varit mycket nöjd med såväl nomineringen som den skenbart sykofantiska texten.

Det mediala etablissemanget i Sverige tycktes i allmänhet heller inte förstå sig på Brandts humor. I DN, för att bara nämna ett enskilt exempel, kallades Brandt för en ”klumpeduns av sällsynta mått” och man klargjorde samtidigt fränt att ”Hr Brandt lär inte behöva riskera att någon levande själ i fortsättningen tar honom på allvar”. Bara Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning torde uppskattat Brandts hyss och tog omedelbart den vingklippte socialdemokraten i försvar.

Förfärad drog Brandt tillbaka sitt nomineringsbrev bara någon dag efter att det först publicerats. För Brandts eftermäle var dock skadan redan skedd och irreversibel. Erik Brandt lämnade sitt riksdagsuppdrag när mandatperioden gick ut 1943 och återvände till sitt civila yrke som folkskoleinspektör. Han fortsatte oförtrutet sin kamp mot Hitler och nazismen men i betydligt lugnare form.

Fredsfurste?

Avskalad historia i avrundad form: Profeten Koresh och Tredje Riket

Den moderna människan tenderar att le åt forna tiders världsbilder. Inte minst den europeiska medeltidens religiöst färgade mappa mundi i vilken väderstrecken inte existerar och världen utgår från Jerusalem. Den här typen av märkliga föreställningar hängde trots vetenskapens framsteg kvar långt fram i tiden. Under 1800-talet lanserades en av de galnaste idéer rörande världens beskaffenhet som någonsin har tänkts ut och som delvis togs på allvar också under 1900-talet.

Cyrus Reed Teed (1839 – 1908) var en amerikansk fysiker och alkemist som ägnade sig åt minst sagt okonventionella alkemiska experiment som inte sällan inbegrep livsfarliga mängder ström. År 1869 gick ett försöka att tillverka guld fel och Teed utsattes för en så stark elektrisk stöt att han svimmade. Under tiden han låg avtuppad på golvet passade en ängel på att tala med honom och förklarade för honom att han var en ny messias. Till skillnad från många andra självpåtagna ”messior” blev inte Teed förskräckt inför sitt öde. När han väl kommit till sans igen bestämde han sig för att hans nya namn skulle vara Koresh, vilken är den hebreiska versionen av namnet på den persiske kungen Kyros som befriade judarna från den babyloniska fångenskapen.

Koresh

Inom kort hade Koresh formulerat en ny banbrytande idé om världen: Jorden är ett ihåligt klot och vi lever i själva verket på insidan av detta och inte på ytan. Solen befinner sig i centrum av klotet och har dessutom en ljus och en mörk sida vilket förklarar varför vi upplever natt och dag. När vi tittar mot himlen ser vi egentligen inåt mot kärnan och när vi gräver oss ner efter metaller och mineraler är det egentligen utåt mot ”skalet” vi gräver. Utanför klotet ska det inte finnas någonting.

Koresh lyckades samla en skara entusiaster under 1870-talet vilka bildade the Koreshan Unity och som samlades under namnet Koreshanity. År 1894 flyttade gruppen till en liten stad i Florida och hade som mest 250 medlemmar. Otroligt nog existerade sekten fram till år 1961.

Nazisterna var som bekant inte främmande för alla möjliga konstiga idéer som kunde hjälpa dem till världsherravälde. År 1933 gavs boken Das neue Weltbild ut i Tyskland som var inspirerad av Koreshs ”forskning”. Huruvida denna bok uppmärksammades av ledande nazister är oklart men den framstående astronomen Gerard Kuiper (som var först med att beskriva Kuiperbältet bortom Pluto) hävdar i en bok om tysk astronomi i Tredje riket att en grupp högt uppsatta officerare i den tyska marinen ska ha försökt tillämpa Koreshs tankar.

Den tyska flottan ska enligt Kuiper försökt att utnyttja att man befann sig på insidan av ett klot i sin spaning mot framförallt den brittiska flottan. På ön Rügen placerade man ett antal kameror som riktades i en rät vinkel rakt uppåt för att kunna spana på haven genom innerhimlen. Om företaget verkligen har ägt rum eller om Kuiper bara hittade på i ett försök att idiotförklara den tyska flottan är det idag ingen som vet.

Beskrivning av Koresh världsbild. På bilden syns hur kontinenterna flyter på insidan av klotet

Fanta-sifull nazism: The Coca-Cola Company i Hitlers Tyskland

Historierna, och skrönorna, om hur den amerikanska helylleprodukten coca-cola förbättrade tillståndet bland de allierade trupperna på västfronten under andra världskriget är många och företagets reklampostrar som anspelade på amerikansk patriotism likaså otaliga. USA:s mest firade general – och tillika den strategiska hjärnan bakom D-Day – Dwight D. Eisenhower (1890-1969) såg bl.a. till att positionera mobila coca-colafabriker bakom fronten under sin kampanj i Nordafrika.

”The Cocacolanization” av världen hade dock initierats redan före andra världskrigets utbrott, bl.a. etablerade The Coca-Cola Company sin första fabrik i Tyskland år 1929, d.v.s. enbart fyra år före en viss Adolf Hitler tillskansade sig makten i förbundsrepubliken. Under de första åren gjorde också coca-cola succé, försäljningen mellan 1929 till 1933 ökade lavinartat från måttfulla 6000 lådor till smått osannolika 100 000 lådor.

Lådor med coca-cola på väg från USA till krigsfronterna i Europa och Nordafrika

Orosmolnen var dock många. Först och främst hotades försäljningen av de anti-amerikanska sentiment som växte sig allt starkare i Hitlers Tyskland; därutöver tillkom att tyska föräldrar – i diametral motsats till sina amerikanska kontrahenter – oroades över den sockerstinna läskedryckens eventuellt skadliga inverkningar på barnens hälsa. Coca-cola hade således rykte om sig att vara såväl anti-germansk som hälsovådlig.

För att råda bot på den tyska misstänksamheten befordrades år 1933 den ambitiöse Max Keith till chef för produktionen i Tyskland. Keith var övertygad om att The Coca-Cola Company aldrig skulle vinna marknadsandelar i Tyskland om man inte i skymundan förändrade varumärket och tonade ner den amerikanska patriotismen för att istället anspela på glödande tysk extrem-nationalism.

Sagt och gjort. Med framgång sökte Keith att, i enlighet med Hitlers recept och tysta välsignelse, förankra coca-colas varumärke i den tyska ”folksjälen” genom att spela på nationalsocialismens lyra. Exempelvis sökte Keith, med stor framgång, göra coca-cola till Hitlerjugends officiella törstsläckare och uppträdde själv aldrig på presskonferenser utan den imposanta svastikan vajandes i bakgrunden. Dock ska det, av redovisningsskäl, tilläggas att Keith själv aldrig anslöt sig till nazismen och förblev sitt företag troget även efter krigsslutet.

Under krigets gång blev dock Keith nära nog såväl ekonomiskt som kommunikativt avkopplat från moderföretaget i USA vilket i slutändan renderade i att man saknade tillgång på den hemliga ”sirapen” som utgjorde grundbulten i framställningen av coca-cola. Idésprutan Keith fann dock på råd.

Till följd av att kriget gjorde att Tyskland var nödtvunget att i princip avbryta all import utifrån rådde stundtals brist på både baslivsmedel (bl.a. socker) och essentiella drivmedel. Vad som dock fanns i överflöd var slaggprodukter från diverse grönsaks- och fruktrester. Den innovative Keiths idé var därför att ta vara på dessa i syfte att skapa en helt ny kolsyrad läskedryck, trots att det amerikanska moderbolaget inte hade en susning om saken. Efter att ha framtagit en säljbar produkt år 1939 behövdes ett i marknadsföringssyfte slagkraftigt namn på den nya drycken. På ett legendariskt möte ska därför Keith ha uppmanat sin marknadsföringsavdelning att använda sin – på tyska – ”fantasie” varpå en erfaren säljare vid namn Joe Knipp utropade: Fanta!

Såtillvida kom det sig att den populära läskedrycken Fanta, en av The Coca-Cola Companys ekonomiska (och ironiskt nog kulturella) käpphästar, uppfanns i Hitlers Tyskland. Redan 1943 tillverkades över 3 miljoner lådor med Fanta i Tyskland; användningsområdena var dock varierande i ett samhälle genomsyrat av militarisering vilket föranledde mången husmor att nyttja läskedrycken som bas i såser och grytor. Efter att Tyskland slutligen ”befriats” 1945 av allierade styrkor överlämnade Max Keith utan att knota vinsterna från försäljningen av Fanta under kriget samt det hemliga receptet till sina amerikanska arbetsgivare. Det tog åtskilliga år för moderföretaget att förstå sig på Keiths storslagna produkt men 1960 upptogs Fanta officiellt som ett varumärke inom ramen för The Coca-Cola Companys verksamhet.

Tysk reklamaffish för Fanta under andra världskriget.

Hästen i nazismens tjänst

Trots att det andra världskriget brukar anses vara det första verkligt industriella och mekaniserade kriget i världshistorien har aldrig tidigare så många hästar fått sätta livet till på krigsskådeplatserna. De tyska och sovjetiska arméerna var tvivelsutan flitigast i användandet av hästar under krigsoperationerna; sammantaget nyttjade de båda totalitära makterna närmare 6,5 miljoner hästar under krigets gång.

För tyskarna var utnyttjandet av muskelstinna hästar helt avgörande för krigets förlopp. På propagandafilmerna som förhärligade ”Operation Barbarossa” visades allt som oftast hur dieseltuggande tyska pansarvagnar kryssade över den ryska myllan; verkligheten bakom invasionen var dock en annan. I själva verket ledde bristen på bränsle till att tyskarna i huvudsak förlitade sig på hästar för att transportera armerade fordon, pansarvagnar och artelleripjäser över de ryska stäpperna mot sitt öde utanför Leningrad, Moskva eller Stalingrad.

De tyska hästarna var alltför dyrbara för att helt utan eftertanke kastas ut i mördande krig, varför nazismens koryféer satsade stora summor på att behålla hästarna i livet. Följden blev att de tyska arméerna åtföljdes av i runda slängar 37 000 veterinärer. Veterinärskompanierna upprättade veritabla hästsjukhus varhelst det behövdes och lyckades remarkabelt nog att åderlåta cirka 75 procent av patienterna, vilka därefter återsändes till fronten i ilfart. Summa sumarum kurerade de tyska veterinärerna cirka 100 000 skadade hästar dagligen under krigets högsommar.

Huvuddelen av den tyska arméns hästar kom från världsberömda tyska stutterier som nazismens haft den goda smaken att restaurera och upprusta före världskrigets utbrott, därutöver fyllde man vid behov rullorna med vältränade hästar från vitt skilda geografiska områden såsom Litauen, Irland och Ryssland. Efter nazimens sammanbrott och Tysklands underkuvande formligen plundrade de allierade styrkorna Tyskland på deras prisbelönta hästar. Den vida omtalande amerikanske generalen George Patton, bland många andra, lyckades exempelvis att enlevera ett stort antal tyska krigshästar till USA.  

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att hästar var långtifrån de enda fyrfota arbetsdjur som tyskarna begagnade sig av under krigets gång. Hästarna avlöstes nämligen av en veritabel eskader av kameler, och detta inte enbart på det nordafrikanska frontavsnittet. På den sydryska och ukrainska krigsskådeplatsen använde sig tyskarna av gigantiska kameltåg för att frakta fram bränsle till fronten. Avslutningsvis kan tilläggas att även om tyskarna visade sig oerhört skickliga på att utnyttja hästar och kameler under krigets förlopp så var det ingalunda tillräckligt för att i slutändan stå emot de samlade mekaniserade allierade härarna.    

Lurik rekommenderar: Paul Louis Johnson. Horses of the German army in World War II. Schiffer Military History Book 2006.

Spritälskande nobelpristagare med Hitlersympatier; om Knut Hamsuns vurmande för nazismen

Nog var Knut Hamsun (1859 – 1952) en värdig vinnare av nobelpriset i litteratur. Hans böcker kommer fortfarande ut i nya upplagor och han jämförs alltjämt med andra lysande stjärnor på litteraturens himmel. Den norske författaren växte upp i fattigdom och utvandrade i sin ungdom till USA men återvände efter ett par år till Norge där han debuterade med en starkt negativ skildring av Amerika. Hamsun tillhörde inte dem som såg med beundran på den Nya världen, hans blick var istället riktad mot Europas stora kulturbärare, Tyskland, där också hans sympatier hamnade under det första världskriget.

Efter ytterligare framgångsrika romaner förärades Hamsun nobelpriset i litteratur år 1920. Under festen söp sig Hamsun rejält redlös och betedde sig långt ifrån alla konstens regler. Hans skandalösa uppförande under festen nådde sitt klimax när han med rejält under västen spatserade fram till Selma Lagerlöf och glad i hågen började tafsa på henne. Lagerlöf bar kvällen till ära en korsett av metall under klänningen och Hamsun jublade högt att hon lät som en klockboj. Efter dessa eskapader tog sig vår nobelpristagare till Grand Hotell där han i fyllan och villan lyckades glömma både diplom och prischeck i hissen.

Den nionde april år 1940 invaderade Hitlers styrkor Norge och man skulle kunna tro att författarens tidigare beundran för allt tyskt nu skulle vara som bortblåst, men icke. I själva verket visade det sig att Hamsun hyste djupa sympatier med den nazistiska saken och sökte medlemskap i det norska nazistpartiet med Vidkun Quisling i spetsen. Så stor var hans beundran för nazisterna att han begav sig till Tyskland för att träffa Hitler personligen och till och med skänkte sin nobelmedalj till Joseph Goebbels vid ett av deras många möten.

Mot slutet av kriget träffade norska exilpolitiker den sovjetiske utrikesministern Molotov och under en middag kom Hamsun på tal. Norrmännen pratade om att låta arkebusera quislingen varpå Molotov gick upp i taket och utbrast ironiskt nog att man inte kan avrätta en framstående författare enbart för hans politiska åsikters skull. Norrmännen replikerade med att kalla utrikesministern för en mjukis.

Hamsun klarade livhanken men skulle inte komma undan ostraffad. När Tyskland besegrats och Norge befriats förklarades han vara sinnessjuk och spärrades in på mentalsjukhus samt dömdes till att betala flera hundra tusen kronor i böter som straff för sitt förräderi. Efter att man väl läkt krigets sår har Hamsun debatterats flitigt och frågan alla tycks vilja ha svar på är hur humanisten Knut Hamsun som enligt litteraturkritiker ska ha hållit ordet ömhet som sitt favoritsubstantiv kunde hänge sig åt nazismen? Något tillfredsställande svar lär vi aldrig få även om Hamsun själv  på sin ålders höst försökte förklara sitt agerande. En dansk författare hade en egen men fullt gångbar förklaring i boken Processen mot Hamsun (1978): ”vill du se idioter? Åk till Norge!”

Här porträtteras Hamsun av Max von Sydow, som bugar för Hitler i en spelfilm från1996 som byggde på Processen mot Hamsun

Dalai Lamas sionistiska världskonspiration; om makarna Ludendorffs tyska obskurantism

Den stora floran av obskuranta socialdarwinistiska och anti-semitiska sekter och kotterier som växte upp som svampar ur jorden i 1930-talets Tyskland har utgjort ett veritabelt smörgåsbord för rastlösa idéhistoriker under efterkrigstiden. De flesta av dessa var dagsländor som blomstrade under en kortare period och sedan föll i glömska eller alternativt anslöt sin verksamhet till den spirande nazismens institutioner.

En av de mest inflytelserrika förepsråkarna för den obskuranta germanska sekterismen var krigshjälten och paganisten Erich Ludendorff (1865-1937) som under första världskriget varit Paul von Hindeburg (1847-1934) behjälplig med att krossa de ryska styrkorna på östfronten.

I kölvattnet av det tyska kejsarrikets fall 1918 tog den desillusionerade Ludendorff värvning I Adolf Hitlers NSDAP och var med om att anordna den misslyckade ”ölstugekuppen” 1923. Liksom Hitler vurmade Ludendorff för ”dolkstötslegenden” och var övertygad om att det tyska folket och dess segerrika armé blivit förrådda av marxister, judar och frimurare.

Efter att till en början ha sett Adolf Hitler som Tysklands räddning blev han alltmer avogt inställd till densamme och deklarerade officiellt att han ansåg ”österrikaren” vara på tok för liberal i sina ideologiska ställningstaganden. Privat kontemplerarade Ludendorff till och med huruvida det faktiskt var så att Hitler var en judisk lakej och gick i sionismens ledband. 1927 ledde konflikten med Hitler till att ”radikalen” Ludendorff uteslöts ur nazistpartiet.

Erich Ludendorff och hans ytterligt fundamentalistiska hustru, Mathilde, sökte underblåsa ett nytt religiöst förhållningssätt inom den sjudande nazistiska rörelsen som desavouerade kristendomen och anknöt till forngermansk hedendom och radikal anti-semitism. Erich Ludendorff anslöt sig för en tid till det utbredda dyrkandet av den forngermanska gudomen Wotan; en nordtysk ekvivalent till den nordiska Oden.

Det var emellertid hustrun Mathilde som höll i de ideologiska och kvasi-religiösa tyglarna. Hon var doktorand i neurologi och dotter till en protestantisk pastor; trots sin bakgrund, eller just därför, kom Mathilde att inleda ett korståg mot kristendomen som hon avskydde av hjärtats lust. I sina böcker attackerade hon religiositeten hos det germanska folket och påstod att konfessionella rasbiologer gjorde fel när de beskrev Jesus som av ariskt ursprung, och menade istället att han varit en skenhelig alkoholiserad jude.

Vad som slutgiltigt kom att alienera paret Ludendorff från den nazistiska rörelsen var deras påstående att katoliker, marxister, frimurare och lägre stående raser inte kontrollerades av den depraverade sionismen. Istället, argumenterade paret, styrdes den internationella judendomen och alla dess avarter av den fjärran Dalai Lama i Tibet. Dalai Lama hade således, genom att domptera judendomen, anskaffat en maskin ämnad att förgöra den germanska civilizationen. Makarna Ludendorffs krav på en invasion av Tibet föll dock till föga eftersom Hitler sedan länge vägrade låna sitt öra till deras verklighetsfrånvända idéer.  

Makarna Ludendorff utanför sitt hem

Det mångkulturella Schutzstaffeln; om icke-tyska dödskalleförband

På de vanliga nazistiska propagandaaffischerna porträtterades Det tredje rikets soldater med isblå ögon och ett rågblont hår i en dramatisk pose i färd med att kasta en stavhandgranat mot Tysklands fiender. Hakan är bred och är formad i en perfekt vinkel som även framhäver det kraftiga käkbenet, figuren är tydligt v-formad. Han måste vara minst en och nittio lång. Affischen visar den tyska soldatens arketyp. Designad för att väcka stolthet och tillförlitlighet hos den egna befolkningen samt för att visa den germanska rasens överlägsenhet.

I synnerhet skulle soldaterna i Schutzstaffel, SS, leva upp till kravet om ariskt utseende men ju längre kriget pågick kom bilden av både SS och wehrmacht att förändras och även om propagandan upprätthöll föreställningen av den ariska tyska armén var sanningen en annan. Hitler damsög krigsskådeplatserna på sympatisörer som delade vissa mål med nazisterna. Om de stridande var arier eller inte spelade ingen roll så länge de underställde sig någon av de tyska krigsorganisationerna.

Azad Hind Legion, Indische Freiwilligen Legion 950 var en styrka som bestod av en brokig blandning av hinduer, sikher och muslimer från Indien. Denna styrka stred på Tysklands sida i Europa från dess att den hade bildats av den indiske nationalisten Subhas Chandra Bose – som ville befria Indien från Storbritannien vilket förklarar det protyska ställningstagandet – år 1941. Till en början var man främst ett icke stridande förband som skötte bevakningen av Atlantvallen. Från och med 1944 blev man en del av SS och deltog i flera strider mot de allierade i Frankrike.

Efter det nazistiska betvingandet av konungariket Jugoslavien år 1941 rekryterade både wehrmacht och SS flitigt bland lokalbefolkningen i syfte att bekämpa kommunistiska partisaner. Till de mer ökända förband som upprättades hör Waffen Gebigsdivision der SS som bestod av muslimer och var därför utrustade med en egen fältimam. Det senare var inte helt oproblematiskt eftersom SS var en strikt ateistisk organisation. Även kosovoalbaner formade liknande styrkor vars befälhavare utbildades i Tyskland, dessa slogs senare samman med Gebigsdivision.

Inte mycket är skrivet om dem men till SS rekryterades även ett buddhistiskt nomadfolk under namnet Kalmücken Kavallerie Korps, K.K.K. Förbandet tog inte lätt på religion och hade därför med sig sin egen Lama under striderna i södra Ryssland. Befälhavarna var dock européer, mellan 1942 – 1944 styrdes förbandet av grundaren Othmar Rudolf som även kallades ”Dr. Doll”. Rudolf var en gammal räv som under det första världskriget varit officer i Österrike-Ungerns armé. Efter ett par år förflyttades hela styrkan till Kroatien bara för att bli besegrade, de överlevande utlämnades efter kriget till Stalins fångläger. Inte oväntat straffades hela folkgruppen senare hårt av Stalin och tvångsförflyttades.

Förutom Kalmuckerna kom mängder av Sovjetmedborgare att slåss på Tyskland sida i kriget varav majoriteten inte var etniska ryssar. Två kosackdivisioner sorterade under SS och även dessa slogs i Jugoslavien. En brokig skara av diverse icke ryska folkgrupper skulle komma  att forma 162:a infanteridivisionen vilken gick under namnet division Turkistani.

Till de mer misslyckade förbanden som sattes upp på Himmlers initiativ hör Britisches Freikorps som var en del av SS pansarförband. Styrkan blev knappt en pluton stark – ca 30 man – och bestod förutom av britter även av kanadensare, australiensare, sydafrikaner och en man från Nya Zeeland. På grund av det låga antalet entusiaster blev styrkan mer eller mindre ett fiasko.

Soldat i Kalmücken Kavallerie Korps

Totalitarismens vantolkningar av renässansläkaren Paracelsus

Philip Theophrastus Aureolus Bombastus von Hohenheim (1493 – 1541) – mer känd som Paracelsus – var verksam som kringflackande läkare, alkemist och mystiker runt om i Europa. Tidens vetenskap präglades av renässansen, empiriska experiment började sakteligen få genomslag men vetenskapsmännen hade alltjämt ett medeltida tänkande som präglades av spekulativa idéer som inte sällan tog sin utgångspunkt i skolastiska disputationer om de antika filosofernas skrifter. Paracelsus var ett barn av sin tid, samtidigt som han utförde empiriska studier och experiment, som bidrog till att föra den medicinska vetenskapen framåt, ägnade han sig åt magi och mysticism.

Under Paracelsus kringströvande liv studerade han såväl soldaters krigsskador som de sjukdomar som särskilt drabbade gruvarbetare. Noggrant nedtecknade han hur man på bästa vis skulle behandla sår, utföra kirurgiska ingrepp och behandla syfilis. Vid sidan av författandet av dessa verk utformade han även en något mindre vetenskaplig teori om sjukdomars uppkomst som grundade sig på hans alkemiska experiment. Teorin gick ut på att sjukdomar inte sällan hade sin orsak i dålig matsmältning som gav upphov till att skadliga ämnen bildades i organen. Detta ansågs dock vara naturligt, problem uppstod när den ”inre alkemisten” som troddes finnas i varje organ stördes i sin praktik och därför inte kunde ta hand om de skadliga produkterna på ett lämpligt vis.

Till Paracelsus mer fantasifulla upptäckter hör homunculus (liten människa). Den gode läkaren påstod att han genom vetenskapliga experiment funnit en metod att ”tillverka” en liten medhjälpare som kunde utföra enklare sysslor och lyssna på simpelt formulerade befallningar. Receptet var tämligen enkelt: i en skinnpåse blandades ben, hudflagor, hår och sperma. Hela härligheten skulle grävas ned och väl i jorden ”bakades” en liten medhjälpare omkring trettio centimeter hög.

Vår läkare kanske endast skulle ha blivit ihågkommen som en bland många andra i raden av kufiska alkemister som försökt sig på underliga experiment om det inte vore för att nazisterna flera hundra år efter Paracelsus död började intressera sig för honom. Paracelsus passade väl in i nazisternas historieskrivning, inte minst eftersom man inom SS toppskick också vurmade för magi och mysticism. Man betraktade Paracelsus som den överlägsna tyska medicinens fader och han framställdes som ett historiskt exempel på en sann nazistisk hjälte. Det Tredje riket lät sina forskare skriva högvis med rapporter om den gamla läkaren. Från maktövertagandet 1933 fram till rikets undergång publicerades hela 673 böcker om honom, varav åtskilliga var doktorsavhandlingar.

Med krigets slut och nazisternas fall fick Paracelsus en ny roll i och med avnazifieringsprocessen av tyskarna. I DDR kom han att framställas som arbetare och exemplarisk socialist. Bland andra författade Rosemarie Schuders år 1955 en roman vid namn Paracelsus, med den samme i huvudrollen, vilken romantiserade livet i Östtyskland och gestaltade honom som en sann kommunist. På så vis skulle Paracelsus bli en historisk gestalt som både nazister och kommunister vid olika tidpunkter skulle sluta upp kring.

Lurik rekommenderar: Andrew Weeks. Paracelsus; Speculative Theory and the Crisis of the Early Reformation. State University of New York Press. 1997.  

Paracelsus