Finsk bastupolitik; Urho Kekkonen och spelet runt Notkrisen

År 1961 erhöll den finska regeringen en not från den Sovjetiska Centralkommittén som skapade allmän indignation, vilket blev inledningen på den största krisen i finsk politik under efterkrigstiden. Även om noten behandlade Skandinavien i sin helhet och inte explicit hade udden riktat mot Finland, förekom ändå antydningar om att Sovjetunionen önskade diskutera gränsdragningar. Detta föreföll den finska regeringen synnerligen oroväckande då senaste gången ett liknande propå kommit från Moskva var Stalin avsändare, och det ostentativa diplomatiska utkastet var i själva verket en förtäckt krigsförklaring som utmynnade i det finska vinterkriget.   

Regeringen befann sig i ett tillstånd av chock och letargi då ”nationens räddare”, presidenten, Urho Kekkonen, som alltsedan sin ”tronbestigning” 1956 bedrivit en framgångsrik samarbetspolitik med Sovjetunionen, för tillfället befann sig på tjänsteresa/semester i USA. Ett stort internationellt pressuppbåd fann kort därefter den flegmatiske Kekkonen på en strand i Hawaii med en semesterdrink i handen tillsammans med familjen. När dessa upphetsat och i ren frenesi tryckte upp en mikrofon i ansiktet på presidenten och frågade denna vad han tänkte göra åt saken svarade denna helt lapidariskt och på bästa finska manér att: ”Jag tänker äta middag”.

Sagt och gjort, Kekkonen intog en närande måltid och dagen efter reste han till Moskva för att träffa Chrusjtjov, Gromyko, Kosygin och andra vanvördiga Sovjetpampar. I vanlig ordning badade man bastu; grova sexistiska skämt utväxlades och smärre världsproblem avhandlades till allas förnöjelse. Vidare kunde Kekkonen efter bastubesöket återvända hem glad i hågen med en försäkring från generalsekreteraren själv, Nikita Chrusjtjov, att denna inte önskade att förändra eller åsidosätta de gränsavtal som tecknats mellan de båda staterna.

Det har i efterhand spekulerats i varför Sovjetunionen valde att sända den ryktbara noten vid detta tillfälle och i vilken utsträckning den gode Kekkonen deltog i ett hänsynslöst diplomatiskt spel genom vilket han konsoliderade sin maktställning i Finland. Saken är den att Kekkonens situation inför det stundande presidentvalen 1962 såg allt annat än ljus ut. En mäktig gruppering, den s.k. ”Honkakoalitionen”, såg ännu 1961 ut att ta hem en jordskredsseger i valet och därmed pensionera den sittande presidenten. Sovjetunionen önskade inga förändringar i Finlands ledargarnityr, särskilt inte i riktning mot höger, utan föredrog att luta sig mot den samarbetsvilliga käpphästen Kekkonen.

Noten var, enligt den gängse tolkning, således ämnad att skrämma finnarna till att ”rösta rätt”, och som sådan hade den avsedd effekt. Honka valde att avsäga sig sin kandidatur vilket innebar att en ohotad Kekkonen kunde defilera under valdagen. Med hänsyn till Sovjetunionens intressen så var också detta sista gången på 19 år som ett presidentval överhuvudtaget ägde rum i Finland, och Kekkonen satt därför i ensamt majestät vid makten mellan 1962 och 1981. Bastubad har alltså sett utifrån ett historiskt perspektiv varit synnerligen nyttiga; inte minst ur politiskt  synpunkt.

Johanna Papissa; medeltida myt eller sanning

Påvedömet beskylls inte sällan, utanför den katolska världen, för misogynism och emellanåt även för manschavunism, vilket möjligen inte är märkligt då katolska kyrkan i dryga 2000 år har varit en institution där endast män funnits välkomna på högre nivåer än kyrkobesökare. Dock finns det historiska indicier som tyder på att en i den långa räckan av män som bestigit Petrus tron kan ha varit en bedragare, en till man förklädd kvinna.

Då påven Leo IV dog 855 ska de samlade kardinalerna ha valt en kvinna som kallade sig Johannes Anglicus till påve. Hon ska ha styrt Vatikanen i dryga två år före sin död som orsakades av att hon ska ha fått missfall under en påvlig procession i Rom.

Att Johannes, eller Johanna, ska ha levt under 800-talet försvårar avsevärt alla försök att faktiskt fastställa hennes existens. Som bekant tillhör 800-talet de mörkaste delarna av medeltiden vad gäller avsaknaden av källor. Emellertid existerar en biografi från denna tid om påvarna, Liber Pontificalis, dock är denna skrift synnerligen tendensiös och flera påvar saknas i den, däribland Johanna. Emellertid omnämns hon i en avskrift av påvekrönikan, dock i ett tillägg som är gjord långt efter 800-talet, troligen under 1200- eller 1300-talen.

Detta stärker den mindre fantasieggande möjligheten att Johanna Papissa endast är frukten av mytbildning under högmedeltiden. De som ändå tror på hennes existens framhåller däremot avsaknaden av samtida källor som en styrka. Man menar att Johanna ska ha utsatts för en mörkläggning genom att man helt enkelt raderat henne ur alla dokument som skulle ha bevisat hennes existens. Detta resonemang liknar mest något som en konspirationsteoretiker skulle kunna hitta på. Samtidigt förefaller Vatikanen till viss del vara lika konspiratorisk då man hävdar att Johanna ska vara påhittad av protestantiska reformatorer.

Johannas försvarare använder sig av en arsenal av olika indicier i syfte att hävda hennes existens som delvis bygger på faktiska händelser men som troligen feltolkats. Man lyfter fram att påven Johannes XX år 1276 ändrade sitt påvenummer till XXI efter en grundlig genomgång av påvekrönikan vilket vissa tolkar som ett officiellt erkännande av Johanna som påven Johannes VIII.

Ytterligare ett bevis ska ha varit Jan Hus vittnesmål inför en synod 1413. Hus fälldes för kätteri eftersom han hävdat att Petrus efterföljare inte var ofelbara. Under rättegången lyfte han fram en mängd exempel på påvar som levt i synd och haft åtskilliga tvivelaktiga affärer för sig. De närvarande, tjugoåtta kardinaler, fyra patriarker, trettio ärkebiskopar, tvåhundrasex biskopar och fyrahundrafyrtio teologer ska ha krossat samtliga Hus påståenden, utom följande: ”mångfaldiga gånger hava påvarna nedfallit i synd och villfarelse, enkannerligen då Johanna valdes till påve, hon som var kvinna.” Vidare beskrev Biskopen av Horta en påvlig procession 1486 i följande ordalag:  ”hans Helighet tog vägen där […] Johannes Anglicus framfödde ett barn.”

Alla dessa sena vittnesmål som tas som bevis, tyder i själva verket på att idén om en kvinnlig påve troligen uppstod som en mytbildning någon gång under den senare delen av medeltiden. Samt att myten om den kvinnliga påven även fick viss acceptans inom kyrkans led.

Grönlands undergång; vettskrämda vikingar och elaka eskimåer

Efter att ha förklarats som laglös på Island på grund av ett smärre vredesutbrott som utmynnat i mord flydde den försmådde och legendariske Erik Röde (950-1007) med en stor skara medkämpar till det av legalitet befriade Grönland. Tvärtemot vad som förkunnas i traditionell historieskrivning var dock den koleriskt lagde Erik Röde inte upptäckaren av den isbeprydda jätteön, men däremot den som med kraft och mannamod inledde dess kolonisering.

Under tiden efter Eriks frånfälle utvecklade sig den rudimentära bosättningen på Grönland till en blomstrande koloni. Förutom traditionellt jordbruk och boskapsuppfödning som närde de inhemska vikingaättlingarna förtjänade kolonin en inte oansenlig hacka på den inkomstbringande handeln med valrossbetar, då dessa motsvarade efterfrågan på det ännu så övervärderade och oåtkomliga elfenbenet. Under blomstringsperioden på 1200-talet uppgick den grönländska kolonins invånarantal till i runda slängar 5000 personer.

Från och med 1300-talets inledning handlar denna del av Grönlands historia om ett successivt, långdraget och ack så tragiskt förfall. Det grönländska klimatet blev allt kärvare och ön kom sedermera inte göra skäl för sitt arkadiska namn, samtidigt som hamngörandet av norska handelsfartyg som kunde förse kolonin med nödvändiga produkter (t.ex. yxor, kärl och allehanda verktyg) blev allt färre för varje år för att slutligen fulltsändigt utebli. Värst emellertid var kanske att tillgången på elfenben förbättrades i Europa under senmedeltiden vilket gradvis försämrade den så perifera grönländska kolonins ekonomiska apparition. Utöver detta verkar det som att den grönländska populationen drabbades värre än andra av digerdödens härjningar under mitten 1300-talet då arkeologer föreslår att cirka två tredjedelar av dess invånare avled.

Vad som slutgiltligen utrotade vikingarnas grönlandskoloni har förblivit höljt i dunkel och förbryllat historiker under århundraden. Mest troligt förefaller emellertid vara att denna förskingrade skara blev offer för inuiternas tilltagande rovlystnad. Deras ankomst till Grönland är av ett senare datum än vikingarnas, men medans de senares samhälle befann sig i ett tillstånd av upplösning konsoliderade inuiterna sin politiska och militära styrka på ön. Vikingarna, som ockuperade de mest inkomstgivande och frodigaste områdena på ön, blev snart överrumplade av blodtörstiga inuiter; eller så kallade ”skrälingar”, vilka i ren frenesi brände ner deras bosättningar och förintade dess ägare.

Den sista överlevande vikingaättlingen på Grönland, som befann sig i ett tillstånd närmare döden än livet, påträffades ironiskt nog 1492. Alltså samma år som en viss Christoffer Columbus ”återupptäckte” Amerika varav Grönland sedermera blev en geografiskt integrerad del av.

Sigrid Storråda, friarna och hämnden

Sigrid Storråda är en mytomspunnen men fascinerande kvinna som levde under sen vikingatid. Hon gör sig för oss till känna genom de Isländska sagorna som en av Sveriges allra första drottningar. Hon ska ha fötts i slutet av 900-talet som dotter till hövdingen Skoglar-Toste. Troligen kom hon från en någorlunda inflytelserik familj då hennes far fick henne bortgift med ingen mindre än Sveriges första kung som är historiskt belagd annat än till namnet, Erik Segersäll kung mellan 970 och 995.

Erik skilde sig emellertid från Sigrid men då han senare led sotdöden erhöll Sigrid, som tack vare äktenskapet var en förmögen kvinna, status som kungaänka vilket gjorde henne till ett hett byte på äktenskapsmarknaden. Friare saknades inte, Sigrid förefaller ha kunnat vraka och välja bland en aldrig sinande ström av makthungriga småkungar som med diverse lockmedel sökte brudsängen. Dock föll det sig så att Sigrid inte var det minsta intresserad, hon ville styra sig själv och ville inte ge upp sitt oberoende som änka.

De Isländska sagorna förtäljer att hon en dag uppvaktades av två friare, östervägskonungen Vissivald och Harald Grenske Opplänningakonung. Sigrid var måttligt road av frieriet men bjöd ändå in de båda herrarna och deras hirder till sin hall. Som seden var vid den här tiden bjöd hon gästerna på rikligt med alkohol vilka inte var de som spottade i glasen utan söp sig rejält rusiga. Sigrid tänkte nu sända ett budskap till alla framtida friare. Hon och hennes egen hird smög sig under natten ut ur hallen och tände på den. Eldsvådan blev våldsam, båda friarna och alla deras män brann inne, de som togs sig ut slaktades av Sigrids hird som hade omringat byggnaden just för detta ändamål.

Detta illdåd fick naturligtvis effekt, dock inte den önskade. När Norges kristna kung Olav (Sigrid trodde på asarna) nåddes av ryktet om denna handlingskraftiga kvinna förstod han att hon skulle bli en utmärkt gemål och sände en kunglig delegation. Trotts sin tidigare illvilja mot äktenskap tackade Sigrid nu ja, troligen av makthunger då drottning av Norge var bland det finaste en kvinna kunde bli vid den här tiden i Norden.

Olav lät sända en tung guldarmring i gåva till Sigrid som inte var mindre förmäten än att hon lät sina egna guldsmeder granska dess äkthet. Hon fick sina misstankar bekräftade, ringen var inte av solid guld. Hon lät nu Olav veta vad hon tyckte om gåvan när de väl möttes i Kungälvs fästning. Detta möte fallerade ytterligare då Sigrid förklarade att hon vägrade tro på den svaga krista Guden. Olav ska då ha givet henne en örfil och skrikit ”Hur kan du tro, ditt gamla skrynkelskinn att jag vill ta dig till hustru om du inte tror på Gud!”. Sigrid gav som svar prov på sin spådomsförmåga och yttrade ”Detta slag skall en gång bliva din banne!”.

Och nog blev det Olavs banne. Sigrid gifte sig nu med den danska kungen Sven Tveskägg och började ruva på ännu en gruvlig hämnd. Snart eggade hon sin nya man och sin son kung Olov Skötkonung (som hon fått med Erik) mot den norske regenten. Vikingadramat fick sin upplösning vid det legendomsusande slaget vid Svolder där Svens, Olovs och norska motståndare till Olav förenade flottstyrkor mötte den norske kungens enorma flotta.

Berättelserna om slaget är kraftigt överdrivna. Olavs konungaskepp, Ormen Långe, ska ha varit bemannad med inte mindre än tusen krigare varav en ska ha varit en bågskytt med en skicklighet och styrka som får Robin Hood att likna en gröngöling på området. Det episka slaget böljade fram och tillbaka men slutligen så brast bågsträngen för nämnda bågskytt varpå han yttrade ”Norge ur din hand” som svar till Olav när han frågade vad som small. När så de allierade bordade Ormen Långe valde Norges konung drunkdöden därmed fick Sigrid sin slutliga hämnd.

Myten om Führerns grönsaksmani

Många är de fantasifulla fabler och skrönor som spritts om Tysklands herostratiskt ryktbara ledare och tillika det ”fria” Europas dödsängel: Adolf Hitler. Bland de mest verklighetsfrånvända ryktena om denna så kufiska om än sönderanalyserade gestalt tillhör påståendena om att Hitler skulle varit homosexuell och överlevt de sista ödesmättade timmarna i bunkern 1945 för att sedermera leva ett tillbakadraget liv i Sovjetunionen.

Det torde inte vara en överdrift att påstå att endast de individer lidande av inbiten konspirationsteorisk inbillelse idag kan tro på sådana påståenden. Myten om Hitlers vegetarianism och renlevnadsideal har emellertid vunnit fäste bland diverse amatörhistoriker, och även funnit sin väg in i esoteriskt formulerade akademiska analyser angående Führens levnadsföring.

Sanningen är den att Hitler inte självmant valde att vägledas av vegetarianismens evangelium. Enligt dennes trogna köksa, som stod vid hans sida under större delen av åren vid makten 1933-45, var och förblev Führerns mest älskade maträtt stekta och fyllda sparvar. Överhuvudtaget verkar det som att Hitler började utsöndra saliv vid tanken på allehanda fjäderfän med välfyllda krås.

Till nutida vegetarianers förtret blev Hitler med tiden allt mer besatt av att inta en strikt vegetarisk diet. Den huvudsakliga anledningen till detta var att en alltför tilltagen köttkonsumtion utmynnade i att Führern kom att lida av elakartade gasbildningar och okontrollerade tarmtömmningar. Illvilliga tungor påstår även att Hitler vid upprepade tillfällen gjorde i byxorna under sina mest vredesfyllda och uppslitande tal. Därav förklaringen till att denna i regel iklädde sig brunfärgade byxor med förmågan att göra eventuellt oönskade exkrementer innanför byxlinningen omöjliga att upptäcka för beskådaren.

Myten om Hitlers grönsaksknaprande konstruerades, liksom så många andra mer eller mindre subtila lögner och överdrifter, av dennes trogna propagandaminister Joseph Goebbels. Sålunda lade Führerns rädsla för väderspänningar vid köttintag grunden för mytmakeriet om det eftersträvansvärda renlevnadsideal som nazipropagandans Hitler personifierade, och där ett vegetariskt förhållningssätt utgjorde en av grundbultarna. Vid middagar med gäster av högre dignitet brukade Hitler ofta bedyra sin vurm för det vegetariska idealet, men i hemmets trygga vrå hade han betydligt svårare att fullständigt avhålla sig från rökt skinka och bayerska korvar.

Ett roligt krig; Norgehistorierna och freden i Fredriksten 1975

Även om de lättsamma och beskedliga Norgehistorierna i mångt och mycket förlorat sin popularitet under senare decennier är det ändå intressant att notera hur dessa korta anekdoter, s.k. gåtvitsar, har fortlevt bland de breda folklagren. Detta förefaller så mycket mer fascinerande när man betänker att Norgehistoriernas högsommar och dess mest aktiva produktionsfas egentligen varade blott ett år.

Före 1975, vilket var året då vitskriget mellan Sverige och Norge utspelade sig i pressen på båda sidorna av den svensk-norska gränsen, hade de skandinaviska staterna under en lång period i princip gjort gemensam sak gentemot Finland. Stereotypa skildringar om finnarnas dryckesvanor och introverta förlägenhet hade förvandlats till milt xenofobiska skämt, medan en gränsöverskridande skandinavisk skämtkultur ännu befann sig på en embryonisk nivå. Den virulenta svensk-norska humorantagonismen som därefter fick ett enormt genomslag förändrade och utjämnade landskapet vad gällde humorkultur i hela Skandinavien och gav de ack så hårt ansatta finnarna andrum.  

Det så kallade vitskriget inleddes med att Expressen 1975 uppmärksammade de många Norgehistorier som börjat spridas i Stockholmsområdet under början av 1970-talet och valde i god ordning att publicera dessa. Historierna gav resonans runt om i landet och från gård och stuva lät självutnämnda lustigkurrar pennan glöda för att sedan skicka in sina hemmasnickrade alster i ämnet till Expressens redaktion. Den norska tidningen Verldens Gang uppmärksammade Sveriges ”attack” på det norska lynnet och manade till krig vilket utmynnade i att tusentals norrmän gjorde slag i saken och började skriva liknande pekoral om svenskarnas inbilskhet och intellektuella tillkortakommande.

Under några månader publicerades otaliga historier om grannlandets inbitna träighet i såväl norska som svenska kvällstidningar. En symbolisk uppgörelse nåddes den 30 maj 1975 mellan den norske skådespelaren och ”svenskdödaren” Arvid Opsahl och den svenske komikern Jan ”Moltas” Eriksson vid Fredrikstens fästning 1975, och ”kriget” var därmed avslutat. Omkring 1000 av de mest originella Norgehistorierna från denna den skandinaviska humorns högsommar arkiverades och förvaras numera i Nordiska museets folkminnesarkiv.

Med Gud och uppdruckna flaskor i 1600-talets Sverige

Idag har många av oss antagit en romantiserad bild av den svenske 1800-tals bonden som en hårt arbetande, kraftfullt alkoholiserad man som, vid sidan av amerikadrömmar roade sig med slagsmål och dans under marknadsdagarna. Och nog söp den svenske bonden, 1826 räknade man med att brännvinskonsumtionen uppgick till hela 46 liter per person. Bilden av 1700-talets supande har däremot, genom Bellmans epistlar, en mer urbaniserad karaktär. Åtskilliga är de av nationalskaldens verk som utspelar sig på någon av Stockholms talrika krogar.

1600-talets landsortssupande är mindre omtalat trotts den intressanta kontext det frodades i. Lutheranismen, karolinska enväldet och den militariserade staten står i skarp kontrast till det ohämmade supandet. I och med reformationen förändrades gudstjänsten. Åhörarna skulle nu i god och disciplinerad ordning lyssna till den, numera, statliga ämbetsmannens predikan som i sin tur inte sällan sökte hamra in lutheransk disciplin och en acceptans för den absoluta staten och de otaliga krigen.

Men ingen disciplin i världen kunde hålla svenska folket borta från flaskan, åtskilliga är de fall som gick till domkapitlet om berusade besökare. Fyllan i samband med kyrkobesöken hörde samman med det enkla faktum att man arbetade mycket hårt under veckan och ville ha lite kul på kvällen före och under själva vilodagen. Till detta kom att byarna ”sprängts” allt sedan medeltiden och att det var relativt långt till grannar och bekanta varför söndagarna blev en naturlig dag för allhanda socialisering. Före och efter gudstjänsten fick man chans att skvallra om de senaste skandalerna, inte sällan på krogen som ofta var strategiskt placerad i närheten av kyrkan.

Särskilt vid högtider var det naturligt att man söp till det extra mycket. Det var av den anledningen inte ovanligt att man vid barndop hade utsett reservgudfäder då risken var överhängande att gudfadern söp så till den milda grad att ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle anförtro honom att hantera ett spädbarn. Också i normalfallet orsakade alkoholen frekventa störningar av gudstjänsten. Gubbar somnade, yngre sprang ut för att spy och vildsinta slagsmål bröt ut på kyrkogården.

Andra fylleupptåg var av mer humoristisk art, domkapitlet i Skara berättar om hur det hände att besökare tog med sig hundar in i kyrkan och i vissa fall kastade ned dem från läktaren med utsikten att chocka andra besökare. Förövrigt var skällande och pinkande hundar ett vanligt inslag i kyrkorna både i Skandinavien och övriga Nordvästeuropa. Förekomsten av ”kyrkohundar” behöver emellertid inte alltid vara kopplat till att dess ägare var berusade då det av gemene man inte uppfattades som underligt att en trofast tjänare också fick ta del av herrens ord.

Trots att de högre instanserna i kyrkans hierarki förfärades över bristen på disciplin och nykterhet förekom inte samma nitälskan för en högre lutheransk moral bland 1600-talets landsortspräster. Dessa bodde i närheten av sin flock, umgicks med dem och deltog i deras liv på ett intimt vis. Prästen var närmast lika beroende av skörden och naturkrafternas oberäkneliga vilja för sin överlevnad som bönderna då de senare försörjde prästen. Av detta förhållande kom att prästen i sin tur ofta söp lika mycket som övriga i bygemenskapen.

Livet på landsbygden har hittills utvecklats långsamt vilket kan illustreras genom några rader ur Astrid Lindgrens En fattig bonddräng:

”Jag är en fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus, och när lördan kommer vill jag ta mig ett rus. Sen när jag blitt livad, vill jag tampas och slåss, vila hos en flicka vill jag också förstås. Sen så kommer söndan och då vill våran präst, att jag ska i körkan men då sover jag mest.”

Lurik rekommenderar; Göran Malmstedt Bondetro och kyrkoro