Gotiskt mytmakeri: Nicolaus Ragvaldi och konciliet i Basel

Nils Ragvaldsson (ca 1380 – 1448) var en av det i vardande svenska rikets första internationella diplomater. I Sverige pågick fortfarande en konsolidering av landet och en anpassning till den rådande politiska ordningen i Europa som sedan länge präglats av feodalismen enligt vilken arvkungadömet och kyrkan utgjorde två viktiga hörnstenar. Ytterligare en viktig del för alla nya riken är att hävda en tydlig och gärna en ärorik historia och det är på detta område Ragvaldssons gebit fortfarande ger eko in i vår tid.

Nicolaus Ragvaldi (som han kallade sig på latin) var en kyrkans man och som sådan gjorde han en lysande karriär. År 1409 var han kanik i Strängnäs, 1420 dekan och kort därefter kom han på tal som ärkebiskop. Det senare skulle dock inte infrias innan Ragvaldi hade gjort tillräckligt med väsen ifrån sig för att få sitt första viktiga diplomatiska uppdrag, han sändes bland annat till påven Martin V med uppdraget att få den Heliga stolen att återta en bulla gällande Vadstena kloster. Men det är hans senare uppdrag som konung Erik av Pommerns sändebud till Konciliet i Basel som gjort honom betydelsefull.

Konciliet var samlat mellan åren 1431 – 1449 och på dagordningen stod viktiga ting såsom kätteriets utrotande, fred inom kyrkan samt ett enande av de katolska och ortodoxa kyrkorna. Emellertid höll det på att inte bli någonting av några diskussioner överhuvudtaget, man lyckades inte komma till skott eftersom det uppstod en ordningsfråga av yttersta vikt; nämligen den om vilka platser delegaterna skulle föräras och i stormens öga stod bland annat representanterna från Spanien.

Det hela gällde det faktum att placeringen i lokalen uppfattades som en direkt återspegling av rikenas makt och således ville alla ha en så framträdande plats som möjligt vilket innebar hård konkurrens och mycket käbbel. Det var därför inte konstigt att den svenska delegationen (Ragvaldi hade sällskap av biskop Ulrik av Århus) placerade på en aningen undanskymd plats, för inte kunde det obetydliga svenska riket mäta sig med sådana storheter som den Bysantinska kejsaren Johannes VIII Palaiologos som skulle bevista Basel eller spanjorer  och fransmän för den delen?

Det menade svenskarna att man kunde. Ragvaldi verkar ha gripits av frenesi när det gick upp för honom vart man var hänvisad och hela situationen fick honom att lyfta blad från mun. Inför hela konciliet höll Ragvaldi ett exalterat tal om svenskarnas storhet och tidigare öden och äventyr och inte minst skulle spanjorerna respektera Sverige. Han menade att goterna lämnat Sverige under forntiden för att bege sig på rövartåg över den kända världen. Man hade rentav besegrat Egypten, grundat Troja, erövrat stora delar av nuvarande Balkan och inte minst hjälpt grekerna att besegra den persiske storkungen Xerxes. Han avslutade sin framställan med att retoriskt fråga vilket rike som var mäktigare än det svenska?

Spanjorerna som var mäkta imponerade svarade i sin tur att de som ättlingar till visigoterna (och således också svenskar) minsann borde ha större rätt ändå eftersom de gett sig ut och erövrat och inte fegt – som de goter de nuvarande svenskarna härstammade ifrån – stannat hemma eller återvänt.

Ragvaldis historia fick i vart fall betydelse på hemmaplan när det svenska rikets historia skulle skrivas. Johannes Magnus stödde sig på den när han diktade upp lika friskt som sin föregångare och det är tack vare Ragvaldi vår nuvarande kung har ordningsnummer XVI trots att vi i dag vet att det endast har funnits högst tio tidigare kungar vid namn Karl.

Basel. Här återgivet år 1496

På åsneryggen mot Jerusalem: Peter eremitens misslyckade korståg

Av alla korståg som iscensattes av kristendomens apologeter kan endast det första (1096 -1099) anses ha lett till en verklig framgång för de kristna. Blott denna gång uppnådde man målet att ta och hålla Jerusalem. I samband med att påven Urban II var i full färd med att predika korståg och samla de västerländska härarna under fanorna predikade en mer blygsam figur detsamma till de fattiga stackarna med samma demagogiska skicklighet och frenesi som påven själv.

Peter Eremiten (1050 – 1115) var en av alla dem som fångades av religiös extas inför tanken på att erövra den heliga staden, och som bestämde sig för att dra sitt strå till stacken. Det var många som agerade som honom men långt färre som faktiskt lyckades med konststycket att samla en armé och tåga mot Jerusalem. Peter tillhör dem som lyckades med detta separat från det egentliga korståget och kom att leda det som kom att gå till historien som ”folkets korståg” (the popular crusade) .

Peter av Amiens, som han egentligen kallades, beskrivs i källorna som populär bland folket och besittandes av en säregen karisma. Enligt Guibert av Nogent (samtida benediktmunk och historiker) hade allt han sa någonting gudomligt över sig. Vart han än vandrade hörsammade folk hans budskap. Hans utseende speglade arketypen för en eremit. Han beskrivs som kort, märkt av solen, ful, barfota och alltid skitig. Det senare får anses vara anmärkningsvärt med tanke på att han levde i en tid då många aldrig eller mycket sällan tvättade sig. Men hans bristande hygien bidrog säkerligen till hans trovärdighet. Minst en elak tunga liknade hans utseende vid den åsna som han tog sig runt på.

I slutet av år 1095 påbörjade Peter sin mission. Tusentals fattiga slöt upp, Guibert skrev: ”While all the princes, who required large funds and great retinues of supporters, were arranging their affairs in an organized and scrupulous fashion before they left for the Holy Land, the common people, who were poor in possessions but rich in numbers, attached themselves to a certain Peter the Hermit.”

Till slut red Peter på sin åsna i spetsen för en 20 000 man stark bondehär, även om en del också var fattiga riddare. Mängder med kvinnor och barn följde också i härens spår. Den brokiga skaran tog sig via Ungern vidare mot Konstantinopel. I Ungern stred man för första gången mot en annan kristen styrka, anledningen verkar ha varit ett bråk om priset för ett par skor som i kombination med ett rykte om en komplott mot Peter eskalerade till att man stormade en stad och dödade 4000 ungrare.

Den fortsatta vägen mot Konstantinopel präglades av problem och strider men fram kom man till slut. Väl i Bysans varnade kejsaren Alexis Komnenos Peter att Seldjukerna otvivelaktigt skulle förinta hans armé om han fortsatte österut. Kejsaren ville dock bli av med oroshärden så fort som möjligt eftersom pilgrimerna ställde till med en massa bråk i staden och hade en ovana att stjäla anmärkningsvärt mycket för att vara fromma kristna.

Sagt och gjort, Peter hade ju Gud på sin sida, men nu tog turen slut. Hären splittrades i någonting som mer liknade ett banditgäng som plundrade landsbygden varthän de hade möjlighet och ingen tycks längre ha fångats av eremiten. Peter återvände nu till Konstantinopel för att söka råd hos kejsaren men under tiden passade sultanen Kilij Aslan på att förinta de nu råbarkade busarna. Därmed tog ”folkets korståg” slut.

Peter eremiten på sin åsna visar vägen

Huliganism i Hellas: Uppror och hästkapplöpning i Konstantinopel

Vid sidan av de blodiga gladiatorspelen var hästkapplöpning det främsta folkliga nöjet i Rom. Man ska dock inte mista hästkapplöpningarna på den enorma arenan Circus Maximus för ett mer fredligt helgnöje. Även om syftet inte var att döda utsatte sig förarna för nästan lika stora risker som de gladiatorer som trampade Coluseums blodröda sand. Den kultförklarade hästkapplöpningsscenen i Ben Hur ger en någorlunda realistisk bild av hur det kan ha gått till när det begav sig.

Efter Västroms fall år 476 levde hästkapplöpningarna vidare i den östra delen av imperiet. På den stora Hippodromen i Konstantinopel tävlades det under 500-talet som aldrig för. Tävlingsbanan mätte hela 450 meter på längden och 130 m. på bredden, Inalles ska närmare 100 000 åskådare kunnat bevittna skådespelet,

Staden fullkomligt kokade när de två främsta lagen skulle mötas; de Gröna och de Blåa. Lagen var namngivna efter de färger de hade på sina tävlingsdräkter. Uppbackade av sina aristokratiska fans och den bysteriska pöbeln formades lagen till vad som kan liknas vid politiska partier. De båda lagen kunde relativt obehindrat lufta kontroversiella åsikter om både religion och inrikespolitik. Kejsaren Justinianus (483-565 e.Kr.) höll på de blåa tillsammans med de kejsartrogna, medan de oppositionella – lejonparten av aristokratin – hejade på de gröna. Historikern Procopius skrev:

”The population in every city has for a long been divided into two groups, the Greens and the Blue. the members fight with their opponents, respecting neither marriage nor kinship nor bonds of friendship, even if those who support different colors might be brothers or some other kind of relatives.”

Mellan de båda fraktionerna rådde en slags terrorbalans. När detta ämtåliga förhållande rubbades skulle det resultera i upplopp som på kort tid växte till en regelrätt revolt mot kejsaren; Nikerevolten år 532 e. Kr.

Det rådde utbrett missnöje med det höga skattetrycket som krigen med Persien orsakat, Men det som fick bägaren att rinna över var när myndigheterna lät gripa och åtala sju förare för mord och dömde dem till döden. När de skulle avrättas lät bödeln två av de dömda (en var från de båda lagen) rymma. De båda sökte fristad i en kyrka men myndigheterna visade ingen respekt för den heliga marken och lät omringa byggnaden.

Ett par dagar senare hölls ett race i Hippodromen och nu gjorde de blåa och gröna gemensam sak och grävde ned stridsyxan. Tillsammans vädjade man till kejsaren att benåda de båda förrymda, men Justinianus vägrade att lyssna på det örat, vilket skulle visa sig vara ett ödestiget misstag.

Plötsligt under tävlingen bytte lagen ut sina vanliga hejarop mot det gemensamma nike (segra). Inom kort stod stora delar av Konstantinopel i lågor och fansen gav sig på den ena symbolen efter den andra för statens och kejsarens makt. Man lyckades frita de fängslade förarna bara för att ställa ytterligare krav: Bland annat krävde man att diverse myndighetspersoner skulle sparkas, vilket kejsaren gick med på.

Nu stod det klart för Justinianus att det hela övergått i en revolt mot honom själv och därför bestämde han sig för att återställa ordningen med våld efter att ha övertalats av sin karismatiska hustru Theodora. Justinianus gav en eunuck i uppdrag att muta de blåa att ge sig på de gröna igen samtidigt som han sände en stark militär styrka att slakta alla i Hippodromen. Enligt Procopius ska de ha dödat 30 000 människor och därefter gick luften ur Nikeupproret. Efter upploppen hölls inga hästkapplöpningar på fem år och när väl tävlingarna återupptogs blev de en del av ceremonierna som omgav det kejserliga hovet vilket inte lämnade utrymme för liknande revolter.

Präst i ost: Myten om presbytern Johannes indiska rike

Den bysantinske kejsaren Manuel II förundrades över brevet han nyligen fått. Innehållet var förunderligt och kunskaperna som det förmedlade var av en art som gjorde att det måste komma hela den kristna världen till del. Brevet vidarebefordrades skyndsamt till den Tysk-romerske kejsaren Fredrik Barbarossa som blev lika förundrad som sin bysantinske kollega över brevet. Dock verkade dess innehåll stämma då det av diverse lärde snabbt kunde verifieras.

Året var 1165 och det mystiska brevets avsändare var prästbyter Johannes som härskade över ett mäktigt kristet kungarike i ostligaste Asien; de tre Indierna. Visserligen kände man inte till regenten Johannes sedan tidigare men hans sagolika rike bekräftades av existerande mappa mundi (världskartor) och enligt tidens logik var det sant som nedtecknats eller avbildats.

Exempel på mappa mundi från 1400-talet

I brevet hävdade Johannes att han var en präst som regerade över inte mindre än 70 kristna kungariken i de tre Indierna. Upplysningen att det fanns ett mäktigt kristet teokratiskt styrt rike lång borta i öst var naturligtvis sprängstoff av bibliska proportioner. Inte minst var upptäckten politiskt viktig eftersom den i särklass viktigaste politiska frågan i Europa mellan åren 1075 – 1122  var den så kallade investiturstriden som rasade mellan kejsaren och påven. I grund och botten handlade osämjan de båda potentaterna emellan om vem som ägde rätten att utnämna biskopar och därmed inneha makten över de län som tillkom dessa. I och med konkordatet i Worms år 1122 avgjordes striden till kejsarens fördel (han fick vetorätt mot utnämningar i Tyskland). Frågan låg därför latent kvar och pyrde. Brevet från prästbyter Johannes stärkte kyrkans sak i och med att han härskade över kungar förhöll det sig säkerligen så att Guds mening var att kejsaren skulle böja knä inför påven.

I brevet räknades allehanda märkvärdigheter om det indiska riket upp. Först och främst tycktes det svämma över av rikedom men det befolkades även av underliga varelser såsom enfotingar, hundhuvuden, cykloper och andra monster vilket uppfattades som en bekräftelse på sanningshalten eftersom även dessa fanns beskrivna sedan tidigare.

I dag vet vi att breven (det kom tre som man känner till) är författade av en okänd Västeuropeisk präst i syfte att stödja påven mot kejsaren samt att gjuta mod i korsfararna som fick leva på hoppet att det långt borta i öster fanns en präst som med väldiga arméer som kunde slå muslimerna i ryggen.

Inspirationen till presbytern Johannes kom möjligen från patriarken Johannes besök hos påven Calixtus II år 1123. Patriarken sade sig komma från de kristna i södra Indien som var ättlingar till de av aposteln Thomas frälsta. Men något mäktigt rike var det inte tal om, snarast det motsatta. Man kopplade därefter ihop patriarken med en khitansk furste vid namn Yelü Dashi som utanför Samarkand år 1141 besegrade kristendomens fiende Seljukerna. Nyheten om segern spred sig snabbt och firades säkerligen i Rom. Därför fick man för sig att Yelü Dashi var kristen (man glömde det kätterska) och utifrån dessa inspirationskällor tänker man sig idag föddes presbytern Johannes.

Presbytern Johannes ur der Weltchronik von Hartmann Schedel 1493

När kristenheten höll andan: Slaget vid Poitiers 732 vs. Belägringen av Konstantinopel 717

I traditionell västeuropeisk historieskrivning har det beryktade slaget utanför Poitiers mellan franker och muselmaner tillskrivits en närmast oproportionerlig roll för den europeiska civilisationens bestånd och fortlevnad. Det var som bekant utanför Poitiers i våra dagars Frankrike år 732 som de anstormade araberna slutligen hejdades av Karl Martells (686-741) katolska franker.

Enligt en samtida krönikör vid namn Paulus Diaconus – vars fabulösa beräkningar ska tas med åtminstone ett tjogtal nypor salt – tog Karl Martells franker 375 000 araber av daga medan de själva endast förlorade 1500 man. Även om segern utanför Poitiers innebar att Frankrikes kärnland förskonades från den muselmanska jaggernautens härjningar skulle böneutropare i Sydfrankrike under ytterligare fyra decennier mana islams bekännare till knäfall inför Allah.

Till saken hör att samtiden, från det lilla vi vet, inte uppfattade slaget vid Poitiers som det stora avgörandet i kampen mot halvmånen; detta stod istället knappa två decennier tidigare i ett annat hörn av Europa, närmare bestämt utanför Konstantinopels murar.

600-talet hade varit ett segerrikt århundrade för Islam och dess kamelburna arméer. Man hade utan större svårighet sopat bort bysantinarna från Nordafrika, krossat det mäktiga Sasanidiska riket i Persien (226-640) men slutligen led man nederlag mot de ståndaktiga grekerna utanför Konstantinopels murar 674-678. I början av 700-talet verkade dock möjligheten att slutligen införliva kristenhetens största stad i det expanderade kalifatet bättre än någonsin; det bysantinska riket sönderslets nämligen under dessa år av inbördeskrig och palatsrevolutioner.

Araberna blandade sig i den interna bysantinska uppgörelsen och stödde ekonomiskt och militärt en ung grekisk ädling vid namn Leo Isauriern som högtidligt lovade dem att förvandla det bysantinska riket till en rättrogen muslimsk vasallstat. Leo lyckades verkligen i sitt värv och antog purpurmanteln under namnet Leo III (717-741) men vägrade, till arabernas stora olycka, att uppfylla sina frikostiga löften.

Leo III

Redan innan Leo III kröntes till bysantinsk kejsare hade araberna dragit samman en oöverträffad belägringsstyrka i Syrien som enligt samtida krönikörer – vars uppgifter är gravt överdrivna men betydligt sannolikare än i det frankiska exemplet ovan – bestod av 180 000 man fotfolk och dryga 2500 välutrustade krigsskepp. Denna formidabla styrka inneslöt år 717 det hårt ansatta Konstantinopel till lands såväl som till havs.

Leo III hade dock inte vilat på lagrarna utan varit i full färd med att upprusta det bysantinska försvaret. Kejsaren, som visade sig vara en oanad militärstrateg, ledde själv försvaret av Konstantinopel från dess imposanta murar. Till lands tillfogades de anstormade araberna det ena militära nederlaget efter det andra av utbrytande grekiska styrkor och allierade bulgariska ryttarskaror, medan ett flitigt användande av den ”grekiska elden” effektivt slog tillbaka den gigantiska muselmanska flottan. Därtill kom att pesten härjade vilt i det vittrande arabiska lägret.

Efter tretton månaders ursinnig belägring slog så araberna till reträtt. Enligt grekiska uppgifter ska den jättelika muslimska flottan ha gått sitt öde tillmötes i en vildsint storm och endast fem skepp återvänt till syriska frihamnar. Samtida arabiska källor å sin sida framhåller skamset att belägringen av Konstantinopel kostade inalles 150 000 soldater och sjömän livet. I vilket fall som helst innebar Leo III:s osannolika seger att kristenhetens fyrbåk i öster kom att överleva i ytterligare dryga sju århundraden.

Lurik rekommenderar: Lennart Breitholtz. Vid medeltidens gryning: Rom under barbarernas svärd. Svenska Humanistiska Förbundet 1984.

Samtida grekisk skildring av belägringen av Konstantinopel 717

Kvinnofri zon; om den autonoma munkrepubliken Athos

Efter Jesus korsfästelse ska – enligt en av otaliga legender rörande jungfru Marias öde – Jesu moder blivit omhändertagen av aposteln Johannes och levt en tid med honom i en stad i Mindre Asien. När de tillsammans var på väg hem från en resa till Cypern omkring år 100 e. Kr. (bibliska protagonister tenderar att uppnå en aktningsvärd ålder) blåste det upp och skeppet drev mot Grekland och den lilla halvön Athos. Väl där ska Maria ha bett till sin himmelska son att han skulle skänka henne landet hon kommit till. Jesus svarade omedelbart och lät sin röst dåna från himlen att hans egen mor kommit och att Athos nu tillhörde henne. Från och med nu skulle denna plats för all framtid vara en tillflyktsort för de förföljda.

En muntlig tradering höll berättelsen levande på Athos i flera hundra år och halvön kom att dra till sig otaliga eremiter och andra heliga enstöringar från hela det bysantinska riket. Man förklarade att där fanns det ingen världslig makt, Jungfrun var Athos obestridliga härskare. Under 800-talet känner man till att de första klostren ska ha grundats på platsen – även om det kan ha förekommit klosterverksamhet redan tidigare – och nu blev halvön en helig plats som bevarats i enlighet med traditionen genom historiens alla nycker fram till våra dagar.

År 874 proklamerade kejsaren Basilios I (811 – 886) att eftersom Jungfru Maria var härskare över Athos fick endast munkar bo på halvön och att kvinnor icke gjorde sig besvär. Så långt var inte mycket kontroversiellt, men de bysantinska kejsarnas Gudsfruktan skulle ta sig allt större proportioner då man sökte behaga Athos härskarinna. År 1060 tog kejsaren Konstantinos IX Monomachos (1000 – 1055) förbudet ett steg längre, han befäste regeln att kvinnor överhuvudtaget inte var välkomna, men han utvidgade också förbudet till att också inkludera: ”varje djur av kvinnligt kön, varje barn, eunuck och slätrakad person att besöka Athos”.

Förbudet mot att kvinnofötter trampar halvöns jord gäller än idag på Athos som sedan medeltiden är att beteckna som en autonom munkrepublik med ca 400 invånare. Förbudet mot hondjur verkar dock ha hävts och det är oklart huruvida detta någonsin upprätthölls särskilt effektivt då man undan för undan tillät både höns och honkatter.

Kvinnoförbudet har trotsats vid många tillfällen i historien. Någon gång under slutet av 1000-talet vandrade flera hundra valakiska familjer in på halvön, väl medvetna om förbudet klädde kvinnorna sig i manskläder och uppträdde som män. Den fräcka bluffen lurade dock ingen och snart hade både kejsaren och Konstantinopels patriark fått höra talas om tilltaget och inom kort var gruppen resolut bortdriven. Under den andra halvan av 1400-talet försökte sultan Murad II:s hustru besöka Athos men ryggade då en himmelsk röst förklarade ”att här härskar en annan drottning”. Senast år 2008 kunde man läsa i SVD om hur fyra moldaviska kvinnor brutit mot lagen då de gått i land. Munkarna förlät dem men kvinnorna greps av polis och hotades med fängelse.

Ett av de många klostren på Athos klippa

Bysantinsk eunuckhistoria

Liksom i Kina, Arabien, och Japan var eunuckerna – det tredje könet – djupt uppskattade i det bysantinska hovet under medeltiden. Med sina ljusa röster, mjuka hud, hårlösa kroppar och abnormt långsträckta lemmar ingav dessa kastrerade män en känsla av pikant exotism i kejsarens omgivning. I Vitan över Andreas, dåre i Kristus från 900-talet beskrevs en bysantinsk hoveunuck på följande homoerotiska sätt:

”Hans ansikte var som en ros, huden på hans kropp så vit som snö, han var välformad, ljushårig, besatt en ovanlig mjukhet och doftade av mysk på långt håll”.

Förutom att vara kejsaren och kejsarinnan behjälpliga med att överse hovet och att ”göra toalett”, var bysantinska eunucker främst uppskattade för sina sångegenskaper och bildade ofta så kallade kastradkörer. Med sina ljusa röster vann dessa kastradkörer kungars och prelaters hjärtan så långt västerut som Italien och Frankrike. Under senantiken hämtades flera av dessa körmedlemmar från de många barnhemmen belägna i Konstantinopel och gossarna kastrerades därefter i god tid innan puberteten hann fördärva deras ljuva stämmor.

Till skillnad från flertalet andra riken som begagnade sig av eunucker var Bysans ”skägglösa” inte avskärmade från verkligheten i det kejserliga hovet utan tvärtom väl integrerade i samhället. Överhuvudtaget lyckades mången äregirig eunuck göra karriär i vitt skilda bysantinska institutioner där deras förtjänster så småningom odödliggjorts. Eunucker kunde, och blev, såväl framgångsrika generaler som helgonförklarade patriarker.

Mest omtalad är antagligen den armeniska fältherren Narses som under Justinianus I:s regering (527-565 e.Kr.) fullbordade den bysantinska erövringen av Italien. En mer pikant historia berör en viss ”Bagoas”, en ung gosse uppvuxen i ett av Konstantinopels kejserliga barnhem, som påstods ha varit så betagen av sin egen apparition att han valde självkastrering för att på så vis bevara sitt utseende och ungdomliga drag.

I och med antagandet och implementeringen av Codex Justinianus på 500-talet, vilket uttryckligen förbjöds kastrering av romerska medborgare, fick eunucker sökas utanför rikets gränser. Krigsfångar från fjärran platser såsom Arabien, Balkan, Afrika och Italien kastrerades ofta för att fylla rullorna, men minst lika vanligt förekommande var att bysantinska myndigheter köpte gossebarn på den västeuropeiska slavmarknaden i syfte att kastrera dem. Den Heliga Stolen dundrade mot denna nedvärderande människohandel men franska och italienska köpmän vägrade blankt att hörsamma Hans Helighet och fortsatte under hela Medeltiden att sälja unga ”eunuckämnen” till Konstantinopel.

Eunuckernas rykte var dock inte odelat positivt. Visserligen stipulerades det att präster som besökte nunnekloster måste vara eunucker, men i munkklostren rådde annat ljud i skällan och periodvis var eunucker portförbjudna från dessa andliga institutioner. Anledningen till detta var givetvis att ”det tredje könet” utgjorde en sexuell frestelse för munkarna och att många av dessa ”skägglösa män” påstods locka de edsvurna med att ”utföra sodomiternas sjuka handlingar”.

Lurik rekommenderar: Judith Herrin. Det bysantinska riket. Agerings 2007.

Kastrering av bysantinskt eunuckämne

Kristendomens judiska bålverk i Öst; den kazariska gåtan

Ungefär samtidigt som Karl Martell besegrade de anstormande muslimerna vid Poitiers år 732 lyckades kazarerna att efter en lång rad fältslag slutligen freda Kaukasien och Sydryssland från den arabiska jaggernauten. Under hela 700-talet böljade kampen mellan de kazariska ryttarskarorna och Muhammeds kamelburna avkomlingar fram och tillbaka över Kaukasus bergsvidder. Vid tillfälle plundrade kazariska trupper så långt söderut som Mosul i våra dagars Irak. Det kazariska rikets historiska mission – utestängandet av kalifatet från de sydryska stäpperna – räddade med största sannolikhet Östeuropa för kristendomens sak.

Under två århundraden efter segern över araberna utgjorde det kazariska väldet en av regionens tre dominerande stormakter tillsammans med det bysantinska riket och det abbasidiska kalifatet. Under sin spira kunde den kazariska kaganen samla åtskilliga tributskyldiga barbarfolk som sinom tid skulle sätta skräck i Europa, däribland: magyarer, petjeneger och bulgarer. Kazarernas tentakler sträckte sig under glansperioden innanför både Bagdads och Konstantinopels murar, och år 775 utsågs även en kazar, Leo IV (775-780), till bysantinsk kejsare.

Vad gör det kazariska riket till en av historiens mest fascinerande gåtor är emellertid valet av religion. Medan kriget mellan korset och halvmånen, anförda av Bysans å den ena sidan och Muhammeds ättlingar å den andra, rasade framför deras ögon under 700-talet valde kazarerna att övergå till den mosaiska läran. Kazarien blev således ett anakronistiskt judiskt imperium i en värld som höll på att delas upp mellan kristna och muslimer. Trots att skaran av vildsinta men tributskyldiga stammar som kazarerna härskade över bekände sig till Islam eller någon form av paganism ruckades aldrig det kazariska ledargarnityrets mosaiska trosuppfattning.

Denna imponerande judiska statsbildning förblev en regional stormakt fram tills att rusiska vikingaättlingar gav imperiet dess dödsstöt under 900-talet. De sista skärvorna av det judiska riket dukade slutligen under för den mongoliska erövringsvågen under 1200-talet. Kazarernas forna huvudort Itil, belägen i södra Ryssland, fick en renässans under mongolisk ockupation och utgjorde sedermera Gyllene Hordens lysande huvudstad under namnet Sarai.

Under rikets utdragna period av förfall spreds kazariska flyktingar som löv för vinden, och en inte oansenlig andel av dessa fann sin skyddshamn i östra Europa. Arkeologer har exempelvis påträffat lämningar av kazariska boplatser så långt västerut som Litauen, Polen, Österrike och Ungern.

Dessa fynd har fått religionshistoriker att spekulera i huruvida vedertagna postulat angående judendomens tidiga historia i Europa verkligen varit riktiga. Den gängse teorin gör nämligen gällande att judendomen (ashkenazerna) spreds till Östeuropa under medeltiden genom migrerande franska och rhenländska judar.

Även om bevisen är bristfälliga hävdar numera en växande grupp oppositionella forskare att Östeuropas judiska arv är betydlig äldre och har kazariska förlagor. Judarna ska alltså inte ha nått Östeuropa från Väst, utan istället ska de ha tillströmmat från det fjärran Kazarien i Öst.

Om vi leker med tanken på att teorin faktisk kan verifieras skulle det få revolutionerande konsekvenser för den judiska historieskrivningen. Östeuropas judenhet skulle alltså inte vara utav semitiskt utan kazariskt ursprung. Det skulle göra ett allmängiltigt ord som ”anti-semitism” både missvisande och fullständigt anakronistiskt.

Lurik rekommenderar: Arthur Koestler. Den trettonde stammen: Kazarernas uppgång och fall. Hallonquists Bokförlag 1992.

Kazarien under blomstringstiden

En kanonaffär; om en ungersk ingenjör i osmansk tjänst

Under 1400-talet hade Ungern funnit stora järnmalmsfyndigheter samt utvecklat nya gruvtekniker vilket medförde att de ungerska gruvorna hörde till de lönsammaste i Europa. Järnmalmen förädlade man till vapen och särskilt framgångsrik blev man när det gällde konsten att gjuta kanoner. Ungern tycktes ha en framtid som Europas vapensmedja, exporten av handeldvapen och kanoner gick bra, ungerska vapen fyllde de aldrig sinande behoven hos sina grannar. Några direkta betänkligheter om vilka man exporterade till hade inte ungrarna, alla som kunde betala fick köpa.

Den kund som hade störst möjlighet att uppbringa pengar var det Osmanska imperiet. Trots att Europa darrade inför storturkens kroksablar vägde ungrarnas lockelse till pengar tyngre än alla säkerhetspolitiska argument mot en export till Osmanska imperiet. Tanken på att de vapen ungrarna tillverkat mycket väl kunde riktas mot dem själva tycks aldrig ha bekommit dem.

År 1450 sökte kanongjutaren Urban audiens hos den Bysantinske kejsaren Konstantin XI och erbjöd honom sina tjänster, mot en rejäl summa skulle Urban gjuta den största kanon kejsaren eller någon annan ditintills föreställt sig. Konstantin var mycket intresserad men kunde inte skaffa vare sig de pengar, tillräckligt med järn eller de nödvändiga gjuteriarbetare som behövdes för ändamålet. Anledningen till denna fattigdom var att det en gång så stolta Bysantinska riket var reducerat till att enbart bestå av staden Konstantinopel och en dåligt kontrollerad del av Peloponnesos. Resten av imperiet hade bit för bit annekterats av osmanerna. Kejsaren Konstantin hade därför goda själ att vara orolig, det rådde inget tvivel om att hans stad snart skulle bli föremål för sultanens intresse.

Urban som trodde blint på sin förmåga att gjuta en jättekanon vände sig nu till kejsarens fiende, sultanen Mehmet II, som blev lika förtjust över idén som kejsaren hade varit. Urban ska ha gapat stort när sultanen erbjöd honom fyra gånger så mycket som han begärt för sin insats. Till skillnad från Konstantin led inte Mehmet brist på vare sig pengar eller kunskap, snart hade han försett Urban med en armé av metallurger, gjuteriarbetare och allhända experter från imperiets alla hörn.

Tre månader senare fraktades Urbans skapelse till fästningen Rumeli Hisari vid Bosporen där den skulle hota alla fartyg som vägrade erlägga skatt. Det första skepp som fick smaka på kraften hos kanonen kom från Venedig; ett enda välriktat skott förvandlande skeppet till kaffeved. Sultanen var överförtjust och ålade Urban att tillverka ytterligare en kanon, nu dubbelt så stor.

1453 var det nya monstret klart, det åtta meter långa eldröret sköt kulor på 650 kilo upp emot två kilometer, en formidabel eldkraft på 1400-talet. Nu var tiden inne att ta de sista resterna av det bysantinska imperiet av daga. 200 man fick till uppgift att bära kanonen till fronten vilket blev något av en logistisk mardröm, skapelsen var så tung att i princip alla broar på vägen fick förstärkas, men den elfte april stod Urbans monster redo att avfyras mot Konstantinopels dubbla murar.

Grekernas beskrivningar av kanonens verkningar tyder på att kanonen inte var avgörande för stridens utgång, däremot fungerade den som ett effektivt psykologiskt vapen. Endast sju gånger om dagen vågade man avfyra detta vidunder på grund av trycket, men när man gjorde det ska till och med skeppen i Bosporen ha skakat och Konstantinopels kvinnor svimmat av chock.

De tre vise männen, törnekronan och andra medeltida reliker

I samband med korstågen tog handeln med reliker ordentlig fart, men den lukrativa relikhandeln och dyrkandet av desamma hade pågått alltsedan kristendomens födelse. Inte sällan bestod relikerna av påstådda bevarade kroppsdelar från diverse martyrer som mördats då de försökt sig på att missionera hos folk som inte var särskilt imponerade av budskapet om ”att vända den andra kinden till”. De tidiga missionärerna var fast beslutna att sprida Kristus ljus över världen. En av Jesus egna lärjungar, Bartolomeus, ska ha förkunnat Guds sanna ord så långt bort som i Indien. Emellertid flåddes han levande då han även försökte missionera i Armenien, men genom Guds försorg flöt hans avskurna hud i land i Italien och har bevarats och dyrkats sedan dess.

Anledningen till denna något makabra trosutövning var att martyrerna och helgonen ansågs ”specialiserade” på olika frågor, och genom att be till dem ökade förhoppningen om att Gud skulle hörsamma bönerna. Det var allmänt känt att ”magin” förstärktes om man dessutom rörde vid ett objekt som tillhört det aktuella helgonet eller, än hellre, en bevarad kroppsdel. Miraklen lät inte vänta på sig, medeltida texter är fulla av referenser till under som reliker gett upphov till: blinda fick synen åter, barnlösa blev gravida och de sjuka blev friska.

Relikerna fungerade inte sällan som magneter som drog horder av människor till kyrkorna där de förvarades. Människorna bad och rörde vid reliken och skänktes hopp om ett bättre liv. I samband med pilgrimsfärderna donerade man även en del av de ekonomiska medel man förfogade över, därigenom fanns det även ekonomiska incitament för kyrkorna att hålla sig med undergörande föremål. Tron på relikerna var dock obeveklig bland vanligt folk, men också bland de högsta klasserna i den feodala samhällspyramiden var tron stark, även om den status ägandet av en relik medförde spelade en stor roll. Det visar sig inte minst om man studerar de enorma summor kungar och högadel var beredda att betala för ett särskilt heligt föremål. De heligaste relikerna var förknippade med Jesus och Maria som man genom korstågen fick tillgång till då man passerade Konstantinopel.

Den franska kungen Ludvig IX betalade år 1239 ofantliga 135 000 livres för Jesus törnekrona men då fick han även remsor av Jesusbarnets blöjor samt en eftertraktad flaska med lite av jungfru Marias bröstmjölk – visserligen torkad – på köpet. Säljare var den bysantinske kejsaren Balduin II, varför det inte fanns skäl att misstro äktheten. Flaskan med bröstmjölk ansågs särskilt undergörande. Av den anledningen skapades ett brödraskap enkom för att bevara den heliga drycken.

Kaspars, Melchiors och Balthasars (de tre vise männen) kroppar finns än idag att beskåda i Kölns domkyrka. På något vis återfanns de bevarade – så som många andra reliker – i Konstantinopel, men togs därifrån till Milano. 1164 lät kejsaren Fredrik Barbarossa, som hävdade Tysk-romersk supremati över Milano, bortföra de tre vise männen till Köln där kropparna läts inneslutas i ett relikvarium som av många konstkännare betraktas som ett av de vackraste som tillverkades under medeltiden.

Relikerna äger idag ett stort konsthistoriskt värde; mängder av gamla ben, huvuden, bitar av Jesus kors och krubba, blod från helgon och allhända märkliga föremål finns bevarade inneslutna i vackra relikvarium. Inte sällan är dessa översållade med ädelmetaller och fantasifulla utsmyckningar. En relik av första klassen (reliker förknippade med Kristus samt kroppsdelar tillhörande helgon) som tyvärr inte längre finns att beskåda är Jesus förhud. Som alla judiska pojkar omskars Jesus åtta dagar efter födseln. Rabbinen måste ha känt att det var något speciellt med babyn för skinnbiten sparades och kom att förvaras i Italien fram till 1970 då någon – en särskilt hängiven katolik får man anta – stal den heliga förhuden.