Bysantinsk eunuckhistoria

Liksom i Kina, Arabien, och Japan var eunuckerna – det tredje könet – djupt uppskattade i det bysantinska hovet under medeltiden. Med sina ljusa röster, mjuka hud, hårlösa kroppar och abnormt långsträckta lemmar ingav dessa kastrerade män en känsla av pikant exotism i kejsarens omgivning. I Vitan över Andreas, dåre i Kristus från 900-talet beskrevs en bysantinsk hoveunuck på följande homoerotiska sätt:

”Hans ansikte var som en ros, huden på hans kropp så vit som snö, han var välformad, ljushårig, besatt en ovanlig mjukhet och doftade av mysk på långt håll”.

Förutom att vara kejsaren och kejsarinnan behjälpliga med att överse hovet och att ”göra toalett”, var bysantinska eunucker främst uppskattade för sina sångegenskaper och bildade ofta så kallade kastradkörer. Med sina ljusa röster vann dessa kastradkörer kungars och prelaters hjärtan så långt västerut som Italien och Frankrike. Under senantiken hämtades flera av dessa körmedlemmar från de många barnhemmen belägna i Konstantinopel och gossarna kastrerades därefter i god tid innan puberteten hann fördärva deras ljuva stämmor.

Till skillnad från flertalet andra riken som begagnade sig av eunucker var Bysans ”skägglösa” inte avskärmade från verkligheten i det kejserliga hovet utan tvärtom väl integrerade i samhället. Överhuvudtaget lyckades mången äregirig eunuck göra karriär i vitt skilda bysantinska institutioner där deras förtjänster så småningom odödliggjorts. Eunucker kunde, och blev, såväl framgångsrika generaler som helgonförklarade patriarker.

Mest omtalad är antagligen den armeniska fältherren Narses som under Justinianus I:s regering (527-565 e.Kr.) fullbordade den bysantinska erövringen av Italien. En mer pikant historia berör en viss ”Bagoas”, en ung gosse uppvuxen i ett av Konstantinopels kejserliga barnhem, som påstods ha varit så betagen av sin egen apparition att han valde självkastrering för att på så vis bevara sitt utseende och ungdomliga drag.

I och med antagandet och implementeringen av Codex Justinianus på 500-talet, vilket uttryckligen förbjöds kastrering av romerska medborgare, fick eunucker sökas utanför rikets gränser. Krigsfångar från fjärran platser såsom Arabien, Balkan, Afrika och Italien kastrerades ofta för att fylla rullorna, men minst lika vanligt förekommande var att bysantinska myndigheter köpte gossebarn på den västeuropeiska slavmarknaden i syfte att kastrera dem. Den Heliga Stolen dundrade mot denna nedvärderande människohandel men franska och italienska köpmän vägrade blankt att hörsamma Hans Helighet och fortsatte under hela Medeltiden att sälja unga ”eunuckämnen” till Konstantinopel.

Eunuckernas rykte var dock inte odelat positivt. Visserligen stipulerades det att präster som besökte nunnekloster måste vara eunucker, men i munkklostren rådde annat ljud i skällan och periodvis var eunucker portförbjudna från dessa andliga institutioner. Anledningen till detta var givetvis att ”det tredje könet” utgjorde en sexuell frestelse för munkarna och att många av dessa ”skägglösa män” påstods locka de edsvurna med att ”utföra sodomiternas sjuka handlingar”.

Lurik rekommenderar: Judith Herrin. Det bysantinska riket. Agerings 2007.

Kastrering av bysantinskt eunuckämne