Fezljummen diplomati: Mustafa Kemal och Turkiets ”hattförbud”

2015/02/16 § 2 kommentarer

År 1829 proklamerade den osmanske sultanen Mahmud II (1789-1839) att alla statstjänstemän i det Osmanska riket hädanefter skulle bära en fez. Beslutet var i första hand ämnat att åstadkomma en social-religiös nivellering då turbanen dittintills hade varit de ortdoxa turkarnas favorithuvudbonad – till skillnad från turbanen (som ofta kom i diverse uppseende färger och med allehanda exotiska accessoarer) kunde fezen bäras av alla, oavsett social rang och religiös tillhörighet. Med tiden blev fezen i mångt och mycket synonymt med det Osmanska riket (d.v.s. den gamla ordningen) i sin helhet.

Redan under sin tid som militär i osmansk tjänst och militärattaché i Sofia väckte det moderna Turkiets framtida president Kemal Mustafa (Atatatürk) (1881-1938) uppmärksamhet, och i viss mån anstöt, då han vägrade bära den traditionella fezen, och istället föredrog den europeiska hatten (Mustafa Kemal var under hela sin karriär ytterst modeintresserad).

Efter att Mustafa Kemal egenhändigt avskaffat det osmanska sultanatet, såväl som kalifatet, och utropats till Turkiets president 1923, påbörjades en djupgående reformeringsprocess som år 1925 utmynnade i det så kallade ”hattförbudet”. ”Hattförbudet” innebar i korthet att turkiska statstjänstemän förbjöds att begagna sig av fezen, vilken Mustafa Kemal såg som en symbol för l`ancien regime och en emblamatisk berörelsepunkt för alla bakåtsträvare som motsatte sig hans radikala moderniseringprogram.

Kemal Mustafa Ataturk i stilenlig, europeisk hatt.

Kemal Mustafa Ataturk i stilenlig, europeisk hatt.

Till den turkiske presidentens egenheter hörde också att denne inte var den som spottade i glaset, och han umgicks mer än gärna med ”frigjorda”, ”europeiserade” fruntimmer som skydde den traditionella slöjan. Vid internationella gästabud drack Kemal Mustafa mer än gärna cocktails eller raki, även om han, liksom turkar i gemen, aldrig uppträdde i berusat tillstånd.

Vid en sådan internationell sammankomst med diverse utländska diplomater och allehanda digniteter skulle så den förfriskade presidentens avsky gentemot fezen ställas på sin spets. Vid sitt utgående passerade Mustafa Kemal sin bordsgranne, den egyptiske ministern Hamza Bey, som dagen till ära var furnerad i militärutstyrsel med tillhörande fez.

Mustafa Kemal uppmanade genast egyptiern att överlämna sin fez varpå han utbrast ”Hälsa eder konung, att jag Mustafa Kemal befallt Eder att för ikväll inte bära fez. Jag hatar fezer”. För att undvika ytterligare provokationer tog den olycklige egyptiern omedelbart av sig sin fez, varpå han som belöning fick emotta en presidentlig kyss på vardera kinden.” Tilltaget väckte bestörtning hos turkarna, som stundtals hade svårt att smälta Atatatürks pregnanta chosér, och slutade med att regeringen skickade kabinettsekreteraren på UD hem till egyptiern mitt i natten i syfte att uttrycka en officiell ursäkt.

Tyvärr var det redan för sent. ”Fezincidenten” utvecklades, via brittisk media, till en internationell skandal av högsta rang, och den turkiske presidentens hattnit blev förstasidestoff i en rad europeiska länder. Naturligtvis mottogs Kemal Mustafas behandling av Hamza Bey och hans ärevördiga huvudbonad med indignation i den muslimska världen , och den diplomatiska läxan blev dyrköpt för Turkiet (som gjorde sitt yttersta för att bortförklara incidenten).

Oavsett vad, var och förblev Mustafa Kemals ord turkisk lag. Förbudet för statsanställda att pryda sig med fez i tjänsten äger laga kraft ännu idag.

Den osmanska armén furnerad i den traditionella röda fezen.

Den osmanska armén furnerad i den traditionella röda fezen.

Förspelet till Konstantinopels fall 1204: Bysans och Henrik VI:s korståg

2014/10/27 § Lämna en kommentar

År 1204 föll kristendomens fyrbåk, Konstantinopel, för det fjärde korstågets framfart. Det var sålunda inte de fruktade muslimerna i öst som skulle visa sig besegla stadens dystra öde utan tvärtom bysantinarnas latinska trosfränder i väst. Konstantinopels fall skulle dock kunnat ske tidigare, redan under sluttampen av det tredje korståget.

Under slutet av 1100-talet var Bysans stjärna i dalande och landet sönderslets av inbördes strider. År 1195 kom den slösaktige Alexius III Angelos (1195-1203) till makten genom att låta blända och spärra in den rättmätige kejsaren, Isaac Angelos (1185-1195) – som också råkade vara hans bror. För att tvätta bort sin usurpatorstämpel och bringa aristokratin till lydnad inledde Alexius III sin regering med att närmast urskillningslöst ösa guld och gröna skogar över diverse parvenyer och politiska koryféer. Inom kort hade det bysantinska rikets en gång i det närmaste överfulla skattkistor fullständigts tömts på sitt innehåll.

Alexius III Angelos

Alexius III Angelos

Bysantinarna var i regel inte särdeles populära i det latinska Västeuropa; schismen mellan den romerska och grekisk-ortodoxa kyrkan förgiftade relationerna liksom bysantinarnas geopolitiska intressen i Syditalien. Vid jul år 1196 fick sålunda kejsare Alexius III ett ultimatum från sina unga och energiska tysk-romerska kollega, Henrik VI (1191-1197). I detta krävde Henrik VI att 5000 pund guld omedelbart skulle betalas i tribut, i annat fall skulle den tysk-romerska kejsarens planerade korståg (mer känt som Kejsare Henrik VI:s korståg – ett appendix till det tredje korståget), ta omvägen förbi Konstantinopel (på ett tidigt stadie började Henrik VI att uppvakta diverse armeniska furstar i hopp om att få deras stöd gentemot det bysantinska riket).

Att samla ihop denna enorma summa var en omöjlighet för den barskrapade Alexius III och till sin lycka accepterades motanbudet om 1600 pund guld av den tysk-romerska kejsaren. Men var skulle Alexius få pengarna ifrån? Hans initiala plan var att tillkalla senaten och få detta i vanliga fall lydiga regeringsintrument att instifta en särskild ”tyskskatt”. Resultatet blev nära på ett upppror. Inom kort tvingades Alexius III att slå den förhatliga tyskskatten ur hågen.

Vad skulle den barskrapade kejsaren hitta på istället? Jo, Alexius III kom, till folkets stora förtret, på genidraget att plundra de kejserliga sarkofagerna i den ikoniska De Heliga Apostlarnas Kyrka. Gravplundringen visade sig så framgångsrik att den skrupellöse kejsaren befann sig beredd att bryta upp låset till Konstantin den Stores gravkista när han emellertid nåddes av budet att de redan utförda likskändningarna inbringat en summa om 7000 pund silver. Konstantin den Store fick alltså trots allt vila i frid.

Till kejsare Alexius III:s stora lycka så avled hans ärkenemesis Henrik VI helt oväntat 1197 och det plundrade silvret nådde aldrig Tyskland. Pengarna kunde den slösaktige kejsaren istället lägga på lyx och underhållning. Hotet ifrån korsfararna var dock inte över till följd av den tysk-romerska kejsarens frånfälle, tvärtom. År 1203 stod korsfararna utanför Konstantinopels murar; denna gång kom ingen till Alexius III:s hjälp, han flydde fegaktigt sin huvudstad varpå grekerna utropade hans numera bländade och verklighetsfrånvända broder (Isaac II Angelos) till ny kejsare.

Det fjärde korståget intar Konstantinopel 1204.

Det fjärde korståget intar Konstantinopel 1204.

Barnslig galghumor i Rumänien: Dekret 707 och abortlagstiftningen i Ceausescus Rumänien

2014/05/25 § Lämna en kommentar

Abortlagstiftningen under den östeuropeiska kommunismens egid var, trots marxismens påbud om ideologisk och social endräkt, ofta ambivalent men, från 1960-talet och framåt, generellt sett oerhört stringent och misogyn. I de länder där nominell kommunism supplementerades av etnisk nationalism och en virulent statsfinansierad och orkestrerad natalistisk diskurs kunde följderna bli ödesdigra. Nicolae Ceausescus (1918-1989) Rumänien utgör tvivelsutan det mest extrema exempel i världshistorien där den omnipotenta statens tentakler, till följd av ett omtalat dekret, inte bara sökte penetrera privatlivets skrymsligaste vrår utan även nationens livmödrar.

Det var redan i oktober 1966 som Ceausescu promulgerade det omtalade dekret 707, som bl.a. innebar att aborter blev förbjudna för kvinnor under 45, för kvinnor som redan kunde stoltsera med åtminstone fyra barn och för kvinnor som riskerade allvarliga medicinska efterverkningar. Inte nog med att Ceausescu i princip lyckades göra aborter nära nog omöjliga över en natt, i samma andetag upphörde man med i stort sett all import och produktion av alternativa preventivmedel.

Det primära syftet bakom den misogyna abortlagstiftningen och dekret 707 var givetvis idén om att kraftigt höja nativiteten och därigenom Rumäniens nationella styrka. I början av 1980-talet, när den redan drakoniska lagstiftningen skärptes ytterligare, angav Ceausescu att hans mål var att höja Rumäniens invånarantal till 2020 från i runda slängar 23 miljoner till 30 miljoner. Enligt Ceausescu själv var ”fostret [. . .] socialistisk egendom och tillhör hela samhället. Att föda barn är en patriotisk skyldighet som är utslagsgivande för hela landets framtid”. Följden blev att ”någon som avstår från att ha barn” också stämplades som ”desertör”.

Det lyckliga paret Nicolaue och Elena Ceausescu omgivna av rumänska skolbarn.

Det lyckliga paret Nicolaue och Elena Ceausescu omgivna av rumänska skolbarn.

Inte nog med att läkare som inte hörsammade ”dekret 707” och utförde illegala aborter riskerade diaboliska straff, lagen gjorde också gällande att en kvinna med livshotande skador som sökt sjukhushjälp till följd av en illegal abort skulle nekas vård om hon inte genast avslöjade vem som hjälpt henne. Även läkare som laglydigt genomförde endast legala aborter riskerade grava fängelsestraff utifall myndigheterna fick för sig att läkaren ifråga praktiserade denna ynnest alltför ofta.

Dekret 707 kom i praktiken att innebära att i princip hela populationen av rumänska kvinnor i barnafödande ålder tvingades paradera sina livmödrar inför nyfikna statliga inspektörer. Arbetande och studerande kvinnor tvingades exempelvis till obligatoriska gynekologbesök varje kvartal för att intyga att de inte blivit gravida eller tidigare på olaglig väg avbrutit en grossess. Till dekret 707:s alla absurda inslag hörde också den beryktade ”celibatlagen” som kort och gott innebar att alla ogifta rumäner under 25 år tvingades underkasta sig en skattepålaga om otroliga 10 procent av total inkomst. Gifta par som inte producerade åtminstone ett barn åt den rumänska staten inom två år efter äktenskapets ingående fick betala en präktig pålaga på ungefär 20 procent av de gemensamma inkomsterna.

Lidandet som Rumäniens beryktade abortlagstiftning medfört är inkommensurabelt. I början av 1980-talet gick det 83 dödsfall per tusen födslar i Rumänien; landets kvinnor löpte alltså en tio gånger högre risk än det europeiska genomsnittet att dö i förlossningsskador. Dekret 707 lyckades heller inte att eliminera aborten som företeelse, aborter fortsatte att praktiseras i det fördolda och ofta med fruktansvärda resultat. Inte konstigt därför att den primära dödsorsaken för kvinnor i kommunismens Rumänien var just okontrollerade och misslyckade aborter.

Skräckexempel på ett rumänskt fosterhem.

Skräckexempel på ett rumänskt fosterhem.

Blodisande historia: Vampyrism i Serbien under 1700-talet

2014/02/19 § Lämna en kommentar

Inte så få tonårsflickor drömmer idag våta drömmar om vampyrer som glittrar i månskenet. Dessa blodsugande varelser har genom den amerikanska populärkulturen fått en aldrig tidigare skådad uppmärksamhet, även om vampyren varit föremål för människors fantasier i hundratals år. Namnet på varelsen, vampyr, härstammar dock från Serbien och inte från borgen Poenari i Valakiet där den berömde greven huserade under 1400-talet.

I byn Medvegia hände fruktansvärda ting år 1731, byborna dog som flugor i sina sängar om natten i oförklarliga sjukdomar. Snart började rykten florera bland de skräckslagna invånarna i Medvegia om att de avlidna hade hemsökts av vampyrer som smittat de hädangångna med sjukdomar alternativt strypt dem i sömnen bara för att återvända till sitt vilorum på kyrkogården.

Borgen Poenari, Drakulas hem

Borgen Poenari, ”Draculas” hem

Till Medvegia begav sig den österrikiska läkaren Johann Flückinger för att avslöja vampyren och dokumentera vad som egentligen pågick där. Hans undersökning kom snart att sikta in sig på hajduken (ungefär fredlös) Arnold Paole som hade avlidit år 1726. Mot slutet av sitt liv hade han påstått sig plågats av en vampyr som han hade haft oturen att springa på i Kosovo och smittats av den tärande sjukdomen vampyrism. Dock visste Paole råd och sökte upp den monstruösa varelsens grav, åt en rejäl näve jord från denna och smetade in sig i varelsens blod. Denna groteska handlig, trodde han, skulle ha botat honom från förbannelsen men den skyddade honom inte från otur; kort därpå föll han, bröt nacken och gick hädan.

Kort efter hans död visade det sig att Paole själv hade blivit en vampyr och han ska ha plågat ihjäl fyra stackars bybor. Detta skedde år 1725, och efter denna inledande blodfest höll sig Paole lugn i sin grav fram till 1732 då döden åter började hemsöka den fridsamma byn och inom kort befanns tio personer döda. På grund av detta vände man sig i sin desperation till myndigheterna och fallet hamnade på oberstleutnant Scnezzers bord som i sin tur sände Flückinger till byn då man fruktade pesten.

Flückinger däremot tog byborna på orden om att det var vampyren Paole som spred vampyrism och därför  började han gräva upp de avlidnas gravar för att kontrollera huruvida de hade förvandlats till vampyrer. Även om Flückinger var läkare hade han dålig kunskap om hur lik förmultnar, vilket i och för sig inte var så konstigt då gravöppningar hörde till ovanligheterna. Man kom snart fram till vilka lik som antogs smittats av vampyrism, dessa kändes igen på sin missfärgade hy, uppsvällda kroppar, blodsprängda och rosiga hy samt fortfarande flytande kroppsvätskor. När dylika lik upptäcktes högg man huvudet av dem och brände kvarlevorna.

Flückinger sammanställde sina erfarenheter i rapporten Visum et Repertum (Sett och upptäckt) som tack vare sitt markabra innehåll och bevis på att vampyrer existerade fick en förvånansvärd stor spridning. I rapporten användes frekvent det serbiska ordet vampir om de smittobärande gengångarna och det är härifrån ordet vampyr härstammar även om liknande varelser tagit folk av daga långt före Medvegia.

En medeltida vampyr eller gengångare har naglats fast vid graven med en påle genom munnen

En medeltida vampyr eller gengångare har naglats fast vid graven med en påle genom munnen

”Grexit” förr och nu: Storbritannien och besvikelsen med det grekiska frihetskriget

2014/01/07 § Lämna en kommentar

1821 tog grekerna till vapen mot sina osmanska förmyndare vilket blev inledningen på det tragikomiska befrielsekrig som avslutades 1829 och ledde till att grekerna, till följd av internationell intervention, lyckades kasta ut turkarna och frigöra sig från det osmanska oket. År 1822 skrev grekerna sin egenkomponerade konstitution och bad ödmjukt det kristna Europa om hjälp mot det turkiska förtrycket. Den grekiska propagandan – som var ytterst effektivt – utmålade turkarna som gudlösa plågoandar, mördare och våldtäktsmän. Denna missvisande propagandakampanj, som var långtifrån sann, gav frihellenismen en skjuts framåt i Europa i allmänhet och i Storbritannien i synnerhet; resultatet blev att tusentals militärt oprövade europeiska intellektuella samlades under de grekiska fanorna för att försvara ”Europas vagga”.

Det mest namnkunnige av alla dessa britter var som bekant den flambojante brittiske poeten Lord Byron (1788-1824). Denna eldsjäl dog dock i blodförgiftning innan han hann delta i någon strid, och tur var kanske det. En annan meriterad britt som slogs på grekernas sida var den sedermera världsberömda generalen Charles ”Kina-Gordon” (1833-1885) som hjältemodigt skulle dö i försvaret av Khartoum 1885. Vid ett tillfälle ledde ”Kina-Gordon” sin lilla grekiska här mot ett kloster som var förskansat av turkiska och egyptiska styrkor. Anfallet lyckades, trots bristande grekisk disciplin; till Gordons stora fasa vägrade dock de grekiska trupperna att konsolidera segern utan fann det mer roande att bestialisk mörda och lemlästa de fullständigt försvarslösa turkiska krigsfångarna. Efter denna episod flydde ”Kina-Gordon” omedelbart Grekland för all framtid och skrev i sin dagbok att landet och dess degenererade folk skadat honom ”såväl fysiskt som själsligt”.

Grekisk propagandaaffisch under det grekiska frihetskriget.

Grekisk propagandaaffisch under det grekiska frihetskriget.

Gordons misströstande var dock ingenting mot vad den genialiske brittiske amiralen Thomas Cochrane (1775-1860) skulle få uppleva. Denna det moderna Royal Navys grundläggare hade gjort en lysande karriär i Storbritannien för att därefter ta värvning i olika Sydamerikanska länder där han bland annat var behjälplig med att organisera Chiles och Brasiliens sjöstridskrafter mot den spanska respektive portugisiska fienden. Det ska dock tilläggas att Lord Cochrane inte hade mycket till övers för loja sydamerikaner. I Brasilien utgjordes exempelvis landets samlade sjöstridskrafter som Cochrane fick befäl över av blott en ynka läckande fregatt. Värre var dock besättningen som Cochrane beskrev som ”miserabelt underbetalda, miserabelt disciplinerade, och i hjärtat olojala”. Inte undra på att amiralen år 1826 var glad över att byta den Sydamerikanska barbarismen mot Grekland och den ”europeiska civilisationen”. Grekerna hade nämligen i åratal bönat Lord Cochrane om att ta över befälet över deras samlade sjöstridskrafter.

Väl i det ”civiliserade” Grekland fick den gode britten en chock; inte nog med att en imponerande egyptisk flotta blockerade Athen och hela Peloponessos, de ”samlade grekiska sjöstridskrafterna” innefattade inte ett enda sjödugligt krigsfartyg. Omedelbart tog Cochrane ett lån från England och beställde sex ångdrivna (!) krigsfartyg för den grekiska flottans räkning. Fartygen skulle dock aldrig komma fram. I Storbritannien fann man det besynnerligt, och blev i det närmaste förnärmade; vad var det för fel på gamla klassiska segelfartyg (britterna skulle, sina sjöstridskrafter till trots, bli bland de sista aktörerna i Europa att byta segel mot ånga)?

I sin nöd var Lord Cochrane tvungen att utrusta ett sorglig ansamling brigantiner för krigstjänst, och med dessa utverkade han verkligen underverk. Det var emellertid den fullständigt inkompetenta grekiska besättningen som fick bägaren att rinna över för den annars så taktiske och metodiske britten. Han fick överhuvudtaget inte sin grekiska besättning – som mest var intresserad av pirateri gentemot den egna befolkningen – att attackera turkarna utan att hota (och stundtals tilldela) knytnävsslag. Efter denna episod lämnade också Lord Cochrane Grekland för all framtid. I sin dagbok antecknade han att grekerna ”som kollektiv är de fegaste uslingar jag haft att göra med”. Historien slutade som bekant med att britterna – numera hjärtligt trötta på sina grekiska ”allierade” – tvangs skicka en egen flotta till Grekland för att till syvende och sist krossa de turkisk-egyptiska sjöstridskrafterna.

Storbritanniens grekhatande Lord Cochrane.

Storbritanniens grekhatande Lord Cochrane.

När historien flög sin kos: Recep Erdogan och den nya historieskrivningen i Kosovo

2013/12/20 § Lämna en kommentar

I oktober 2013 på Pristinas (Kosovos huvudstad) flygplats meddelade en stolt turkisk premiärminister, Recep Tayyip Erdogan (1954-), att ”Turkiet är Kosovo och Kosovo är Turkiet”. Det finns anledningar till Erdogans optimism. Inte nog med att Turkiet investerar mer än något annat land i den fattiga utbrytarrepubliken, Kosovo har dessutom nyligen reviderat sina officiella historieböcker och, på turkarnas begäran, porträtterat tiden som en osmansk provins i betydligt ljusare dager än förut.

Påtryckningarna på Kosovo om att förändra landets nationalistiska historieskrivning har varit tvåfladiga; EU har krävt en ändring, liksom Turkiet. Följden har blivit att den osmanska ockupationen av Kosovo och dess efterverkningar i historieböcker ämnade för primärskolan och gymnasiet delvis ändrat kontrast. Sålunda har ordet ”terror” – i samband med den osmanska ockupationen – bytt namn till ”politiskt förtryck”. Än mer hårdsmält för historiemedvetna Kosovoalbaner är att ett stycke som gjorde gällande att ”de grymma åtgärder som utfärdades mot icke-muslimska folk” har förbytts mot det betydligt trevligare: ”alla undersåtar i länder erövrade av det Osmanska imperiet var jämställda inför lagen och i vardagslivet”.

Turkiets PM Recep Erdogan.

Turkiets PM Recep Erdogan.

Dessa är bara några få av många förändringar som det turkiska utbildningsministeriet ”övertygat” den Kosovoalbanska regeringen att godta. Och även om det ska tilläggas att Kosovoalbanerna långtifrån godtagit att helt försköna den långa perioden under osmansk överhöghet är åtminstone en diskurs i den nya historieskrivningen utomordentligt uppenbar: ordet turk/turkar i association till ockupation och grymheter har i det närmaste helt försvunnit. När albanerna under 1800-talet, i traditionell historieskrivning, kämpade för nationell frigörelse mot det turkiska oket är oket numera inte ”turkiskt” (vilket torde omintetgöra Erdogans högtidliga proklamation) utan ”osmanskt/ottomanskt”.

Förändringarna i den Kosovoalbanska historieskrivningen som delvis, men bara delvis, inkorporerats av albanerna själva är ytterst ett påfund av det turkiska utbildningsministeriet som systematiskt sökt rättfärdiga detta tilltag genom att hänvisa till att Balkan, som region beträffat, var i centrum för Europas öde under den Osmanska ockupationen. Kosovoalbanerna var en del av denna historiska och geopolitiska framgång och därför, enligt utbildningsministeriet, borde detta faktum återspeglas i den officiella historieskrivningen.

Detta är dock långtifrån den enda historierelaterade grannstriden som den unga Kosovoalbanska republiken varit inblandade i på senaste år. Makedonierna i syd (som till övervägande del är ortodoxa slaver)  har sedan tidigare lyckats förarga grekerna genom att 2011 resa en gigantisk tjugotvå meter hög ryttarstaty föreställande den gemensamma nationalhjälten Alexander den Store på häst.

Den unga f.d. jugoslaviska delrepublikens nästa storslagna projekt har retat gallfeber på albanerna (albanerna utgör den utan tvekan största nationella minoriteten i det slaviska Makedonien). Den makedoniska staten planerar nämligen att i huvudstaden Skopje resa en ännu större staty föreställande Moder Teresa. Moder Teresa var, som bekant, född och uppvuxen i vad som idag är det självständiga Makedonien, men av albanska föräldrar. Att den infekterade frågan om vem som äger rättigheten till att definiera och kapitalisera på Moder Teresas nationella och etniska ursprung alienerat Kosovo och Makedonien vore inte att överdriva. Frågan är vad helgonet ifråga skulle säga om dessa småsinta stridigheter kring hennes nationalitet och etnicitet.

Staty föreställande Moder Teresa i Skopje, Makedonien.

Staty föreställande Moder Teresa i Skopje, Makedonien.

Huliganism i Hellas: Uppror och hästkapplöpning i Konstantinopel

2013/09/18 § Lämna en kommentar

Vid sidan av de blodiga gladiatorspelen var hästkapplöpning det främsta folkliga nöjet i Rom. Man ska dock inte mista hästkapplöpningarna på den enorma arenan Circus Maximus för ett mer fredligt helgnöje. Även om syftet inte var att döda utsatte sig förarna för nästan lika stora risker som de gladiatorer som trampade Coluseums blodröda sand. Den kultförklarade hästkapplöpningsscenen i Ben Hur ger en någorlunda realistisk bild av hur det kan ha gått till när det begav sig.

Efter Västroms fall år 476 levde hästkapplöpningarna vidare i den östra delen av imperiet. På den stora Hippodromen i Konstantinopel tävlades det under 500-talet som aldrig för. Tävlingsbanan mätte hela 450 meter på längden och 130 m. på bredden, Inalles ska närmare 100 000 åskådare kunnat bevittna skådespelet,

Staden fullkomligt kokade när de två främsta lagen skulle mötas; de Gröna och de Blåa. Lagen var namngivna efter de färger de hade på sina tävlingsdräkter. Uppbackade av sina aristokratiska fans och den bysteriska pöbeln formades lagen till vad som kan liknas vid politiska partier. De båda lagen kunde relativt obehindrat lufta kontroversiella åsikter om både religion och inrikespolitik. Kejsaren Justinianus (483-565 e.Kr.) höll på de blåa tillsammans med de kejsartrogna, medan de oppositionella – lejonparten av aristokratin – hejade på de gröna. Historikern Procopius skrev:

The population in every city has for a long been divided into two groups, the Greens and the Blue. the members fight with their opponents, respecting neither marriage nor kinship nor bonds of friendship, even if those who support different colors might be brothers or some other kind of relatives.”

Mellan de båda fraktionerna rådde en slags terrorbalans. När detta ämtåliga förhållande rubbades skulle det resultera i upplopp som på kort tid växte till en regelrätt revolt mot kejsaren; Nikerevolten år 532 e. Kr.

Det rådde utbrett missnöje med det höga skattetrycket som krigen med Persien orsakat, Men det som fick bägaren att rinna över var när myndigheterna lät gripa och åtala sju förare för mord och dömde dem till döden. När de skulle avrättas lät bödeln två av de dömda (en var från de båda lagen) rymma. De båda sökte fristad i en kyrka men myndigheterna visade ingen respekt för den heliga marken och lät omringa byggnaden.

Ett par dagar senare hölls ett race i Hippodromen och nu gjorde de blåa och gröna gemensam sak och grävde ned stridsyxan. Tillsammans vädjade man till kejsaren att benåda de båda förrymda, men Justinianus vägrade att lyssna på det örat, vilket skulle visa sig vara ett ödestiget misstag.

Plötsligt under tävlingen bytte lagen ut sina vanliga hejarop mot det gemensamma nike (segra). Inom kort stod stora delar av Konstantinopel i lågor och fansen gav sig på den ena symbolen efter den andra för statens och kejsarens makt. Man lyckades frita de fängslade förarna bara för att ställa ytterligare krav: Bland annat krävde man att diverse myndighetspersoner skulle sparkas, vilket kejsaren gick med på.

Nu stod det klart för Justinianus att det hela övergått i en revolt mot honom själv och därför bestämde han sig för att återställa ordningen med våld efter att ha övertalats av sin karismatiska hustru Theodora. Justinianus gav en eunuck i uppdrag att muta de blåa att ge sig på de gröna igen samtidigt som han sände en stark militär styrka att slakta alla i Hippodromen. Enligt Procopius ska de ha dödat 30 000 människor och därefter gick luften ur Nikeupproret. Efter upploppen hölls inga hästkapplöpningar på fem år och när väl tävlingarna återupptogs blev de en del av ceremonierna som omgav det kejserliga hovet vilket inte lämnade utrymme för liknande revolter.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin BalkanLuriks Anakronismer.