Släkten är värst: Incest, sinnessjukdom och familjetragedier i Habsburgdynastins Österrike

2015/03/18 § 2 kommentarer

Den ”habsburgska  hakan” har länge utgjort det primära fysiska kännetecknet för den ärevördiga Habsburgdynastins incestuösa degenerering under generationers lopp. Den gravt anemiska och indolenta spanske konungen Karl II, som blev den sista regenten av huset Habsburg på Spaniens tron, led exempelvis inte bara av ett synnerligt framskjutet hakparti, utan var därutöver emotionellt och mentalt handikappad (dessutom var han till följd av den systematiska inaveln i princip impotent). Incestiösa äktenskap hade alltså visserligen den fördelen att Habsburgdynastins maktställning konsoliderades, men samtidigt innebar det förvisso att släktens avkomlingarna, d.v.s. de framtida regenterna, lämnade mycket övrigt att önska.

Karl II av Spanien (lägg märke till den framskjutna Habsburgska hakan)

Karl II av Spanien (lägg märke till den framskjutna Habsburgska hakan)

 

De incestuösa äktenskapsförbindelsernas effekter på den österrikiska grenen av dynastin var dock, med vissa undantag, i regel inte fysiskt förnimbara. Dynastins grand seignour, Franz Joseph I (regent 1848-1916), var exempelvis välskapt och trind redan som bebis och utvecklades till en synnerligen intelligent och plikttrogen människa välsignad med god fysisk vigör. Emellertid var det långtifrån alla av Franz Josephs många släktingar som delade dessa gåvor (hans föregångare på tronen, Ferdinand I, led av epilepsi och diverse neurologiska åkommor och såg sin abdikationsdag 1848 som den lyckligaste dagen i sitt liv). Överhuvudtaget kantades Franz Josephs rekordlånga regeringstid av diverse familjära och dynastiska tragedier.

Ingen vållade större internationell skandal och kejsarparet mer olycka än sonen, och tillika tronföljaren, Rudolf (1858-1889). Denna sensibla och depressiva morfinist tog, i ett tillstånd av armod och vanvett, som bekant sitt liv tillsammans med sin minderåriga älskarinna i den berömda jaktstugan i Meyerling. Rudolfs mor, kejsarinnan Elisabeth ”Sissi” (1837-1898), tog sonens självmord oerhört hårt (hon försökte vid flera tillfällen att kontakta sonens ande genom spirituella seanser) och anklagade livet igenom sig själv och sin familj för det makabra dådet.

Det var kanske i sig inte helt underligt. ”Sissis” kusin, Luvig II av Bayern, hade några år tidigare tagit sitt liv i ett tillstånd av sinnesförvirring. Hans bror hade slutat sina dagar på mentalsjukhus och en annan släkting led större delen av sitt vuxna liv under den pikanta vanföreställningen att hon svalt ett piano av glas.

Kejsarens yngste bror, Ludwig ”Bubi” Viktor (1842-1919), beredde pliktmänniskan Franz Joseph avsevärt huvudbry. Inte nog med att ”Bubi” tycke om att klä sig i kvinnokläder och inte gjorde någon hemlighet av sin homosexualitet, hans homoerotiska eskapader i det magnifika palatset på Ringstrasse i Wien var allmänt omtalade. När ”Bubi” dessutom hade fräckheten att på ett offentligt badhus göra allt annat än subtila närmande mot en ung officer så hade måttet rågats. Kejsaren förvisade genast den frivola brodern från hovet i Wien.

”Bubis” snedsteg var emellertid bagatellartade i jämförelse med de begångna av kejsarens gravt alkoholiserade brorson, ärkehertig Otto (1865-1909). Förutom att helt öppet fraternisera med prostituerade på Wiens gator lyckades Otto att – vid en särskilt blöt tillställning – bli utestängd av sina suparkamrater från ett av Wiens mer fashionabla hotell. Där stod han sedan, formligen stupfull och naken, bortsett från en sabel kring midjan. Givetvis ville det sig inte bättre än att den brittiske ambassadören med familj vid tillfället råkade spatsera förbi. Saken väckte internationell jätteskandal.

En ung Franz Joseph (sittandes) tillsammans från sina bröder Från vänster: Maximilian, Karl Ludwig och Ludwig "Bubi" Viktor.

En ung Franz Joseph (sittandes) tillsammans med sina bröder. Från vänster: Maximilian, Karl Ludwig och Ludwig ”Bubi” Viktor.

Den  rosenrasande kejsaren, som satte dynastins prestige framför allt, skickade oavkortligen Otto på husarrest i ett kloster. Där gick det dock ingen nöd på den njutningslystne ärkehertigen; värre gick det för abbotens vinkällare som aldrig hämtade sig från besöket. Otto von Habsburg dog 41 år gammal i syfilis.

Det fanns också flera exempel på när medlemmar av Habsburgsläkten gjort sig skyldiga till såpass allvarliga malörer att kejsaren inte såg någon annan utväg än att stryka dem från listan över ”de levande”. Förbannelsen drabbade bland andra Franz Josephs kusinbarn, Louise, som gifts bort med kronprinsen av Sachsen men valde att att fly hovet i Dresden hals över huvudet tillsammans med sina barns franskalärare. Hon slog sig så småningom ned i Schweiz och gifte sig med en italiensk pianovirtuos.

Att Franz Ferdinand (1863-1914), som var son till nyss nämnda Ludwig ”Bubi” Viktor, utnämndes till tronföljare 1896 (detta år dog den förutvarande tronföljaren, den fanatiske katoliken Karl Ludwig, efter att ha druckit ”heligt vatten” från Jordanfloden) berodde ingalunda på att han stod först på tur i successionsordningen, inte heller åtnjöt han den gamle kejsarens gunst, tvärtom (Franz Ferdinand var gift med en simpel grevinna, och var det något Franz Joseph avskydde så var det morganatiska äktenskap). Det var helt enkelt så att den ärevördiga dynastin vid tillfället saknade andra kandidater som var något så när fysiskt och mentalt lämpade för uppdraget.

Tronföljaren Franz Ferdinand.

Tronföljaren Franz Ferdinand.

 

Native American pride: Nordamerikas homosexuella indianer

2014/04/07 § 1 kommentar

När européerna under 1700-talet kom att intressera sig för de nordamerikanska indianernas kultur gjordes upptäckter som kom att förstärka bilden av dessa som okristliga vildar; man upptäckte att det bland indianernas led fanns gott om sodomiter och framförallt män som uppträdde som kvinnor. En fransk jesuit rapporterade indignerat år 1744:

There are men unashamed to wear women´s clothing and to practice all the occupation of women, from which follow corruption that I cannot express.”

Dessa transvestiter chockade givetvis jesuiterna och man frågade sig vad i herrans namn som var fel på vildarna? Snart drog man slutsatsen att det bland indianerna fanns ovanligt många hermafroditer vilket kanske inte var underligt ogudaktiga som de var. Dock kom det snart fram att dessa syndare i kvinnokläder inte alls var tvåkönade utan helt vanliga sodomiter som markerade sin läggning genom att helt och hållet gå upp i det motsatta könets roll. Jesuiterna kom att kalla dessa män (och kvinnor) för berdaches från ett gammalt persiskt ord för ung slav.

berdaches historia är inte det mest utforskade ämnet när det kommer till Nordamerikas urbefolkning men en hel del observationer gjordes av antropologer under 1800-talet och början av 1900-talet och man tror idag att dessa transvestiter förekom i så gott som alla stammar i Nordamerika.

 

Berdache

Berdache

Även om det inte var lika vanligt förekommande existerade även kvinnliga berdaches och precis som sina manliga motsvarigheter tog dessa till sig det motsatta könets attribut och tabun. Ett speciellt fall berättar om en kvinna ur Kutenai-stammen (Kutenai huserade i nordvästra USA samt norrut in i Kanada) som hade gift sig med en kanadensisk jägare men sedermera lämnat honom och därefter återvänt till sitt folk. Väl tillbaka hade hon ”blivit” en man, beväpnat sig och deltagit i både jakt och stammens strider. Hon till och med lade sig till med flera hustrur, det är dock oklart om dessa fruar också var berdaches.

Intressant är hur en man eller kvinna kom att ”byta” kön. Transformationen skedde inte genom ett sexuellt uppvaknande, i stället var företeelsen med berdaches nära kopplat till religionen vilket förklarar varför de accepterades i samhället. Det var vanligt förekommande att den som ville byta kön lät meddela att en kvinnlig ande eller gudinna besökte pojken när denna kom i puberteten och på så vis ”inspirerades” pojken att framleva resten av sina dagar som kvinna. I andra fall kunde föräldrarna upptäcka att pojken föredrog att leka med saker som associerades med flickor vilket togs som ett järtecken.

Begreppet berdaches är idag obsolet, numera använder man i stället two spirit. Vissa antropologer menar att framförallt de män som transformerades till kvinnor gjorde detta eftersom de var ”misslyckade” som män. Man har antagit att män som var socialt avvikande bytte kön i syfte att klättra i den sociala hierarkin, var man misslyckad som man kanske man hoppades att det skulle gå bättre som kvinna.

 

Samkönat Navajo-par

Samkönat Navajo-par

Lurik rekommenderar: David  Greenberg. The Construction of Homosexuality. University of Chicago Press, 1990

Medeltida monarkmobbning: Magnus Erikssons påstådda homosexuallitet och hans belackare

2013/05/22 § Lämna en kommentar

Magnus Eriksson (1316 – 1374) kung av Sverige, Norge och Skåne regerade den svenska delen av sitt rike i hela 44 år (han blev kung vid den aktningsvärda åldern av tre år). Hans kungagärning bestod bland mycket av stiftandet av hans landslag och att han köpte Skåne. Dessutom är äktenskapet med drottning Blanka av Namur väl känt genom barnvisan rida rida ranka, hästen heter blanka. På ytan  kan  Erikssons tid på tronen te sig som framgångsrik men samtiden var inte särdeles till freds med sin konung. Ingen svensk kung har troligtvis blivit så svårt mobbad som han.

Kungen tyranniserades med allehanda elakheter  från omgivningen. Orsakerna var många men i allmänhet uppfattade man kungen som svag för smicker och  lättlurad. I synnerhet fick den senare uppfattningen ett uppsving efter att den danske kungen Valdemar Atterdag brandskattat Visby. Trakasserierna berörde fler delar av kungens person han beskrivs som närmast förståndshandikappad av samtiden, en fåne uppfylld av högmod och lättsinne.

Främst i raden av kungens belackare stod heliga Birgitta som radade upp anklagelser mot kungen som hon menade kom från Gud. Det blivande helgonet verkar ha tröttnat på kungen efter hans misslyckade korståg och började sprida illvilliga rykten om att kungen hade haft sexuellt umgänge med en riddare. Hon skrev att detta var känt både inom och utom riket och att ryktet troligtvis var sant eftersom kungen ”älskade män mer än han älskar sin Gud, sin hustru och sin egen själ”. En okänd person (troligen i Birgittas närhet) författade verket Libellus de Magno Erici i vilket det påstås att kungen av motvilja undvek sexuellt umgänge med sin hustru och utförde köttsliga handlingar som bröt mot naturen och sedvänjan.

Av alla tillmälen är öknamnet ”Magnus smek” det som fått störst spridning, länge antog man att detta syftade på kungens påstådda homoerotiska aktiviteter. Senare tiders forskning har visat att detta elaka smeknamn först började användas om kungen på 1450-talet då man skulle skriva hans historia. 1400-talets historiker gjorde tolkningen att kungen hade agerat allt för svagt mot Danmark vid brandskattningen och Atterdags återerövring av Skåne år 1360. Ordet ”smek” syftade dock inte på sodomi, istället var ordet ett sätt att beskriva en person som man kunde ”smeka” med fagra ord och löften. Således levde ryktet om kungen som en lättlurad person kvar även efter hans död.

Uppfattningen om att öknamnet ”smek” syftade på kungens sodomitiska äventyr härstammar från Erik Gustaf Geijer som helt enkelt satte in ordet i ett felaktigt sammanhang då han inte kände till den ursprungliga betydelsen. Under den senare delen av 1800-talet dög inte längre den flera hundra år gamla bilden av kungen eftersom tanken på en homosexuell kung fick det att vända sig i magen på mången i det oscarianska Sverige. I stället omvärderade man honom och större fokus lades vid de positiva delarna av hans tid vid makten. Huruvida kungen faktiskt var homosexuell känner vi inte till men helt klart är att hans fiender inom riket ville utmåla honom som sådan vilket inte var ett helt ovanligt tillvägagångssätt när man var i stånd att smäda en maktens man under medeltiden.

Magnus Erikssons sigill

Magnus Erikssons sigill

Lurik rekommenderar: Olle Ferm, Kung Magnus och hans smädesnamn Smek. Historien om en faktoid, dess ursprung, akademiska lansering och spridning. Stockholm: Sällskapet Runica et Mediævalia. 2010.

Army of lovers: Thebes homosexuella brödralegion

2012/09/30 § Lämna en kommentar

I dagens arméer skyr man homosexualitet som pesten, bäst illustreras detta av den amerikanska don´t ask, don´t tell– policyn som infördes av Clinton-administrationen år 1993. Denna policy gav armén rätt att avskeda den soldat som öppet visade sin homosexualitet eller den officer som krävde svar från misstänkta fjollor om dessas sexuella läggning. Över 13 000 soldater hann avskedas innan Barack Obama, till de konservativas stora förtret, upphävde don´t ask, don´t tell. Rädslan för homosexuella ”fjollsoldater” bottnar, som mycket annat som rör synen på sexualitet, i kristendomen; där äktenskapet mellan man och kvinna utgör ett av de heliga sakramenten.

Erfarenheterna från historien talar dock emot dagens uppfattning om homosexuella soldater.  Från det antika Grekland finns talrika historier om homosexuella hopliters överlägsenhet i strid. De äldsta beläggen för detta återfinns hos den grekiske historieskrivaren Plutarkos (46 – 120 e.Kr.) som skrev om det Lelantinska kriget mellan stadsstaterna Chalkis och Eretria på 700-talet f.Kr. Enligt Plutarkos hade Chalkis hopliter övergivit pederasti (ett sexuellt förhållande mellan en vuxen man och en ung pojke). Deras befälhavare, Cleomachus, hade däremot hållit fast vid traditionen och blivit stärkt av sin unge älskares ömma känslor så till den milda grad att han ledde sina styrkor till en lysande seger. Överbevisade om den styrka pederasti skänkte karaktären valde Chalkis hädanefter att återigen omfamna traditionen och gossebarnet.

Ingen militärmakt har vare sig förr eller senare litat så mycket på den inneboende kraften i kärleken män emellan som man gjorde i stadsstaten Thebe. Denna stads elitstyrka gick under namnet the sacred band (svenska: brödralegionen) och bestod uteslutande av manliga kärlekspar. Brödralegionen grundades av den thebetanska överbefälhavaren Gorgidas år 378 f.Kr. Enligt Plutarkos ska Gorgidas varit övertygad om att ett verkligt kärleksband skulle gjuta mod i trupperna i stridens hetta, Plutarkos skrev: ”eftersom älskande kommer att skämmas över att bli förnedrade inför sin älskare, kommer de med stor frenesi kasta sig in i striden och hjälpa varandra”

I enlighet med sin övertygelse handplockade Gorgidas kända par ur sin armé och lade på så vis grunden till vad som troligen är historiens enda elitstyrka bestående av enbart homosexuella kärlekspar. Styrkan utgjordes av 150 par som slogs sida vid sida, i enlighet med tron på styrkan i pederasti bestod varje par av en äldre ”älskare” och en yngre ”älskad”. Brödralegionen blev hädanefter en stående styrka som tränade hårt, i synnerhet lade man mycket tid på brottning och – överraskande – dans.

De dansande kärleksparen var dock inga man skrattade åt i samtiden. Under kraftmätningen mellan Athen och Sparta i det Peloponnesiska kriget (431 – 404 f.Kr) besegrade man den antika världens mest hårdförda soldater: de spartanska hopliterna. Den mest lysande segern stod vid Leuctra där thebetanerna med brödralegionen i spetsen i grunden besegrade en dubbelt så stor spartansk armé och bland de många döda återfanns även den ena av Spartas två kungar. Alla segrar till trots skulle brödralegionen till slut gå under. Det var dock inte avsaknaden av mod som skulle fälla den säregna elitstyrkan, istället var det brist på nytänkande och envisheten att hålla kvar vid den traditionella falang-taktiken i strid. När man ställdes inför den Makedonske kungen Filip II:s styrkor år 338 f.Kr. ska hela brödralegionen tagits av daga. Efter det förintande slaget visade den makedoniske kungen sin vördnad för brödralegionens duglighet; gråtande förklarade Filip att ingen man någonsin fick tvivla på deras förmåga.

Brödralegionen i strid

Brödralegionen i strid

Fuck You!; historien om långfingret

2012/09/02 § Lämna en kommentar

Obscena gester människor i mellan har säkerligen alltid förekommit. I vår tid är troligtvis det uppsträckta långfingret flankerat av ring- och pekfingret – som symboliserar en penis med pungkulor – den mest spridda gesten; var man än befinner sig i världen fungerar denna gest som provokation. ”Fingret” har följt människan så pass länge att detta tecken nu kan anses vara en del av västerlandets kulturarv då redan de gamla grekerna sträckte upp långfingret åt varandra i syfte att förnedra.

Det är fullt troligt att gesten förekom tidigare och i andra kulturer än i den helleniska men det är härifrån vi har de första i dag kända beläggen för ”långfingret” och dess betydelse. Omkring 500 f.Kr vet vi att grekerna använde tecknet som en symbol för homosex män emellan, gesten kallades för katapugon viket var en förening av orden för ned och rumpa. Katapugon var inte en förolämpning med den betydelsen vi tänker oss, grekerna hade som bekant en helt annan syn på homosexualitet och pedofili. Vad grekerna istället ansåg vara perverst var sexberoende, en man som lät sig styras av sina begär och som spenderade allt för stora summor på prostituerade tonårspojkar var en katapugon. Att däremot då och då ägna sig åt homosex var det ingen som höjde på ögonbrynen åt, lagom var bäst även i det gamla Grekland.

Som mycket annat övertog romarna även ”fingret” från grekerna och det var nu gesten som man kallade digitus impudicus (ungefär; oartigt finger) fick den form av grov förolämpning som fuck you har idag med samma symbolik, nämligen phallus- en erigerad penis. Ett råd från samtiden av poeten Marcus Valerius Martialis (ca 41 – 102 e.Kr.) ger oss ett illustrerande exempel på hur man lämpligen kunde tillämpa förolämpningen: ”skratta högt, Sextillus, när någon kallar dig en fjolla och sträck ut ditt mittersta finger.”

Även en av romarrikets mest namnkunniga historiker, Suetonius, (75 – 160 e. Kr.) skrev om ”fingret”. Vid ett tillfälle ska kejsar Augustus bestraffat en skådespelare  efter att denne reagerat på burop från en besviken publik med att visa digitus impudicus åt allihop. Den visserligen tendentiöse Suetonius beskriver också hur den hatade kejsaren Caligula – som är känd för sina  galenskaper – lät sina undersåtar   kyssa hans uppsträckta långfinger istället för hans hand. Kanske var det långfingret som ledde till att en av kejsarens favoritmobbningsoffer, Cassius, slutligen fick nog och mördade sin kejsare.

Under medeltiden tycks långfingret ha fallit i viss glömska. Den katolska kyrkan kan ha haft ett finger med i spelet eftersom långfingret tillsammans med pekfingret används vid välsignelser ville man inte att ett av de heliga fingrarna skulle kunna utgöra en obscen gest. En berömd historia från hundraårskriget gör gällande att fransmännen hade för vana att skära av halva långfingret på tillfångatagna engelska soldater för att dessa inte skulle kunna avfyra sina fruktade långbågar. Detta visade sig inte fungera, de stympade engelsmännen fortsatte att förmörka himlen med sina pilar. För att ytterligare reta gallfeber på fransmännen höll man upp sitt stympade finger och visade på så vis  att man fortfarande kunde pluck yew som det kallades när man spände bågen. I en annan variant av berättelsen lät man hugga av både pek- och långfingret, engelsmännen ska ha hållit upp båda dessa stympade fingrar och på så vis ska V-tecknet ha sett sin fodelse.

Våldtäktsbenägna vikingar med homosexuella böjelser

2012/05/23 § Lämna en kommentar

Vikingarnas sexuella preferenser har under lång tid legat under lupp i historisk forskning och avsaknaden av tillförlitliga källor har eggat intresset snarare än dämpat detsamma. Till saken hör att de tidigmedeltida vikingasamhällena genomsyrades av misogyna patriarkala strukturer som firade manlighetens dygder, medan kvinnor, å andra sidan, åtnjöt egendomsförhållanden som måste beskrivas som synnerligen generösa för sin tid.

De bristfälliga källor som trots allt existerar ger vid handen att vikingarna med glädje hängav sig åt såväl coitus som analsex. Vad gäller oralsex är läget dock oklarare eftersom praktiken inte finns omnämnd i några källor. Antagligen uppfattade vikingarna, i likhet med många andra medeltida nordeuropéer, oralsex som något gravt ohygieniskt och därmed förkastligt.

Sex var emellertid ingenting som vikingarna enbart ägnade sig åt bakom lyckta dörrar i hemmets hägn utan det var också en viktig psykologisk aspekt av krigföringen. Vikingarna hade, om man får tro kristna källor, en fäbless för att sexuellt förnedra sina meningsmotståndare, och en eventuell baneman våldtogs ofta tillsammans med sin hustru eller familj. Den homosexuella våldtäkten var således ett sätt för vikingarna att avmaskulinisera och effeminisera sina fiender.  

Överhuvudtaget förefaller det som om vikingarna, oberörda av konfessionalismens stringenta sexualla moralkodex, i regel var benägna och såg det som fullt naturligt att hänge sig åt homosexuella eskapader. Sexuella relationer mellan män beivrades således inte men det ansågs skamligt att åta sig den passivit och traditionellt kvinnliga rollen i en sådan relation. Längst ned på den sociala stegen i de gamla vikingasamhällena stog därför manliga prostituterade eftersom de självmant påtog sig en kvinnas roll under könsakten. Vikingarna trodde nämligen att en man som subordinerade sig sexuellt för en annan man också skulle knäböja inför eventuella fiender; en viking som antog en kvinnas roll i den homosexuella relationen var således inget ledarämne och därmed opålitlig.   

Också andra fakta gör gällande att homosexuella relationer var allmänt utbredda i vikingasamhället. Vikingarna hade exempelvis flera olika namn och etiketter för homosexuella, däribland fuðflogi (ungefär: man som flyr från kvinnans könsorgan). Intressant är också att  en äldre man – som fullgjort sin sociala plikt och producerat ett koppel manliga avkommor – ofta förärades en eller flera homosexuella relationer på sin ålders höst, även om hans hustru ännu var i livet. Mannens sexuella preferenser spelade alltså mindre roll i vikngasamhället så länge som mannen ifråga uppfyllde sina sociala skyldigheter, gifte sig och producerade barn.

Ett tydligt exempel på detta är sagan om den isländska vikingahjälten Grettir som påstods ha haft sexuellt umgänge med ”ungmör och änkor, allas makor, bondsöner, (. . .) kor och kalvar”. Grettirs uppenbara homosexuella och animalsexuella böjelser fördöms alltså inte, istället bidrar den till hjältens abnorma libido och därmed till konstruktionen av hans kraftfulla och eftersträvansvärda manlighet.     

Även kvinnorna i vikingasamhällena tycks ha uppskattat homosexuella relationer. Visserligen såg inte det patriarkala samhället med blida ögon på lesbiska förhållanden mellan fria kvinnor men få, möjligtvis undantaget den borträngda maken, hade något emot om kvinnan tog en älskarinna bland sina trälar.

Den frivola isländska vikingahjälten Grettir

Kinesisk fotfetischism; om Mingdynastins fäbless för porr

2012/03/18 § Lämna en kommentar

Mingdynastin (1368 – 1644) är den period i Kinas historia som flest människor i Västvärlden känner till namnet på, inte minst på grund av att porslin från perioden förefaller att vara en tidlös säker investering men också på grund av att mycket av det gemene man förknippar med Kina, exempelvis den förbjudna staden, uppfördes av Ming-kejsarna. Mindre känt är att Ming också var en porrens guldålder. Visserligen finns det hela 2000 år gamla kinesiska erotiska verk men under 1600-talet blev dessa noveller och målningar med upphetsande motiv allt vanligare.

Framförallt konsumerades pornografi bland den högre tjänstemannaklassen och vid det kejserliga hovet. I takt med att utvecklingen av en strukturerad och centraliserad regeringsmakt fortgick ökade även det dekadenta levernet i den förbjudna staden. Att Himmelens son – som kejsaren traditionellt titulerades – förde med sig tusentals konkubiner på sina resor uppfattades som naturligt med tanke på att den vanlige tjänstemannen kunde ha ett dussintal älskarinnor.

Tidens silikonbröst stavades liljefötter, kinesiska män var fotfetischer av stora mått, ett sexuellt intresse som höll i sig till dess att kommunistpartiet stigmatiserade bruket att deformera flickors fötter i syfte att göra dessa så små som möjligt. Målningar från Mingdynastin visar inte sällan nakna flickor i färd med att knyta upp de typiska små skor som bars av de som fått sina fötter ”liljeformade”. Denna fetisch höll i sig långt fram i tiden och vittnesmål om detta dyker upp på oväntade platser, det hände att kinesiska konvertiter som arbetade i USA på 1800-talet för sin präst bekände syndfulla tankar om kvinnofötter.

Förutom intresset för fötter beskrev och praktiserade man alla tänkbara typer av porr, anal-, oral- grupp- och homosex var inget man stod främmande inför. Mingdynastins främsta pornografiska verk var Plommonet i guldvasen eller Jin Ping Mei som författades under pseudonym i början av 1600-talet och som kom i tryck år 1610. Handlingen kretsar kring en familjs förfall i dekadens, familjens patriark har inte mindre än nitton sexpartners i boken och äger en stor samling sexleksaker. Det är emellertid inte frågan om någon lättsam ”gladporr”; verket kräver sin läsare då boken har dryga hundra kapitel och är väl över tusen sidor långt. Prosan anses dessutom vara av hög kvalité vilket får anses vara en väsenskillnad från nutidens pornografiska produktion.

Plommonet i guldvasen var mycket populär i samtiden men dess framgångssaga blev en kortlivad historia. År 1644 gick dynastin under för att ersättas av Qingdynastin vars kejsare var betydligt mer konservativa i sin inställning till porr och sex i allmänhet. Det kanske inte var en direkt häxjakt som inleddes på erotisk litteratur men många böcker i genren förstördes. Under 1900-talet har både den tidigare nationalistregimen och det idag styrande kommunistpartiet fortsatt på Qings inslagna linje och aktivt motarbetat kinesisk pornografi.
Kinesisk 1600-talsporr. Observera kvinnans skor som döljer hennes liljefötter

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade homosexuellLuriks Anakronismer.