En kanonaffär; om en ungersk ingenjör i osmansk tjänst

Under 1400-talet hade Ungern funnit stora järnmalmsfyndigheter samt utvecklat nya gruvtekniker vilket medförde att de ungerska gruvorna hörde till de lönsammaste i Europa. Järnmalmen förädlade man till vapen och särskilt framgångsrik blev man när det gällde konsten att gjuta kanoner. Ungern tycktes ha en framtid som Europas vapensmedja, exporten av handeldvapen och kanoner gick bra, ungerska vapen fyllde de aldrig sinande behoven hos sina grannar. Några direkta betänkligheter om vilka man exporterade till hade inte ungrarna, alla som kunde betala fick köpa.

Den kund som hade störst möjlighet att uppbringa pengar var det Osmanska imperiet. Trots att Europa darrade inför storturkens kroksablar vägde ungrarnas lockelse till pengar tyngre än alla säkerhetspolitiska argument mot en export till Osmanska imperiet. Tanken på att de vapen ungrarna tillverkat mycket väl kunde riktas mot dem själva tycks aldrig ha bekommit dem.

År 1450 sökte kanongjutaren Urban audiens hos den Bysantinske kejsaren Konstantin XI och erbjöd honom sina tjänster, mot en rejäl summa skulle Urban gjuta den största kanon kejsaren eller någon annan ditintills föreställt sig. Konstantin var mycket intresserad men kunde inte skaffa vare sig de pengar, tillräckligt med järn eller de nödvändiga gjuteriarbetare som behövdes för ändamålet. Anledningen till denna fattigdom var att det en gång så stolta Bysantinska riket var reducerat till att enbart bestå av staden Konstantinopel och en dåligt kontrollerad del av Peloponnesos. Resten av imperiet hade bit för bit annekterats av osmanerna. Kejsaren Konstantin hade därför goda själ att vara orolig, det rådde inget tvivel om att hans stad snart skulle bli föremål för sultanens intresse.

Urban som trodde blint på sin förmåga att gjuta en jättekanon vände sig nu till kejsarens fiende, sultanen Mehmet II, som blev lika förtjust över idén som kejsaren hade varit. Urban ska ha gapat stort när sultanen erbjöd honom fyra gånger så mycket som han begärt för sin insats. Till skillnad från Konstantin led inte Mehmet brist på vare sig pengar eller kunskap, snart hade han försett Urban med en armé av metallurger, gjuteriarbetare och allhända experter från imperiets alla hörn.

Tre månader senare fraktades Urbans skapelse till fästningen Rumeli Hisari vid Bosporen där den skulle hota alla fartyg som vägrade erlägga skatt. Det första skepp som fick smaka på kraften hos kanonen kom från Venedig; ett enda välriktat skott förvandlande skeppet till kaffeved. Sultanen var överförtjust och ålade Urban att tillverka ytterligare en kanon, nu dubbelt så stor.

1453 var det nya monstret klart, det åtta meter långa eldröret sköt kulor på 650 kilo upp emot två kilometer, en formidabel eldkraft på 1400-talet. Nu var tiden inne att ta de sista resterna av det bysantinska imperiet av daga. 200 man fick till uppgift att bära kanonen till fronten vilket blev något av en logistisk mardröm, skapelsen var så tung att i princip alla broar på vägen fick förstärkas, men den elfte april stod Urbans monster redo att avfyras mot Konstantinopels dubbla murar.

Grekernas beskrivningar av kanonens verkningar tyder på att kanonen inte var avgörande för stridens utgång, däremot fungerade den som ett effektivt psykologiskt vapen. Endast sju gånger om dagen vågade man avfyra detta vidunder på grund av trycket, men när man gjorde det ska till och med skeppen i Bosporen ha skakat och Konstantinopels kvinnor svimmat av chock.