När kristenheten höll andan: Slaget vid Poitiers 732 vs. Belägringen av Konstantinopel 717

2012/12/06 § 2 kommentarer

I traditionell västeuropeisk historieskrivning har det beryktade slaget utanför Poitiers mellan franker och muselmaner tillskrivits en närmast oproportionerlig roll för den europeiska civilisationens bestånd och fortlevnad. Det var som bekant utanför Poitiers i våra dagars Frankrike år 732 som de anstormade araberna slutligen hejdades av Karl Martells (686-741) katolska franker.

Enligt en samtida krönikör vid namn Paulus Diaconus – vars fabulösa beräkningar ska tas med åtminstone ett tjogtal nypor salt – tog Karl Martells franker 375 000 araber av daga medan de själva endast förlorade 1500 man. Även om segern utanför Poitiers innebar att Frankrikes kärnland förskonades från den muselmanska jaggernautens härjningar skulle böneutropare i Sydfrankrike under ytterligare fyra decennier mana islams bekännare till knäfall inför Allah.

Till saken hör att samtiden, från det lilla vi vet, inte uppfattade slaget vid Poitiers som det stora avgörandet i kampen mot halvmånen; detta stod istället knappa två decennier tidigare i ett annat hörn av Europa, närmare bestämt utanför Konstantinopels murar.

600-talet hade varit ett segerrikt århundrade för Islam och dess kamelburna arméer. Man hade utan större svårighet sopat bort bysantinarna från Nordafrika, krossat det mäktiga Sasanidiska riket i Persien (226-640) men slutligen led man nederlag mot de ståndaktiga grekerna utanför Konstantinopels murar 674-678. I början av 700-talet verkade dock möjligheten att slutligen införliva kristenhetens största stad i det expanderade kalifatet bättre än någonsin; det bysantinska riket sönderslets nämligen under dessa år av inbördeskrig och palatsrevolutioner.

Araberna blandade sig i den interna bysantinska uppgörelsen och stödde ekonomiskt och militärt en ung grekisk ädling vid namn Leo Isauriern som högtidligt lovade dem att förvandla det bysantinska riket till en rättrogen muslimsk vasallstat. Leo lyckades verkligen i sitt värv och antog purpurmanteln under namnet Leo III (717-741) men vägrade, till arabernas stora olycka, att uppfylla sina frikostiga löften.

Leo III

Leo III

Redan innan Leo III kröntes till bysantinsk kejsare hade araberna dragit samman en oöverträffad belägringsstyrka i Syrien som enligt samtida krönikörer – vars uppgifter är gravt överdrivna men betydligt sannolikare än i det frankiska exemplet ovan – bestod av 180 000 man fotfolk och dryga 2500 välutrustade krigsskepp. Denna formidabla styrka inneslöt år 717 det hårt ansatta Konstantinopel till lands såväl som till havs.

Leo III hade dock inte vilat på lagrarna utan varit i full färd med att upprusta det bysantinska försvaret. Kejsaren, som visade sig vara en oanad militärstrateg, ledde själv försvaret av Konstantinopel från dess imposanta murar. Till lands tillfogades de anstormade araberna det ena militära nederlaget efter det andra av utbrytande grekiska styrkor och allierade bulgariska ryttarskaror, medan ett flitigt användande av den ”grekiska elden” effektivt slog tillbaka den gigantiska muselmanska flottan. Därtill kom att pesten härjade vilt i det vittrande arabiska lägret.

Efter tretton månaders ursinnig belägring slog så araberna till reträtt. Enligt grekiska uppgifter ska den jättelika muslimska flottan ha gått sitt öde tillmötes i en vildsint storm och endast fem skepp återvänt till syriska frihamnar. Samtida arabiska källor å sin sida framhåller skamset att belägringen av Konstantinopel kostade inalles 150 000 soldater och sjömän livet. I vilket fall som helst innebar Leo III:s osannolika seger att kristenhetens fyrbåk i öster kom att överleva i ytterligare dryga sju århundraden.

Lurik rekommenderar: Lennart Breitholtz. Vid medeltidens gryning: Rom under barbarernas svärd. Svenska Humanistiska Förbundet 1984.

Samtida grekisk skildring av belägringen av Konstantinopel 717

Samtida grekisk skildring av belägringen av Konstantinopel 717

Annonser

En kanonaffär; om en ungersk ingenjör i osmansk tjänst

2011/10/12 § Lämna en kommentar

Under 1400-talet hade Ungern funnit stora järnmalmsfyndigheter samt utvecklat nya gruvtekniker vilket medförde att de ungerska gruvorna hörde till de lönsammaste i Europa. Järnmalmen förädlade man till vapen och särskilt framgångsrik blev man när det gällde konsten att gjuta kanoner. Ungern tycktes ha en framtid som Europas vapensmedja, exporten av handeldvapen och kanoner gick bra, ungerska vapen fyllde de aldrig sinande behoven hos sina grannar. Några direkta betänkligheter om vilka man exporterade till hade inte ungrarna, alla som kunde betala fick köpa.

Den kund som hade störst möjlighet att uppbringa pengar var det Osmanska imperiet. Trots att Europa darrade inför storturkens kroksablar vägde ungrarnas lockelse till pengar tyngre än alla säkerhetspolitiska argument mot en export till Osmanska imperiet. Tanken på att de vapen ungrarna tillverkat mycket väl kunde riktas mot dem själva tycks aldrig ha bekommit dem.

År 1450 sökte kanongjutaren Urban audiens hos den Bysantinske kejsaren Konstantin XI och erbjöd honom sina tjänster, mot en rejäl summa skulle Urban gjuta den största kanon kejsaren eller någon annan ditintills föreställt sig. Konstantin var mycket intresserad men kunde inte skaffa vare sig de pengar, tillräckligt med järn eller de nödvändiga gjuteriarbetare som behövdes för ändamålet. Anledningen till denna fattigdom var att det en gång så stolta Bysantinska riket var reducerat till att enbart bestå av staden Konstantinopel och en dåligt kontrollerad del av Peloponnesos. Resten av imperiet hade bit för bit annekterats av osmanerna. Kejsaren Konstantin hade därför goda själ att vara orolig, det rådde inget tvivel om att hans stad snart skulle bli föremål för sultanens intresse.

Urban som trodde blint på sin förmåga att gjuta en jättekanon vände sig nu till kejsarens fiende, sultanen Mehmet II, som blev lika förtjust över idén som kejsaren hade varit. Urban ska ha gapat stort när sultanen erbjöd honom fyra gånger så mycket som han begärt för sin insats. Till skillnad från Konstantin led inte Mehmet brist på vare sig pengar eller kunskap, snart hade han försett Urban med en armé av metallurger, gjuteriarbetare och allhända experter från imperiets alla hörn.

Tre månader senare fraktades Urbans skapelse till fästningen Rumeli Hisari vid Bosporen där den skulle hota alla fartyg som vägrade erlägga skatt. Det första skepp som fick smaka på kraften hos kanonen kom från Venedig; ett enda välriktat skott förvandlande skeppet till kaffeved. Sultanen var överförtjust och ålade Urban att tillverka ytterligare en kanon, nu dubbelt så stor.

1453 var det nya monstret klart, det åtta meter långa eldröret sköt kulor på 650 kilo upp emot två kilometer, en formidabel eldkraft på 1400-talet. Nu var tiden inne att ta de sista resterna av det bysantinska imperiet av daga. 200 man fick till uppgift att bära kanonen till fronten vilket blev något av en logistisk mardröm, skapelsen var så tung att i princip alla broar på vägen fick förstärkas, men den elfte april stod Urbans monster redo att avfyras mot Konstantinopels dubbla murar.

Grekernas beskrivningar av kanonens verkningar tyder på att kanonen inte var avgörande för stridens utgång, däremot fungerade den som ett effektivt psykologiskt vapen. Endast sju gånger om dagen vågade man avfyra detta vidunder på grund av trycket, men när man gjorde det ska till och med skeppen i Bosporen ha skakat och Konstantinopels kvinnor svimmat av chock.

Kolossala historiska transformationer; hur Kolossen på Rhodos återuppstod i kvinnokläder

2011/05/11 § 1 kommentar

Efter att hjältemodigt ha försvarat sin stad och utstått en fruktansvärd belägring som varade i flera månader (305-304 f.kr) beslutade sig de segerrusiga invånarna på det solstänkta Rhodos att ett monument skulle uppföras till solguden Helios ära för att högtidlighålla minnet av den ärorika segern. Kort därpå påbörjades projektet med att resa en ca 33 meter hög vidunderlig bronsstaty som avbildade den älskade gudomen; ett projekt som tog 12 år att färdigställa (292-280 f.kr). Den jättelika Kolossen på Rhodos blev vida beryktad och avundad i hela den hellenistiska världen under sin korta levnadstid, och förlänades därmed en framskjuten plats i det fina sällskapet arkitektoniska konsttycken som vi numera benämner ”Antikens sju underverk”.

Huruvida Kolossen stod bredbent och vakade över ett av Rhodos hamninlopp eller helt sonika befanns stationerad på en av öns många tempelbeprydda kullar tvistas det ännu om. Kanske spelar detta mindre roll då denna imposanta galjonsfigur endast överlevde i 56 år då Rhodos 226 f.kr drabbades av en fruktansvärd jordbävning som fick Kolossen att rämna.

Den bronsbeklädde Helios beklagliga öde uppmärksammades av den egyptiska konungen Ptolemaios III, inom vars rike Rhodos var fast förankrat. Denna erbjöd sig frikostigt nog att sanktionera rekonstruktionen och återuppbyggnaden av Kolossen. Efter att ha konsulterat det världsberömda oraklet i Delphi avtackade sig dock öborna denna ynnest då oraklet varnat dem för att Helios skulle anse den egyptiska avgudadyrkarens smutsiga pengar vara en skymf mot honom själv. Om man får tro de sparsmakade dokumenten från tiden ifråga som fortfarande finns tillgängliga blev därför den detroniserade Kolossen liggande i Rhodos hamn i över ett halvt sekel.

År 654 e.kr erövrade emellertid de anstormande araberna Rhodos och dessa såg ingen anledning till att låta den fallna solguden ligga kvar och samla damm. Enligt den gängse historiska skrönan tilläts en pengastinn syrisk jude köpa Kolossen för en spottstyver, varpå han lät hugga upp den i småbitar och sedan frakta hem hela härligheten på 900 kameler. Intressant nog innehåller denna fabel gliringar om den arabiska jaggernautens kulturförstörande framfart såväl som om judarnas påstådda gnidenhet.

Kolossen på Rhodos äger dock aktualitet även idag. I det moderna Grekland har debatten om huruvida möjligheten existerar att återuppbygga denna stundtals gått varm under de senaste decennierna. Så sent som 2008 annonserade den grekiska regeringen att man ämnade uppföra en ny Koloss vid Rhodos hamninlopp men den fallerande grekiska ekonomin har naturligtvis inneburit att projektet tillsvidare lagts på is.

Om man hårdrar det något kan man dock med fog hävda att Helios jättestaty redan återuppstått, om än i ny tappning och i ett något femininare klädsvall. Mannen som skapade frihetsgudinnan (1884), Frederic Bartholdi, hade nämligen Kolossen på Rhodos som förebild när han ciselerade dragen av denna det moderna USA:s obestridliga galjonsfigur. Sålunda befinner sig nu den reinkarnerade Helios vakandes över New Yorks farvatten på Ellis Island.

Fantasifull och anakronistisk 1600-tals målning föreställande Kolossen på Rhodos

Europas sköld och kampen om Malta

2011/03/20 § Lämna en kommentar

1565, Johanniterordens (eller, Den suveräna militära hospitalsorden av sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och av Malta) stormästare De la Valette förbereder Maltas försvar inför den väntande invasionen. Rykten har nämligen gjort gällande att den osmanske sultanen Süleyman den magnifike mobiliserat en ofantlig flottstyrka avsedd för ön och ett slutgiltigt förintande av Johanniterordens riddare.

1530 hade de osmanska turkarna fördrivit riddarna från deras tidigare huvudfäste på Rhodos och avsevärt decimerat orden. Sedan dess har man fått arrendera Malta av kejsaren Karl V mot en årlig tribut bestående av en jaktfalk. Dock hade riddarnas självförtroende inte rubbats det minsta. De såg sig som en kristendomens elitstyrka och hade med oförminskat förakt fortsatt att angripa osmanska fartyg. Utan tvivel var Süleyman irriterad över att någon rykte honom i skägget.

De la Valette var fast beslutsam att inte överge Malta, han var redo att dö på bröstvärnen och nog var han en härdad och förskräcklig krigare. Nästan hela hans liv hade varit präglat av krig vilket gjort honom skräckinjagande. Under 1538 överlevde han fyra månader i ett hål i marken som straff efter för att han nästan slagit ihjäl en lekman på grund av en mindre oförrätt. Han tillhör även den exklusiva skara som, efter att ha rymt, överlevt ett helt år som galärslav, ett öde vilket i princip var ett utdraget dödsstraff.

Med endast 500 riddare, ett par tusen maltesiska milismän och ett antal europeiska äventyrare som alla levde för krig skulle nu De la Valette möta osmanernas styrka om kanske 50 000 disciplinerade krigare. Av dessa var flera tusen janitsjarer, en fanatisk elitstyrka bestående av musketörer, inte sällan som barn rövade från kristna familjer för att uppfostras till sultanens mest hängivna krigare vars fanatism endast tycks ha kunnats mätas med stormästarens egen.

Kraftmätningen började med att Mustafa, Sultanens stridbara härförare, inledde en vansinnig terrorbombning som pågick dyngnet runt. Riddarna kunde inte göra mycket mer än att till vanvett driva på maltesarna att reparera murarna under nätterna. När bombardemanget efter en tid inte gett önskat resultat satsade Mustafa på att erövra fortet St. Elmo som försvarades av 1500 man. Striden blev fruktansvärd och varade mot alla odds en hel månad. Slutligen tog janitsjarerna fortet, som nu var en grushög, och lät avrätta alla överlevande.

Vad som räddade riddarna från förintelse tycks ha varit stormästarens beslutsamhet och hans rabiata tro som förbjöd honom att ge upp till de otrogna. Visserligen anlände sent omsider utlovade förstärkningar från fastlandet men då hade Mustafa redan påbörjat reträtten eftersom belägringen drog ut allt för länge på tiden.

De la Valette dog ett par år senare men han innan dess grunda Maltas nuvarande huvudstad, döpt efter honom själv, Valletta. På hans gravsten lär det något högtravande men passande stå skrivet: ”Han var Europas sköld”.

De la Valette

Münster; 1500-talets fundamentalistiska högborg

2010/09/09 § 2 kommentarer

I samband med religionskrigen under den tyska reformationen i början på 1500-talet uppstod en rad avarter av Luthers lära. Den uppslitande konflikten mellan protestanter och katoliker ledde, föga förvånande, till att åtskilliga var övertygade om att apokalypsen stod i nära antågande. I synnerhet bland vederdöparna förefaller tron på Kristus snara återkomst ha varit särskilt levande. Av den anledningen sökte sig vederdöparna bort från världen. Man ville leva i familjära grupper där beslut togs gemensamt, allt för att efterlikna den tidiga antika kristendomen.

I Münster hade vederdöparna större framgångar än på andra platser, deras budskap lockade till sig stora skaror av människor från både när och fjärran. Bland dessa immigranter fanns holländaren Johann av Leyden som snabbt tog till sig budskapet och troligen även såg en möjlighet i detta att vinna en viss rikedom. Tack vare sin goda manipulativa förmåga lyckades han inom kort bli vän med en av vederdöparnas främsta ledare, Beuckelszoon. När även en man vid namn Jan Matthys anslöt sig var trojkan komplett och Münsters öde beseglat.

De allt mer fanatiska predikningar som kom att höras på Münsters gator fick snart som konsekvens att klimatet mot protestanter och katoliker hårdnade markant till dess att kulmen nåddes en tidig februarimorgon. Förblindande av fundamentalism drev man ut alla icke-vederdöpare ur Münster varefter dödsstraff infördes för alla som inte bekände sig till den nya tron. Detta var dock bara början på det skräckvälde som skulle komma.

Sektens tre ledare påbörjade nu en radikal omformning av samhället. All privat egendom förbjöds och skulle samlas i ett centrallager, inte ens mat fick ägas. Sektens hårda kärna övervakade allt som vedertogs i staden. Särskilt utsedda ”diakoner” kontrollerade Münsters invånare när de intog sina måltider, minsta ifrågasättande var belagt med dödsstraff som utfördes effektivt och utan pardon.

Efter att Beuckelszoon haft en uppenbarelse, under vilken han sprang omkring naken på stadens gator, tog han ensam över makten i sekten och staden. En av hans första åtgärder blev att införa polygami och tvångsgifte. Münsters kvinnor förbjöds att tacka nej till sex dylikt beteende straffades naturligtvis med döden. Barn som sa nej till sina föräldrar avrättades också tillsammans med makar som grälade. Samtidigt som bödelsyxan svingades både dag och natt försåg sig Beuckelszoon med ett harem, utropade sig till kung samt införde åter nya lagar som ytterligare detaljstyrde livet.

Givetvis sågs inte detta med blida ögon av vare sig kejsaren eller kyrkan. Katoliker och protestanter gjorde gemensam sak och påbörjade under en biskops befäl belägra Münster. Trots att biskopens armé bestod av hårdföra legosoldater blev belägringen långvarig. Beuckelszoon försvarade staden med alla till buds stående medel, alla invånare skulle delta i det desperata försvaret. Inom en inte allt för lång tid tog dock maten i Münster slut och svälten började breda ut sig. Med hungern som drivkraft började vissa invånare klaga på regimen varpå terrorn hårdnade ytterligare. Alla som sa emot styckades i fyra delar och hängdes upp på olika platser till allmän beskådan.

Tillslut tog hungern ut sin rätt, belägrarna lyckades ta sig in i staden varpå man högg ned samtliga åttahundra som fortfarande bar vapen. Ytterligare fyrahundra invånare spårades upp och dödades omedelbart. Beuckelszoon och Johann av Leyden (Jan Matthys dog under ett egenhändigt anfall mot belägrarna) straffades på det mest makabra vis, de fick tungorna utslitna, torterades med glödande järn innan de slutligen stacks ihjäl. Kropparna hissades upp i ett kyrktorn.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade belägringLuriks Anakronismer.