Insupandet av Islam på indiskt vis: Alkoholmissbruk i Mogulriket

Moguldynastin – avlägset besläktade med såväl Timur Lenk som Djingis Kahn – behärskade som bekant, reellt eller nominellt, stora delar av den indiska subkontinenten mellan 1526 och 1857. Det moguliska ledargarnityret var, på pappret, hängivna Islams påbud men kämpade trots detta genom hela sin historia (och de var ingalunda ensamma i den muslimska världen) med dess företrädares ogudaktiga fäbless för allehanda rusdrycker.

Mogulrikets galjonsfigur och grundare, Babur (1483-1530), var exempelvis en hängiven drinkare som inte spottade i glaset och i hela sitt liv pendlade mellan fullständig abstinens till ohämmat fylleri. Än värre var sonen, Humayun (1508-1556), som tidvis övergav regeringsbestyren för långvariga fylleslag. Vid ett tillfälle förlorade Humayun även tronen i Delhi och fick söka sin tillflykt i det fjärran Persien. Det verkade dock inte ha gått någon nöd på Humayun; den överdådiga gästfriheten – som medförde intagandet av omättliga mängder alkohol – gjorde att han trivdes som fisken i vattnet. Efter att genomlidit diverse besvär och prövningar och återtagit sin indiska tron avled Mogulhärskaren knall och fall 1556 genom att snubbla huvudstupa nedför en brant stentrappa i ett av sina palats. Med största sannolikhet hade han puffat lite väl hårt på opiumpipan.

Moguldynastins i särklass mest lysande härskare, Akbar den store (1506-1606), var ingalunda någon nykterist men förhållandevis måttfull vad gäller alkoholintag – hans tre söner var dock av annan kaliber och senare delen av livet fick Akbar ägna åt att söka avhålla dessa från flaskan, i denna mission misslyckades han markant.

Hur graverande alkoholkulturen som förhärskade bland Mogulrikets överklass verkligen var kännetecknas inte minst av att Akbars samtliga tre söner – Salim (sedermera kejsare under namnet Jehangir), Murad och Danayel – alla utvecklades till notoriska alkoholister redan i tonåren. För att stävja sönernas alkoholism gav den generösa fadern dem allehanda ansvarfulla militära och administrativa uppdrag.

Jehangir

Murad, Akbars favoritson, fick exempelvis ett prestigefullt militärt uppdrag långväga från det förföriska hovet i Delhi. Rapporterna var dock så beklämmande att Akbar inom kort skickade dit en ersättare; denna hann dock inte fram innan Murad supit ihjäl sig och dött i delirium tremens, 23 år gammal. Brodern Danayel var etter värre. För att förhindra hans supande lät Akbar anställa vakter som rent fysiskt skulle betvinga sonen om denna sökte tröst i flaskan – men till ingen nytta. Liksom alla beprövade alkoholister var Danayel ytterligt uppfinningsrik. Bl.a. fylldes komagar med vin och smugglades in till prinsen under tjänarens kläder; spritflaskor gömdes i loppet på en kanon – i stort sett användes alla till buds stående medel. Summa summarum: år 1604 dog Danayel en plågsam död till följd av alkoholförgiftning, nyss fyllda 34 år.

Salim/Jehangir (1569-1627) var inte bara försupen, han startade dessutom ett uppror mot sin åldrade fader. På dödsbädden försonades dock de två, och den blivande Jehangir lovade högtidligt att försöka följa Islams påbud och avstå från fylleriet. Det gick väl si och så med det löftet.

Den första engelsmannen som fick äran att bevista Mogulhovet var en viss William Hawkins som anlände till Indien år 1608, Jehangir ska genast ha blivit så förtjust att han uppbådade en indisk prinsessa för den brittiska gästens behag. I sin dagbok rapporterade Hawkins att han, trots sina försök, endast mäktade med att frambringa tre dygn med Mogulkejsaren och dennes hov. Tydligen förväntades högtidliga gäster att insupa samma diet som kejsaren, vilken ytterst bestod av hälsovådliga mängder alkohol och opium förtärda under alla dygnets timmar.

Vid flertalet tillfällen under sin regering innebar nämnda diet att Jehangir befanns helt oförmögen att sköta regeringsbestyren överhuvudtaget varför dennes äregiriga hustru tog över makten i landet. Detta betydde inte på något sätt att Jehangir var en vettvillig festprisse utan intresse för vare sig regeringsbestyr eller Islams påbud, tvärtom. Under hela sitt vuxna liv förde Jerhangir en läsvärd dagbok i vilken han skriver öppet och utförligt om sin livslånga kamp mot alkoholismen. Särdeles glad verkar Mogulkejsaren ha varit över att på senare år dragit ner alkoholkonsumtionen från över 20 koppar om dagen till måttfulla fem koppar (5 koppar motsvarade ungefär 1,5 liter starkvin).

Om den indiska alkoholkulturens kraft vittnar också den sista mer betydande mogulhärskaren, Auruangzebs (1656-1707), energiska försök med att få drycken totalförbjuden i enlighet med sharias föresatser. Aurangzeb, den i särklass mest fanatiska av moguldynastins alla härskare, satte inga fingrar emellan utan konsumtion och distribution av alkohol kunde föranleda de mest drakoniska straff, bl.a. stympning av offrets armar och ben. Reaktionerna var dock så oförstående och bestörtansvärda att kejsaren för ovanlighetens skull var tvungen att rucka på bestämmelserna.

Aurangzeb

Svinaktiga påbud: Varför judar och muslimer inte är särdeles pigga på fläskkött

Grisen har inte haft det alldeles lätt genom historien; att använda ordet ”svin” i pejorativ mening har en lång historia med rötter i Antiken i såväl Europa som Mellanöstern. Det eviga Kina utgör ett undantag i sammanhanget då grisens högaktade ställning i den traditionella kosmogonin gjort det till en komplimang att kalla någon för ett riktigt ”praktsvin”.

Få kan väl ha undgått att ortodoxa judar och muslimer skyr fläskkött som pesten. En än färre skara torde ha reflekterat över varför. Om vi bortser från religiös mytologisering, varför kommer det sig att religiösa kulturer med ursprung i Mellanöstern eller den arabiska halvön inte varit särdeles pigga på att inkludera fläskköttet bland de gängse kostvanorna? Tro det eller ej, men forskningen på detta område har hundratals år på nacken och är än idag en het potatis.

Med största sannolikhet emanerar det judiska och muslimska påbudet om att undfly det religiöst kontaminerade fläskköttet från Antikens Egypten. Det ska i sammanhanget klargöras att Antikens egyptier inte var konsistenta grishatare, förhållandet till grisen skiftande mellan olika dynastiers uppgång och fall, men generellt sett ansågs svinfarmare vara de lägst stående kastet i den sociala och politiska hierarkin. Detta hängde antagligen ihop med att de högre skikten i den egyptiska samhällshierarkin, och då särskilt prästerskapet, var, till följd av sin sociala status och pekuniära rikedom, rabiata vegetarianer (vegetarianism har, ur historisk synvinkel, alltid varit en ”överklasssport”).

”Det bökande svinet” – enligt kinesiskt mytologi.

Det är intressant att studera hur grisens ställning i den egyptiska mytologin ständigt förändrades till det sämre under historiens gång. Under det nya Kungariket (1550 f.Kr. – 1077 f.Kr.) blev grisen den ”behållare” som förde en annars gudstrogen medborgares synder till dödsriket.

Intagandet av fläskkött var, i det nya Kungariket, en ”ynnest” enbart reserverad för slavar och samhällets heloter. Om man får tro Torah så torde en viss Moses, som spenderade åtskillig tid med den egyptiska överklassen, måhända lärt sig av sina översittares vanor. När samme man, återigen enligt Torah, reste upprorsfanan och ledde sitt folk ut ur Egypten så blev egyptiernas förakt för fläskköttet också judarnas.

Vare sig man är beredvillig till att tro på Moses stordåd eller ej verkar historiker överens om att det judiska grisföraktet spred sig som en löpeld till den arabiska halvön, där en viss Muhammed (570-632) – som utom tvivel hade kontakt med diverse judiska handelsmän och jordbrukare – tog intryck av påbudet. Inom kort förkunnade islams apologeter att fläskköttet – utom i yttersta nödfall – var ”hands-off” för varje gudfruktig muslim.

Om man nu bortser från religiös historiografi kan också andra intressanta och icke-religiösa orsaker nämnas som anledning till det välkända muslimska påbudet. Många historiker, med Annales-skolans etikett, gör nämligen gällande att det muslimska påbudet att avstå från fläskköttet har sitt ursprung i det expanderande muslimska ”civilisationens” tilltagande urbanisering. Svinuppfödning kännetecknade, enligt denna historiesyn, en form av självförsörjning som gick stick i stäv mot de centraliserande och administrativa imperialistiska tendenser som kännetecknade den gryende Omajjad-dynastin (661-750). Liksom antikens imperier fick omajjaderna sin rikedom genom skatter i form av naturaprodukter, i synnerhet spannmål. Om spannmål ”kastades som pärlor för svin”, för att göra bruk av ett välkänt citat, infann sig naturligtvis inga skatter. Svinuppfödare skulle, med denna logik i ryggen, därför elimineras.

Oavsett om man väljer att ge Annales-historikerna rätt eller inte är åtminstone en sak intressant i sammanhanget: Påbudet om att undvika fläskkött skiftade i takt med centralstatens centrifugering; i tider av politiskt och religiöst kaos föreföll det som att även de till synes mest gudfruktiga muslimer återföll i kärlek för fläskköttet (särskilt i Nordafrika). Även om beläggen är bristfälliga så torde det först vara under högmedeltiden som påbudet om att undvika fläskköttet rönte genklang i hela den dåvarande muslimska världen.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Annales-skolans kanske största frontfigur, en viss Ferdinand Braudel (1902-1985), i en mindre ihågkommen passus föreslog att den ”muslimska civilisationens” förfall under senmedeltiden och kristenhetens uppgång  i samma veva berodde på att den ”muslimska civilisationen” övergav fläskköttet. Samme man har, i en likaledes bortglömd passus, deklarerat att den kinesiska civilisationens relativa recession under Ming-dynastin (1368-1644) berodde på att kineserna övergav intagandet av produkter baserade på vete till förmån till sådana baserade på ris. Europa kan således tacka sin fäbless för bröd och bacon för sitt relativa välstånd.

Den grisälskande franska historikern Ferdinand Braudel.

Den mongsidige Khanen: Religiösa tolkningar av Djingis Khan och hans arv

Det är inte för inte som Djingis Khan (1162-1227) och hans hästburna mongoler satt sina spår i historieskrivandet hos såväl kristna, muslimer och buddhister, för att bara nämna några. Djingis Khan själv var en religiöst grubblande människa och rättrogen schamanist – före en större batalj kunde han ägna dagar i bön på en bergstopp och åkalla Den Evigt Blå Himmelns välsignelse.

Till Djingis Kahns förtjänster hör som bekant att han under loppet av blott 25 år erövrade och raserade fler stater och nationer än romarna lyckades med under 400 år, liksom instiftandet av Pax Mongolica (den mongoliska freden), vilket i princip innebar institutionaliserandet av religiös och etnisk tolerans i alla områden under mongolisk jurisdiktion.

Djingis Khan

Detta innebar ett gigantiskt religiöst och moraliskt dilemma för de rättslärda i de underkuvade och kulturellt högtstående civilisationer som erövrats av mongolerna. Om just deras religiösa övertygelse var den enda sanna och därmed överlägsen andra trosbekännelser i allmänhet och den mongoliska shamanismen i synnerhet, hur kunde det då komma sig att en polyteistisk hedning som Djingis betvingat deras kultur och inlemmat den inom ramen för det mångkulturella och multireligiösa Pax Mongolica? Hur kunde man på religiös väg rättfärdiga detta?

Svaret visade sig vara lika generiskt som det var enkelt: Djingis Khan var egentligen en förtäckt frälsare som trots sitt stäppursprung och sin skenbarliga tro på animistiskt nonsens vördade deras, och just deras gud. Islams apologeter försvarade redan tidigt den mongoliska ockupationen och Pax Mongolica med att Djingis och hans efterträdare i hemlighet reciterade Koranen för glatta livet. När mongolerna sedan under sent 1700-tal konverterade till buddhismen en masse så förklarades Djingis Khan helt anakronistiskt vara ett buddhistiskt helgon. Kineserna stötte likaså på patrull och förklarade Djingis och hans dynasti ömsom vara vördnadsvärda konfucianer och ömsom rättrogna taoister.

I Öst- och Centraleuropa, å andra sidan, försökte man länge enträget framställa den schamanistiska erövraren som kristen. Länge kontemplerade man att den omtalade och mytologiserade Johannes Presbytern, kristendomens imaginära försvarare i öst, i själva verket var en konverterad mongolisk ättling till Djingis Khan. Ryssarna – som, med få avbrott, led under det ”mongoliska oket” mellan 1240 och 1480 – tvangs länge brottas med de moraliska och konfessionella problem som subordinationen under den uppenbart blasfemiska Khanen innebar. Värst att allt för de renlärigt ortodoxa ryssarna var att deras påtvingade skyddsherre – Gyllene Hordens Khan (Gyllene Horden konverterade till Islam under tidigt 1300-tal) – avkrävde att de ortodoxa prästerna ovillkorligen bad för hans hälsa i officiella böner, något som ryssarna också gjorde i över ett århundrade, om än motvilligt.

Hur hade då Djingis Khan själv resonerat kring sin postuma deifiering i vitt skilda konfessionella kulturer som han en gång samlade under sin spira? Nja, den religiösa grubblaren Djingis förblev stäppfolkens schamanism trogen livet ut och betraktade i regel religiösa dignitärer, oavsett konfession, som ”trollkarlar” (vilket i mongolisk diskurs inte hade några explicit negativa konnotationer).

Djingis såg också med viss sympati på sina erövrade undersåtars enträgna och fatalistiska gudsfruktan. I hans ögon hade deras avgudadyrkan – för honom gjorde det ingen skillnad huruvida undersåten tillbad Allah, Jahve eller Buddha – förlett dem till att överge militära dygder till förmån för omåttlig materialism och hedonism. Inte för inte varnade han sina många söner för att: ”det är lätt att förglömma sin vision och sitt syfte i livet när man väl tillägnat sig fina kläder, snabba hästar och vackra kvinnor”.

Gigantisk ryttarstaty (40 meter hög) föreställande Djingis Khan i Tsonjin Boldog utanför Ulan Bator.

Besinningslösa bokstravstroende bibliofober: Om muslimska bokbål man minns

Ofta betvingas vi tillgodogöra oss uppgifter rörande medeltiden som gör gällande att de kristna vandrade sin tid an i ett kulturellt och religiöst mörker medan deras muslimska grannar såtade sig i en kulturell och civilisatorisk glans som bar den religiösa toleransens förtecken. Detta är i bästa fall en sanning med modifikation eller, mer troligt, en anakronistisk historietolkning fylld av återvändsgränder. I sanning fanns det religiösa vettvillingar även i de vidsträckta länder som beboddes av halvmånens folk och i själva verket kan ”muslimerna”, för att medvetet generalisera, påbördas två medeltida bokbål av proportioner som gjort en viss Adolf Hitler grön av avund: brandskändningarna av de legendariska biblioteken i Alexandria och Cordoba.

Det legendomsusande biblioteket i egyptiska Alexandria ska ha färdigställts år 290 f. Kr. och påstås under sin högsommar ha inrymt uppemot 600 000 papyrusrullar. Under bibliotekets glansdagar tvangs t.o.m. inkommande skepp att temporärt lämna ifrån sig alla sina böcker/rullar till bibliotekets kopieringsavdelning, och bara om det var absolut nödvändigt höll de snikna bibliotekarierna sina löften och återbördade böckerna/rullarna till sina rättmätiga ägare efter fullgjort värv.

Det var emellertid i efterdyningarna av att araberna, anförda av kalif Omar (579-644), under 640-talet erövrade det bysantinska Egypten som bibliotekets flammande öde beseglades. Den  av trovärdiga källor obekräftade myten gör gällande att kalif Omar ska ha blivit tillfrågad vad man ämnade göra med bibliotekets alla (ovärderliga) papyrusrullar: ”Om böckerna överensstämmer med Koranen, då behövs de inte. Om de säger emot Koranen, då är de inte önskvärda. Därför så förstör dem”, ska han ha svarat. Myten förtäljer vidare att papyrusrullarna i biblioteket ska ha använts som bränsle för att koka varmt badvatten åt alla Alexandrias stationerade soldater i hela sex månader.

Ett minst lika imposant muslimskt bokbål stod att finna i Al-Andalus huvudstad Cordoba, ungefär 350 år senare. Här hade bl.a. kalif Al-Hakam II (915-976) givet riket rykte om sig för att vara ett toleransens Mecka – en plats där muslimer, judar och kristna arbetade samfällt och levde endräktigt – och en kulturell fyrbåk. Till Al-Hakam II:s stora kulturhistoriska förtjänster hör färdigställandet av ett storslaget bibliotek och lärdomscentra som under sin glans dagar ska ha inrymt cirka 400 000 böcker och pergament (det kristna Europas största lärdomscenter vid denna tid, Sorbonne, kunde ståta med knappa 2000 böcker och pergament).

Tyvärr smittades Al-Hakam II:s efterföljare av zelotiskt ortodoxa vindar från sina muslimska trosfränder i Nordafrika och började allt mer frenetiskt att söka erodera den religiösa toleransens tunna fernissa. Av ett helt annat kynne var nämligen tronföljaren Ibn Abi Amir (938-1002), mer känd som Al-Mansur ”den segerrike”, som tog över regeringstyglarna år 976. Al-Mansur var en religiös fanatiker och en hänsynslös krigare som drev de kristna inkräktarna tillbaka till norra Spanien och som egenhändigt kopierade koranen.

För sin regims legitimitet och sin personliga säkerhet förlitade sig Al-Mansur på Cordobas fromma men fanatiska muslimska tiggare (faqiherna), och för att blidka dessa fundamentalister lät Al-Mansur beordra utrensning i biblioteket . Flertalet av kalif Al-Hakam II:s högt skattade böcker förgicks i det kulturhistoriska helgerånet. Om ödet som väntade bibliotekets skatter – vilka hade tagit hundratals år i anspråk att samla in – förtäljde ett ögonvittne: ”Några brändes och andra kastades i palatsets brunnar och täcktes med jord och stenar”.

Månghövdad muslimsk Messias: Mahdis många missioner

Enligt den muslimska eskatologin ska det komma en frälsare och härskare känd som Mahdi som ska styra mellan sju och nitton år och grunda det rike som föregår apokalypsen. Den grundläggande iden är att Mahdi redan har levt men försvunnit och nu lever i det fördolda, gömd för världen men som kommer att träda fram när tiden är den rätta. Denna muslimska messias har under historiens gång utgjort en mäktig kraft då det inte är ett försumbart antal män som utgjort sig för att vara den återvändande imamen.

Till äldre tiders män som utgett sig för att vara Mahdi hör Muhammed Jaunpuri (1443-1505) som växte upp i nordvästra Indien men kom att bli Mahdi när han på en pilgrimsresa till Mecka stod framför den heliga Kaba och högtidligt kungjorde till var och en som ville lyssna att han var den heliga imamen som återvänt. De skriftlärde i Mecka verkar mest ha uppfattat honom som en tok och man lät honom helt enkelt hållas tills dess att han efter ungefär nio månader  reste hem till Indien. Väl hemma proklamerade han vid två ytterligare tillfällen att han var Mahdi och här lyckades han väcka en del uppmärksamhet få talrika följare och grunda en egen kult. Under återstoden av sitt liv reste Jaunpuri omkring i Indien och Centralasien i syfte att sprida sin lära innan han avled i en ålder av 63 år i dagens Afghanistan.

Fram till 1900-talet fortsatte en mängd män att kalla sig Mahdi men bland alla dessa sticker framförallt Muhammed Ahmed ibn Seijid Abdullah (1884 – 1885) ut. Denne sudanes och religiösa fanatiker gjorde uppror mot det Egyptiska styret i Sudan och därmed även mot Storbritannien som i sin tur styrde Egypten. År 1881 Proklamerade Abdullah att han var den efterlängtade Mahdi och en religiöst färgad revolt var i och med detta i rullning. Den nya Mahdi var övertygad om sin sak och tog det huvudlösa beslutet att hans här skulle slåss på samma vis som Muhammed hade slagits på 600-talet således med spjut och sabel. Efter att ha mött brittiska styrkor beväpnade med resultatet av 1200 års utveckling sedan Profetens dagar backade man från påbudet och började använda moderna vapen. När rebellerna väl kastat sina spjut och plockat upp gevären gick det hela bättre, på bara ett år lyckades man erövra hela Sudan och grunda en ny huvudstad; Omdurman.

Muhammed Ahmed ibn Seijid Abdullah

Det religiösa styret blev mycket hårt. Sång, musik och dans förbjöds, flickor skulle beslöjas från fyra års ålder. De som inte följde lagstiftningen var utlämnade till grymma straff. Krig började föras mot grannländerna vilket föranledde Storbritannien att tillslut gripa in och göra slut på Mahdistväldet.

Till de senaste männen som har pekats ut som den återvändande imamen hör den aningen obskyra figuren Wallace Fard Muhammed (1893 – 1934?)  som grundade Nation of Islam i USA vilken både Malcolm X och Muhammed Ali skulle komma att tillhöra. Nation of Islam etablerades under 1930-talet och kom delvis att bli något av en svart befrielserörelse. Wallace Fard Muhammed utropade emellertid aldrig sig själv till Mahdi den biten sköttes effektivt av en tidig medlem vid namn Elijah Poole (senare Elijah Muhammed). Elijah Muhammed predikade att hans mästare var Mahdi och att Gud verkade direkt genom honom för allas bästa. Lärjungen tog strax före Fard Muhammeds mystiska försvinnande (vissa tror att han blev ihjälskjuten av polis) över som ledare för Nation of Islam.

Wallace Fard Muhammed

Medeltida multikulti: Interkulturellt utbyte i korstågens kölvatten

Deus le volt, Deus le volt! Orden ekade som hammarslag över Clermont i november år 1095. Påven Urban II hade proklamerat det första korståget och därmed hade en ny katolsk idé om heligt krig sett dagens ljus och en konflikt som ger eko in i vår egen tid hade inletts. Korstågen ledde emellertid inte endast till ond bråd död – de kristnas egna beskrivningar om erövringen av Jerusalem år 1099 tycks förfära den mest hårdhudade läsare – en sidoeffekt blev även ett oväntat kulturellt utbyte mellan böckernas folk.

Khidr – den gröna mannen, är ett mystiskt helgon inom islam som dyker upp på de mest oväntade ställen i såväl judisk som kristen tradition. Khidr var en gåtfull främling som trots sitt vita skägg var en yngling som aldrig åldrades, han återfinns i Koranen där han agerar vägvisare åt Moses. I judisk tradition identifieras han med profeten Elia men det är i den kristna världen som han kanske har fått den mest spännande och sagolika formen; berättelsen om Khidr anses idag ha inspirerat författaren till det medeltida Arthureposet.

Khidr i sin gröna dräkt

Berättelserna om Arthur och riddarna av runda bordet är idag – genom Hollywoods otaliga populariseringar – kända för flertalet västerlänningar men härstammar ursprungligen troligtvis från Historia Britonum (800-talet) av Nennius. Berättelserna om Arthur och hans kamp mot den saxiska invasionen var mycket populära under medeltiden och många nya sagor tillfördes mängden av berättelser om Camelots kung och hans tappra riddare. Inspirationen till dessa sagor är naturligtvis många men senare forskning har visat att det muslimska inflytandet inte varit obetydligt. Förutsättningarna för att detta skulle ske var korståget och det utbyte av berättelser och myter som spreds mellan halvmånens apologeter och alla de tusentals kristna som tog upp korset.

Framförallt menar man att den Gröna riddaren i sagan Sir Gawain and the Green Knight (ca 1350-tal) är att identifiera med det muslimska helgonet Khidr. I sagan utmanas Gawain att attackera en mystisk grön riddare om han accepterar villkoret att den gröna får slå tillbaka. Gawain hugger huvudet av sin antagonist som oberört fäster tillbaka huvudet och lovar att återkomma om ett år och en dag.

Religiösa antipatier till trots spreds muslimska texter (långt många fler än de arabiska översättningar av grekiska filosofer som brukar nämnas) inte minst Koranen. Svaret på hur Khidr hamnade i sagorna om Arthur kan troligen sökas hos Robert av Ketton (111? – 116?) som översatte Koranen till latin under 1100-talet och lästes med stort intresse av tidens skolastiker som inte till alla delar av sina väsen var några islamofober. I själva verket visade medeltida lärde stort intresse för islam och den muslimska kulturen, även om man självfallet ”visste” att muslimerna var otrogna som skulle dömas på den yttersta dagen, intresset var allt som oftast rent akademiskt.

Berättelserna och myterna vandrade åt båda hållen. Den muslimska världen tog till sig myterna om St. Göran, den grekiske officeren i den romerska armén som dödar en drake och som i sin tur avrättas av kejsaren Diocletianus. Även vad gäller detta omtyckta kristna helgon förknippas han med den gröna Khidr. I den muslimska versionen dödar Khidr en sjödrake som håller Beiruts invånare i skräck.

Khidrs helgedom är belägen vid Beit Jala utanför Betlehem och är en av de få platser som både kristna, muslimer och judar ber vid, alla heliga krig till trots.

Gawain och den gröna riddaren

Rakbladsvassa muslimer: Usámah Ibn Munkidh minns sitt 1100-tal

”Då drog jag en kniv ur mitt bälte och stack den i hans vänstra bröst. Jag minns att jag tittade på såret varifrån blodet vid varje andetag bröt fram som bubblor på vatten. Så småningom bar man bort den sårade som dog strax därpå och begravdes.”

Detta är den syriske 1100-talsprinsen Usámah Ibn Munkidh som berättar, om hur han för första gången tar någon av daga. Mannen som blir föremålet för denna debut var en av Usámahs fars tjänare. Den unge Usámah var ännu inte tio år fyllda men uppenbarligen fast besluten att skoningslöst manifestera sin rättsuppfattning. Tjänaren hade jagat en av gossarna i tjänstestaben, och när knodden Usámahs uppmaningar inte hindrade den vuxne tjänaren att örfila sin många år yngre kollega, grep lillprinsen resolut in. En rättskaffens tjänare hade presenterat sig.

Under sitt fortsatta liv skulle Usámah praktisera sina brådmogna kunskaper fler gånger, särskilt i bataljer med europeiska korsfarare – eller ”franker” som Usámah kallar dem. Han hade fötts 1095, samma år som påve Urban II lanserat det första korståget, och Usámahs vuxna liv kom att präglas av försvaret mot de kristna inkräktarna. I sin självbiografi återger prinsen flera framgångsrika duster med korsfarare, men han väjer ingalunda för händelser av det mindre stolta slaget.

År 1129 drabbade en arabisk här samman med korsfarare vid Kfartab, och prins Usámah var självfallet där. Deltog gjorde också de båda kurdiska bröderna Badr och Annáz, där den senare var något närsynt. Efter slaget visade Annáz segerrusigt upp ett avhugget fiendehuvud som han hade vid sadeln – en fiende ”som försvarade sig mycket hårt”, förkunnade Annáz. ”Du olycksaliga”, utbrast hans kamrater, ”det är ju din broder Badrs huvud!” Usámah låter oss veta att Annáz för alltid drog sig undan efter detta missöde.

Ett inte fullt så makabert minne lånas från badmästare Salim som förestod ett badhus i det av korsfararna erövrade Al Maarra. Dit kom en dag en frank som irriterad över Salims skylande handduk ryckte den av Salims höfter. Franken blev genast hänförd av badmästarens slätrakade kön och bad om samma behandling. Salim tog itu med uppdraget. ”Det är verkligen fantastiskt, Salim! Du måste göra samma sak på min hustru!” Den överförtjuste franken fick som han ville och var mycket nöjd. Han betalade utan diskussion, återberättar Usámah.

93 år gammal skriver prins Usámah de sista raderna. Här möter oss en gammal man som anar att slutet är nära:

”Snart är det också natt i Damaskus. En natt bland andra, bara ännu en natt som alla andra nätter, eller kanske den eviga natten? Herre, förbarma dig över mig i din härlighet. Jag vet inte om jag har tjänat dig som jag borde, jag har åtminstone trott på dig. Du, evigt förlåtande. Må mina goda handlingar stå inskrivna i mitt livs bok! Och vad gäller de andra, min Gud, i din barmhärtighet, utplåna dem!”

Ruinerna efter borgen Shaizar i Syrien där Usamah föddes och växte upp.

 

Lurik rekommenderar: André Miquel. Usámah – en syrisk prins i strid med korsfararna. Atlantis 1988.

Luriks spökskrivare: David Nilsson

När kristenheten höll andan: Slaget vid Poitiers 732 vs. Belägringen av Konstantinopel 717

I traditionell västeuropeisk historieskrivning har det beryktade slaget utanför Poitiers mellan franker och muselmaner tillskrivits en närmast oproportionerlig roll för den europeiska civilisationens bestånd och fortlevnad. Det var som bekant utanför Poitiers i våra dagars Frankrike år 732 som de anstormade araberna slutligen hejdades av Karl Martells (686-741) katolska franker.

Enligt en samtida krönikör vid namn Paulus Diaconus – vars fabulösa beräkningar ska tas med åtminstone ett tjogtal nypor salt – tog Karl Martells franker 375 000 araber av daga medan de själva endast förlorade 1500 man. Även om segern utanför Poitiers innebar att Frankrikes kärnland förskonades från den muselmanska jaggernautens härjningar skulle böneutropare i Sydfrankrike under ytterligare fyra decennier mana islams bekännare till knäfall inför Allah.

Till saken hör att samtiden, från det lilla vi vet, inte uppfattade slaget vid Poitiers som det stora avgörandet i kampen mot halvmånen; detta stod istället knappa två decennier tidigare i ett annat hörn av Europa, närmare bestämt utanför Konstantinopels murar.

600-talet hade varit ett segerrikt århundrade för Islam och dess kamelburna arméer. Man hade utan större svårighet sopat bort bysantinarna från Nordafrika, krossat det mäktiga Sasanidiska riket i Persien (226-640) men slutligen led man nederlag mot de ståndaktiga grekerna utanför Konstantinopels murar 674-678. I början av 700-talet verkade dock möjligheten att slutligen införliva kristenhetens största stad i det expanderade kalifatet bättre än någonsin; det bysantinska riket sönderslets nämligen under dessa år av inbördeskrig och palatsrevolutioner.

Araberna blandade sig i den interna bysantinska uppgörelsen och stödde ekonomiskt och militärt en ung grekisk ädling vid namn Leo Isauriern som högtidligt lovade dem att förvandla det bysantinska riket till en rättrogen muslimsk vasallstat. Leo lyckades verkligen i sitt värv och antog purpurmanteln under namnet Leo III (717-741) men vägrade, till arabernas stora olycka, att uppfylla sina frikostiga löften.

Leo III

Redan innan Leo III kröntes till bysantinsk kejsare hade araberna dragit samman en oöverträffad belägringsstyrka i Syrien som enligt samtida krönikörer – vars uppgifter är gravt överdrivna men betydligt sannolikare än i det frankiska exemplet ovan – bestod av 180 000 man fotfolk och dryga 2500 välutrustade krigsskepp. Denna formidabla styrka inneslöt år 717 det hårt ansatta Konstantinopel till lands såväl som till havs.

Leo III hade dock inte vilat på lagrarna utan varit i full färd med att upprusta det bysantinska försvaret. Kejsaren, som visade sig vara en oanad militärstrateg, ledde själv försvaret av Konstantinopel från dess imposanta murar. Till lands tillfogades de anstormade araberna det ena militära nederlaget efter det andra av utbrytande grekiska styrkor och allierade bulgariska ryttarskaror, medan ett flitigt användande av den ”grekiska elden” effektivt slog tillbaka den gigantiska muselmanska flottan. Därtill kom att pesten härjade vilt i det vittrande arabiska lägret.

Efter tretton månaders ursinnig belägring slog så araberna till reträtt. Enligt grekiska uppgifter ska den jättelika muslimska flottan ha gått sitt öde tillmötes i en vildsint storm och endast fem skepp återvänt till syriska frihamnar. Samtida arabiska källor å sin sida framhåller skamset att belägringen av Konstantinopel kostade inalles 150 000 soldater och sjömän livet. I vilket fall som helst innebar Leo III:s osannolika seger att kristenhetens fyrbåk i öster kom att överleva i ytterligare dryga sju århundraden.

Lurik rekommenderar: Lennart Breitholtz. Vid medeltidens gryning: Rom under barbarernas svärd. Svenska Humanistiska Förbundet 1984.

Samtida grekisk skildring av belägringen av Konstantinopel 717

Australiensaren som enade arabvärlden: om Jerusalemsyndromets uppkomst

Efter att sexdagarskriget år 1967 förintat arabvärldens samlade militära styrkor och därtill inneburit att den otrogna ärkefienden Israel lyckats ockupera hela Sinaihalvön härskade defaitism och letargi bland arabvärldens ledargarnityr. Muslimernas förhatliga nemesis hade vunnit en jordskredsseger och inget kunde ändra på detta faktum; religiös kvietism syntes klokare än att söka ena en hämndgirig arabvärld som dessutom var starkt ideologiskt och religiöst polariserad.

En världsbrand buren av eldfängda anti-sionistiska sentiment blossade emellertid upp två år senare som, till västvärldens förtret, kom att ena den splittrade arabvärlden. Mannen som lyckades med detta konststycke – där prominenta arabledare före honom gått bet – var ingen mindre än en sinnesförvirrad kristen australisk fanatiker vid namn Denis Michael Rohan (1941-1995).

Det var en augustinatt år 1969 som brandkåren i Jerusalem meddelades att muslimernas heliga moské, al-Aqsamoskén, stod i ljusan lågor. Moskén räknas som den tredje heligaste helgedomen i Islam, bl.a. därför att det var hit profeten Muhammed enligt legenden färdades från Mecka under ”den nattliga resan”. Mordbrännaren var som sagt den australiska turisten Michael Rohan som under sitt besök i Jerusalem drabbats av religiösa vanföreställningar och på gudomlig inrådan erhållit uppdraget att bränna ner moskén.

Rohans herostratiska handling har gett upphov till det så kallade ”Jerusalemsyndromet”. Jerusalemsyndromet drabbar ett tiotal kristna, judar och muslimer varje år och yttrar sig i religiösa och sinnesförvirrade vanföreställningar som uppkommer vid ett besök i den heliga staden. Vanligtvis tar sig dessa religiösa villfarelser sig uttryck i att man söker demolera monument och arkitektur förknippade med antagonistiska religioner eller helt sonika försöker eliminera dess tillbedjare.

I vilket fall som helst gjorde Rohans mordbrandsförsök att arabvärlden nära nog försattes i religiös brand. Från Saudiarabien manade den annars så trankile konung Faisal al-Saud (1906-1975) världens muslimer till jihad mot det förhatliga Israel. Att terroristen ifråga var en kristen fanatiker och att Israels brandkår lyckades släcka branden i tid tycktes spela mindre roll.

Faisals andra åtgärd var att kalla en fragmentiserad och polariserad arabvärld till konferens i Marockos huvudstad Rabat för att där diskutera vilka åtgärder man skulle förorda mot Israel. Mötet blev på många sett en oanad succé. Totalt bevistades konferensen av 25 konungar och statsöverhuvud; till och med Saudimonarkins svurna fiender, Libyens Muammar Khaddafi (1942-2011) och Egyptens Gamal Abdel Nasser (1918-1970), fick krypa till korset (eller halvmånen). Bara det av Baath-partiet styrda Syrien och Irak avstod från att delta.

Konferensen utmynnade i en fränt skriven anti-sionistisk proklamation som sändes till FN där arabvärlden uppmanade organisationen att avväpna Israel och omedelbart överse återlämnandet av Sinaihalvön. Följden av mötet var dock ur världshistorisk synpunkt än viktigare då det föranledde en enad arabvärld, under OPEC:s egid, att år 1973 chockhöja oljepriset, något som nära nog fick västvärldens ekonomi att kollapsa. Således är det fullt möjligt för en fundamentalistisk, fullständigt sinnesrubbad men innovativ australiensare att förändra världen.

Al-Aqsamoskén i brand år 1969.

Din-I-Ilahi: Akbar den stores självförhärligande toleransreligion som försvann

Akbar den store (1556-1605) förtjänade sitt glansfulla eftermäle till följd av att han lyckades ena det fragmenterade Indien och säkra Moguldynastins maktställning i regionen för generationer framåt. Vad som särskiljde Akbar från föregånde indiska regenter av muslimsk börd var inte militär genalitet så mycket som en djupgående förståelse för Indiens problem i allmänhet och aversionen mellan muslimer och hinduer i synnerhet.

Som son till en shiamuslimsk mor och en sunnitisk far blev Akbar på ett tidigt stadie övertygad om den religiösa toleransens läkande krafter och vikten av att anlägga ett koncilliant förhållningssätt till de ständigt uppblossande religiösa schismerna. Akbar hade också lärt av det blodbesudlade muslimska Delhisultanatets (1210-1526) undergång, och deklarerade tidigt att hinduerna skulle undantas från jizya: extraskatten som uteslutande drabbade icke-muslimska folk.

Akbar, som själv var en religiös grubblare av rang, gick dock längre än så i sina försök att överbrygga klyftan mellan sina muslimska och hinduiska undersåtar. En av mogulhärskarens favoritsysselsättningar var att samla sändebud från allsköns religioner – däribland islam, kristendom, judendom, zoroastrism och jainism – och i en anda av tolerans och ödmjukhet disputera och tolka religiösa urkunder och obskyra teorem.

Dessa överläggningar utmynnade i att Akbar 1582 kom till slutsatsen att vad Indien behövde var en synkretisk religion, eller religiöst förhållningssätt, som amalgamerade de bästa elementen från samtliga kända världsreligioner. Resultatet blev Din-I-Ilahi; ett religiöst och moraliskt rättesnöre med synkretiska förtecken som satte Akbar själv i rollen som Guds ställföreträdare på jorden.  

Huvudelementen i Din-I-Ilahi var avhållsamhet, generositet mot de fattiga, klokhet och ett strikt bejakande av den gyllene regeln. Mindre konventionellt var emellertid att Akbars hemsnickrade religion därutöver förespråkade änkors rätt till äktenskap, förbud mot barnäktenskap, respekt för djurens rättigheter och måttlighet vad gällde alkoholkonsumption.

Traditionellt sett har Din-I-Ilahi tolkats som ett vidsynt försök av Akbar att söka harmonisera det indiska samhället som under århundraden slitits sönder av religiösa och sociala konflikter. Numera föreslår ett växande antal religionshistoriker att myntet också hade en mindre smickrande baksida, och att en allt mer megalomanisk Akbar promulgerade den nya religionen i sjävförhärligande syften. Din-I-Ilahi var således inte mer än en personkult. Klart är att Akbar handplockade de undersåtar han ansåg värdiga att invigas i kultens ritualer och liturgi, vilka bar tydliga spår av sufismen. Det sägs också att Akbar lekte med tanken på att han själv var reinkarnationen av Muhammed eftersom profeten dog nästan exakt 1000 år före den indiska härskarens ankomst till jordelivet.   

I vilket fall som helst spreds Din-I-Ilahi knappast utanför Akbars isolerade hov, och dess inflytande dog tillsammans med sin skapare. Akbars närmast följande efterträdare på den moguliska tronen var dock kloka nog att fortsätta i företrädarens fotspår, och i Din-I-Ilahis anda söka överbrygga motsättningarna mellan hinduer och muslimer.

I Fathipur Sikri samlade Akbar den store koryféer från en mängd olika religioner och utarbetade så småningom Din-I-Ilahi