Rainilaiarivony och matriarkerna på Madagaskar

Hovadynastin (1785-1897) konsoliderade sin maktställning på Madagaskar i slutet av 1700-talet och kom att reagera den jättelika ön i dryga 110 år. Medan andra afrikanska riken föll som käglor för den europeiska expansionismen under det långa 1800-talet lyckades Madagaskars regenter uppbåda den militära styrka och de diplomatiska färdigheter som tarvades för att kunna freda sig från rovgiriga europeiska imperialister. På ett tidigt stadium accepterade stora delar av Madagaskars infödda ledargarnityr den kristna konfessionalismen, även om denna samexisterade med traditionell afrikansk obskurantism. Striden mellan nytt och gammalt, europeiskt och afrikanskt, kom i mångt och mycket att dominera inrikespolitiken under Hovadynastins århundrade vid makten.         

1828 dog den unge och framstegsvänliga kungen Radama I som bland annat låtit organisera armén efter europeiskt mönster och avskaffa slaveriet på Madagaskar. Stick i stäv mot etablerade regelverk och successionsförordningar var det inte den späde prinsen Rakotobe som installerades på tronen, utan denna ockuperades omgående av den makthungriga och kapriciösa Ranavalona I (1828-1861); den äldsta och mest avskydda av den avlidne kungens fruar.

Ranavalonas upphöjelse var ett resultat av en ohelig allians mellan henne själv och det bigotta prästerskapet som fungerade som en slags obskurantismens apostlar. I enlighet med gammal god sed lät den nykrönta drottningen mörda den rättmätiga tronföljaren genom att borra igenom hans lekamen med ett tjog spjut, medan dennes mor togs av daga genom att hon svaltes ihjäl. Annars bestod den blodtörstiga Hovadrottningens mest omhuldade avrättningsmetod i att de stackars undersåtar som råkat förarga henne kokades ihjäl levande.

Under Ranavalonas styre omorienterades den västvänliga politiken på ett radikalt sätt och signerade handelsavtal med europeiska makter annullerades omgående. Den åldrande drottningen, övertygad om sin egen gudomlighet, nöjde sig inte med detta utan lät också förbjuda utövandet av kristendomen och brutalt mörda flera av dess konvertiter. Sitt blodiga regemente till trots blev Ranavalona I en vördad regent, och under hennes styre lyckades den väldisciplinerade madagaskiska armén repellera franska såväl som brittiska försök att kväsa öns självständighet. 

Efter Ranavalonas död 1861 följde ett par år av blodiga religiösa och politiska fraktionsstrider innan Rasoherina I (1863-1868) kunde krönas till drottning 1863. Den nya monarken gifte sig inom kort med sin premiärminister, Rainilaiarivony, som redan hunnit med att avverka ett inte oansenligt antal fruar. Den västorienterade Rainilaiarivony var en mycket skicklig politiker som sammantaget skulle komma att reagera Madagaskar i över 30 år.

När Rasoherina så dog lät den giftassugne Rainilaiarivony äkta hennes syster och tillika tronföljaren, Ranavalona II (1868-1883), som delade sin makes vurm för allt europeiskt. De övergick båda två till protestantismen och lät införa den ena europeiska nymodigheten efter den andra. När sedan den unga och vackra Ranavalona III, den sista i raden av Hovaregenter, uppsteg på tronen tvingades också hon att gifta sig med den maktlystne Rainilaiarivony, som ju var hennes svärfar.

Madagaskars och Hovadynastins öde beseglades på Berlinkongressen 1885 där de ledande europeiska makterna slutligen styckade upp Afrika emellan sig. Storbritannien gav Frankrike fria händer på Madagaskar i utbyte mot överhögheten på Zanzibar, och därefter var det bara en tidsfråga innan Hovadynastins interludium skulle komma till sitt slut. Fransmännen intog Antananarivo 1895, och två år senare kungjordes att Madagaskar hade upptagits i det franska imperiet. Den tidigare så frangofila Ranavalona III fick spendera återstoden av sitt liv i exil i Algeriet där hennes franska förmyndare förbehållslöst kunde hålla ett öga på hennes förehavanden.     

Lurik rekommenderar: Keith Laidler. Female Caligula: Ranavalona, the mad Queen of Madagascar. Wiley 2005. 

När Sverige ägde en guldkust

Det svenska Ostindiska Companiet framhålls inte sällan som något mycket positivt i Sverige och inte minst i Göteborg där Kompaniets gamla lokaler idag tjänar som stadsmuseum. Repliken av Ostindienfararen Götheborg ligger även förtöjt i staden när skeppet inte beger sig på långfärd lastad med kungligheter och näringslivstoppar. På sätt och vis symboliserar det Ostindiska Companiet början på Sveriges integration i en global ekonomi och framåtanda.

Dock finns det två motpoler till de värden man idag pådyvlar Ostindiska, Svenska Västindiska– och Afrikacompanierna kommer knappast att föräras några stolta skepp eller kungliga beskyddare. Västindiska Companiet Grundades 1786 i syfte att sköta handeln med kolonin St Barthelémy som förvärvats från Frankrike.  Companiet såg en framtid i den lukrativa slavhandeln, målet var att göra kolonin till en omskepningsplats för slavar hämtade från Afrika. Verksamheten väster ut upphörde 1806 eftersom vinsterna uteblev.

Sverige har även tidigare erfarenheter av misslyckade koloniala äventyr. På initiativ av Louis De Geer  bildades år 1649 Svenska Afrikanska Companiet vars huvudsakliga mål var att bedriva handel med negerslavar, guld och elfenben i Västafrika. En koloni för ändamålet införskaffades genom att man köpte mark av kungen av Futu vid Cabo Corso i dagens Ghana. Huvudfästet blev borgen Karlsborg som tillsammans med andra stödjepunkter skulle låta den spirande stormakten spela på de större staternas planhalva.

Nu föll det sig så dråpligt att borgherren, Carloff, avsattes och ersattes med en annan guvernör. Carloff lämnade i vredesmod Cabo Corso och förbittrad tog han tjänst hos den daska kungen som gav honom ett kaparbrev, som gav honom tillstånd att verka som pirat mot svenska intressen. Han återkom med en liten armé bestående av pirater och holländska slavar och snart vajade Dannebrogen över Karlsborg.

Sverige med dess krigiske kung Karl X drog dock i gång ett mycket framgångsrikt krig mot Danmark som slutade med freden i Köpenhamn 1660. Efter freden fick Sverige tillbaka kolonin, men oturen och nesligheten tog inte slut där. Carloffs underhuggare på plats i Karlsborg hade sett en möjlighet att göra en rejäl hacka och sålt hela kolonin till holländarna och gett sig av med pengarna för att leva det ljuva livet.

Men även de nya ägarna gick bet, området erövrades av afrikaner varefter svenskarna återkom med stöd av Futu-kungen. Dock gjorde holländarna det också och kolonin bytte efter hårda strider ägare igen. Sverige gick då med på att få skadestånd mot att man lovade att för all framtid avstå från handel i Västafrika. Därmed var den svenska guldkusten definitivt förlorad.  Skadeglädjen var därför troligen stor i Sverige när England 1664 erövrade Cabo Corso och döpte om kolonin till Cape Coast.

Lurik rekommenderar; Peter Englund. Ofredsår; om den Svenska Stormaktstiden och en man i dess mitt. Atlantis 1993.

Cabo Corso

 

 

Död mans kista; Tsarliket som försvann

Alexander I (1801-1825), en gång hyllad som Europas befriare och Napoleons betvingare, var under hela sin sorgesamma levnad en introvert religiös grubblare vars liv, men framförallt död, hör till de stora gåtorna i Rysslands brokiga historia.

Den rad av märkliga händelser som är associerade med Alexanders frånfälle började egentligen med att denne 1824 deklarerade sitt syfte att besöka det sydligt belägna Taganrog för att rekreera en tilltagande ”nervfeber”. Genast började rykten cirkulera som gjorde gällande att tsaren, som till synes var fullständigt frisk, förberedde sig för att möta döden.  Mycket riktigt kungjordes det ett knappt år efteråt att tsaren avlidit i all stillsamhet i Taganrog den 1 november 1825.  

Nyheten bidrog till att en uppsjö av mer eller mindre fantasifulla konspirationsteorier spred sig som pesten vid hovet i St. Petersburg. Det var allmänt känt att Alexander endast motvilligt accepterat tronen efter att hans halvt sinnesrubbade tyrann till far, Paul I (1796-1801), blivit brutalt mördad i sitt sovrum av en hop unga konspiratoriska ädlingar. Alexander hade också blivit allt mer uppgiven och ointresserad av regeringsbestyr med åren, och flera gånger insinuerat att han önskade dra sig tillbaka till något undangömt landsgods i Amerika.

Begravningsceremonin som tog plats i St. Petersburg några veckor efter dödsbudet blev ett makabert skådespel. Flera av den avlidne tsarens närmaste släktingar lät antyda att liket i kistan omöjligtvis kunde vara Alexanders. Storfurstinnan Alexandra Fjodorovna, tsarens egen mor, lät omgående förkunna för omgivningen att ”mannen i kistan” näppeligen bar några likheter med hennes son.

Alexanders död hade med största sannolikhet blivit reducerad till en smärre skröna om det inte varit för att bolsjevikerna 1926 lät gräva upp och öppna tsarens sarkofag. Denna tillställning besannade de rykten som varit i cirkulation alltsedan Alexanders påstådda frånfälle: sarkofagen var tom. Den kontemplative och inåtvände tsaren hade således på något underligt sätt lyckats att gäcka självaste döden. Jakten på den försvunna tsaren har fortsatt allt sedan dess och diverse vilda teorier om vart denna tagit hädan framkastas alltjämnt med jämna mellanrum. Bland de mest uppmärksammade hugskotten tillhör teorin om att Alexander I, efter att han iscensatt sin egen död, levde ett tillbakadraget liv som eremit det avlägsna Sibirien. Man har bland annat funnit brev som bevisligen blivit skrivna av tsarens hand, vilket inte är så lite underligt med tanke på att Alexander, liksom sina föregångare, aldrig själv bevistade Sibirien utan föredrog att skicka mindre lyckligt lottade undersåtar i sitt ställe.  

Man kan utan att överdriva påstå att Alexanders gåtfulla personlighet fängslade samtiden. En av tsarens många beundrare var den omåttligt populära skalden Alexander Pusjkin som lät dikta följande ironiska rader om honom: ”På resor ständigt drog han – i Taganrog – där dog han”.    

Lurik rekommenderar: Lars Elgklou. Tsarernas Ryssland. Bra Böcker 1992.

Abélard och Héloïse; kärleksdramat som överträffar dikten

Under högmedeltiden frodades trubadurkonsten och tillsammans med riddarromanerna spreds det chevalereska kärleksidealet. Detta var mycket lidelsefullt, kärlek var något som bara kunde existera utanför äktenskapet aldrig inom det. Naturligtvis var därför riktig kärlek förbehållen herrarna och damerna, bönder kunde inte förstå sig på känslomässigt lidande på grund av deras plats i hierarkin. Många känner till berättelserna om Lancelot och Guineveres affär bakom ryggen på kung Arthur, eller den liknande romanen om Tristan och Isolde.

Verklighetens motsvarighet till dessa lidande par är Abélard och Héloïse vars brev tillvarandra fortfarande finns bevarade tack vare att deras historia blev uppmärksammad under medeltiden. Abélard var en av medeltidens främsta filosofer, hans karriärmöjligheter inom kyrkan föreföll lysande, 37 år gammal blev han magister scholarum och rektor för Notre-Dameskolan.

Héloïse å sin sida kom från något enklare förhållanden, hon levde med sin farbror en kanik vid namn Fulbert som höll av brordottern mer än allt annat i livet. På grund av detta såg han till att hon fick en utomordentlig utbildning vilket inte i vanliga fall var förbehållet kvinnor, vid 19 års ålder beskrevs hon som ett under av kunskap. Det var nu den snart 40-åriga Abélard uppmärksammade Héloïse och tycks helt och hållet tappat allt vett och sans.

Abélard lyckades under förevändningen att vilja undervisa Héloïse nästla sig in hos Fulbert vars godtrogenhet Abélard raljerar över i sina memoarer: ”att överlåta ett spätt lamm i en hungrig vargs vård” skriver han. Så under privatlektionerna började projektet att förföra den unga damen som uppfattade deras affär som hennes egen chevalereska roman.

Inom kort blev Héloïse gravid, Abélard blev livrädd och lät ”jungfrunappa” Héloïse och förde henne till sina släktingar där hon födde sonen Astrolabius. Fulbert var inte dummare än att han förstod att inte mycket bokligt studerats under lektionerna och blev självfallet fullständigt vansinnig. Abélard försökte mildra hans vrede genom att fria till Héloïse som till hans förvåning tackade nej, hon levde fortfarande med riddaridealet inom äktenskapet skulle deras kärlek upphöra. Dock gick hon med på att gifta sig i hemlighet.

Efter en lång tids smygande lät Abélard åter föra bort sin unga hustru för att spärra in henne på ett kloster bakom vars murar de fortsatte att träffas. Om Fulbert tidigare hade varit rosenrasande steg hans hat mot ”den fördömda horbocken” nu till en nivå av bibliska proportioner. Han lät sända två män som tog sig in i Abélards sovrum där de överraskade den sovande då de skar av hans ädlare delar.Héloïse, endast 21 år gammal valde att bli nunna efter att ha blivit övertalad av Abélard som galen av svartsjuka ville skydda henne från män som hade den förmåga han numera saknade.

Tiberius, kvinnorna och småpojkarna

Den romerska Julisk-Claudiska kejsarätten producerade både det bästa såväl som det sämsta kejsarmaterialet. Bland dessa återfinns Tiberius som beskrivs som en av Roms skickligaste militära ledare och administratörer samtidigt som han beskylls för att ha varit både en misantrop och framför allt en sexuellt perverterad person. Han föddes år 42 f. Kr i en inflytelserik familj och blev adopterad av kejsar Augustus. Tiberius mor, Livia, var mer ambitiös än han själv, men flera militära segrar under Tiberius befäl mot germanerna ledde till att Augustus såg en möjlig kejsare i den unge mannen.

Tiberius var gift med Vipsania, som han faktiskt ska ha varit förälskad i. Augustus beordrade dock adoptivsonen att skilja sig för att i stället gifta sig med sin dotter Julia, som redan hunnit med oräkneliga älskare och äktenskap, för att på så vis säkra tronföljden. Givetvis gick inte Tiberius emot sin kejsare utan gifte sig med Julia.

Den blivande kejsaren hamnade omedelbart i svårigheter, Julia brydde sig inte mycket om sin nya man utan fortsatte leva singelliv med lösa förhållanden, sexorgier och hejdlöst festande i allmänhet samtidigt som varje gång Tiberius fick syn på Vipsania så: ”följde han henne så intensivt med tårfyllda ögon att det i fortsättningen sågs till att hon aldrig kom inför hans ögon” enligt historikern Suetonius.

Den ambitiösa Livia gjorde inte heller Tiberius liv enklare, hon beskrivs som härsklysten, fåfäng och sanslöst konservativ. Flera rykten cirkulerade runt hennes person, man misstänkte henne för att ha legat bakom morden på Augustus dottersöner i syfte att röja väg för Tiberius. Hon ska även av krasst politiska orsaker förgiftat sin egen man.

När väl Tiberius blev kejsare år 14 e. Kr trivdes han inte längre i Rom utan tog sin tillflykt till Capri där han spenderade det mesta av sin tid med olika utsvävningar. Enligt rykten som historikerna Suetonius och Tacitus (som båda levde långt efter Tiberius) tagit fasta på var han en pedofil av stora mått. Det ryktades att det på Capri samlades skaror av pojkar och flickor som sen fick: ”öva otukt med varandra inför hans ögon för att på så sätt väcka hans borttynande lustar”. Han ska även ha låtit småpojkar ”fara omkring och leka mellan låren på sig medan han badade”. Den här bilden har dock reviderats betydligt av moderna historiker och idag minns man Tiberius bland annat som den som upprätthöll Augustus fred.

Nationalskalden Alexander Pusjkins mörka förflutna; slaven som blev slavägare

Peter den stores (1682-1725) hov var vida beryktat för sin frivolitet och groteska dekadens, och tsarens fester urartade allt som oftast i renodlade fylleslag. Peter, som ju var antipatiskt inställd gentemot den reaktionära aristokratin och dess ortodoxa traditioner, älskade att omge sig med allehanda löjeväckande figurer och vanartade missfoster.

När tsaren bjöd till fest bestod därför inte sällan betjänter och uppassare av rundhyllta dvärgar, monstruöst missformade tiggare och allehanda abnormt överviktiga varelser. Ett stående inslag i dessa syndernas kabaréer var Peters personliga uppassare, den 226 centimeter långa jätten Nicholas Bourgeios från Calais.

Den enda av ”tsarens älskade missfoster” som kom att spela en politisk roll var emellertid Abram Petrovitj Gannibal (1696-1781); den första negroiden som tvingats sätta sin fot på rysk jord.

Den minderåriga pojken Abram infångades med största sannolikhet av slavjägare i de Abessinska kustområdena någon gång runt sekelskiftet och hamnade så småningom i det Osmanska riket. Han friköptes från sina ägare 1704 för att föras till Ryssland och levereras som en present till den överförtjuste tsaren. Året därpå tvångsdöptes Abram till allmän acklamation i Vilnius och den irrlärige Peter tog givetvis på sig rollen som gudfar. ”Gannibal” blev Abram Petrovitjs dopnamn och detta är givetvis en förryskning av namnet på den kartagiske erövraren Hannibal; den senare förklarades mer eller mindre omgående vara den afrikanske gunstlingens anförvant.

Som Peters och dottern Elizabeths saligförklarade favorit tillerkändes den forna slaven den ena titeln och hedersbetygelsen efter den andra. Dessa hans välgörare bekostade dessutom en synnerligen modern utbildning på de finaste universiteten i Frankrike, där han bland annat blev bekant med några av tidens intellektuella protagonister såsom Montesquieu och Voltaire. Väl hemma i Ryssland stod Abram Petrovitj Gannibals stjärna i zenit under Elizabeth I (1741-1762) regering. Han utmärkte sig i striderna mot Preussen i sjuårskriget, blev adlad och utnämnd till ståthållare i Reval (Tallinn), och tillskänktes därutöver ett gigantiskt gods utanför Pskov som kom komplett med hundratals livegna bönder. Den afrikanska slavpojken hade således avancerat i rullorna så till den milda grad att han slutade sina dagar som en aristokratisk rysk slavägare.

 

Sitt häpnadsväckande levnadsöde till trots hade historien om Gannibal antagligen förtigits om det inte vore för det faktum att han också kom att bli morfars far till den omåttligt populära nationalskalden Alexander Pusjkin. Även om sentida ryska och sovjetiska historieskrivare gjort sitt bästa för att ”rentvå” Pusjkin från dennes afrikanska arv så var skalden själv mäkta stolt över sin abessinska stamfader. Till sin anfaders ära skrev han bland annat boken ”Peter den stores neger” som emellertid inte blev något av hans mest hyllade verk.

Hotell Hilton i kampen mot kommunismen

Den arbetsamme och självgjorda hotellmagnaten Conrad Hilton (1887-1979) lade inte bara grunden till ett av världens mest omtalade affärsimperium utan satte sig också för att ”bygga bort kommunismen från Europa”. Till skillnad från sin herostratiskt ryktbara megära till dotterdotter, Paris Hilton, så var Conrad Hilton en self-made man som startade sin verksamhet med knappa 5000 $ på innerfickan.

Hiltons affärsidé var egentligen lika enkel som den var genial: hans hotell, oberoende av geografisk hemvist, skulle vara utrustade med all tänkbar komfort och elegans. Standardisering var ett nyckelord i denna vision då Hilton insåg att välförkovrade amerikaner önskade bli försäkrade om att de kunde åtnjuta all den lyx och flärd de ursprungliga Hiltonhotellen erbjöd oberoende av vart de vände sig i världen.

Hotellimperiets expansion över Atlanten som påbörjades i slutet på 1940-talet hade, enligt Conrad Hilton själv, politiska snarare än ekonomiska motiv. Den glödande anti-kommunisten och ärkekonservativa republikanen Hilton var nämligen övertygad om att kommunismens utbredning bara kunde hejdas om man lyckades övertyga gemene man om ”the American way´s” överlägsenhet. De första europeiska Hiltonhotellen placerades därför strategiskt i de länder som föreföll vara mest känsliga för kommunistiska lockelsetoner. Således invigdes ”Castellana Hilton” i Madrid 1948, och därpå följde i raskt takt Rom, Aten och Istanbul.        

Idén om de fashionabla hotellen som den amerikanska civilisationens sista utpost var i själva verket inte alls så verklighetsfrånvänd och högtravande som det kanske låter. Oberoende av var hotellen var belägna flockades gräddan av celebriteter och inhemska såväl som internationella eliter. Hiltons hotell, som ofta uppfattades som en överflödets och flärdens fyrbåkar i det cementgrå stadslandskapet, fungerade därför som gigantiska reklampelare för alla de suggestiva lockelser som Hollywood kommit att symbolisera under föregående decennier.

Conrad Hilton hade det gemensamt med sin utsvävande dotterdotter att han uppskattade insupandet av all den lyx och glamour som tillkommer de ofattbart rika, och hans nuna kunde ständigt beskådas i skvallerpressen. Mest omtalat var hans korta äktenskap (1942-1947) med den ungerska teaterdivan Zsa Zsa Gabor. Gabor var vid tiden den tygellösa glamourens okrönta drottning och van vid att strö pengar omkring sig. Under äktenskapet lät hon fullkomligen duscha Hiltons familjemedlemmar med dyrbara gåvor; pengarna tog hon givetvis från makens konto. Resultatet av det allt annat än lyckliga äktenskapet blev en dotter som, om man får tro Zsa Zsa Gabor, aldrig skulle kommit till världen om det inte varit för att maken Conrad våldtagit henne.           

Lurik rekommenderar:  Stephen Gundle. Glamour: A history. Oxford University Press 2008.