Norska uppfostringstABBAr: Tyskerungernas öden i kölvattnet av andra världskriget

Fredsslutet 1945 välkomnades som bekant av merparten av Europas folk, men befrielsen av de tyskockuperade nationerna har, i mångt och mycket, också haft en bitter eftersmak; inte minst om du råkade ha varit av kvinnligt kön och haft den dåliga smaken att kopulera med en tysk soldat. Fenomenet är välkänt från Frankrike där, i kölvattnet av ”befrielsen”, tusentals franska kvinnor som haft sexuellt umgänge med tyska soldater rakades, kläddes av nakna, bespottades, våldtogs och i värsta fall mördades. I det fjärran Norge blev ödet för ”tyskertösenes” (norska kvinnor som ingått i sexuella relationer med tyska ockupanter) avkommor, de så kallade ”tyskerungerna”, minst lika horribla.

”Produktionen” av ”tyskerunger” var ett resultat av det beryktade ”Lebensborn-programmet” som upprättades av Heinrich Himmler 1935 och hade till uppdrag att utöka beståndet av friska, vita, germanska barn. Programmet implementerades fullskaligt i det, ur rassynpunkt, förlovade landet Norge där Hallstadt-blondinen predominerade det demografiska beståndet. Resultatet av Himmlers bemödanden blev att mellan 10 000 – 12 000 barn till norska kvinnor och tyska män framavlades under kriget. Vid krigsslutet lade den norska regeringen rabarber på samtliga hemligstämplade dokument som författats inom ramen för Lebensborn-programmet, vilket innebär att ”tyskertösenes” och deras avkommor lätt kunde identifieras.

Det är också anmärkningsvärt att en stor delegation från Australien uppvaktade Norge efter krigsslutet 1945 och diskuterade möjligheterna att ge ”tyskerungerna” ett nytt hem i Australien i syfte att utöka den vita populationen i det etniskt och rasmässigt heterogena hemlandet.

Norska Tyskerunger

Omedelbart efter kriget blev ”tyskerungernas” lojalitet en nationell angelägenhet. Såväl byråkrater som psykologer oroades över att de ”defekta” tyska generna som barnen bar på i framtiden skulle göra dem känsliga för fiendens lockelsetoner: ”tyskerungerna” var alltså, till följd av sitt kotaminerade ”tyska blod”, biologiskt och genetiskt programmerade femtekolonnare. En psykologisk undersökning konkluderade dessutom att 9 av 10 ”tyskertöser” hade ett IQ långt under det normala och kunde klassas som mentalt efterblivna. Slutsatsen blev att minst 4000 ”tyskerunger”, till följd av mödrarnas svagsinnighet, var att betrakta som mentalt retarderade och i behov av extraordinära resurser och åtgärder. Flertalet ”tyskerunger” togs med våld från sina komprometterade mödrar och fick istället framleva sina dagar bakom lyckta dörrar i specialdesignade barnhem.

I modern tid har flera av dessa ”tyskerunger” krävt skadestånd för det lidande som den norska staten utsatt dem för under tiden på barnhem och hos diaboliska fosterföräldrar. Detta är inte att undra på – ”tyskerungernas” levnadsöden utgör en skamfläck i norsk efterkrigshistoria. Historierna är många och horribla; på ett större barnhem låstes ”tyskerungerna” in i klädskåp och matades med potatisskal och fiskrens; I Bergen paraderades traktens ”tyskerunger” inför allmän beskådan där de bespottades, misshandlades och överöstes med invektiv (”tyska horunge” förefaller ha varit särdeles populärt”). Sexuella övergrep verkar ha varit regel snarare än undantag.

Ur svensk synpunkt innebar den norska intoleransen på sikt vissa fördelar. En minoritet av ”tyskerungerna” och deras mödrar fann nämligen en fristad i det av kriget förskonade Sverige. Vissa av dessa har med tiden intagit prominenta roller i svensk politik och kulturliv. Mest känd är med största sannolikhet en viss Anni-Frid Lyngstad – mer känd som ”Frida” och en av medlemmarna i ett litet indieband kallat ABBA.

Allas vår egen Anni-Frid ”Frida” Lyngstad.

Kraxande väktare av hög bird med korpgluggarna öppna: Pikant kråksång om Towerns och den brittiska nationens bevingade försvarare

Även den mer oinitierade Londonresenären brukar i regel ha den goda smaken att odla sina historiska kunskaper genom ett besök på Towern, vad som skiljer honom eller henne från den mer rutinerade Londonentusiasten är att den sistnämnda antagligen tar sig tid för att beundra det ökända fängelsets svartskimrande väktare: en älskvärd kontingent bestående av åtta vingklippta (bokstavligt talat) korpar.

Korparna utgör en institution i sig och är inte bara en del av Towerns dunkla historia utan vakar faktiskt också över det lilla örikets fortbestånd. En gammal dammig legend gör nämligen gällande att korparnas eventuella försvinnande från Towern skulle förebåda Storbritanniens undergång – och britterna tar som bekant sina traditioner på djupaste allvar. Man har till och med gått så långt som att stipulera att Towern alltid måste inhysa åtta korpar; sex ”väktare” och två så kallade ”reserver“ – om olyckan mot förmodan skulle vara framme.

Towern har i alla tider utgjort ett favorittillhåll för de rovgiriga fåglarna, inte minst med tanke på alla de smakrika kadaver som under fängelsets glansdagar staplades på högar innanför dess bastanta murar. Legenden förtäljer att det var den intelligente men kättjefulle Karl II (1630-1685) som ska ha instiftat den besynnerliga lagen om att minst sex korpar för alltid skulle vaka över Towern. Beslutet ska ha tagits i efterdyningarna av den jättelika brand som hemsökte London år 1666 och som fick staden att översvämmas av de asätande fåglarna. Dessa var enligt krönikorna mer än nådigt hågade till att hugga in på den veritabla grillbuffé av svavelosande människokadaver som dukats upp framför deras näbbar.

Londons befolkning krävde då att Karl II skulle utrota de förhatliga korparna, men kungens hovastrolog varnade honom för ett sådant tilltag – om alla korparna togs av daga skulle hans rike inom kort att gå under, det stod skrivet i stjärnorna. Karl löste den gordiska knuten genom att ha ihjäl alla korpar han kunde få tag i – med sex undantag. Legenden får man nog ta med minst ett par nypor salt, men dokumenterat är dock att de beryktade korparna haft en fristad i Towern sedan mitten av 1800-talet, om inte längre.

Storbritanniens konung Karl II som – om ordvitsen tillåts – in(korp)orerade de näbbiga vakterna i kråkslottets kulturhistoriska panorama.

Dock har landet stått på randen av sin undergång vid flera tillfällen; senast 2013 då en illistig räv lyckades sluka två av de vingklippta och därmed försvarslösa väktarna (och det var ren tur att inte fler av korparna fick sätta livet till) . Dessa ersattes dock omedelbart och sedan dess har säkerhetsrutinerna skärpts avsevärt. Värre var det dock under Andra Världskriget när tyskarna flygbombade London och nära nog lade Towern i ruiner. Mirakulöst nog överlevde en av korparna bombningarna. Storbritanniens premiärminister, Winston Churchill (1874-1965), kunde andas ut och beordrade i rödaste rappet att de avlidna korparna ofördröjligen skulle ersättas med nya.

De ska tilläggas att de tjänstgörande korparna är enrollerade som soldater i den brittiska armén och som sådana kan de givetvis också avskedas till följd av disciplinbrott, vilket otroligt nog också har hänt. År 1986 fick exempelvis korpen ”George” (javisst, alla korpar tilldelas givetvis riktiga namn) avsked från Hennes Majestäts tjänst efter att ha attackerat och förstört ett antal oskyldiga TV-antenner. Det gick dock ingen nöd på George – han fick njuta av pensionen i sina pastorala hemtrakter i Wales.

Med undantag för en och annan illistig räv och en handfull maroderande tyska bombflygplan är antagligen livet som korp i Towern inte så pjåkigt. Korparnas förplägnad och välbefinnande överses av Hennes Majestäts handplockade ”korpmästare” och deras diet består nästintill uteslutande av rått kött och småkakor doppade i blod. Den luxuösa tillvaron verkar också uppskattas av dessa Storbritanniens bevingade väktare, den mest långlivade korpen att försvara landets färger var nämligen en viss ”Jim Crow” (1884-1924) som blev hela 44 år gammal – än idag betraktat som snudd på en biologisk anomali.

Brittiskt vykort föreställande en ”korpmästare” (Ravenmaster) med Towerns bastanta murar i bakgrunden.

Det tyska återtåget: Minoritetstyskarnas okända öde i kölvattnet av Andra Världskriget

Redan under år 1944, då kriget ännu fortgick, hade de tyska myndigheterna initierat det sorgesamma projektet med att repatriera tyska minoriteter från Central- och Östeuropa, som stod i begrepp att rensas från inbillade eller verkliga fientliga element av den annalkande Röda Armén. Till följd av den akuta nöden och avsaknaden av reella resurser förmådde det inringade Tyskland bara att inleda projektet och istället var det Hitlers nemesis Stalin (1878-1953) som skulle se till att tyskarnas rensades ut från Central- och Östeuropa en gång för alla.

Den tyska minoriteten, i främst Polen men också andra i nyutropade kommunistiska stater, utgjorde vid slutpunkten för Andra Världskriget ett gigantiskt problem. Bara i det som var tänkt att bli det nya Polen bodde år 1945 cirka 10 miljoner tyskar. Ungefär 1,5 miljon av dessa hade kommit till Polen över den inhemska befolkningens lik och i enlighet med Hitlers önskningar gjort sig bosatta i Polen som nybyggare och kolonisatörer. Andra tyska grupper hade räknat de central- och östeuropeiska staterna som sina hemländer alltsedan de lämnade Tyskland under högmedeltiden. Således hade de själva ingen formativ erfarenhet av det s.k. ”fäderneslandet”.

För Stalin spelade dessa förmildrande omständigheter – ofta betraktade som störande  petitesser – ingen roll: Gränserna, de etniska inräknat, för det framtida Europa skulle ritas om; tyskarna skulle i största möjliga mån rökas ut ur Östeuropa. Följden blev en morbid och nära nog förträngd folkomflyttning som genomfördes med kuslig precision.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Stalin inte under några omständigheter saknade internationell sanktion för sin plan på ett etniskt homogent Polen, utvidgat västerut på Tysklands bekostnad. Tvärtom. USA:s president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) sade exempelvis att ”tyskarna förtjänade att fördrivas med terror” medan hans föregångare, Herbert Hoover (1887-1964), hade kallat befolkningsomflyttningar för ”ett heroiskt botemedel”. Winston Churchill (1874-1865), å sin sida, lovade krasst polackerna ”rent hus”.

Mellan 1945 och 1947 satte sig Stalin därför för att homogenisera Östeuropas etniska lapptäcke efter Hitlers devis. Polacker tvangs lämna litauiska, belarusiska och ukrainska SSSR för att istället omplaceras i de västra delarna av Polen som fram tills krigsslutet varit integrerade delar av Tyskland. Samtidigt tvångsomflyttade man miljoner tyskar från denna landsända som majoriteten av dem betraktat som sitt hem sedan otaliga generationer tillbaka.

Andra följde Polens exempel. I det återupprättade Tjeckoslovakien förklarade presidenten, Eduard Benes (1884-1948), att den tyska nationen ”upphört att vara mänsklig”, vilket blev ett startskott på en veritabel hetsjakt på landets 3,5 miljoner tyskar (en fjärdedel av befolkningen). Majoriteten av dessa fördrevs. Under de etniska utrensningar mördades cirka 30 000 tyskar; dryga 5500 tog självmord i Tjeckoslovakien under  ”repatrieringarnas” höjdpunkt år 1945.

Terrorn som följde i Röda Arméns och tvångsrepatrieringens fotspår var ofta obeskrivlig. För de lyckliga väntade en osäker framtid i fattigdom och utanförskap i ett ”hemland” de aldrig tidigare sett. Många andra fängslades och skickades till arbetsläger i Polen eller Sovjetunionen. Totalt sett tillfångatog Röda Armén omkring 520 000 flyende tyskar i syfte att sätta dem i slavarbete. Värst var kanske ändå de urskillningslösa våldtäktsorgier som följde i den Röda Arméns fotspår; på vissa platser våldtog soldaterna samtliga närvarande på såväl dagis som ålderdomshem. Vanligt var därför att tyska kvinnor i desperation skar upp sina handleder för att på så viss gäcka en anstormande angripare.

Totalt sett tvångsomflyttades cirka 7,6 miljoner tyskar från Central- och Östeuropa under perioden 1944 till 1947, minst 300 000 dog under de umbäranden som repatrieringarna och Röda Arméns hänsynslösa härjningar innebar. För att undslippa sitt öde valde många, som under Hitlers ockupation av Polen uppgett sig för att vara tyskar, att bedyra de nya sovjetformerade polska myndigheterna att de i själva verket alltid varit polacker.

Lurik Rekommenderar: Timothy Snyder. Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin. Albert Bonniers förlag 2011.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Snurriga nazister: nederländsk cykelhistoria under och efter Andra Världskriget

Att Nederländerna är ett land till bredden fyllt av cykelentusiaster står klart för var och en som haft lyckan att besöka landet. Att 70 % av alla resor under 7,5 km utförs på cykelsadel är kanske inte så underligt med tanke på att nederländarna är synnerligen trångbodda och att landet som helhet är lika platt som Danmark. Men det finns mer till den nederländska cykelhistorien.

Liksom i övriga Europa tog cyklandet fart i Nederländerna och Belgien i slutet av 1800-talet, skillnaden var dock att medan verksamheten förblev ett aristokratiskt nöje i exempelvis England och Frankrike så kunde den spirande nederländska bourgeoisien relativt snabbt begagna sig av det nya fortskaffningsmedlet. Bortsett från en fabulös ekonomisk konjunktur vid sekelskiftet berodde den våldsamma explosionen i antalet cyklar mycket på att Nederländerna och Belgien åtnjöt billig gummiimport från sina afrikanska och asiatiska kolonier. Utan att överdriva skulle man kunna påstå att den nederländska cykelexpansionen gick över indonesiska gummiarbetares lik.

Vid andra världskrigets utbrott var antalet cykelägare per capita högre i Nederländerna än någon annanstans, men tyskarna ville dock annorlunda. Under naziockupationen 1940-45 beslagtog de tyska soldaterna tiotusentals nederländska cyklar – vilket givetvis retade gallfeber på de ockuperade nederländarna – och använde dem konsekvent när inga andra transportmedel stod till buds. När den tyska armén så småningom flydde Nederländerna i all hast år 1945, efter att kanadensiska trupper stod i bevåg att befria landet, begagnade sig tusentals tyskar av de nederländska cyklarna för att så fort som möjligt sätta sig i säkerhet.

Drottningen Beatrix på cykelsadeln.

Tilltaget gjorde de berövade cykelentusiasterna förslagna, för att inte säga hysteriska. Efter Tysklands nederlag och det andra världskrigets kadens krävde tiotusentals nederländare: ”Mijn fiets terug!” (Ge mig min cykel tillbaka!) som en del av ett eventuellt krigsskadestånd.

Historien slutar givetvis inte där. Kravet på ”Mijn fiets terug!” återkom år 1966 när den blivande drottningen Beatrix äktade sin Claus von Amsberg. Demonstrationen, där slagordet skallade, samlade tusentals nederländare och var en protest mot att den unga drottningen ämnade äkta en tysk (cykeltjuv). Den nederländsk-tyska cykelanimositeten gör sig gällande även idag; år 2006 uppträdde bl.a. ett stort antal nederländska fotbollsfans med frasen  ”Mijn fiets terug!” ingraverade på sina tyska förstavärldskrigshjälmar som givetvis var målade i orange.

Även om nederländarna aldrig fått sina älskade cyklar officiellt ersatta av det moderna Tyskland innebär inte detta att en och annan f.d. tysk soldat känt dåligt samvete över stölderna under flykten från Nederländerna under andra världskriget. År 2009 kontaktade exempelvis en f.d. tysk soldat, stationerad i Nederländerna under kriget, en perifer katolsk kyrka i Nederländerna och förklarade samvetsgrant att han i slutet av kriget stulit en nederländsk cykel parkerad utanför kyrkan och nu, då han snart skulle ligga på sin dödsbädd, önskade lätta sitt samvete genom att ersätta ägaren eller dennes efterkommande ekonomiskt.

Cykelburna tyska soldater under andra världskriget.

Fanta-sifull nazism: The Coca-Cola Company i Hitlers Tyskland

Historierna, och skrönorna, om hur den amerikanska helylleprodukten coca-cola förbättrade tillståndet bland de allierade trupperna på västfronten under andra världskriget är många och företagets reklampostrar som anspelade på amerikansk patriotism likaså otaliga. USA:s mest firade general – och tillika den strategiska hjärnan bakom D-Day – Dwight D. Eisenhower (1890-1969) såg bl.a. till att positionera mobila coca-colafabriker bakom fronten under sin kampanj i Nordafrika.

”The Cocacolanization” av världen hade dock initierats redan före andra världskrigets utbrott, bl.a. etablerade The Coca-Cola Company sin första fabrik i Tyskland år 1929, d.v.s. enbart fyra år före en viss Adolf Hitler tillskansade sig makten i förbundsrepubliken. Under de första åren gjorde också coca-cola succé, försäljningen mellan 1929 till 1933 ökade lavinartat från måttfulla 6000 lådor till smått osannolika 100 000 lådor.

Lådor med coca-cola på väg från USA till krigsfronterna i Europa och Nordafrika

Orosmolnen var dock många. Först och främst hotades försäljningen av de anti-amerikanska sentiment som växte sig allt starkare i Hitlers Tyskland; därutöver tillkom att tyska föräldrar – i diametral motsats till sina amerikanska kontrahenter – oroades över den sockerstinna läskedryckens eventuellt skadliga inverkningar på barnens hälsa. Coca-cola hade således rykte om sig att vara såväl anti-germansk som hälsovådlig.

För att råda bot på den tyska misstänksamheten befordrades år 1933 den ambitiöse Max Keith till chef för produktionen i Tyskland. Keith var övertygad om att The Coca-Cola Company aldrig skulle vinna marknadsandelar i Tyskland om man inte i skymundan förändrade varumärket och tonade ner den amerikanska patriotismen för att istället anspela på glödande tysk extrem-nationalism.

Sagt och gjort. Med framgång sökte Keith att, i enlighet med Hitlers recept och tysta välsignelse, förankra coca-colas varumärke i den tyska ”folksjälen” genom att spela på nationalsocialismens lyra. Exempelvis sökte Keith, med stor framgång, göra coca-cola till Hitlerjugends officiella törstsläckare och uppträdde själv aldrig på presskonferenser utan den imposanta svastikan vajandes i bakgrunden. Dock ska det, av redovisningsskäl, tilläggas att Keith själv aldrig anslöt sig till nazismen och förblev sitt företag troget även efter krigsslutet.

Under krigets gång blev dock Keith nära nog såväl ekonomiskt som kommunikativt avkopplat från moderföretaget i USA vilket i slutändan renderade i att man saknade tillgång på den hemliga ”sirapen” som utgjorde grundbulten i framställningen av coca-cola. Idésprutan Keith fann dock på råd.

Till följd av att kriget gjorde att Tyskland var nödtvunget att i princip avbryta all import utifrån rådde stundtals brist på både baslivsmedel (bl.a. socker) och essentiella drivmedel. Vad som dock fanns i överflöd var slaggprodukter från diverse grönsaks- och fruktrester. Den innovative Keiths idé var därför att ta vara på dessa i syfte att skapa en helt ny kolsyrad läskedryck, trots att det amerikanska moderbolaget inte hade en susning om saken. Efter att ha framtagit en säljbar produkt år 1939 behövdes ett i marknadsföringssyfte slagkraftigt namn på den nya drycken. På ett legendariskt möte ska därför Keith ha uppmanat sin marknadsföringsavdelning att använda sin – på tyska – ”fantasie” varpå en erfaren säljare vid namn Joe Knipp utropade: Fanta!

Såtillvida kom det sig att den populära läskedrycken Fanta, en av The Coca-Cola Companys ekonomiska (och ironiskt nog kulturella) käpphästar, uppfanns i Hitlers Tyskland. Redan 1943 tillverkades över 3 miljoner lådor med Fanta i Tyskland; användningsområdena var dock varierande i ett samhälle genomsyrat av militarisering vilket föranledde mången husmor att nyttja läskedrycken som bas i såser och grytor. Efter att Tyskland slutligen ”befriats” 1945 av allierade styrkor överlämnade Max Keith utan att knota vinsterna från försäljningen av Fanta under kriget samt det hemliga receptet till sina amerikanska arbetsgivare. Det tog åtskilliga år för moderföretaget att förstå sig på Keiths storslagna produkt men 1960 upptogs Fanta officiellt som ett varumärke inom ramen för The Coca-Cola Companys verksamhet.

Tysk reklamaffish för Fanta under andra världskriget.

Japansk sexinstitution med våldsprofil: tröstekvinnor i Östasien under andra världskriget

Trosshoran har – genom att sexuellt tillfredställa och glädja kärlekssvultna soldater – spelat en viktig om än undanskymd roll bland krigförande arméer alltsedan Antikens dagar. Under det långa kriget i Östasien mellan 1931 och 1945 institutionaliserade de krigförande japanerna ett veritabelt nätverk av bordeller bemannade av s.k. ”tröstekvinnor” som tog den ideologiska konceptionen om trosshoran till en helt ny nivå.

Från och med massakern i Nanking år 1937 upprättade det japanska krigsministeriet bordeller som försågs med tusentals ”tröstekvinnor” varhelst de segerrika arméerna drog fram. Under krigets höjdpunkt fanns dessa bordeller strategiskt utposterade i Kina, Hong Kong, Filippinerna, Singapore, Indonesien, Malaysia, Korea, Vietnam, Thailand m.fl. ”Tröstekvinnorna” – d.v.s. de tvångsinkallade ”hororna” – var i regel inte japanskor då dessa ansågs etniskt och rasmässigt överlägsna sina asiatiska systrar som inte förtjänade bättre än att förgås av sexuellt våld. ”Tröstekvinnornas” etniska tillhörighet var därför synnerligen divergerad och hade sina ursprung i Kina, Filipinerna, Taiwan, Burma, Australien och framförallt Korea.

Till följd av den benhårda militära disciplinen i den japanska armén – som utmynnade i att den gemene soldaten misshandlades för minsta tänkbara övertramp – vilket ledde till uppdämd sexuell frustration och det förakt de japanska soldaterna kände för ”underlägsna raser” blev ”tröstekvinnorna” offer för groteskt sexuellt våld och veritabla våldtäkter. Detta demonstreras inte minst i det militariserade språkbruk som begagnades inom armén när sex och ”tröstekvinnor” kom på tal. När japanska officerare anmodade sina soldater att ”bära hjälm under en attack” uppmanade de i själva verket soldaterna att bära kondom vid samlag med en ”tröstekvinna”, medan ”rengör ditt vapen efter en strid” antydde att soldaten skulle vara mån om att rengöra sina privata delar efter älskog. Också kondomen som distribuerades på bordellerna bar militarismens signum och hade namnet ”Attack nummer 1”.

Tröstekvinnor under Andra världskriget i det av Japan ockuperade Korea

I regel fick den menige japanska soldaten nöja sig med att fraternisera med ”rasmässigt underlägsna” kvinnor från ockuperade områden utanför det egentliga Japan medan etniska japanskor, oskulder och minderåriga flickor var reserverade för klicken av officerare. Sexuellt umgänge med oskulder ansågs nämligen traditionellt vara ett säkert sätt att försäkra sig om framgång i strid.

Trots den sexuella förnedring och övervåld ”tröstekvinnorna” tvingades genomlida var bordellerna, i sann japansk anda, genomsyrade av diverse regler och restriktioner. Bl.a. var alkoholförtäring strikt förbjudet och det allenarådande kondomtvånget minutiöst kontrollerat. Det sista syftade ingalunda till att förskona ”tröstekvinnorna” från oönskade graviditeter utan helt sonika från att skydda de japanska soldaterna från eventuella könssjukdomar de ”underlägsna raserna” måhända bar på.

Under Andra Världskrigets sista två år fick ”tröstekvinnorna” allt oftare göra skäl för sitt namn. I samband med att den japanska armén slogs tillbaka och befanns i ständig reträtt fick ”tröstekvinnorna” agera i rollen som trösterika mödrar snarare än våldsbesudlade horor då deras klienter vanligtvis led av svårartad dödsångest och, med rätta, var övertygade om att slutet var nära förestående.

F.d. tröstekvinnor protesterar mot japansk militarism i Seoul.

I skuggan av Prag; klyftan mellan Öst och Väst i tolkningen av totalitarismens brott mot mänskligheten

Den 3:e juni 2008 samlades femtio medlemmar av Europarlamentet och flera internationellt erkända politiska och kulturella koryféer i Prag för att, under pompa, ståt och ceremoniell formalia, signera vad som blivit känt som Pragdeklarationen. Denna tillkom uteslutande på de ”nya medlemsstaternas” begäran. Östeuropa har med viss grund för sitt förfarande – långt innan de tilläts äntra bänkarna i Bryssel – åsett hur de rikare grannarna i Väst medvetet förträngt stalinismens och kommunismens alla brott mot deras nationer för att istället pliktskyldigt sätta Förintelsen i strålkastarljuset.

De Central- och Östeuropeiska stater som gick i bräschen för den anti-kommunistiska uppgörelsen, vid denna tidpunkt i första hand Litauen och Tjeckien, var också de som blev Pragdeklarationens främsta apologeter. Det ”gamla Europa” (d.v.s. Västeuropa) hade till en början inte mycket att invända; inte ens den mest övervintrade och selotiska eurokommunisterna insisterade på initiativet per se.

Under utarbetandet av Pragdeklarationens bärande paragrafer blev dock den ideologiska klyftan mellan Västeuropas representanter å ena sidan och deras östeuropeiska motsvarigheter å den andra plågsamt uppenbar. Den överskuggande stöttestenen var givetvis den historiska tolkningen av Förintelsen och dess i närmaste sakrala status kontra den undanskymda roll kommunismens brott mot mänskligheten traditionellt erfarit i europeisk historieskrivning.

De östeuropeiska delegaterna anklagade sina västeuropeiska motsvarigheter, och inte utan rätt, för att Stalins och hans hejdukars brott mot deras folk förringats eller till och med medvetet utrangerats i västeuropeisk historieskrivning. De västeuropeiska delegaterna å sin sida uttryckte sin, lika berättigade, oro för att östeuropéerna av nationalistiska skäl sökte misskreditera Förintelsen av Europas judar. Orsaken till detta ställningstagande var naturligtvis att många av de så kallade ”frihetshjältar” som under Andra Världskriget offrade sina liv i kampen för nationell bestämmanderätt och mot sovjetisk ockupation i många fall också lierade sig med nazisterna och aktivt bidrog till massmordet på Europas judar för att uppnå nationalistiska målsättningar.

Klyftan mellan Öst och Väst i synen på och tolkningen av totalitarismens brott gjorde Pragdeklarationen till något till ett mästerstycke i konsiliant diplomati och paragraferna utarbetades medveten tvetydigt för att tillfredställa båda lägren av signatärer. En genomgång av Pragdeklarationen ger därför vid handen att medan totalitarismens brott å ena sidan är ”unika” (Väst) så har de å den andra ”samma ideologiska ursprung” (Öst), kommunismens och nazismens brott ska tillerkännas samma ”status” (Öst) men Förintelsen behandlas likväl som ett ”ojämförligt” brott mot mänskligheten (Väst).

Att förhålla sig till den västeuropeiska tolkningen av Förintelsen har långt ifrån alltid varit enkelt för östeuropeiska politiker och många gånger har deras uttalanden avseende totalitarismens brott mot mänskligheten kommit att hemsöka dem. Litauens utrikesminister, Audronius Ažubalis, gjorde exempelvis en omtalad analogi där han fastslog att det enda som skilde Stalin och Hitler åt var längden på deras mustascher. För detta uttalande brännmärktes Ažubalis som deciderad anti-semit av journalister i Väst. När den taktiskt skickligare litauiska premiärministern, Andrius Kubilus, avkrävdes att kommentera sin utrikesministers analogi av en uppretad presskår svarade han att både nazismens och kommunismens brott var ”unika” och att lidandet dessa regimer orsakat var ”inkommensurabla”. Premiärministerns uttalande blidkade västvärldens journalister trots att han i själva verket aldrig motsade sin utrikesminister.

Efter att Pragdeklarationen solent ratificerats och implementerats av EU:s medlemsstater år 2009 har ytterligare deklamationer inkorporerats som alla ansluter sig till originaldeklarationen. Fortfarande är anti-kommunismens självpåtagna bastion också Pragdeklarationens mest hängivna försvare; numera har den rollen dock övertagits av ett allt mer ultranationalistiskt och auktoritärt Ungern.

Moderaten Göran Lindblad som var Sveriges representant och signatär när Pagdeklarationen undertecknades år 2008.

Hästen i nazismens tjänst

Trots att det andra världskriget brukar anses vara det första verkligt industriella och mekaniserade kriget i världshistorien har aldrig tidigare så många hästar fått sätta livet till på krigsskådeplatserna. De tyska och sovjetiska arméerna var tvivelsutan flitigast i användandet av hästar under krigsoperationerna; sammantaget nyttjade de båda totalitära makterna närmare 6,5 miljoner hästar under krigets gång.

För tyskarna var utnyttjandet av muskelstinna hästar helt avgörande för krigets förlopp. På propagandafilmerna som förhärligade ”Operation Barbarossa” visades allt som oftast hur dieseltuggande tyska pansarvagnar kryssade över den ryska myllan; verkligheten bakom invasionen var dock en annan. I själva verket ledde bristen på bränsle till att tyskarna i huvudsak förlitade sig på hästar för att transportera armerade fordon, pansarvagnar och artelleripjäser över de ryska stäpperna mot sitt öde utanför Leningrad, Moskva eller Stalingrad.

De tyska hästarna var alltför dyrbara för att helt utan eftertanke kastas ut i mördande krig, varför nazismens koryféer satsade stora summor på att behålla hästarna i livet. Följden blev att de tyska arméerna åtföljdes av i runda slängar 37 000 veterinärer. Veterinärskompanierna upprättade veritabla hästsjukhus varhelst det behövdes och lyckades remarkabelt nog att åderlåta cirka 75 procent av patienterna, vilka därefter återsändes till fronten i ilfart. Summa sumarum kurerade de tyska veterinärerna cirka 100 000 skadade hästar dagligen under krigets högsommar.

Huvuddelen av den tyska arméns hästar kom från världsberömda tyska stutterier som nazismens haft den goda smaken att restaurera och upprusta före världskrigets utbrott, därutöver fyllde man vid behov rullorna med vältränade hästar från vitt skilda geografiska områden såsom Litauen, Irland och Ryssland. Efter nazimens sammanbrott och Tysklands underkuvande formligen plundrade de allierade styrkorna Tyskland på deras prisbelönta hästar. Den vida omtalande amerikanske generalen George Patton, bland många andra, lyckades exempelvis att enlevera ett stort antal tyska krigshästar till USA.  

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att hästar var långtifrån de enda fyrfota arbetsdjur som tyskarna begagnade sig av under krigets gång. Hästarna avlöstes nämligen av en veritabel eskader av kameler, och detta inte enbart på det nordafrikanska frontavsnittet. På den sydryska och ukrainska krigsskådeplatsen använde sig tyskarna av gigantiska kameltåg för att frakta fram bränsle till fronten. Avslutningsvis kan tilläggas att även om tyskarna visade sig oerhört skickliga på att utnyttja hästar och kameler under krigets förlopp så var det ingalunda tillräckligt för att i slutändan stå emot de samlade mekaniserade allierade härarna.    

Lurik rekommenderar: Paul Louis Johnson. Horses of the German army in World War II. Schiffer Military History Book 2006.

Djuriska bravader; bevingade och fyrbenta krigshjältar i människans tjänst

På nittioårsdagen efter första världskrigets början invigdes i centrala London ett pampigt monument som hyllar krigets minst uppmärksammade hjältar. I och med avtecknandet har alla de djur som gjorde heroiska insatser under de båda världskrigen fått ett lämpligt erkännande.

Under världskrigen värvade den brittiska armén flera miljoner djur av olika raser som i högsta grad bidrog till de allierades segrar. Uppskattningsvis ska 8 000 000 hästar och lika många mulor ha dött bara under det första världskriget. Under det andra kriget fick fler hästar sätta livet till än människor. Hästarnas uppgifter bestod ofta av att föra fram mat, ammunition och granater till fronten vilket utgjorde en vital pusselbit i krigen. Utan djuren skulle man endast med stor svårighet ha kunnat transportera nödvändig materiel genom den sönderskjutna terrängen.

1943 introducerade volontärveterinärer inom People’s Dispensary for Sick Animals (PDSA) en medalj – PDSA Dickens Medal – som fortfarande delas ut till djur som gjort särskilda insatser i Storbritanniens tjänst. På medaljen finns följande inskription: ” For Gallantry” och ”We Also Serve”. Sedan medaljens instiftande har sextiotalet djur belönats varav merparten är duvor och hundar, men även ett par hästar och tre katter har belönats för sitt hjältemod.

Särskilt ihågkommen är duvan G.I. Joe som tjänstgjorde i U.S Pigeon Service som budbärare. Joe belönades år 1946 för att ha räddat livet på potentiellt 100 allierade soldater samt livet på invånarna i den italienska byn Calvi Vecchia. Man hade gett order om att byn skulle bombas men vad man inte visste var att ett kompani brittiska soldater redan hade intagit byn. De allierade bombplanen var redan på väg när bombkommandot fick meddelandet om att stoppa operationen av Joe. Vid den högtidliga medaljutdelningen lästes följande motivering upp:

“This bird is credited with making the most outstanding flight by a USA Army Pigeon in World War II. Making the 20 mile flight from British 10th Army HQ, in the same number of minutes, it brought a message which arrived just in time to save the lives of at least 100 Allied soldiers from being bombed by their own planes.”

Ett fåtal djur har efter krigslutet 1945 belönats för sin tapperhet. År 1949 tilldelades flottisten Simon the Cat djurvärldens medalj för tapperhet postumt. Simon tjänstgjorde som råttfångare ombord på skeppet HMS Amethyst. Han belönades för att ha fortsatt utföra sina plikter trots de skador han tilldragit sig under granatbeskjutning från ett kinesiskt fartyg. Britterna blev angripna av Folkets befrielsearmé när man stävade uppför Yangtzefloden, incidenten förvandlades snabbt till en diplomatisk kris då kineserna kvarhöll skeppet med dess besättning i 101 dagar. Under de dryga tre månader HMS Amethyst hölls fången rådde stor brist på mat ombord men tack vare Simon kunde det lilla man hade räddas undan råttorna.

G.I. Joe belönas för sina insatser under andra världskriget

Japans Raoul Wallenberg; Chiune Sugihara

När tyskarna rovlystet kastade sig över Polen den 1 september 1939 såg tusentals polska judar sig nödtvungna att lämna fäderneslandet och söka en fristad i det angränsade Litauen som ännu inte blivit ett offer för den tyska och ryska totalitarismens kamp om herraväldet. Litauen var dock bara betänkt att bli en hållplats i flykten eftersom de polska judarna var övertygade om att nazisterna inom kort skulle angripa landet. Litauens inhemska judar tog dock sina polska släktingars skräckhistorier med en nypa salta, och avfärdade ofta de morbida berättelserna som gravt överdrivna.

På det japanska konsulatet i den dåvarande litauiska huvudstaden, Kaunas, satt dock en man som lät sig övertygas om flytningarnas historier och inom kort skulle spela en viktig historisk roll för de polska och litauiska judarnas fortsatta öden. Mannen ifråga hette Chiune Sugihara och hade 1939 blivit utsedd till japansk konsul i Litauen med det outtalade syftet att spionera på tyska och sovjetiska truppförflyttningar.

Sugihara var en mycket ovanlig man för sin tid.  Han hade bland annat studerat slaviska språk, gift med en vitryska och därtill konverterat till den rysk-ortodoxa tron. Under hela sitt vuxna liv skulle Sugihara känna sig främmande inför sitt hemland och allt japanskt. Istället kom han att spendera merparten av sitt liv i Sovjetunionen.

Från sitt arbetsrumsfönster kunde Sugihara dagligen åse ringlande köer med polsk-judiska trashankar som bönade om japanskt visum. Trots sin filantropiska läggning var Sugiharas händer bakbundna; hans regering hade strängeligen förbjudit utfärdande av japanska visum till judiska flyktingar. Efter att dagligen se hur köerna med judiska nödställda växte resignerade slutligen Sugihara inför sitt eget samvete och började, stick i stäv mot Tokyos uttryckliga order, att utfärda japanska visum i ett rasande tempo.

Efter att sovjetiska trupper intagit Litauen undersommaren 1940 beordrades samtliga utländska diplomater att evakuera landet. Bara Chiune Sugihara och hans nederländska kollega Jan Zwartendijk vägrade att hörsamma ordern. Tillsammans inledde de ett samarbete som i slutändan kom att rädda tusentals judars liv.

I teorin kunde de rotlösa judarna fly igenom Sovjetunionen för att med Sugihars visum ta sig till Japan. Med Zwartendijks hjälp kunde de därefter fly vidare för att slutligen finna en fristad i Curacao eller Nederländska Antillerna som då var nederländska besittningar i Karibien.

Få av de judar som erhöll Sugiharas hjälp lyckades i slutändan att undfly nazismens förintelseindustri eller Sovjetunionens deportationshysteri. Ändå beräknas det att den envise japanen räddade omkring 10 000 människoliv, även om exakta uppgifter av förståliga skäl saknas. I kvantitativa termer räknat räddade Chiune Sugihara således livhanken på fler judar än den så omhuldade Oskar Schindler, vilken han ju var kongenialt befryndad med.

Under ett par månader arbetade Sugihara mellan 18-20 timmar per dygn för att utfärda visum till de förtvivlade judarna som tålmodigt väntade utanför konsulatet. Den 4 september 1940 tvingades emellertid konsulatet att stänga sina dörrar och Sugihara själv sattes på ett tåg till Berlin. Från sin tågkupé fortsatte han frenetiskt att utfärda det ena visumet efter det andra och slänga ut dem på perrongen där hundratals desperata judar väntade. Sugihara skulle aldrig återse Litauen. Han dog 1986 i Japan efter att ha spenderat större delen av sitt liv i Sovjetunionen och nära nog förklarats nationalhjälte i Israel. Den svenska frilansskribenten Arne Bengtsson avslutar sin exposé över Chiune Sugiharas historiska gärning med följande rader:

”Chiune Sugihara och Raoul Wallenberg var inga övermänniskor. Deras placering i tid och rum gjorde dem till historiska hjältar. Men deras främsta kännemärke var mänsklighet, humanitet. Liksom varje människa har förutsättningar för att bli massmördare, så bär vi alla fröet till en humanitetens hjälte.”

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att en av de många tusen polskättade judar som Sugihara indirekt räddade livet på hette Szmujlo Wilenski. Denna lyckades slutligen finna sig en fristad i USA där han så småningom lät amerikanisera sitt namn till Samuel Vilensky. Vilesnky fick dottern Marcia, som gifte sig Lewinsky, och i sin tur kom att bli mor till den numera världsbekanta Monica Lewinsky.

Lurik rekommenderar: Hillel Levine. In search for Sugihara: The elusive Japanese diplomat who risked his life to rescue 10 00 Jews from the Holocaust. The Free Press 1996.

Chiune Sugihara avbildad på ett litauiskt frimärke.