Harhjärtade Perser: Hur en hare fredade Europa från den persiske Storkonungen

Efter att ha konsoliderat sitt rike och sin egen maktställning började den unge, ärelystne persiska Storkonungen, Darius I den Store (522-486 f.Kr.), att vända sina rovgiriga blickar åt nordväst. Det var inte de kulturellt högstående men inbördes kivande grekerna som i första hand stod i den makthungrige despotens blickfång, utan snarare de fjärran och nästintill okända skytiska provinserna norr om Svarta Havet.

Vi vet inte särdeles mycket om dessa skyter. Namnet används av olika källor på flera olika folk som alla var nomadiserade men sällan enade. Under Darius I:s tidsålder behärskades emellertid de gigantiska och bördiga sydryska och eurasiska stäpperna av en lös konfederation bestående av flera skytiska folk. Att Darius hade ett horn i sidan till dessa skyter berodde i första hand på att de under föregående generationer (600-talet f.Kr.) flera gånger invaderat det egentliga Persien, stundtals även reagerat där – och allt som oftast fjättrat dess folk i bojor i syfte att sälja eller utnyttja dem som slavar.

För ändamålet dammsög storkonungen sitt rikes alla hörn i jakt på soldater och den persiska armén som år 513 f.Kr. tågade över Bosporen var, enligt den grekiske historieskrivaren Herodotos, den i särklass största som Antiken ditintills skådat: Över 700.000 soldater och en inte oansenlig flotta.

Darius I den Store

Övergången av Bosporen och Donau förefaller ha gått bra för den segervissa hären, men väl inne på skytiskt område började fienden att gäcka perserna. Darius sökte givetvis efter ett avgörande fältslag som skulle bringa de skytiska stammarna på knä, men deras hästburna trupper undvek skickligt öppen strid och drog sig längre inåt landet samtidigt som de brände sina åkrar och förgiftade sina brunnar. Detta torde vara den förstå gången i historien som den beryktade ”brända jordens taktik” anammades och genomfördes metodiskt och systematiskt. Det är inte för inte som ryssarna anses vara skyternas avkomlingar och Darius den första att begå samma ödesdigra misstag som Karl XII, Napoleon Bonaparte och Adolf Hitler småningom skulle upprepa.

Den gigantiska persiska arméns läge blev allt mera hopplöst och fienden föreföll uppslukad av jorden. Skyterna följer uppmärksammat den persiska arméns rörelser och inser att Darius är i prekärt trångmål, varpå man, enligt Herodotos, skickar Storkonungen en gåva: en fågel, en råtta, en groda och fem pilar. Darius blir först översvallande glad då han initialt tror att gåvan i själva verket är en tribut som kungör skyternas totala underkastelse. En av Storkonungens rådgivare, Gobryes, tolkade dock den brydsamma gåvan på annat sätt:

”Om inte ni perser blir fåglar och flyger upp till himmelen, eller blir råttor och kryper ner under jorden, eller blir grodor och hoppar ner i träsken, så skall ni träffas av dessa pilar och aldrig återvända hem”.

En vankelmodig Darius fick böja sig för denna förklaring och tungsint fortsätta jakten på den flyktiga fienden. Emellertid beslutade sig nu de skytiska stammarna, till Darius stora glädje, för att avbryta sin reträtt och erbjuda den sargade persiska armén öppen strid. Trots den persiska arméns besvär och förluster var det ingalunda två jämnstora härar som ställde upp mot varandra på en nu bortglömd plats. Den persiska hären var fortfarande den största och mest fruktansvärda världen någonsin skådat, den skytiska – bestående övervägande av kavalleri – avsevärt mycket mindre.

Enligt Herodotos ville det sig emellertid inte bättre än att när de båda arméerna stod uppställda mot varandra så sprang en vettskrämd hare fram mitt emellan dem. När skyterna fick syn på haren började de omedelbart att förfölja den oinbjudna inkräktaren, varpå de skrek om vartannat och hamnade i oordning. När Darius förhörde sig för om anledningen till fiendens oro och det framkom att denna berodde på en obetydlig, ynklig hare så tappade den sårade Storkonungen fullständigt fattningen och sade:

”Dessa människor föraktar oss något oerhört, och nu står det klart för mig, att Gobryes hade rätt i vad han sade om skyternas gåvor. Då nu även jag menar, att det förhåller sig så, behövs ett gott råd, hur vårt återtåg ska kunna tryggas”.

Efter dessa ord så slog perserna till reträtt, lämnade slagfältet och de vilt lekande skyterna åt sitt öde och påbörjade det långa och mödosamma återtåget hem (ständigt förföljda av de skytiska ryttarhorderna).

Skytiska soldater enligt Angus McBride.

Qajarer och katastrofer: Kul om korruption i Qajardynastins Persien

Sällan eller aldrig överensstämmer modern iransk och västerländsk historieskrivning om Persien och dess regerande dynastier, men Qajardynastins (1796-1925) interludium i persisk historia utgör ett särdeles flagrant anomali. Såväl iranska som västerländska källor anser i regel numera att dynastins tid vid köttgrytorna i persisk historia var en tid av ekonomisk kräftgång och imperialistisk utsugning.

Qajardynastin var av turkmenskt ursprung, och alltså inte en inhemsk dynasti. Dynastins avsaknad av folkligt stöd och bredare etnisk förankring uppvägdes av att europeiska makter, och då främst Storbritannien och Ryssland, gjorde sitt yttersta för att hålla den korrumperade dynastin under armarna, samtidigt som man lade rabarber på mycket av landets rikedomar.

Stormakternas ständiga interventioner var inte den enda anledningen till att Persien ekonomi undergrävdes under det långa 1800-talet, minst lika illa var att dynastin försåg riket med ett ansenligt antal slösaktiga och odugliga regenter.

Mest notorisk av alla Qajardynastins monarker var antagligen Naser al-Din Shah (regent 1848-1896), vars vanstyre varade i nästan ett halvt århundraden. Den utbredda korruptionen under Naser al-Dins regering tog sig många och besynnerliga uttryck, bl.a. så formligen desintegrerade den någorlunda funktionsdugliga armé. Krigsministern och överbefälhavaren, som båda var släkt med shahen, stoppade undantagslöst soldaternas sold i egna fickor. Landet var under den andra delen av 1800-talet i princip försvarslöst.

Persiens Nadir al-Din tillsammans med Storbritanniens drottning Viktoria på Royal Albert Hall, London.

Den vilt slösande shahen var ständigt i akut penningbrist. För att på kort sikt få in pengar började han att, gentemot en smärre ersättning, utdela koncessioner till utländska bolag och intressenter. Först ut var den berömda brittiske magnaten baron Julius de Reuter, som genom frikostiga mutor till storveziren och ledande ministrar år 1872 fick en koncession på 70 år på alla järnvägsbyggen, bearbetning av mineral- och malmfyndigheter, alla kanal- och bevattningsanläggningar samt arrendet på all tulluppbörd. I gengäld skulle shahen få uppbära 15 % av nettointäkterna. Dokumentet är unikt såtillvida att en härskare aldrig, varken förr eller senare,  i princip givit bort sitt lands samlade naturtillgångar till en enskild (utländsk) person.

Emellertid väckte de Reuters generösa koncession sådan anstöt bland Nadir al-Dins undersåtar (ett missnöje som underblåstes ekonomiskt av Ryssland) att denna såg sig tvungen att dra tillbaka koncessionen. Flera andra skulle dock följa.

När så shahen beslöt att förmedla en tobakskoncession till en annan brittisk medborgare, G. F. Talbot, som innebar att britten fick monopol på inköp, bearbetning och försäljning av all tobak i Iran, var dammarna nära att brista. Det ortodoxa prästerskapet, som inte hade mycket till övers för de skenheliga qajarhärskarna, förbjöd alla rättrogna muslimer att begagna sig av tobak som besudlats av de otrogna (britterna). Förbudet fick nära nog hundraprocentig anslutning varpå den skrämda shahen valde att annullera kontraktet.

Koncessionspolitiken, slöseriet och den allmänna ekonomiska kräftgången fortsatte och förvärrades under Naser al-Dins efterträdare Muzaffar al-Din (regent 1896-1907). Den nya shahens frikostighet, som bland annat tog sig uttryck i extravaganta resor till lyxiga europeiska semesterorter, skulle snart bli legendarisk. Även när den ekonomiska situationen var som  värst så vägrade Muzaffar al-Din att dra åt svångremmen. Vid ett tillfälle befallde han att en livstidspension på 3000 pund per år skulle utbetalas åt hans favoritastrolog; anledningen var att shahen drömt att astrologen räddat hans liv.

Muzaffar al-Din Shah tillsammans med sina ministrar i sin trädgård.

Svinaktiga påbud: Varför judar och muslimer inte är särdeles pigga på fläskkött

Grisen har inte haft det alldeles lätt genom historien; att använda ordet ”svin” i pejorativ mening har en lång historia med rötter i Antiken i såväl Europa som Mellanöstern. Det eviga Kina utgör ett undantag i sammanhanget då grisens högaktade ställning i den traditionella kosmogonin gjort det till en komplimang att kalla någon för ett riktigt ”praktsvin”.

Få kan väl ha undgått att ortodoxa judar och muslimer skyr fläskkött som pesten. En än färre skara torde ha reflekterat över varför. Om vi bortser från religiös mytologisering, varför kommer det sig att religiösa kulturer med ursprung i Mellanöstern eller den arabiska halvön inte varit särdeles pigga på att inkludera fläskköttet bland de gängse kostvanorna? Tro det eller ej, men forskningen på detta område har hundratals år på nacken och är än idag en het potatis.

Med största sannolikhet emanerar det judiska och muslimska påbudet om att undfly det religiöst kontaminerade fläskköttet från Antikens Egypten. Det ska i sammanhanget klargöras att Antikens egyptier inte var konsistenta grishatare, förhållandet till grisen skiftande mellan olika dynastiers uppgång och fall, men generellt sett ansågs svinfarmare vara de lägst stående kastet i den sociala och politiska hierarkin. Detta hängde antagligen ihop med att de högre skikten i den egyptiska samhällshierarkin, och då särskilt prästerskapet, var, till följd av sin sociala status och pekuniära rikedom, rabiata vegetarianer (vegetarianism har, ur historisk synvinkel, alltid varit en ”överklasssport”).

”Det bökande svinet” – enligt kinesiskt mytologi.

Det är intressant att studera hur grisens ställning i den egyptiska mytologin ständigt förändrades till det sämre under historiens gång. Under det nya Kungariket (1550 f.Kr. – 1077 f.Kr.) blev grisen den ”behållare” som förde en annars gudstrogen medborgares synder till dödsriket.

Intagandet av fläskkött var, i det nya Kungariket, en ”ynnest” enbart reserverad för slavar och samhällets heloter. Om man får tro Torah så torde en viss Moses, som spenderade åtskillig tid med den egyptiska överklassen, måhända lärt sig av sina översittares vanor. När samme man, återigen enligt Torah, reste upprorsfanan och ledde sitt folk ut ur Egypten så blev egyptiernas förakt för fläskköttet också judarnas.

Vare sig man är beredvillig till att tro på Moses stordåd eller ej verkar historiker överens om att det judiska grisföraktet spred sig som en löpeld till den arabiska halvön, där en viss Muhammed (570-632) – som utom tvivel hade kontakt med diverse judiska handelsmän och jordbrukare – tog intryck av påbudet. Inom kort förkunnade islams apologeter att fläskköttet – utom i yttersta nödfall – var ”hands-off” för varje gudfruktig muslim.

Om man nu bortser från religiös historiografi kan också andra intressanta och icke-religiösa orsaker nämnas som anledning till det välkända muslimska påbudet. Många historiker, med Annales-skolans etikett, gör nämligen gällande att det muslimska påbudet att avstå från fläskköttet har sitt ursprung i det expanderande muslimska ”civilisationens” tilltagande urbanisering. Svinuppfödning kännetecknade, enligt denna historiesyn, en form av självförsörjning som gick stick i stäv mot de centraliserande och administrativa imperialistiska tendenser som kännetecknade den gryende Omajjad-dynastin (661-750). Liksom antikens imperier fick omajjaderna sin rikedom genom skatter i form av naturaprodukter, i synnerhet spannmål. Om spannmål ”kastades som pärlor för svin”, för att göra bruk av ett välkänt citat, infann sig naturligtvis inga skatter. Svinuppfödare skulle, med denna logik i ryggen, därför elimineras.

Oavsett om man väljer att ge Annales-historikerna rätt eller inte är åtminstone en sak intressant i sammanhanget: Påbudet om att undvika fläskkött skiftade i takt med centralstatens centrifugering; i tider av politiskt och religiöst kaos föreföll det som att även de till synes mest gudfruktiga muslimer återföll i kärlek för fläskköttet (särskilt i Nordafrika). Även om beläggen är bristfälliga så torde det först vara under högmedeltiden som påbudet om att undvika fläskköttet rönte genklang i hela den dåvarande muslimska världen.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Annales-skolans kanske största frontfigur, en viss Ferdinand Braudel (1902-1985), i en mindre ihågkommen passus föreslog att den ”muslimska civilisationens” förfall under senmedeltiden och kristenhetens uppgång  i samma veva berodde på att den ”muslimska civilisationen” övergav fläskköttet. Samme man har, i en likaledes bortglömd passus, deklarerat att den kinesiska civilisationens relativa recession under Ming-dynastin (1368-1644) berodde på att kineserna övergav intagandet av produkter baserade på vete till förmån till sådana baserade på ris. Europa kan således tacka sin fäbless för bröd och bacon för sitt relativa välstånd.

Den grisälskande franska historikern Ferdinand Braudel.

Besinningslösa bokstravstroende bibliofober: Om muslimska bokbål man minns

Ofta betvingas vi tillgodogöra oss uppgifter rörande medeltiden som gör gällande att de kristna vandrade sin tid an i ett kulturellt och religiöst mörker medan deras muslimska grannar såtade sig i en kulturell och civilisatorisk glans som bar den religiösa toleransens förtecken. Detta är i bästa fall en sanning med modifikation eller, mer troligt, en anakronistisk historietolkning fylld av återvändsgränder. I sanning fanns det religiösa vettvillingar även i de vidsträckta länder som beboddes av halvmånens folk och i själva verket kan ”muslimerna”, för att medvetet generalisera, påbördas två medeltida bokbål av proportioner som gjort en viss Adolf Hitler grön av avund: brandskändningarna av de legendariska biblioteken i Alexandria och Cordoba.

Det legendomsusande biblioteket i egyptiska Alexandria ska ha färdigställts år 290 f. Kr. och påstås under sin högsommar ha inrymt uppemot 600 000 papyrusrullar. Under bibliotekets glansdagar tvangs t.o.m. inkommande skepp att temporärt lämna ifrån sig alla sina böcker/rullar till bibliotekets kopieringsavdelning, och bara om det var absolut nödvändigt höll de snikna bibliotekarierna sina löften och återbördade böckerna/rullarna till sina rättmätiga ägare efter fullgjort värv.

Det var emellertid i efterdyningarna av att araberna, anförda av kalif Omar (579-644), under 640-talet erövrade det bysantinska Egypten som bibliotekets flammande öde beseglades. Den  av trovärdiga källor obekräftade myten gör gällande att kalif Omar ska ha blivit tillfrågad vad man ämnade göra med bibliotekets alla (ovärderliga) papyrusrullar: ”Om böckerna överensstämmer med Koranen, då behövs de inte. Om de säger emot Koranen, då är de inte önskvärda. Därför så förstör dem”, ska han ha svarat. Myten förtäljer vidare att papyrusrullarna i biblioteket ska ha använts som bränsle för att koka varmt badvatten åt alla Alexandrias stationerade soldater i hela sex månader.

Ett minst lika imposant muslimskt bokbål stod att finna i Al-Andalus huvudstad Cordoba, ungefär 350 år senare. Här hade bl.a. kalif Al-Hakam II (915-976) givet riket rykte om sig för att vara ett toleransens Mecka – en plats där muslimer, judar och kristna arbetade samfällt och levde endräktigt – och en kulturell fyrbåk. Till Al-Hakam II:s stora kulturhistoriska förtjänster hör färdigställandet av ett storslaget bibliotek och lärdomscentra som under sin glans dagar ska ha inrymt cirka 400 000 böcker och pergament (det kristna Europas största lärdomscenter vid denna tid, Sorbonne, kunde ståta med knappa 2000 böcker och pergament).

Tyvärr smittades Al-Hakam II:s efterföljare av zelotiskt ortodoxa vindar från sina muslimska trosfränder i Nordafrika och började allt mer frenetiskt att söka erodera den religiösa toleransens tunna fernissa. Av ett helt annat kynne var nämligen tronföljaren Ibn Abi Amir (938-1002), mer känd som Al-Mansur ”den segerrike”, som tog över regeringstyglarna år 976. Al-Mansur var en religiös fanatiker och en hänsynslös krigare som drev de kristna inkräktarna tillbaka till norra Spanien och som egenhändigt kopierade koranen.

För sin regims legitimitet och sin personliga säkerhet förlitade sig Al-Mansur på Cordobas fromma men fanatiska muslimska tiggare (faqiherna), och för att blidka dessa fundamentalister lät Al-Mansur beordra utrensning i biblioteket . Flertalet av kalif Al-Hakam II:s högt skattade böcker förgicks i det kulturhistoriska helgerånet. Om ödet som väntade bibliotekets skatter – vilka hade tagit hundratals år i anspråk att samla in – förtäljde ett ögonvittne: ”Några brändes och andra kastades i palatsets brunnar och täcktes med jord och stenar”.

Månghövdad muslimsk Messias: Mahdis många missioner

Enligt den muslimska eskatologin ska det komma en frälsare och härskare känd som Mahdi som ska styra mellan sju och nitton år och grunda det rike som föregår apokalypsen. Den grundläggande iden är att Mahdi redan har levt men försvunnit och nu lever i det fördolda, gömd för världen men som kommer att träda fram när tiden är den rätta. Denna muslimska messias har under historiens gång utgjort en mäktig kraft då det inte är ett försumbart antal män som utgjort sig för att vara den återvändande imamen.

Till äldre tiders män som utgett sig för att vara Mahdi hör Muhammed Jaunpuri (1443-1505) som växte upp i nordvästra Indien men kom att bli Mahdi när han på en pilgrimsresa till Mecka stod framför den heliga Kaba och högtidligt kungjorde till var och en som ville lyssna att han var den heliga imamen som återvänt. De skriftlärde i Mecka verkar mest ha uppfattat honom som en tok och man lät honom helt enkelt hållas tills dess att han efter ungefär nio månader  reste hem till Indien. Väl hemma proklamerade han vid två ytterligare tillfällen att han var Mahdi och här lyckades han väcka en del uppmärksamhet få talrika följare och grunda en egen kult. Under återstoden av sitt liv reste Jaunpuri omkring i Indien och Centralasien i syfte att sprida sin lära innan han avled i en ålder av 63 år i dagens Afghanistan.

Fram till 1900-talet fortsatte en mängd män att kalla sig Mahdi men bland alla dessa sticker framförallt Muhammed Ahmed ibn Seijid Abdullah (1884 – 1885) ut. Denne sudanes och religiösa fanatiker gjorde uppror mot det Egyptiska styret i Sudan och därmed även mot Storbritannien som i sin tur styrde Egypten. År 1881 Proklamerade Abdullah att han var den efterlängtade Mahdi och en religiöst färgad revolt var i och med detta i rullning. Den nya Mahdi var övertygad om sin sak och tog det huvudlösa beslutet att hans här skulle slåss på samma vis som Muhammed hade slagits på 600-talet således med spjut och sabel. Efter att ha mött brittiska styrkor beväpnade med resultatet av 1200 års utveckling sedan Profetens dagar backade man från påbudet och började använda moderna vapen. När rebellerna väl kastat sina spjut och plockat upp gevären gick det hela bättre, på bara ett år lyckades man erövra hela Sudan och grunda en ny huvudstad; Omdurman.

Muhammed Ahmed ibn Seijid Abdullah

Det religiösa styret blev mycket hårt. Sång, musik och dans förbjöds, flickor skulle beslöjas från fyra års ålder. De som inte följde lagstiftningen var utlämnade till grymma straff. Krig började föras mot grannländerna vilket föranledde Storbritannien att tillslut gripa in och göra slut på Mahdistväldet.

Till de senaste männen som har pekats ut som den återvändande imamen hör den aningen obskyra figuren Wallace Fard Muhammed (1893 – 1934?)  som grundade Nation of Islam i USA vilken både Malcolm X och Muhammed Ali skulle komma att tillhöra. Nation of Islam etablerades under 1930-talet och kom delvis att bli något av en svart befrielserörelse. Wallace Fard Muhammed utropade emellertid aldrig sig själv till Mahdi den biten sköttes effektivt av en tidig medlem vid namn Elijah Poole (senare Elijah Muhammed). Elijah Muhammed predikade att hans mästare var Mahdi och att Gud verkade direkt genom honom för allas bästa. Lärjungen tog strax före Fard Muhammeds mystiska försvinnande (vissa tror att han blev ihjälskjuten av polis) över som ledare för Nation of Islam.

Wallace Fard Muhammed

Gubben på månen: Ayatolla Khomeini och ”måntricket” som avgjorde den iranska revolutionen

I slutet av år 1978, när det stod klart att Shah Reza Pahlavis (1919-1980) blodbesudlade regim var dödsdömd, tävlade ännu flera politiska konstellationer och självutnämnda frälsare om vem som skulle ta över regeringstyglarna i Iran. Shahens mest oförsonliga fiende, den maktlystna ayatollan Khomeini (1902-1989), bidade sin tid i Paris men var vid tillfället inte given som den iranska revolutionens fanbärare.

Khomeini skulle dock få hjälp inifrån det revolutionärt jäsande Iran, och det från högst oväntat håll. I november 1978 deklarerade nämligen en gammal dam, och tillika fanatisk anhängare till den eldfängda ayatollan, att hon funnit ett av profeten Muhammeds skäggstrån i sin koran. Samma kväll hade en diffus uppenbarelse meddelat kvinnan att de renläriga skulle få åse ayatolla Khomeinis välsignande ansikte i fullmånen natten den 27:e november.

Inom några dagar hade den gamla damens profetia spridit sig över hela Iran och på kvällen den 27:e november rådde karnevalsstämning i hela landet. I regel samlades folk på hustaken där man drack och åt gott i väntan på det messianska himlafenomenet.

Khomeinis mest hängivna zeloter var noga med att påpeka att endast hederliga och rättroende shiamuslimer skulle begåvas med prerogativet att skymta den vördnadsfulla ayatollans silhuett på månen, medan ”tjuvar och bastarder” otvivelaktigt skulle missa miraklet. Följden blev en veritabel masspsykos. Morgonen därpå bedyrade miljontals iranier att de faktiskt sett Khomeinis siluett på månen, vilket i förlängningen betydde att de var gjorda av det rätta religiösa virket.

Det gick t.o.m. så långt att Irans kommunistparti – vars ideologiska trossatser gick stick i stäv mot Khomeinis dogmatiska fanatism – deltog i arrangemanget. Dagen efter muntrationen förkunnade ledaren i partiets tidning att: ”Våra arbetande massor . . . har sett vår älskade imam och ledares ansikte, Khomeini ”bildkrossaren”, i månen”.

De enda som explicit opponerade sig mot Khomeinis ”måntrick”, som det föraktfullt kallades, var Irans religiösa ledargarnityr och däribland flera ayatollor. Förtörnade telefonerade de Khomeini i Paris och bad honom att med bestämdhet avfärda hela episoden som ett utryck för pöbelns vidskeplighet. Opportunisten Khomeini vägrade emellertid finna sig i kraven med hänvisning till att man inte kunde underminera ”folkets spontana initiativ”.

I vilket fall som helst hade Khomeinis ”måntrick” ett avgörande inflytande på den iranska revolutionens utveckling. Den komprometterade shahen tvangs slutligen fly sitt rike den 16 januari 1979 och sexton dagar senare återvände ayatolla Khomeni till Tehran från sin exil. Han var nu den iranska revolutionens obestridliga och oantastliga nestor. Irans kommunistparti skulle sinom tid bittert ångra att de ställt upp i ayatollans välorkestrerade hyllningskör.

Lurik rekommenderar: Con Coughlin. Khomeini’s ghost: The definitive account of Ayatollah Khomeini’s Islamic revolution and its enduring legacy. Macmillian 2009.

Ayatolla Khomeini

En relativt god teori: Albert Einstein for president!

Albert Einstein är troligtvis 1900-talets mest kända forskare och fysiker. Hela hans väsen tycks ha andats vetenskap och han personifierade myten om professorn som en smått förvirrad man med yvigt hår. Om de flesta förknippar Einstein med fysiken och hans relativitetsteori är hans judiska bakgrund och politiska engagemang inte lika välkänd för flertalet. Einstein levde i en tid då judarna fortfarande befann sig i diaspora och som inflytelserik professor i USA kunde knappast Einstein undvika att dras in i sionismen oavsett om han ville det eller ej.

Kombinationen pacifist, antinationalist och jude var inte särdeles lyckosam i Weimarrepublikens Tyskland och en månad innan Adolf Hitler blev Tredje rikets kansler valde Einstein att emigrera till USA där han fick en tjänst vid Institute for Advanced Study in Princeton. Efter kriget var den sionistiska rörelsen starkare än någonsin, världen förfärades av bilderna från förintelselägren i östra Europa och stödet för ett judiskt nationalhem ökade lavinartat.

Einstein engagerade sig i frågan men inte på det vis man hade väntat sig, fysikens mest lysande stjärna verkar för en lång tid ha haft en ambivalent inställning till sionismen. År 1919 bevistade Einstein en konferens på temat ”ett judiskt nationalhem”. Den främste talaren, Kurt Blumenfeld, menade att det var nu professorns inställning övergick från en negativ till en positiv hållning. Uttalanden av Einstein från den här tiden tyder på att han var en stark motståndare till nationalism varhelst den uppstod men att han gjorde undantag för sionismen på grund av judarnas utsatthet.

År 1938 gjorde Einstein klart hur han ställde sig till ett judiskt nationalhem: ”I should much rather see reasonable agreement with the Arabs on the basis of living together in peace than the creation of a Jewish state. Apart from practical consideration, my awareness of the essential nature of Judaism resists the idea of a Jewish state with borders, an army, and a measure of temporal power no matter how modest. I am afraid of the inner damage Judaism will sustain […] especially from the development of a narrow nationalism within our own ranks, against which we have already had to fight strongly, even without a Jewish state.”

Även efter det andra världskriget fortsatte professorn att motsätta sig grundandet av Israel vilket inte hindrade Israels premiärminister David Ben Gurion (1886-1973) att försöka låta en del av Einsteins stjärnglans smitta av sig på det unga Israel. År 1952 hade landets första president, Chaim Weizmann, avlidit och Ben Gurion lät sin ambassadör i USA sända en inbjudan till Einstein i vilken man erbjöd honom presidentposten. Att Knesset skulle välja professorn om han tackade ja verkar mest ha varit en formalitet. I brevet kan man läsa:

”The bearer of this letter is Mr. David Goitein of Jerusalem who is now serving as Minister at our Embassy in Washington. He is bringing you the question which Prime Minister Ben Gurion asked me to convey to you, namely, whether you would accept the Presidency of Israel if it were offered you by a vote of the Knesset. Acceptance would entail moving to Israel and taking its citizenship.”   

Den då 73-årige Einstein tackade nej med hänvisning till att han saknade både vilja och erfarenheten trots att man redan i inbjudan försäkrade honom att presidentskapet inte skulle hindra honom i sin forskning och att han skulle få tillgång till ett laboratorium med all utrustning han önskade.

Albert Einstein

Medeltida multikulti: Interkulturellt utbyte i korstågens kölvatten

Deus le volt, Deus le volt! Orden ekade som hammarslag över Clermont i november år 1095. Påven Urban II hade proklamerat det första korståget och därmed hade en ny katolsk idé om heligt krig sett dagens ljus och en konflikt som ger eko in i vår egen tid hade inletts. Korstågen ledde emellertid inte endast till ond bråd död – de kristnas egna beskrivningar om erövringen av Jerusalem år 1099 tycks förfära den mest hårdhudade läsare – en sidoeffekt blev även ett oväntat kulturellt utbyte mellan böckernas folk.

Khidr – den gröna mannen, är ett mystiskt helgon inom islam som dyker upp på de mest oväntade ställen i såväl judisk som kristen tradition. Khidr var en gåtfull främling som trots sitt vita skägg var en yngling som aldrig åldrades, han återfinns i Koranen där han agerar vägvisare åt Moses. I judisk tradition identifieras han med profeten Elia men det är i den kristna världen som han kanske har fått den mest spännande och sagolika formen; berättelsen om Khidr anses idag ha inspirerat författaren till det medeltida Arthureposet.

Khidr i sin gröna dräkt

Berättelserna om Arthur och riddarna av runda bordet är idag – genom Hollywoods otaliga populariseringar – kända för flertalet västerlänningar men härstammar ursprungligen troligtvis från Historia Britonum (800-talet) av Nennius. Berättelserna om Arthur och hans kamp mot den saxiska invasionen var mycket populära under medeltiden och många nya sagor tillfördes mängden av berättelser om Camelots kung och hans tappra riddare. Inspirationen till dessa sagor är naturligtvis många men senare forskning har visat att det muslimska inflytandet inte varit obetydligt. Förutsättningarna för att detta skulle ske var korståget och det utbyte av berättelser och myter som spreds mellan halvmånens apologeter och alla de tusentals kristna som tog upp korset.

Framförallt menar man att den Gröna riddaren i sagan Sir Gawain and the Green Knight (ca 1350-tal) är att identifiera med det muslimska helgonet Khidr. I sagan utmanas Gawain att attackera en mystisk grön riddare om han accepterar villkoret att den gröna får slå tillbaka. Gawain hugger huvudet av sin antagonist som oberört fäster tillbaka huvudet och lovar att återkomma om ett år och en dag.

Religiösa antipatier till trots spreds muslimska texter (långt många fler än de arabiska översättningar av grekiska filosofer som brukar nämnas) inte minst Koranen. Svaret på hur Khidr hamnade i sagorna om Arthur kan troligen sökas hos Robert av Ketton (111? – 116?) som översatte Koranen till latin under 1100-talet och lästes med stort intresse av tidens skolastiker som inte till alla delar av sina väsen var några islamofober. I själva verket visade medeltida lärde stort intresse för islam och den muslimska kulturen, även om man självfallet ”visste” att muslimerna var otrogna som skulle dömas på den yttersta dagen, intresset var allt som oftast rent akademiskt.

Berättelserna och myterna vandrade åt båda hållen. Den muslimska världen tog till sig myterna om St. Göran, den grekiske officeren i den romerska armén som dödar en drake och som i sin tur avrättas av kejsaren Diocletianus. Även vad gäller detta omtyckta kristna helgon förknippas han med den gröna Khidr. I den muslimska versionen dödar Khidr en sjödrake som håller Beiruts invånare i skräck.

Khidrs helgedom är belägen vid Beit Jala utanför Betlehem och är en av de få platser som både kristna, muslimer och judar ber vid, alla heliga krig till trots.

Gawain och den gröna riddaren

Rakbladsvassa muslimer: Usámah Ibn Munkidh minns sitt 1100-tal

”Då drog jag en kniv ur mitt bälte och stack den i hans vänstra bröst. Jag minns att jag tittade på såret varifrån blodet vid varje andetag bröt fram som bubblor på vatten. Så småningom bar man bort den sårade som dog strax därpå och begravdes.”

Detta är den syriske 1100-talsprinsen Usámah Ibn Munkidh som berättar, om hur han för första gången tar någon av daga. Mannen som blir föremålet för denna debut var en av Usámahs fars tjänare. Den unge Usámah var ännu inte tio år fyllda men uppenbarligen fast besluten att skoningslöst manifestera sin rättsuppfattning. Tjänaren hade jagat en av gossarna i tjänstestaben, och när knodden Usámahs uppmaningar inte hindrade den vuxne tjänaren att örfila sin många år yngre kollega, grep lillprinsen resolut in. En rättskaffens tjänare hade presenterat sig.

Under sitt fortsatta liv skulle Usámah praktisera sina brådmogna kunskaper fler gånger, särskilt i bataljer med europeiska korsfarare – eller ”franker” som Usámah kallar dem. Han hade fötts 1095, samma år som påve Urban II lanserat det första korståget, och Usámahs vuxna liv kom att präglas av försvaret mot de kristna inkräktarna. I sin självbiografi återger prinsen flera framgångsrika duster med korsfarare, men han väjer ingalunda för händelser av det mindre stolta slaget.

År 1129 drabbade en arabisk här samman med korsfarare vid Kfartab, och prins Usámah var självfallet där. Deltog gjorde också de båda kurdiska bröderna Badr och Annáz, där den senare var något närsynt. Efter slaget visade Annáz segerrusigt upp ett avhugget fiendehuvud som han hade vid sadeln – en fiende ”som försvarade sig mycket hårt”, förkunnade Annáz. ”Du olycksaliga”, utbrast hans kamrater, ”det är ju din broder Badrs huvud!” Usámah låter oss veta att Annáz för alltid drog sig undan efter detta missöde.

Ett inte fullt så makabert minne lånas från badmästare Salim som förestod ett badhus i det av korsfararna erövrade Al Maarra. Dit kom en dag en frank som irriterad över Salims skylande handduk ryckte den av Salims höfter. Franken blev genast hänförd av badmästarens slätrakade kön och bad om samma behandling. Salim tog itu med uppdraget. ”Det är verkligen fantastiskt, Salim! Du måste göra samma sak på min hustru!” Den överförtjuste franken fick som han ville och var mycket nöjd. Han betalade utan diskussion, återberättar Usámah.

93 år gammal skriver prins Usámah de sista raderna. Här möter oss en gammal man som anar att slutet är nära:

”Snart är det också natt i Damaskus. En natt bland andra, bara ännu en natt som alla andra nätter, eller kanske den eviga natten? Herre, förbarma dig över mig i din härlighet. Jag vet inte om jag har tjänat dig som jag borde, jag har åtminstone trott på dig. Du, evigt förlåtande. Må mina goda handlingar stå inskrivna i mitt livs bok! Och vad gäller de andra, min Gud, i din barmhärtighet, utplåna dem!”

Ruinerna efter borgen Shaizar i Syrien där Usamah föddes och växte upp.

 

Lurik rekommenderar: André Miquel. Usámah – en syrisk prins i strid med korsfararna. Atlantis 1988.

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Forskning att fästa sig vid: Hur dog Jesus på korset?

Inom kristendomen är Jesus lidande på korset en central del, inte minst i annalkande påsktider. Runt om bland världens kristna ska minnet av Jesus död och återuppståndelse uppmärksammas. Med sig mot Golgata hade han såklart sitt tunga träkors som senare skulle användas i avrättningen. Korsfästelse var en vanlig avrättningsmetod hos de romerska härskarna, och det är långfredagens syfte att påminna de kristna om spikarna genom händer och fötter som så småningom skulle leda till döden. Intresset för Jesus korsfästelse har emellertid inte stannat vid den religiösa berättelsen. Genom årens lopp har finurliga entusiaster försökt rekonstruera, hur snickarsonen från Nasaret faktiskt mötte döden en fredag för sådär 2000 år sedan.

På 1930-talet blev en fransk kirurg vid namn Pierre Barbet omåttligt fascinerad av att se den så kallade Jesus liksvepning – ett tyg som bevaras i Turin och som enligt många kristna är samma tyg som Jesus ska ha svepts i efter korsfästelsen. Tyget lär ha vandrat från Jerusalem till Konstantinopel för att sedan bli krigsbyte under fjärde korståget 1204. På 1500-talet hamnade tyget i Turins domkyrka som en fin gest av Savojens kung. Barbet som var djupt kristen kunde inte släppa tanken på liksvepningen och den bild av Jesus ansikte som han tyckte sig se i den. Kirurgen i honom uppmanade till exakta experiment i syfte att vetenskapligt gestalta Jesus lidande och död på korset. Man kan tänka sig att Barbet bad en bön innan han satte igång.

Via sina kontakter på en anatomisk institution lyckades Barbet komma över ett lik som han omsorgsfullt spikade upp på ett lämpligt kors. Han tog några steg tillbaka och studerade sitt tveksamma experiment. Nöjt fann han att den bibliska berättelsen stämde – en spik i vardera handled och en genom de korslagda fötterna skulle leda till kvävning genom den hängande ställning människokroppen hamnade i. Salig av sitt ledande i bevis läste Barbet högt ur Davids psalm 130: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre”, med det uppspikade liket hängande framför sig.

40 år efter Barbets likskändning tog den amerikanske rättspatologen Frederick Zugibe upp tråden med korsfästelseforskning. Till skillnad från Barbet höll sig Zugibe mer till de forskningsetiska principerna. Han lät spänna fast några frivilliga på kors och studerade sedan försökspersonernas puls, andning, smärta och blodtryck. Det visade sig att ingen av försökspersonerna hade problem med varken andning eller smärta, och därför kunde Zugibe inte annat än underkänna Barbets slutsatser, om hur Jesus ska ha dött på korset. Dödsorsaken var istället, menade Zugibe, medicinsk chock och kraftiga blödningar som ledde till hjärtkollaps. Detta berodde i sin tur på den misshandel och tortyr som Jesus hade utsatts för före och under själva korsfästningen.

Så frågan om hur Jesus faktiskt mötte döden på korset väntar fortfarande på ett entydigt svar – och på att fler hängivna pionjärer drar sitt kors till stacken.

Lurik rekommenderar: Hans Furuhagen. Bibeln och arkeologerna. Natur & Kultur 2010.

Den omtvistade Turinsvepningen.