Manisk munk med morbid massrörelse; kärlek och teokrati i Savanarolas Florens

Den kärlekskranke medicinstudenten Girolamo Savonarola (1452 – 1498) satt i sitt föräldrahem i Ferrara och diktade smäktande kärlekssonater till föremålet för sin trånad, en flicka av adelsätten Strozzi. Snart skulle han fria och framleva resten av sina dagar som familjefar och läkare. Så var i vart fall tanken. När den unge studenten väl tog mod till sig och bad om sin kärestas hand möttes han endast av förakt och flickans familj förklarade med all önskvärd tydlighet att ingen Strozzi skulle sänka sig till att dela säng med en Savonarola.

Girolamo Savonarola blev förkrossad över nesan och grävde ned sig i en djup depression, livet hade plötsligt förlorat sin mening och inte ens kunde hans studier av de antika filosoferna – hans andra kärlek i livet – hjälpa honom ur krisen. Allt tycktes ha blivit meningslöst. I denna tragiska tillvaro härdade vår protagonist ut i två år fram tills dess att han år 1474 bevistade en predikan och fick en uppenbarelse; Gud kallade honom till sig.

En gryning kort därefter tassade den unge Savonarola med några få tillhörigheter ut från sitt föräldrahem med siktet inställt på att bli novis i Dominikanorden. När hans föräldrar vaknade fann de till sin förfäran ett brev i vilket deras son kungjorde sitt beslut tillsammans med en dikt där all hans samlade och ackumulerade ilska som byggs upp under åren av depression fanns samlad under titeln ”Om föraktet för världen”.

Efter endast ett år som novis blev Savonarola – tack vare sitt läshuvud – fulfjädrad munk och efter ytterligare ett par års studier ansåg man att hans kapacitet var tillräcklig för att sändas till klostret San Marco i Florens där han skulle skrivas in i historieböckerna. Savanarola hatade staden av hela sitt hjärta och nu förstärktes även hans hat mot världen till ett inferno av avsky och förakt. Överallt såg han fattigdom, prostitution, spel och dobbel, girigbukar som lånade ut mot ränta; ingenstans verkade det finnas någon Gudsfruktan i detta veritabla helvete som kallades Florens.

Framförallt riktades munkens hat mot den styrande familjen, de mäktiga de’ Medici, som han ansåg endast drevs av ett girigt egenintresse. Med en glödande frenesi började Savanarola predika om bättring, om inte väntade helvetets eldar och den som  djävulen skulle finna störst glädje i att sluta sina käftar om var ingen mindre en den styrande ättens överhuvud; Lorenzo de’ Medici. Somliga spådomar slår in och de’ Medicis patriark dog plötsligt.

Nu greps hela Florens av religiös hänförelse, munken visste att Lorenzo skulle dö och nu väntar nog samma öde oss resonerade man och plötsligt befann sig Savanarola i maktens centrum som en slags religiös doge över en av renässansens mest lysande städer. Som ofta är fallet förbyttes nu munkens initiala välvilja till galenskap och fanatism.

Raskt infördes stenhårda lagar med tillhörande grymma straff. Sedligheten kom att kontrolleras av fattiga pojkspolingar som äntligen fick en plats i världen. Dessa gäng attackerade alla som föreföll rika eller ägnade sig åt osedligheter såsom spel. Kvinnor som bar smycken rånades och förnedrades offentligt, rika hem stormades och plundrades. Inte ens kyrkan gick fri när Savanarola lät smälta ned förgyllda kalker och dela ut guldet bland stadens fattiga.

Efter hand kom den ekonomiska verkligheten ikapp den teokratiska regimen och till råga på allt hade hans kritik mot kyrkan med dess rikedomar uppmärksammats av påven som nu passade på att exkommunicera sin belackare.  Savanarolas dagar var s¨åledes räknade. Han greps av sina forna anhängare och tvingades under grym tortyr erkänna sig skyldig till kätteri och lögn varefter man hängde honom, brände liket och kastade resterna i floden Arno.

Girolamo Savonarola

Kunglig hindersprövning; när Gustav Vasa förvägrades att gifta sig

År 1551 avled hastigt Gustav Vasas (1496 – 1560) hustru, Margareta Leijonhufvud, och även om kungen uppriktigt sörjde sin hustru kunde en monark vid denna tid inte stå utan en drottning vid sin sida allt för länge även om han hade hunnit fylla 55 år. Snart var jakten på en ny gemål igång.

Vid en resa till sin framlidna hustrus syster, Britta Leijonhufvud och hennes man, Gustav Stenbock, i Västergötland fick kungen träffa sin hustrus systerdotter Katarina Stenbock (1535 – 1622) som då var sexton år gammal. Det var från kungens sida kärlek vid första ögonkastet – något olämpligt i att hon var hans föredettas systerdotter tycks kungen inte ha reflekterat över – den vresige kungen hade bestämt sig; det var henne han skulle ha.

Andra hinder såsom att han var drygt fyrtio år äldre eller att hon redan var förlovad med den betydligt yngre adelsmannen Gustav Johansson av Tre Rosor bekom honom inte heller. Åldersfrågan var i tiden inget man lade någon vikt vid, flickans trolovning var mer ett praktiskt problem för den enväldiga konungen. Johansson beordrades istället att gifta sig med Katarinas syster och fick några fina titlar som plåster på såren. Att de unga tu skulle ha sagt nej till arrangemanget fanns inte på kartan, det var potentiellt förenat med livsfara att neka den erkänt barske kungen vad han ville ha.

Gustav Vasa hade gjort sig själv till kyrkans överhuvud genom reformationen men kyrkan var för den sakens skull inte helt maktlös och man såg inte med blida ögon på kungens planer. Enligt kyrkans syn var kungen och Katarina allt för nära släkt, det hela kunde närmast liknas vid otukt, vilket kungen var medveten om. Olikt honom gick kungen till en början varsamt fram när han presenterade sina planer för biskop Henrik. Denna – som allt för väl kände till kungens humör – vågade inte svara utan vidarebefordrade frågan högre upp i hierarkin till ärkebiskopen.

Ärkebiskopen i sin tur saknade inte mod och skrädde därför inte orden i sitt svar. Han förklarade med all önskvärd tydlighet det olämpliga i kungens planer och skrev att detta stred mot all kyrklig hävd. Kungen brydde sig inte om detta överhuvudtaget och beordrade ärkebiskopen att viga honom och Stenbock till äkta makar.

Nu skedde något som var nästan otänkbart, ärkebiskopen svarade kungen att kyrkan vägrade att godkänna äktenskapet. Man menade att inte ens kungen kunde tillåtas att göra vad Gud själv förbjudit. Kungen gick nu på motoffensiv och lät svara att han personligen rådslagit ”med andra kloka män” som föga förvånande kommit fram till att kyrkan hade fel i sina tolkningar. Härnäst inleddes en närmast juridisk strid mellan kyrkan och de kungatrogna. Föga förvånande slutade det hela med att det kungliga rådet i det närmaste dikterade vad kyrkans representanter skulle tycka och tänka i frågan. Rådets huvudsakliga argumentation gick ut på att gamla testamentet – där det står skrivet vilka släktled som inte lämpar sig för äktenskap – endast följdes av judar och var därför inget att bry sig om.

Efter en bitter strid som inte varit utan hot om efterräkningar skulle bröllopet stå år 1552. Återigen skulle det otänkbara ske; ärkebiskopen vägrade att viga kungen och drottningen och inte nog med det, han vägrade även prompt att överhuvudtaget delta i spektaklet. Otroligt nog verkar kungens humör ha mildrats av det lyckorus han befann sig i och brydde sig därför aldrig om att hämnas på ärkebiskopens illvilja mot äktenskapet.

Lurik rekommenderar: Carl Henrik Martling. Episoder ur svensk kyrkohistoria under tusen år; Andra bandet. Verbum: 1995.

Katarina Stenbock

Stalkingens okrönta konung; John Hinckley, Jr. och den ultimata kärleksförklaringen

På väg ut från ett anförande på Washington Hilton Hotel den 30 mars 1981 blir USA:s president Ronald Reagan (1980-1988) beskjuten av en ensam gärningsman. Reagan skadas svårt i bröstet och förs i ilfart till ett närliggande sjukhus. Väl på operationsbordet frågar den alltid lika skojfriska presidenten läkaren som står beredd att skära i hans bröstkorg: ”Ni är väl för guds skull republikan?”. Varpå denna svarar: ”Idag, Mr President, är vi alla republikaner”. I slutändan lyckas Reagan undslippa döden, om än med ett nödrop.

Förövaren av mordförsöket var den blott tjugofemårige sinnesförvirrade oljemagnatssonen John Hinckley, Jr. Hinckley själv hade dedikerat sitt mordförsök till skådespelerskan Jodie Foster och sett sin handling som ”den ultimata kärleksförklaringen”. Historien om den kärlekskranke mördaraspiranten skulle få ett enormt genomslag i såväl Hollywood som den samlade skvallerpressen och det politiska etablissemanget.

Det var efter att 1976 ha sett filmen Taxi Driver, med Jodie Foster i rollen som barnprostituerad, det slog slint i skallen på en redan sinnesförvirrad John Hinckley, Jr. Han påstod senare att han såg filmen femton gånger i rask följd utan att ta sig tid för vare sig sömn eller näringsintag.

Hinckleys patologiska besatthet av Jodie Foster ledde honom till att skriva in sig på Yale University där målet för hans kärlek studerade litteratur. Närheten till Foster gjorde det möjlig för Hinckley att bli en ”stalker” på heltid, och han ägnade åtskilliga nätter åt att gömma sig i buskage i förhoppning om att få en skymt av sin själs berusning. Under denna tid skrev han också ett inte oansenligt antal mer eller mindre förvirrade kärleksbrev till Foster som emellertid aldrig besvarade några av dessa.

Den obesvarade kärleken gjorde att den redan instabila Hickley drabbades av en svårartad depression som han aldrig mäktade sig med att helt överkomma. Istället kontemplerade han olika strategier för att vinna sin älskades hjärta och framkom slutligen till att ett presidentmord skulle vara ”den ultimata kärleksförklaringen”. På så sätt, resonerade han, skulle Judie Foster äntligen uppmärksamma honom och förhoppningsvis kapitulera för hans kärleksbetygelser. I flera år sökte Hinckley finna ett tillfälle att mörda president Jimmy Carter (1976-1980), men det var först efter Ronald Reagens trontillträde som chansen till att bedyra Jodie Foster sin enastående kärleksförklaring äntligen uppenbarade sig.

John Hinckley, Jr. har genomgått sluten psykiatrisk vård alltsedan det misslyckade mordförsöket 1981 som han inte gjorde en tillstymmelse till att söka fly ifrån. År 1999 beviljades han periodvisa besök i föräldrahemmet, liksom kortare sejourer utanför sjukhuset. Dessa privilegier drogs dock in år 2001 efter att det framkommit att Hinckley smugglat in fotografier och annat material föreställande Jodie Foster i sjukhuset. Ränderna på tigern verkade aldrig gå ur.

John Hinckley, Jr.

Abélard och Héloïse; kärleksdramat som överträffar dikten

Under högmedeltiden frodades trubadurkonsten och tillsammans med riddarromanerna spreds det chevalereska kärleksidealet. Detta var mycket lidelsefullt, kärlek var något som bara kunde existera utanför äktenskapet aldrig inom det. Naturligtvis var därför riktig kärlek förbehållen herrarna och damerna, bönder kunde inte förstå sig på känslomässigt lidande på grund av deras plats i hierarkin. Många känner till berättelserna om Lancelot och Guineveres affär bakom ryggen på kung Arthur, eller den liknande romanen om Tristan och Isolde.

Verklighetens motsvarighet till dessa lidande par är Abélard och Héloïse vars brev tillvarandra fortfarande finns bevarade tack vare att deras historia blev uppmärksammad under medeltiden. Abélard var en av medeltidens främsta filosofer, hans karriärmöjligheter inom kyrkan föreföll lysande, 37 år gammal blev han magister scholarum och rektor för Notre-Dameskolan.

Héloïse å sin sida kom från något enklare förhållanden, hon levde med sin farbror en kanik vid namn Fulbert som höll av brordottern mer än allt annat i livet. På grund av detta såg han till att hon fick en utomordentlig utbildning vilket inte i vanliga fall var förbehållet kvinnor, vid 19 års ålder beskrevs hon som ett under av kunskap. Det var nu den snart 40-åriga Abélard uppmärksammade Héloïse och tycks helt och hållet tappat allt vett och sans.

Abélard lyckades under förevändningen att vilja undervisa Héloïse nästla sig in hos Fulbert vars godtrogenhet Abélard raljerar över i sina memoarer: ”att överlåta ett spätt lamm i en hungrig vargs vård” skriver han. Så under privatlektionerna började projektet att förföra den unga damen som uppfattade deras affär som hennes egen chevalereska roman.

Inom kort blev Héloïse gravid, Abélard blev livrädd och lät ”jungfrunappa” Héloïse och förde henne till sina släktingar där hon födde sonen Astrolabius. Fulbert var inte dummare än att han förstod att inte mycket bokligt studerats under lektionerna och blev självfallet fullständigt vansinnig. Abélard försökte mildra hans vrede genom att fria till Héloïse som till hans förvåning tackade nej, hon levde fortfarande med riddaridealet inom äktenskapet skulle deras kärlek upphöra. Dock gick hon med på att gifta sig i hemlighet.

Efter en lång tids smygande lät Abélard åter föra bort sin unga hustru för att spärra in henne på ett kloster bakom vars murar de fortsatte att träffas. Om Fulbert tidigare hade varit rosenrasande steg hans hat mot ”den fördömda horbocken” nu till en nivå av bibliska proportioner. Han lät sända två män som tog sig in i Abélards sovrum där de överraskade den sovande då de skar av hans ädlare delar.Héloïse, endast 21 år gammal valde att bli nunna efter att ha blivit övertalad av Abélard som galen av svartsjuka ville skydda henne från män som hade den förmåga han numera saknade.

Tiberius, kvinnorna och småpojkarna

Den romerska Julisk-Claudiska kejsarätten producerade både det bästa såväl som det sämsta kejsarmaterialet. Bland dessa återfinns Tiberius som beskrivs som en av Roms skickligaste militära ledare och administratörer samtidigt som han beskylls för att ha varit både en misantrop och framför allt en sexuellt perverterad person. Han föddes år 42 f. Kr i en inflytelserik familj och blev adopterad av kejsar Augustus. Tiberius mor, Livia, var mer ambitiös än han själv, men flera militära segrar under Tiberius befäl mot germanerna ledde till att Augustus såg en möjlig kejsare i den unge mannen.

Tiberius var gift med Vipsania, som han faktiskt ska ha varit förälskad i. Augustus beordrade dock adoptivsonen att skilja sig för att i stället gifta sig med sin dotter Julia, som redan hunnit med oräkneliga älskare och äktenskap, för att på så vis säkra tronföljden. Givetvis gick inte Tiberius emot sin kejsare utan gifte sig med Julia.

Den blivande kejsaren hamnade omedelbart i svårigheter, Julia brydde sig inte mycket om sin nya man utan fortsatte leva singelliv med lösa förhållanden, sexorgier och hejdlöst festande i allmänhet samtidigt som varje gång Tiberius fick syn på Vipsania så: ”följde han henne så intensivt med tårfyllda ögon att det i fortsättningen sågs till att hon aldrig kom inför hans ögon” enligt historikern Suetonius.

Den ambitiösa Livia gjorde inte heller Tiberius liv enklare, hon beskrivs som härsklysten, fåfäng och sanslöst konservativ. Flera rykten cirkulerade runt hennes person, man misstänkte henne för att ha legat bakom morden på Augustus dottersöner i syfte att röja väg för Tiberius. Hon ska även av krasst politiska orsaker förgiftat sin egen man.

När väl Tiberius blev kejsare år 14 e. Kr trivdes han inte längre i Rom utan tog sin tillflykt till Capri där han spenderade det mesta av sin tid med olika utsvävningar. Enligt rykten som historikerna Suetonius och Tacitus (som båda levde långt efter Tiberius) tagit fasta på var han en pedofil av stora mått. Det ryktades att det på Capri samlades skaror av pojkar och flickor som sen fick: ”öva otukt med varandra inför hans ögon för att på så sätt väcka hans borttynande lustar”. Han ska även ha låtit småpojkar ”fara omkring och leka mellan låren på sig medan han badade”. Den här bilden har dock reviderats betydligt av moderna historiker och idag minns man Tiberius bland annat som den som upprätthöll Augustus fred.