Revolutionär gravskändning: Historien om Jakob II:s olycksaliga lik

2015/04/22 § 2 kommentarer

Jakob II:s död i Frankrike 1701 orsakade ingalunda någon hjärtskärande klagosång bland hans f.d. undersåtar på de brittiska öarna. Istället möttes beskedet, med undantag av vissa irländare, papister och reaktionära toryanhängare, med lättnad och återhållsam glädje.

Att merparten britter inte hade så mycket till övers för sin detroniserade monark var i sig inte helt underligt. Jakob II (brittisk konung 1685-1688), som var uttalad katolik, hade genom sina toleranta religionsreformer och styvnackade kompromisslöshet anklagats för att försöka återinföra katolicismen i Storbritannien genom bakvägen. Konflikten fick ett abrupt slut genom den ”ärorika revolutionen” 1688 när Villhelm (III) av Oranien (brittisk konung 1689-1702) invaderade landet från Nederländerna och  Jakob II avsattes.

Det skulle dock inte gå någon materiell nöd på den brittiske exilkonungen. Jakobs allierade, Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715), erbjöd konungen ett ståndsmässigt uppehälle och en synnerligen generös pension. Under sin tid i exil gjorde Jakob II ett halvhjärtat försök att med fransk hjälp återta sin tron, men revolten misslyckades och krossades slutgiltigt 1691 under stor blodsutgjutelse. I övrigt spenderade den tungsinte och djupt troende konungen större delen av sina sista levnadsår i konfessionell kontemplation och moralfilosofiska grubblerier.

Jakob II

Jakob II

 

Jakob II:s frånfälle 1701 såg dock tillkomsten av en embryonisk kult kring den döde konungen som med tiden vann ett ansenligt antal anhängare, både på och utanför de brittiska öarna. Snart började dess medlemmar resa högljudda krav på att den avlidne exilkonungen skulle kanoniseras som helgon, varpå man sökte med ljus och lykta efter bevis på religiösa mirakel som kunde förknippas med hans gärning.

Jakob II hade för egen del begärt att få en blygsam gravsättning i sockenkyrkan i St Germain, Paris. Detta kom emellertid inte på fråga för Ludvig XIV som hade helt andra planer för exilkonungens arma lik. För opportunisten Ludvig XIV var Jakob II värd mer död än levande och den franske monarken underblåste skickligt de krafter som arbetade för Jakobs kanonisering och Stuartdynastins restaurering på Englands tron. I London orsakade den jakobitiska propagandan oro och konsternation; i takt med att den nya Hannoverdynastins popularitet dalade under inledningen av 1700-talet, desto mer attraktiv blev  tanken på ett återinförande av den gamla Stuartdynastin bland folkets breda lager.

På Ludvig XIV uttryckliga befallning begravdes endast Jakob II:s tarmar i sockenkyrkan i St. Germain, medan resten av inälvorna skänktes till det brittiska jesuitkollegiet i St. Omer. Den avlidne konungens hjärna hamnade i sin tur på det skotska colleget i Paris samtidigt som hans hjärta, på egen begäran, kom att förvaltas av nunneklostret i Chaillot. Övriga kroppsdelar fann sin vila hos de engelska benediktinmunkarna i Paris.

Trots fåfänga försök under 1700-talet, anförda av flera framstående franska kardinaler, vägrade påven enträget att helgonförklara Jakob II, och med tiden avtog kulten kring den döde konungen och han föll mer eller mindre i glömska. Den styckade exilkonungens sorgliga öde skulle dock avgöras under den franska revolutionen då den gamla ordningen sköts i sank och allt som förknippades med lancien regime var lovligt byte för pöbelns nycker. Religiösa institutioner väckte särskilt ont blod bland revolutionens söner – kyrkan hade trots allt varit den förhatliga monarkins främsta politiska stöttepelare – vilket resulterade i att kyrkor och kloster systematiskt plundrades och förstördes. Mitt i denna kalabalik försvann så också samtliga av Jakob II:s utspridda kvarlevor.

Historien om den olycksalige konungens sargade kadaver borde kanske ha slutat här, med dess försvinnande, men icke.  År 1824 lyckades några fransmän, genom en slump, identifiera Jakob II:s bortsprungna tarmar – dessa är idag allt som finns kvar av den omstridde exilkonungen.  Eller nja, inte riktigt. Under balsameringen och styckningen av Jakob II:s lik år 1701 valde nämligen flera av de församlade att doppa sina näsdukar i den döde konungens blod – Stuartblod ansågs redan nu besitta allehanda magiska kvaliteter. En sådan näsduk såldes för åtskilliga tusentals pund i London så sent som 1997.

Lurik rekommenderar: John Macleod. Dynasty: The Stuarts 1560-1807. Hodder & Stoughton 1999.

Minnessten över Jakob II i sockenskyrkan i St. Germain, Paris.

Minnessten över Jakob II i sockenkyrkan i St. Germain, Paris.

 

Annonser

Gotiskt mytmakeri: Nicolaus Ragvaldi och konciliet i Basel

2014/03/09 § Lämna en kommentar

Nils Ragvaldsson (ca 1380 – 1448) var en av det i vardande svenska rikets första internationella diplomater. I Sverige pågick fortfarande en konsolidering av landet och en anpassning till den rådande politiska ordningen i Europa som sedan länge präglats av feodalismen enligt vilken arvkungadömet och kyrkan utgjorde två viktiga hörnstenar. Ytterligare en viktig del för alla nya riken är att hävda en tydlig och gärna en ärorik historia och det är på detta område Ragvaldssons gebit fortfarande ger eko in i vår tid.

Nicolaus Ragvaldi (som han kallade sig på latin) var en kyrkans man och som sådan gjorde han en lysande karriär. År 1409 var han kanik i Strängnäs, 1420 dekan och kort därefter kom han på tal som ärkebiskop. Det senare skulle dock inte infrias innan Ragvaldi hade gjort tillräckligt med väsen ifrån sig för att få sitt första viktiga diplomatiska uppdrag, han sändes bland annat till påven Martin V med uppdraget att få den Heliga stolen att återta en bulla gällande Vadstena kloster. Men det är hans senare uppdrag som konung Erik av Pommerns sändebud till Konciliet i Basel som gjort honom betydelsefull.

Konciliet var samlat mellan åren 1431 – 1449 och på dagordningen stod viktiga ting såsom kätteriets utrotande, fred inom kyrkan samt ett enande av de katolska och ortodoxa kyrkorna. Emellertid höll det på att inte bli någonting av några diskussioner överhuvudtaget, man lyckades inte komma till skott eftersom det uppstod en ordningsfråga av yttersta vikt; nämligen den om vilka platser delegaterna skulle föräras och i stormens öga stod bland annat representanterna från Spanien.

Det hela gällde det faktum att placeringen i lokalen uppfattades som en direkt återspegling av rikenas makt och således ville alla ha en så framträdande plats som möjligt vilket innebar hård konkurrens och mycket käbbel. Det var därför inte konstigt att den svenska delegationen (Ragvaldi hade sällskap av biskop Ulrik av Århus) placerade på en aningen undanskymd plats, för inte kunde det obetydliga svenska riket mäta sig med sådana storheter som den Bysantinska kejsaren Johannes VIII Palaiologos som skulle bevista Basel eller spanjorer  och fransmän för den delen?

Det menade svenskarna att man kunde. Ragvaldi verkar ha gripits av frenesi när det gick upp för honom vart man var hänvisad och hela situationen fick honom att lyfta blad från mun. Inför hela konciliet höll Ragvaldi ett exalterat tal om svenskarnas storhet och tidigare öden och äventyr och inte minst skulle spanjorerna respektera Sverige. Han menade att goterna lämnat Sverige under forntiden för att bege sig på rövartåg över den kända världen. Man hade rentav besegrat Egypten, grundat Troja, erövrat stora delar av nuvarande Balkan och inte minst hjälpt grekerna att besegra den persiske storkungen Xerxes. Han avslutade sin framställan med att retoriskt fråga vilket rike som var mäktigare än det svenska?

Spanjorerna som var mäkta imponerade svarade i sin tur att de som ättlingar till visigoterna (och således också svenskar) minsann borde ha större rätt ändå eftersom de gett sig ut och erövrat och inte fegt – som de goter de nuvarande svenskarna härstammade ifrån – stannat hemma eller återvänt.

Ragvaldis historia fick i vart fall betydelse på hemmaplan när det svenska rikets historia skulle skrivas. Johannes Magnus stödde sig på den när han diktade upp lika friskt som sin föregångare och det är tack vare Ragvaldi vår nuvarande kung har ordningsnummer XVI trots att vi i dag vet att det endast har funnits högst tio tidigare kungar vid namn Karl.

Basel. Här återgivet år 1496

Basel. Här återgivet år 1496

Det förlorade korståget: Gyllene Horden och underkuvandet av Ryssland

2013/10/23 § Lämna en kommentar

Mongolernas anstormning 1237-1240 fullständigt ödelade Kievskaja Rus (Kievriket) och gjorde slarvsylta av alla arméer som kristna ryska och östeuropeiska furstar lyckades uppbåda. Europa räddades av ett ödets nycker; när de rovlystna och till synes oövervinneliga mongolerna nåddes om budet att Djingis Khans son, Ögadei Khan (1186-1241), avlidit i det fjärran Karakorum (i våra dagars Mongoliet) vände de plundrande ryttarskarorna tillbaka, lika snabbt som de en gång uppenbarat sig.

Detta var dock inte slutet på ”det mongoliska oket” utan tvärtom dess inledningsfas. På återtåget upprättades khanatet Gyllene Horden med huvudstaden Sarai som, med få avbrott, kom att dominera Rysslands politiska, ekonomiska och sociala liv mellan 1240 och 1480. Det skulle ta tid innan de stolta och strängt ortodoxa ryska furstarna i det fjärran norr förstod att mongolerna representerade en långt mycket effektivare och dödligare militärmaskin än några av de stäppfolk man därförinnan haft nöjet att stifta bekantskap med.

Gyllene Horden

Gyllene Horden

Inledningsvis försökte också de inbördes kivandes ryska furstarna att gå samman och uppbåda den kollektiva styrka som krävdes för att kasta ut inkräktarna. Två av dessa furstar, Mikhail av Chernigov (1186-1246) och Daniel av Galizien-Volynien (1205-1255), hade blivit fördrivna från sina riken när mongolernas härar uppenbarade sig 1237 och hade alltsedan dess sökt skapa allianser med ärkehertigdömet Litauen, Ungern och den Heliga Stolen i syfte att driva ut barbarerna. I sina strävande fick de stöd av Rysslands starkaste furste: Andreij II av Vladimir-Suzdal (1222-1264). Tillsammans bildade de trenne en formidabel ortodoxt kristen militärallians som, syntes det, skulle kunna ha möjlighet att befria Ryssland från det mongoliska oket.

Så blev inte fallet. Tvärtom besegrades ryssarna tämligen enkelt av Gyllene Hordens beridna styrkor. Intressant i sammanhanget är dock de tre furstarnas öden i kölvattnet av nederlaget. Alla tre furstar blev nämligen kallade till Gyllene Hordens huvudstad Sarai i syfte att visa sin underkastelse inför khanen och mongolernas hegemoni.

Andreij II var den första att göra sin canossavandring. Detta var i och för sig inte särdeles underligt. Sedan sitt nederlag hade han detroniserats från sina arvriken av sin yngre broder, den numera beryktade och helgonförklarade Alexander Nevskij. Alexander Nevskij var, till skillnad från sin bror, en mästare på att sykofantiskt och opportunistiskt kohandla med sina mongoliska överherrar – något som hans hagiografi och modern rysk historieskrivning medvetet förträngt. Andreij II:s ödmjuka avbön i det fjärran Sarai innebar emellertid att livhanken räddades och att han småningom återinstallerades som rysk furste.

Daniel av Galizien-Volynien

Daniel av Galizien-Volynien

Mikhail av Chernigov var den som lyckades hålla ut längst då han in i det sista hoppades på en allians med Ungern. Efter otaliga diplomatiska misslyckanden tvingades dock Mikhail se sanningen i vitögat och gjorde också så han sin canossavandring till Sarai. Väl i Gyllene Hordens huvudstad avrättades han omedelbart och det på det mest bestialiska sätt.

Daniel av Galizien-Volyniens levnadsöde är det mest intressanta i detta sammanhang. Efter att den inledande mongolinvasionen fullständigt ödelagt hans rike och gjort honom statslös, lyckades den våghalsige fursten återerövra detsamma och expandera dess gränser – något man inte såg med blida ögon på i det fjärran Sarai (trots att han bevistat Sarai redan 1246 och skenbarligen ”kow-towat” inför khanen). Till Daniels förtjänster hör hans statsbyggande reformverksamhet som bland annat utmynnade i att judiska och armeniska handelsmän och näringsidkare fann en fristad i hans blomstrande rike.

Daniel förde också i det fördolda en desperat diplomatisk kamp mot Gyllene Horden och erbjöd påven Innocentius IV (1195-1254) att han, och hans undersåtar, skulle konvertera till den katolska tron i utbyte mot ett korståg. Påven blev förtjust, lovade Daniel sitt stöd och sände otaliga brev till khanen i Sarai där han ödmjukt bad om ett definitivt slut på förföljelserna av de kristna. År 1253 kröntes också Daniel av påvens sändebud, men handlingen var till största delen enbart symbolisk. Daniel muttrade redan då att han inte önskade en krona utan en armé. Ett korståg för Daniel och Rysslands räkning lyckades dock Innocentius IV aldrig uppbåda. Därmed miste antagligen den Heliga Stolen sin sista möjlighet att återföra Ryssland till den katolska kristenhetens fålla.

Lurik rekommenderar: Charles Halperin. Russia and the Golden Horde: The mongol impact on medieval Russian history. Indiana University Press 1985.

Innocentius IV

Innocentius IV

Präst i ost: Myten om presbytern Johannes indiska rike

2013/08/21 § Lämna en kommentar

Den bysantinske kejsaren Manuel II förundrades över brevet han nyligen fått. Innehållet var förunderligt och kunskaperna som det förmedlade var av en art som gjorde att det måste komma hela den kristna världen till del. Brevet vidarebefordrades skyndsamt till den Tysk-romerske kejsaren Fredrik Barbarossa som blev lika förundrad som sin bysantinske kollega över brevet. Dock verkade dess innehåll stämma då det av diverse lärde snabbt kunde verifieras.

Året var 1165 och det mystiska brevets avsändare var prästbyter Johannes som härskade över ett mäktigt kristet kungarike i ostligaste Asien; de tre Indierna. Visserligen kände man inte till regenten Johannes sedan tidigare men hans sagolika rike bekräftades av existerande mappa mundi (världskartor) och enligt tidens logik var det sant som nedtecknats eller avbildats.

Exempel på Mappa mundi från 1400-talet

Exempel på mappa mundi från 1400-talet

I brevet hävdade Johannes att han var en präst som regerade över inte mindre än 70 kristna kungariken i de tre Indierna. Upplysningen att det fanns ett mäktigt kristet teokratiskt styrt rike lång borta i öst var naturligtvis sprängstoff av bibliska proportioner. Inte minst var upptäckten politiskt viktig eftersom den i särklass viktigaste politiska frågan i Europa mellan åren 1075 – 1122  var den så kallade investiturstriden som rasade mellan kejsaren och påven. I grund och botten handlade osämjan de båda potentaterna emellan om vem som ägde rätten att utnämna biskopar och därmed inneha makten över de län som tillkom dessa. I och med konkordatet i Worms år 1122 avgjordes striden till kejsarens fördel (han fick vetorätt mot utnämningar i Tyskland). Frågan låg därför latent kvar och pyrde. Brevet från prästbyter Johannes stärkte kyrkans sak i och med att han härskade över kungar förhöll det sig säkerligen så att Guds mening var att kejsaren skulle böja knä inför påven.

I brevet räknades allehanda märkvärdigheter om det indiska riket upp. Först och främst tycktes det svämma över av rikedom men det befolkades även av underliga varelser såsom enfotingar, hundhuvuden, cykloper och andra monster vilket uppfattades som en bekräftelse på sanningshalten eftersom även dessa fanns beskrivna sedan tidigare.

I dag vet vi att breven (det kom tre som man känner till) är författade av en okänd Västeuropeisk präst i syfte att stödja påven mot kejsaren samt att gjuta mod i korsfararna som fick leva på hoppet att det långt borta i öster fanns en präst som med väldiga arméer som kunde slå muslimerna i ryggen.

Inspirationen till presbytern Johannes kom möjligen från patriarken Johannes besök hos påven Calixtus II år 1123. Patriarken sade sig komma från de kristna i södra Indien som var ättlingar till de av aposteln Thomas frälsta. Men något mäktigt rike var det inte tal om, snarast det motsatta. Man kopplade därefter ihop patriarken med en khitansk furste vid namn Yelü Dashi som utanför Samarkand år 1141 besegrade kristendomens fiende Seljukerna. Nyheten om segern spred sig snabbt och firades säkerligen i Rom. Därför fick man för sig att Yelü Dashi var kristen (man glömde det kätterska) och utifrån dessa inspirationskällor tänker man sig idag föddes presbytern Johannes.

Presbytern Johannes ur der Weltchronik von Hartmann Schedel 1493

Presbytern Johannes ur der Weltchronik von Hartmann Schedel 1493

Träig hök i Italien: Hawkwood och engelska legokompanier på rövartåg

2013/02/06 § Lämna en kommentar

Somliga historier om krig och elände börjar med ett fredsfördrag och så börjar även historien om de italienska stadsstaternas gissel; sir John Hawkwood (13?? – 1394). Det var en solig dag den första maj år 1360. Den franska byn Brétigny hade fått ett sällan skådat besök av dignitärer, om än ett säkerligen ovälkommet sådant då medeltida digniteter tenderade att vara krävande gäster. De höga herrarna som med sina enorma följen bevistade byn var inga mindre än den engelske kungen Edvard III som förhandlade med franska herrar (kung Johan den gode satt i fångenskap) om en fred som skulle innebära att drygt halva Frankrike tillföll den brittiska kronan.

Fransoserna var förödmjukade i grunden och tvingades skriva på, äntligen hade freden återvänt efter att ha lyst med sin frånvaro i dryga två årtionden, även om kriget skulle dra igång igen och vara fram till år 1453. Den franska allmogen jublade säkerligen, äntligen skulle man få odla i fred. Bland de engelska soldaterna var det dock inte lika muntert.

Många engelsmän – såsom Hawkwood – hade inget eller endast ett knapert arv att luta sig mot därhemma och därför sökt lyckan i armén. Fred betydde arbetslöshet och att bryta ryggen på en åker någonstans. Var det inte krig där man var fick man söka sig till ett eller helt enkelt skapa sig ett eget. Sagt och gjort Hawkwood drog tillsammans med mängder av andra engelsmän till Italien efter att ha bildat fria kompanier av arbetslösa och ärrade veteraner.

Dessa kompanier kunde vara mycket stora och bestå av tusentals soldater och agera med stor disciplin och affärsmässighet. Efter en tid som befäl blev Hawkwood generalkapten över det Vita kompaniet som kontrakterades av Heliga Stolen. Uppdraget var att mot summan av 100 000 floriner anfalla och tukta Milano som låg i konflikt med Avignon. Ett beslut hans Helighet bittert skulle ångra.

På vägen angriper Vita kompaniet påvens allierade, greven av Savolas, tar honom till fånga och kräver ytterligare 180 000 floriner i lösen för honom. Det skall påpekas att en familj bönder levde på mellan 7 och 15 floriner om året. Under tiden sluter Milano fred med påven och plötsligt fanns ingen anledning att angripa staden men man hade upptäckt att norra Italien var fyllt av svaga men oerhört rika stadsstater. Vad som var än bättre var att dessa verkade lida en patologisk besatthet av att konspirera och föra krig mot varandra, här rådde det högkonjunktur för de som befann sig i krigets bransch.

Än den ena än den andra stadsstaten skrev kontrakt med Hawkwoods Vita kompani om att anfalla en granne. Dessa kontrakt blev med tiden oerhört invecklade historier som krävde så många notarier och jurister att det så småningom rådde brist på dugligt folk. Italienarnas eviga krigande och upphandlingar av utländska kompanier retade gallfeber på både Petrarca och Machiavelli som spydde galla över engelsmännen. Även påven försökte få bort kompanierna genom att både hota med exkommunicering och locka med frälsning om de bara ville delta i diverse korståg mot det Heliga landet eller Spanien. Ingenting hjälpte, den italienska marknaden var för lukrativ.

Kompanierna kom att förödda Italien under lång tid och även om mängder av italienare fick anledning att hata Hawkwood kom somliga att älska honom. Florens tog honom till sitt hjärta efter att han lett en framgångsrik kampanj mot ärkefienden Milano. Engelsmannen fick både medborgarskap och pension som tack innan denne man som levde hela sitt liv i krigets skugga fick en ståtlig statsbegravning som enligt vittnen var pampigare än vad någon florentinare fått i mannaminne.

Hawkwoods begravningsmonument

Hawkwoods begravningsmonument

Konservativ katolsk konspiration; om motpåven Gómez och sedevakantismen

2012/05/13 § Lämna en kommentar

Motpåvarnas, de stora schismernas och miraklens tid är ännu inte över. Dagens schism inom den katolska kyrkan har sin upprinnelse i Andra Vatikankonciliet (1962-1965) som syftade till att modernisera kyrkan. Beslut togs om att man skulle sträva mot en mer ekumenisk hållning, den latinska mässan reviderades och i likhet med den protestantiska kyrkan tillät man nu att mässan hölls på folkspråken. På det hela taget präglades konciliet av tolerans och öppenhet gentemot den moderna världens värderingar. Emellertid var det långt ifrån alla inom kyrkan som tog emot den nya tiden och dess tolerans med öppna armar.

Inom kyrkans konservativa kretsar såg man med avsmak på det Andra Vatikankonciliets beslut, hur kunde påven, Johannes XXIII, driva igenom denna kätterska nyordning frågade man sig? Svaret på frågan låg i själva frågan: om nyordningen var kättersk måste det innebära att Påven var en falsk påve som aldrig borde ha fått bära Petrus mitra. De som för detta resonemang kallar sig för sedevakantister (ledig stol) och man menar att alla påvar som tillträtt ämbetet efter Pius XII (1939–1958) har varit falska heretiker. I Sverige driver en hårdför katolsk kärna nättidningen http://www.adoremus.se/

Under början av 1970-talet har flera sedevakantistiska grupper sett dagens ljus; rörelsen är således långt ifrån enhetlig och skillnaderna mellan grupperna rör främst synen på huruvida de skador kyrkan lidit anses vara irreparabla eller ej. Vissa grupper – såsom den delvis antisemitiska SSPX – erkänner trots allt påven men långt ifrån alla gör det. Den största utbrytargruppen är den palmarianska kyrkan som såg dagens ljus i samband med de mirakel som ägde rum år 1968 i den spanska byn Palmar de Troya. Fyra flickor hävdade att de vid ett träd hade mött jungfru Maria och därmed var karusellen igång. Det dröjde inte länge innan tiotusentals människor sökte sig till den lilla avskilda byn.

Till Palmar de Troya sökte sig även bokhållaren Clemente Domínguez y Gómez som snart fick en uppenbarelse i vilken Jesus visade sig för honom. Gómez ska även ha drabbats av stigmata. Inom kort fick han flera följeslagare och man förvärvade mark i byn men det dröjde inte länge innan Spaniens skeptiske ärkebiskop reagerade och förklarade att miraklen saknade grund. Antalet anhängare växte ändock snabbt, inte minst eftersom man lockade till sig troende som var besvikna på det Andra Vatikankonciliets beslut. Den nya palmarianska kyrkan var djupt konservativ till sin natur och självfallet skulle man fira gudstjänst på latin enligt den tridentinska mässordningen.

Sedevakantismen tog sig nu bibliska proportioner, man hävdade att kyrkan var korrupt och att påven Paulus VI styrdes av kommunister och frimurare som med hjälp av droger fick honom att göra heretiska uttalanden. Av den anledningen var det inte konstigt att Gómez i slutet av 1970-talet fick ett besök av Jesus som krönte honom till ”sann” påve över den katolska kyrkan, hans påvenamn blev Gregorio XVII. Vid det här laget hade den palmarianska kyrkan och alla dess medlemmar redan exkommunicerats. Schismen pågår alltjämt, i mars 2005 avled Gregorio XVII varpå man valde hans statssekreterare som tog sig det icke anspråkslösa namnet Petrus II. Märkligt nog var 2005 även året då Johannes Paulus II dog och Benedictus XVI valdes till påve.

Kolonialmakter man glömt; lilla Kurland i stora världen

2012/02/01 § Lämna en kommentar

Sverige och Danmark var två av många små och perifera europeiska stater som under 1600-talet lyckades tillskansa sig kolonier i Afrika och Nordamerika. De var emellertid långtifrån minst. Den geografiskt och demografiskt mest obetydliga europeiska kolonialmakten under denna upptäckternas guldålder var istället det fjärran Kurland, en rudimentär vasallstat till det polsk-litauiska samväldet bestående av dryga 200 000 invånare beläget i vad som idag utgör östra Lettland.

Under tidigt 1600-tal fick denna baltiska handelsnation ett rejält ekonomiskt uppsving då deras många hamnar kunde profitera på den blomstrande handeln med spannmål från Vistularegionen. Under den ytterligt ambitiösa hertigen Jakob Kettler (1610-1682), som kom att reagera Kurland i smått fantastiska 43 år, etablerades en av Europas största och mäktigaste handelsflottor. Jakob Kettlers primära syfte med denna imposanta flotta var dock inte handel utan kolonialäventyr.

År 1651 lyckades en kurländsk expedition anlägga en fortifikation vid Gambias kust som gavs namnet Fort Jakob. Till skillnad från sina europeiska grannar så uppträde kurländarna i regel civiliserat gentemot den afrikanska ursprungsbefolkningen och flera svarta infödingar utbildades till att arbeta i den lokala kolonialadministrationen. En kort blomstringsperiod avbröts emellertid år 1661 då en brittisk flotteskader, stick i stäv med internationella avtal, överföll kolonin.

Kortvarigare men betydelsefullare ur historisk synpunkt var det kurländska koloniala interludiet på det fjärran Tobago i Västindien. Storbritannien, Nederländerna och det diminutiva Kurland tävlade under 1600-talets inledning om vem som först skulle lyckas anlägga en kolonin på den åtråvärda ön som dignade av allehanda eftertraktade råvaror. Alla tre kolonialmakter gjorde flera fruktlösa försök.

Kurland vann dock en pyrrhusseger år 1654 då 124 kurländska soldater och 80 familjer framgångsrikt etablerade en koloni på Tobago. Lyckan blev dock kortvarig. Senare samma år lyckades Nederländerna upprepa prestationen och bosätta sig på andra sidan ön. Under några få år blomstrade bägge dessa kolonier och kurländarna kunde ståta med en befolkning av 700 baltiska, skandinaviska, tyska och franska bosättare samt en handfull afrikanska slavar.

Emellertid invaderade Sveriges konung Karl X Kurland år 1658 och fängslade för en kortare period det bångstyrige Jakob Kettler. Detta var tillfället Nederländerna väntat på. År 1659 föll ”Nya Kurland” som kolonin kallades och införlivades med det nederländska Tobago. Den kurländska kolnialeran såg därmed sitt slut.  

Det kurländska kolonialäventyret kan tyckas imponerande och det bör i sammanhanget nämnas att Jakob Kettler hade än mer vidlyftande planer än så. Ett tag brevväxlade han med påven Innocentius X (1644-1655) i avseende att utrusta en flotta på fyrtio fartyg och en armé på 24 000 man för att försöka erövra och kristna ”Sydlandet” (Australien). Tyvärr föll inte Kettlers förslag påven på läppen. 

Karta över 1600-talets Kurland

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade påveLuriks Anakronismer.