Saten i gaten: Om Karl XII:s sjörövarflotta och Lasse i Gatan

2013/10/20 § Lämna en kommentar

Piraten är genom Hollywoods försorg oskiljaktigt förenat med Västindien och Karibien. I dessa områden hittar vi också mycket riktigt de mest namnkunniga piraterna såsom kapten Svartskägg (som Lurik skrivit om tidigare) och Francis Drake – eller El Draque som hans spanska fiender kallade honom – verksamma. Man behöver dock inte rikta blicken mot andra sidan jorden för att finna intressanta pirater. Under det stora nordiska kriget (1700 – 1721) bibehöll Karl XII en mäktig piratflotta och även om den främsta svenska piraten kanske inte hade ett namn som var i samma ”piratklass” som Svartskägg eller El Draque var han inte desto mindre fruktad; Lasse i Gatan (1689 – 1718).

Bakgrunden till piratflottans tillkomst var att man led brist på krigsfartyg. Då armén var upptagen med strider i Polen och i de svenska provinserna var man rädd att Danmark skulle ge sig på ett nytt försök att ta Skåne. Av den anledningen patrullerade den Svenska flottan nitiskt Öresund samtidigt som man även höll  uppsikt över eventuella ryska fartyg. Denna koncentration österut lämnade Göteborg oskyddat varför Karl XII skrev ut så kallade ”kaparbrev” till civila fartyg som därigenom transformerades från handelsfartyg till legala piratfartyg redo att hissa ”Jolly Roger” (svenska fartyg använde dock aldrig den fruktade dödskalleflaggan).

Som mest hade Sverige en piratflotta om hela 156 fartyg. Målet var framförallt att stoppa alla fartyg som försökte nå de baltiska hamnarna samt stoppa den norska timmerexporten. Lasse i Gatan (eller Lars Gathenhielm som han adlades till) ägde själv 50 av flottans fartyg och han skydde inga medel på havet. Vittnen från det Lübeck-flaggade skeppet St. Peter berättar att piraterna tog allt de kom över, de ska till och med ha rövat skorna från en piga som var med som passagerare.

Lasse i Gatan attackerade mängder med fartyg utanför Västsverige och gjorde havet så pass osäkert att han så småningom tvingades gå utanför ramarna för det kungliga tillståndet för att kunna fortsätta sitt värv. Verksamheten förflyttades längre väster- och söderut. Enda ner mot engelska kanalen kunde man mot slutet av kriget råka ut för svenska pirater.

Den svenska sjörövarflottan skadade allvarligt handeln i Nordeuropa. Enbart mellan åren 1710 och 1714 fördes 110 erövrade handelskepp från Danmark, Nederländerna och Lübeck till Göteborgs hamn där bytet delades upp av en för ändamålet upprättad domstol. Engelsmännen drabbades mycket hårt, enbart under 1710 kapades inte mindre än 136 engelskflaggade skepp. Detta accepterades naturligtvis inte och både de engelska och nederländska krigsflottorna började eskortera sina handelskepp och inledde utöver detta direkta stridshandlingar mot nordens pirater.

Lasse i Gatan dog i bentuberkulos endast 28 år gammal men i hans ställe trädde hans hustru, Ingela Gathenhielm, fram och tog över makens verksamhet. Hon var inte desto mindre framgångsrik under de återstående åren kriget pågick. När freden väl kom och kapartillstånden drogs tillbaka befann sig Ingela i en mardröm av tillkrånglade avtal och processer som mestadels handlade om vem som hade investerat i vad och hur mycket alla intressenter hade rätt till. Ingela var dock inte den som gav sig i första taget. Efter åratal av processer lyckades hon lösa skulderna genom att kräva kronan på pengar. Tillslut fick således även den svenska staten hala flagg inför en Gathenhielm.

Lars Gathenhielm

Lars Gathenhielm

Annonser

Tex-mex i bönorna: Myten om den vita cowboykulturen

2013/03/12 § Lämna en kommentar

Hollywoods tillrättalagda spaghettiwestern kan lätt lura filmentusiasten att föreställa sig den laglösa västern som ett etniskt homogent gränsland där vita macho-män, d.v.s. cowboys, slogs mot vildsinta indianer. Sanningen är dock att över en tredjedel av alla cowboys i själva verket var mexikaner eller svarta och att det hårdhudade boskapssamhället i mångt och mycket var ett brokigt lapptäcke av varierande etniciteter och nyanser.

Den mexikanska cowboyen var särskilt vanlig i den ”Vilda västern” då gränserna mellan den amerikanska södern och det f.d. spanska Amerika var synnerligen diffusa och ofta flöt samman. Förutom att ha rykte om sig att vara utomordentligt skickliga i kampen mot indianerna anses också mexikanska cowboys ha förädlat västernkulturen genom införandet av den för västernentusiasten obligatoriska lasson.

I efterdyningarna av slaveriets slutgiltiga abolition i USA år 1865 ökade också andelen svarta och färgade cowboys lavinartat. Många gånger hade de emanciperade slavarna inget annat val än att, trots ringa erfarenhet, söka sitt ekonomiska uppehälle på de karga stäpperna i väst; vissa dukade under, andra fann en fridstad hos välvilliga indianer medan en minoritet smälte in i den nya miljön och med tiden blev framgångsrika i sin nya roll som boskapsuppfödare.

Bland de senare kan exempelvis nämnas Nat ”Deadwood Dick” Love (1854-1921), en legendarisk äventyrare och rodeoartist, och John Ware (1845-1905) som sitt amerikanska ursprung och sin mörka hudfärg till trots med tiden kom att bli hyllad som den största cowboyen i Kanadas historia.

John Ware

John Ware

Minst lika intressant ur historiskt synvinkel är de tyvärr ofta svagt dokumenterade öden som väntade svarta f.d. slavar som sökt sig en fristad bland västerns hårt ansatta indianstammar. Flera av dessa upptogs sinom tid i stammen och avlade egna avkomlingar med indiankvinnor. Solidariska med sina rödhyade stamfränder blev också många av dessa f.d. slavar cowboys som, med stammens överlevnad för ögonen, slogs med frenesi mot vita (och kanske också svarta och mexikanska) nybyggare. På så sätt skapades en nära nog förträngd form av svart anti-hjälte som skarpt kontrasterade mot det ”vita” cowboyidealet

Den mest ökända av dessa svarta renegater var den blott 18-år gamla negern Rufus Buck, vars band av svarta och mulatter, The Rufus Buck Gang, satte skräck i Arkansas och Oklahoma mellan 1895-1896 genom en serie synnerligen morbida mord- och våldtäktsturnéer. Även om detta gäng av våldsfixerade ligister saknade regelrätta mål med det urskillningslösa mördandet är det ändå talande att Rufus Buck hoppades att deras aktioner skulle få regionens indianer att resa sig mot de vita förtryckarna.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att också etniciteten och ursprunget hos vita cowboys har varit under lupp bland amerikanska historiker. Detta ter sig mycket intressant då många cowboys, likt de f.d. slavarna, mer eller mindre tvingades att bli boskapsuppfödare i den oregerliga västern i sin suktan efter en egen jordplätt och ekonomisk självständighet. Givetvis var många av dessa nyanlända och utfattiga immigranter från Europa. Det är därför kanske inte så underligt att historiker kommit fram till att oproportionerligt många amerikanska cowboys efter år 1850 i själva verket var polacker och tyskar.

Det enda efterlämnade fotografiet på "The Rufus Buck Gang". Ledaren Rufus Buck åtfinns i mitten på bilden.

Det enda efterlämnade fotografiet på ”The Rufus Buck Gang”. Ledaren Rufus Buck åtfinns i mitten på bilden.

Shakira i Tjetjenien; på kändisjakt med president Ramzan Kadyrov

2011/11/16 § Lämna en kommentar

Den tjetjenska presidenten Ramzan Kadyrovs politiska uppdrag förefaller ingalunda vara avundsvärt. Å ena sidan vilar presidentens mandat på att han trofast dansar efter Moskvas pipa. Å andra sidan har Tjetjeniens folk efter två grymma utnötningskrig under 1990-talet i regel inte mycket till övers för Vladimir Putin och hans hejdukar. Därtill ska tilläggas att Kadyrov konsekvent under sitt regentskap understött utbredningen av Islam, bland annat genom att återinföra stränga tolkningar av sharia, vars utövare i generationer haft ett horn i sidan till tsarer, politruker och presidenter som styrt och ställt republiken från det fjärran Moskva.

Den unge Kadyrov, endast trettiofem år gammal, har dock visat sig ha ett och annat ess under rockärmen. Få trodde det var möjligt för den hetsige playboyen (Kadyrov sägs ha en förkärlek till dyra bilar och storbröstade blondiner) att få kontroll över den, historiskt sett, oregerliga f.d. sovjetrepubliken när han med Moskvas tysta välsignelse utsågs till president år 2007. Nyckeln till Kadyrovs framgång kan, med hänvisning till senrepublikens Rom, stavas ”bröd och skådespel”.

Detta var särskilt tydligt när Kadyrov i början av 2011 arrangerade en landskamp i fotboll mellan Tjetjeniens landslag och ett brasilianskt ”All-star team” bestående av ett axplock stjärnspelare som lirade hem världsmästartiteln i VM 1994 och 2002. Otaliga miljoner dollar lockade storspelare som Kaká, Denílson, Bebeto, Romario och Ronaldinho till en kokande arena i Tjetjeniens huvudstad Groznyj i mars 2011. Som det tjetjenska landslagets tränare återfanns ingen mindre än Nederländernas legendariska anfallare Ruud Gullit. Tjetjenien toppade givetvis sitt anfall med nationens stolthet; den fotbollstokige presidenten Ramzan Kadyrov.

Matchen slutade 6-4 i Brasiliens favör, men då hade Kadyrov under öronbedövande jubel lyckats göra ett av Tjetjeniens målen. Utländska korrespondenter på plats menade, ringaktande nog, att presidenten erhöll fler välmenande passningar från de brasilianska motståndarna än från sina egna
landsmän.

Överhuvudtaget har Kadyrov omgärdat sig med internationella superkändisar alltsedan sitt makttillträde 2007. Mike Tyson, Maradona och Lara Fabian är några av de namn som den frikostige presidenten lockat till Groznyj.

När Tjetjenien firade sin unge presidents trettiofemårsdag i oktober 2011 hade födelsedagsbarnet valt att botanisera bland Hollywoodeliten för att ge gästlistan lite extra stjärnglans. Såväl Hilary Swank och Jean-Claude Van Damme hörde till presidentens gäster när firandet sedan begav sig.

Meningen var också att ingen mindre än Shakira skulle stå för underhållningen på denna bisarra festivitet, men superstjärnan fick förhinder i allra sista stund och tvingades därför att ställa in. Shakiras frånvaro orsakade bitterhet och konsternation bland Groznyjs män som i månader spekulerat i vilka kläder den latinska sexgudinnan skulle bära och vilka lasciva dansrörelser hon skulle utföra på scenen.

I ett land som institutionaliserat sharia och där kvinnliga artister tvingas uppträda med varje fiber av kroppen översållad av tyg orsakade givetvis blotta tanken på Shakiras stundande ankomst till Tjetjenien allmän uppståndelse och uppdämd förväntan. Sin vurm för det colombianska popundret till trots har dock Kadyrov själv aldrig vikt en tum från de misogyna lagar hans regim implementerat för att blidka den muslimska ortodoxin. Tidigare i år ska han bland annat ha hyllat ett antal ungdomar som spenderat sin fritid med att skjuta med paintballgevär mot obeslöjade tjetjenska kvinnor.

Ramzan Kadyrov i sällskap med Mike Tyson

Stalkingens okrönta konung; John Hinckley, Jr. och den ultimata kärleksförklaringen

2011/10/26 § Lämna en kommentar

På väg ut från ett anförande på Washington Hilton Hotel den 30 mars 1981 blir USA:s president Ronald Reagan (1980-1988) beskjuten av en ensam gärningsman. Reagan skadas svårt i bröstet och förs i ilfart till ett närliggande sjukhus. Väl på operationsbordet frågar den alltid lika skojfriska presidenten läkaren som står beredd att skära i hans bröstkorg: ”Ni är väl för guds skull republikan?”. Varpå denna svarar: ”Idag, Mr President, är vi alla republikaner”. I slutändan lyckas Reagan undslippa döden, om än med ett nödrop.

Förövaren av mordförsöket var den blott tjugofemårige sinnesförvirrade oljemagnatssonen John Hinckley, Jr. Hinckley själv hade dedikerat sitt mordförsök till skådespelerskan Jodie Foster och sett sin handling som ”den ultimata kärleksförklaringen”. Historien om den kärlekskranke mördaraspiranten skulle få ett enormt genomslag i såväl Hollywood som den samlade skvallerpressen och det politiska etablissemanget.

Det var efter att 1976 ha sett filmen Taxi Driver, med Jodie Foster i rollen som barnprostituerad, det slog slint i skallen på en redan sinnesförvirrad John Hinckley, Jr. Han påstod senare att han såg filmen femton gånger i rask följd utan att ta sig tid för vare sig sömn eller näringsintag.

Hinckleys patologiska besatthet av Jodie Foster ledde honom till att skriva in sig på Yale University där målet för hans kärlek studerade litteratur. Närheten till Foster gjorde det möjlig för Hinckley att bli en ”stalker” på heltid, och han ägnade åtskilliga nätter åt att gömma sig i buskage i förhoppning om att få en skymt av sin själs berusning. Under denna tid skrev han också ett inte oansenligt antal mer eller mindre förvirrade kärleksbrev till Foster som emellertid aldrig besvarade några av dessa.

Den obesvarade kärleken gjorde att den redan instabila Hickley drabbades av en svårartad depression som han aldrig mäktade sig med att helt överkomma. Istället kontemplerade han olika strategier för att vinna sin älskades hjärta och framkom slutligen till att ett presidentmord skulle vara ”den ultimata kärleksförklaringen”. På så sätt, resonerade han, skulle Judie Foster äntligen uppmärksamma honom och förhoppningsvis kapitulera för hans kärleksbetygelser. I flera år sökte Hinckley finna ett tillfälle att mörda president Jimmy Carter (1976-1980), men det var först efter Ronald Reagens trontillträde som chansen till att bedyra Jodie Foster sin enastående kärleksförklaring äntligen uppenbarade sig.

John Hinckley, Jr. har genomgått sluten psykiatrisk vård alltsedan det misslyckade mordförsöket 1981 som han inte gjorde en tillstymmelse till att söka fly ifrån. År 1999 beviljades han periodvisa besök i föräldrahemmet, liksom kortare sejourer utanför sjukhuset. Dessa privilegier drogs dock in år 2001 efter att det framkommit att Hinckley smugglat in fotografier och annat material föreställande Jodie Foster i sjukhuset. Ränderna på tigern verkade aldrig gå ur.

John Hinckley, Jr.

Cinema Komunisto; Tito och det jugoslaviska filmimperiet

2011/04/26 § Lämna en kommentar

Av någon outgrundlig anledning har flertalet av världskommunismens fanbärare varit i det närmaste slaviskt besatta av allsköns smörja som spelats upp på bioduken. Såväl Lenin, Stalin, Ceausescu, Mao Zedong och Kim Jong Il utgör kärnan i denna skara av kommunistiska filmfanatiker, men listan kan göras betydligt längre. Stalin för exempel hade en irriterande tendens till att skryta vitt och brett om att han läste minst 500 sidor om dagen och att han förlustade sig med åtminstone fem filmer vid varje veckoslut.

Världskommunismens ledande filmguru var emellertid Jugoslaviens Josip Broz Tito (1943-1980) som inte skydde några medel för att realisera sin vision om Jugoslavien som ”den andra världens” motsvarighet till Amerika och dess suggestiva Hollywoodimperium. I Sverige förefaller det som att vi numera har förträngt den jugoslaviska filmens guldålder under 1960- och 1970-talet då SVT ständigt visade ”progressiva” och socialistiskt klichéartade mästerverk från Titos hemland. Vad som fortfarande nämns med viss nostalgi är den animerade Professor Balthazar och dennas budkap om icke-våld, vilket utgjorde det kommunistiska Jugoslaviens mest framgångsrika tecknade export.

En idiosynkratisk Tito, som under sin levnad glupskt slukade filmer från när och fjärran (han ska ha avnjutit åtminstone 200 biofilmer per år i sin privata biosalong), ansåg emellertid att uppförandet av ett inhemskt filmimperium var av nödvändighet för att tillförsäkra Jugoslavien en plats i solen. Till detta ändamål skapade han filmbolaget Avala vars framgång och inflytande inom kort skulle uppmärksammas vida utanför det kommunistiska Östblocket.

Det var inte bara gräddan av Östeuropas ledande mediemoguler och skådespelare som lockades till Titos imposanta filmimperium, vars ekonomiska muskler saknade en jämlike bland Sovjetunionens satellitstater, utan också dess mera välkända kontrahenter i Amerika. Bland Hollywoodelitens galjonsfigurer som valde att göra karriär i Jugoslavien märks namn som Kirk Douglas, Richard Burton, Orson Welles och Elizabeth Taylor.

Under dryga tre decennier producerade Avala mer än 700 spelfilmer varav 120 stycken var multinationella eller interregionala projekt som involverade skådespelare och regissörer från de socialistiska broderländerna såväl som från det dekadenta Väst. Mest berömd torde vara det storslagna och ytterst påkostade cinematiska nationaleposet the Battle of Neretva från 1969 som bland annat innefattade Orson Welles i den långa listan av huvudrollsinnehavare. Filmen räknas idag som en av de i särklass dyraste som någonsin producerats utanför Hollywood, vilket bland annat kan förklaras med att Tito beordrade flera kontingenter av den Jugoslaviska armén att bidra som statister i iscensättandet av de många dramatiska krigsepisoderna.

Titos död och Jugoslaviens utdragna fragmentiseringsprocess innebar också att det en gång så stjärnspäckade jugoslaviska filmimperiet snabbt vittrade sönder. Idag är Avalas spatiösa salonger i Belgrad nära nog lagda i ruiner och saknar allt som oftast tillgång till både elektricitet och vatten. Filmconnoisseuren Tito hade troligen vänt sig sin grav om han haft vetskap om sakernas tillstånd.

Tito och frugan njuter av en privat filmvisning

Från självmordskandidat till rysk storfurstinna; fallet Anna Andersson

2011/04/01 § Lämna en kommentar

I Berlin år 1920 fiskade en alert tysk polisman upp en förtvivlad ung kvinna som desperat sökte dränka sig själv. Kvinnan ifråga, som talade en knapphändig tyska med slavisk brytning, institutionaliserades omgående på ett mentalsjukhus, och utan större dröjsmål kunde läkarna konstatera att denna mystiska självmordskandidat led av diverse grava psykiska störningar.

Någon på sjukhuset uppmärksammade snart att den unga kvinnan, som så småningom skulle bli världsberömd under namnet Anna Andersson (1896-1984), bar slående likheter med den arkebuserade tsaren Nikolaj II (1868-1918) yngsta dotter Anastasia (1901-1918). Snart deklarerade den halvt vansinniga unga kvinnan, som knappt kunde göra sig talför på något språk, att misstankarna var korrekta och att hon i själva verket var storfurstinnan Anastasia och därmed den enda familjemedlem som undsluppit massakern i Jekatrinburg 1918.

Enligt henne själv lyckades hon mirakulöst fjärma sig från den bolsjevikiska exekutionspatrullens mördande kulor dagen då resten av tsarfamiljen mördades i sin sibiriska exil den 17 juli 1918. Soldaten som hade till uppgift att granska kropparna fann snart att Anastasia överlevt och fattade genast tycke för det vettskrämda flickebarnet. Med denna famboyant vid sin sida lyckades Anastasia fly ut ur kaosets, svältens och revolutionens Ryssland till det betydligt fridfullare Rumänien. Efter en kort tid av lycka tillsammans med sin skyddsängel mördades den senare av den nybildade Sovjetstatens utsända agenter, och den tungsinta och gravt sinneförslöade f.d. storfurstinnan tvangs därefter ta sin tillflykt till Tyskland.

Flera av de landslyktiga Romanovska familjemedlemmarna som varit närvarande under Anastasias barndomsår träffade Anna Andersson under de kommande åren. Då merparten av dem, dock långtifrån alla, tog avstånd från Anderssons pretentioner så fanns det flera egendomligheter som förbryllade dem. Andersson kunde exempelvis, sitt sköra psyke till trots, redogöra för de mest häpnadsväckande intima detaljer om tsarfamiljen som bara en liten inre krets hade någon kännedom om. Utöver detta visade det sig att Anna och Anastasia hade begåvats med födelsemärken och permanenta kroppsliga blessyrer på nära nog identiska ställen.

Betydelsen av Anna Anderssons anspråk ska inte underskattas. I mellankrigstidens Europa var det vida känt att den detroniserade tsaren gömt undan exotiska värdeföremål och astronomiska summor pengar på olika bankkonton. Anna Andersson skulle, om hennes identitet stipulerats till att vara den av dotter till Nikolaj II, stå först i tur att få ta del av dessa fabulösa rikedomar. Hennes roll som rysk tronpretendent skulle därutöver med största sannolikhet ha givit bolsjevikerna skrämselhicka eftersom hennes fädernesarv var den ryska tronen.

Anna Anderssons historia och hennes kamp för att bli accepterad som Anastasia Romanov väckte sympatier och uppbragde känslostorm världen över. 1956 bestämde sig Hollywood för att profitera på Anna Anderssons tragiska levnadsöde genom att lansera snyftaren ”Anna/Anastasia” med Ingrid Bergman i huvudrollen.

1968 reste Anna Andersson till USA där hon gifte sig med den excentriske historikern John Eacott Manahan som under flera decennier gjort Annas kamp till sin egen mission. Liksom sin timida hustru led också Manahan av ett koppel psykiska störningar, och bådas diagnos kom att förvärras avsevärt under äktenskapets gång. Under sina sista levnadsår sågs paret spankulera nakna på områdets hustak och äta sig mätta inför publik på de stormarknader de råkade passera. Anna Andersson dog efter en kortare tids sjukdomsvistelse 1984.

2007 skingrades alla högflygande konspirationsteorier om Anna Anderssons förflutna då ryska arkeologer uppdagade kropparna av Anastasia och hennes lillbror Alexei. Den bolsjevikiska exekutionspatrullen hade således gjort ett föredömligt arbete. Vem var då egentligen Anna Andersson? Numera tror man att hennes rätta identitet var Franziska Schanzkowska: en ung sinnesförvirrad polska som ska ha anmälts saknad strax före det att en tysk polisman räddade en självmordsbenägen kvinna ur en flod i Berlin år 1920.

Anastasia Romanov

Hotell Hilton i kampen mot kommunismen

2011/01/03 § Lämna en kommentar

Den arbetsamme och självgjorda hotellmagnaten Conrad Hilton (1887-1979) lade inte bara grunden till ett av världens mest omtalade affärsimperium utan satte sig också för att ”bygga bort kommunismen från Europa”. Till skillnad från sin herostratiskt ryktbara megära till dotterdotter, Paris Hilton, så var Conrad Hilton en self-made man som startade sin verksamhet med knappa 5000 $ på innerfickan.

Hiltons affärsidé var egentligen lika enkel som den var genial: hans hotell, oberoende av geografisk hemvist, skulle vara utrustade med all tänkbar komfort och elegans. Standardisering var ett nyckelord i denna vision då Hilton insåg att välförkovrade amerikaner önskade bli försäkrade om att de kunde åtnjuta all den lyx och flärd de ursprungliga Hiltonhotellen erbjöd oberoende av vart de vände sig i världen.

Hotellimperiets expansion över Atlanten som påbörjades i slutet på 1940-talet hade, enligt Conrad Hilton själv, politiska snarare än ekonomiska motiv. Den glödande anti-kommunisten och ärkekonservativa republikanen Hilton var nämligen övertygad om att kommunismens utbredning bara kunde hejdas om man lyckades övertyga gemene man om ”the American way´s” överlägsenhet. De första europeiska Hiltonhotellen placerades därför strategiskt i de länder som föreföll vara mest känsliga för kommunistiska lockelsetoner. Således invigdes ”Castellana Hilton” i Madrid 1948, och därpå följde i raskt takt Rom, Aten och Istanbul.        

Idén om de fashionabla hotellen som den amerikanska civilisationens sista utpost var i själva verket inte alls så verklighetsfrånvänd och högtravande som det kanske låter. Oberoende av var hotellen var belägna flockades gräddan av celebriteter och inhemska såväl som internationella eliter. Hiltons hotell, som ofta uppfattades som en överflödets och flärdens fyrbåkar i det cementgrå stadslandskapet, fungerade därför som gigantiska reklampelare för alla de suggestiva lockelser som Hollywood kommit att symbolisera under föregående decennier.

Conrad Hilton hade det gemensamt med sin utsvävande dotterdotter att han uppskattade insupandet av all den lyx och glamour som tillkommer de ofattbart rika, och hans nuna kunde ständigt beskådas i skvallerpressen. Mest omtalat var hans korta äktenskap (1942-1947) med den ungerska teaterdivan Zsa Zsa Gabor. Gabor var vid tiden den tygellösa glamourens okrönta drottning och van vid att strö pengar omkring sig. Under äktenskapet lät hon fullkomligen duscha Hiltons familjemedlemmar med dyrbara gåvor; pengarna tog hon givetvis från makens konto. Resultatet av det allt annat än lyckliga äktenskapet blev en dotter som, om man får tro Zsa Zsa Gabor, aldrig skulle kommit till världen om det inte varit för att maken Conrad våldtagit henne.           

Lurik rekommenderar:  Stephen Gundle. Glamour: A history. Oxford University Press 2008.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade HollywoodLuriks Anakronismer.