Röstskräck: kvinnligt rösträttsmotstånd i Sverige

2014/04/22 § Lämna en kommentar

Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt hade kämpat i närmare två decennier när medlemmarna äntligen för första gången fick lägga sin röst i valurnan valet till den andra kammaren år 1921. Mycket forskning har gjorts av ”svenska suffragetter” och inte sällan har dessa kvinnors kamp framställts som både ihärdig och även i ett visst ljus hjältemodig. Kvinnorna som befann sig på den förlorande sidan, så att säga, den del av den kvinnliga befolkningen som absolut inte ville lägga någon röst i urnan 1921 utan uppfattade kvinnlig rösträtt som någonting abnormt har man först nyligen börjat föra fram i något ljusare dager.

Kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige började trevande ta fart mot slutet av 1800-talet med någon enstaka motion i den andra kammaren i riksdagen men framskjuten blev kampen först med bildandet av nämnda landsförening. Motståndare fanns det gott om och inte minst bland leden av medsystrar fanns de som såg med fasa på utvecklingen.

Flertalet av de kvinnliga kvinnorösträttsmotståndarna kom inte överraskande nog från borgerliga konservativa läger men även ur lägre samhällstånd engagerade man sig för nej-saken. En ung postexpedit var rädd om den säregna kvinnliga intuitionen vilken hon uppfattade var det som särskiljde kvinnan från mannen och som gjorde henne unik. Denna intuition utgjorde rentav ”kvinnokönets största kraftkälla” och den skulle det värnas om och det främsta hotet mot denna kom från rösträttens införande.

Den unga fröken menade att den kvinnliga intuitionen otvivelaktigt skulle gå förlorad genomdet outhärdligt jäktade liv en politiskt engagerad kvinna skulle tvingas leva. Orsaken till detta stavades dubbelarbete; kvinnorna skulle inte mäkta med att engagera sig mellan de kvinnliga bestyren, tvätta, reda av såsen och uppfostra barnen och därför skulle all förmåga till intuitivt tänkande helt gå förlorad menade hon.

En annan vanlig uppfattning hos de kvinnliga rösträttsmotståndarna efter den ryska revolutionen var att en röst på en liberal kvinnorösträttskämpe i förlängningen innebar en röst på ”bolsjevismen” och om revolutionärer kom till makten skulle troligen konservativa huvuden rulla befarade man. Med förskräckelse förutsåg man hur horder av arbetarkvinnor röstade socialistiskt medans de konservativa kvinnorna, sitt köns väsen troget, stannade hemma.

Ur dagens perspektiv kan de kvinnliga rösträttsmotståndarnas argumentation te sig aningen paradoxal. Det fanns de som var högutbildade (en var verksam jurist på sin mans advokatbyrå) då man samtidigt menade att även äldre kvinnor saknade förmåga till rationalitet och omdöme. Yngre kvinnor saknade å sin sida förståelse för de äldres behov samt den livserfarenhet omhändertagandet av en familj skänkte dem argumenterade man.

Allt eftersom kvinnor blev mer och mer engagerade i samhället (inom folkrörelser och välgörenhet) tvingades man komma till insikt om att det dessa kvinnor gjorde var gott även om en och annan surt muttrade att den nya kvinnan var en androgyn varelse och att Napoleon hade rätt när han hävdade att ”den bästa kvinnan var den som födde staten flest barn.”

Lurik rekommenderar: Sif Bokholm. I otakt med tiden: om rösträttsmotstånd, antipacifism och nazism bland svenska kvinnor. Atlantis. 2008.

Annonser

Statliga otjänster: Könsdiskriminering i reformskugga

2013/10/27 § Lämna en kommentar

Riskdagens beslut 1919 att ge kvinnor rösträtt i de allmänna valen brukar anses som den främsta segern för jämställdhet i den moderna svenska historien. Mången övertygad feminist har emellertid indignerat hävdat kampens fortsatta aktualitet, och att lika möjligheter mellan kö­nen ännu lyser med sin hånfulla frånvaro. Ty även om en politisk jämlikhet mellan könen kunde hävdas i och med 1921 års val, fortsatte en ekonomisk och social ojämlikhet att gäcka jämlikhetssträvarna.

Sedan mitten på 1800-talet hade kvinnor haft tillträde till statligt reglerade tjänster, där folk­skollärarinnorna utgjorde den talrikaste gruppen. Post- och telegrafverken följde efter och erbjöd lägre tjänster till kvinnor. Runt år 1900 arbetade ca 500 kvinnor på främst lägre poster inom den statliga förvaltningen. Att kvinnor beklädde tjänster med låga löner sågs inte som något problem av dåtidens manliga makthavare och arbetsgivare, medan högre tjänster inne­bärande chefsbefattningar inte betraktades som lämpliga för denna halva av befolkningen.

Talande insyn i Televerkets verksamhet på 1960-talet.

Talande insyn i Televerkets verksamhet på 1960-talet.

Regeringen Edén-Branting passade dock på att öppna fler dörrar för kvinnor inom statens yr­ken, då den som ett preludium till rösträttsreformen drev igenom att kvinnor tilläts inneha tjänster som rektorer, lektorer och adjunkter på statliga läroverk. Denna reformregering kon­struerade även behörighetslagen från 1925 som visserligen ökade kvinnors rättigheter att an­ställas på högre statliga tjänster, men flera tjänster undantogs i lagtexten. Till exempel accep­terades inte kvinnor som domare, gymnastiklärare, poliser, präster eller militärer. Poster som kunde ge kvinnor alltför stor makt över alltför många män hölls fortfarande på avstånd från progressivitetens kvarnar.

Post- och televerket samt SJ deklarerade tydligt sitt motstånd mot kvinnors nya yrkesvägar och pekade på att verkens ”skiftande arbete” och inslag av ”förmanskap” inte lämpade sig för kvinnliga utövare. Regeringen fick även träda in och begära individuell prövning av tre post­assistenttjänster inom generalpoststyrelsen, där 65 kvinnliga sökande uppenbart kringgåtts. I de påföljande prövningarna visade myndigheten prov på utsökt fantasifull misogyni.

En av de kvinnliga sökande till generalpoststyrelsen tjänster fick av verket omdömet att hon säkert torde lämplig, såvida det inte ”hos henne förefunnes en viss nervositet, som kan anas om också icke märkas”. När det gällde en annan kvinnlig sökande förklarade generalpoststy­relsen att ”hennes uppträdande mot allmänheten och personalen varit oklanderligt. Men detta är ju alltid fallet då någon känner sin oförmåga”. Patriarkatet kunde ännu räcka lång näsa åt reformens lansdragare.

1946 fastställde riksdagen lika löner oavsett kön inom statliga tjänster utom militär- och prästtjänster. Idag beräknas den oförklarade statliga löneskillnaden mellan könen uppgå till 1,2 procent.

Luriks Spökskrivare: David Nilsson

Lurik rekommenderar: Kjell Östberg. Efter rösträtten. Symposion 1997.

SJ-anställda i Stockholm, 1952. Lägg märke till den kvinnliga konduktören.

SJ-anställda i Stockholm, 1952. Lägg märke till den kvinnliga konduktören.

Rysk dryckenskap #4: Manlighet, dödlighet och alkoholism i Sovjetunionen

2013/10/06 § Lämna en kommentar

Det var i slutet av 1960-talet som det grånade ledargarnityret började uppmärksamma de sociala effekterna av Sovjetunionens utbredda missbrukskultur och den kostnad det allestädes närvarande supandet orsakade den redan urholkade ekonomin, och samhället i stort. Det hälsovådliga drickandet tärde inte minst på den familjära lyckan och i närmare 50 % av fallen angav kvinnan makens alkoholism som orsak till skilsmässoansökan. Medellivslängden hos män, som 1970 var uppe i 64,5 år, hade år 1986 sjunkit till 62,5 år till följd av det utbredda supandet. Utvecklingen saknar motstycke i den industriella världen under fredstid.

Liksom annorstädes var det främst kvinnorna som fick bära bördan när männen hängav sig åt dryckenskap. Det sovjetiska kvinnans ok var kanske än tyngre att bära då hon bortsett från att ta hand om en berusad make var tvungen att arbeta fulltid mot en knaper betalning; köa i timtal för att införskaffa livet nödtorft; och därefter på egen hand sköta om hushållet. Ingen sovjetisk man med självrespekt skulle lyfta ett finger för att underlätta hustruns arbete med hushållsbestyren. Detta trots att en sovjetisk kvinna under 1970-talet generellt sett hade mindre än sex timmar per dag att ägna åt sig själv, sömn inberäknat.

En intressant aspekt av den sovjetryska alkoholkulturen under efterkrigsåren var det veritabla institutionaliserandet av zanachka. I sovjetsamhället hade alla medborgare, såväl kvinnor som män, som bekant rätt till ett arbete. Mannen uppfattades trots detta som brödvinnaren, medan kvinnan förutom förvärvsarbetet hade hushållsbestyren att tänka på. Intressant nog ansvarade i regel kvinnorna för familjens ekonomi – en rysk man förväntades inte kunde avgöra huruvida skjortan eller köttstycket han köpte var av undermålig kvalitet eller inte – varför mannen i regel gav sin inkomst till sin hustru som därefter hushöll med pengarna så att de räckte månaden ut. Undantaget var ”personliga fickpengar”, zanachka, som uppgick till mellan 10 och 20 % av lönen och som mannen sedan använde sig av för att dricka och förkovra sig tillsammans med vänner och kollegor.

Den sociala och institutionella betydelsen av zanachka i Sovjetunionen såväl som i den postsovjetiska världen ska inte underskattas. För många hårdarbetande kvinnor var institutionaliserandet av zanachka ett effektivt sätt att kontrollera makens alkoholintag. Gnabb och bråk kring storleken och omfattningen på zanacchka var emellertid en konstant källa till split och oro i hemmet, och i händelse av galopperande struptorka gjorde hustrun i regel bäst i att ge vika.

"Inte en droppe!"

”Inte en droppe!”

För männen var zanachka ett sätt att frigöra sig från makans kontroll över den gemensamma ekonomin och åtnjuta självständighet. Därför var också storleken på zanachka avgörande. En man som undanbad sig rusningsdrycker och lystrade till sin hustrus jeremiader var ingen riktig man (muzhik), utan ostracerades ofta från den kollegiala gemenskapen.

Om hur unga män socialiserades in i den alkoholkultur där zanachkan utgjorde en av de ideologiska och institutionella hörnstenarna finns otaliga historier. Här låter vi den blott 14-årige industriarbetaren Evgenij Petrovich berätta om sina erfarenheter från 1951:

Som alla vet finns det en tradition i Ryssland som kräver att du ”dricker” ditt första lönekuvert. Med din första lön dricker du, och bjuder din förman och den lärare som lärde upp dig (i mitt fall en verktygsreparatör) [. . .] Och så var vi alltså tre ”gubbar”: förmannen, läraren och jag. Vi gick till en av de små kaféerna nära fabriken. De sa till mig: ”Petrovich – idag ska vi fira dig. Nå, ska vi inte beställa 150 gram vodka  (till oss själva) och några glas öl? Och för dig – 50 gram och det är allt. Ta med dig resten av pengarna hem.” Jag var liten och i slutet (av tillställningen) var jag fullständigt aspackad.

I kölvattnet av Sovjetunionens fall och de f.d. sovjetrepublikernas mödosamma marsch mot marknadsekonomi och demokratisk konstitutionalism började systemet med zanachka att vittra sönder. Plötsligt var man inte längre garanterat ett arbete. Följden blev att många män – som tidigare uppfattat sin manliga identitet sammanvävd med sin yrkesroll och zanachka – förlorade sin sociala ställning inom familjen såväl som i samhället. Resultatet av denna utveckling blev att allt fler män vände sig till flaskan och att mannens medellivslängd i Ryssland år 1997 var nere på 60,5 år och fortsatte att sjunka till nivåer vi förknippar med de fattigaste staterna i utvecklingsländerna.

Lurik rekommenderar: Sarah Ashwin. Gender, state and society in Soviet and post-Soviet Russia. Routledge (2000) 2006.Soviet alkohol2

Blot(t)ad kvinnohistoria: vikingatidens matriarker

2013/09/04 § Lämna en kommentar

När de flesta tänker på vikingatiden föreställer de sig en skäggig vilde med yxan i högsta hugg i färd med att sända en klen frank till efterlivet. Denna bild stämmer visserligen men gäller inte för flertalet av människorna i Norden mellan åren 800 och 1000 eller under vendelsk tid (500 – 800). Precis som under den följande medeltiden var den absoluta majoriteten av invånarna bönder som ägnade sig åt vardagens bekymmer medan endast en minoritet ingick i det stånd av krigare som organiserades och uppbådades för ”vikingatåg”.

Om man får tro Snorre Sturlason (1179 – 1241) och hans verk Den yngre eddan eller den äldre Adam av Bremens (Adam är synnerligen tendensiös och byggde sina uppgifter på hörsägen) redogörelser om vikingarnas samhälle får man intrycket att männen i norr fullkomligt dyrkade våldet. Frågan är då vilken position kvinnorna hade i denna manliga värld? Frågan är problematisk eftersom vi saknar skriftliga källor som nämner kvinnor – förutom en och annan runsten som rests av kvinnor – vid sidan av sagorna om asarna. I dessa finns nog så många gudinnor, völvor, valkyrior och ränksmidare men det faktumet säger ingenting om att dödliga kvinnor respekterades. Det källmaterial som finns att tillgå är därför nästan enbart av arkeologisk natur vilket visserligen ger säkra kunskaper men som samtidigt kan vara svårtolkat och leda fel.

I nationalistisk yra påbörjade man år 1846 utgrävningar av de mytomspunna kungshögarna i gamla Uppsala. I högarna förväntades de tidigaste sveakungarna ligga begravda, de i Ynglingatal (dikt författad på 900-talet för Ynglingaättens räkning) omnämnda kungarna Adil, Aun och Egil. Det förefaller som om man hoppades göra fynd som kunde liknas vid faraonernas guldtyngda gravar. När man grävt klart gick tongångarna annorlunda. Allt man lyckats hitta var några gamla brända benrester – och vad värre var – den ena högen innehöll ben från en kvinna.

Vikingatidens mäktiga kvinnor känner vi i princip enbart från deras gravar, men därigenom kan vi slå fast att det i denna manliga värld fanns gott om matriarker och de återfinns från yngre järnålder, vendelsk tid och vikingatid. Under järnåldern begravdes även kvinnor i ståtliga skeppssättningar vilka tydligt avspeglar den makt dessa kvinnor hade i samhället. Även senare under vikingatid hände det att kvinnor begravdes i båtar vilket går stick i stäv med den tidigare uppfattningen att dessa gravskick var förbehållen män som vunnit ärbarhet med yxan i hand.

I som så gott hela södra Sverige förekommer gravar i vilka matriarker vilar tillsammans med rikedomar som de inte behöver skämmas för, vare sig i Sverige eller i ett internationellt sammanhang. Kvinnogravarna innehåller allt från maktattribut såsom spiror och stavar samt rikedomar i form av arabiska silvermynt och dyrbara smycken. I Birka har man funnit tre stora kammargravar varav den största är fyra meter lång, två meter bred och två meter djup. Det intressanta med dem är att de är ämnade för kvinnor och inte för Birkas manliga härskare. Dessa kvinnor var möjligen någon form av mäktiga völvor (siare) som rört stor respekt vilket man kan ana eftersom de har jordfästs med spiror och stavar; tydliga maktsymboler.

Somliga kvinnor ansågs kunna vara potentiellt farliga även i efterlivet. Vissa kvinnor har begravts med stora rikedomar men troligtvis ansetts så mäktiga att risken för att de skulle resa sig ur graven och gå igen var överhängande. I syfte att minimera risken för gengångare naglade man fast dem i graven genom att stöta flera spjut genom kroppen. I motsatts till gravar innehållande män rörde dessa fynd ingen större uppmärksamhet. Anledningen var troligen att man länge var uppslukad av tanken på att hitta de mytologiska kungarna och i jakten på dessa var allt annat en besvikelse.

Lurik rekommenderar: Anna Lihammer. Vikingatidens härskare. Historiska media. 2012.

Uppsala högar 1800 eller tidigt 1900-tal. Bildtexten berättar att här bodde "i hedenhös svearnas konung och att det hednatempel som Adam av Bremen berättar om låg här.

Uppsala högar 1800 eller tidigt 1900-tal. Bildtexten berättar att här bodde ”i hedenhös svearnas konung” och att det hednatempel som Adam av Bremen berättar om låg här.

Modern till mors dag: Anna Jarvis och kampen mot kapitalismen

2013/05/26 § Lämna en kommentar

År 1908 började den unga Anna Jarvis, i Grafton, västra Virginia, att tala sig varm för en instiftandet av en högtid som skulle högtidlighålla mödrar världen över. Idén var ingalunda ny, under 1880-talet hade flera pionjärer lyckats åstadkomma att mödrarna i den egna samfälligheten uppmärksammades en gång om året, men idéerna hade strandat på det lokala planet. En av alla dessa eldsjälar råkade ha varit Jarvis egen mor. Anna Jarvis, som själv saknade barn, var dock av annat virke och redan 1914 hade hennes mission burit frukt då president Woodrow Wilson (1858-1924) proklamerade mors dag till en nationell högtid.

För Jarvis skulle hennes dag bli en dag då barn och närstående tog sig tid att uppskatta moderns värv och omhänderta henne såsom hon omhändertagit dem. Uppskattat vore om barnen och andra närstående förberedde teckningar och hopknåpade gåvor, plockade blommor eller kanske helt sonika ägnade dagen åt att pyssla och utföra hushållsbestyren tillsammans.

Tyvärr skulle stackars Jarvis få uppleva redan under sin livstid hur mors dag gled henne ur händerna och rovlystet adopterades av kapitalismens apologeter. Efter mors dags proklamation 1914 började Jarvis sakteliga att hata sin egen skapelse och sedermera att spendera hela sitt generösa arv i kampen mot att kapitalets krafter koloniserat hennes dag.

Anna Jarvis vände sig mot kommersialiseringen av mors dag som hon ansåg utmynnat i en  ”Hallmark Holiday”, d.v.s. en högtidlighet med kommersiella undertoner. Hon såg med avsmak på hur nära och kära köpte tryckta kort och blommor till sina mödrar. Ett tryckt kort, symboliserade för Jarvis, att personen ifråga var ”för lat för att skriva till personen som gjort mer för dig än någon annan”.

År 1934 blev Jarvis fly förbannad när USA förevigade mors dag på två frimärken. På ett av dessa figurerar, knappt ens märkbart, en bukett med nejlikor i bakgrunden. Nejlikorna såg Jarvis som ett suggestivt marknadsbudskap från floristindustrin, som hon avskydde av hjärtats lust.

Värst för Jarvis var emellertid att allehanda organisationer och stiftelser försökte profilera sig på mors dag i syfte att dra in pengar till välgörenhet. I detta sammanhang skrev hon flera fräna attacker på Eleanor Roosevelt (1884-1962) som utan skrupler utnyttjat mors dag för att samla in pengar till kampen mot barnadödligheten.  År 1948 blev Jarvis arresterad på mors dag efter att hon och hennes proselyter avbrutit ett möte hållet av ”American War Mothers”, där man helt oförblommerat sålde nejlikor.

Under sina sista år knackade Jarvis dörr på Philadelphias gator och bad människor att signera en petition i protest mot att marknadskrafterna övertagit mors dag. Hon dog samma år bitter, övergiven och utfattig på ett mentalsjukhus i Pennsylvania. Ingen tordes berätta för henne om att sjukhusräkningen till viss del betalades av tacksamma florister och tur var väl det. In i det sista ångrade Jarvis sin skapelse.

Stackars Anna Jarvis har nog rullat runt i sin grav både en och två gånger sedan sitt frånfälle. Inte undra på det, idag spenderar genomsnittsamerikanen i runda slängar 130 dollar på gåvor och blommor under mors dag.

Anna Jarvis

Anna Jarvis

Kooperativ kärlek med förhinder: Om oweniternas historia

2013/05/05 § 1 kommentar

Under 1830- och 1840-talet höjdes alltfler röster för politiska ekonomiska reformer i de västeuropeiska staterna, vars ledare med stor möda och vånda försökte hålla minnena från den omstörtande franska revolutionen på avstånd. Tankegodset från 1789 års händelser gick dock inte att hålla tillbaka, och i de nyindustrialiserade samhällena i främst Storbritannien och Frankrike omformades idéerna till nya radikala rörelser som reste krav på politiska, ekonomiska och sociala reformer. En av dessa rörelser kallades oweniterna efter grundaren Robert Owen, och dess medlemmar uppfann inte bara kooperativ och fackföreningar utan förkunnade även en för tiden radikal sexual- och jämställdhetspolitik. Med tiden tappade dock oweniterna slagkraft, och deras utopier kom att inlemmas av 1848 års mer praktiskt revolutionära arbetarrörelse.

De förändrade villkoren i de industrialiserade ekonomierna innebar svåra sociala och ekonomiska omständigheter för de stora skaror arbetare som sökte sig från landsbygden till industrierna. Walesaren och fabrikören Robert Owen såg arbetarnas armod vid sina bomullsfabriker och beslöt sig för att satsa en del av vinsten i bättre bostäder, skola för barnen och sjukvård åt arbetarna. Med Owens hjälp startades tidigt kooperativ, där arbetarna ägde sina butiker och kunde köpa in större mängd varor till bättre priser och även den första moderna fackföreningsrörelsen: The Grand National Consolidated Trade Unions.

Robert Owen (1771-1858)

Robert Owen (1771-1858)

Emellertid var det inte bara på det ekonomiska planet som oweniternas reformlusta sjöd – också äktenskapet och religionen borde underkastas kritiska ögon. Marknadens förtryck, menade oweniterna, kunde även spåras i männens förtryck av kvinnor och barn inom hemmets väggar. Flera kvinnliga agitatorer spred oweniternas budskap om ökad jämställdhet mellan män och kvinnor, där kärleken, den sexuella attraktionen och passionen skulle vara stommen för ett förhållande istället för patriarkala normer och ekonomiska kalkyler. Emma Martin pläderade för äktenskapets upplösning för oweniternas räkning och lär vid ett tillfälle ha debatterat så väl mot en präst att hela församlingen som utgjorde åhörarna gick över till oweniterna.

Den fredliga owenitiska rörelsen vann många fiender genom att utmana religionen, staten och de rådande könsnormerna. Anhängarna var illa sedda av arbetsgivare och omgivning. Deras små samhällen – arbetarekommuner – som de upprättade i städer och byar utsattes för attacker och skadegörelse. Inte heller inom rörelsen lyckades man leva upp till idealen, och det jämställda förhållande mellan män och kvinnor som förespråkades visade sig svårt att upprätthålla. Kvinnor tenderade att bli lämnade ensamma i samband med graviditeter, och förhoppningarna på en mer jämställd arbetsdelning inom kooperativen slog aldrig igenom fullt ut. Inom hemmet fortsatte kvinnorna förväntas sköta hushållsarbetet med missnöje och splittring som följd. När grundaren Owen själv avled 1858 – utfattig efter sina satsningar på rörelsen – var det bara en tidsfråga innan oweniterna skulle skingras för historiens vindar. Deras exempel om kooperativ och fackföreningar skulle komma att vinna många efterföljare, medan arbetet om jämställda hem och förhållanden tyvärr ännu inte kommit lika långt.

Lurik rekommenderar: Ulla Wikander. Kvinnoarbete i Europa. Atlas Akademi 1999.

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Ritning på Robert Owens "New Moral World" - owenisternas kooperativa utopi. Projektet påbörjades men kvävdes i sin linda när Robert Owen dog och pengarna sinade.

Ritning på Robert Owens ”New Moral World” – owenisternas kooperativa utopi. Projektet påbörjades men kvävdes i sin linda när Robert Owen dog och pengarna sinade.

Tanter på vift: folkhemmets husmödrarsemester

2013/01/21 § Lämna en kommentar

Under 1930-talet var drömmen om ett svenskt folkhem högst levande. En nymodighet var semestern och  två veckor lagstadgades det om år 1938.  Inte endast de mest belevade i samhället skulle ha rätt till vila och rekreation, nu skulle även den hederliga arbetaren få välbehövlig villa i åtminstone en vecka om året. Detta var en hjärtefråga för den spirande fackföreningsrörelsen som såg till att köpa semesterhus som dess medlemmar kunde använda, några utlandsresor var det självfallet inte tal om för flertalet. Till dessa anläggningar reste man inte sällan tillsammans med sin fackförening och arbetskamrater, barnen kunde med fördel skickas på kollo samtidigt. För det senare fanns statliga bidrag att söka.

Semesteranläggningarna var placerade i naturen och ett krav var att det skulle finnas en sjö i närheten där man kunde ta ett uppfriskande bad. Den socialistiska prägeln och arbetarkulturen tycks ha präglat semestern, Handelsarbetarförbundets semesterhem i Furunäs marknadsförde sig bland sina medlemmar med sloganen: ”Sol och salta vindar, härliga östersjöbad och glatt kamratliv- det ger semestern på Furunäs”.

Tron på folkhemmet var stark och antogs vara vägen att vandra om arbetarna skulle kunna få ett behagligt liv. Men i denna arbetarkultur glömdes lätt de hemarbetande kvinnorna bort vilkas arbete var nog så tungt som en industriarbetares innan tvättmaskinen, rinnande vatten och avlopp blev var mans egendom. Detta uppmärksammades av de Socialdemokratiska kvinnodistrikten som såg till att liknande semesterbyar som redan fanns för arbetarmännen organiserades. Under föreningsnamnet: Semesterhem för Arbetarkvinnor och Husmödrars- vilo- och semesterhem kom verksamheten igång med ordentliga subventioner från staten. En utarbetad husmor vittnade om lyckan att äta mat som någon annan lagat, den kamratliga tillvaron med andra kvinnor och upptäckten att: ”också jag har ett människovärde”.

Husmödrarnas semester verkar mest ha gått ut på att bli uppassade med frukost på sängen var dag, roande utomhusaktiviteter och framförallt att hållas borta från allt som kunde påminna om hemarbete. Men då och då gjorde sig det gamla Sverige påmint. De socialdemokratiska kvinnoförbunden såg helst att semestern var en sekulär och icke-konfessionell historia. Därför stördes den fridfulla tillvaron när Tillförordnad komministern Walfrid Selinius lyfte luren till Fagerudds semesterhem sommaren 1956 och propsade på att få komma och förrätta gudstjänst en eftermiddag.

Komministern välkomnades av föreståndarinnan  och man såg till att hålla kaffet och bullarna varma tills dess att prästen anlände. Han togs emot av de uppvilade husmödrarna som samlats i den stora salen beredda att insupa Herrens ord. Men med i publiken råkade den socialdemokratiska landstingspolitikern Olga Hedén befinna sig och hon ville inte veta av någon religiös propaganda på hemmet och hänvisade till stadgarna som fastslog att husmödrarna skulle slippa dylik religiös påverkan.

Selinius ilska visste inga gränser och inom kort rasade debatten i de lokala tidningarna. De hårdaste kraftuttrycken tycks också ha fällts av Selinius som ska ha liknat semesterhemmet vid både Nazi-Tyskland och det Guds-hatande Sovjetunionen. Beslut togs tillslut i frågan och man kom överens om att frivilliga religiösa sammankomster var i sin ordning. Under 1960-talet upphörde semesterhemmens verksamhet då husmödrarna blev allt färre i takt med att kvinnorna började förvärvsarbeta i allt högre utsträckning.

En husmor får välförtjänt vila på Fagerudds semesterhem

En husmor får välförtjänt vila på Fagerudds semesterhem

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade genushistoriaLuriks Anakronismer.