Röd terror: De rödhårigas hårribla stigmatisering under Antiken och Medeltiden

2014/05/22 § 1 kommentar

Ett av historiens äldsta mobboffer är troligtvis de rödhåriga. Dessa ”gingers” har sedan antiken fram till våra dagar fått stå ut med det ena tillmälet efter det andra, vilket man självfallet har tröttnat på. Idag har alla rödhåriga en egen dag och den egna intresseorganisationen vill jämställa trakasserier av rödhåriga med etnisk diskriminering eller i vart fall hatbrott vilket man än så länge inte har fått gehör för hos lagstiftarna.

Redan de gamla grekerna, som man brukar säga, hade ett horn i sidan till rödhåriga. Aristoteles själv lär ha yttrat någonting i stil med ”de rödhåriga har dålig karaktär”. Troligtvis hade man ärvt denna uppfattning om rödhåriga från Egypten där den mindre populära guden Seth ansågs ha rött hår. Romarna tog som bekant över mycket av den grekiska kulturen och det gällde även deras aversion mot rödhåriga, i vart fall efter det att romarna hade blivit bekanta med germanernas och gallernas yxor. Dessa utgjorde något av ett existentiellt hot mot det romerska imperiet och att rött hår var mer vanligt förekommande hos dem uppmärksammades naturligtvis och därigenom blev denna eldiga hårfärg något av en symbol för barbari. Livius får illustrera detta han skrev:

”Their tall stature, their long red hair, their huge shields, their extraordinarily long swords; still more, their songs as they enter into battle, their war dances, and the horrible clash of arms as they shake their shields in the way their fathers did before them.”

Under medeltiden eskalerade mobbningen av människor med eldfängt hår och om man under antiken mest hade betraktat rödhåriga med en slags fascination för det exotiska och okända utvecklades synen på dem på ett högst otrevligt vis. Judarna var medeltidens eviga syndabockar, oavsett vad för katastrof som skedde kunde denna förklaras på ett av två vis; ”Guds straff” eller det mer behändiga ”judarnas fel”. Orsaken till hatet mot judarna bottnade i att det var de som ansågs ha mördat Jesus Kristus och den mest hatade juden av alla var naturligtvis Judas Iskariot.

Nu hör det till alla rödhårigas olycka att Judas inte sällan avbildades som rödhårig i den tidens konst och på grund av detta låg det nära till hands för medeltidens människor att dra slutsatsen att rödhårighet var ett tecken på judisk börd. Därmed var alla rödhårigas olycka gjord. Under häxprocesserna var risken för en kvinna med rött hår att bli utsatt för försörjelse högre än för andra kvinnor vilket kan härledas till den ökända Malleus Maleficarum, häxhammaren, som hävdar att rött hår var ett kännetecken för en häxa eller varulv.

Så småningom nådde dock en rödhårig kvinna den högsta makten i England, Elisabet I (Tudor) och hon tänkte inte finna sig i att vara avvikande; istället inspirerades kvinnor vid hovet att färga sitt hår i denna mytomspunna färg som plötsligt blev på modet.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

Annonser

En narraktig historia: Hovnarrens funktion i medeltidens Europa

2014/05/01 § 2 kommentarer

Sinnebilden av en medeltida bankett innefattar ofta en lustig dvärg som med en märkvärdig bjällerförsedd hatt på huvudet gör kullerbyttor och andra lustigheter längs långborden till gästernas stora förtjusning. Narren har en lång historia i Europa men som vi känner den – enligt beskrivningen ovan – såg dagens ljus under 1200-talet och därefter följde en storhetstid som varade fram till 1700-talet då teatern tog över narrens funktion.

Varje hov med självaktning hade minst en hovnarr som behärskade luta eller något annat musikinstrument alternativt var något av en akrobat eller jonglör. Inte sällan var det dvärgar eller fysiskt handikappade som fick denna, till synes, inte särdeles hedervärda position. Men som ofta är fallet kan skenet bedra och somliga narrar kom att utnyttja sin ställning vid hovet väl.

Åtminstone från 1200-talet känner vi till beskrivningar av narrar och ursprunget till jokern, joculatores, kommer från denna tid. Narren beskrivs av en Thomas Chobham i följande ordalag: ”Who sings the deeds of princes and the lives of saints and give people comfort either when they are ill or when they are troubled”.

Medeltida hovnarr

Medeltida hovnarr

Hovnarren gick under den latinska benämningen domini regis joculator och var som nämnt mer en regel än undantag vid hoven, men beroende på var i Europa man befann sig kunde narren ha olika ställning. På Irland lade man stor vikt vid att narren kunde sin poesi och han var därför inte att betrakta som en fool (en term som började användas under 1500-talet). Den irländska narren var mer av en bard som kunde ge kungen goda råd eller banna dennes fiender om det behövdes. Poesin stod högt i kurs och det ansågs att denna var magisk, genom poesin kunde förbannelser utdelas och eftersom narrarna var skickliga poeter var de fruktade.

Det kan tyckas förvånande att narren kunde stå högt i kurs men det var vanligt att denna fungerade som ”sanningssägare” vid hovet. I en tid då absolutismen var allenarådande kunde det vara farligt att kritisera sin kung då man med lätthet kunde falla offer för dennes nycker. Narren hade därför inte sällan en särställning inom hovet, han kunde kritisera öppet på ett kreativt och lustigt vis och därigenom avväpnades budskapet då det kom från en person som saknade makt att hota kungens ställning. På så vis blev det nödvändiga ofta sagt samtidigt som kungen slapp tappa ansiktet.

Till de mer namnkunniga bland medeltidens hovnarrar hör den skotske kungen James VI:s narr George Buchanan. Kungen var uttråkad av de kungliga plikterna som dagarna i ända tycktes bestå av att sätta sitt sigill och skriva under brev som genom hans namnteckning erhöll laga kraft. James var troligen uttråkad av denna pappersexercis då han hade för vana att skriva under allt utan att bry sig nämnvärt om innehållet.

En dag när James slött godkände det ena pappret efter det andra stod plötsligt narren Buchanan framför honom. Fräckt öppnade narren munnen och meddelade att kungen själv nu hade blivit en narr och inte nog med det, Buchanan hade upphöjts till kung. Ett av dokumenten som nu bar det kungliga sigillet deklarerade nämligen att all kunglig makt under en två veckor lång period överlåtits till hovnarren. Glad i hågen hoppade narren upp på tronen och styrde Skottland under två veckor. Kungen slarvade aldrig igen med att läsa sina dokument.

Laughing Fool

Laughing Fool

 

Lurik rekomenderar: Beatrice K. Otto. Fools are Everywhere – The Court Jester Around the World. University of Chicago Press. 2010

Gotiskt mytmakeri: Nicolaus Ragvaldi och konciliet i Basel

2014/03/09 § Lämna en kommentar

Nils Ragvaldsson (ca 1380 – 1448) var en av det i vardande svenska rikets första internationella diplomater. I Sverige pågick fortfarande en konsolidering av landet och en anpassning till den rådande politiska ordningen i Europa som sedan länge präglats av feodalismen enligt vilken arvkungadömet och kyrkan utgjorde två viktiga hörnstenar. Ytterligare en viktig del för alla nya riken är att hävda en tydlig och gärna en ärorik historia och det är på detta område Ragvaldssons gebit fortfarande ger eko in i vår tid.

Nicolaus Ragvaldi (som han kallade sig på latin) var en kyrkans man och som sådan gjorde han en lysande karriär. År 1409 var han kanik i Strängnäs, 1420 dekan och kort därefter kom han på tal som ärkebiskop. Det senare skulle dock inte infrias innan Ragvaldi hade gjort tillräckligt med väsen ifrån sig för att få sitt första viktiga diplomatiska uppdrag, han sändes bland annat till påven Martin V med uppdraget att få den Heliga stolen att återta en bulla gällande Vadstena kloster. Men det är hans senare uppdrag som konung Erik av Pommerns sändebud till Konciliet i Basel som gjort honom betydelsefull.

Konciliet var samlat mellan åren 1431 – 1449 och på dagordningen stod viktiga ting såsom kätteriets utrotande, fred inom kyrkan samt ett enande av de katolska och ortodoxa kyrkorna. Emellertid höll det på att inte bli någonting av några diskussioner överhuvudtaget, man lyckades inte komma till skott eftersom det uppstod en ordningsfråga av yttersta vikt; nämligen den om vilka platser delegaterna skulle föräras och i stormens öga stod bland annat representanterna från Spanien.

Det hela gällde det faktum att placeringen i lokalen uppfattades som en direkt återspegling av rikenas makt och således ville alla ha en så framträdande plats som möjligt vilket innebar hård konkurrens och mycket käbbel. Det var därför inte konstigt att den svenska delegationen (Ragvaldi hade sällskap av biskop Ulrik av Århus) placerade på en aningen undanskymd plats, för inte kunde det obetydliga svenska riket mäta sig med sådana storheter som den Bysantinska kejsaren Johannes VIII Palaiologos som skulle bevista Basel eller spanjorer  och fransmän för den delen?

Det menade svenskarna att man kunde. Ragvaldi verkar ha gripits av frenesi när det gick upp för honom vart man var hänvisad och hela situationen fick honom att lyfta blad från mun. Inför hela konciliet höll Ragvaldi ett exalterat tal om svenskarnas storhet och tidigare öden och äventyr och inte minst skulle spanjorerna respektera Sverige. Han menade att goterna lämnat Sverige under forntiden för att bege sig på rövartåg över den kända världen. Man hade rentav besegrat Egypten, grundat Troja, erövrat stora delar av nuvarande Balkan och inte minst hjälpt grekerna att besegra den persiske storkungen Xerxes. Han avslutade sin framställan med att retoriskt fråga vilket rike som var mäktigare än det svenska?

Spanjorerna som var mäkta imponerade svarade i sin tur att de som ättlingar till visigoterna (och således också svenskar) minsann borde ha större rätt ändå eftersom de gett sig ut och erövrat och inte fegt – som de goter de nuvarande svenskarna härstammade ifrån – stannat hemma eller återvänt.

Ragvaldis historia fick i vart fall betydelse på hemmaplan när det svenska rikets historia skulle skrivas. Johannes Magnus stödde sig på den när han diktade upp lika friskt som sin föregångare och det är tack vare Ragvaldi vår nuvarande kung har ordningsnummer XVI trots att vi i dag vet att det endast har funnits högst tio tidigare kungar vid namn Karl.

Basel. Här återgivet år 1496

Basel. Här återgivet år 1496

En tårfylld historia: Om gråtande kristna konstverk

2014/01/15 § Lämna en kommentar

Finns det någonting heligare och sorgsnare än när en staty av jungfru Maria gråter för mänsklighetens synder? Statyer – men även tavlor – föreställande Jesu moder som oförklarligt brister ut i gråt är troligtvis det vanligaste förekommande miraklet och ett av få som det fortfarande frekvent vittnas om. De gråtande statyerna överlevde uppenbarligen det ”fanatiska” medeltiden samt renässansens och upplysningens mer skeptiska tidevarv då det i Europa finns hundratals moderna rapporter om konstverk som behagar börja böla i tid och otid. Dramatiken och heligheten förstärks inte sällan av att dessa inte endast låter sina salta tårar sakta strila ned för kinderna, helig olja och rent av blod är också vanligt förekommande när jungfrun gråter.

Det är oklart hur traditionen med gråtande statyer uppstod från början men en högst hypotetisk idé är att fenomenet härstammar från 200-talet e.Kr. och den nyplatonism som mystikern Plotinos (204–270) skapade. Plotinos var inte kristen och hans lära tog intryck av indiskt religiöst tänkande men som så ofta är fallet smög sig hans föreställningar sakteligen in i den kristendom som höll på att formas.  Genom teurgi – som var en samling magiska ritualer – kunde nyplatonismens apologeter få statyer att le eller facklor att självantändas. Teurgin introducerades för kristendomen genom den kristna teologen Pseudo-Dionysius Areopagiten (500-tal) som var en häftig försvarare av magin. Areopagiten menade att prästerskapet genom begrundan av det ljus som Gud utstrålade kom människorna till del genom teurgin och medelst kontemplation av detta kunde prästerskapet också bli ”ljus” i mänsklighetens tjänst.

Som nämnt är det oklart om miraklet med gråtande statyer och tavlor har sitt ursprung i nyplatonismen men faktum kvarstår: i hela den kristna världen gråter fortfarande statyer även om fenomenet är vanligast förekommande i den katolska världen.

I Södertälje år 1992 fick den femtonåriga flickan Samira Hannoch uppenbarelser av det libanesiska helgonet Charbel Makhlouf som menade att de assyriska och syrianska kyrkorna borde enas. Makhloufs porträtt började gråta och flickan fick förmågan att hela sjuka genom att stryka helig olja på deras pannor. Det hela fick internationell uppmärksamhet och under kort tid vallfärdade tiotusentals människor från så långt bort som USA till Södertälje i hopp om att bli helad från sina lidanden. Underbart är kort och eftersom inga mirakel skedde slutade Hannoch att ta emot besökare, om tavlan fortfarande gråter är okänt.

En ikon föreställande Charbel Makhlouf

En ikon föreställande Charbel Makhlouf

I Italien började år 1995 en Madonnastaty gråta blod vilket ska ha bevittnats av inte mindre än 60 olika personer varav en var den lokala biskopen. En forensisk undersökning påbörjades vilken överraskande nog visade att Madonnan var androgyn då blodet tillhörde en man. Eftersom en jungfru med manligt DNA var lite mycket att bära för de katolska italienarna riktades arga blickar mot statyns ägare som vägrade låta sig underkastas ett DNA-test.

Ett mycket uppmärksammat fall är den gråtande Jungfru Maria i den japanska staden Akita. Skulpturen bölade över 100 gånger och tester visade att tårarna var mänskliga. Undret blev uppmärksammat över hela världen sedan miraklet filmats av japansk TV och det apokalyptiska budskapet spridits genom nunorna i Akitas försorg. Hur religiösa katolikerna än må vara är Vatikanstaten och den Heliga stolen alltjämt skeptisk mot den här typen av mirakel och i regel avfärdas de flesta gråtande artefakter som bluffar; emellanåt utförd av en kyrkans man som vill dra uppmärksamhet till sin kyrka.

Den gråtande Maria i Akita

Den gråtande Maria i Akita

Det förlorade korståget: Gyllene Horden och underkuvandet av Ryssland

2013/10/23 § Lämna en kommentar

Mongolernas anstormning 1237-1240 fullständigt ödelade Kievskaja Rus (Kievriket) och gjorde slarvsylta av alla arméer som kristna ryska och östeuropeiska furstar lyckades uppbåda. Europa räddades av ett ödets nycker; när de rovlystna och till synes oövervinneliga mongolerna nåddes om budet att Djingis Khans son, Ögadei Khan (1186-1241), avlidit i det fjärran Karakorum (i våra dagars Mongoliet) vände de plundrande ryttarskarorna tillbaka, lika snabbt som de en gång uppenbarat sig.

Detta var dock inte slutet på ”det mongoliska oket” utan tvärtom dess inledningsfas. På återtåget upprättades khanatet Gyllene Horden med huvudstaden Sarai som, med få avbrott, kom att dominera Rysslands politiska, ekonomiska och sociala liv mellan 1240 och 1480. Det skulle ta tid innan de stolta och strängt ortodoxa ryska furstarna i det fjärran norr förstod att mongolerna representerade en långt mycket effektivare och dödligare militärmaskin än några av de stäppfolk man därförinnan haft nöjet att stifta bekantskap med.

Gyllene Horden

Gyllene Horden

Inledningsvis försökte också de inbördes kivandes ryska furstarna att gå samman och uppbåda den kollektiva styrka som krävdes för att kasta ut inkräktarna. Två av dessa furstar, Mikhail av Chernigov (1186-1246) och Daniel av Galizien-Volynien (1205-1255), hade blivit fördrivna från sina riken när mongolernas härar uppenbarade sig 1237 och hade alltsedan dess sökt skapa allianser med ärkehertigdömet Litauen, Ungern och den Heliga Stolen i syfte att driva ut barbarerna. I sina strävande fick de stöd av Rysslands starkaste furste: Andreij II av Vladimir-Suzdal (1222-1264). Tillsammans bildade de trenne en formidabel ortodoxt kristen militärallians som, syntes det, skulle kunna ha möjlighet att befria Ryssland från det mongoliska oket.

Så blev inte fallet. Tvärtom besegrades ryssarna tämligen enkelt av Gyllene Hordens beridna styrkor. Intressant i sammanhanget är dock de tre furstarnas öden i kölvattnet av nederlaget. Alla tre furstar blev nämligen kallade till Gyllene Hordens huvudstad Sarai i syfte att visa sin underkastelse inför khanen och mongolernas hegemoni.

Andreij II var den första att göra sin canossavandring. Detta var i och för sig inte särdeles underligt. Sedan sitt nederlag hade han detroniserats från sina arvriken av sin yngre broder, den numera beryktade och helgonförklarade Alexander Nevskij. Alexander Nevskij var, till skillnad från sin bror, en mästare på att sykofantiskt och opportunistiskt kohandla med sina mongoliska överherrar – något som hans hagiografi och modern rysk historieskrivning medvetet förträngt. Andreij II:s ödmjuka avbön i det fjärran Sarai innebar emellertid att livhanken räddades och att han småningom återinstallerades som rysk furste.

Daniel av Galizien-Volynien

Daniel av Galizien-Volynien

Mikhail av Chernigov var den som lyckades hålla ut längst då han in i det sista hoppades på en allians med Ungern. Efter otaliga diplomatiska misslyckanden tvingades dock Mikhail se sanningen i vitögat och gjorde också så han sin canossavandring till Sarai. Väl i Gyllene Hordens huvudstad avrättades han omedelbart och det på det mest bestialiska sätt.

Daniel av Galizien-Volyniens levnadsöde är det mest intressanta i detta sammanhang. Efter att den inledande mongolinvasionen fullständigt ödelagt hans rike och gjort honom statslös, lyckades den våghalsige fursten återerövra detsamma och expandera dess gränser – något man inte såg med blida ögon på i det fjärran Sarai (trots att han bevistat Sarai redan 1246 och skenbarligen ”kow-towat” inför khanen). Till Daniels förtjänster hör hans statsbyggande reformverksamhet som bland annat utmynnade i att judiska och armeniska handelsmän och näringsidkare fann en fristad i hans blomstrande rike.

Daniel förde också i det fördolda en desperat diplomatisk kamp mot Gyllene Horden och erbjöd påven Innocentius IV (1195-1254) att han, och hans undersåtar, skulle konvertera till den katolska tron i utbyte mot ett korståg. Påven blev förtjust, lovade Daniel sitt stöd och sände otaliga brev till khanen i Sarai där han ödmjukt bad om ett definitivt slut på förföljelserna av de kristna. År 1253 kröntes också Daniel av påvens sändebud, men handlingen var till största delen enbart symbolisk. Daniel muttrade redan då att han inte önskade en krona utan en armé. Ett korståg för Daniel och Rysslands räkning lyckades dock Innocentius IV aldrig uppbåda. Därmed miste antagligen den Heliga Stolen sin sista möjlighet att återföra Ryssland till den katolska kristenhetens fålla.

Lurik rekommenderar: Charles Halperin. Russia and the Golden Horde: The mongol impact on medieval Russian history. Indiana University Press 1985.

Innocentius IV

Innocentius IV

Sylvasst spörsmål: om Longinus och Ödets lans

2013/10/09 § 1 kommentar

Romarna hade för vana att i all sin barmhärtighet krossa smalbenen på sina korsfästa offer. Att krossa benen ledde till att den korsfästes kropp kollapsade på ett sådant vis att bröstkorgen trycktes ihop och därigenom infann sig döden illa kvickt genom kvävning.

När Jesus korsfästes drog det ut på tiden och sabbaten närmade sig med stormsteg. Som vi alla vet är arbete strikt förbjudet i den judiska traditionen på lördagar och då duger det inte heller att hänga på ett kors. Därför bönföll man Pontius Pilatus att krossa offrens smalbenen så att Jesus, och de två olycksaliga som delade hans öde, kunde dö någon gång och begravas före sabbaten. Sagt och gjort, benen krossades på två av männen men Jesus var redan död vilket en romersk soldat kontrollerade genom att köra in sitt spjut i sidan på kristendomens grundare. I Biblen står det att läsa: ”En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans och då kom det ut blod och vatten” . Märk väl att soldaten inte nämns vid namn men han skulle bli känd som Longinus och lansen som ”ödets spjut” vilken genom att vidröra Jesus blod transformerades till en magisk artefakt som mäktiga män har kämpat för att besitta i dryga två millennium.

Longinus nämns första gången i det apokryfiska Nikodemusevangeliet som författades av farisén Nikodemus långt efter det att händelserna evangeliet beskriver ska ha utspelat sig. Den romerske soldaten blev sedermera saligförklarad för sitt martyrskap men det torde vara unikt i historien om helgonlämningar att man redan på 700-talet ägnade sig åt källkritik gällande reliker förknippade med Jesus; Sabine Baring-Gould skrev år 715: ”Det infördes bland västerlänningarna genom det apokryfa Nikodemusevangeliet. Det finns ingen tillförlitlig källa för detta helgons heliga handlingar och martyrskap”.

Lansen ”återfanns” i Jerusalem under 500-talet av en pilgrim som hävdade att lansen fanns i ”basilikan på berget Zion” tillsammans med törnekronan. Dock är inte pilgrimen ensam om att ha hittat lansen, åtminstone två andra män hävdar under 500-talet att de funnit lansen varav en bevisligen aldrig besökte Jerusalem vilket gör upptäckten än mer spektakulär.

Ödets lans påbörjade nu sin golgatavandring genom historien och kom att åtrås av åtskilliga mäktiga. Först ut var enligt legenden den persiske kungen Chosroes II som år 615 rövade den från Jerusalem men som i en akt av övertygelse överlämnade toppen av spetsen, som brutits av, till Konstantinopel där man skulle förvara det märkliga föremålet innefattad i en ikon i Hagia Sophia.  Denna delen av lansen såldes långt senare till Ludvig IX av Frankrike där den blev kvar fram till den franska revolutionen då den försvann.

Longinus kadaver blev också föremål för dyrkan. En tradition berättar att hans kropp hittades i Bologna under 1200-talet där den blev föremål för en kult. En annan förtäljer att kroppen återfanns tillsammans med lansen som fortfarande bar spår av Kristi blod i Mantua år 1304 medans man på Sardinien också hävdade att man förfogade över relikerna. På det här viset höll det på fram till 1500-talet då Jean Calvin räknade ut att det i Europa fanns minst fyra lansar som gjorde anspråk på att vara den rätta.

Under det andra världskriget ska Hitler ha kommit över lansen, troligtvis den som idag finns på slottet Hofburg i Wien och som vi vet är från 600-talet. Denna ska vid krigsslutet ha återfunnits av amerikanarna som återbördade lansen. Inte otroligt har det faktum att Hitler ägt lansen givit upphov till åtskilliga konspirationsteorier; men det är en annan historia som vi ämnar återkomma till.

Den mest kända av "ödets lansar" som finns i Wien

Den mest kända av ”ödets lansar” som finns i Wien

Sisu på medeltiden: Bonden Lallis dråp på biskop Henrik

2013/09/11 § 3 kommentarer

Storbonden Lalli slet i sitt anletes svett i sina försök att betvinga den finska jorden. Trots svårigheterna det innebar att vara bonde i mitten av 1100-talet levde Lalli och hans hustru Kerttu ett någorlunda gott liv i socknen Wirmo. De förefaller även varit mer välbeställda än de flesta andra i bygden.

Historien om Lalli och Kerttu är några av de första dokumenterade berättelsen om namngivna finnar som man känner till. Det har även hävdats att hela Finlands skrivna historia börjar med dem. Dessutom är både plats och ungefärlig tidpunkt för de tragiska händelserna som utspelade sig vintern år 1156 någorlunda kända, även om berättelsen har mytologiska inslag.

Lalli och Kerttu var kristna, deras namn är förfinskade varianter av Laurentius och Gertrud. Men som många andra tidigt frälsta hade de dålig uppfattning om vad kristendomen innebar, kanske hade de till och med blivit ”svärdsdöpta” i någon svensk räd. Oavsett vilket hade Lalli blivit exkommunicerad (eller på annat vis utesluten) av biskopen i Uppsala, Henrik, (död 1156?) för ett mord han tidigare begått och tvingad till en hård botgöring innan han var välkommen tillbaka in i den kristna gemenskapen.

Staty föreställande Lalli

Staty föreställande Lalli

Henrik var biskop i Uppsala (han kom ursprungligen från England) men hade följt med kung Erik den Helige till Finland på korståg för att kristna finnarna med svärd och eld om så krävdes. Efteråt hade han valt att stanna i trakten kring Åbo med syftet att säkerställa att finnarna höll sig till den rätta tron. På väg till sitt residens passerande han en januaridag Lallis gård och passade därför på att fylla sina egna förråd. Vid den här tiden hade herrarna rätt att plundra bondebefolkningens förråd vid behov och det var ett vanligt förfarande som inte upphörde fören kung Magnus Ladulås förbjöd våldgästning; i vart fall i Sverige.

Kerttu var ensam hemma när biskopen stormade in och krävde mat, vilket han förvägrades. I sin fulla rätt tog därför Henrik vad han ville ha, Kerttus protester till trots. När Lalli kom hem och fick veta vad som hänt fylldes han av raseri mot biskopen som han redan hade ett horn i sidan till. Lalli samlade därför sina män, beväpnade dem och bestämde sig för att biskopen nu skulle dö.

Man satte genast av efter Henrik och hann i kapp honom när han var ifatt med att korsa ett fruset träsk. Den rasande Lalli flög på biskopen med yxan i högsta hugg och slog utan pardon ihjäl honom. Som byte tog han biskopens mitra och satte den på sitt eget huvud. Glad i hågen med mitran på sniskan kom han hem till sin kära Kerttu, men nu skulle han drabbas av Guds hämnd. Då han försökte ta av sig den heliga huvudbonaden följde hela skalpen med. Såret började vara sig och snart upptäckte Lalli att han ständigt plågades av möss som ville gnaga på honom. Hans världsliga straff blev ett liv i fattigdom, kyrkan bestämde att hans gård framgent skulle tillhöra biskopsdömet i Åbo. Detta fruktansvärda öde drev honom vansinnig och tillslut såg han ingen annan utväg än att dränka sig i en sjö som nu kallas Hiirijärvi (Mussjön).

Henrik blev kanoniserad redan under 1300-talet och platsen för mordet har blivit Finlands enda katolska pilgrimsmål. Lalli kan på botten av sin sjö njuta av att ha blivit en symbol för den fria finska bonden som äger sisu, råder sig själv och inte tar skit från utlänningar.

Lalli slår ihjäl Biskop Henrik

Lalli slår ihjäl Biskop Henrik

Lurik rekommenderar: Anders Fryxell. History of Sweden. Bentley London. 1844.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade MedeltidenLuriks Anakronismer.