Sylvasst spörsmål: om Longinus och Ödets lans

Romarna hade för vana att i all sin barmhärtighet krossa smalbenen på sina korsfästa offer. Att krossa benen ledde till att den korsfästes kropp kollapsade på ett sådant vis att bröstkorgen trycktes ihop och därigenom infann sig döden illa kvickt genom kvävning.

När Jesus korsfästes drog det ut på tiden och sabbaten närmade sig med stormsteg. Som vi alla vet är arbete strikt förbjudet i den judiska traditionen på lördagar och då duger det inte heller att hänga på ett kors. Därför bönföll man Pontius Pilatus att krossa offrens smalbenen så att Jesus, och de två olycksaliga som delade hans öde, kunde dö någon gång och begravas före sabbaten. Sagt och gjort, benen krossades på två av männen men Jesus var redan död vilket en romersk soldat kontrollerade genom att köra in sitt spjut i sidan på kristendomens grundare. I Biblen står det att läsa: ”En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans och då kom det ut blod och vatten” . Märk väl att soldaten inte nämns vid namn men han skulle bli känd som Longinus och lansen som ”ödets spjut” vilken genom att vidröra Jesus blod transformerades till en magisk artefakt som mäktiga män har kämpat för att besitta i dryga två millennium.

Longinus nämns första gången i det apokryfiska Nikodemusevangeliet som författades av farisén Nikodemus långt efter det att händelserna evangeliet beskriver ska ha utspelat sig. Den romerske soldaten blev sedermera saligförklarad för sitt martyrskap men det torde vara unikt i historien om helgonlämningar att man redan på 700-talet ägnade sig åt källkritik gällande reliker förknippade med Jesus; Sabine Baring-Gould skrev år 715: ”Det infördes bland västerlänningarna genom det apokryfa Nikodemusevangeliet. Det finns ingen tillförlitlig källa för detta helgons heliga handlingar och martyrskap”.

Lansen ”återfanns” i Jerusalem under 500-talet av en pilgrim som hävdade att lansen fanns i ”basilikan på berget Zion” tillsammans med törnekronan. Dock är inte pilgrimen ensam om att ha hittat lansen, åtminstone två andra män hävdar under 500-talet att de funnit lansen varav en bevisligen aldrig besökte Jerusalem vilket gör upptäckten än mer spektakulär.

Ödets lans påbörjade nu sin golgatavandring genom historien och kom att åtrås av åtskilliga mäktiga. Först ut var enligt legenden den persiske kungen Chosroes II som år 615 rövade den från Jerusalem men som i en akt av övertygelse överlämnade toppen av spetsen, som brutits av, till Konstantinopel där man skulle förvara det märkliga föremålet innefattad i en ikon i Hagia Sophia.  Denna delen av lansen såldes långt senare till Ludvig IX av Frankrike där den blev kvar fram till den franska revolutionen då den försvann.

Longinus kadaver blev också föremål för dyrkan. En tradition berättar att hans kropp hittades i Bologna under 1200-talet där den blev föremål för en kult. En annan förtäljer att kroppen återfanns tillsammans med lansen som fortfarande bar spår av Kristi blod i Mantua år 1304 medans man på Sardinien också hävdade att man förfogade över relikerna. På det här viset höll det på fram till 1500-talet då Jean Calvin räknade ut att det i Europa fanns minst fyra lansar som gjorde anspråk på att vara den rätta.

Under det andra världskriget ska Hitler ha kommit över lansen, troligtvis den som idag finns på slottet Hofburg i Wien och som vi vet är från 600-talet. Denna ska vid krigsslutet ha återfunnits av amerikanarna som återbördade lansen. Inte otroligt har det faktum att Hitler ägt lansen givit upphov till åtskilliga konspirationsteorier; men det är en annan historia som vi ämnar återkomma till.

Den mest kända av ”ödets lansar” som finns i Wien

Huvudlösa tankar: Thomas Mores utopi

Thomas More är förmodligen mest ihågkommen för sitt passiva motstånd mot Henrik VIII som i slutändan gjorde sin lordkansler ett huvud kortare 1535. Thomas More vägrade skriva under på Henrik VIII:s överhet över engelska kyrkan, varpå den självsvåldige kungen skickade honom till schavotten – ett välbekant straff för kungens motståndare och älskarinnor. Emellertid finns det andra sidor av Thomas More som förtjänar att påminnas om.

Förutom att vara en sann humanist kunnig inom såväl teologi och juridik som grekiska och latin bidrog Thomas More till den idéhistoriska traditionen genom sin skrift Utopia som publicerades första gången 1516. I sitt idealsamhälle, landet Utopia, beskriver More genom en portugisisk sjöman hur marken ägs gemensamt, ädelmetaller och dyrbarheter har förlorat sitt värde så pass att guld betraktas som vilken metall som helst och sex timmars arbetsdag råder.

Denna paradisiska skildring nyanseras måhända en aning av företeelser som torde få ett modernt öga att blinka till. Thomas More var inte mer progressiv än att han t.ex. såg offentliga slavar som ett självklart inslag i Utopia. Slavarna utgjordes av lagbrytare som istället för dödsstraff fick fungera som befolkningens boskap. Det fanns alltså gränser för jämlikheten i idealsamhället. Utopia var inte heller särskilt radikalt på det sexualpolitiska planet, då sex utanför äktenskapet straffades hårt. Annars skulle ungdomens ”promiskuitet” locka människor från äktenskapet, förklarar Thomas More som själv lär ha valt bort munklivet med hänvisning till sin fallenhet för fysisk kärlek. Däremot kunde skilsmässor gå an i Utopia.

Människor med ett funktionshinder eller en utvecklingsstörning gick fria från hån och gyckel i Utopia, berättar Thomas More: ”Att göra sig lustig över en vanskapt eller en krympling, det anses tyda på oformlighet och förkrympning hos den som skrattar, inte hos den som han skrattar åt. Denne har ju ingen möjlighet att bli kvitt det lyte som den andre i sin dumhet klandrar som ett karaktärsfel.” Även skönhetsidealen i Utopia skilde sig från övriga världen. Att vanvårda sin ”naturliga” skönhet var förkastligt, men lika illa var det att försöka förbättra sitt utseende ”med konstlade medel”. Självfallet gällde detta bara Utopias kvinnor, för ingen man ”hålles kvar utom genom kvinnans dygd och lydnad”.

Utseendet spelade en viktig roll i valet av partner, men i Utopia skedde det genom att kvinnan som en man friade till visades upp naken för mannen. Sedan fick mannen som friat själv kasta kläderna för kvinnans inspektion, och efter det förefaller äktenskapet ha varit i hamn, beroende på om parterna gillade vad de såg eller inte.

Trots att Utopia beskrivs som ett fredsälskande samhälle, kunde det hända att de fick dra ut i rättfärdiga krig. Då anlitades helst ett annat folk, zapoleter, som krigare, eftersom utoperna ansåg ”att de utförde en välgärning mot människosläktet om de utrotar avskummet bland detta avskyvärda och skändliga folk från jordens yta.” Blödighet göre sig icke besvär i Thomas Mores Utopia.

Thomas More

Lurik rekommenderar: Thomas More. Utopia. 2001.

Manisk munk med morbid massrörelse; kärlek och teokrati i Savanarolas Florens

Den kärlekskranke medicinstudenten Girolamo Savonarola (1452 – 1498) satt i sitt föräldrahem i Ferrara och diktade smäktande kärlekssonater till föremålet för sin trånad, en flicka av adelsätten Strozzi. Snart skulle han fria och framleva resten av sina dagar som familjefar och läkare. Så var i vart fall tanken. När den unge studenten väl tog mod till sig och bad om sin kärestas hand möttes han endast av förakt och flickans familj förklarade med all önskvärd tydlighet att ingen Strozzi skulle sänka sig till att dela säng med en Savonarola.

Girolamo Savonarola blev förkrossad över nesan och grävde ned sig i en djup depression, livet hade plötsligt förlorat sin mening och inte ens kunde hans studier av de antika filosoferna – hans andra kärlek i livet – hjälpa honom ur krisen. Allt tycktes ha blivit meningslöst. I denna tragiska tillvaro härdade vår protagonist ut i två år fram tills dess att han år 1474 bevistade en predikan och fick en uppenbarelse; Gud kallade honom till sig.

En gryning kort därefter tassade den unge Savonarola med några få tillhörigheter ut från sitt föräldrahem med siktet inställt på att bli novis i Dominikanorden. När hans föräldrar vaknade fann de till sin förfäran ett brev i vilket deras son kungjorde sitt beslut tillsammans med en dikt där all hans samlade och ackumulerade ilska som byggs upp under åren av depression fanns samlad under titeln ”Om föraktet för världen”.

Efter endast ett år som novis blev Savonarola – tack vare sitt läshuvud – fulfjädrad munk och efter ytterligare ett par års studier ansåg man att hans kapacitet var tillräcklig för att sändas till klostret San Marco i Florens där han skulle skrivas in i historieböckerna. Savanarola hatade staden av hela sitt hjärta och nu förstärktes även hans hat mot världen till ett inferno av avsky och förakt. Överallt såg han fattigdom, prostitution, spel och dobbel, girigbukar som lånade ut mot ränta; ingenstans verkade det finnas någon Gudsfruktan i detta veritabla helvete som kallades Florens.

Framförallt riktades munkens hat mot den styrande familjen, de mäktiga de’ Medici, som han ansåg endast drevs av ett girigt egenintresse. Med en glödande frenesi började Savanarola predika om bättring, om inte väntade helvetets eldar och den som  djävulen skulle finna störst glädje i att sluta sina käftar om var ingen mindre en den styrande ättens överhuvud; Lorenzo de’ Medici. Somliga spådomar slår in och de’ Medicis patriark dog plötsligt.

Nu greps hela Florens av religiös hänförelse, munken visste att Lorenzo skulle dö och nu väntar nog samma öde oss resonerade man och plötsligt befann sig Savanarola i maktens centrum som en slags religiös doge över en av renässansens mest lysande städer. Som ofta är fallet förbyttes nu munkens initiala välvilja till galenskap och fanatism.

Raskt infördes stenhårda lagar med tillhörande grymma straff. Sedligheten kom att kontrolleras av fattiga pojkspolingar som äntligen fick en plats i världen. Dessa gäng attackerade alla som föreföll rika eller ägnade sig åt osedligheter såsom spel. Kvinnor som bar smycken rånades och förnedrades offentligt, rika hem stormades och plundrades. Inte ens kyrkan gick fri när Savanarola lät smälta ned förgyllda kalker och dela ut guldet bland stadens fattiga.

Efter hand kom den ekonomiska verkligheten ikapp den teokratiska regimen och till råga på allt hade hans kritik mot kyrkan med dess rikedomar uppmärksammats av påven som nu passade på att exkommunicera sin belackare.  Savanarolas dagar var s¨åledes räknade. Han greps av sina forna anhängare och tvingades under grym tortyr erkänna sig skyldig till kätteri och lögn varefter man hängde honom, brände liket och kastade resterna i floden Arno.

Girolamo Savonarola

Från kungamördare till nationsgrundare: Carl Fredrik Ehrensvärd och skapandet av Norges konstitution

Mordet på Gustav III (svensk konung: 1771-1792) år 1792 väckte enorm uppståndelse i Sverige såväl som utomlands. Mannen som avlossade de mördande skotten var som bekant en viss Johan Jakob Anckarström (1762-1792) som kort därefter dömdes till såväl skamstraff som spöstraff och avrättades på det mest makabra vis. Anckarström var dock långtifrån ensam i den osannolika adelskonspiration som begärde att åse den självsvåldiga och omstridda konungens blod flyta.

Efter en kort men effektiv mordutredning häktades, förutom Anckarström, ett mindre antal blåblodiga aristokrater – varom flertalet hyste sympatier för den franska revolutionens ideal och antipati gentemot det kungliga enväldet i Sverige – däribland en viss Carl Fredrik Ehrensvärd (1767-1815). Ehrensvärd var en av många anklagade som inom kort ångerfullt brast i gråt under förhören och erkände sin medverkan i mordet. Följden blev givetvis att konspiratörerna, liksom Anckarström, dömdes till att lägga huvudet framför bödelsbilan.

Nu råkade det sig, till de dödsdömdas stora lycka, att den mördade konungens bror, Hertig Karl (svensk konung: 1809-1818), installerades som förmyndarregent för den minderåriga kronprinsen, den blivande Gustav IV (1778-1837). Hertig Karl var en fanatisk om än något kvietistisk frimurare vars närmaste ordensbröder också råkade vara kungamördarnas närmaste vänner. Detta sakernas tillstånd föranledde den vankelmodige hertigen att benåda mördarna och omvandla dödsstraffet till landsflykt, trots de hängivna gustavianernas ursinniga protester.

Carl Fredrik Ehrensvärd

Carl Fredrik Ehrensvärd och en annan av konspiratörerna sökte sin lycka i det revolutionära Frankrike men befanns, dessvärre, vara alltför blåblodiga för att passa i det revolutionära samhälle som hastigt höll på att utvecklas till blodbesudlat skräckvälde. Ehrensvärd hamnade på diverse omvägar så småningom i Danmark där han bytte sitt efternamn till det franskklingande Gyllembourg.

Ehrensvärd, alias Gyllembourg, uppvaktade den danska monarkin med diverse konstitutionella propåer men fick i regel kalla handen. En norsk-dansk adelsman vid namn Christian Magnus Falsen inspirerades dock så till den milda grad av Ehrensvärds konstitutionella idéer och högtravande förvaltningsjargong att han uppvaktade denna när det – till följd av Danmarks allians med Frankrike under Napoleonkrigen – uppenbarades en chans för Norge att bryta sig ur unionen med det militärt överansträngda Danmark.

Ehrensvärd besvarade denna uppvaktning med att i största hast skriva en preliminär konstitution för ett eventuellt självständigt Norge. Tiden var dock knapp; Sveriges kronprins, den blivande Karl XIV Johan (1763-1844), stod nämligen i begrepp att knycka Norge från Danmark mitt under näsan på självständighetshungrande norska adelsmännen.

Ehrensvärd tvivlade tydligen på innehållet i det egna alstret och namngav sitt beställda verk: ”Lidt politisk Ruskom-snusk”. Detta var alltför modest i Falsens smak som omedelbart döpte om verket till det fantasilösare men politiskt mer godtagbara: ”Anmärkningar och förslag till en konstitution för kungariket Norge”. Sagt och gjort, Ehrensvärds proposition låg till grund för den så famösa Eidsvollförfattningen som antogs år 1814 och så småningom, om än i bearbetad form, blev det självständiga Norges författning. På Ehrensvärds inrådan blev också datumet för författningens tillblivelse Norges nationaldag. Därigenom har denna forna kungamördare gett upphov till ”den suttonde maj”.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att Norges konstitution, alltså baserad på Ehrensvärds ursprungliga skapelse, är skriven på danska. Såtillvida torde den vara världens enda författningen som inte är skriven på landets eget språk.

Lurik rekommenderar: Alf Henriksson. Ekot av ett skott: Öden kring 1792. Bra Böcker 1986.

Församlingen i Eidsvoll som år 1814 godtog Ehrensvärds författning.

Svensk dödsstraffsnostalgi: Skarprättare Dalmans livsgärning

1920 dog Anders Gustaf Dalman. Ner i graven försvann inte bara hans kista utan också en månghundraårig yrkestradition. Året efter sopade dock riksdagen undan alla förhoppningar för dem som eventuellt hade planer på att få ta vid efter Dalman. 1921 avskaffades nämligen dödsstraffet i fredstid i Sverige, och därmed kom nämnde Dalman att bli den siste bödeln i landet. Dalmans yrkeskarriär sträckte sig över 30 års tid och innebar resor över hela landet, då bödelsyrket blev allt svårare att locka folk till. Tiden var numera förbi då dödsdömda fångar kunde få benådning mot att de tog på sig uppdraget att ta andra av daga. Därför var det dåtidens svenska rättssystems smala lycka att Dalman mot faktura tog på sig detta blodiga uppdrag.

I Stenkumla på Gotland och i sörmländska Vittlånge halshöggs 1876 de två rånmördarna Hjert och Tektor.  Detta var sista gången offentliga avrättningar tilläts i Sverige. 1877 förbjöds de, och därefter berövades de dödsdömda livet innanför svenska fängelsemurar. Dalmans första uppdrag blev halshuggningen av den så kallade Yngsjömörderskan Anna Månsdotter  i Kristianstad 1890, där Dalman tvingades höja yxan två gånger innan jobbet var utfört. Dalman lät sig emellertid inte nedslås av denna halvdana debut utan ställde under de kommande åren upp ytterligare fem gånger då han kallades. I denna tjänst fick Dalman resa till Malmö, Karlskrona, Västerås och Gävle – alltid i sällskap med sin yxa. Sista uppdraget utfördes i hemstaden Stockholm.

1910 blev året då den sista avrättningen genomfördes i Sverige. Platsen var Långholmens centralfängelse. Ander hette fången och hade dömts till döden för ett rånmord på ett växlingskontor i Norrmalm i Stockholm. Dalman hyrdes in och hade sina två söner till hjälp. För att genomföra sitt uppdrag mer precist hade de köpt in en giljotin från dess hemland Frankrike. Dalman hade upplevt att handyxan inte alltid träffade perfekt, något som avrättningen i Kristianstad 1890 hade visat. Med giljotin skulle jobbet bli snyggare gjort var tanken. I Frankrike var den standard och användes långt in på 1970-talet, fram till 1981 för att vara mer exakt, då dödsstraffet där avfördes som påföljd. Mycket sand behövdes också för att samla upp blodet. Anders huvud föll för giljotinen, och han blev därmed också den siste att avrättas i Sverige. Elva år senare, 1921, avskaffades dödsstraffet i fredstid av riksdagen, och 1972 tog en annan riksdag bort dödsstraffet i krigstid.

2011 beräknade människorättsorganisationen Amnesty att minst 676 fångar avrättades runt om i världen. Dock misstänks Kina i sin statistik dölja kanske tusentals avrättningar. I topp ligger Kina, Iran, Saudiarabien, Irak och USA. Doldisen Japan som 2007 – 2009 avrättade 31 personer genomförde för första gången på 19 år ingen avrättning under 2011. I Europa är det bara Belarus som ännu tillämpar avrättningar. Så även om bödelssysslan tillhör det förflutna i Sverige, har Dalmans kollegor utomlands år 2012 fortfarande bråda och vämjeliga dagar.

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Lurik rekommenderar: Jan G. Ljungström. Skarprättare, bödel och mästerman. 1996.

Anders Gustaf Dalman – Sveriges sista skarprättare.

Konsten att uppfostra en hjältekonung; hur Fredrik den Store gick från nördig kulturelitist till martialisk soldatkonung

År 1712 gick äntligen den preussiske tyrannen Frederick Wilhelm I:s (1713-1740) stora dröm i uppfyllelse då hans hustru födde honom en son och tronföljare, Frederick (II), som gått till hävderna under namnet Fredrik den Store (1740-1785). Det var ingalunda någon guldbekantad tillvaro som väntade den lilla tronföljaren, utan tvärtom en dyster, kall och martialisk miljö där fadern styrde med järnhand.  

Frederick Wilhelm I ville inte ha något våp till son och ansåg inte att den emotionella tronföljaren skulle behandlas bättre än en enkel preussisk soldat. Frederick Wilhelms stora passion i livet var den svällande preussiska armén som han självrådigt exercerade från morgon till kväll, och överhuvudtaget önskade den krigstokige tyrannen att samhället i stort genomsyrades av militära normer och dygder. Inte konstigt då att konsternerade utlänningar menade att Frederick Wilhelm förvandlat Preussen ”inte till ett land med en militärbarrack, utan till en militärbarack med ett land”. 

Det var därför inte så underligt att den unge Frederick väcktes varje morgon i ottan av ett kanonskott, och när han iklädde sig vantar i vintertid fick han vid upprepade tillfällen smaka på faderns käpp. En soldat skulle givetvis tåla lite kyla. Till Frederick Wilhelms stora besvikelse så utvecklades sonen, trots alla bemödanden, i motsatt riktning från vad som var tänkt. Tronföljaren avskydde exercis och soldatliv av glatta livet, och fann sig bäst till hemma bland sina böcker, på operan eller på teaterföreställningar. Etter värre var att snobben Frederick undantagslöst konverserade på franska medan han i möjligaste mån undvek tyskan, tidens militärspråk (Fredrik den Store skulle under hela sitt liv uppleva problem med att kommunicera på det tyska modersmålet och franska förblev hans melodi).

Brytningen mellan den exercistokige fadern och den sensibla och kulturellt anstrukna sonen skulle bli total. År 1730 kontemplerade Frederick tillsammans med sin trogna bundsförvant Hans Hermann von Katte (som med största sannolikhet också var hans älskare) att fly den kallsinniga faderns Preussen för en fristad i England. Planerna var långt gångna men avslöjades i sista stund av en opportunistisk femtekolonnare.

Frederick Wilhelm blev givetvis ursinnig och beordrade att sonen skulle ställas inför krigsrätt med rekommendationen avrättning. Frederick räddades emellertid genom den habsburgska kejsaren Karl VI:s (1711-1740) intervention å hans vägnar. Värre gick det dock för den stackars von Katte. Frederick Wilhelm tvingade sonen att åse hur hans forna bundsförvant fick sitt huvud avhugget, och därefter lät han egenhändigt prygla Fredericks favoritsyster Wilhelmine som också haft kännedom om flyktplanerna.

Frederick fick bida sin tid på fängelset i Küstrin innan fadern slutligen förlät honom. Under denna period funderade Frederick länge på att ta sig själv av daga (Fredrik den Store skulle genom hela sitt liv kontemplera självmord vid personliga motgångar) men bestämde sig slutligen att gå den sardoniske fadern till mötes. Frederick började nu, till sin faders stora tillfredställelse, att på allvar intressera sig för armén, exercis, statskonst och administration. Därutöver gifte sig Frederick men den kandidat den självsvåldige fadern föreslog trots att han fann bruden såväl fysiskt som intellektuellt motbjudande.

I och med att sonen böjde sig inför sin faders vilja och började ta regeringsmakten på största allvar så veknade också den gamle tyrannen Fredrick Wilhelms hjärta något och han visade sig alltmer tolerant gentemot sonens litterära och kulturella fäblesser.

Frederick utvecklade sig med tiden till en militärisk upplysningsfurste värd sitt glorifierande tillnamn, och kom sålunda att amalgamera upplysningsfilosofins mantra med den statsmannamässiga preussiska disciplin som fadern sökt inpränta. En släng av klassisk barnaga och välmenande pennalism utgör sålunda själva fundamentet i uppfostrandet av en blivande hjältekonung.

Hänga gubbe; om misslyckade avrättningar

Världshistoriens mest illustra självmördare torde utan tvekan vara Judas Iskariot som enligt Matteusevangeliet ska ha tagit sig själv av daga genom att hänga sig. I en annan version, som finns omnämnd i Apostlagärningarna, ska Judas ha köpt sig en bit åker för sina blodspengar som han kastade sig mot vilket resulterade i att hans mage sprack. Den första versionen är helt klart mer känd och accepterad som ”den rätta versionen”.

Långt efter Judas självmord blev hängning den vanligast förekommande metoden inom den kristna världen i händelse av att man sökte få en missdådare att lämna jordelivet. Dock finns det gott om tillfällen då hängningar gått fel och inte fått den önskade effekten, vilket medfört komplexa moraliska och rättsfilosofiska problem. Gud hade sett till att Judas rep höll, men var det även genom Hans försorg som rep brast? Detta har vid ovanliga tillfällen gett domare huvudbry när det inträffat, inte minst under medeltiden då det ansågs vara ställt utom allt rimligt tvivel att Herren och hans helgon ingrep i vardagen.

År 1290 skulle walesaren William Cragh hängas för att ha gjort uppror mot sin länsherre. Hängningen gick till en början bra, men när en av hans kumpaner också hissades upp i galgen rasade hela anordningen. Cragh hängdes på nytt tills man ansåg att han var död varefter kroppen fördes till ett hus där man lämnade den i väntan på begravning.

Nu föll det sig så märkligt att Cragh vaknade till liv efter ett par timmar och blev helt återställd genom länsherrens egen frus försorg. Hennes man var vansinnig och ville hänga Cragh på nytt men denne hade ett ogenomträngligt försvar. Han hävdade att han bett till den tidigare avlidne biskopen Thomas de Cantilupe att rädda hans liv. Troligen visste Cragh om att den lokala kyrkan ville få de Cantilupe helgonförklarad och att man behövde mirakel till den hagiografi som man höll på att sammanställa. Försvaret lyckades, Cragh blev en fri man och biskopen kanoniserades.

Även i Sverige har misslyckade hängningar förekommit. År 1830 skulle Johannes Bramberg hängas för den sedelförfalskning han hade ägnat sig åt i sin cell på Carlstens fästning där han suttit inspärrad sedan fem år för tidigare brott. Till bödel hade man utsett Carl Beckius, som för ändamålet konstruerat en egen galge. Bramberg hade en osannolik tur då repet brast i samband med att falluckan öppnades, och efter att man hällt vatten över den tillsynes livlöse Bramberg kvicknade denne till. På grund av att avrättningen misslyckades omvandlades dödsstraffet till fängelse. Emellertid skulle Bramberg inte undkomma sitt öde, två år senare lyckades han med vad bödeln ej åstadkommit då han framgångsrikt hängde sig själv.

Att använda hängning som metod vid själmord är mycket svårt vilket en rumän fick erfara år 2003. Rumänska medier rapporterade att en 45: årig man hittats dinglande av sina släktingar som handlade snabbt och skar ner honom. Mannens besvikelse lät inte vänta på sig ‘‘You can’t even die in this country’’ lär han ha klagat. Därefter ska han – enligt de närvarande släktingarna – förklarat att han minsann tänkte anmäla företaget som tillverkat repet till landets konsumentskyddsmyndighet.