Starkölsstigmatisering: Hur Hans-Gunnar Liljenwall blev den olympiska idrottshistoriens första dopingfall

2015/03/26 § 1 kommentar

Naturligtvis är det så att svenska idrottare, till skillnad från amoraliska finnar, ryssar och annat patrask, med få undantag, aldrig skulle drömma om att begagna sig av doping för att förbättra prestationsförmågan. Denna övertygelse tycks delas av ett inte ringa antal svenskar. Man bör då betänka att den första olympiska atlet i världshistorien som fälldes för doping faktiskt var svensk.

Det var under OS i Mexico City 1968 som rutinmässiga dopingkontroller för första gången genomfördes i olympiska sammanhang. Även om kontrollerna var minst sagt bristfälliga med våra dagars standard så genomfördes dessa dock grundligt och kontinuerligt; i regel testades samtliga aktiva idrottare efter varje avverkad gren. Inför OS hade Sverige ett osedvanligt starkt herrlag i modern femkamp (idrottsgrenen är i sig en svensk uppfinning som infördes under OS i Stockholm 1912) med klara medaljchanser, både individuellt och i lag. I denna trupp ingick den inte ont anande Hans-Gunnar Liljenwall, vars namn snart skulle skrivas in i idrottshistoriens annaler.

Liljenwall hade tagits med på nåder i den svenska OS-truppen. Han var visserligen en erfaren och etablerad femkampare men hade rykte om sig att drabbas av nervsvikt och misslyckas i avgörandets stund. I den individeuella femkampen hade dock Liljenwall gjort bra ifrån sig och slutat på en meriterande åttondeplats. I den påföljande lagtävlingen, där Liljenwall representerade Sverige tillsammans med Björn Ferm och Hans Jacobsson, överträffade dock Liljenwall och hans landslagskamrater sig själva. Inför avslutande grenen, d.v.s. luftpistolskytte (övriga grenar inkluderar fäktning, hästhoppning, simning och löpning), hade Sverige medaljvittring ;  allt hängde nu på att Liljenwall – som var känd för att misslyckas när det gällde som mest – kunde hålla sina dallriga nerver i styr.

Hans-Gunnar Liljenwall som aktiv.

Hans-Gunnar Liljenwall som aktiv.

Det ska i sammanhanget nämnas att Liljenwall långtifrån var ensam om att lida av nervositet inför det avslutande skyttet, inte heller var han vare sig den förste eller siste femkampare att söka beprövade omvägar för att kunna hålla nerverna i styr. Under Liljenwalls tid som elitidrottare var det särdeles vanligt att femkampare tog till alkohol eller lugnande preparat för att minimera riskerna för ett ödesmättat haveri. Så även Liljenwall.

En dryg halvtimma före det avgörande skyttet bäljade den orolige svensken i sig en mexikansk starköl; när denna inte verkade ha avsedd effekt stjälpte han snabbt i sig en till. Därefter tog han plats på skyttebanan, sköt en imponerande serie och kammade därmed hem bronset till Sverige (Sovjetunionen och Ungern vann guld respektive tog silver).

Den svenska medaljyran blev dock kortvarig. I den efterföljande dopingkontrollen kunde konstateras att svenskens blod innehöll mer än de 0,4 promille alkohol som var den tillåtna maxgränsen. Följden blev att Sverige förlorade sitt brons som istället postades till det franska landslaget.  Till saken hör att den olyckssalige Liljenwall var helt på det klara med dopingreglementet avseende alkohol under Spelen och var övertygad om att ett par starköl inte skulle innebära att hans promillehalt översteg nämnda maxgräns. Han hade tidigare, vid svenska tävlingar, upprepat samma ritual utan bakläxa. Liljenwalls förklaring till sin dopingavstängning blev därför smått legendarisk: Han hade tydligen underskattat det mexikanska ölets styrka, som uppenbart var starkare än det svenska starkölet han var van vid.

Efter att ha så snöpligt ha förlorat bronset och därtill blivit utpekad som en fuskare för en hel värld valde Hans-Gunnar Liljenwall att avsluta sin elitidrottskarriär (Han gjorde dock en kort men misslyckad comeback i München-OS 1972). Man får anta att han vid tillfället var mer än en smula irriterad, under samma tävlingar hade 14 atleter testats positivt för att ha inmundigat lugnande preparat – samtliga undvek straffpåföljder.  Stackars Liljenwall lyckades, trots en lång och överlag framgångsrik karriär, aldrig nå några större internationella framgångar utan har, måhända en smula orättvist, istället skrivit in sig i historieböckerna som den olympiska historiens första dopingfall.

En bild som ljuger. Hans-Gunnar Liljenwall med medalj.

En bild som ljuger. Hans-Gunnar Liljenwall med medalj.

 

Släkten är värst: Incest, sinnessjukdom och familjetragedier i Habsburgdynastins Österrike

2015/03/18 § 2 kommentarer

Den ”habsburgska  hakan” har länge utgjort det primära fysiska kännetecknet för den ärevördiga Habsburgdynastins incestuösa degenerering under generationers lopp. Den gravt anemiska och indolenta spanske konungen Karl II, som blev den sista regenten av huset Habsburg på Spaniens tron, led exempelvis inte bara av ett synnerligt framskjutet hakparti, utan var därutöver emotionellt och mentalt handikappad (dessutom var han till följd av den systematiska inaveln i princip impotent). Incestiösa äktenskap hade alltså visserligen den fördelen att Habsburgdynastins maktställning konsoliderades, men samtidigt innebar det förvisso att släktens avkomlingarna, d.v.s. de framtida regenterna, lämnade mycket övrigt att önska.

Karl II av Spanien (lägg märke till den framskjutna Habsburgska hakan)

Karl II av Spanien (lägg märke till den framskjutna Habsburgska hakan)

 

De incestuösa äktenskapsförbindelsernas effekter på den österrikiska grenen av dynastin var dock, med vissa undantag, i regel inte fysiskt förnimbara. Dynastins grand seignour, Franz Joseph I (regent 1848-1916), var exempelvis välskapt och trind redan som bebis och utvecklades till en synnerligen intelligent och plikttrogen människa välsignad med god fysisk vigör. Emellertid var det långtifrån alla av Franz Josephs många släktingar som delade dessa gåvor (hans föregångare på tronen, Ferdinand I, led av epilepsi och diverse neurologiska åkommor och såg sin abdikationsdag 1848 som den lyckligaste dagen i sitt liv). Överhuvudtaget kantades Franz Josephs rekordlånga regeringstid av diverse familjära och dynastiska tragedier.

Ingen vållade större internationell skandal och kejsarparet mer olycka än sonen, och tillika tronföljaren, Rudolf (1858-1889). Denna sensibla och depressiva morfinist tog, i ett tillstånd av armod och vanvett, som bekant sitt liv tillsammans med sin minderåriga älskarinna i den berömda jaktstugan i Meyerling. Rudolfs mor, kejsarinnan Elisabeth ”Sissi” (1837-1898), tog sonens självmord oerhört hårt (hon försökte vid flera tillfällen att kontakta sonens ande genom spirituella seanser) och anklagade livet igenom sig själv och sin familj för det makabra dådet.

Det var kanske i sig inte helt underligt. ”Sissis” kusin, Luvig II av Bayern, hade några år tidigare tagit sitt liv i ett tillstånd av sinnesförvirring. Hans bror hade slutat sina dagar på mentalsjukhus och en annan släkting led större delen av sitt vuxna liv under den pikanta vanföreställningen att hon svalt ett piano av glas.

Kejsarens yngste bror, Ludwig ”Bubi” Viktor (1842-1919), beredde pliktmänniskan Franz Joseph avsevärt huvudbry. Inte nog med att ”Bubi” tycke om att klä sig i kvinnokläder och inte gjorde någon hemlighet av sin homosexualitet, hans homoerotiska eskapader i det magnifika palatset på Ringstrasse i Wien var allmänt omtalade. När ”Bubi” dessutom hade fräckheten att på ett offentligt badhus göra allt annat än subtila närmande mot en ung officer så hade måttet rågats. Kejsaren förvisade genast den frivola brodern från hovet i Wien.

”Bubis” snedsteg var emellertid bagatellartade i jämförelse med de begångna av kejsarens gravt alkoholiserade brorson, ärkehertig Otto (1865-1909). Förutom att helt öppet fraternisera med prostituerade på Wiens gator lyckades Otto att – vid en särskilt blöt tillställning – bli utestängd av sina suparkamrater från ett av Wiens mer fashionabla hotell. Där stod han sedan, formligen stupfull och naken, bortsett från en sabel kring midjan. Givetvis ville det sig inte bättre än att den brittiske ambassadören med familj vid tillfället råkade spatsera förbi. Saken väckte internationell jätteskandal.

En ung Franz Joseph (sittandes) tillsammans från sina bröder Från vänster: Maximilian, Karl Ludwig och Ludwig "Bubi" Viktor.

En ung Franz Joseph (sittandes) tillsammans med sina bröder. Från vänster: Maximilian, Karl Ludwig och Ludwig ”Bubi” Viktor.

Den  rosenrasande kejsaren, som satte dynastins prestige framför allt, skickade oavkortligen Otto på husarrest i ett kloster. Där gick det dock ingen nöd på den njutningslystne ärkehertigen; värre gick det för abbotens vinkällare som aldrig hämtade sig från besöket. Otto von Habsburg dog 41 år gammal i syfilis.

Det fanns också flera exempel på när medlemmar av Habsburgsläkten gjort sig skyldiga till såpass allvarliga malörer att kejsaren inte såg någon annan utväg än att stryka dem från listan över ”de levande”. Förbannelsen drabbade bland andra Franz Josephs kusinbarn, Louise, som gifts bort med kronprinsen av Sachsen men valde att att fly hovet i Dresden hals över huvudet tillsammans med sina barns franskalärare. Hon slog sig så småningom ned i Schweiz och gifte sig med en italiensk pianovirtuos.

Att Franz Ferdinand (1863-1914), som var son till nyss nämnda Ludwig ”Bubi” Viktor, utnämndes till tronföljare 1896 (detta år dog den förutvarande tronföljaren, den fanatiske katoliken Karl Ludwig, efter att ha druckit ”heligt vatten” från Jordanfloden) berodde ingalunda på att han stod först på tur i successionsordningen, inte heller åtnjöt han den gamle kejsarens gunst, tvärtom (Franz Ferdinand var gift med en simpel grevinna, och var det något Franz Joseph avskydde så var det morganatiska äktenskap). Det var helt enkelt så att den ärevördiga dynastin vid tillfället saknade andra kandidater som var något så när fysiskt och mentalt lämpade för uppdraget.

Tronföljaren Franz Ferdinand.

Tronföljaren Franz Ferdinand.

 

Pantade ölproducenter: Historien om Schlitz uppgång, fall och återuppståndelse

2015/03/13 § 1 kommentar

Namnet Schlitz ringer i regel inga klockor hos den lekmannamässiga ölentusiasten; den påläste konnässören torde dock höra en veritabel kakafoni av alarmklockor ringa när namnet kommer på tal. Schlitz har, som produkt beträffat, ett inte oförtjänt skamfilat rykte, samtidigt som Schlitz, som företag beträffat, än idag framhålls som  ett avskräckande exempel på ekonomisk ansvarslöshet på akademier runt om i världen.

Förelöparen till Schlitz skapades 1848 av en bajersk invandrare, August Krug, i den amerikanska ölkulturens Mecka: Milwaukee, Wisconsin. Efter två år hade verksamheten blivit såpass framgångsrik att Krug såg sig nödgad att anställa en revisor, och fann en driftig sådan i tysken Joseph Schlitz (1831-1875). När August Krug sedan gick och dog 1856 tog Schlitz helt sonika över affärsverksamheten och namngav den efter sig själv, Schlitz. Övertagandet av bryggeriet underlättades juridiskt av att Joseph Schlitz äktade Krugs änka kort efter makens hädanfärd.

Under Joseph Schlitz och hans arvtagare, bröderna Uihlein, blomstrade företaget och på 1940-talet blev Schlitz det bästsäljande ölmärket i USA. Konkurrensen var dock mördande hård, särskilt från ett annat Wisconsinbaserat bryggeri, Anheuser-Bush (Budweiser), och under 1950- och 60-talet tvingades Schlitz kämpa med näbbar och klor för att bevara sin position.

1967 blev Harvardekonomen Robert Uihlein Jr. (1913-1976) ny vd för Schlitz. Lönsamhet blev nu ledordet för företaget och den unge Robert började genast att med iver och frenesi förändra ölet och dess framställningsprocess i grund. Inom kort förkortades bryggningstiden för Schlitz från 25 till 15 dagar (jmf med Budweisers 40-32 dagar). Ytterligare besparingar följde, bl.a. ersatte man den färska humlen med torkade pellets och bytte helt sonika ut delar av humlen mot en trögflytande vätska utvunnen från majs. Till en början verkade Robert Uihleins reformarbete bära frukt, visserligen tappade Schlitz mark mot huvudkonkurrenten Anheuser-Bush, men 1973 kunde man trots allt skryta med att man ägde de mest kostnadseffektiva bryggerierna i världen.

Idyllisk Schlitzreklam från 1960-talet då märket var det bästsäljande i USA.

Idyllisk Schlitzreklam från 1960-talet då märket var det bästsäljande i USA.

Till en  början verkade heller inte konsumenterna märka någon skillnad, men allteftersom experimenterandet och besparingarna intensifierades så förlorade Schlitz viktiga marknadsandelar till huvudkonkurrenterna. Måttet var rågat när Uihlein, i syfte att på artificiell väg snabba på ölets mognadsprocess, började använda sig av tillsatta så kallade ”stabilisatorer”, och då främst silikongel (många noterade att det bildades en vitgul hinna ovanpå vätskan när ölen kyldes).

Hur illa ställt det var med Schlitz uppdagades när företaget förvärvade Hawaiis ledande bryggeri, Primo, som vid sötebrödsdagarna 1971 kontrollerade hela 70 % av arkipelagens samlade ölmarknad. Bortsett från de sedvanliga ”kostnadseffektiva åtgärderna” som var Schlitz adelsmärke begick företaget en annan kardinalsynd: Primo hade ditintills varit bryggt på lokalt färskvatten, något som Uihlein ansåg vara onödigt slösaktigt, men efter ägarbytet valde man istället att transportera vatten och andra ingredienser från lagret i Los Angeles. Resultatet? År 1975 hade Primos andel av den hawaiianska ölmarknaden sjunkit till cirka 20 %.

Slutet kom 1981 då Schlitz anrika bryggeri i Milwaukee tvingades stänga ner. Vid den tiden hade den olycksalige Robert Uihlein Jr. redan avlidit i leukemi medan amerikanarna i gemen fått smak för två andra märken som originerade från Schlitz hemstad Milwaukee: Miller och Pabst Blue Ribbon. Det är kanske därför inte så underligt att man, alltsedan det anrika ölmärket återupplivades i början av 2000-talet (i regi av Pabst Blue Ribbon), valt att locka konsumenter med att ”our classic 1960s formula is back”.

Kanske våras det trots allt för Schlitz. Alltsedan rykten kommit i svaj om att Anheuser-Bush (ägare av Budweiser, USA: s mest sålda ölmärke) önskar att lägga rabarber på huvudkonkurrenten Miller (USA:s näst mest sålda ölmärke), har försäljningssiffrorna ökat stadigt. Om sammanslagningen av de båda ölproducenterna sinom tid kommer att genomföras innebär det att Anheuser-Bush, givet att inget förändras, skulle kontrollera en tredjedel av den totala globala ölmarknaden.

Modern Schlitzreklam som gör gällande att ölet nu smakar som det en gång gjorde.

Modern Schlitzreklam som gör gällande att ölet nu smakar som det en gång gjorde.

Qajarer och katastrofer: Kul om korruption i Qajardynastins Persien

2015/03/09 § 2 kommentarer

Sällan eller aldrig överensstämmer modern iransk och västerländsk historieskrivning om Persien och dess regerande dynastier, men Qajardynastins (1796-1925) interludium i persisk historia utgör ett särdeles flagrant anomali. Såväl iranska som västerländska källor anser i regel numera att dynastins tid vid köttgrytorna i persisk historia var en tid av ekonomisk kräftgång och imperialistisk utsugning.

Qajardynastin var av turkmenskt ursprung, och alltså inte en inhemsk dynasti. Dynastins avsaknad av folkligt stöd och bredare etnisk förankring uppvägdes av att europeiska makter, och då främst Storbritannien och Ryssland, gjorde sitt yttersta för att hålla den korrumperade dynastin under armarna, samtidigt som man lade rabarber på mycket av landets rikedomar.

Stormakternas ständiga interventioner var inte den enda anledningen till att Persien ekonomi undergrävdes under det långa 1800-talet, minst lika illa var att dynastin försåg riket med ett ansenligt antal slösaktiga och odugliga regenter.

Mest notorisk av alla Qajardynastins monarker var antagligen Naser al-Din Shah (regent 1848-1896), vars vanstyre varade i nästan ett halvt århundraden. Den utbredda korruptionen under Naser al-Dins regering tog sig många och besynnerliga uttryck, bl.a. så formligen desintegrerade den någorlunda funktionsdugliga armé. Krigsministern och överbefälhavaren, som båda var släkt med shahen, stoppade undantagslöst soldaternas sold i egna fickor. Landet var under den andra delen av 1800-talet i princip försvarslöst.

Persiens Nadir al-Din tillsammans med Storbritanniens drottning Viktoria på Royal Albert Hall, London.

Persiens Nadir al-Din tillsammans med Storbritanniens drottning Viktoria på Royal Albert Hall, London.

Den vilt slösande shahen var ständigt i akut penningbrist. För att på kort sikt få in pengar började han att, gentemot en smärre ersättning, utdela koncessioner till utländska bolag och intressenter. Först ut var den berömda brittiske magnaten baron Julius de Reuter, som genom frikostiga mutor till storveziren och ledande ministrar år 1872 fick en koncession på 70 år på alla järnvägsbyggen, bearbetning av mineral- och malmfyndigheter, alla kanal- och bevattningsanläggningar samt arrendet på all tulluppbörd. I gengäld skulle shahen få uppbära 15 % av nettointäkterna. Dokumentet är unikt såtillvida att en härskare aldrig, varken förr eller senare,  i princip givit bort sitt lands samlade naturtillgångar till en enskild (utländsk) person.

Emellertid väckte de Reuters generösa koncession sådan anstöt bland Nadir al-Dins undersåtar (ett missnöje som underblåstes ekonomiskt av Ryssland) att denna såg sig tvungen att dra tillbaka koncessionen. Flera andra skulle dock följa.

När så shahen beslöt att förmedla en tobakskoncession till en annan brittisk medborgare, G. F. Talbot, som innebar att britten fick monopol på inköp, bearbetning och försäljning av all tobak i Iran, var dammarna nära att brista. Det ortodoxa prästerskapet, som inte hade mycket till övers för de skenheliga qajarhärskarna, förbjöd alla rättrogna muslimer att begagna sig av tobak som besudlats av de otrogna (britterna). Förbudet fick nära nog hundraprocentig anslutning varpå den skrämda shahen valde att annullera kontraktet.

Koncessionspolitiken, slöseriet och den allmänna ekonomiska kräftgången fortsatte och förvärrades under Naser al-Dins efterträdare Muzaffar al-Din (regent 1896-1907). Den nya shahens frikostighet, som bland annat tog sig uttryck i extravaganta resor till lyxiga europeiska semesterorter, skulle snart bli legendarisk. Även när den ekonomiska situationen var som  värst så vägrade Muzaffar al-Din att dra åt svångremmen. Vid ett tillfälle befallde han att en livstidspension på 3000 pund per år skulle utbetalas åt hans favoritastrolog; anledningen var att shahen drömt att astrologen räddat hans liv.

Muzaffar al-Din Shah tillsammans med sina ministrar i sin trädgård.

Muzaffar al-Din Shah tillsammans med sina ministrar i sin trädgård.

Gustav III som sjörövare: När Sverige bedrev piratverksamhet i Alaska

2015/03/01 § Lämna en kommentar

Det svensk-ryska kriget 1788-1790, också känt som ”Gustav III:s ryska krig”, stod ej enbart i Europa, och i Finland i synnerhet, utan bekämpades så långt från hemlandet som i det fjärran Alaska. Gustav III (1771-1792) var själv mäkta intresserad av det ryska kolonialväldet i Nordamerika vars stjärna var i stigande i slutet av 1700-talet.

De ryska kolonierna i Stilla Havet utgjordes i regel av små bastioner befolkade av hårdhudade pälsjägare vars jakt på skinn och päls tagit dem över östra Sibiriens oändliga vidder och över Stilla Havet. Pälsjägaren var lika typiskt för den ryska kolonisationen av Nordamerika som sedermera cowboyen kom att bli för den Vilda Västern och under tidigt 1800-tal började den europeiska handeln med exotiska pälsverk att ta ordentlig fart. Följden blev att mången rysk, och inte minst finsk äventyrare, skulle se sig om efter lyckan i det fjärran Alaska.

När kriget med ryssen återigen stod för dörren år 1788 hade Gustav III siktet inställt på de ryska kolonierna i Nordamerika och den blomstrande pälshandeln. Istället för att låta kronan utrusta och sjösätta ett antal örlogsfartyg med destination Alaska lockades kungen av det ekonomiskt sobrare alternativet att finna och hyra en erkänd och villig kaparkapten.

Ryssarna tvingade ofta indianer att utföra det våghalsiga fångstarbetet.

Ryssarna tvingade ofta indianer att utföra det våghalsiga fångstarbetet.

Valet föll på en belevad brittisk affärs- och vetenskapsman med tvättäkta kaparblod i sina ådror, John Henry Cox (död 1795), vars stigande stjärna vid det svenska hovet främst berodde på den joviala brittens goda handlag med den svenske konungen. I ett hemligt avtal mellan Cox och hans gode vän, d.v.s. konungen, ådrog sig den förra att utrusta en brigg med namnet ”Gustav III” under svenskt flagg med mål för omedelbar avresa till Alaska. Väl där skulle engelsmännen plundra ryska pälslager och orsaka så stor materiell skada som möjligt.

När ”Gustav III” och John Henry Cox väl anlände till Alaska i oktober 1789 fick kaptenen sig en smärre chock. Cox fann de ryska kolonierna i ett sådant eländigt tillstånd att han såg det fullständigt utsiktslöst att plundra dessa. Cox tyckte såpass synd om de stackars ryssarna att han, istället för att plundra, skänkte dem generöst med bröd, brännvin och kläder från det egna lagret. För att försvara sitt handlande, eller avsaknaden därav, sände Cox följande härold till det svenska hovet: ”Som detta folkets hela rikedom bestod i några få usla rävskinn, ansåg jag Svenska Flaggans ära ovärdig att plundra dem”. I slutet av året gick ”Gustav III” i vinterhamn i Macao och följande år (1790) slöts freden i Värälä. Således gick det till när de ryska Stillahavskolonierna lyckades freda sig från statsfinansierat svenskt pirateri.

Den ryska kolonin Kodiak, 1791.

Den ryska kolonin Kodiak, 1791.

Fezljummen diplomati: Mustafa Kemal och Turkiets ”hattförbud”

2015/02/16 § 2 kommentarer

År 1829 proklamerade den osmanske sultanen Mahmud II (1789-1839) att alla statstjänstemän i det Osmanska riket hädanefter skulle bära en fez. Beslutet var i första hand ämnat att åstadkomma en social-religiös nivellering då turbanen dittintills hade varit de ortdoxa turkarnas favorithuvudbonad – till skillnad från turbanen (som ofta kom i diverse uppseende färger och med allehanda exotiska accessoarer) kunde fezen bäras av alla, oavsett social rang och religiös tillhörighet. Med tiden blev fezen i mångt och mycket synonymt med det Osmanska riket (d.v.s. den gamla ordningen) i sin helhet.

Redan under sin tid som militär i osmansk tjänst och militärattaché i Sofia väckte det moderna Turkiets framtida president Kemal Mustafa (Atatatürk) (1881-1938) uppmärksamhet, och i viss mån anstöt, då han vägrade bära den traditionella fezen, och istället föredrog den europeiska hatten (Mustafa Kemal var under hela sin karriär ytterst modeintresserad).

Efter att Mustafa Kemal egenhändigt avskaffat det osmanska sultanatet, såväl som kalifatet, och utropats till Turkiets president 1923, påbörjades en djupgående reformeringsprocess som år 1925 utmynnade i det så kallade ”hattförbudet”. ”Hattförbudet” innebar i korthet att turkiska statstjänstemän förbjöds att begagna sig av fezen, vilken Mustafa Kemal såg som en symbol för l`ancien regime och en emblamatisk berörelsepunkt för alla bakåtsträvare som motsatte sig hans radikala moderniseringprogram.

Kemal Mustafa Ataturk i stilenlig, europeisk hatt.

Kemal Mustafa Ataturk i stilenlig, europeisk hatt.

Till den turkiske presidentens egenheter hörde också att denne inte var den som spottade i glaset, och han umgicks mer än gärna med ”frigjorda”, ”europeiserade” fruntimmer som skydde den traditionella slöjan. Vid internationella gästabud drack Kemal Mustafa mer än gärna cocktails eller raki, även om han, liksom turkar i gemen, aldrig uppträdde i berusat tillstånd.

Vid en sådan internationell sammankomst med diverse utländska diplomater och allehanda digniteter skulle så den förfriskade presidentens avsky gentemot fezen ställas på sin spets. Vid sitt utgående passerade Mustafa Kemal sin bordsgranne, den egyptiske ministern Hamza Bey, som dagen till ära var furnerad i militärutstyrsel med tillhörande fez.

Mustafa Kemal uppmanade genast egyptiern att överlämna sin fez varpå han utbrast ”Hälsa eder konung, att jag Mustafa Kemal befallt Eder att för ikväll inte bära fez. Jag hatar fezer”. För att undvika ytterligare provokationer tog den olycklige egyptiern omedelbart av sig sin fez, varpå han som belöning fick emotta en presidentlig kyss på vardera kinden.” Tilltaget väckte bestörtning hos turkarna, som stundtals hade svårt att smälta Atatatürks pregnanta chosér, och slutade med att regeringen skickade kabinettsekreteraren på UD hem till egyptiern mitt i natten i syfte att uttrycka en officiell ursäkt.

Tyvärr var det redan för sent. ”Fezincidenten” utvecklades, via brittisk media, till en internationell skandal av högsta rang, och den turkiske presidentens hattnit blev förstasidestoff i en rad europeiska länder. Naturligtvis mottogs Kemal Mustafas behandling av Hamza Bey och hans ärevördiga huvudbonad med indignation i den muslimska världen , och den diplomatiska läxan blev dyrköpt för Turkiet (som gjorde sitt yttersta för att bortförklara incidenten).

Oavsett vad, var och förblev Mustafa Kemals ord turkisk lag. Förbudet för statsanställda att pryda sig med fez i tjänsten äger laga kraft ännu idag.

Den osmanska armén furnerad i den traditionella röda fezen.

Den osmanska armén furnerad i den traditionella röda fezen.

Världens mest otursförföljda diplomat: Zheng Qian och Kinas första ambassad

2015/02/13 § Lämna en kommentar

Det turkisktalande hiung nu-folken hade i ett århundraden utgjort en nagel i ögat på Han-dynastins Kina (206 f.Kr-220 e.Kr). Hiung nu, som av många anses vara de vildsinta hunnernas föregångare, hade från sina kärnområden i våra dagars Mongoliet under tidigt 100-tal (f.Kr) brett ut sig över norra och östra Kina, och hotade på allvar Han-dynastins geopolitiska vagga.

Under 130-talet f.Kr. ansåg Han-kejsarna situationen såpass allvarlig att de med ljus och lykta sökte allierade mot hiung nu. Valet föll på ett halvnomadiserat folk, kända som tocharer i västerländsk historieskrivning, som tidigare fördrivits av hiung nu från sina hemtrakter i Mongoliet till det fjärran Sogdien och Baktrien (ungefär våra dagars Afghanistan och Östturkestan). Kanske var tocharerna intresserade av en regelrätt militärallians riktad mot hiung nu i utbyte mot att de återfick sina gamla betesmarker?

För att utröna detta beslöt Han-kejsaren att skicka en ambassad till tocharerna under ledning av en viss Zheng Qian (troligtvis 200 f.Kr – 114 f.Kr). Stackars Zheng skulle, trots ansenlig kompetens, emellertid visa sig vara otursförföljd. Tämligen omgående tillfångatogs nämligen Zheng och hela ambassaden av ärkefienden hiung nu, och Zheng tvangs leva flera år i fiendeland, samt äkta en hiung nu-prinsessa.

Hiung-nu under glansdagarna på 100-talet f.kr.

Hiung-nu under glansdagarna på 100-talet f.kr.

Efter flera år av tröstlöshet lyckades så äntligen Zheng Qian utverka godkännande om att få resa vidare och ambassaden tog sig verkligen till tocharernas nya boplatser i Baktrien. Till sin stora besviklese visade det sig emellertid att tocharerna trivdes alldeles utmärkt på sina nya marker och inte hade några som helst planer på att återvända till Mongoliet, och allra minst att strida mot hiung nu.

På det politiska planet blev alltså Zheng Qians ambassad ett stort fiasko. Från ett kulturhistoriskt perspektiv har missionen betytt desto mer – Zheng ska bl.a. ha medfört sig vinet hem till Kina, medan västerlandet har honom att tacka för införandet av persikor, armborst och alfalfagroddar. Zhengs läsvärda skildring av den tochariska civilisationen (som i mångt och mycket byggde på och förvaltade hellenismens arv), som han förövrigt skattade högt, är världshistoriens enda bevarade förstahandskontakt mellan den antika världen och Kina. Något som trots allt förevigat det otursförföljda ambassadörens namn.

Nåväl, Zhengs vedermödor slutade inte här. På vägen hem till Kina blev han nämligen ännu en gång tillfångatagen av de svekfulla hiung nu. Efter ytterligare en tid i fångenskap fick så äntligen Zheng tillåtelse att resa hem. Han återvände ensam 115 f.Kr. – alla hans följeslagare hade dött under resans lopp. Den tacksamme kejsaren belönade visserligen sin trogne undersåte med en rad utmärkelser, tyvärr avled Zheng knappt ett år efteråt.

Lurik rekommenderar: Jens Jakobsson. Alexanders arvtagare: Historien om grekerna i Mellanöstern och Indien. Sekel Bokförlag 2010.

Zheng Qians stora ambassad lämnar Kina,

Zheng Qians stora ambassad lämnar Kina,