Sylvasst spörsmål: om Longinus och Ödets lans

Romarna hade för vana att i all sin barmhärtighet krossa smalbenen på sina korsfästa offer. Att krossa benen ledde till att den korsfästes kropp kollapsade på ett sådant vis att bröstkorgen trycktes ihop och därigenom infann sig döden illa kvickt genom kvävning.

När Jesus korsfästes drog det ut på tiden och sabbaten närmade sig med stormsteg. Som vi alla vet är arbete strikt förbjudet i den judiska traditionen på lördagar och då duger det inte heller att hänga på ett kors. Därför bönföll man Pontius Pilatus att krossa offrens smalbenen så att Jesus, och de två olycksaliga som delade hans öde, kunde dö någon gång och begravas före sabbaten. Sagt och gjort, benen krossades på två av männen men Jesus var redan död vilket en romersk soldat kontrollerade genom att köra in sitt spjut i sidan på kristendomens grundare. I Biblen står det att läsa: ”En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans och då kom det ut blod och vatten” . Märk väl att soldaten inte nämns vid namn men han skulle bli känd som Longinus och lansen som ”ödets spjut” vilken genom att vidröra Jesus blod transformerades till en magisk artefakt som mäktiga män har kämpat för att besitta i dryga två millennium.

Longinus nämns första gången i det apokryfiska Nikodemusevangeliet som författades av farisén Nikodemus långt efter det att händelserna evangeliet beskriver ska ha utspelat sig. Den romerske soldaten blev sedermera saligförklarad för sitt martyrskap men det torde vara unikt i historien om helgonlämningar att man redan på 700-talet ägnade sig åt källkritik gällande reliker förknippade med Jesus; Sabine Baring-Gould skrev år 715: ”Det infördes bland västerlänningarna genom det apokryfa Nikodemusevangeliet. Det finns ingen tillförlitlig källa för detta helgons heliga handlingar och martyrskap”.

Lansen ”återfanns” i Jerusalem under 500-talet av en pilgrim som hävdade att lansen fanns i ”basilikan på berget Zion” tillsammans med törnekronan. Dock är inte pilgrimen ensam om att ha hittat lansen, åtminstone två andra män hävdar under 500-talet att de funnit lansen varav en bevisligen aldrig besökte Jerusalem vilket gör upptäckten än mer spektakulär.

Ödets lans påbörjade nu sin golgatavandring genom historien och kom att åtrås av åtskilliga mäktiga. Först ut var enligt legenden den persiske kungen Chosroes II som år 615 rövade den från Jerusalem men som i en akt av övertygelse överlämnade toppen av spetsen, som brutits av, till Konstantinopel där man skulle förvara det märkliga föremålet innefattad i en ikon i Hagia Sophia.  Denna delen av lansen såldes långt senare till Ludvig IX av Frankrike där den blev kvar fram till den franska revolutionen då den försvann.

Longinus kadaver blev också föremål för dyrkan. En tradition berättar att hans kropp hittades i Bologna under 1200-talet där den blev föremål för en kult. En annan förtäljer att kroppen återfanns tillsammans med lansen som fortfarande bar spår av Kristi blod i Mantua år 1304 medans man på Sardinien också hävdade att man förfogade över relikerna. På det här viset höll det på fram till 1500-talet då Jean Calvin räknade ut att det i Europa fanns minst fyra lansar som gjorde anspråk på att vara den rätta.

Under det andra världskriget ska Hitler ha kommit över lansen, troligtvis den som idag finns på slottet Hofburg i Wien och som vi vet är från 600-talet. Denna ska vid krigsslutet ha återfunnits av amerikanarna som återbördade lansen. Inte otroligt har det faktum att Hitler ägt lansen givit upphov till åtskilliga konspirationsteorier; men det är en annan historia som vi ämnar återkomma till.

Den mest kända av ”ödets lansar” som finns i Wien

Forskning att fästa sig vid: Hur dog Jesus på korset?

Inom kristendomen är Jesus lidande på korset en central del, inte minst i annalkande påsktider. Runt om bland världens kristna ska minnet av Jesus död och återuppståndelse uppmärksammas. Med sig mot Golgata hade han såklart sitt tunga träkors som senare skulle användas i avrättningen. Korsfästelse var en vanlig avrättningsmetod hos de romerska härskarna, och det är långfredagens syfte att påminna de kristna om spikarna genom händer och fötter som så småningom skulle leda till döden. Intresset för Jesus korsfästelse har emellertid inte stannat vid den religiösa berättelsen. Genom årens lopp har finurliga entusiaster försökt rekonstruera, hur snickarsonen från Nasaret faktiskt mötte döden en fredag för sådär 2000 år sedan.

På 1930-talet blev en fransk kirurg vid namn Pierre Barbet omåttligt fascinerad av att se den så kallade Jesus liksvepning – ett tyg som bevaras i Turin och som enligt många kristna är samma tyg som Jesus ska ha svepts i efter korsfästelsen. Tyget lär ha vandrat från Jerusalem till Konstantinopel för att sedan bli krigsbyte under fjärde korståget 1204. På 1500-talet hamnade tyget i Turins domkyrka som en fin gest av Savojens kung. Barbet som var djupt kristen kunde inte släppa tanken på liksvepningen och den bild av Jesus ansikte som han tyckte sig se i den. Kirurgen i honom uppmanade till exakta experiment i syfte att vetenskapligt gestalta Jesus lidande och död på korset. Man kan tänka sig att Barbet bad en bön innan han satte igång.

Via sina kontakter på en anatomisk institution lyckades Barbet komma över ett lik som han omsorgsfullt spikade upp på ett lämpligt kors. Han tog några steg tillbaka och studerade sitt tveksamma experiment. Nöjt fann han att den bibliska berättelsen stämde – en spik i vardera handled och en genom de korslagda fötterna skulle leda till kvävning genom den hängande ställning människokroppen hamnade i. Salig av sitt ledande i bevis läste Barbet högt ur Davids psalm 130: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre”, med det uppspikade liket hängande framför sig.

40 år efter Barbets likskändning tog den amerikanske rättspatologen Frederick Zugibe upp tråden med korsfästelseforskning. Till skillnad från Barbet höll sig Zugibe mer till de forskningsetiska principerna. Han lät spänna fast några frivilliga på kors och studerade sedan försökspersonernas puls, andning, smärta och blodtryck. Det visade sig att ingen av försökspersonerna hade problem med varken andning eller smärta, och därför kunde Zugibe inte annat än underkänna Barbets slutsatser, om hur Jesus ska ha dött på korset. Dödsorsaken var istället, menade Zugibe, medicinsk chock och kraftiga blödningar som ledde till hjärtkollaps. Detta berodde i sin tur på den misshandel och tortyr som Jesus hade utsatts för före och under själva korsfästningen.

Så frågan om hur Jesus faktiskt mötte döden på korset väntar fortfarande på ett entydigt svar – och på att fler hängivna pionjärer drar sitt kors till stacken.

Lurik rekommenderar: Hans Furuhagen. Bibeln och arkeologerna. Natur & Kultur 2010.

Den omtvistade Turinsvepningen.

En mormonernas Moses; om Brigham Young och exodusen ur Illinois

Brigham Young (1801 -1877) var en hängiven mormon som under sina missionärsresor arbetade hårt och därför steg han snabbt i hierarkin inom kyrkan. Under tiden Young gjorde karriär inom mormonrörelsen satt kyrkans grundare Joseph Smith (1805 – 1844) i fängsligt förvar i Illinois anklagad för att ha låtit vandalisera tidsskriften The Nauvoo Expositors redaktion som hade varit fräcka nog att kritisera mormonkyrkan och dess traditioner som innefattade polygami. I väntan på rättegång lyckades en uppretad mobb ta sig in i häktet och Smith slutade därmed sina dagar år 1844 ihjälslagen i en fängelsecell.

Efter mordet utbröt en tronföljdskonflikt som i viss mån delade kyrkan. Vid ett konvent år 1847 lyckades Young med konststycket att locka majoriteten till sig och han utsågs till Smiths efterträdare. Vid tiden stod det fullständigt klart att mormonerna inte längre kunde vara kvar i Illinois och i synnerhet inte sedan då Smith mördats och konflikten med det omgivande samhället eskalerat till den grad att man talade om Mormon War in Illinois. En plan för att utvandra till Utah – som vid tiden var en del av Mexico – fanns redan klar och hade delvis redan satts i verket. Nu föll det på Young att likt Moses leda sitt utsatta folk ut ur Illinois till ett förlovat land där de kunde leva i frid.

På våren 1847 begav sig en karavan bestående av tusentals mormoner – många skulle ansluta längs vägen – av till det förlovade landet. Känslan av att historien återupprepade sig och att Bibeln utspelade sig i USA var säkerligen stark vilket inte minst visar sig i att marschen gått till historien som the Mormon Exodus. I likhet med Israels stammar upplevde även mormonerna stora umbäranden under sitt uttåg, färden gick över både frusna sjöar och oförsonliga landskap, försörjningsfrågan var ett ständigt bekymmer. Totalt vandrade man dryga 200 mil innan man nådde Salt Lake Valley där man slog sig ned.

Efter alla umbäranden och förföljelser njöt man säkerligen av sin nyfunna frihet, i Utah kunde man leva ostört och praktisera sin polygami ohämmat. Young själv tog sig inte mindre än 55 fruar med vilka han fick 57 barn varav hela 46 nådde vuxen ålder. Lyckan skulle dock inte bli långvarig. USA låg i krig med Mexico och inte långt efter att USA besegrat sitt södra grannland sände man en kontingent till Utah för att tvinga in området i unionen. I och med detta utbröt the mormon Utah War (1857 – 1858).

I synnerhet verkar det som om mormonernas polygama leverne var den främsta stötestenen i ett annars tolerant USA. Presidenten, James Buchanan, var pressad av sina republikanska motståndare att slå ned på ”barbari och polygami” varför han var fast besluten att tillsätta en icke-mormon som guvernör över Utah. Young å sin sida var lika fast besluten att försvara sitt leverne med sina 55 fruar och förklarade att undantagstillstånd och krigslagar skulle tillämpas. Under Youngs ledning inledde man nu ett gerillakrig och en relativt omfattande sabotageverksamhet vilket tvingade presidenten att sända ytterligare soldater för att rå på de fromma mormonerna. Efter ett års strider – några regelrätta fältslag utkämpades dock aldrig – fick mormonerna ge upp och fick erkänna USA:s överhöghet. Sedan dess har man gett upp polygami men kyrkan har ett fortsatt betydande inflytande i Salt Lake City.

En samtida karikatyr över Youngs äktenskapliga säng

Röde Karlsson; Astrid Lindgren i Sovjetunionen

Att Astrid Lindgrens älskade barnbokskaraktärer är omhuldade såväl i Sverige som utomlands torde inte vara förvånande för någon. Att den tillgivenhet vi svenskar delgivit henne genom åren har matchats och delvis också överträffats av generationer av sovjetiska och post-sovjetiska barn ter sig dock mer frapperande. Att som företrädare för ett degenererat borgarsamhälle överhuvudtaget slå sig in på den sovjetiska bokmarknaden var imponerande i sig, och att därutöver fullständigt dominera den var nära nog fantastiskt och försatte den auktoritära sovjetstaten i kulturpolitiska bryderier. 

I särklass mest populär i Sovjetunionen bland alla Astrid Lindgrens älskade karaktärer var utan tvekan antihjäten Karlsson på taket. I hemlandet Sverige är åsikterna om den gode Karlssons eskapader traditionellt blandade , och propellergubben ifråga kvalar inte in på top-five listan över Lindgrens populäraste sagokaraktärer. Anledningen till detta är att många föräldrar såväl som barn avfärdat Karlsson på taket som en dryg, egocentrerad narcissist som uppfattats som något av en sagovärldens mobbare. 

I Sovjetunionen var det just dessa egenskaper som gjorde Karlsson på taket till både barnens och de vuxnas nationalklenod. I ett samhälle där uniform statsfinansierad kollektivism utgjorde honnörsordet var Karlsson på takets heterodoxa individualism och inåtvända existensialism både nydanande och uppfriskande. Visserligen omarbetades vissa episoder av Karlssons leverne av den sovjetiska censuren för att göra protagonisten mer ideologiskt korrekt, men Karlssons kvintessentiella anti-sociala stämpel tvättades ingalunda bort.

Förutom Astrid Lindgrens extraordinära författarådra berodde mycket av Karlssons genomslag i Sovjetunionen på den världsberömda tecknaren Boris Stepantsevs spartanska om än genialiskt utformade spelfilmer från 1968 respektive 1971.   

När Rysslands ambassadör till Sverige, Boris Pankin, presenterade Lindgren med det faktum att Karlsson på taket ska ha varit den mest lästa boken i Ryssland nästefter Bibeln ska den alltid lika kvicktänkta Astrid ha svarat: ”Underligt, jag visste inte att Biblen var så populär i Ryssland”. När Sveriges statsminister Ingvar Carlsson besökte Ryssland i början av 1990-talet lamenterade dennes värdar att han i fysik och utstyrsel, sitt efternamn till trots, inte var mer lik Karlsson på taket.

Astrid Lindgren gjorde också viktiga samhällspolitiska inlägg i den sovjetiska reformdebatten som fått hennes gloria att lysa än klarare i de baltiska staterna. 1987 skrev hon till Sovjetunionens generalsekreterare Mikhael Gorbachev (1985-1991) och  reciterade en svensk pojke som orade sig över ett nytt krig som skulle påverka barnen i världen. Gorbachev svarade att Sovjetunionen skulle göra allt i sin väg för att förebygga ett sådant scenario. 1991, när sovjetiska stridsvagnar invaderade den bångstyriga litauiska huvudstaden Vilnius, sände Lindgren ännu ett brev till den sovjetiske generalsekreteraren där hon ondgjorde sig över att han brutit sitt löfte och orsakat otaliga baltiska barn obeskrivlig harm.  

Boris Stepantsevs Karlsson avbildad på ett ryskt frimärke från 1992

Hänga gubbe; om misslyckade avrättningar

Världshistoriens mest illustra självmördare torde utan tvekan vara Judas Iskariot som enligt Matteusevangeliet ska ha tagit sig själv av daga genom att hänga sig. I en annan version, som finns omnämnd i Apostlagärningarna, ska Judas ha köpt sig en bit åker för sina blodspengar som han kastade sig mot vilket resulterade i att hans mage sprack. Den första versionen är helt klart mer känd och accepterad som ”den rätta versionen”.

Långt efter Judas självmord blev hängning den vanligast förekommande metoden inom den kristna världen i händelse av att man sökte få en missdådare att lämna jordelivet. Dock finns det gott om tillfällen då hängningar gått fel och inte fått den önskade effekten, vilket medfört komplexa moraliska och rättsfilosofiska problem. Gud hade sett till att Judas rep höll, men var det även genom Hans försorg som rep brast? Detta har vid ovanliga tillfällen gett domare huvudbry när det inträffat, inte minst under medeltiden då det ansågs vara ställt utom allt rimligt tvivel att Herren och hans helgon ingrep i vardagen.

År 1290 skulle walesaren William Cragh hängas för att ha gjort uppror mot sin länsherre. Hängningen gick till en början bra, men när en av hans kumpaner också hissades upp i galgen rasade hela anordningen. Cragh hängdes på nytt tills man ansåg att han var död varefter kroppen fördes till ett hus där man lämnade den i väntan på begravning.

Nu föll det sig så märkligt att Cragh vaknade till liv efter ett par timmar och blev helt återställd genom länsherrens egen frus försorg. Hennes man var vansinnig och ville hänga Cragh på nytt men denne hade ett ogenomträngligt försvar. Han hävdade att han bett till den tidigare avlidne biskopen Thomas de Cantilupe att rädda hans liv. Troligen visste Cragh om att den lokala kyrkan ville få de Cantilupe helgonförklarad och att man behövde mirakel till den hagiografi som man höll på att sammanställa. Försvaret lyckades, Cragh blev en fri man och biskopen kanoniserades.

Även i Sverige har misslyckade hängningar förekommit. År 1830 skulle Johannes Bramberg hängas för den sedelförfalskning han hade ägnat sig åt i sin cell på Carlstens fästning där han suttit inspärrad sedan fem år för tidigare brott. Till bödel hade man utsett Carl Beckius, som för ändamålet konstruerat en egen galge. Bramberg hade en osannolik tur då repet brast i samband med att falluckan öppnades, och efter att man hällt vatten över den tillsynes livlöse Bramberg kvicknade denne till. På grund av att avrättningen misslyckades omvandlades dödsstraffet till fängelse. Emellertid skulle Bramberg inte undkomma sitt öde, två år senare lyckades han med vad bödeln ej åstadkommit då han framgångsrikt hängde sig själv.

Att använda hängning som metod vid själmord är mycket svårt vilket en rumän fick erfara år 2003. Rumänska medier rapporterade att en 45: årig man hittats dinglande av sina släktingar som handlade snabbt och skar ner honom. Mannens besvikelse lät inte vänta på sig ‘‘You can’t even die in this country’’ lär han ha klagat. Därefter ska han – enligt de närvarande släktingarna – förklarat att han minsann tänkte anmäla företaget som tillverkat repet till landets konsumentskyddsmyndighet.

Gastronomi i Edens Lustgård; vad var kunskapens frukt?

Kristna, judar och muslimer är alla i grunden överens om omständigheterna kring Adam och Evas anatema. Det olycksliga paret åt på den illistiga ormens anmodan, trots Herrens varningar, frukten från kunskapens träd och blev därmed förvisade från Edens Lustgård. Men vilket sorts träd var egentligen kunskapens träd, och vad var det för frukter som Adam och Eva smörjde sina krås med? Om detta har de tre världsreligionerna vitt skilda teorier om och orsakerna därom torde kunna sökas i geografins snarare än teologins räjong.  

Om vi söker i Bibeln efter ett slutgiltigt svar som en gång för alla kan bilägga tvisten blir vi besvikna; i Torah omnämns aldrig vilken sorts frukt som växte på kunskapens träd. 

I Nordeuropa har vi stundtals sett det som självklart att kunskapens frukt var ett äpple eller åtminstone påminde om ett äpple till form och kulör. Antagandet beror naturligtvis på att äpplen, till skillnad från mer exotiska sydländska frukter, utgjort ett viktigt inslag i den nordeuropeiska kosten sedan urminnes tider. Denna teori är numera allmänt utbredd, vilket bland annat reflekteras i termen ”adamsäpple”. Även om hugskottet har kristen härstamning har idén anammats av vissa judiska segment som tagit del av motiven i religiöst influerad europeisk konst där kunskapens frukt allt som oftast avbildas i form av ett äpple.

Ett annat alternativ, vanligt förekommande i såväl kristendomen som judendomen, gör gällande att kunskapens frukter i själva verket var fikon. Förespråkarna pekar bland annat på att Adam och Eva näppeligen kunde skyla sina genitalier med äppelblad. Talande nog var det också fikonet som förlänades äran som kunskapens frukt när Michalengelo förevigade skådespelet i Edens Lustgård med sin imposanta takmålning i det sixtianska kapellet.  

Vindruvan tillhör ett annat hett tips i jakten på den omhuldade fruktens sanna identitet. Detta antagande bygger i huvudsak på slutsatsen att eftersom vinet ideligen beskylls för att orsaka harm och grämelse i den Heliga Skriften torde den förhatliga vindruvan logiskt nog också vara skyldig till Adam och Evas förbannelse.

Muslimer och ortodoxa judar har dock avfärdat dessa resonemang som exoteriskt teologiskt dravel. De tidigare lyfter ofta fram bananen som Adam och Evas vedersakare, medan de senare insisterar på att det var citroner det omtalade paret kalasade på. Inom den rysk-ortodoxa kyrkan däremot har man, utan att vinna gehör, stundtals föreslagit tomaten.

Ytterligare en gruppering menar på att kunskapens träd var unikt och därmed endast stod att finna i Edens Lustgård. Åtkomligheten av dess frukter berövades således mänskligheten för all framtid i och med Adam och Evas anatema. 

Obstinata religionshistoriker har, för att söka lösa gåtan, sökt kartlägga vilka sorts träd som antikens folk betraktade som kunskapens träd, då fenomenet återkommer i polyteistiska religiösa kulturer som existerade före judarnas och monoteismens inträde i historien. Tråkigt nog är inget av dessa fruktträd i egentlig mening. I de judiska stammarnas äldsta historia omnämns cedern som kunskapens träd, egypterna verkar i regel hålla på lönnen, medan kelterna formligen dyrkade eken. Försöken att en gång för alla artbestämma kunskapens frukt lär därför även fortsättningsvis förbli fruktlösa.

Fantasifull skildring av Adam och Eva i Edens Lustgård från 1526