Den unge örnens fall: Kronprins Rudolfs självmord och liberalismens undergång i Central- och Östeuropa

Det var i en luxuös jaktkstuga i Meyerling utanför Wien 1889 som en tjänare fann den Habsburgska kronprinsen och morfinisten Rudolf (1858-1889) död tillsammans med sin blott 17-åriga älskarinna: Marie ”Mary” Alexandrine von Vetsere (1871-1889).

Vad som egentligen hände denna ödestimma i jaktstugan i Meyerling har aldrig blivit uppdagat, men med största sannolikhet hade de unga älskade, på kronprins Rudolfs förslag, ingått en självmordspakt. Efter att ha rannsakat de inblandades dagböcker, nagelfarit vittnesmål och låtit arkeologer undersöka kvarlevor tillhörandes de båda självmördarna har historiker kommit fram till att den gravt deprimerade kronprinsen antagligen, med sin unga älskarinnans tillåtelse, låtit förgifta densamma varefter han själv drack sig modig på cognac för att slutligen skjuta huvudet av sig själv. Men historien är som sagt omtvistad.

Detta var milt uttryckt en oerhört skandalös affär. Rudolf var inte bara arvinge till den Habsburgska tronen men kejsar Franz Josefs (1830-1916) och kejsarinnan Elisabeths (1837-1898) enda överlevande son. Emellertid utvecklades han från tidig ålder till en obstinat och melankolisk natur. Att det på sexualitetens räjong ryktades om att han led av homofila böjelser och dessutom inledde flera snudd på pedofila romanser (”Mary” var blott 15 år när hon för första gången delade säng med den 29-årige tronarvingen) må vara förlåtet. Att han vid tiden för självmordet var gift med den högt aktade belgiska prinsessan Stephanie, ansågs värre. Värst av allt var emellertid att den intellektuelle men mentalt bräcklige Rudolf var en vän av liberalismens evangelium och föredrag att omge sig med allehanda reformister. Denna liberala fäbless var ingenting arbetsmyran Franz Josef hade mycket till övers för; han hade inte mycket till övers för ideologier överhuvudtaget, utan satte i gammal god tysk anda ”plikten framför allt” och ägnade plikttroget merparten av sin långa regeringstid framför skrivbordet.

Kronprins Rudolf och prinsessan Stephanie

Kejsarparet agerade snabbt, trots sorgen, för att undvika en internationell jätteskandal. Kejsarinnan Elisabeth vägrade inse Rudolfs roll i det makabra dubbelsjälvmordet utan anklagade den unga ”Mary” för att ha förlett och antagligen mördat den sinnessvaga tronarvingen. På den förkrossade kejsarinnans befallning fördes ”Marys” kropp, trots hennes inflytelserika familjs enträgna böner, skyndsamt till en allmän kyrkogård och begrovs i all hast.

Rudolfs kadavers öde var minst lika intrikat. Den fullständigt förkrossade kejsaren Franz Josef – han skulle av ett ödets nycker under sitt långa liv mista sina älskade på de mest makabra vis – tvingades be påven på sina bara knän om att förse sonen med en kristlig begravning. I traditionell katolsk diskurs – som givetvis utgjorde en ideologisk hörnsten i den Österrikisk-Ungerska dubbelmonarkin – var självmördare utestängda från himmelen och därmed också en sakral gravsättning. Franz Josefs böner fann dock gehör hos påven som välvilligt nog tillerkände Rudolf en kristlig begravning med anledning av att tronpretendenten med största säkerhet var sinnesförvirrad (en förmildrande omständighet) vid självmordstillfället. Kejsarparets familjelycka var dock förstörd för all framtid; efter det makabra dubbelsjälvmordet uppträde den tillintetgjorda kejsarinnan Elisabeth – vars förhållande till den oregerliga sonen varit ansträngd – alltid i svart vid offentliga sammankomster.

Rudolfs självmord innebar den embryoniska konstitutionella liberalismens frånfälle i det Habsburgska imperiet. Inte nog med det, hans död symboliserade på många sätt liberalismens gravsättning i hela Central- och Östeuropa. År 1881 föll den ryska liberalismens försvarare och tillika de livegnas frigörare tsar Alexander II (1818-1881) offer för ett ohyggligt anarkistiskt terrordåd. Hans efterföljare kom, till Rysslands stora förtret, att bli reaktionismens förelöpare på den europeiska scenen. I Tyskland, likaså, avled den liberala kejsaren Fredrik III (1831-1888) i halsstruma år 1888 efter att ha reagerat i blott 99 dagar (den en gång så kraftfulla tronarvingen var under sin korta regeringstid i det närmaste helt oförmögen att tala överhuvudtaget). Istället kom det tyska kejsarriket i händerna på Fredriks brådmogna och egenmäktiga son, en viss Vilhelm II (1859-1941).

Självmördaren Rudolf på lit de parade.

Sovjetunionens Herostratos: Sanningen om myten Oleg Penkovskij

Det var på kvällen den 10 februari 1960 – i samband med scenrättegången i Moskva mot den amerikanske spionflygaren Gary Powers – som två amerikanska studenter, i bästa spionromansanda, blev hövligt avbrutna av en medelålders rysk man som talade en i princip fläckfri engelska. Den jovialiske mannen förklarade att han önskade att ”gossarna” skulle meddela den amerikanska ambassaden att han ruvade på upplysningar, av icke ringa politisk betydelse, han önskade delge dem. Den ena studenten anade oråd och försvann från platsen. Den andra, som tydligen var av annat virke, lät sig charmeras av den karismatiske ryssen och utförde i slutändan uppdraget som fallit på hans lott.

Detta var inte den framfusige ryssens första försök att komma i kontakt med representanter för västmakterna, för vilka hans uppgifter i Kalla Krigets kontext förvisso, ansåg han i alla fall själv, var sprängstoff. Under en flerårig postering i Ankara hade han med lock och pock försökt få tag på amerikanska, brittiska och kanadensiska diplomater för vilka han kunde lätta sitt hjärta. Men till ingen nytta. Mannens närmande togs i regel som en provokation och han behandlades därför som en spetälsk.

Vem var då den till synes våghalsiga sovjetryske mannen som tycktes beredd att förråda sitt fosterland för ett öppenhjärtigt samtal med en representant för Västmakterna? Detsamma undrade den konsternerade amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten. Tydligen var hans namn Oleg Penkovskij (1919-1963).

Efter en närmare granskning tillkom fler frågetecken än som rättades ut. Oleg Penkovskij var i sig ingen sovjetisk höjdare, men han var känd som en påläggskalv med insyn i Sovjetunionens spionverksamhet och med förbindelser bland högdjuren. Därutöver var han en beryktad rumlare med förkärlek till kvinnor och alkohol – varför många av de ”upplysningar” han lämnade sina uppdragsgivare i Väst i själva verket var nebulösa förnimmelser av fyllesnack med höjdare iinom militär- och säkerhetstjänsten.

Länge anade västmakterna en konspiration. Det syntes fullständigt osannolikt, för att inte säga huvudlöst, att en välbeställd sovjetisk tjänsteman mer eller mindre skulle böna och be om att få bli spion för ”den fria världen”. När en sovjetisk delegation, med Penkovskij i rullorna, besökte London lyckades den brittiska säkerhetstjänsten att under nätterna etablera kontakt med den mystiske mannen. Intervjuerna som följde med den entusiastiska ryssen var, milt uttryckt, bisarra.

Rodian Malinovskij var sovjetisk försvarsminister mellan 1957 och 1967. Det var i huvudsak hans ministerium som, via Penkovskij, läckte uppgifter till Väst.

Oleg Penkovskij hade i själva verket inga personliga, ekonomiska eller ideologiska orsaker till att förråda sitt land, i själva verket levde han ett behagfullt liv i Moskva med tillgång till nomenklaturans alla bekvämligheter. Varför var då Penkovskij så angelägen om att börja spionerna för britterna och amerikanarna? Jo, berättade han öppenhjärtigt: ”Jag vill uträtta något stort – jag vill bli Nummer Ett hos er… i kampen mot kommunismen. ” Det var alltså inte politisk övertygelse utan megalomani som låg bakom Penkovskijs yviga och livsfarliga gester; han drömde om något så osannolikhet som att bli 1900-talets svar på Herostratos.

Trots alla betänksamheter gick britterna slutligen med på att anställa Penkovskij som brittisk spion. Beslutet satt långt inne och frågan är om inte britterna ångrade sig efteråt. Visserligen var Penkovskijs skryt inte bara tomt prat; som spion skulle han visa sig oerhört ambitiös och ihärdig, om än snudd på dumdristig, och inalles försåg han mellan april 1961 och september 1962 Väst med 111 Minox-rullar med bilder på omkring 5500 hemlighetsstämplade dokument. Tack vare Penkovskij uppgifter lyckades man därtill ”bränna” närmare 600 sovjetiska spioner som arbetade i Väst.

Ändå är frågan om inte Penkovskij orsakade sina amerikanska och brittiska värdar mer huvudvärk än han faktiskt löste problem. Man kan först och främst undra hur väl insatt Penkovskij i själva verket var i det sovjetiska försvarsministeriets ljusskygga förehavanden. Missilkrisen på Kuba 1962 kom exempelvis som en fullständig överraskning för mästerspionen, trots att han borde ha befunnit sig i händelsernas centrum.

Värst var den ryske rumlarens kvinnoaffärer – vilka inom kort blev en brittisk statsangelägenhet. Väl i London krävde Penkovskij stora summor pengar av sina brittiska uppdragsgivare; pengar som han vid ett uppmärksammat tillfälle spenderade på lyxparfymer på Harrods, och som han därefter oförblommerat skänkte till de näpna kassörskorna bakom disken. Därtill ville han att den brittiska regeringen skulle förse honom med minderåriga oskulder. Den brittiska regeringen gjorde så också, om än under visst knorrande: att brittiska skattebetalare bekostade en utländsk festprisses pedofila passioner var givetvis inget man var särdeles stolt över.

Sina idiosynkrasier, naivitet och utpräglade klumpighet till trots har Penkovskijs eftermäle färgats av den tjänst han gjorde sina utländska uppdragsgivare. I media utmålas denne livsnjutare ofta som  ”spionen som räddade freden”, eller ”CIA:s mest framgångsrika operation”. Detta var som sagt långtifrån sanningen. Istället borde man kanske lystra till nyktra och skarpsinniga brittiska agenten, Ray Garthof, som var djupt involverad i fallet Penkovskij: ”Penkovskijs roll har blivit våldsamt övervärderad och förvanskad”.

Oleg Penkovskijs utbredda spioneriverksamhet uppmärksammades av KGB under 1963 och han dömdes inom kort till döden för spioneri och landsförräderi. På klassiskt sovjetiskt manér sköts Penkovskij till döds med en kula i nacken.

Oleg Penkovskij

Profeter med passioner: Sanningen om Mahatma Gandhis sexliv

”Indiens samvete”, Mohandas Gandhi (1869-1948), spelade som bekant en primär roll i Indiens frigörelse från Storbritanniens egid. Även om Gandhi i regel dyrkades av massorna valde flera av hans tidigare politiska lärjungar och nitiska fanbärare med tiden att beredvilligt överge Mahatman (stor ande), inte sällan till följd av dennes excentriska, för att inte säga bisarra, experiment på sexualitetens räjong.

Gandhi gifte sig år 1883 som 13-åring med en 14-årig flicka vid namn Kasturba. Under de första åren ska paret, enligt egen utsago, ha åtnjutit ett fullkomligt normalt sexliv; det var till och med så att när Gandhis far drog sin sista suck på dödsbädden så rullade den blivande Mahatman runt i sänghalmen med sin hustru, något han ångrade livet ut.

Det var först i 30-årsåldern som Mahatman – att bevittna det destruktiva Boerkriget (1899-1902) på nära håll hade en definitiv påverkan på hans beslut – bedyrade att han i fortsättningen skulle leva i kyskhet och fattigdom. Sagt och gjort, väl hemmastadd i Indien upprättade Gandhi en offentlig klosterliknande institution: ashram (hinduiskt eremitage), vari han framlevde sina dagar. Bara för att detta skulle vara en kyskhetens och fattigdomens bastion hindrade inte detta Gandhi från att omge sig med ett veritabelt koppel av tillgivna kvinnor.

I sitt ashram promulgerade Gandhi de första av sina många påbud avseende sex och sexualitet som snabbt skulle bemötas av antipati bland den politiska intelligentsian. Unga pojkar och flickor skulle, inför Mahatmans vakande ögon, sova nakna bredvid varandra men var förbjudna att utbyta ord med sexuell laddning. Gandhis trogna följeslagare och protegéer skulle separeras från sina hustrur för att på så sätt uppfylla avhållsamhetens strikta krav.

Gandhi levde dock inte som han lärde. Epigonernas makor, som inte fick dela bädd med sina män, erhöll dock en plats i Gandhis säng eller bad. Inte nog med detta, Gandhi tränade sig i okyskhetens konst genom att ligga naken tillsammans med likaledes nakna hustrur till sina följeslagare och egna släktingar, många av dem mycket unga. Gandhi var överhuvudtaget övertygad om att kvinnor var andligt och moraliskt överlägsna män då dessa [sic!] inte njöt av den sexuella akten.

Dessa kyskhetsprov lämnade dock inte den stoiske Mahatman oberörd. Omgiven av sina nakna kvinnor, avseendevärt mycket yngre än han själv, ejakulerade han emellanåt i sömnen vilket beredde honom stor oro då han var övertygad om att ”konserverandet av vitala vätskor garanterade magiska krafter”.

Än mer besynnerligt var att Gandhi – till följd av en svårartad kronisk förstoppning – var besatt av intagandet och utsöndrandet av föda. Hans favoritbok framför alla andra hette Förstoppning och vår civilisation och, enligt olika ögonvittnen, ställde han på mornarna alltid samma fråga till kvinnorna som passade upp på honom: ”Har ni haft tillfredställande avföring idag, systrar?”  Vidare var Gandhi, liksom många av Indiens politiska ledare, besatt av att konsumera sitt eget urin och urin från ”synnerligt heliga kor” i syfte att rena kropp, själ och ande.

Detta var alltså en mindre ”andlig” aspekt av hur ”Indiens samvete” framlevde sina dagar i djupaste kyskhet och fattigdom i sin ashram. Detta leverne finansierades av Gandhis många politiska sponsorer som sökte profitera på Mahatmans otadliga rykte. En av dessa, Sairojni Naidu, sade lite obetänksamt (om än rättmätigt) att: ”Det kostar en hel del pengar att hålla Gandhi vid liv i fattigdom”.

Mahatma Gandhi tillsamans med bl.a. sin brorsonssons dotter Abha som hade för vana att dela säng med honom.

Rumsren pedofili für alle; institutionaliserandet av pederastin i Antikens Grekland

Pederastin, eller ”gossekärleken” som den franska filosofen Michel Foucault kallade den, var ett utbrett fenomen i Antikens Grekland och handlade i grunden om ett sexuellt förhållande mellan en minderårig pojke och en välboren äldre man. Det vore ingen överdrift att påstå att i princip alla medlemmar av det grekiska politiska och intellektuella ledargarnityret också var hängivna pederaster, däribland prominenta figurer såsom Solon, Pythagoras, Sokrates och Platon; liksom gudarna, däribland Zeus, Apollo, Poseidon och Herakles.

Pederastin institutionaliserades på ett tidigt stadium i det antika Greklands gymnasier; ett ord som härrör från grekiskans ”gymnos” – eller kort och gott ”naken” på svenska. I dessa gymnasier fostrades gräddan av Greklands ungdom såväl fysiskt som psykiskt av belevade filosofer och ärrade veteraner från slagfälten. På schemat stod fribrottning, löpning och filosofiska diskussioner; samtliga övningar genomfördes givetvis i fullständig nakenhet under överinseende av de åldersstuckna ”pedagogerna”.

Under inspektion av ungdomarnas utveckling inom filosofin såväl som de atletiska grenarna kunde sedan de pilska ”pedagogerna”, eller erastes (äldre älskare), välja ut sina favoriter bland de i regel ännu inte könsmogna eromenos (ungefär: yngre kärleksobjekt). Den utvalda eromenos erhöll därmed rollen som erastesunga älskare och fick i gengäld emottaga privatlektioner som kunde visa sig väl så viktiga för att skaffa sig någon form av företräde i karriären.

Detta må låta väl så osmaklig för en nutida läsare som i regel bidragit till de pedofila böjelsernas stigmatisering. Kanske man ändå måste se institutionaliserandet av pederastin i Antikens Grekland med samtida grekers egna ögon. Pederastin utgjorde nämligen en socialt accepterad rituell passage och kulturell norm som, utan knotande, genomgicks av generationer av unga greker. För Antikens greker framstod därför pederastin som en pedagogisk institution inom vars egid erastes framstod som de unga eremenos välvilliga mentorer och vägvisare.

Det normala var att f.d. eremenos sinom tid bildade egna familjer, gjorde framstående förtjänster inom administrationen, militären eller akademin och vid ålderdomens inträde skaffade sig egna eremenos. Skulle dock, mot förmodan, den f.d. eremenos hålla fast vid homofila böjelser även vid vuxen ålder blev han i regel brännmärkt som kinaidos (ungefär: en man som frivilligt tar en kvinnas roll)

Pederastins primära apologet i det moderna västerlandet var – återigen – en viss Michel Foucault som skrev följande prosaiska rader till institutionens försvar: ”In Greece, truth were linked in the form of pedagogy by the transmission of a precious knowledge from one body to another; sex served as a medium for initiations into learning.”

Pederastin har levt vidare under århundraden genom förmedlingen av grekiska konstverk skapade under den antika kulturens guldålder. Medan romarna symboliskt använde översvallande stora och erigerade penisar på konstverk och artefakter för att förmedla och besegla sin makt återspeglar deras grekiska motsvarigheter effiminerade tonårskroppar med diminutiva könsorgan. Här träder återigen pederastin in i bilden. På sina konstverk, och då framförallt amforor, gjorde grekerna i regel narr av utomstående rasers och etniciteters överdimensionerade könsorgan medan de själva fann den största skönhet i den oförstörda tonårspojken ännu outvecklade penis och oantastade kropp.

Lurik rekommenderar: Michel Focoult. Sexualitetens historia 1: Viljan att veta. Daidalos 2002.

Pederasti som motiv i antik grekisk konst.

Army of lovers: Thebes homosexuella brödralegion

I dagens arméer skyr man homosexualitet som pesten, bäst illustreras detta av den amerikanska don´t ask, don´t tell– policyn som infördes av Clinton-administrationen år 1993. Denna policy gav armén rätt att avskeda den soldat som öppet visade sin homosexualitet eller den officer som krävde svar från misstänkta fjollor om dessas sexuella läggning. Över 13 000 soldater hann avskedas innan Barack Obama, till de konservativas stora förtret, upphävde don´t ask, don´t tell. Rädslan för homosexuella ”fjollsoldater” bottnar, som mycket annat som rör synen på sexualitet, i kristendomen; där äktenskapet mellan man och kvinna utgör ett av de heliga sakramenten.

Erfarenheterna från historien talar dock emot dagens uppfattning om homosexuella soldater.  Från det antika Grekland finns talrika historier om homosexuella hopliters överlägsenhet i strid. De äldsta beläggen för detta återfinns hos den grekiske historieskrivaren Plutarkos (46 – 120 e.Kr.) som skrev om det Lelantinska kriget mellan stadsstaterna Chalkis och Eretria på 700-talet f.Kr. Enligt Plutarkos hade Chalkis hopliter övergivit pederasti (ett sexuellt förhållande mellan en vuxen man och en ung pojke). Deras befälhavare, Cleomachus, hade däremot hållit fast vid traditionen och blivit stärkt av sin unge älskares ömma känslor så till den milda grad att han ledde sina styrkor till en lysande seger. Överbevisade om den styrka pederasti skänkte karaktären valde Chalkis hädanefter att återigen omfamna traditionen och gossebarnet.

Ingen militärmakt har vare sig förr eller senare litat så mycket på den inneboende kraften i kärleken män emellan som man gjorde i stadsstaten Thebe. Denna stads elitstyrka gick under namnet the sacred band (svenska: brödralegionen) och bestod uteslutande av manliga kärlekspar. Brödralegionen grundades av den thebetanska överbefälhavaren Gorgidas år 378 f.Kr. Enligt Plutarkos ska Gorgidas varit övertygad om att ett verkligt kärleksband skulle gjuta mod i trupperna i stridens hetta, Plutarkos skrev: ”eftersom älskande kommer att skämmas över att bli förnedrade inför sin älskare, kommer de med stor frenesi kasta sig in i striden och hjälpa varandra”

I enlighet med sin övertygelse handplockade Gorgidas kända par ur sin armé och lade på så vis grunden till vad som troligen är historiens enda elitstyrka bestående av enbart homosexuella kärlekspar. Styrkan utgjordes av 150 par som slogs sida vid sida, i enlighet med tron på styrkan i pederasti bestod varje par av en äldre ”älskare” och en yngre ”älskad”. Brödralegionen blev hädanefter en stående styrka som tränade hårt, i synnerhet lade man mycket tid på brottning och – överraskande – dans.

De dansande kärleksparen var dock inga man skrattade åt i samtiden. Under kraftmätningen mellan Athen och Sparta i det Peloponnesiska kriget (431 – 404 f.Kr) besegrade man den antika världens mest hårdförda soldater: de spartanska hopliterna. Den mest lysande segern stod vid Leuctra där thebetanerna med brödralegionen i spetsen i grunden besegrade en dubbelt så stor spartansk armé och bland de många döda återfanns även den ena av Spartas två kungar. Alla segrar till trots skulle brödralegionen till slut gå under. Det var dock inte avsaknaden av mod som skulle fälla den säregna elitstyrkan, istället var det brist på nytänkande och envisheten att hålla kvar vid den traditionella falang-taktiken i strid. När man ställdes inför den Makedonske kungen Filip II:s styrkor år 338 f.Kr. ska hela brödralegionen tagits av daga. Efter det förintande slaget visade den makedoniske kungen sin vördnad för brödralegionens duglighet; gråtande förklarade Filip att ingen man någonsin fick tvivla på deras förmåga.

Brödralegionen i strid

Fuck You!; historien om långfingret

Obscena gester människor i mellan har säkerligen alltid förekommit. I vår tid är troligtvis det uppsträckta långfingret flankerat av ring- och pekfingret – som symboliserar en penis med pungkulor – den mest spridda gesten; var man än befinner sig i världen fungerar denna gest som provokation. ”Fingret” har följt människan så pass länge att detta tecken nu kan anses vara en del av västerlandets kulturarv då redan de gamla grekerna sträckte upp långfingret åt varandra i syfte att förnedra.

Det är fullt troligt att gesten förekom tidigare och i andra kulturer än i den helleniska men det är härifrån vi har de första i dag kända beläggen för ”långfingret” och dess betydelse. Omkring 500 f.Kr vet vi att grekerna använde tecknet som en symbol för homosex män emellan, gesten kallades för katapugon viket var en förening av orden för ned och rumpa. Katapugon var inte en förolämpning med den betydelsen vi tänker oss, grekerna hade som bekant en helt annan syn på homosexualitet och pedofili. Vad grekerna istället ansåg vara perverst var sexberoende, en man som lät sig styras av sina begär och som spenderade allt för stora summor på prostituerade tonårspojkar var en katapugon. Att däremot då och då ägna sig åt homosex var det ingen som höjde på ögonbrynen åt, lagom var bäst även i det gamla Grekland.

Som mycket annat övertog romarna även ”fingret” från grekerna och det var nu gesten som man kallade digitus impudicus (ungefär; oartigt finger) fick den form av grov förolämpning som fuck you har idag med samma symbolik, nämligen phallus- en erigerad penis. Ett råd från samtiden av poeten Marcus Valerius Martialis (ca 41 – 102 e.Kr.) ger oss ett illustrerande exempel på hur man lämpligen kunde tillämpa förolämpningen: ”skratta högt, Sextillus, när någon kallar dig en fjolla och sträck ut ditt mittersta finger.”

Även en av romarrikets mest namnkunniga historiker, Suetonius, (75 – 160 e. Kr.) skrev om ”fingret”. Vid ett tillfälle ska kejsar Augustus bestraffat en skådespelare  efter att denne reagerat på burop från en besviken publik med att visa digitus impudicus åt allihop. Den visserligen tendentiöse Suetonius beskriver också hur den hatade kejsaren Caligula – som är känd för sina  galenskaper – lät sina undersåtar   kyssa hans uppsträckta långfinger istället för hans hand. Kanske var det långfingret som ledde till att en av kejsarens favoritmobbningsoffer, Cassius, slutligen fick nog och mördade sin kejsare.

Under medeltiden tycks långfingret ha fallit i viss glömska. Den katolska kyrkan kan ha haft ett finger med i spelet eftersom långfingret tillsammans med pekfingret används vid välsignelser ville man inte att ett av de heliga fingrarna skulle kunna utgöra en obscen gest. En berömd historia från hundraårskriget gör gällande att fransmännen hade för vana att skära av halva långfingret på tillfångatagna engelska soldater för att dessa inte skulle kunna avfyra sina fruktade långbågar. Detta visade sig inte fungera, de stympade engelsmännen fortsatte att förmörka himlen med sina pilar. För att ytterligare reta gallfeber på fransmännen höll man upp sitt stympade finger och visade på så vis  att man fortfarande kunde pluck yew som det kallades när man spände bågen. I en annan variant av berättelsen lät man hugga av både pek- och långfingret, engelsmännen ska ha hållit upp båda dessa stympade fingrar och på så vis ska V-tecknet ha sett sin fodelse.

Pedofilerna på Bounty

Den 28:e april 1789 hade besättningen på brittiska kronans skepp HMS Bounty fått nog av sin sadistiske despot till kapten och därmed var ett av världens mest kända myterier ett faktum. Bounty hade sänts ut på en vetenskaplig expedition till Tahiti. Syftet var att samla in brödfrukt som man hoppades skulle kunna utgöra en ny basföda i det brittiska imperiet. Bounty stannade på Tahiti ett par månader där tillvaron för besättningen verkar ha varit behaglig. Man bekantade sig med de infödda kvinnorna och många par bildades vilket kan ha bidragit till att missnöjet började gro när hemresan nalkades.

I närheten av Tonga tog understyrmannen Fletcher Christian befälet över skeppet i ett oblodigt myteri. Kaptenen, William Bligh, ett antal officerare och sjömän förpassades till en av skeppets livbåtar. Myteristerna seglade till ön Tubuai där man stannade i tre månader, men tillvaron där blev allt annat än behaglig. Under hela vistelsen var man utsatt för ständiga anfall från öns kannibaler som fattat smak för sina gäster. Efter en snabb tur till Tahiti, i syfte att hämta de efterlängtade kvinnorna, begav man sig åter ut till havs för att 1790 stöta på Pitcairnöarna där man slog sig ned.

I dag har Pitcairn – som ligger mellan Peru och Nya Zeeland – knappt 50 invånare, varav majoriteten härstammar från Bounty, vilket gjorde den skandal som drabbade samhället år 2004 särskilt svår att härda ut. På grund av det lilla invånarantalet och det isolerade läget utvecklades med tiden en säregen sexualmoral som legitimerade pedofili. De sexuella aktiviteterna avslöjades av en australiensisk präst, Neville Tosen, som var verksam på ön. Enligt hans vittnesmål ska han ha lagt märke till att något inte stod rätt till hos öns barn, och efter att ha upptäckt att det normala var att flickorna fick barn mellan 12 och 15 års ålder slog han larm.

”I think the girls were conditioned to accept that it was a man’s world and once they turned 12, they were eligible. Mothers and grandmothers were resigned to the situation, telling that their own childhood experience had been the same; they regarded it as just a part of life on Pitcairn. One grandmother wondered what all the fuss was about.”

Citatet yttrades av Tosen under den rättegång som följde under ledning av brittiska åklagare och domare. Sju män åtalades för de sexuella övergreppen, vilket var hälften av öns vuxna män. Under rättegången försökte försvaret få åtalet ogillat genom att hävda att man var myterister och därför inte lydde under brittisk lag. Domaren köpte dock inte argumentet varför man istället försökte hävda att pedofili var en lokal sedvana som praktiserats sedan man först kom till ön år 1790.

Sex av männen, däribland borgmästaren, befanns skyldiga till 55 fall av övergrepp. Samtliga dömdes till fängelse (utom en som fick göra samhällstjänst). Dock innebar straffen att ytterligare ett problem infann sig. Ön saknade nämligen ett fängelse varför de dömda själva fick bygga ett hus som kunde fungera som ett sådant. Idag är den sista av fångarna släppt och eftersom man inte längre anser sig ha behov av ett fängelse planerar man nu att göra om detta till ett gästhus.

Pitcairns borgmästare till höger i bild under rättegången 2004

Tiberius, kvinnorna och småpojkarna

Den romerska Julisk-Claudiska kejsarätten producerade både det bästa såväl som det sämsta kejsarmaterialet. Bland dessa återfinns Tiberius som beskrivs som en av Roms skickligaste militära ledare och administratörer samtidigt som han beskylls för att ha varit både en misantrop och framför allt en sexuellt perverterad person. Han föddes år 42 f. Kr i en inflytelserik familj och blev adopterad av kejsar Augustus. Tiberius mor, Livia, var mer ambitiös än han själv, men flera militära segrar under Tiberius befäl mot germanerna ledde till att Augustus såg en möjlig kejsare i den unge mannen.

Tiberius var gift med Vipsania, som han faktiskt ska ha varit förälskad i. Augustus beordrade dock adoptivsonen att skilja sig för att i stället gifta sig med sin dotter Julia, som redan hunnit med oräkneliga älskare och äktenskap, för att på så vis säkra tronföljden. Givetvis gick inte Tiberius emot sin kejsare utan gifte sig med Julia.

Den blivande kejsaren hamnade omedelbart i svårigheter, Julia brydde sig inte mycket om sin nya man utan fortsatte leva singelliv med lösa förhållanden, sexorgier och hejdlöst festande i allmänhet samtidigt som varje gång Tiberius fick syn på Vipsania så: ”följde han henne så intensivt med tårfyllda ögon att det i fortsättningen sågs till att hon aldrig kom inför hans ögon” enligt historikern Suetonius.

Den ambitiösa Livia gjorde inte heller Tiberius liv enklare, hon beskrivs som härsklysten, fåfäng och sanslöst konservativ. Flera rykten cirkulerade runt hennes person, man misstänkte henne för att ha legat bakom morden på Augustus dottersöner i syfte att röja väg för Tiberius. Hon ska även av krasst politiska orsaker förgiftat sin egen man.

När väl Tiberius blev kejsare år 14 e. Kr trivdes han inte längre i Rom utan tog sin tillflykt till Capri där han spenderade det mesta av sin tid med olika utsvävningar. Enligt rykten som historikerna Suetonius och Tacitus (som båda levde långt efter Tiberius) tagit fasta på var han en pedofil av stora mått. Det ryktades att det på Capri samlades skaror av pojkar och flickor som sen fick: ”öva otukt med varandra inför hans ögon för att på så sätt väcka hans borttynande lustar”. Han ska även ha låtit småpojkar ”fara omkring och leka mellan låren på sig medan han badade”. Den här bilden har dock reviderats betydligt av moderna historiker och idag minns man Tiberius bland annat som den som upprätthöll Augustus fred.

Pedofila passioner i västerlandet; 1960-talets sexliberalism gone mad

Under 1960-talet förenade sig liberaler och socialister i många västeuropeiska länder under paroller om krav på konfessionalismen resignation från sexualitetens räjong och de stigmatiserade ”sexuella minoriteternas” emancipation. Rörelsen och de idéströmningar som utgjorde dess ideologiska agenda fick benämningen ”sexliberalism”, och kom att vinna stöd från majoriteten av tidens mest prominenta psykologer, sociologer och intellektuella. Kraven på en radikal liberalisering av obskuranta sexuallagstiftningar, vilket i mångt och mycket var en reaktion på konfessionalismens bigotta inflytande på privatlivets domäner, anfördes under 1960-talet främst av Sverige, Danmark, Nederländerna och Frankrike.

I Frankrike leddes debatten av decenniets mest uppmärksammade intellektuella, däribland Jean-Paul Sartre och Michel Foucault, och kom främst att kretsa kring kraven på en radikalt sänkt åldersgräns vad gällde det sexuella samröret mellan vuxna och minderåriga. Vidare önskade man avkriminalisera och krossa existerande tabun kring pederastin, eller det som Foucault gav benämningen ”gossekärlek”.

Sverige uppbådade den kanske mest radikala av 1960-talets fanatiska sexliberaler, Lars Ullerstam, som 1964 fick ett enormt genomslag i den offentliga debatten genom stridskriften De erotiska minoriteterna, inalles översatt till fjorton språk. Denne den svenska sexliberalismens självpåtagna profet argumenterade bland annat för inrättandet av statliga bordeller för pedofiler, legaliserandet och ett socialt uppmuntrande av incestuösa familjeförbindelser, samt införandet och avlönandet av ”sexuella samriter” som skulle tillfredställa de sexuella minoriteternas minsta nycker. Ullerstam framhöll med emfas att:

”I vår kultur har vuxna människor länge ansetts ha rätt att inge barnen skuldkänslor genom att skrämma dem för onani. Ingen kommer på tanken att åtala föräldrar för att de inplanterar sexualskräck i ”unga oskyddade sinne” och invalidiserar dem genom sexualhämningar. Men om kärleksfulla genitala manipulationer skulle utspelas mellan ett barn och en åldring, då anser vi att vi bör ropa på polis, trots att alla som sysslar med barnpsykiatri vet att beteendet i allmänhet inte är det ringaste skadligt för barnen, snarare tvärtom. Barn vill ha kroppskontakt, och får de inte det hemma så söker de sig till utomstående.”       

Än längre gick man i Nederländerna, i mångt och mycket liberalismens Mecka i Västeuropa, där man omsatte många av sexliberalismens idag fullständigt verklighetsfrånvända dogmer i praktisk politik. Sålunda bidrog socionomer och socialarbetare aktivt till att upprätta intresseföreningar för pedofiler, samt publicerade och distribuerade så kallade ”intressetablåer” för den tidigare så försmådda gruppen av ljusskygga individer.

Att sexliberalismens idéer så småningom kom att ifrågasättas och sedermera förkastas under 1970-talet var i det stora hela ett resultat av den gryende feminismens landvinningar. Feminismens apologeter såg med fasa och repulsion på hur sexliberalismens misogyna agenda började prövas och implementeras i flera Västeuropeiska länder, och lyckades med tiden vända opinionens blickfång från att betrakta ”friheten att avstå från sex” snarare än ”friheten till sex” som det essentiella i samhällsdebatten om de sexuella minoriteternas beskaffenheter.