Släkten är värst: Incest, sinnessjukdom och familjetragedier i Habsburgdynastins Österrike

2015/03/18 § 2 kommentarer

Den ”habsburgska  hakan” har länge utgjort det primära fysiska kännetecknet för den ärevördiga Habsburgdynastins incestuösa degenerering under generationers lopp. Den gravt anemiska och indolenta spanske konungen Karl II, som blev den sista regenten av huset Habsburg på Spaniens tron, led exempelvis inte bara av ett synnerligt framskjutet hakparti, utan var därutöver emotionellt och mentalt handikappad (dessutom var han till följd av den systematiska inaveln i princip impotent). Incestiösa äktenskap hade alltså visserligen den fördelen att Habsburgdynastins maktställning konsoliderades, men samtidigt innebar det förvisso att släktens avkomlingarna, d.v.s. de framtida regenterna, lämnade mycket övrigt att önska.

Karl II av Spanien (lägg märke till den framskjutna Habsburgska hakan)

Karl II av Spanien (lägg märke till den framskjutna Habsburgska hakan)

 

De incestuösa äktenskapsförbindelsernas effekter på den österrikiska grenen av dynastin var dock, med vissa undantag, i regel inte fysiskt förnimbara. Dynastins grand seignour, Franz Joseph I (regent 1848-1916), var exempelvis välskapt och trind redan som bebis och utvecklades till en synnerligen intelligent och plikttrogen människa välsignad med god fysisk vigör. Emellertid var det långtifrån alla av Franz Josephs många släktingar som delade dessa gåvor (hans föregångare på tronen, Ferdinand I, led av epilepsi och diverse neurologiska åkommor och såg sin abdikationsdag 1848 som den lyckligaste dagen i sitt liv). Överhuvudtaget kantades Franz Josephs rekordlånga regeringstid av diverse familjära och dynastiska tragedier.

Ingen vållade större internationell skandal och kejsarparet mer olycka än sonen, och tillika tronföljaren, Rudolf (1858-1889). Denna sensibla och depressiva morfinist tog, i ett tillstånd av armod och vanvett, som bekant sitt liv tillsammans med sin minderåriga älskarinna i den berömda jaktstugan i Meyerling. Rudolfs mor, kejsarinnan Elisabeth ”Sissi” (1837-1898), tog sonens självmord oerhört hårt (hon försökte vid flera tillfällen att kontakta sonens ande genom spirituella seanser) och anklagade livet igenom sig själv och sin familj för det makabra dådet.

Det var kanske i sig inte helt underligt. ”Sissis” kusin, Luvig II av Bayern, hade några år tidigare tagit sitt liv i ett tillstånd av sinnesförvirring. Hans bror hade slutat sina dagar på mentalsjukhus och en annan släkting led större delen av sitt vuxna liv under den pikanta vanföreställningen att hon svalt ett piano av glas.

Kejsarens yngste bror, Ludwig ”Bubi” Viktor (1842-1919), beredde pliktmänniskan Franz Joseph avsevärt huvudbry. Inte nog med att ”Bubi” tycke om att klä sig i kvinnokläder och inte gjorde någon hemlighet av sin homosexualitet, hans homoerotiska eskapader i det magnifika palatset på Ringstrasse i Wien var allmänt omtalade. När ”Bubi” dessutom hade fräckheten att på ett offentligt badhus göra allt annat än subtila närmande mot en ung officer så hade måttet rågats. Kejsaren förvisade genast den frivola brodern från hovet i Wien.

”Bubis” snedsteg var emellertid bagatellartade i jämförelse med de begångna av kejsarens gravt alkoholiserade brorson, ärkehertig Otto (1865-1909). Förutom att helt öppet fraternisera med prostituerade på Wiens gator lyckades Otto att – vid en särskilt blöt tillställning – bli utestängd av sina suparkamrater från ett av Wiens mer fashionabla hotell. Där stod han sedan, formligen stupfull och naken, bortsett från en sabel kring midjan. Givetvis ville det sig inte bättre än att den brittiske ambassadören med familj vid tillfället råkade spatsera förbi. Saken väckte internationell jätteskandal.

En ung Franz Joseph (sittandes) tillsammans från sina bröder Från vänster: Maximilian, Karl Ludwig och Ludwig "Bubi" Viktor.

En ung Franz Joseph (sittandes) tillsammans med sina bröder. Från vänster: Maximilian, Karl Ludwig och Ludwig ”Bubi” Viktor.

Den  rosenrasande kejsaren, som satte dynastins prestige framför allt, skickade oavkortligen Otto på husarrest i ett kloster. Där gick det dock ingen nöd på den njutningslystne ärkehertigen; värre gick det för abbotens vinkällare som aldrig hämtade sig från besöket. Otto von Habsburg dog 41 år gammal i syfilis.

Det fanns också flera exempel på när medlemmar av Habsburgsläkten gjort sig skyldiga till såpass allvarliga malörer att kejsaren inte såg någon annan utväg än att stryka dem från listan över ”de levande”. Förbannelsen drabbade bland andra Franz Josephs kusinbarn, Louise, som gifts bort med kronprinsen av Sachsen men valde att att fly hovet i Dresden hals över huvudet tillsammans med sina barns franskalärare. Hon slog sig så småningom ned i Schweiz och gifte sig med en italiensk pianovirtuos.

Att Franz Ferdinand (1863-1914), som var son till nyss nämnda Ludwig ”Bubi” Viktor, utnämndes till tronföljare 1896 (detta år dog den förutvarande tronföljaren, den fanatiske katoliken Karl Ludwig, efter att ha druckit ”heligt vatten” från Jordanfloden) berodde ingalunda på att han stod först på tur i successionsordningen, inte heller åtnjöt han den gamle kejsarens gunst, tvärtom (Franz Ferdinand var gift med en simpel grevinna, och var det något Franz Joseph avskydde så var det morganatiska äktenskap). Det var helt enkelt så att den ärevördiga dynastin vid tillfället saknade andra kandidater som var något så när fysiskt och mentalt lämpade för uppdraget.

Tronföljaren Franz Ferdinand.

Tronföljaren Franz Ferdinand.

 

Revolutionär pornografi: Hur porren avgjorde franska revolutionen och februarirevolutionen

2014/03/26 § Lämna en kommentar

Utnyttjandet av politisk pornografi har visat sig vara ett effektfullt instrument i varje revolution värd namnet. Inte nog med att pornografin genom alla tider haft en oanad förmåga att ”klä av makten” inför allmänheten och belysa dess impotens, pornografiska alster har i regel haft fördelen att analfabetism aldrig hindrat dess spridande, pornografins språk har alltid talats och förståtts av det stora flertalet.

I den franska revolutionen spelade anti-rojalistisk pornografi en kardinal roll i monarkins detronisering. På diverse bilder och ”boulevardblad” – som spreds som löv för vinden på Paris gator under 1789 – framställdes den österrikiskättade drottningen, Marie Antoinette (1755-1793), som en synnerligen omoralisk, kättjefull och utsvävande person med inga andra passioner än passionen själv. Maken, Ludvig XVI, däremot utmålades urskillningslöst som en träaktig hanrej vars sexuella och politiska impotens bidragit till Frankrikes förfall. Dikotomin impotent och effeminerad manlig självvåldshärskare och en utsvävande och sexuellt utsvulten hustru har sedan dess blivit något av ett revolutionärt pornografiskt ledmotiv.

Hur krutladdat stoffet verkligen var visade sig inte minst under den ryska februarirevolutionen 1917, där pornografiska motiv föreställande en impotent regent och en sexsvulten quisling till kejsarinna utgjorde det i särklass mest inflytelserika kommunikationsmedlet i kampen mot den förhatliga monarkin. Liksom i Frankrike blev den tyskfödda kejsarinnan, Alexandra (1872-1918) av Hessen-Darmstadt, själva sinnebilden för den otyglade sexuella perversionen. Den pornografiska propagandan riktad mot Alexandra – och då särskilt hennes påstådda sexuella missdåd med charlatanen Rasputin (1869-1916) – hamrades in i medvetandet så till den milda grad att även personer med insyn i hovet började inbilla sig att det åtminstone fanns ett korn av sanning i alla ryktena om kejsarinnans frivolitet och hennes fäbless för allt tyskt.

Den franska drottningen Marie Antoinette leder lascivt den erigerade penis som rids av den internationella revolutionären Lafayette.

Den franska drottningen Marie Antoinette leder lascivt den erigerade penis som rids av den internationella revolutionären Lafayette.

I Ryssland gick det till och med så långt att vissa frontförband vägrade att slåss då ”tyskarna redan härskar här” – soldaterna syftade givetvis på ryktena som gjort gällande att den ”tyska spionen” (Alexandra) hade avsatt sin make och gjort sin älskare, munken Rasputin, till härskare. Bland staben härskade föreställningen att efter vart och ett av den ”den tyska” kejsarinnans besök led de ryska arméerna ett nytt förintade nederlag. Detta kunde givetvis inte vara en slump. Kejsarrikets främsta general, Aleksej Brusilov (1853-1926), gick till och med så långt att han medvetet gömde alla militära dokument när kejsarinnans närvaro nalkades.

Att kejsarinnan och hennes döttrar gjorde sitt yttersta för att tvätta bort sitt stigmata, bl.a. genom att arbeta frivilligt som sjuksköterskor, gjorde inte saken bättre. Sjukhusen blev, genom pornografins försorg, genast brandmärkta som ”ambulerande bordeller”, och många av Petrograds prostituerade drog sitt strå till stacken genom att uppträda på gatorna som sjuksköterskor och erbjuda potentiella klienter en ”kejserlig omfamning”.

Den populariserade pornografiska myten om kejsarinnan Alexandra, som var fullständigt oskyldig till merparten av anklagelser, blev såpass spridd och accepterad att ”tyskan” lidit av denna långt efter sin bortgång. En särdeles framgångsrik pornografisk följetong gjorde exempelvis gällande att Alexandra installerat en telegraf i Vinterpalatset som hon nyttjade för att telegrafera den tyska kejsaren i syfte att på alla plan förråda Ryssland. Ryktet visade sig vara såpass bärkraftigt att turister, långt efter det att Vinterpalatset förvandlats till revolutionärt museum av Bolsjevikerna, insisterade på att få se rummet där den ”tyska äktenskapsbryterskan” huserade under kriget. Givetvis existerade aldrig telegrafen i fråga.

Kejsarinnan Alexandra och munken Rasputin enligt samtida pornografiskt alster.

Kejsarinnan Alexandra och munken Rasputin enligt samtida pornografiskt alster.

Köndra och härska: Politbyråhustrurnas levnadsöden i Stalins Sovjetunionen

2013/12/04 § Lämna en kommentar

Mycket har blivit sagt om Stalins paranoia. Frågan många moderna västerländska liksom sovjetiska och post-sovjetiska historiker ställt sig är huruvida denna Sovjetunionens Erik XIV i huvudsak (de paranoida dragen i Stalins karaktär är ovedersägliga) styrdes av paranoia eller kallblodigt politiskt beräknande. Klart är i alla fall att Stalin i regel behandlade sina närmaste minst lika illa som sina fiender.

Lavrentij Berija (1899-1953) – en kongenial georgier, mångårig chef för den fruktade sovjetiska säkerhetstjänsten och tillika notorisk våldtäktsman – brukade Stalin bl.a. vanhedra inför allmän publik genom att med ord förnedra densamme, ”slå honom i huvudet och hälla hett te över hans ansikte”. Nikita Khrusjtjev (1894-1971), länge en av Stalins anförvanter, behandlades inte bättre: Stalin hade för vana att under informella politbyråmöten tömma sin pipa på den hans kala hjässa så att den glödande tobaken lämnande tydliga brännmärken.

Stalins omnipotens och patologiska kontrollmani cementerades dock genom hur han behandlade politbyråmedlemmarnas (politbyrån var Sovjetunionens högsta beslutande organ) hustrur. Vjateslav ”Järnröven” Molotov (1890-1986) var länge ansedd som Stalins högra hand och Sovjetunionens ansikte utåt i egenskap av omutlig sovjetisk utrikesminister. Detta hindrade inte att hans hustru, Polina Molotova, skickades, på Stalins begäran, till fångenskap i Sibirien på fabricerade premisser. Det råder ingen tvekan om att den annars så iskalle Molotov älskade sin glamorösa hustru, som råkade vara en sovjetisk societetsdam av rang, notoriskt otrogen och tillika ”boss” över Sovjetunionens gryende parfymindustri. Dessvärre var hon också judinna. Under hela Polinas fångenskap som varade i 14 år lyfte inte maken ett finger för att hjälpa henne, han förblev Stalins paranoia trogen. När Molotovs fru äntligen släpptes ur sin fångenskap, handikappad för livet, utspelade sig, enligt grannarna, behjärtansvärda och sentimentala scener då den pensionerade och svartmålade f.d. sovjetiska utrikesministern punkligt varje dag ledde sin förvirrade och indolenta f.d. lyxhustru runt på lägenhetskomplexets innergård.

Vjatjeslav Molotov oh hans hustru Polina på äldre dagar.

Vjatjeslav Molotov och hans hustru Polina på äldre dagar.

”Järnrövens” beslutsamhet och servila inställning, som kostade honom en hustru, var dock ett undantag. Mikhael Kalinin (1875-1946) och hans hustrus öde är mer talande. Kalinin var under större delen av Stalins regeringstid Sovjetunionens (maktlöse) president och tillika regeringschef (han hade alltså samma befattning som den svenske konungen, och hans fru den som drottning Silvia besitter idag). För att få den redan sykonfantiske Kalinin att rätta sig i ledet skckade Stalin dennes fru, Katarina Ivanovna, till arbetsläger år 1938. Hon skulle tydligen [sic!] ha varit medlem av en ”trotskistisk konspiration”. Här fick den goda presidenthustrun, efter att fullständigt underminerat sin fysik genom tungt kroppsarbete, ägna år med att i en dyster cell skrapa bort lusägg från medfångarnas underkläder. Efter att Kalinin (också han notoriskt otrogen) snyftande bönat och bett Stalin om nåd under flera års tid släpptes äntligen Ivanovna ur sitt fängelse år 1945. Då hade den hårt ansträngde maken knappt ett år kvar i livet.

Få personer torde ha varit viktigare för Stalins dagliga värv och honom själv mer trogen än hans personliga sekreterare Aleksandr Poskrjobysjev (1891-1965). Men också denna, den mest lojala av dem alla, fick se sin hustru slitas ifrån honom av NKVD till följd av Stalins patologiska misstänksamhet. Vid ett tillfälle bad en rödgråten Poskrjobysjev sin mästare om nåd på sina bara knän. I Poskrjobysjevs fall hjälpte inte ens denna förudmjukande gest, Stalin viftade bort det hela och påstod, vilket var ren och skär lögn, att han inte hade makt att ingripa i ärendet utan att detta var en sak för säkerhetstjänsten (NKVD).

Mikhail Kalinin

Mikhail Kalinin

Rysk dryckenskap #4: Manlighet, dödlighet och alkoholism i Sovjetunionen

2013/10/06 § Lämna en kommentar

Det var i slutet av 1960-talet som det grånade ledargarnityret började uppmärksamma de sociala effekterna av Sovjetunionens utbredda missbrukskultur och den kostnad det allestädes närvarande supandet orsakade den redan urholkade ekonomin, och samhället i stort. Det hälsovådliga drickandet tärde inte minst på den familjära lyckan och i närmare 50 % av fallen angav kvinnan makens alkoholism som orsak till skilsmässoansökan. Medellivslängden hos män, som 1970 var uppe i 64,5 år, hade år 1986 sjunkit till 62,5 år till följd av det utbredda supandet. Utvecklingen saknar motstycke i den industriella världen under fredstid.

Liksom annorstädes var det främst kvinnorna som fick bära bördan när männen hängav sig åt dryckenskap. Det sovjetiska kvinnans ok var kanske än tyngre att bära då hon bortsett från att ta hand om en berusad make var tvungen att arbeta fulltid mot en knaper betalning; köa i timtal för att införskaffa livet nödtorft; och därefter på egen hand sköta om hushållet. Ingen sovjetisk man med självrespekt skulle lyfta ett finger för att underlätta hustruns arbete med hushållsbestyren. Detta trots att en sovjetisk kvinna under 1970-talet generellt sett hade mindre än sex timmar per dag att ägna åt sig själv, sömn inberäknat.

En intressant aspekt av den sovjetryska alkoholkulturen under efterkrigsåren var det veritabla institutionaliserandet av zanachka. I sovjetsamhället hade alla medborgare, såväl kvinnor som män, som bekant rätt till ett arbete. Mannen uppfattades trots detta som brödvinnaren, medan kvinnan förutom förvärvsarbetet hade hushållsbestyren att tänka på. Intressant nog ansvarade i regel kvinnorna för familjens ekonomi – en rysk man förväntades inte kunde avgöra huruvida skjortan eller köttstycket han köpte var av undermålig kvalitet eller inte – varför mannen i regel gav sin inkomst till sin hustru som därefter hushöll med pengarna så att de räckte månaden ut. Undantaget var ”personliga fickpengar”, zanachka, som uppgick till mellan 10 och 20 % av lönen och som mannen sedan använde sig av för att dricka och förkovra sig tillsammans med vänner och kollegor.

Den sociala och institutionella betydelsen av zanachka i Sovjetunionen såväl som i den postsovjetiska världen ska inte underskattas. För många hårdarbetande kvinnor var institutionaliserandet av zanachka ett effektivt sätt att kontrollera makens alkoholintag. Gnabb och bråk kring storleken och omfattningen på zanacchka var emellertid en konstant källa till split och oro i hemmet, och i händelse av galopperande struptorka gjorde hustrun i regel bäst i att ge vika.

"Inte en droppe!"

”Inte en droppe!”

För männen var zanachka ett sätt att frigöra sig från makans kontroll över den gemensamma ekonomin och åtnjuta självständighet. Därför var också storleken på zanachka avgörande. En man som undanbad sig rusningsdrycker och lystrade till sin hustrus jeremiader var ingen riktig man (muzhik), utan ostracerades ofta från den kollegiala gemenskapen.

Om hur unga män socialiserades in i den alkoholkultur där zanachkan utgjorde en av de ideologiska och institutionella hörnstenarna finns otaliga historier. Här låter vi den blott 14-årige industriarbetaren Evgenij Petrovich berätta om sina erfarenheter från 1951:

Som alla vet finns det en tradition i Ryssland som kräver att du ”dricker” ditt första lönekuvert. Med din första lön dricker du, och bjuder din förman och den lärare som lärde upp dig (i mitt fall en verktygsreparatör) [. . .] Och så var vi alltså tre ”gubbar”: förmannen, läraren och jag. Vi gick till en av de små kaféerna nära fabriken. De sa till mig: ”Petrovich – idag ska vi fira dig. Nå, ska vi inte beställa 150 gram vodka  (till oss själva) och några glas öl? Och för dig – 50 gram och det är allt. Ta med dig resten av pengarna hem.” Jag var liten och i slutet (av tillställningen) var jag fullständigt aspackad.

I kölvattnet av Sovjetunionens fall och de f.d. sovjetrepublikernas mödosamma marsch mot marknadsekonomi och demokratisk konstitutionalism började systemet med zanachka att vittra sönder. Plötsligt var man inte längre garanterat ett arbete. Följden blev att många män – som tidigare uppfattat sin manliga identitet sammanvävd med sin yrkesroll och zanachka – förlorade sin sociala ställning inom familjen såväl som i samhället. Resultatet av denna utveckling blev att allt fler män vände sig till flaskan och att mannens medellivslängd i Ryssland år 1997 var nere på 60,5 år och fortsatte att sjunka till nivåer vi förknippar med de fattigaste staterna i utvecklingsländerna.

Lurik rekommenderar: Sarah Ashwin. Gender, state and society in Soviet and post-Soviet Russia. Routledge (2000) 2006.Soviet alkohol2

Bönder, brännvin och bröllop: 1700-talets svenska bröllopsfester

2013/08/28 § Lämna en kommentar

Som så många andra sockenpräster i 1700-talets Sverige satt kyrkoherden i Hargs socken i uppland och vred sina händer i vankelmod. Föremålet för kyrkomannens grubblerier var det hämningslösa festandet i samband med främst bröllop, men även vanliga söndagar. Istället för Gudlöst supande önskade sig kyrkan att fester och bröllop skulle präglas av värdighet såsom det passade sig goda lutheraner.

Lösningen på problemet med allt för glada bröllop hette förbud som detaljreglerade festernas omfattning och vad man fick och inte fick hitta på för galenskaper. Lång- och ringdans såg prästen som ett rent av livsfarligt nöje:

”bör all försiktighet brukas vid den så kallade långdansen att ej någon av deras oförvägna springande över tak, stenar etc må fara illa, likaledes att de ej genom hastigt drickande i gårdarna medans de äro varma draga på sig ohälsa.”

Varningen vittnar om hur mycket det söps under 1700-talets bröllop. Dessa fester liknade inte våra tiders modesta endagarsbröllop utan kunde hålla på i fyra till fem dagar och det huvudsakliga inslaget var supande, skandalösa danser samt ett och annat rejält handgemäng. På vissa håll införde man till och med en ”bar” med tillhörande spelmän så att man kunde få sig ett rejält järn även under själva vigseln vilket får anses ha varit ett uttryck för katolsk lättja.

Lördagen före bröllopet hölls en möhippa hos bruden som var öppen även för manliga gäster. Under denna festlighet spottades det inte i glaset, vilket självfallet ledde till att mången druckna män och kvinnor uteblev från söndagens obligatoriska gudstjänst eller rent av vigseln om den stod dagen efter. De som närvarande kunde vara rejält bakfulla och därför passa på att sova ruset av sig i bänken, men om det ville sig väl fanns det som nämnts möjlighet att få sig en återställare. Kyrkan hotade både med böter och helvete för utebliven kyrkoplikt men det hickade man bara förnöjsamt åt, även om böter både en och annan gång utdelades.

Dubbla bröllop gav möjligheten att festa till det dubbelt så mycket. Traditionen innebar inte att det var två olika bröllop, istället gifte man sig informellt under festliga former kvällen före vigseln genom att bruden leddes till sitt blivande hem i förväg. På fjärde dagen hade man någonting som kallades hemkomstöl vilket kan liknas vid våra tiders efterfester med den skillnaden att man redan nu hade ägnat sig åt dryckenskap i tre dagar och inte ville sluta tvärt.

Det tog kyrkan hela 1700-talet ut att forma den svenska allmogens bröllopstraditioner i en mer luthersk riktning. Sedligheten bland befolkningen liknade den som råder i dag vilket traditionen med ”kubbdans” visar. Denna dans var en typ av ringdans där man dansade runt en stubbe på vilken vid ett givet tillfälle en yngling tvingades upp på för att ogenerat skandera ut vem han hade haft sex med föregående natt.

Supande allmoge (1800-tal)

Supande allmoge (1800-tal)

Sex och samlevnad i djungeln: Guaicurusindianernas historiska anomali

2013/08/04 § Lämna en kommentar

Vid tiden då upptäckaren Pedro Alvares Cabral av en slump siktade Brasiliens kust år 1500 befolkades det jättelika landet redan av stamkonfederationer av tupi- och guaraniindianer. Trots närheten till Andernas indianska högkulturer var tupi och guarani i huvudsak primitiva jägare och samlare, förhållandevis liten tid ägnades åt jordbruk. Portugisernas ankomst till Brasilien ändrade knappast nämnvärt på detta förhållande.

Man ska dock inte tro att Brasiliens ursprungsbefolkning dedikerade all sin vakna tid åt införskaffandet av föda. Tvärtom, för den innovative fullkomligt dignande Amazonas djungler av allehanda godsaker vilket, i förlängningen, innebar att indianerna hade gott om tid att ägna åt diverse njutningar och frivola utsvävningar.

För Brasiliens indianer, precis som för samtidens européer, utgjorde alkoholen den primära källan till välbehövlig eskapism. Den mest omtalade alkoholdrycken hade maniokroten som basis och framställdes i regel genom att en grupp kvinnor fick tugga roten och sedan spotta saliven i ett stort fat. Efter några dagar gjorde enzymerna i manioken att saliven jäste och snabbt nådde dödlig alkoholhalt.

Tobakens historia bland tupi- och guaraniindianerna innehåller också en del pikanta detaljer. Bland vissa stammar brukades tobak av hög och låg medan andra såg och luktade helvetets kval i tobakens ångor. Förutom att röka uppkom de brasilianska indianerna med en raffinerad metod för att snusa tobak (rapé). Proceduren gick ut på att snuset placerades i ett långt rör som lades an mot näsan; därefter blåste en annan person i röret så att snuset sköts in i näsan med kraft. Ofta slutade äventyret i att ”snusaren” fick en sådan kick att han föll omkull medvetslös, vilket givetvis upplevdes som en del av njutningen.

För den njutningslystne nykteristen kanske förlustelser hellre stod att finna i famnen på det motsatta eller, vilket förefaller ha varit naturligt och utbrett, gemensamma könet. Äktenskap ingicks i regel när flickan blivit könsmogen (menstruerat) och mannen uppnått vuxen ålder (ca 25 år). Emellertid utgjorde guaicuros i Mato Grosso en närmast oförklarlig anomali.

Guaicuros levde i en patologisk socioekonomisk symbios med omkringliggande stammar med tupi- och guaraniindianer; det som andra odlade stal de och istället för att samla föda plundrade de kringgärdande stammar och förslavade befolkningen (slaveri tycktes annars vara ett snutt på okänt fenomen bland Brasiliens indianer).

Enligt guaicuros egna myter och legender så ska deras rovlystna och martialiska anomali ha sin tillkomst i att stammen en gång klagat hos fågeln Milvago Chimachima över att de inte blivit tilldelad några av världens skatter. Fågeln svarade då att de skulle ta sig an med våld vad andra fått sig tilldelade. Guaicuros tog verkligen Milvago Chimachima på orden; de tog sig an sin nya livsstil genom att döda själva fågeln.

Än underligare är att den flagrant patriarkaliska stammen – där arbete ansågs opassande för unga män – praktiserade en besynnerlig och unik födelsekontrollssedvänja som gick ut på att stammens kvinnor förbjöds att fortplanta sig förrän strax innan klimakteriets ankomst. Alla grossesser innan dess kvästes genom att kvinnan ifråga på egen hand tvangs abortera fostret under gravt primitiva förhållanden. Naturligtvis bidrog denna förunderliga sedvana till att färre barn kom till världen och att medfödda genetiska deformationer blev frekvent förekommande.

Tupikrigare avbildad på 1600-talet.

Tupikrigare avbildad på 1600-talet.

Kooperativ kärlek med förhinder: Om oweniternas historia

2013/05/05 § 1 kommentar

Under 1830- och 1840-talet höjdes alltfler röster för politiska ekonomiska reformer i de västeuropeiska staterna, vars ledare med stor möda och vånda försökte hålla minnena från den omstörtande franska revolutionen på avstånd. Tankegodset från 1789 års händelser gick dock inte att hålla tillbaka, och i de nyindustrialiserade samhällena i främst Storbritannien och Frankrike omformades idéerna till nya radikala rörelser som reste krav på politiska, ekonomiska och sociala reformer. En av dessa rörelser kallades oweniterna efter grundaren Robert Owen, och dess medlemmar uppfann inte bara kooperativ och fackföreningar utan förkunnade även en för tiden radikal sexual- och jämställdhetspolitik. Med tiden tappade dock oweniterna slagkraft, och deras utopier kom att inlemmas av 1848 års mer praktiskt revolutionära arbetarrörelse.

De förändrade villkoren i de industrialiserade ekonomierna innebar svåra sociala och ekonomiska omständigheter för de stora skaror arbetare som sökte sig från landsbygden till industrierna. Walesaren och fabrikören Robert Owen såg arbetarnas armod vid sina bomullsfabriker och beslöt sig för att satsa en del av vinsten i bättre bostäder, skola för barnen och sjukvård åt arbetarna. Med Owens hjälp startades tidigt kooperativ, där arbetarna ägde sina butiker och kunde köpa in större mängd varor till bättre priser och även den första moderna fackföreningsrörelsen: The Grand National Consolidated Trade Unions.

Robert Owen (1771-1858)

Robert Owen (1771-1858)

Emellertid var det inte bara på det ekonomiska planet som oweniternas reformlusta sjöd – också äktenskapet och religionen borde underkastas kritiska ögon. Marknadens förtryck, menade oweniterna, kunde även spåras i männens förtryck av kvinnor och barn inom hemmets väggar. Flera kvinnliga agitatorer spred oweniternas budskap om ökad jämställdhet mellan män och kvinnor, där kärleken, den sexuella attraktionen och passionen skulle vara stommen för ett förhållande istället för patriarkala normer och ekonomiska kalkyler. Emma Martin pläderade för äktenskapets upplösning för oweniternas räkning och lär vid ett tillfälle ha debatterat så väl mot en präst att hela församlingen som utgjorde åhörarna gick över till oweniterna.

Den fredliga owenitiska rörelsen vann många fiender genom att utmana religionen, staten och de rådande könsnormerna. Anhängarna var illa sedda av arbetsgivare och omgivning. Deras små samhällen – arbetarekommuner – som de upprättade i städer och byar utsattes för attacker och skadegörelse. Inte heller inom rörelsen lyckades man leva upp till idealen, och det jämställda förhållande mellan män och kvinnor som förespråkades visade sig svårt att upprätthålla. Kvinnor tenderade att bli lämnade ensamma i samband med graviditeter, och förhoppningarna på en mer jämställd arbetsdelning inom kooperativen slog aldrig igenom fullt ut. Inom hemmet fortsatte kvinnorna förväntas sköta hushållsarbetet med missnöje och splittring som följd. När grundaren Owen själv avled 1858 – utfattig efter sina satsningar på rörelsen – var det bara en tidsfråga innan oweniterna skulle skingras för historiens vindar. Deras exempel om kooperativ och fackföreningar skulle komma att vinna många efterföljare, medan arbetet om jämställda hem och förhållanden tyvärr ännu inte kommit lika långt.

Lurik rekommenderar: Ulla Wikander. Kvinnoarbete i Europa. Atlas Akademi 1999.

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Ritning på Robert Owens "New Moral World" - owenisternas kooperativa utopi. Projektet påbörjades men kvävdes i sin linda när Robert Owen dog och pengarna sinade.

Ritning på Robert Owens ”New Moral World” – owenisternas kooperativa utopi. Projektet påbörjades men kvävdes i sin linda när Robert Owen dog och pengarna sinade.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade äktenskapLuriks Anakronismer.